68. Lekarna som fostrade oss

Det låter som ett eko från forntiden. Men nej – lekarna vi presenterar här var högsta mode för 70 år sedan. Artikeln skrev jag ursprungligen för tidningen med andra ord 1982.

Jag har fått tag i två lekböcker som trycktes 1957.

Den ena heter Lekar för stora och små. ”Denna lekbok är närmast avsedd att vara en hjälp för ledare i kyrkligt junior- och ungdomsarbete, men kan med fördel användas också i annat barn- och ungdomsarbete, framför allt i scoutrörelsen.”

Den andra heter Inomhuslekar, som enligt förlaget ”säkert kommer att fylla ett stort behov. Många mammor, som – när det egna barnet har kalas – förtvivlat letar i sitt minne efter till hälften bortglömda lekar och tävlingar från barndomen, kan här återuppliva dessa och dessutom hitta hundratals nya idéer. Här finns stoff till lekar för småbarn och skolbarn, som passar utmärkt både i barnträdgårdar och under klassens roliga timme, liksom under sommarens långa regnvädersdagar och vinterkvällar i familjens sköte.”

Att lek sågs som ett sätt att uppfostra framgår tydligt av följande:

Ta av skorna!

Deltagarna är två lag. Uppgift: Ta av motståndarna skorna. Vilket lag har fått av flest efter t.ex. 5 min?

Man känner var skon klämmer.

Egenskapslek

Någon deltagare får gå ut. Ungefär 5 stycken av de övriga tilldelas olika egenskaper: disträ, flegmatisk, lättfotad, snål t.ex. Den som varit ute kommer nu in och försöker samtala med en av de fem om vad som helst. Denna skall då ge sådana svar, som man kan vänta sig av en person med just den egenskapen. Det måste komma ett verkligt samtal till stånd, varför svar som ”ja” eller ”nej” inte bör tolereras. Den som ska gå ut får inte heller vara för tystlåten och blyg.

Tig och lid om du vill leva i frid.

Vilda västern

Material: 1 tvättklyka, 1 ögonbindel per deltagare samt 10 kulor och 2 fat.

Deltagarna uppdelas i två lag. Varje lag får ett av rummets hörn sig tilldelat som sitt ”bo”. Här placeras 5 kulor på ett fat. Det gäller för motsatta laget att stjäla dessa kulor. Varje deltagare fäster sitt ”liv” = tvättklykan på ena armen. (Ett lag har klykan på vänster arm, ett lag på höger arm). På given signal försöker nu samtliga att ta så många av motsatta lagets ”liv” som möjligt, samt att stjäla och till eget bo medföra 1 kula i sänder från motståndarens lag. Man får endast krypa på alla fyra. I rummet utströs stolar och bord som hinder. Deltagarna som mister sitt liv lämnar leken och är tysta åskådare. Har han en kula i handen när han blir dödad lämnar han den till fienden. Leken pågår till något lag är helt ”avlivat” eller tills något lag lyckats få över alla kulorna till sitt bo. Samtliga har förbundna ögon.

Tvättklyka = klädnypa

Den enes död är den andres bröd.

Fotavtryck i taket

Vilket lag lyckas först åstadkomma ett fotavtryck i taket? Leken är trevlig med en grupp pojkar i t.ex. en källarlokal med lågt i taket. Det gäller alltså att på något vis få en av deltagarna att med sin fot nå upp till taket.

Slå klackarna i taket.

 På läkarundersökning

Mitt i rummet ställer man en stol och alla som man tänkt skoja med skickas utanför dörren. Du behöver inte sända ut fler än t.ex. fyra barn. När de är ute, ställer du ett fat med lite vatten i under en stol. Det ska vara en stol med hål i sitsen, så vatten kan rinna igenom den. En gammal stol med flätat säte går bra. På sitsen lägger du en genomblöt svamp och ovanpå svampen placerar du antingen en fyrkantig träskiva, ett tjockt papplock, ett bakbräde eller en bit vaxduk.

Så släcker du de flesta lamporna i rummet, så patienterna, som kommer in, inte kan se hela denna uppställning. Doktorn, som har en vit skjorta på sig, ber patienten ta plats på stolen. Medan alla nu är dödstysta, droppar vatten från svampen ner i handfatet. Det låter som om han eller hon inte har kunnat hålla tätt längre. Gästerna som visste det hela skrattar nu gott, patienten får stanna kvar i rummet och i sin tur skratta åt nästa patient.

Ingen glädje är så uppriktig som skadeglädjen.

 Vit slavhandel

Material: 1 gasbinda, 1 tvättlina eller dylikt.

Ett område inringas av en tvättlina, som spänns ca 30 cm över marken. Linan markerar en palissad som är så hög att den endast går att krypa under. Innanför palissaden ligger ett antal vita slavinnor (= 30 cm långa gasbindsbitar) och här går en vakt, som skjuter (med kottar eller snöbollar) alla som försöker röva bort slavinnorna. Den som träffas får hjälpa honom att tillverka nya skott. Deltagarna är uppdelade i lag. Varje lag försöker föra flest kvinnor till polishuset, där ledaren sitter, men de kan endast föra en i sänder med sig och måste bära henne på ryggen – fästa gasbindan i skärpet. Det lag vinner som efter viss tid fått över flest kvinnor. Lagen får röva slavinnor från varandra på vägen till polishuset.

Slavar ska man föda, inte göda.

Fattighuset

Deltagarna fattar varandra i hand två och två och sätter sig på stolar i en ring. (Stora avstånd mellan paren). Paren numreras. Ett par får inget särskilt nummer utan det ”sitter på Fattighuset”. Ledaren säger två siffror t.ex. ”4 och 7”. Paren nr 4 och 7 byter plats. De får under förflyttningen inte släppa greppet om partnerns hand. Fattighusparet försöker komma åt antingen paret 4:s eller paret 7:s stolar. Lyckas det blir det par som inga stolar fått fattighuspar istället. De som släpper varandras händer under förflyttningen hamnar också på fattighuset.

Fattigdom är lättjans lön.

Bostadsbrist

Material: Små lappar med namn, stolar.

Deltagarnas antal måste vara jämnt delbart med 3. I förväg gör man i ordning små lappar med namn. ”Pappa Blom, mamma Blom, Baby Blom, pappa Kork, mamma Kork osv.” Lapparna ligger i en hög på golvet. På given signal tar alla en lapp och försöker sedan genom skrik och rop att samla sin familj. När familjen samlats uppsöker man sin lägenhet d.v.s. en stol. Mamma sätter sig, tar baby i knät och pappa ställer sig bakom. En stol saknas, så att en familj blir utan lägenhet. Denna familj går nu ur leken, tar med sina namnlappar samt ytterligare en stol. De övriga lägger sina lappar tillbaka på golvet och leken fortsätter. Vem får den sista lägenheten?

Egen härd är guld värd.

Johansson fryser

Material: Ca 10 vedträn per lag.

Varje lag får ett familjenamn: Johansson, Pettersson etc. samt ett område markerat, där de har sitt hus. Varje familj får ett tiotal vedträn av olika storlekar. Leken pågår ca 10 min. Det gäller för samtliga familjer att försöka stjäla så mycket ved som möjligt från de övriga och när leken blåses av, ser man, vem som just då har lyckats få hem mest ved. Större vedträn ger större poäng. Det blir vilda slagsmål, men leken är bra för pojkar.

Jorden är alltid frusen för lata svin.

Dessa muntra lekar får mig att tänka på 1950-talets hurtfriska devis: Den som ger sig in i leken, får leken tåla.

En självklar sanning då. Idag låter den nästan som från en annan värld.

När jag läser lekböcker från 1950-talet känner jag mig stundtals som en arkeolog som gräver fram resterna av ett främmande samhälle. Ändå handlar det inte om medeltiden eller någon avlägsen forntid. Det handlar om mina föräldrars generation. Om Sverige. Om barn. Då när jag var barn.

Böckerna presenteras som hjälpmedel för ungdomsledare, lärare, mammor och scouter. Tonen är hurtig, pedagogisk och full av goda ambitioner. Men när man läser lekarna med dagens ögon infinner sig först förvåning, sedan obehag och till sist eftertanke.

Vad var det egentligen barnen lärde sig?

I ”Ta av skorna!” går uppgiften ut på att övermanna motståndarna och rycka av dem skorna. I ”Vilda västern” kryper barn omkring med ögonbindel, jagar varandra, stjäl och ”dödar” motståndare. I ”Johansson fryser” premieras stöld och slagsmål eftersom familjens överlevnad beror på att man tar ved från andra. Barnen skulle tydligen lära sig att livet var en kamp.

I flera av lekarna är det inte samarbete som står i centrum utan konkurrens, utslagning och förnedring. Någon blir utan bostad. Någon hamnar på fattighuset. Någon blir ”avlivad”. Någon blir utskrattad i en fejkad läkarundersökning. Den som förlorar blir inte sällan också föremål för gruppens skratt.

Leken var rolig för vinnaren. Förloraren förväntades tåla det.

För moderna öron låter det oskyldigt, men bakom orden döljer sig en hel uppfostringsfilosofi. Barn skulle härdas. Känslor skulle inte tas på alltför stort allvar. Livet var hårt och därför fick också leken vara hård.

När jag läser reglerna slås jag av hur många lekar som kretsar kring makt. Man tar, stjäl, lurar, besegrar, utesluter eller skrattar åt någon annan. Till och med namnen avslöjar sin tids tankevärld: slavhandel, fattighus, bostadsbrist. Ord som då användes lättvindigt men som idag väcker frågor om mänsklig värdighet och socialt ansvar.

Samtidigt vore det orättvist att döma femtiotalets människor alltför hårt. De flesta vuxna som använde dessa lekböcker ville säkert väl. De hade själva vuxit upp under depression, krigshot och materiell knapphet. Barnuppfostran handlade mindre om självkänsla och mer om anpassning till verkligheten. Ett barn som kunde bita ihop, tåla motgångar och inte vara alltför känsligt ansågs vara väl rustat för framtiden. I dag tänker vi nästan tvärtom.

Nutida pedagogik betonar inkludering, trygghet och empati. Vi talar om barns integritet, självkänsla och rätt att bli behandlade med respekt. Lekar som bygger på förödmjukelse eller utslagning väljs ofta bort. Istället lyfter vi fram samarbete, problemlösning och allas lika värde.

Ibland kan man undra om pendeln har svängt för långt åt andra hållet.

Femtiotalets barn fick kanske för lite omtanke. Nutidens barn riskerar ibland att få för lite motstånd. Sanningen finns förmodligen någonstans däremellan.

Barn behöver både trygghet och utmaningar. De behöver lära sig att samarbeta, men också att förlora. De behöver respekt för sina känslor, men också upptäcka att alla besvikelser inte är katastrofer.

När jag tänker tillbaka på femtiotalets lekideal funderar jag också över skolgårdarna. Lekarna i böckerna kan knappast ha stannat i scoutstugan eller på barnkalaset. De måste ha följt med ut på rasterna. Där levde de vidare i kull, brottningsmatcher, king, herreman på täppan, snöbollskrig och de ständiga striderna om vem som fick vara med och vem som blev utanför. Skolgården blev samhället i miniatyr.

Där tränades konkurrensförmåga, mod, grupplojalitet och ibland ren grymhet. Barn lärde sig tidigt att läsa av hierarkier och att hitta sin plats i flocken.

Kanske är det därför dessa gamla lekar fortfarande fascinerar mig. De avslöjar inte bara hur man lekte. De avslöjar hur man tänkte.

Bakom varje lek ligger ett beslut om vilken sorts människa man vill hjälpa barnet att bli.

Femtiotalets vuxna ville skapa tåliga barn. Vår tids vuxna vill skapa trygga barn.

Frågan som återstår är om framtiden kommer att anse att någon av generationerna verkligen lyckades. Eller om de, med samma häpnad som jag känner inför dessa lekböcker, kommer att läsa om våra pedagogiska ideal och undra:

Hur kunde de tro att just detta var det bästa sättet att fostra barn?

Jag har slutligen roat mig med att utforma en modern läroplan för att belysa lekens betydelse. En som kanske ligger lite mer i tiden.