67. Flatenbussarna

Har lånat lite text och blandat med egna upplevelser för detta inlägg, samt även svartvita foton från Nätverket Skarpnäcks Hembygd.

År 1932 började byggandet av Flatenbadet. På själva badplatsen anlades en 1200 meter lång strand med en sandyta på ungefär 18 000 kvadratmeter. Där skulle det få plats över 15 000 badgäster. Byggnaderna vid badet ritades av arkitekt Paul Hedqvist. Syftet med badet var att fler stockholmare skulle få ta del av natur och friluftsliv. Sandlass efter sandlass dumpades i sjön så att det skulle finnas tillräckligt med sand till stranden och för att göra sjön långgrund.

Det beslutsfattarna dock glömde var kollektivtrafiken. När de badande stockholmarna ville åka hem var bussarna fullsatta och totalt kaos uppstod. Många fick helt enkelt traska tillbaka till stan igen. Inom kort byggdes därför större parkeringar för att rymma både bilar och bussar.

Badet fortsatte att utvecklas under 1930-talet. Det fick hopptorn, omklädningshytter och speciella tältplatser. Barnbad byggdes och speciella barnbussar startade 1935. Fram till 1978 gick det badbussar hit för Stockholmsbarnen som bodde söder om Slussen. Idén var att barnen skulle få komma ut i naturen och röra på sig, njuta av bad och frisk luft. Badet besöktes av cirka 2000 barn per dag under somrarna på 1950-talet. Barnen var mellan fem och fjorton år. De fick simundervisning och till lunch serverades bullar och mjölk.

Under decenniernas lopp, blev Flatenbussarna själva sinnebilden för Stockholmsbarnens sommarlov. Varje morgon fylldes luften av förväntansfulla rop vid Ringvägens hörn när hundratals ungar från Södermalms stenstad klev ombord för resan mot Flatenbadets glittrande vatten. Men så var det även ute i förorten.

Där, vid sjöns norra strand, väntade en värld av frihet långt bortom bakgårdarnas skugga. Det var en tid av iskallt sjövatten, stränga simlärare och den obligatoriska lunchen med bullar och mjölk, serverad direkt i de medhavda plåtmuggarna. För tusentals små stockholmare blev Flaten platsen där de första simtagen togs och där sommarminnen etsades fast under en gassande julisol, innan välståndet och familjebilarna till slut lät bussarna rulla in i historiens glömska.

Sommaren låg varm över staden när de första bussarna började rulla. Det var en tid då barnens skratt fyllde gatorna redan tidigt på morgonen, när de samlades vid sina uppsamlingsplatser med tygkassar i händerna och förväntan i blicken. Ingen betalade något – allt var öppet, tillgängligt, nästan som en gåva till dem som annars kanske inte hade haft möjlighet att komma nära vatten och sol.

Bussarna tog dem bort från sten och asfalt, ut mot det stora badet. Där väntade en plats som var deras – en inhägnad del av stranden där friheten var stor men inte gränslös. De vuxna fanns där, alltid närvarande, alltid vaksamma.

Bakom allt detta stod en man, som barnen knappt visste namnet på men som höll ihop hela världen kring badet.

Under 40-talet och 50-talet var Henning Bengtsson, då rektor vid Enskede skola, den eldsjäl som höll ihop det hela. Under badsäsongen hade han tre underledare till sin hjälp, en för stranden, en för simskolan och en för utspisningen och dessutom uppemot tjugo bryggvakter. Henning satt under baddagarna vid huvudbyggnaden som spindeln i nätet. Han skötte själv kontakterna med bussbolaget och personalen vid uppsamlingsplatserna. Dessutom var det Hennig som beställde det som serverades, tog hand om eventuella svårare problem under baddagarna och skötte alla anställningsfrågor! Varje dag som solen lovade uppehåll rullade bussarna igen. Ibland kom tusentals barn, ibland färre – beroende på vädret. Men oavsett antal var dagarna fyllda av liv.

Att vara badvakt var inget lätt jobb, även om det kunde verka så på håll. De unga vuxna som tog på sig rollen, låt oss kalla dem Väktarna bar ett tungt ansvar. De kunde inte själva kasta sig i vattnet eller vila i solen. Deras blickar följde barnen hela tiden. Några av dem mindes senare dagarna som långa, nästan monotona, men också viktiga.

Resan dit var ett äventyr i sig. Barnen sjöng, ropade och skrattade. Ibland röstade de högljutt om vilken väg bussen skulle ta, som om deras röster kunde styra världen. Sånger ekade mellan sätena, enkla melodier som alla kunde.

När de väl kom fram fick de vänta. Ingen fick springa rakt ner i vattnet. Först när alla vakter var på plats och ordningen var säkrad öppnades dagen på riktigt. Då spreds barnen ut över stranden – i sanden, i gräset, i solen. De tänkte inte på faran med solens strålar. Röda ryggar var en del av sommaren, nästan som ett bevis på att man levt den fullt ut.

Timmarna fylldes av bad, skratt och lekar. Några kastade sig djärvt ner från den höga rutschbanan, andra hittade på lekar som inte krävde något mer än fantasi. Friheten var påtaglig – vuxna lade sig sällan i, så länge inget farligt hände.

Men dagens verkliga höjdpunkt kom senare.

Kön till mjölken och bullarna ringlade lång och högljudd. Barnen stod uppdelade efter ålder och ibland tvingades vänner skiljas åt, något som kunde kännas orättvist och tungt. Muggar slog mot räcken i ett öronbedövande tempo, som en egen sorts musik. När det äntligen blev ens tur väntade enkel men efterlängtad belöning: mjölk och flera bullar. Ibland bjöds något extra – men inte alltid uppskattat.

Efteråt samlades alla vid en plats som kallades scenen. Där vågade några kliva fram, sjunga, skämta eller berätta historier. Det var enkelt, spontant och fullt av glädje.

För vissa barn fanns också en annan utmaning. I simskolan, avskild från resten, tränade de målmedvetet. De började på land, med rörelser i luften, innan de fick pröva sina krafter i vattnet. När de till slut nådde sitt mål firades det högtidligt, med ceremonier som kändes stora och betydelsefulla.

Men varje dag tog slut. En signal skar genom luften och förändrade allt. Lekar avbröts, skratt tystnade, och barnen började samla ihop sina saker. Trötta ben bar dem tillbaka till bussarna. Där kontrollerades noggrant att alla var med – ingen fick lämnas kvar.

Flatenbussarna hämtade även oss barn vid busshållplatsen vid Sköndalsskolan, dit jag och syrran gick själva och väntade på att bussen skulle komma. Jag minns också sångerna vi sjöng på resan dit:

”Temperaturen är hög uti kroppen
närmare fyrtio än trettiosju
För så ska det vara när ångan är uppe
Och så är fallet uti detta nu
Det rulladi-rulla rulladi-rulla
Rulladi-rulla rulladi –re”

Hemresan var annorlunda. Nu var det tystare. Några barn somnade, andra satt stilla och såg ut genom fönstret. Jag minns plastflaskan med saft vi hade med oss, med blå kork. Apelsinsaften var på hemresan äckligt ljummen och dessutom fylld med sand som knastrade i munnen. Vi skiljdes åt med en enkel fras – Vi ses i morgon och det gjorde vi.

Men för alla var inte dessa dagar bara glädje.

En pojke, vi kan kalla honom Bosse såg allt från ett annat perspektiv. Han bodde i närheten, så nära att badet egentligen var hans. Men när bussarna kom blev det tvärtom. Då var platsen inte längre hans.

Han hans morbror brukade smyga ner tidigt på morgonen för att hinna bada innan folkmassorna anlände. Och varje gång slutade det likadant: han stod där, redo för ett sista hopp, och såg hur grindarna öppnades.

Barn strömmade in, högljudda, ivriga, levande. För dem började dagen. För honom var den redan slut.

Detta om detta.

• Vad vill jag säga med den här texten?

Jo, två personer från stadsmuseet var hemma hos mig den 22 maj för att tittat på mina fotografier från 1978–1989. De var intresserade av att ta emot min samling av historiska foton i gåva, från en kollotid som nu får anses som historisk.

Det är mitt sätt att ge tillbaka till Stockholms stad, för lycka och glädjen att få varit en del i en bråkdel av dessa barns liv.

Vi diskuterade GDPR (det står för General Data Protection Regulation, vilket på svenska heter Dataskyddsförordningen.

Enligt GDPR räknas ett foto av ett identifierbart barn som en personuppgift. Grundregeln för publicering (t.ex. på internet eller i tryck) av verksamheter är att samtycke från vårdnadshavare krävs. Barn över 13 år kan ofta själva samtycka.

Det betyder, enligt dem, att inga foton med badande barn i min fotosamling kan läggas ut.

Det ena ledde till det andra och då kom en idé upp som jag fick när Lena och jag var ute på promenad med Eskil i Flaten.

Jag visade henna var vi förr i tiden stod på led för att få mjölk och bulle. Hade under vårt strövtåg märkt att det fanns olika skyltar runt om Flaten. Vägvisare, informationstavlor och historiska markeringar. De som är uppsatta för att guida besökare längs lederna, informera om naturen och berätta om områdets historia.

Men jag slogs av att ingen skylt berättade om Flatenbussarna och den betydelsefulla verksamheten för generationer av Stockholms barn. Under 43 år.

Av den anledning tog jag upp detta spörsmål för att jag vill få till en förändring. Lyft upp berättelsen om Flatenbussarna och sätt ut informationsskyltar på de platserna där verksamhet bedrevs. 

Det är dags att lyfta upp Flatenbussarna och ge dem dess rättmätiga plats i Stockholm historia. Och vad görs detta på bästa sätt. Givetvis i Flaten där allting utspelade sig. Ta gärna med fotografier på informationsskyltar också.

Har skickat detta mejl till Skarpnäcks stadsdelsförvaltning som ansvarar och förvaltar Flatens naturreservat.