72. Högalidsparken vår skolgård

Det finns platser som aldrig stannar på kartan. De flyttar in i oss.

Högalidsparken blev en sådan. I mer än fyrtio år var den vår skolgård, vår mötesplats, vår hembygd under öppen himmel — långt större än grusgångar, bergknallar och grässlänter.

Ett kapitel ur bokmanuset BEGYN.

Det finns platser som blir större än sin geografi. Platser som inte bara är en park, en gata eller ett kvarter, utan som med åren växer till en del av ens eget liv. För oss var Högalidsparken en sådan plats. Den blev den skolgård vi aldrig riktigt hade. När bakgården på Långholmsgatan var för liten, för torftig och för begränsad, öppnade Högalidsparken sina gröna rum och blev vår gemensamma hemmaplan.

Där möttes hela livet.

Lekande barn korsade stigarna med samma självklarhet som de trötta män som vilade på parkbänkarna med sina väl gömda vinpåsar. Hundar drog sina mattar mellan grusgångarna, soldyrkare bredde ut sina filtar på bergsknallarna och kyrkobesökare vandrade mot de två tornen som har rest sig över Södermalm i mer än ett sekel. För alla fanns det plats. Högalidsparken hade den ovanliga förmågan att rymma människor utan att tränga undan någon.

Mitt i storstadens brus låg den som en egen värld.

Bortom Hornsgatans och Långholmsgatans oavbrutna trafik slog vinden fortfarande i trädkronorna och fågelsången vägrade ge upp kampen mot bullret. Här reste sig berget ur staden, med sina slänter, klippor och hemliga skrevor där fetknopp, kärleksört och nyponbuskar fann fäste. Kyrkans torn höll vakt över alltihop och kyrkklockorna räknade tålmodigt timmarna medan generationer av barn fyllde parken med skratt.

För många av dem blev detta deras första upptäcktsland.

Långt innan dagens lekredskap och parklekar fann barnen egna äventyr bland murar, stenblock och träd. De åkte kana på stenmurar, byggde kojor i buskagen och gjorde bergen till sina egna kungariken. Högalidsberget hade varit lekplats långt innan det blev park.

Och för oss fortsatte traditionen.

När jag ser det fantastiska fotografiet från sommaren 1999, taget från Högalidskyrkans klocktorn, är det som om åren plötsligt försvinner.

Där nere syns räcket som barnen snurrade runt på tills världen gungade. Där ligger stenen där alla samlades för avprickning innan färden gick tillbaka till Oden på Långholmsgatan. I ett nu fylls bilden av aktiviteter som sedan länge upphört, men som ändå lever kvar.

Jag hör skratten från plaskdammen när den äntligen fylldes med vatten efter en lång väntan. Jag ser samma damm förvandlas till fotbollsplan och landbandyarena när den tömts. Jag känner vintervinden mot kinderna när pulkorna susade nedför den isiga backen och madrassen runt trädet fungerade som ett hoppfullt skydd mot hårda sammanstötningar.

Gungorna väntar fortfarande.

De står där som de alltid gjort och tycks fortfarande minnas barnens skratt. Sköldpaddan lyssnar ännu tålmodigt på hemligheter som sedan länge blivit vuxna människors minnen. Grillplatsen bär ekon av fredagskorvar, sprakande eld och samtal som aldrig skrevs ned men som ändå betydde allt just då.

I grässlänten pågick det eviga stimmet. Höstregnets dofter blandades med sand, löv och blöta jackor. Barn byggde fördämningar vid stenknallen, hoppade hopprep, cyklade på trehjulingar och klättrade högre än de egentligen vågade. Här fanns också gråt och tröst, konflikter och försoning, fastklämda barn i träd och vuxna som hjälpte dem ned igen.

Livet pågick.

När jag senare upptäckte mitt eget fotografi från 2016, taget från Bergsundsskolan mot Högalidskyrkan, uppstod en märklig känsla. Två bilder. Två fotografer. Två perspektiv. Sammanflätade. Drygt tjugo år emellan dem.

Som om kyrkans torn och parkens träd under alla dessa år fortsatt att föra en tyst dialog.

Kanske är det därför bilderna hör ihop. Den ena fångar utsikten över hembygden. Den andra blickar tillbaka mot samma landskap. Tillsammans bildar de en cirkel, där tiden inte känns som en rak linje utan snarare som ett andetag.

Och så finns gungan.

För barnen var den lek. För mig blev den något annat.

Sedan skolan startade 1993 blev gungan en märklig plats mitt i händelsernas centrum. Där kunde jag sätta mig en stund och samtidigt ha uppsikt över allt som pågick. Där föddes tankar, lösningar och ibland beslut som kom att påverka många människors vardag.

När jag ser tillbaka inser jag att några av mina bästa idéer hade sitt ursprung just där. Barnkonflikter som behövde lösas. Verksamheter som skulle organiseras. Problem som krävde nya perspektiv. Och en höstdag 2009 föddes embryot till det som senare skulle bli SlumpKnappen.

Inte i ett konferensrum eller vid ett skrivbord. Utan i en gunga i Högalidsparken.

Kanske säger det något om platsen.

Under mer än fyrtio år, från 1975 till 2017, återkom jag till Högalidsparken vecka efter vecka. I solsken, regn, höststormar och vinterkyla. Generationer av barn kom och gick. Några har flyttat långt bort. Andra går kanske fortfarande över Högalidsspången varje dag.

Men parken finns kvar.

Och någonstans bland träden, stigarna, stenarna och gungorna lever alla dessa minnen vidare. Högalidsparken var aldrig bara en park.

Den var vår skolgård under himlen.