64. Kärleken som byggde Bergsundsskolan

Bergsundsskolan föddes inte ur en färdig plan, utan ur engagemang, tillfälligheter och ett möte som kom att förändra allt. Här är berättelsen om hur det började.

Under våren 1987 firade Bergsundsgården 40 år. Det uppmärksammades av fritidshemmet, som gjorde en utställning och bjöd in tidigare barn med sina föräldrar en dag under våren. Det blev en av mina sista – och trevligaste – arbetsinsatser innan jag avslutade mitt arbete på Bergsundsgården. Men jag flyttade inte så långt.

Jag följde istället mina fjärde- femteklassare ner till MSV, eftersom det inte fanns någon personal kvar efter verksamhetens första år. När hösten började var jag ensam tillsammans med en vikarie och fyrtio mellanstadiebarn. Det gick bra, eftersom jag kände de flesta barnen. I september anställdes en föreståndare vid namn Lena Axelsson, som kom från Norrköping.

Bland det första vi gjorde var att döpa MSV genom en omröstning. Namnet Spången vann.

Den hösten innebar också starten på ett embryo som skulle växa sig starkt och våren 1993 förlösas och få namnet Bergsundsskolan. Men det visste varken Lena eller jag då.

Lena kom att bli mitt livs öde – på ett positivt sätt. I smyg beundrade jag henne för hennes sätt att vara med barnen och den glädje hon spred när hon kom in i ett rum. Det var mer än en gång jag tänkte på henne när jag ensam gick och lade mig i min lägenhet på Hökens gata.

Dessutom arbetade vi utmärkt tillsammans och delade synen på hur man arbetar med mellanstadiebarn. Samtidigt hade jag en tydlig princip: man skulle inte arbeta tillsammans och ha en relation. Därför hade jag tidigare, på ett snyggt sätt, avböjt försök från kvinnliga kollegor när jag märkt att intresset var mer än arbetsrelaterat.

Under en blöt personalfest senhösten 1988 hade vi fått i oss lite mer än vad som var hälsosamt. Det ledde till att vi hamnade tillsammans på ett bord och hånglade så det stod härliga till.

Jag tyckte om det – och om henne – mer än jag ville tillstå.

Vi vaknade i en soffa tidigt morgonen efter, med solen strålande in i våra ansikten. Vi hade inte gått hela vägen, men det hade varit en stund fylld av närhet som ville mer. När vi vaknade pratade vi om det som hänt. Jag berättade om min princip: att aldrig inleda en relation med en arbetskollega.

Jag tror att hon motvilligt accepterade det, men arbetet efteråt blev inte lika friktionsfritt som tidigare. Vår intensiva närhet låg kvar och skavde. Minns att jag spelade Roy Orbinson´s låt You Got It med en from förhoppning om att. Ja vad då? Jag var splittrad.

Måndagen den 19 januari skulle jag stänga fritids vid sextiden på kvällen. Lena hade av någon anledning stannat kvar, och när det sista barnet gått följdes vi åt till tunnelbanan vid Hornstull.

Det som hänt mellan oss fanns fortfarande kvar. När vi kom ner från rulltrappan och skulle gå åt varsitt håll gick vi istället rakt fram – och rakt in i en vägg. Vi tittade på varandra och jag sa:

– Vi måste prata!

Sedan fyllde jag på med en något osäker röst: – Vi kan väl åka hem till mig.

Tre stationer senare klev vi av vid Slussen och gick tysta upp mot Götgatsbacken och Hökens gata.

Innanför dörren sa hon: – Så här kan vi inte ha det. Jag vill mer.

Efter ett långt och intensivt samtal hamnade vi i varandras famnar. Vi bestämde att hon skulle stanna över natten. Jag förstod att det inte gick att backa – jag hade bara en säng. Det var både spännande och lite ångestfyllt. Jag var trettioåtta år, och mina tidigare relationer hade varit fåtaliga och korta.

Lena gick in på toaletten, och jag gick in i rummet där min säng stod – egentligen en omgjord matplats. Jag klädde av mig och lade mig. När hon kom ut log hon, vände sig om och började klä av sig. Det var något särskilt med att få se henne så – något jag i smyg hade beundrat även när hon var fullt påklädd.

Hon kröp ner i sängen, och värmen från hennes kropp är något jag aldrig glömmer. Från den dagen var vi tillsammans – trots mina principer. Det blev en fantastisk vår, och efter ett par månader sa hon:

– Jag vill ha barn med dig.

Vi fortsatte arbeta ihop och höll till en början relationen diskret. När vi väl berättade för mellanstadiebarnen togs det emot med värme och glädje.

På sommaren arbetade jag på kollo. Innan jag for hade vi bytt min lägenhet mot ett större boende och flyttade i juli ihop i Skarpnäck. Lena kom ut till Bergängen runt midsommar, och där – enligt mig – blev vi välsignade med ett barn.

Sedan gick allt snabbt.

För att göra en lång historia kort: vi gifte oss i Svenska kyrkan i Köpenhamn den 9 september 1989. Vi tog ett nytt efternamn för att manifestera vår förening. Lena hette Axelsson och jag Nordin – tillsammans blev det Axedin. Ett namn som då var helt unikt.

Den 21 mars 1990 föddes vår underbara dotter Annie. Då blev vi tre Axedinare.

Vi fortsatte arbeta tillsammans på Spången tills Lena blev barnledig. Jag började på fritidspedagogutbildningen i januari 1991, vilket gjorde att jag tyvärr inte kunde ta ut föräldraledighet när det var min tur.

Det ena ledde till det andra, och i november/december 1992 började vi på allvar diskutera möjligheten att starta en friskola i våra älskade lokaler. Skolverket hade sagt upp kontraktet, och HSB stod utan hyresgäst under en lågkonjunktur.

Som alla vet såg Bergsundsskolan dagens ljus den 29 april 1993. Den drivs fortfarande av Axedinskolan AB, men med nya ägare och fyller nu 33 år.

Med den här texten vill jag hylla kvinnan, mamman och min livskamrat för allt hon gjorde – för personalen, barnen och mig.

Vi hade olika styrkor som kompletterade varandra i arbetet. Hon var en utmärkt skolledare – skicklig att leda personalmöten, i kontakten med föräldrar och i de svårare samtalen.

Hon skapade en estetiskt tilltalande miljö där både barn och personal trivdes. Hon uttryckte sig mer än väl i skrift, höll i utvecklingssamtal, planeringsdagar och planerade studieresor långsiktigt med fokus på personalens utveckling.

Och hennes sätt att vara med barnen var något alldeles särskilt. Det är jag övertygad om att många barn genom åren skulle skriva under på.

Utan Lena Axedin hade Bergsundsskolan inte funnits.

Vet också att jag sagt att skolan fyller år den 29 april och det glömde jag helt bort i år. Därför tar jag nu till detta grepp.

Den 2 juni 1993 godkände Skolverket vår ansökan om att starta en friskola och med de sagt, så: Hade skolan varit en person, förr i tiden, skulle det här vara sista året som du fick åka med Vings ungdomsresor Club 33.

Stort Grattis på 33 årsdagen Bergsundsskolan!