65. Frejas Fabulous Four

— Två dagar i juni

Det finns avslut som låter högt och så finns det de som nästan inte hörs alls. Det här är två sådana dagar. Där studentmössor, ballonger och tal långsamt löses upp och lämnar kvar något annat. Inte det som tog slut, utan det som fortsätter.

Tisdag den 9 juni

Zinkens väg ligger varm i eftermiddagssolen och ljudet hörs innan jag ser var det kommer ifrån. Röster studsar mellan fasaderna, någon som ropar ett namn längre bort.

Välkomnas av Annas föräldrar och visas ut till gården där festen ska vara. Anna kommer ut från ett rum som ser ut att vara ett tillfälligt sminkrum.

Vi kramas. Snabbt, men självklart.

Det blir ett glatt bemötande och jag lämnar över den inslagna tavlan med fotokollaget.

— Vad kul att du kom, säger hon.
— Underbart att få vara här.

Anna nickar och ger ifrån sig ett stort leende.

Här är människor som redan är mitt i något. Samtal som pågått innan jag kom och kommer fortsätta efter. Märker att jag inte behöver förstå allt. Det räcker att vara här.

Det hade blivit lite strul med matbeställningen, så det har snabbt beställs pizza från Annas arbetsplats.

— Vill du ha något att dricka? frågar någon i förbifarten.
— Ja tack, gärna

— Hur känns det här? frågar Anna.

Ser på henne. På hur hon står där, mitt i sitt eget sammanhang, utan att tveka.

— Lite stolt faktisk!

Hon ler. Det där lilla leendet som inte behöver utvecklas.

Många barn som tidigare gått på Bergsundsskolan kommer i omgångar. Räknar och får det till tio stycken. Även Melker, en av 05: orna, är där till min stora glädje, med sin bror Ivar.

— Bra, säger hon. Då blir jag glad.

Det hålls flera fina tal, bland annat av Annas två äldre syskon Olof och Märta. Olof citerade den grekiske filosofen Herakleitos och sa att du aldrig kan kliva ner i en flod två gånger.

Med det menas att ”allting flyter” och att världen är i ständig förändring. När du kliver i vattnet en andra gång är det nya strömmar som passerar och du själv har också förändrats. 

Gripande. Ord som berör.

Även hennes föräldrar höll tal och givetvis vännerna Stella, Nelly och Doris. Ångrar att jag inte filmade dem. Men sammanfattningsvis så höll Annas vänner fina tal som speglade deras relation över tid. För den ena började vänskapen i konflikter redan i lågstadiet, men trots bråken fanns alltid något som drog henne tillbaka till Anna. För den andra började det i avund, en beundran över hur självklar och trygg Anna kändes. För den tredje började allt på förskolan Karusellen.

De beskrev hur vänskapen förändrats genom åren, från lågstadiets motsättningar och uppehåll, till att återförenas och bli starkare igen. Det som förenade deras berättelser var bilden av Anna som en varm, rolig och karismatisk person som sätter spår hos andra.

Samtidigt fanns en sorg i att något nu tar slut, att inte längre dela vardagen i samma klass. Men ännu starkare var känslan av tacksamhet över att ha fått växa upp tillsammans.

Givetvis tas det många foton och i ett svagt ögonblick funderar jag på om även jag skulle hålla ett eget kort tal, kanske något om Bajen bandy. Men bestämmer mig för att ligga lågt, närvaron får räcka. Njuter istället av att höra så många underbart berörande tal till en sådan fin person.

Det blev också flera trevliga samtal med gamla barn från skolan och deras föräldrar. Fick även ett kort enskilt samtal med Frejas Fabulous Four. Berättade att jag hade något att säga till dem imorgon på Stellas studentfest.

Eftermiddagen blir till kväll och tiden rinner iväg fort. Till slut är det dags att tacka för sig och bege sig hemåt. När jag går därifrån börjar det skymma, regnmoln i luften, men festen är inte över utan den fortsätter i bakgrunden, svagare ju längre bort jag kommer.

Onsdag den 10 juni

Det är varmt på ett sätt som bara början av juni kan vara. Inte tungt, inte stillastående, bara skönt. Som om luften lämnar plats för något nytt att ta form. I horisonten skymtar hotande regnmoln.

Jag går Zinkens väg igen, i maklig takt, mot Tantoberget. Först virrar jag bort mig och får ringa Stella för att få lite vägledning.

I början av början på Getgubbens trappa ser jag ballongen och börjar gå upp. Det blir en lite ansträngande promenad uppför berget och plötsligt står jag vid en grind, ännu en ballong, en skylt och jag förstår att jag kommit rätt.

Kolonilotten öppnar sig utan förvarning. Grönt överallt. Små gångar mellan växtligheten. Jag får känslan av att befinna mig i en annan värld, lite som i Sagan om ringen.

Jag ser bord och en hammock som ställts ut på lite ojämna underlaget. Glas som fångar ljuset. Röster som blandas, skratt som kommer och går.

Och där, mitt i allt – Stella.

Hon rör sig mellan människor utan att bli kvar länge någonstans. Inte för att hon är stressad, utan för att hon är mitt i alltihopa. Den vita mössan sitter lite snett, som om den inte riktigt vill bestämma sig för att vara högtidlig.

Jag ser henne innan hon ser mig. Stannar till och låter ögonblicket få vara som det är. När hon till slut vänder sig om och får syn på mig förändras inget dramatiskt. Bara ett leende som landar, tryggt.

— Hej, säger hon och går fram.
— Hej, säger jag.

Vi kramas. En kort stund, utan tvekan.

— Vad fint att du kom, säger hon.
— Tack för att jag fick.

Det är allt som behövs.

Jag lämnar även denna dag över en inslagen tavla med fotokollage.

Träffar familjen, släkt, grannar och många ungdomar från Bergsundsskolan. Får ett glas bubbel i handen.

Allt är enkelt, men genomtänkt.

— Det är så här jag ville ha det, säger hon i förbifarten.

Vi blir stående en stund vid sidan av, utan att behöva fylla tystnaden.

— Hur känns det? frågar jag.

Hon tänker efter, inte länge.

— Som att något börjar mer än att något slutar.

Jag ler. Det finns inget att tillägga.

Hon har en studentmössa av modell äldre på sig och jag frågar om det är hennes mamma eller pappas.

— Den har jag köpt på loppis!

Det förvånar mig inte det minsta. För det här är speciella Stella vi talar om.

Hon går vidare igen, tillbaka in i vimlet.

Står kvar en stund med mitt glas bubbel i handen, låter blicken följa henne när hon stannar till hos någon annan, skrattar, lyssnar.

Jag hälsar på barn från Bergsundsskolan som numera är ungdomar. I ett samtal med en av dem kommer det fram att hon har Anton som musiklärare. Anton, som hade Musikverkstan på Bergsundsskolan och som jag själv hade redan som sjuåring på Bergsundsgården och sedan vidare upp till MSV. Spången.

Ett sådant tillfälle får inte missas. Mobilen åker upp och jag ringer. Anton svarar direkt och tillsammans får vi tre ett glatt samtal.

Sedan kommer jag i samspråk med ett annat Bergsundsskolebarn som jag känner igen, fast lite diffust. Under samtalet faller bitarna på plats.

Pålsundsparken, protestlistor. Träd som skulle fällas och att hon bara gick ett halvår på Bergsundsskolan. Jag minns. Hon minns. Vi skrattar och båda förundras över att jag kommer ihåg så mycket ifrån detta korta tillfälliga möte, för över sex, sju år sedan. 

Jag går vidare, tar lite mat och sätter mig vid ett bord där det finns en ledig stol. Någon nickar. Någon frågar varifrån jag känner Stella. Svarar enkelt, inget behöver förklaras mer än så.

Påbörjar ett samtal med Stellas morfar om musik. Beatles. Stones. Hendrix. Pink Floyd och Them, alla som jag har sett live på sextiotalet. Toner från ett annat liv, som fortfarande lever kvar i både mig och honom.

När Stella kommer förbi igen stannar hon lite längre.

— Är det bra?
— Ja. Det är precis som det ska vara.

Hon nickar.

Regnet kommer. Folk rör sig snabbt, tält sätts upp, parasoller öppnas, men jag sitter kvar och låter allt pågå runt mig. Ingen förväntar sig något av mig. Ingen behöver att jag ska rådda ihop något. Just därför är jag helt närvarande och tänker, medan rösterna blandas med vinden och regnet. Att det här är vad det innebär att få följa någon tillräckligt länge, att få sitta här bredvid och se dem bära sitt eget sammanhang. Inte som en förlust, utan som en fortsättning.

Reflekterar över att det är många 09:or här.

Plötsligt kommer Pålsundsflickan och sätter bredvid mig.  

— Du såg så ensam ut.

Blev tagen. Så fint och empatiskt av henne att se, tolka och sedan ta initiativ. Det stannar kvar i mig. Inte i orden utan i gesten.

Samtalet flöt på som om vi hade känt varandra längre än vad vi i själva verket gjort. Det blev prat om hennes gymnasietid (1:a ring) och relationer med klassen. Det hade varit lite svårt i början, men nu kändes det bättre, berättade hon.

Av någon anledning kom vi också in på bilolyckan jag råkade ut för 1966, som femtonåring. Det kändes märkligt att prata om det med en så ung och nästan okänd person, men just där och då kändes det rätt.

Senare samlar jag ihop dem, Doris, Anna, Nelly och Stella. Frejas Fabulous Four, eller DANS om man som jag väjer att ta första bokstaven i deras förnamn.

Berättar det jag lovade dem igår, att de är med som personer, med sina namn, i en bok jag håller på att skriva. De blir förvånansvärt glada. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Visar också upp en bild som är viktigt i handlingen.

Har även en version av boken där namnen är anonyma i fall de inte hade känt sig bekväma med att medverka. Men de vill alla att jag använder deras riktiga namn.

Talar också om att det är fyra böcker på gång samtidigt och att de utvecklas lite olika. Alla bygger på de ursprungliga texterna i denna blogg. Titlarna ser just nu ut så här:

BEGYN, Del 1. Handlar om husets historia från början till nu.

BESLUT, Del 2. Skriver om min egen utveckling från barn, vuxen till idag.

BERÖR, Del 3. Belyser olika viktiga möten med det uppväxande släktet, som jag fortfarande bär med mig från tiden på Långholmsgatan.

BREDVID, Del 4. Berättar om kommunikationen som ägt rum mellan oss från 2021 fram till nu. De återgivna samtalen omfattar många fler personer än dem, men har filtrerats fiktivt och gestaltats genom deras respektive perspektiv.

Viktigt att samtliga titlar endast innehåller ett ord och att det börjar på bokstaven B. Det är en hyllning till Bergsundsgården, Bergängen och Bergsundsskolan.

Vad som kommer hända med böckerna när de är klara står skrivet i stjärnorna.

— Vet faktiskt inte?

Går tillbaka och sätter mig, ganska lättad efter ha fått mer positiva reaktioner än jag hade kunnat hoppas på.

Berörande tal hålls av Stellas föräldrar, men även av hennes syskon.

Ett barn från min sista grupp dyker upp, en 08:a, numera ungdom. Mötet gladde mig mycket och det kändes fint att prata med henne och pappan som satt bredvid.

Dags för Anna, Nelly och Doris att hålla tal. Här kommer ett litet sammandrag.

Angående önskemål om att ses lite oftare:

— Jag tycker det är ganska bra som vi har det just nu, replikerade Stella.

Du har hunnit med en hel del. Tomboy. Punkare. Raderat alla sociala medier. Slutat ha på dig skor. Nykterist. För när du bestämmer dig för något så kan inget stoppa dig. Men det som sticker ut är att du skulle sluta med alla typer av nöjen. Till och med god mat för att bli så uttråkad som möjligt. Men den absolut jobbigaste idén är att du ska flytta utomlands i höst och inte komma tillbaka på ett helt år:

— Hur ska vi klara oss utan vår bästa vän? Kommer vi bli galna utan din tankar och idéer?

Du är en otrolig människa och en stor inspiratör. Alla borde verkligen ha en Stella i sina liv.

Blev lite tagen och började, av någon underlig anledning, tyst räkna hur många gamla barn från Bergsundsskolan som varit här ikväll. Får det till elva, kanske tolv.

Sedan ställer jag mig upp. För nu har jag fattat ett beslut. Ett kort tal:

— Originella Stella. 

Tack för att jag fick vara med på din speciella dag. Det värmer att veta att det var du som ville att jag skulle närvara här ikväll.

På samma gång vill jag även passa på att hylla alla Bergsundsskolebarn / ungdomar här ikväll och det gör jag med mina favoritord:

Oväsen stör
Väsen berör
Alla är ni väsen
Som får mig på gott humör

Samtidigt tänker jag för mig själv, att de här orden också riktades till alla barn som klivit in genom Portal24 under mina 42 år i huset.

När det blir dags att gå fångas jag upp för att ett gruppfoto skulle tas. Stellas föräldrar ville fota oss fem tillsammans. Det blev mycket skratt, sommar och glädje under den stunden.ven riktades till alla barn som klivit in genom Portal24 under mina 42 år i huset

Sätter mig igen och känner ett inre lugn.

När det blir dags att gå blir jag uppfångad för att ett gruppfoto skulle tas. Stellas föräldrar ville fota oss fem tillsammans. Det blev mycket skratt, sommar och glädje under den stunden.

På vägen därifrån tänker jag, att det aldrig riktigt begyn där jag trodde, inte i orden, inte i mötena, inte ens vid bordet. Det började i något mer svårfångat, i närvaro.

Kanske är det därför det inte heller tar slut och någonstans fortsätter det vid ett bord jag en gång satt vid precis innanför en dörr som fortfarande öppnas.