79. Sju trappor utan hiss

Om Jeff Beck Group, mönstringen i april 1968 och skrattet som aldrig slutade eka.

När jag lämnade mina år på Morgongården (Morris) bakom mig började ett nytt kapitel i livet. Jag återupptog kontakten med mina gamla vänner i Sköndal. Jag började gå på Sköndalsgården igen. Hammarby blev ett allt större intresse och jag försökte, på mitt eget sätt, hitta tillbaka till något som liknade ett normalt liv.

Men så enkelt var det förstås inte. En del erfarenheter följer med längre än man önskar. Bilolyckan, sjukhusåren och känslan av att inte riktigt höra till hade satt sina spår. Utifrån såg jag säkert ut som vem som helst. Inuti var det betydligt mer komplicerat.

Åren gick ändå vidare.

Man blir äldre vare sig man vill eller inte. Sakta men säkert började ungdomsåren övergå i något annat. Vuxenlivet låg någonstans där framme och väntade, även om jag inte riktigt visste vad det innebar.

Några år senare var det dags för mönstring. En barndomskompis och jag hade fått inkallelse på samma dag och bestämde oss för att åka dit tillsammans.

Kvällen före, den 25 april 1968, gick jag tillsammans med Lasse, en annan kompis, till Gyllene Cirkeln på Sveavägen för att lyssna på Jeff Beck Group.

På den tiden var det bara ännu ett bra rockband. Idag vet hela världen vilka flera av medlemmarna blev.

Jeff Beck på gitarr.

Rod Stewart vid mikrofonen.

Ron Wood på bas.

Mickey Waller bakom trummorna.

För oss var de inte legender. De var bara ett förbannat bra band.

Kvällen blev lång och ölen smakade bra.

Musiken smakade ännu bättre.

Bland låtarna som spelades ”You Shook Me” (Willie Dixon-cover), ”Jeff’s Boogie”, ”Morning Dew”, ”Shapes of Things” av Yardbirds, ”Hi Ho Silver Lining” och den nyligen släppta ”Love Is Blue” – en instrumental cover av Eurovisionslåten ”L’amour est bleu”.

Vi var lika förväntansfulla som när vi såg Pink Floyd (med Syd Barett) på samma ställe den 10 september året innan – en psykedelisk konsert med kalejdoskopliknande ljusshow i bakgrunden.

Ställer jag in minnet på konserter från förr ramlar det in ett våldsamt flöde som knappt går att stoppa. En flodvåg av spelningar jag haft förmånen att bevittna.  1963 på Kungliga tennishallen, Stones på samma plats 1964, John Mayalls Bluesbreakers med nykomlingen Peter Green på Nalen. Ten Years After första Sverigespelning på Gyllene Cirkeln inför ett skrämmande fåtal åskådare. Pink Floyd med Syd Barrett, också på Gyllene Cirkeln 1967

Nu hör det till historien att det fortfarande var ljust ute och att gardinerna som dragits för gjorde föga nytta för mörkläggningen. Dessutom rådde matplikt, så vi fick betala en biljett där kuvertavgift ingick. Vi satt alltså och käkade medan Pink Floyd spelade Arnold Layne i en dåligt mörklagd lokal. Jag säger bara: Freak Out.

Vi var unga och levde mycket i nuet. Någonstans i bakhuvudet fanns vetskapen om att jag skulle mönstra dagen därpå, men den tanken fick inte särskilt stort utrymme. Vi stod betydligt hellre och lyssnade på musiken och drack öl.

Det fanns en känsla av att allt fortfarande låg framför oss. Att livet just höll på att börja. När vi till slut lämnade Gyllene Cirkeln var det sent.

Jag hade ingen aning om att nästa dag skulle ge upphov till en historia som skulle följa mig under många år.

Vi var unga.

Morgondagen kunde vänta.

När morgondagen väl kom visade den sig däremot vara mindre samarbetsvillig.

Redan när jag vaknade kände jag att kroppen protesterade mot gårdagens utsvävningar. Magen var orolig. Huvudet tungt. Formen allt annat än god.

En barndomskompis och jag hade fått inkallelse samma dag. Vi bestämde oss för att åka dit tillsammans. Kompisen och jag tog bussen från Sköndal till Hökarängen och fortsatte med tunnelbanan till T‑Centralen. Vi började sedan promenera mot mönstringslokalen vid Norra Bantorget.

Någonstans i början av Vasagatan började magen föra en allt mer intensiv diskussion med resten av kroppen. Jag försökte ignorera signalerna. Det gick sådär. För varje steg blev situationen mer bekymmersam. Men det fanns inget alternativ. Det var bara att fortsätta.

När vi till slut kom fram väntade nästa överraskning. Mönstringslokalen låg på Vasagatan 48, sju trappor upp.

Sju trappor.

Utan hiss.

Jag minns fortfarande hur jag tittade upp längs trapphuset och tänkte att det här kunde bli besvärligt. Det visade sig vara en korrekt analys.

Mycket besvärligt.

Någonstans på vägen upp förlorade jag kampen.

Magen vann.

När jag nådde fram till mönstringen hade jag redan upplevt en av mitt livs mest förödmjukande stunder.

Vad gör man i en sådan situation?

Jag gjorde det enda man kan göra.

Man försöker lösa problemet.

Jag frågade var toaletten låg, gick in och gjorde rent mig så gott jag kunde med vatten från handfatet och stora mängder toalettpapper. Mina kalsonger fick därefter ett stillsamt avsked i papperskorgen.

Sedan återstod bara att genomföra själva mönstringen.

 Jag hade hört att man skulle stå framför befälen iförd enbart kalsonger. Det skapade ett nytt problem. Eftersom jag inte längre ägde några kalsonger.

Lösningen blev att kavla upp långbyxorna till knäna. Jag tyckte själv att det var både logiskt och praktiskt. Det gjorde uppenbarligen inte de som arbetade där.

När jag klev in i rummet tittade de förbryllat på mig.

Till slut kom frågan.

– Varför har du byxorna uppkavlade?

– Jag har inga kalsonger på mig.

Tystnad.

Bara tystnad.

 Sedan följde några sekunders blickar som fick mig att fundera över om de verkligen ansåg mig lämplig att försvara riket.

Men dagen gick ändå att genomföra. Jag överlevde.

När allt var över kunde vi skratta åt eländet. Åtminstone för stunden.

Min polare lovade naturligtvis att inte berätta för någon. Det löftet visade sig ha ungefär samma livslängd som de flesta nyårslöften. Några dagar senare visste flera i Sköndal vad som hade hänt. Snart behövde ingen längre återge hela historien. Det räckte att säga fyra ord.

Sju trappor utan hiss.

Alla förstod och skrattade.

Jag också.

Det var åtminstone vad jag försökte visa.

Men innerst inne gjorde det ont. Mycket mer ont än jag ville erkänna.

Tiden gick men uttrycket levde kvar. Det kunde dyka upp på fester. På diskotek.

Under kvällar när vi försökte imponera på tjejer.

Precis när jag trodde att historien var bortglömd kunde någon plötsligt säga:

– Sju trappor utan hiss.

Och så kom skratten igen.

Idag kan jag själv skratta åt händelsen. Det är en absurd historia och den förtjänar att berättas. Men med ålderns erfarenhet förstår jag också att det inte var själva olyckan som gjorde mest ont. Det var att bli påmind om den om och om igen.

Att en enda misslyckad morgon kunde förvandlas till ett uttryck som följde med under lång tid. Särskilt när det användes i situationer där jag helst av allt hade velat känna mig självsäker. Framför allt i mötet med tjejer.

Kanske bidrog det till att jag blev mer försiktig och påverkade mitt självförtroende mer än jag då ville erkänna. Det är svårt att veta.

Men jag vet att vissa sår inte syns utanpå och att vissa ord kan leva kvar mycket längre än de som uttalade dem någonsin tänkte sig.

Mönstringen var egentligen bara en enda dag. Men uttrycket levde vidare betydligt längre än så.

Och kanske var det just där — i det som dröjde kvar — som jag började förstå hur länge ett skratt kan eka när det träffar fel.