73. På rätt sida om mänskligheten

”I efterhand är det lätt att tro att livet följer en plan. Det gör det inte. Det byggs av en mängd små och stora beslut som vi fattar utan att känna till deras verkliga betydelse.

Ett kapitel ur bokmanuset BESLUT.

När jag gick genom porten på Långholmsgatan 24 första gången i januari 1975 trodde jag att jag hade fått ett arbete. Jag hade ingen aning om att jag samtidigt hade klivit in i större delen av mitt framtida liv.

Bakom den porten väntade barnen, arbetskamraterna, Bergsundsgården, Spången och Bergsundsskolan. Men där väntade också Lena.

Annie

Alex.

Majken.

Nike.

Allt det som senare blev mitt liv.

I efterhand är det lätt att tro att livet följer en plan. Det gör det inte.

Det byggs av en mängd små och stora beslut som vi fattar utan att känna till deras verkliga betydelse. Först långt senare ser vi sambanden. Först då förstår vi varför vissa vägskäl blev så avgörande.

När jag i dag tänker tillbaka på Långholmsgatan 24 tänker jag därför inte främst på lokalerna, verksamheterna eller alla år som gått.

Jag tänker på människorna.

Barnen som lät mig vara en del av deras liv under en kort stund. Kollegorna som delade vardagen och familjen som ytterst blev resultatet av ett beslut jag tog våren 1987. Om jag hade valt annorlunda då hade något annat liv väntat.

Kanske ett bra liv. Men inte detta.

Och just därför känner jag tacksamhet.

Över barnen. Över besluten. Över kärleken.

Över allt det som växte fram ur ett enda steg genom en port på Långholmsgatan.

Bergsundsskolan föddes på Långholmsgatan 24 den 29 april 1993.

År 2023 fyllde skolan trettio år. Tre decennier.

Nästan ofattbart.

Den första sexårsgruppen var född 1987. Nästa år fyller de fyrtio år. Små knattar då. Vuxna människor nu. Jag minns dem fortfarande med värme.

Sedan rullade det vidare. Nya sexåringar varje höst.

Nya skratt. Nya tårar. Nya steg. Nya relationer.

Omkring 780 barn har passerat genom porten sedan starten.

780 liv.

780 berättelser.

780 början på något.

Fantastiskt är bara förnamnet.

Men om det är något som verkligen säger vad Bergsundsskolan var och är så är det inte siffrorna.

Det är rösterna.

Barnens röster.

Genom åren har jag sparat många av deras ord.

Hälsningar. Minnen. Tack.

Små och stora berättelser.

De flesta skrevs inför vår avskedsfest på Axela den 20 januari 2017 när Lena och jag skulle lämna Stockholm för Fårö.

Vi bad dem som ville att skriva några rader. Svaren blev mer än hälsningar.

Ett hjärtats arkiv.

De blev ett tidsdokument.

En förälder, Pernilla, som haft alla sina sju barn hos oss under tjugoett år skrev:

”Samtliga av mina barn minns Bergsundsskolan som den bästa skolan med så mycket glädje och lycka.”

Dagen efter festen skrev hon:

”Ni har varit en del av min familj … så öppna och härliga människor som stöttat i alla lägen.”

Där finns något viktigt. När en skola blir mer än en byggnad. När den blir en del av människors liv.

Barnen berättar sällan om betyg. De berättar om något annat.

Om att bli sedda. Om trygghet. Om skratt och om att få vara sig själva.

De minns läraren som bar dem när de gjort sig illa.

Den vuxne som satt kvar när livet skakade.

Någon som tog deras känslor på allvar.

De minns musik, skapande och lek.

De minns att de blev bemötta som individer.

Många återkommer till samma sak:

”Ni lade grunden för den jag är idag.”

”Den bästa starten i livet.”

”Ett andra hem.”

Sådant är svårt att läsa utan att stanna upp.

För vad är egentligen en skola?

Är det lokaler? Scheman? Resultat? Eller är det något annat?

Under arbetet med boken BESLUT har jag gång på gång återkommit till samma fråga. Vad är det egentligen som avgör vilka beslut som är viktiga?

I dag tror jag att svaret är enklare än jag tidigare förstått.

De viktigaste besluten är ofta de som påverkar andra människor på ett positivt sätt.

Beslut som bygger istället för river.

Beslut som skapar trygghet istället för rädsla.

Beslut som får människor att växa.

När jag ser tillbaka på åren på Långholmsgatan är det inte främst verksamheterna jag minns.

Det är värmen. Humorn. Relationerna och engagemanget.

Jag inser att det som barnen minns inte är vad vi gjorde. Det är hur vi var.

Kanske är det också svaret på allt det här.

På Bergsundsgården, Spången och på Bergsundsskolan.

Alla de beslut som ledde dit.

Att försöka leva och arbeta på ett sätt som gör världen en liten aning bättre för dem som kommer efter.

Snart tar Bergsundsskolan emot ännu en ny barngrupp. Nya steg genom samma port. Nya röster. Nya minnen som en dag blir berättelser.

Och i allt detta fortsätter samma enkla, men svåra uppdrag:

Att stå på rätt sida om mänskligheten.