70. med andra ord

– en tidning värd att kämpa för

Under lite mindre än åtta år var jag, tillsammans med fantastiska kollegor, med och utvecklade med andra ord, en personaltidning som gav socialförvaltningens medarbetare en stark och självständig röst.

Vissa beslut formar inte bara en arbetsplats utan också människors känsla av delaktighet, gemenskap och demokrati. För mig blev arbetet med personaltidningen med andra ord en sådan erfarenhet.

För er som inte minns den: m.a.o. utkom med 6 nr/år till alla anställda vid socialförvaltningen i Stockholm samt andra intresserade. Övriga kunde prenumerera för 25 kr/år.

Redaktör och ansvarig utgivare utsågs efter val av personalens fackliga organisationer, redaktionen bestod av två representanter från vardera fackförbund, och Socialnämnden svarade för kostnaderna genom årliga anslag.

Vissa beslut formar inte bara en arbetsplats utan också människors känsla av delaktighet, gemenskap och demokrati. För mig blev arbetet med personaltidningen med andra ord en sådan erfarenhet. Under åtta år var tidningen en del av mitt yrkesliv och under fem av dessa år hade redaktionen sina lokaler på Långholmsgatan 24, en adress som kom att bli en viktig samlingspunkt för flera verksamheter.

Från fackligt uppdrag till redaktör

Våren 1980 fick jag en fråga från styrelsen i SKAF:s sektion 16 om jag var intresserad av att gå in i personaltidningen som sektionens representant i redaktionen. Jag tackade ja, men med ett villkor: om jag skulle ta det uppdraget ville jag lämna mitt styrelsearbete i sektionen.

Till nummer 2/1982 började jag mitt arbete i redaktionen. Jag arbetade då fortfarande på Bergsundsgården och fick tre timmar i veckan avsatta för redaktionsarbetet. Redaktionen höll till på Skolgränd 2 på Mariaberget, där en liten grupp engagerade medarbetare producerade en tidning som skulle få stor betydelse för tusentals anställda inom Stockholms socialförvaltning.

Ett år senare, till nummer 2/1983, anställdes jag av socialförvaltningen som redaktör på halvtid. Det var ett uppdrag som gav mig möjlighet att tillsammans med kollegor arbeta med frågor vi brann för: information, demokrati, arbetsmiljö och medarbetarnas rätt att bli hörda.

Jag stannade som redaktör fram till nummer 4/1987, då jag lämnade tidningen för att starta närradio i SKAF sektion 16:s regi. Mitt engagemang för med andra ord förblev ändå starkt och jag ryckte ofta in när det vankades pressläggning under de följande åren.

Flytten till Långholmsgatan 24

Under 1986 måste redaktionen flytta från Skolgränd och vi arbetade för att hitta nya lokaler.

Resultatet blev att redaktionen hösten 1986 flyttade till Långholmsgatan 24, sjätte våningen.

Från och med nummer 6/1986 blev tidningen en av verksamheterna på Långholmsgatan. Där kom redaktionen att ha sin hemvist i sex år. Lokalerna blev en kreativ mötesplats där idéer diskuterades, artiklar skrevs och debatter tog form.

En ovanlig personaltidning

med andra ord var ingen traditionell personaltidning. Den var inte arbetsgivarens språkrör utan personalens egen röst. Tidningen granskade beslut, ställde frågor till chefer och politiker och gav plats åt medarbetarnas erfarenheter och åsikter.

Under åren behandlades frågor om arbetsmiljö, omorganisationer, personalpolitik, nedskärningar, privatiseringar och ledarskap. Tidningen blev ett forum för debatt och en kanal där vanliga medarbetare kunde föra fram kritik och erfarenheter som annars riskerade att aldrig nå fram.

Ett talande exempel var utvärderingen 1979 som visade att hela 90 procent av innehållet skrevs av läsarna själva. Tidningen var bokstavligen skriven av och för personalen.

Just därför blev den ibland obekväm för makthavare.

Återkommande hot om nedläggning

Under större delen av 1980-talet levde med andra ord under hot om nedläggning. Flera gånger presenterades förslag om att minska tidningens omfattning eller helt avveckla verksamheten.

År 1981 kom ett första allvarligt försök att slå samman tidningen med arbetsgivarens informationsblad. Förslaget stoppades efter starka protester från de fackliga organisationerna och engagerade medarbetare.

Liknande diskussioner återkom gång på gång. Argumentet var nästan alltid detsamma: ekonomin.

Men motargumentet var starkt. En väl fungerande organisation behöver välinformerade medarbetare. Information kan inte bara skickas uppifrån. Den måste också kunna röra sig nedifrån och upp.

Sigvard Lindströms försvarstal

När nedläggningshotet åter blev aktuellt i början av 1990-talet skrev Aftonbladets journalist Sigvard Lindström ett passionerat försvar för tidningen.

Han beskrev med andra ord som en av landets bästa personaltidningar och framhöll dess unika trovärdighet. Av de tre personaltidningar som kom hem till honom via sin hustru, som arbetade inom socialvården, var det bara en som han alltid läste från första sidan till den sista. Det var med andra ord.

Han menade att tidningen hade lyckats med något som många andra personaltidningar misslyckades med: att skapa förtroende. Den hade blivit personalens vän och en kanal för verklig tvåvägskommunikation.

Hans budskap till politikerna var tydligt: Slå vakt om demokratin. Behåll med andra ord.

Sista striden

Trots stöd från medarbetare, fackliga organisationer, journalister och många politiker fortsatte diskussionerna om besparingar.

Den 21 december 1990 kom beskedet genom Dagens Nyheter att en majoritet i socialnämnden beslutat att dra in medlen till tidningen. Därmed var nedläggningen i praktiken ett faktum.

I februari 1992 kom det sista numret ut. Om jag räknat rätt hade det då publicerats 93 nummer sedan starten 1975.

Ett beslut som fortfarande väcker frågor?

Tidningar kan läggas ned. Budgetar förändras och organisationer omformas. Men vissa beslut får konsekvenser som sträcker sig långt bortom de kronor som sparas.

När med andra ord försvann försvann också en viktig mötesplats för idéer, erfarenheter och kritik. En kanal där medarbetare kunde dela sina berättelser och påverka sin arbetsplats.

Jag är stolt över att ha varit en del av den verksamheten under åtta år.

När jag tänker tillbaka på åren på Skolgränd och Långholmsgatan minns jag inte bara tidningsproduktion och deadlines. Jag minns framför allt människor som trodde på att öppen debatt, delaktighet och yttrandefrihet var avgörande för en levande organisation. Det var därför så många kämpade för tidningen och det är därför den fortfarande är värd att minnas i dag.

Men historien om med andra ord började långt innan jag själv kom in i redaktionen. För att förstå tidningens betydelse måste vi gå tillbaka till hösten 1975, då de första stegen togs och tidningen fick sitt namn.

En tidning döps

Så här gick det till när med andra ord blev med andra ord. Med hjälp av gamla minnen tar vi oss tillbaka till hösten 1975.

”Redaktionen för med andra ord har blivit en erfarenhet rikare. Det är inte lätt att hitta på namn åt tidningar. Många timmar har vi ägnat åt ”brain-storming” för att finna ett bra namn. Vi har bett våra vänner, familjer och arbetskamrater om hjälp och förslag. Vi har testat namnförslag på den närmaste omgivningen och blivit tvungna att förkasta dem.

Länge funderade vi på att heta Soffan vilket kunde passa bra för socialförvaltningen som brukar förkortas Sof. Ett namn som Vårt dagliga bröd gick inte att få enighet kring. Någon menade att det hade för religiös klang, någon annan att det skulle passa bättre för en bagartidskrift. Ett tag stod redaktionsgruppen helt eniga bakom namnet Enskild ställning. Vi ville genom namnet markera vår tämligen unika position som personaltidningen som givits en långtgående frihet från arbetsgivaren. Vänner och bekanta torpederade snart vår enighet genom att säga att namnet var uselt. Tvärfack sa också blankt nej. Så var det bara att börja om igen.

Till sist kunde vi vid ett tvärfackligt möte komma överens om att tidningen skulle heta med andra ord. Huvudkonkurrenterna i slutomgången var kuriöst nog Cheops och Vem byggde pyramiderna? Så här i efterhand tycker vi nog att tvärfack valde rätt. Vi är med andra ord ganska nöjda med att heta just med andra ord.

För att ingen skall tro att namnet har tillkommit lättvindigt har vi valt att här redovisa ett stort antal av de namn som föreslogs. Beträffande en del av förslagen vågar vi nog kosta på oss misstanken att förslagsställaren inte varit helt seriös. Här kommer ett mindre urval av alla förslag:

Odlade frukter och bär, Hela djävla apparaten, Avbön, Surt, sa räven, En social tiger, Håll käften herr direktör, Bilan, Tusen och en röst, Nöden har ingen lag, Barn, pengar och sponken, Socialtrycket, Social dialog (r), Stalins långkalsonger, Pengar eller livet, Enskild ställning, Vårdat tal, Ropsten, Frisläppt, Det går an, Så länge skutan kan gå, Blandade känslor, Trojanska hästen, Hand i hand, Tarzan, Sitt vackert, Tvång och annat kul, Munkaveln lossnar, Slumnytt, Socialbidraget, Soffan.”

Nittiotre nummer och 17 år senare …

På baksidan av det sista numret fans en dikt av Artur Lundkvist. Dikten handlar om att språket inte är ursprunget till allt, utan människans sena, mödosamma uppfinning för att förstå sig själv och världen – ett verktyg som sedan dess både befriat och fängslat oss.

Den passar väldigt fint ihop med historien om m.a.o. – personaltidning var ju precis det: ett försök att låta ordet bli ett skyddande hölje snarare än ett dödande vapen, ett sätt att låta de inre tingen komma utanför oss på arbetsplatsen.

I begynnelsen var inte ordet,

det uppstod sent och mödosamt.

Ordet är ren människoskapelse, släktets

stora ansträngning

efter att ha uppstigit ur vattnet och tämjt

elden

ordet är spegeln som låter oss betrakta

de yttre tingen inom oss och de inre tingen

utanför oss.

ordet både tjänar verkligheten och härskar

över den,

ordet följer sanningen och lögnen lika

villigt,

ordet är fritt och ordet är fånget, är

skyddande hölje och dödande vapen.

Artur Lundkvist

ur Ögonblick och vågor, 1962

Föredettingar talar ut

Arne Dahl – Redaktör 1975–80

Åren med M.a.o. 1975–80, var för mig en fortsättning på den fackliga kampen för ett inflytande över socialtjänstens innehåll och form. Förhållandet till arbetsgivaren/ledningen var från början spänt men blev med åren mer neutraliserat. Själva arbetet med att ge ut tidningen M.a.o. med sin tvärfackliga bas, var en privilegierad uppgift. Redaktionskommittén var alltid beredd att ta sitt ansvar, samarbetet löste de konflikter som alltid kantade vägen, läsare/skrivare d.v.s. alla anställda ”hejade på”. I det ljuset kan bilden ges så här 10–15 år senare.

När jag var m.a.o: s redaktör satt jag dagligen framför de egenhändigt slöjdade orden: ”Jag vill inte se människor gå, jag vill se dem komma”. Jag tror att jag då behövde de orden för att kunna koncentrera mig på redaktörsuppgiften som var att utveckla m.a.o. som, enligt min tolkning, var att behålla läsare/medverkande och finna vägar till fler.

Sedan dess har mycket hänt. Jag har fått lov att acceptera att mina barn inte längre sitter i knät på mig, att många arbetskamrater med den organisatoriska utvecklingen har försvunnit ur synhåll, som det verkar, föränderligheten är rejält på tapeten.

I det läget får självklart det som var/historien, också en förskönande ram. I ett nostalgiskt perspektiv tycks verkligheten förr ha varit mer permanent, mer oföränderligt ihophållbar. Så, när beskedet kommer att M.a.o. inte längre ska få sina medel, enligt socialnämndens borgerliga majoritet, reagerar jag på olika sätt.

Å ena sidan vill jag behålla den verklighetsuppfattning, den världsbild jag gjort mig under livet eftersom jag definierar mig själv utifrån den. M.a.o. är en del av mig. Å andra sidan och säkert mycket viktigare är att det är vi, inklusive jag själv som skapar historien och därmed har att finna nya utgångspunkter till det som gäller.

En personaltidning ska skrivas av och för personalen. Det är självklart. Just med den grunden kan en personaltidning få sin konstruktiva funktion och skapa en dialog mellan medarbetare om arbetets innehåll och anställningsförhållanden. Framväxten av distriktens förvaltningstidningar och den nya övergripande förvaltningstidningen är viktig men ersätter inte behovet av m.a.o.

m.a.o. behövs som den motkraft den kan vara med sin förankring hos alla anställda genom sin tvärfackliga uppbyggnad.

Som det nu är kan m.a.o. bara förlora på att ge upp något av det som är dess styrka; den fria, självständiga rollen – med facken som grund – gentemot organisationen. Det är därför viktigt att facken tar sitt ansvar för att m.a.o. kan fortsätta att vara personalens tidning.

För visst måste det finnas en framtid. Det kan vi själva betala för.

Ann-Britt Yamini – Redaktör 1980–83

En lång, lång lektion i demokrati och samarbete. Så minns jag åren med m.a.o. i början på 80-talet. Att alltid försöka ge alla en rimlig chans att delta i besluten och ge sitt till helheten. Det praktiska jobbet med redaktionskommittén, när vi utformade tidningens sidor, var för det mesta spännande och kul.

Min reaktion på att pengarna nu dras in är att det inte är överraskande. m.a.o har ju alltid levt under nedläggningshot på grund av den fria debatt som kunnat föras där. Nu när borgarna både smygvis och öppet säljer ut vårt sociala välfärdssystem, är det viktigt för dem att tysta varje kritisk röst. Men så lätt ska dom väl inte få det? m.a.o behövs. Nu kanske mer än någonsin. För att försvara den offentliga sektorn, för att diskutera, kritisera och utveckla socialtjänsten tillsammans.

m.a.o är unik som personaltidning, utan arbetsgivarinfllytande och med ett tvärfackligt samarbete sedan många år. Att pengarna dras in, hoppas jag m.a.o: s aktiva läsekrets och fackföreningarna ser som en utmaning och ett bevis på att den behövs och ger sitt stöd till en fortsättning.

Christer Weiger – Redaktör 1980–86

Det var inte med lite stolthet jag 1978 accepterade erbjudandet att få efterträda nuvarande socialdirektören på SKTF:s stol i m.a.o: s redaktionskommitté. Två år senare blev jag redaktör på halvtid, en förtroendepost som jag innehade fram till 1986. Eftersom facken inte hade vett att avsätta mej fick jag själv till sist ta min Mats ur skolan.

Att jag inte gjorde det tidigare beror på att tiden som redaktör för m.a.o är den roligaste och mest tacksamma jag haft sedan jag började arbeta som socialsekreterare i socialförvaltningen i början av 70-talet.

m.a.o är erkänt en av Sveriges bästa personaltidningar. Detta har vid olika tillfällen uttalats av de verkliga proffsen på området, exempelvis Expressens framlidne legendar Sigge Ågren, Aftonbladets f d chefredaktör och tillika TV-stjärna Gary Engman och av veteranen Sigvard Lindström på samma tidning. Grunden för framgången och superlativen är desamma som tidningens devis: Skriven av och för personalen.

Nedläggningen är resultatet av mer än 10 års hårt arbete från m.a.o: s motståndare. Skälen är politiska, snarare än ekonomiska. m.a.o: s kritiska inställning till angreppen mot socialtjänsten och mot de goda sidorna av den offentliga sektorn liksom tidningens konsekventa försvar av personalen gentemot godtyckliga och kortsiktiga beslut har alltid varit en nagel i motståndarens ögon. Beslutet är därför följdriktigt medan motivet är ohållbart.

I en tid då man gärna vill hålla auktion på de eventuellt vinstgivande delarna av socialtjänsten är det viktigare än någonsin att ge röst åt dem, som kan arbetet och som har kompetensen och engagemanget att utveckla hellre än att avveckla. Jag tänker på de anställda inom förvaltningen, som ständigt omhuldas i vackra, färgglada personalpolitiska program, men som när det kommer till kritan oftast bara känner sig som brickor i ett ekonomiskt och partipolitiskt spel.

m.a.o är egentligen ännu viktigare på 90-talet än den varit tidigare. Av den enkla anledningen att det systemskifte som sägs vara på gång kräver öppna kanaler för debatt, ifrågasättande, kritik, analys och konstruktiva förslag och idéer inom förvaltningen och över distriktsgränserna. Om man då menar allvar med alla fagra ord om personalinflytande är personaltidningen ett överlägset forum. m.a.o täcker p g a sin erfarenhet, sin tradition och sitt unika förtroendekapital hos de anställda den samlade socialtjänsten i Stockholm bättre än något annat jämförbart organ. Därför skall m.a.o räddas.

Lars-Åke Axelin (LåN) – Redaktör 1983–87

Mina åtta år på med andra ord hör till några av mina lyckligaste minnen. Glädjen över att få arbeta med en tidning där vi gjorde allting själva från start till mål, från planering till färdig produkt, är svår att beskriva. Under två dagars pressläggning, där vi layoutade tidningen, rådde det ett sådant positivt och kreativt kaos att hälften vore nog.

Av den anledningen hade jag svårt att slita mig från arbetet med m.a.o, men har haft fördelen att arbeta på ett fritidshem i samma hus. Så när abstinensen blivit allt för stor har jag kunnat gå upp och klippa och klistra lite.

Apropå med andra ords nedläggning minns jag ”De fyras gängs” kamp mot Maos åsikter i Kina. Kanske är det lite långsökt att koppla ihop den kampen med de fyras gängs (i Stadshuset) kamp mot m.a.o: s åsikter. Självklart gör jag ingen ideologisk koppling mellan dessa ytterligheter, men finner ändå en viss humor i att göra den.

Nu är nedläggningen av med andra ord allt annat än humoristisk och i en god värld skulle jag snart vakna upp och finna att det endast var en obehaglig dröm. Men, tyvärr har det moderata destruktiva arbetet burit frukt. Det är bara att inse att det inte räcker med att göra Sveriges näst bästa personaltidning, den blev för spridd och omtalad. Den nya devisen i nittiotalets omorganiserings- och strukturförändrings tid lyder: Sitt vackert och tig!

Istället behöver vi en öppen debatt i en personaltidning som har läsarnas förtroende om de viktiga och kanske nödvändiga förändringar vi står inför. m.a.o. har det förtroendet.

Jag skulle vilja avsluta med några tänkvärda rader från med andra ords legendariska medarbetare Jan Wejdling: ”Jag tycker det just nu är ganska kallt på denna jord. Lite generositet skulle säkert värma. Generositet är något man ger av sig själv, från sig själv och generositeten rår vi säkert med, om givandet och tagandet är ömsesidigt.”

En stödprenumeration på med andra ord värmer.

När jag lämnade redaktionen hösten 1987 avtackades jag med dessa ord samt en vacker tavla av Arne Remnert.