Portal24

58. En tredjedel av barndomen

Publicerat den 7 januari, 2026     Lämna en kommentar

Är alltså så gammal att jag bott delar av min uppväxt i ett äldre hyreshus på Polhemsgatan med utedass.

Det var på Kungsholmen syrran och jag bodde på femtiotalet med min moster och morbror. Min tidiga uppväxt kan delas in i tre delar. En del i Sköndal på Mandelbrödsvägen med min familj. En andra del under sommarmånaderna på Fårö hos farmor och farfar. Sist men inte minst en tredje del på Polhemsgatan, Kungsholmen. Nu riktar jag in mig på uppväxten på Polhelmsgatan.

Min moster hette Anna och var född i Ytterlännäs och min morbror hette Sixten och var född i Bjertrå. Hos dem var jag och syrran inhysta varje gång det blev dags för vår mamma att åka in till Södersjukhuset för att få behandling för sin allvarliga muskelsjukdom (Myastenia gravis). På grund av den sjukdomen blev mamma sjukpensionär i väldigt unga år. Har inget minne av henne under de två första åren av min uppväxt när hon ännu inte blivit sjuk. Så för mig har hon alltid haft den här sjukdomen.

Eftersom pappa jobbade väldigt mycket så var vi hänvisade till Anna och Sixten under vissa perioder av året och då kunde det röra sig om flera veckor i stöten. Min moster var en väldigt speciell person som bodde på Polhemsgatan tillsammans med sin bror och så länge jag kan minnas var hon både hans syster och vårdnadshavare.

Det första minnesbilderna från Polhemsgatan är utedassen och hur kallt det var att sitta där på vintern. Nästa minnesbild hör ihop med den första och det var att när det blev mörkt ute så var man tvungen att använda barnpott stolen med porslinspottan under, oavsett om jag tyckte jag var stor nog att gå ner till dassen själv.

Pottan ställdes sedan under sängen med lock på. Kan fortfarande förnimma den äckliga lukten om jag vaknade till på natten för att uträtta mina behov. Det var ju inte bara jag som använde pottan utan även Sixten, Anna och syrran. Dessutom minns jag att det var det svårt och somna om eftersom Moraklockan i lägenheten tickade så öronbedövande högt på nätterna.

Sixten hade som sagt Parkinson under min barndom/ungdom och när vi var ute och gick på Kungsholmen fick jag anpassa mig efter hans steg. Han behövde en startsträcka tills signalerna i hans hjärna nådde fram till fötterna och därför fick han gunga igång sig. Minns också att jag sa till honom att han skulle göra bra ifrån sig med ett par Maracas i nävarna till låten Not Fade Away, med Stones, med tanke på hur mycket han skakade. Det brukade vi skratta åt tillsammans. Har inget minne av att jag någonsin skämde för honom när vi var ute och gick utan hans sjukdom var ett naturligt inslag under min uppväxt.

Sixten dog 1976, 55 år gammal, men Morbror Sixten fick leva vidare på Bergsundsskolan, som en liten udda personlig hyllning, genom olika roliga historier (lite som Bellmanshistorier). Berättelser letade jag upp i allehanda böcker och sedan gjorde jag om dem så att Morbror Sixten alltid blev huvudperson.

Kommer också ihåg morgonsamlingar på måndagarna. Vi startade med en grupp med 22 barn och fyra vuxna och med fullt utbyggd skola var vi 104 barn och 12/13 vuxna uppe i den så kallade ”Motoriken”. Vi började alltid med att alla sjöng Bergsundsskolesången. Sedan berättade vi hur veckan såg ut i respektive grupp därefter gav vi varje barn möjlighet att kortfattat berätta vad de hade på hjärtat. Samlingarna avslutades med att jag berättade en morbror Sixten historia, till exempel den här:

”Morbror Sixten kommer in i en färghandel för att köpa en påse malkulor. Nästa dag kommer han igen och köper ett helt kilo. När han tredje dagen kommer in och frågar om det finns större förpackningar blir expediten betänksam och går in till chefen. Denna kommer ut och frågar: – Vadfårdetlovattvara? – Jo, jag undrar om ni hade i större förpackningar, tio kilo eller så. – Vad ska ni ha så mycket malkulor till, har ni så mycket mal? – Nej, så många är det väl inte, men det är ett helsicke att träffa dom”!

Tiden på Polhemsgatan minns jag som en trevlig och trygg plats fast jag kan tänka mig att jag saknar min mamma och pappa. Mamma låg på sjukhuset och om jag känner Anna rätt så försökte hon nog ta med oss upp till Södersjukhuset så ofta hon kunde. Men jag har inga minnen om att vi var där och hälsade på. Kan det vara så att sjukhusen hade mycket mer restriktiva besökstider förr i tiden. Jag tror nog det för att jag minns att när jag själv låg på Norrbacka för mina benbrott 1966, då var det inte bara att komma dit på besök, utan det var stenhårt med besökstiderna. Dessutom kanske mamma var så illa däran att Anna valde att inte låta oss inte komma dit. Vad vet jag?

Har inga minnen av att pappa kom till Polhemsgatan heller, vilket är märkligt. Han jobbade på Kungsgatan 17 som annonschef på Svensk trävarutidning och det var inte så långt mellan hans jobb och Polhelmsgatan på Kungsholmen. Men inga minnen där heller, inte ens några helgminnen. Det verkar ha varit vattentäta skott mellan mina olika uppväxtplatser.

Sköndal är lika med familjen och kärlek från en sjuk mamma och en pappa som fick det allt svårare med tiden, men också en frihet helt utan ansvar. När jag blev äldre var det under lång tid lika med dåligt samvete, på grund av min livstil, efter det att jag blev påkörde den 4 maj 1966. Det blev ett par år där jag helt strunta i hur jag levde. Kallar den fasen för ”mina två förlorade år” och anser nu att det enbart var tur att jag överlevde den perioden. Flera i det gäng jag var med i fanns runt omkring Morgongården i Skönstaholm. Några gick det riktigt illa för och tyvärr finns de inte med oss längre, men det är en annan historia. Efter lite drygt två år (våren 1968) bröt jag helt med gänget och räddningen stavas Hammarby fotboll. Som jag istället valde att följa intensivt. Från en ytterlighet till en annan …

Fårö förknippar jag med somrar i tidig ålder tillsammans med farmor och farfar och en lite strängare uppfostran, som numera knappt finns kvar i minnet. Bara gamla foton från 1954.

Polhemsgatan är lika med Anna och Sixten och stor tacksamhet för den kärlek, omtanke och trygghet de gav oss.

Två händelser från tiden på Polhemsgatan känns fortfarande väldigt otrevligt att tänka på. Den första är Teodor, moster Annas pojkvän, så som jag uppfattade det då. Han fanns ofta på Polhemsgatan och var en del av inventarierna tills en söndag då han hastigt och mindre lustigt var putsväck. Först förstod jag ingenting och fick inga riktiga svar när jag frågade.

Till slut fick jag veta att han har skjutit sig själv i huvudet uppe på vinden på Polhemsgatan. Jag kan inte minnas hur jag reagerade när jag fick det beskedet då, men nu när jag sätter det på pränt blir jag alldeles iskall utan att kunna förklara varför. Kan inte heller minnas någon synlig reaktion från varken Anna eller Sixten, men det kan inte ha varit lätt.

Det andra minnet är att jag blev hembjuden till en jugoslavisk familj på middag. De hade en kille i min ålder som bodde i samma trappuppgång som Anna och Sixten och vi lekte tydligen en del. Jag var glad i hågen men minns hur hemskt det blev att sitta vid deras middagsbord med någon konstig jugoslavisk maträtt som vände sig i magen när jag svalde en tugga. Till maten serverades det bröd utan något smör och det hade jag aldrig varit med om tidigare. Ingen mjölk utan bara vatten. Jag minns ångesten i konflikten av att inte kunna äta maten för rädslan av att spy och skammen av att inte vara tacksam över det som bjöds.

Givetvis upptäckte familjen min belägenhet, men istället för att förstå och låta mig slippa äta maten var jag tvungen att sitta kvar långt efter det att alla andra gått ifrån bordet och försöka peta i mig det som låg på tallriken. Vet inte riktigt hur jag slutade, men troligtvis fick jag lämna bordet efter en lång stund och sedan smita iväg som en råtta med svansen mellan benen. Tror inte att jag umgicks något mer med den killen efteråt.

Moster Anna var född 1909 och flyttade från Härnösand ner till Bromma 1933 (33 år gammal). Minns också att under en period av sitt liv hade tre jobb samtidigt i Stockholm och blev omskriven i någon kvällstidning på grund av detta. Dels så arbetade hon som städerska på kvällar och nätter och så jobbade hon under helgerna i garderoben på radiumhemmet, Karolinska. Sedan jobbade hon även inom hemtjänsten (heter det så då?) och gick hem till tant Lina på dagtid. Ibland fick jag följa med. Gamla tant Lina fortsatte hon att besöka och hjälpa långt efter det att hon slutade med jobbet på hemtjänsten. Lina var den första personen jag träffat som blev över 100 år.

Förutom att Anna tog hand om mig och syrran får vi inte glömma bort hennes insats för sin elva år yngre bror, tillika våran morbror Sixten. Det var en kvinna som ständigt var på språng. Men kan också tänka mig att Sixten ansvarade för oss en del eftersom Anna måste ha varit iväg på sina olika arbeten ganska ofta.

Sixten var född 1920 och var alltså elva år yngre än Anna. Tyvärr vet jag inte så mycket om deras uppväxt i Norrland men skulle kunna ge hur mycket som helst för att få reda på det nu.

När vi var små hamnade vi oftast i Kronobergsparken och när jag nådde upp i skolåldern gick vi ofta till Kungsholmens bowlinghall och fikade. Sixten dog 1976, 55 år gammal på St. Eriks sjukhus, ett stenkast ifrån Polhemsgatan. Han var livrädd när han låg inför döden och skrek ut sin ångest när vi besökte honom. Det tyckte jag var otäckt fast jag då var en ung man i 25 års åldern. Anna och Sixten var stolta över att jag började arbeta med barn. Det var inte så vanligt för killar i mitten av sjuttiotalet. De gjorde också en stor sak av att syrran arbetade med att lasta gods på SJ. Det borde vara tvärt om skrockade de, nästan förtjusta.

Anna och Sixten var också de två personer som förbarmade sig och tog med mig på min första Hammarbymatch (Råsunda) den 12 juni 1959. Vi torskade mot Örgryte med 1-3 och sedan dess var jag förevigat förlorade i Hammarbyismen, trots att det begreppet inte fanns på den tiden.

Anna var också ”moster Anna” med alla mina kompisar i Sköndal och varje gång vi sågs ute så sa hon högt:

• Hej på dig Lars-Åke! Med sin speciella mosters röst.

Nu när jag blivit äldre har jag förstått att hon var den typen av människa som utplånade sig själv för att vara andra till lags. Minns även en gång när hon kom hem till oss i Sköndal med en gräddtårta och sa att konditoriet hade sagt att detta var en ovanligt mager gräddtårta, så det skulle inte vara någon fara med vikten. Min mamma var lite orolig över sin vikt vid den tidpunkten. En gång om året, på hösten, tog hon med mig till Alberts herrekipering vid Fridhemsplan och klädde upp mig. Jag fick nya kläder från topp till tå.

1977 åkte mamma, jag och Anna upp till Norrland på en gemensam semester. Det skulle bli den sista eftersom att jag sommaren efter började arbeta på kollo och blev kvar ute på Barnens ö i tolv år i rad.

Den sommaren fick jag med mig de tre systrar till Sundsvall för att se Hammarbys bortamatch mot IFK Sundsvall. Söndag den 3 juli skulle Bajen spela och jag var glad och stolt över att vara tillsammans med mamma, moster Edith och moster Anna på matchen. Givetvis tog jag ett foto när det satt tillsammans i publiken precis innan andra halvlek ska börja. Vi vann bortamatchen mot Sundsvall med 0 – 1.

Hon är dessutom den person som är svaret på min undran:

– Vem är det som ligger först i lång bilkö?

Har alltid funderat över att den bil som låg först i en bilkö borde aldrig haft något problem med att att komma fort fram, eftersom ingen bil låg före och stoppade upp och borde således inte vara orsaken till att det blev bilkö. Moster Anna tog körkort på äldre dar och en gång när jag åkte med henne med ett flyttlass upp till Norrland fick jag äran, eller hur man säger, att åka i den bil som låg först i bilkön. Anna hade ingen läggningen för att köra fort så att säga. Det viktiga för henna var att komma fram!

När Anna blev äldre flyttar hon hem till Nyland utanför Kramfors. Där var hon, min mamma och deras åtta syskon födda. 1991 åkte Lena och jag upp till Norrland till det demensboende hon bodde på i Nyland för att hälsade på både henne och moster Edith och visa dem vår dotter Annie.

Ett samtal mellan dem är nog det roligaste och tokigaste jag någonsin bevittnat. Både Edith och Anna var dementa och konversation mellan dem är svår att beskriva. Ingen av dem lyssnade på vad den andre sa utan det fick gå lite som det ville. Men bägge var trots detta fullständigt nöjda med att bara prata på, gärna i mun på varandra. Det viktiga för dem var inte att få eller komma med några kloka svar utan det viktiga var att få umgås. Vilket kan vara en lärdom så god som någon …

Det skulle bli den sista gången jag träffade henne för den 24 september 1992 ringer min mamma och berättade att Anna hade gått ur tiden, 82 år gammal. Det var med stor sorg jag tog emot det beskedet. Anna som alltid hade varit min och syrrans extramamma. Hon som inte fick några egna barn och som jag på senare år förstått behandlade mig och syrran som sina ungar, i brist på egna. Men med respekt för min mamma och pappa.        

Barndomen

Det var något speciellt med

barndomen

trots detta

var önskan att bli äldre

stark

när ålderdomen nu

hastigt och lustigt

är ett faktum

tränger glimtar av

barndomen

återigen fram

Ps! Att den här texten läggs upp den 7 januari kan kanske tyckas som en ren tillfällighet, men det är det verkligen inte …

57. Kärlek ömhet och saffransdoft

Publicerat den 2 december, 2025     Lämna en kommentar

Hittade en fin skildring, från november 1990, som beskriver en eftermiddag på Msv. Spången (Portal24). Reportaget är skrivet av journaliststuderande Marie Palmqvist och med den texten önskar jag alla ett

– Gott Nytt År!

Att jag kan datera artikeln till november nittonhundranittio beror på att den publicerades i personaltidningen med andra ord i december 1990 och att Marie skriver om pumpor utanför blomsteraffären på Långholmsgatan i sin text. Pumporna brukade vara ett stående inslag just i november.

Några av bilderna är tagna av mao’s husfotograf, Ulla Montan.

Tror också att Marie gjorde sin praktik på med andra ord när det begav sig, men jag kanske minns fel. Hur som helst är texten en fin skildring om livet på Mellanstadieverksamheten för lite mer än trettiofem år sedan och har sin självklara plats här i Portal24. Över till texten:

”Vid foten av Västerbron, där den landar på den södra stranden. Långholmsgatan. Smala trottoarer, bullrig trafik, bromsande bussar, transportbilar på tomgång, en oändlig ström av personbilar till eller ifrån.

Småbutiker trängs längs gatan, en hattaffär vid sidan av en blomsterbutik med exotiska pumpor till beskådande på trottoaren, ett bageri med delikat smörgåssortiment, pajer och wienerbröd, ett urmakeri som lagar min armbandsklocka i ett nafs för fyrtio kronor. Närbutiken på hörnet och så höll jag på att gå förbi den, port nummer 24. Portkoden fungerar och den tunga höga dubbeldörren ger vika för ganska mycket av mina kroppskrafter. På första våningen finns en furuskylt med Spången inbetsat. Mellanstadieverksamhet står det över, mer officiellt.

Dörren är öppen och innanför doftar det nybakt och saffran. Verksamheten ryms i en gammal sekelskiftesvåning med mycket högt i tak. Däruppe lyser neonrören. Dörrar leder hit och dit. Barnen sitter vid dukat bord med ljuslila vaxduk och äter ”mellis”. Ett glas mjölk, ugnsfärsk fralla, smör, messmör och Kalles kaviar. Klockan är tre.

Barnen är alla mellan tio och tolv år och går i skolan här intill. De kommer hit efter skolan och inväntar föräldrarna.

• Vad skulle vi annars göra, säger en kille som ser ut att vara klippt ur en Bill-bok.
• Har du tråkigt, undrar jag.
• Nej, jag menar att det är bra att komma hit och träffa kompisar och slippa sitta ensam hemma.

Anton heter han och går i femman. Han sitter på en pinnstol. Jag lutar mig tillbaka i den fluffiga soffan mönstrad med iris, liljor och slån. Han ser ganska bestämd ut denna unga man. Och hans röst och ord är också bestämda. Han talar om regnskogar. Han har besökt regnskogar i Costa Rica.

• Därinne var det fuktigt och varmt men otroligt lätt att andas. Ungefär som när man varit inne i skolan hela dagen och kommer ut på skolgården. Det finns massor med djur, leoparder.
• Såg du leoparder?
• Nej, inte precis, men vrålapor. De kom ner från träden och klättrade på bilen, de var inte alls rädda. Det finns inte mycket folk i regnskogarna, mest tyskar och amerikaner. Det är hemskt att träden huggs ner. Det tar hundratals år för dem att växa upp… och fem minuter att hugga ned dem.

På den blå hallmattan rullar två flickor runt i vilt slagsmål. De skrattar och tjoar och flyger runt oss i sina cerisefärgade collegetröjor.

• Tänker du mycket på vad som händer i världen, frågar jag så oberörd av omgivningen som möjligt.
• Ja, fast också på framtiden. Hur kommer det att vara år 2050? Kanske tar man körkort till månraketer när man är arton.
• I skolan då, läser ni mycket om andra länder?
• Ja, fast vi läser inget om ”läget”, bara om hur mycket folk tjäna och vad det finns för industrier. Om vi te x skulle läsa om Kuwait skulle vi bara lära oss om det fanns olja och hur rikt landet är, inget om varför det invaderades.
• Är du intresserad av vad som händer i Sovjet och Europa nu, av att Berlinmuren rivits?
• Det intresserar mig inte ett dugg. I Tyskland finns det ju mat och pengar. Om någon skulle hitta vatten i Afrika eller hitta på ett sätt att utvinna vatten ur öknen. Oj, det skulle verkligen intressera mig.

De cerisefärgade tittar ofta åt vårt håll medan de yr omkring flämtande och hojtande.

• Ni kanske också vill bli intervjuade, frågar jag och strax sitter de tysta, nedsjunkna i den mjuka soffan. De heter Nina och Jonina och går i femman, de också. De tycker mest om ämnet bild i skolan.

Där får de ibland göra vad de vill. Nina håller på med en berättelse om vitskallar. Nina har långt tjockt cendréfärgat hår över axlarna. Hennes ansikte är slätt och hennes mun tryggt leende.

• Jag skriver om en pojke från Sverige som flyttar till Afrika. Han jagas och retas för vitskalle av barnen där. Just nu är han tillfångatagen och fastbunden vid en påle. Jag har inte kommit längre.

Jonina skriver också. Hon har formulerat ett upprop som ska cirkulera i skolan. Hon läser upp det för mig. Hon vill att alla elever och lärare skall ge tjugo kronor var till barnhemsbarnen i Rumänien. Nina och Jonina förvånas över att det finns barn som tvekar att skriva på listor om att alla barn har rätt till kärlek, ömhet och omvårdnad. I deras klass finns en elev som tycker att de får skylla sig själva. Flickorna har också frågat sina mammor om de inte kan adoptera ett barn från ett rumänskt barnhem. Det kunde inte föräldrarna.

Från köket kommer saffransdoft. Linus, Nelly, Rebecka, Emely och Ludvig rullar små gula korvar. Viker ihop dem på fantasifulla sätt. Pillar i små ljusbruna russin.

De ska säljas på julmarknad för att ge pengar till en resa på februarilovet. En vecka på Djurö i skärgården. Alla lussekatter sparas, ingen får smaka från de färdiggräddade plåtarna. Ibland kommer någon förbi, grabbar tag i en bulle och springer runt i rummen några varv. Lämnar sedan tillbaka den.

• Den som äter en bulle före den 8 december får mässlingen, säger en fröken i rosafärgat förkläde.
• Jag har redan haft mässlingen.
• Då får du bältros.

Skrik och tjut. I hallen jagar några pojkar varandra med pingisrack. Caroline och Anja spelar ishockeyspel under fnitter och glam. Plastspelet åker kors och tvärs över bordet.

De rosa förklädena dyker bland upp som vålnader och ber barnen att inte bruka våld. I det tonfall man har när det är femtusengånger och man vet att det blir femtusengånger till.

I den ljusblå soffgruppen med diagonala ränder sitter koncentrerade flickor och läser Kalle Anka. Pastellfärgade kuddar, pastellfärgade tröjor Korviga strumpor. Pixiband i håret.

På bordet ligger en modd av serietidningar tillsammans med den hopskrynklade rutiga duken. På väggen tickar den kromblänkande fram sekunder och minuter.

Vid biljardbordet flockas pojkarna runt de lila och grön och vita kulorna. Koncentrationen sviktar ibland. Det är den populäraste sysselsättningen. Ett större bord står högst upp på önskelistan men barnen förklarar för mig att inte finns pengar till detta.

Ishockeyflickorna tjuter i falsett. Ett. Två. Tre. GO. En ensam kastanjettspelare övar enträget.

Xavier och jag drar oss undan till ett lugnare hörn. Han är snart tio år och går i fyran. Han dras mellan cykelturerna på stan med de stora pojkarna och tryggheten på Spången. Och han drömmer om att köra taxi som pappa. Kanske ambulans.

Xavier tycker det är bra att det inte är krig i Sverige. På TV har han sett barnhemsbarnen i Rumänien. Han visar mig hur de låg i sina sängar oförmögna att gå själva.

Det är viktigt att vara snälla mot varandra och dela rättvist säger han och tittar på mig med stora ögon. Bild är roligast i skolan och vintern den roligaste årstiden.

Nu kommer de rosafärgade förklädena och delar ut apelsinklyftor. Xavier sneglar lite åt fruktskålen men fortsätter alvarligt att besvara mina frågor. Jag hörsammar hans önskan och säger att han kanske också skall förse sig.

• Ejj, tjuter han och anfaller apelsinklyftorna, jag vill också ha.

Ute i köket gormar och gurglar det från diskmaskinen. En av de rosa förklädena packar lussebullar i plastpåsar.

• Det här är en plats för barnen att koppla av på efter skolan, säger Catarina, som arbetar på Spången sedan några år. Vi vill skapa trivsel och stark gemenskap, som får barnen att dras hit till oss istället för att söka äventyr å stan. Det finns så mycket som lockar i en storstad. Och barnen är alldeles för små för att kunna värja sig. De vill vara mer vuxna än de egentligen klarar av.

Några barn har en videogrupp. De berättar om Hajen, som kanske ska spelas in på Eriksdalsbadet. De beskriver gruppens vedermödor och hur den lilla plasthajfenan ska simma runt i bassängen och äta badande.

På väggen hänger alster från målardagen. Fantastiska lyriska färgkompositioner med titlar som Boxarna, Klor, Hängpattar, Hackspettar, och Vivel. På en röd plastbricka ligger obrända lerföremål föreställande varmkorv, tvål, bomben, flygande dinosaurier och krokodiler.

Lätt om hjärtat hojtar jag ”hejdå” och så är jag ute på den brusande Långholmsgatan igen. Klockan är fem. Det är mörkt på himlen. Neonskyltarna och trafikljusen tävlar att överrösta varandra. Utanför Systembolaget kretsar samma gamla vanliga härjade kroppar.

I fickan har jag Joninas önskan till alla barn. Kärlek, ömhet och omvårdnad”.

Marie Palmqvist

journaliststuderande

Inser nu att även personaltidningen borde ha sin givna plats i den här bloggen. Tidningen hade sin redaktion på Långholmsgatan 24. Högst upp på sex trappor, mellan slutet av 1986 fram till våren 1992. Vi får se om jag lyckas formulera en text om denna viktiga verksamhet framöver. För givetvis borde med andra ord omnämnas i husets historia …

Hittade en statistiksida här på WordPress och fick fram dessa intressanta siffror för Portal24. Sedan starten den 14 augusti 2021 har bloggen haft 15200 visningar:

Det är alltså inte bara jag som engagerar mig för huset på Långholmsgatan 24.’s historia. Utan det har även funnits ett visst intresse ifrån flera andra och med det avslutar jag 2025 med årets Jul och Nyårs spellista …

och Gott Nytt År!

56. Bergängen campar i Stockholm

Publicerat den 30 oktober, 2025     Lämna en kommentar

I veckan som gick tog jag mig tid att läsa igenom alla texter i bloggen. Femtiofem inlägg och det som slår mig är att det är övervägande positiva upplevelser som genomsyrat mina 42 år i barnens tjänst. Troligtvis har jag förträngt allt det som varit jobbigt. Det är så vi människor fungerar.

Det verkar som jag aldrig sätter jobbiga upplevelser på pränt, för jag hittar knappast något i mina sparade luntor. Men så kom jag på en text som valdes bort i min bok om Bergängens kollo. Nu har jag hittat den och för att uppväga alla positiva inlägg i bloggen så publicerar jag nu texten. Den skrevs 1984 efter en storstadsresa med ett gäng kollobarn till Stockholm. Det blev en del ångestladdade händelser som trots allt slutade lyckligt. Men det visste jag/vi inte om under tiden som allt utspelade sig. Vi börjar från början den där sommaren i juli 1984, för 41 år sedan:

”Äntligen kommer det ett försök att nedteckna Stockholms campingen som jag, Eva och tolv kolloungar åkte på den 26-29 juli. Men hur ska jag kunna sammanfatta det på ett bra sätt? Det återstår att se …

Allt började för ett par veckor sedan, då jag fick ett telefonsamtal till Bergängen. En fröken Bohlin ringde till kollo och undrade om vi hade lust att hjälpa till med att sälja prylar i Älvsjö, på väldens största loppmarknad, Oslo och Köpenhamn deltar också. Vi fick alltså en förfrågan från UFF (U-landshjälp från folk till folk) om vi var intresserade av att bistå dem när de skulle genomföra en loppmarknad på Älvsjömässan. Biståndsorganisationen skulle det året samla in pengar till södra Afrika.

Efter ett snack i personalgruppen var det fyra kolloledare som kunde tänka sig att delta och att fyra inte vill lämna gården. Sedan tog vi upp det med barngruppen och det visar sig att flera barn hade jobbat med UFF i projektarbeten i skolorna. Stort intresse därifrån alltså. Men för att få följa med måste alla som är intresserade ringa till sina föräldrar och berätta vad som är på gång och måste givetvis också ge klartecken. De jag trodde skulle haka på en Stockholmsresa, dom äldre ungdomarna är inte alls intresserade. Inte vill dom lämna kollo när det här kanske är den sista sommaren på Bergängen.

Vi samlar de intresserade och berättar om reglerna för resan. Ingen får lämna området vi tilldelas (Älvsjö eller Sturebyskolan). Vi bussas mellan dessa platser. Ingen får lämna sitt försäljningsbord, maten kommer dit där vi står. Ska man gå på muggen, går en i taget. Nu när alla vet vad som gäller, får ingen klaga när vi kommer dit. Resan är frivillig.

UFF DET ÄR VI SOM SAMLAR IN

Tolv barn hänger på och vi bestämmer oss för att åka 636:ans buss till Tekniska Högskolan, via Norrtälje, torsdagen den 26/7 kl: 16.20. Sedan åker vi tillbaka med en UFF buss natten mellan lördag och söndag och kommer hem tidigt på morgonen den 29/7. Det blir Eva och jag, som får äran att agera försökskaniner på projektet ”Stockholms camping”. Ansi åker med samma buss på ditresan, för hon har flyttbestyr att se till.
Enligt telefonsamtal med UFF ska det stå en buss och vänta på oss vid Tekniska Högskolan. Men icke så Nicke!

Vi såg inte skymten av någon djävla buss. Sådana här missar är det.   värsta jag vet. Här står alltså Eva och jag med 12 ungar och väntar. När det gått en halvtimme dyker det upp 9 stycken söta okända Warriors killar i åldern 11 till 15 år, Med pannband, järnrör, stenbumlingar och karatesparkande ben. Våra tjejer ger ifrån sig lite avvaktande småfnitter. Medans killarna drar sig lite åt sidan i en snygg undanmanöver. Helvete! Eva och jag slår förbrilt i telefonkatalogen. Var är bussen? Telefonnumret jag fått till mässan leder bara till en telefonsvarare.

Till slut beslutar vi oss för att åka kommunalt till Älvsjö. Det tycker grabbarna Warriors är en bra idé och plankar in efter oss i tunnelbanan. Det är bara att hålla god min och hoppas att dom tröttnar. Vid T-Centralen tröttnar dom, vi går till pendeln dom drar åt andra hållet mot plattan.

• Vilken lättnad!

Efter en kort tur med pendeln är vi framme vid Älvsjö. Direkt ner till mässan. Där får vi stå 40 minuter och banka på stängda dörrar, inte ett livstecken inifrån. Eva går runt med en hög ungar, Jappe tar fram en medsmugglad bandspelare och så kör han och Frigge lite Electricboggie.

Eva får till slut napp och vi är plötsligt inne i värmen och ett myller av rödgul klädda människor cirkulerar planlöst förbi oss och alla borden med prylar. Snabbpresentation och sedan blir vi tilldelade en bod med två bord för att sortera dojjer.

BERGÄNGENS KLAGAN

Dax för samling framför scenen. Sånger ska sjungas och dagens försäljningsresultat ska meddelas. Oslo och Köpenhamn kommer också med på ett hörn.

Tyvärr snackas det bara danska och det är inte det lättaste att förstå. Vi serveras chockladbitar, men vet inte hur många vi får ta. Vi tar varsin medans danskarna vräker i sig. Ett litet tag får jag för mig att jag drömmer, dom danska ungarna för ett herrans liv och busvisslar in i våra öron. Ingen dansk vuxen rör ett finger för att få stopp på det djävla ofoget. När vi sa till dom, blev det bara värre. Det måste vara en dröm. Jag beslutar mig för att hålla god min i drömmen, eller verkligheten eller var tusan jag nu befinner mig. Sånger sjungs, resultatet meddelas för varje försäljningsställe. Folk skriker och jublar! Är vi på ett evenemang med maranata?

• Ska jag gå fram till scenen, himla med ögonen och få mitt korsband i knät fixat?

Torsdags resultatet är tydligen I,2 miljoner. Sedan skall alla ut till bussarna för hemfärd. Middag och sömn hägrar, i alla fall för mig! Bussarna är överfyllda av röd gula klädda barn och vuxna så vi får sitta i knät på varandra för att få plats. Under färden till Sturebyskolan börjar det ösregna och blåsa små djävlar. Blixt och dunder. Vi rusar in i skolan och till matsalen. Där sitter vi och väntar, hungriga som vargar, vi tolv plus två från vårat kollo Bergängen. Så kommer käket in. Sönder kokt potatis, smaklös sås med små fläskbitar i. Inget smör eller bröd. LåN håll god min för helvete. Vi får snacka om vad vi ska göra på rummet sedan.

FÅR VI VATTEN TILL MATEN DRAR JAG

Ungarna klarar inte av att hålla god min. Djävla skitmat, varför åkte jag med, får vi proteinkex oxå. Får vi vatten till maten, drar jag, sa tydligen Jappe tyst till Jane. Då kommer det in två kannor med ljummet vatten. Jappe vill till muggen, kom igen Frigge säger han, så drar bägge dit. Efter 15 minuter går jag och kollar om hans bandspelaren är kvar. Det är den. Inget att oroa sig för alltså. När jag kommer tillbaka ser jag att någon UFF: are fixat smör och frallor.

Plötsligt får Eva syn på Jappe som rusat in och hämtat sin väska med bandspelare i, hon springer efter. Det blir en startsignal. På några sekunder är alla så gott som bortblåsta. Nästan alla menar jag, kvar sitter jag och Zorken och tittar förvånat på varandra. Det är bara att sitta kvar, för om någon skulle dyka upp måste det finnas någon vuxen kvar.

NIO BARN FÖRSVUNNA, TRE KVAR

Någon unge kommer fram till mig och säger att Eva vill att jag ska komma ut. Tror det år Elena? Det ösregnar och får höra av Eva att Luis, Mange, Nickan, Annica, Anneli, Ervin och Krippa rusat efter Jappe och Frigge.

Blir Jappe och Frigge hemskickade nu, frågar Jane? Dom sabbar bara för sig själva, hör jag mig säga lite tyst … Då kommer Jappe och Frigge lugnt gående mot oss ifrån motsatt håll på skolgården. Jane och Elena springer före för att möta och Elena skriker. Nu blir ni hemskickade och får inte komma ut nästa år.

• Va faan, jag hade inte dragit, ska det vara så här så sticker jag, vrålar Jappe.
• Ta det lugnt Jappe, ingen har sagt ett ljud om hemskickning, kommer det försiktigt från mina läppar …

Men han drar direkt! En än gång är han uppslukad i den blöta storstadsasfalten och i det becksvarta mörkret.

• Helvete Frigge var faan var ni?
• Vi var bara på toaletten
• Kan du gå efter honom och försöka snacka med honom, säg att ingen har sagt ett ljud om hemskickning.

Frigge drar iväg. Här står Eva och jag med Elena, Jane och Zorken resten är försvunna. Någon enstaka rymning på kollo går väl att hantera, men nio försvunna barn i Stockholm är värre än den värsta mardrömmen.  Regnet fortsätter strilar ner i mörkret och in under kragen på jackan.

Det går inte att göra mer än att planlöst leta i omgivningen. Vid nio tiden kommer ungarna tillbaka en efter en, eller om det var i en hög. Skit samma. Nu är alla här utom Jappe.
Går runt och letar i Sturebyskolan, på alla möjliga och omöjliga ställen. Ingen Jappe! Ringer hem till honom vid halv elva tiden. Inget svar.

Vad gör man ringer, snuten eller? Tröstar mig med Berra Jerns ord för några år sedan. Någon högre makt verkar hålla sin skyddande hand över alla kollobarn. Men inte faan hjälpte det och ingen bil fanns att låna.

Nu har vi fått ett klassrum att vara i, men hur ska Jappe hitta hit? Inte kommer han att gå fram till en främmande röd tröja och fråga vart vi är. Det är bara att gå ut och göra sig tillgänglig. En gång kan man kanske se tillbaka på allt det här å skratta. Nej, det kommer jag nog aldrig kunna göra.

BIL TILL SKÄRHOLMEN

Vid halv tolv lyckas jag ragga upp en bil. En smålänning som inte hittar i stan. Vi fick med oss fröken Bohlin som hittar i Skärholmen och efter mycket om och men lyckades vi hitta hem till Jappe. Det är helt mörkt i lägenheten. Går in och kollar i porten. Ingen där, klockan är halv ett på natten. Vi vänder tillbaka. Jag tror att Jappe finns i någon vrå i Sturebyskolan. Det är ganska långt att gå från Älvsjö till Skärholmen om han nu ville hem, t.ex. tog det oss en halvtimme att köra dit.

Tillbaka på skolan och Eva och jag snackar om hur vi ska göra. Ska vi ringa till polisen, men då måste vi först kolla upp om han är hemma. UFF ville absolut inte blanda in polisen för det skulle innebära sådan uppståndelse och ge organisationen badwill. Med mycket ångest ringer jag än en gång hem till Jappe. Klockan är halv två på naten och en UFF telefonvakt ligger på golvet och snarkar.

  Tut… tut…

• Hallå, det är Felder.
• Hej, det är LåN på kollo, jag ringer från Sturebyskolan.
• Ja, jag vet vad det gäller, Jappe är här.
• Är han, fy faan vad skönt. Där föll flera tonvis med stenar från bröstet.
• Jappe ringde på dörren vid 12-tiden och jag som inte ens visste att han var i Stockholm.

Nog tycker jag att en ledare skulle ringt och talat om det och inte visste jag vart jag skulle ringa. Nu säger Jappe att han inte får komma ut nästa år. Jag väljer att inte nämna att han skulle ha ringt hem och fråga om lov för att få göra den här resan. Det är inte läge och jag är så lättad.

• Det är inte alls på det viset, allt beror på ett missförstånd. Det var ett barn som sa det till honom, om han bara stannat kvar och lyssnat.
• Det har alltid varit på det viset, att Jappe fått tagit all skit för att han säger vad han tycker. Jag vet hur det är för så var det för mig också.
• Du ska veta att Jappe har varit mycket bättre den här sommaren hinner jag säga.
• Ja, nu. får han sova här, så kommer jag med honom till Älvsjömässan i morgon.
• Okay vi säger så.
• Hej.
• Hej.

FY FAAN VAD SKÖNT. Jag berättar för Eva, sen går vi och lägger oss. Klockan är kvart över två och allt är djävligt tröttsamt skönt.

RÖD TRÖJA OCH GUL HALSDUK

På morgonen glöms vi bort så när vi blir väckta hade frukosten redan börjat. Vi gör oss iordning och käkar snabbt. Ungarna frågar mig om Jappe och jag berättar hur det ligger till. Ut till bussen och iväg till Älvsjömässan. Vi blir tvungna att gå på ett långt led mellan parkeringsplatsen och mässan. Som alla andra UFF: are. När vi kommit in får alla en röd tröja och gul halsduk. Alla måste ha det på sig det.

Det blir ett djävla liv på ungarna som slutar med kompromissen. Ingen kan hindra dej att bära en tröja över Uff uniformen om du fryser. Vi blir hänvisade till ett nytt ställe på mässan, där vi ska göra iordning ett försäljningsbord med damskor. Hela kollot får vara tillsammans, vi blir inte uppdelade som man sagt till oss igår. Alla blir jätteglada över det beskedet och jobba på suveränt.

Enligt reglerna får inga barn lämna våra bord utan Eva’s eller min tillåtelse, med ett undantag, för att gå på muggen och då bara en och en. Det finns en servicepatrull som ska komma med lunch, saft, kaffe och glass under dagens lopp.

Eftersom ungarna vill ringa hem och berätta att dom är på plats i Älvsjö går vi med på det. Allting flyter på lugnt och stilla, tills det är öppningsdax för allmänheten. Då skall alla gå till ingången för att få några väl valda ord av en UFF:are. Lite peptalk innan dagens arbetsinsats. Tyvärr, talade hon bara danska, så vi har lite svårt att hänga med. Det är något om vikten att sälja så bra som möjligt. Sen ska UFF kören sjunga, samtidigt som dörrarna slås upp och allmänheten väller in. Vi knallar ner till våra två bord med välfyllda damskor.

FÅR DET LOV ATT VARA EN DAMSKO

Vi säljer på av bara tusan och alla verkar ha roligt. Eva och jag har bestämt oss för att inte hålla så hårt på det här att inte få lämna borden. Vi låter två barn i taget få gå runt och kolla. Vi är tre stycken som har växelkassor, förutom Eva och mig har vi valt ut Jane som pålitlig kassörska.

Skor säljs i jämn ström och vi låter folk försöka pruta, ibland går vi med på det, andra gånger inte. T. ex. tanten som köpte för 3000: – och bara hade 15 kr kvar, hon som fick givetvis sina dojjor för 15: -. Men täta gubben snål, som försökte pruta ett par 45 kronors skor till 30 kr, han fick tji!! Gubben gick från den ena till den andre och försökte, men vi hade hade en snabb Zork, som berättade för hela kollot om läget. Gubben snål fick tillslut punga ut med 45 spänn.

BRA SNACK

Vid tolv tiden gick jag iväg för att möta Jappe och hans mamma, men det var bara Jappe som kom. Vi satte oss ner för att snacka om gårdagen, hur jobbig det hade varit. Både för honom, mig och alla andra. Hur orättvis han är när han tillåter sig själv att bli så förbannad, men om någon annan blir arg på honom då drar han bara iväg.

Visst får du bli förbannad och gå iväg för dig själv, men då måste du hålla dig i närheten av oss och vi vill även veta var du är. Sen när allt lugnat ner sig måste du tillåta dig själv och den du bråkat med att snacka om det. Det är inte säkert att det alltid är du som har fel.

Det var första gången jag snackat allvar med honom efter en konflikt där han suttit kvar och lyssnat. Sedan knallar vi ner till vår bod och Jappe blir dagens hjälte ett par timmar. Det verkar som alla UFF:are vet att han varit borta inatt. So what!

På eftermiddagen lånade en annan avdelning, våra storsäljare Zork och Jane.

DANSKAR ÄR VÄRRE EN NORRMÄN

Jag vet inte vad det beror på, men ett tag trodde jag att flera danskar rymt från något dårhus. Dom springer fram och busvisslar i öronen trots att vi ber dem sluta. När det är dax för mat rusar dom dit, den närmaste vägen, det spelar ingen roll om någon/något står i vägen, då springer man bara omkull den personen. Jag kommer inte ihåg varför, men till slut sa Erwin:

• Danskar är värre än norrmän.    
• Jag sa inte emot, honom.

På kvällen var det dax för resultatredovisning. Vi hade dessförinnan städat våra bord och packat upp fler dojjer. Allt var prydligt. Middagen intogs på Mässan. Jag letade efter våra ungar men dom var som uppslukade. Sen kom jag på att dom lider av den mystiska sjukdomen TV torka och mycket riktigt där satt dom alla och kollade en videofilm om Södra Afrika. Tillbaka till resultatet, det visade sig att vi sålt bäst av alla fem skobodarna. Applåder och jubel! Sen blev det sånger:

• Sing Såpa, bomelangelang big bang bom …

INTE KAN MAN KRAMAS MED TUTTARNA PÅ

Det är ett bevingat citat som jag bär med mig från den här resan och nu offentliggör jag dessa ord, bakgrunden är följande:

Vi ligger i klassrummet och ska försöka sova, det har varit skratt och stoj, men nu har det lugnat ner sig. Har lovat att dom får läsa till halv elva och nu är det dags att släcka. Då kommer Annica på att dom inte gått runt och kramat alla. Hon får med sig Nickan på en kramrunda. När dom kryper upp ur sina sovsäckar, märker Annika att dom inte har några tröjor på sig utan har överkroppar bara. Då säger hon högt och spontant till Nickan:

• Inte kan man kramas med tuttarna på!

Underbart du lilla solstråle för att du är så impulsiv!

VA FAAN ÄR ERVIN OCH FRIGGE!?

Lördagmorgon väcktes vi i tid. Alla hade fått sovmorgon. Snabb frukost, hinner även ringa Bergängen och berätta i korta drag vad som har hänt.

Under dagers lopp har alla UFF försäljare blivit lovade att gå runt och köpa till sig själva. För att förhindra lite av gårdagens strul har vi fixat ett eget försäljningssystem. Sex barn ansvarar för varsitt bord och de måste själva se till att det alltid är fyra barn kvar när två går runt och handlar. När de går iväg måste de också tala om det för Eva eller mig.

Tyvärr kommer det att visa sig att Erwvin och Frigge sket helt och hållet i sina polare. Dom var spårlöst försvunna hela dagen. Vilket fick till följd att resten av ungarna inte fick vara lediga lika mycket som utlovats. Det konstigaste var att ingen satte press på Erwin och Figge de få gånger de visade sig.

Sista dagen på Älvsjömässan var tydligen de stora gamarnas dag. Alla gick och väntade på den stora utförsäljningen. Vi fick ansvaret att sälja skokrämsburkar som säkert kostar 15 kronor ute i skoaffärerna. Vi sålde burkarna för 5 kr st. En av gamarna slog ner på mig och sa:

• Jag köper alla skokrämsburkarna, vad ska du ha??
• 5 kronor burken.
• Nej, nej. Du verkar inte ha fattat, jag ska köpa alla burkarna.
• Ja just det, 5 kr burken, sa jag med ett vänligt flin.
• Om jag köper alla burkarna, ska jag väl få dem billigare?
• Ja just det, om vi säljer 15 kronors burkar för 5 spänn då får du dem billigare, sa jag och log med hela ansiktet.
• Mutter mutter. Jag kommer tillbaka.

En äldre herre kommer fram och lovordar mig för att jag avspisade gamen så snyggt:

• Han ska sälja burkarna dyrt på loppmarknaden i Skärholmen.
• Själv köpte jag ett Plommonstop för 150: — och känner nig oerhörd nöjd.

PRISRAS OCH MÄNNISKOKAOS

Klockan 16.00 åker väggen bakom våra ryggar rakt upp. Bakom oss har vi den stora scenen och en kvinna vrålar ut:

• Nu börjar den stora utförsäljningen. Köp en säng för 5 kronor eller en bokhylla. Eller varför inte en resväska för 50 öre ta den till bokavdelningen och fyll väska med böcker för en krona. Köp byxor för en krona eller en kostym för 3 kr.

Detta var signalen för panikrusning till så mycket som möjligt på kortaste tid. Gamarna fick något vansinnigt i blicken. Det spelade ingen roll att vårt bord var i vägen. Närmaste vägen var över våra bord, alltså gick ung som gammal rakt igenom och över våra bord. Det var bara att sätta sig och betrakta dom giriga asätarna. Då fick jag syn på skokrämaren och tog fram de 4 sista burkarna.

• Här får du dom fyra sista, det är allt vad jag har kvar.

Han tog dom och försvann. Men fem minuter senare kom han tillbaka och lämnade 20 kr. Vilken härlig känsla!

SÖDERSJUKHUSET NÄSTA

Även denna dag tar slut och klockan 18.00 måste alla ut. UFF:arna får glass i bussarna. Snabbt tillbaka till Sturebyskolan där får vi veta att vi ska klä oss varmt. Bussarna avgår omedelbart till ett hemligt ställe. det enda jag får veta är att vi ska ut i bushen och käka kyckling.

När jag kommer ut på skolgården, dyker en danska på mig och frågar något om Södersjukhuset?

• I don’t understand?

En svensk tolk förtydligar:

• Hittar du till Södersjukhuset?
• Ja, det är klart, säger den förnärmad urstockholmare.

Jag är nu ombedd att vara vägvisare till ett trevligt småländskt par som fått till uppgift att hämta en skadad UFF:are vid olycksfall som hade skurit sig i fingret i köket. Efter det gällde det att hitta ut till UFF:arnas samlingsplats i Gustavsberg. Då känner sig den stolta urstockholmaren sig väldigt osäker, men efter att ha fått en uppritad snabbskiss i handen tar jag på mig det svåra uppdraget och svär eden …

Södersjukhuset är en baggis och hör och häpna, även ut till Gustavsberg och den undangömda lägerplatsen går som på räls. Jag hinner till och med berätta lite om vår stolta stad.

• Där på vänster sida har vi Fåfängan, ett fik med världens bästa utsikt över städernas stad.

Solen skiner och smålänningarna anser att Stockholm antagligen är en av världens vackraste städer.

• En av, utropade jag skämtsamt, den är!

FEST I GUSTAVSBERG

Vi kommer fram samtidigt med alla UFF bussar. En helt ljuvlig sommarkväll alldeles bredvid sjöfartsleden in och ut till Stockholm, där Ålands båtarna glider förbi. Det dukas upp till kyckling, men Bergängens ungar klagar på att man bara får 1/4 kycklingbit:

• Fan man blir inte inte mätt!

Inte nog med det, när dansbandet spelar upp övergår den stjärnklara himlen till att bli mörk och mullrande. Kolloungarna ledsnade och tjatade:

• Ska vi inte åka snart?

Från scenen hade det sista flammande danska talet redan börjat. Sånger sjungs i kolsvart mörker, propparna gick i regnet och så är det dags att meddela det slutgiltiga resultatet från världens största loppmarknad. Folk samlas framför scenen förväntansfullt mumlande. Den danska damen skriker ut siffrorna baklänges och UFF:arna jublar starkare och starkare. Tillslut vrålas hela summan ut:

Tremiljonertrettiosextusenochlitetillkronor, är den sammanlagda summan som samlats in från Stockholm, Oslo och Köpenhamn och det går oavkortat till Södra Afrika för att användas mot apartheid. Det måste medges att man blir lite imponerad när man hör storleken på den insamlade summan.

Det är dax att åka tillbaka, alla går till bussarna. I detta kolsvarta mörker är det omöjligt att ha koll på om alla kommer med. Jag knalla med två svenska UFF:are som tydligen är mörkrädda. Jag känner hur dom trevar efter mina händer där vi i går igenom den mörka skogen. Vi kommer först till bussarna så jag sätter mig längst framför att räkna in Bergängarna. Alla är med. Nu kommer jag ihåg att Jane blev sjuk under festen och fick bäras till tillbaka.

KÖR INTE SNABBARE ÄN 50 KM

Tillbaka till Sturebyskolan, snabbt upp å packa, sen ner och vänta på bussen som ska föra oss hem till Bergängen. Kommer lite på efterkälken för jag fixar upp det ekonomiska med UFF. När jag kom nerför trappan hör jag hur våra ungar för ett djävla liv. Tydligen är det nu som är den rätta tiden att lära ut hur man busvisslar, för visst är det kul att hålla danskarna vakna klockan tolv på natten. Jab ber ungarna lugnt och stilla att lägga av, en gång försöker jag, två gånger och den tredje vrålar jag:

• Kan ni inte hålla käften, fattar ni inte att danskarna försöker kvarta!?
• Vi busvisslade inte, vi hade bara fingrarna i munnen.

Rätt vad det är så hörs ett brak och ett djävla liv uppifrån trappan. Det kommer närmare och närmare, klampandet, de höga rösterna och skrattet. Våra ungars visslande är som en ljum sommarbris i jämförelse. Det kommer visa sig vara tre vuxna UFF,danskar. Plötsligt känner jag mig väldigt trött och längtar intensivt till Bergängen. Bussen kommer efter en tids väntan, alla ungar rusar ut och ställer sig utanför bussdörren.

•  Lämna plats för dom som ska gå av.

Det är trötta danskar som kliver av, dom hade somnat i bussen och nu när dom just väckts raglar dom av, till alla ungars våldsamma förtjusning. De vrålgarvar och pekar på helt oförstående sömndruckna danskar. Det känns oerhört pinsamt, med det går inte att få stopp på våra ungar. Tillslut tar jag handgripligen tag i Erwin och sliter bort honom ifrån ungskocken, då verkar de äntligen fatta.

Alla intar sina platser och försöker att göra det så bekvämt som möjligt. Då kommer det en UFF:are och tackar oss för våran medverkan och underrättar oss om UFF:s regler för chaufförer på vägen. Ingen får köra fortare än 50km/tim, oavsett vilken väg man åker på. Gäller det motorväg också?

• Jaa.
• Vafaan, hörs det ifrån Luis.

Anledningen till den regeln är att UFF har så många olika fordon och alla ska kunna köra alla fordon, även om man är osäker och lägg märke till att UFF aldrig varit med om någon trafikolycka under hela dess historia.

Vi får en dansk chaffis som verkar oerhört trött och inte hittar. Dessutom ställer UFF upp med två 12-åriga pojkar. Den ena ska vara chaufförsvakt och se till så inte chauffören somnar. Den andra är också vakt och har till uppgift att se till att inte chaufförsvakten somnar.

• Inga kommentarer!

Eva visar chauffören ut ur Stockholm och jag försöker knoppa. Straxt innan Norrtälje ska jag väckas för att leda bussen in på den rätta vägen mot Väddö. Det är ett djävla liv på ungarna där bak. Men vem bryr sig sig?  Hej å hå, somna då. Väcks en mil utanför Norrtälje, vid Finsta. Jaha, är det så här det känns att ligga i femtio på motorvägen. Klockan är kvart över två och genom bussfönstret kan jag se att nattlivet i Norrtälje är i rörelse.

Bussen är nu på rätt väg enligt mina instruktioner och jag funderar på att somna om när min blick fastnar på chafförsvakten och sedan på hans vakt. Bägge två verkar falla ihop vilken sekund som helst. Deras huvuden nickar till lite om vartannat. Chaffisvaktens ögon faller ihop och väcks med ett hårt slag av hans vakt.

• Jaja, skulle bara blunda lite för att sedan titta upp …

Jag är helt fascinerad, men inser också att, här vågar jag inte somna om. Jag blir den som vaktar, den som vaktar chaufförens vakt som i sin tur vaktar så att chauffören inte somnar. Vid 4: a tiden på morgonen är vi framme. Det börjar ljusna. Titta badflotten är klar!

• Gå upp och var tysta nu, så ni inte väcker någon, säger jag till kollobarnen när de raglar ur bussen.

Jag lyckades också övertala UFF:arna att sova över i 5:an. Det var inte så svårt.

Ska man göra en kort utvärdering av dessa tre dagar, så tycker jag av det jag sett, att UFF är en bra organisation men med många konstiga regler. Deras målsättning är bra. Men deras barnuppfostran förstår jag mig inte på. Maten var under all kritik, där dom har mycket att lära av Bergängen. En nöjd barnmage är en förutsättning för pedagogiska segrar.

• Det var bra att vi gjorde det här, men aldrig mer.

Vad jag förstår, så har resten av Bergängen levt en drömtillvaro, när vi varit borta. Det känns skönt att ha medverkat till det, synd bara att man inte fick vara med själv, men som sagt.

Ju mer man prövar dess mer man vet.

(isländskt ordspråk)

SÖNDAGEN DEN 29/7

Förmiddag

Vi kom hem till Bergängen kl. fyra i morse. Uppe vid nio tiden för att kolla om UFF:arna blivit väckta. Dom satt och käkade frukost med dom barn som inte varit i Älvsjö, resten sover. Tar en tallrik fil och känner direkt hur trött jag är. Gäspar hela tiden.

Förmiddagen flyter på lugnt, en efter en kommer dom upp Älvsjö gänget. Vi bastar med halva kollot på förmiddagen för i eftermiddag är det Kista hembygdsfest som gäller.

Träffar en Söris personal nere vid bastun, som berättar att hon varit och paddlat vid Solsta’s gamla bastu och märkt att vi fraktat våra barn dit. Hon följde efter och fick syn på en äcklig läskig docka på bryggan. Nu undrade hon om Söris fick låna den. Berättar att det var ingen docka, utan det var Mats våran utklädde kock. När jag berättade det tappade hon hakan. Efter lunch, drog hela kollot till Kista”.

Det här var en annorlunda kollocamping, utan kanoter, åror, pinnbröd eller cyklar, som alla säkert förstår. Den här utflykten sticker ut på alla sätt och vis. Det har nog aldrig någonsin gjorts något liknande, varken före eller efteråt. En otrolig historia helt enkelt.

Så långt sommaren 1984, men under bearbetning av den här texten sätts det även igång andra tankegångar där olusten och ångesten legat på lut under alla år i barnens tjänst. T.ex. den gången vi åkte på utflykt till Torekällberget och vi glömde en femteklass flicka kvar på bussen. Så hon åkte vidare själv mot Skanstull. Eller den gången jag stängde på Spången och sa till en pojke att gå hem samtidigt som jag gick runt och ställde upp stolarna i lokalen. När jag var klar låste jag och gick hem. Väl därhemma fick jag ett samtal som förtäljde att jag låst in killen, för han hade verkligen inte gått hem. Som tur var hade en kollega på fritidshemmet ovanför upptäckt hans belägenhet och hjälp honom ut ur lokalen.

Eller den gången ett barn försvann ifrån Högalidsparken och hur jag länge gick och letade i hela området. Hittade inget barn och när vi stängde fritids tog jag på mig att vara kvar i hembygden och fortsätta leta. Till slut gick jag hem till hans mamma och lillasyster och där satt vi vid deras köksbord och funderade över om det inte var läge att ringa polisen. För nu hade han varit försvunnen i 2,5 timmar. Men plötsligt fick hon ett samtal ifrån Högalidskyrkan och de berättade att han var där. Han hade gått med en kompis till kompisens sångkör och där blev han kvar. Eller den gången en grabb hoppade ner på Hornstulls tunnelbanespår i mitten på sjuttiotalet m.m.

Dessa stunder är overkligt jobbiga under tiden det pågår för just i den stunden vet ingen om det kommer att sluta lyckligt.

55. Portal24 Planket 2025

Publicerat den 22 augusti, 2025     1 kommentar

Lördag den 16 augusti medverkade jag åter på fotoutställningen ”Planket” (Lilla Mejtens gränd / Malmgårdsvägen), för andra gången.

Allting började med att jag den 3 april skickade in nedanstående ansökan med det obligatoriska medföljande fotot till arrangörerna av Planket 2025. Givetvis fick jag först bildmotivens godkännande innan jag sände in min ansökan:

”Har tänkt mig ett fototema kallad Portal24 som ska innehålla ett urval av foton jag tagit mellan åren 1975-2017, på min gamla arbetsplatser (Bergsundsgården, Msv. Spången och Bergsundsskolan). Alla som låg på samma adress, Långholmsgatan 24”.

Lite bakgrund om det inskickade fotot, som togs efter morgonsamlingen på Bergsundsskolan, i januari 2014, klockan 08:38. Klassen hade egen tyst läsning och jag tänkte att det skulle dokumenteras. Inifrån klassrummet såg jag lite på avstånd Lina och Emilia ligga på ett bord, i ett angränsande rum, helt försjunkna i bokens magiska värld. Inget speciellt med det om det inte vore för hur de låg och läste. Fantastiskt!

Smög mig ut i hallen och in i rummet genom en annan dörr. Närmade mig ljudlöst för knäppa bilden på dem djupt försjunkna i sina böcker. Just när jag skulle trycka av stötte jag i någonting och just då tittade Lina upp. – Skit också var min omedelbara tanke, tyst i huvudet, men så här mer än 11 år senare är jag mer än nöjd med fotot.

Det är något som gör den här bilden lite speciell. Kanske är det för att det direkt syns att fotot aldrig skulle vara möjligt att arrangera och därför behövs det inga förklarande ord eftersom alla förstår att bilden bara kunde tas där och då och i just i denna sekund.

Dessa två tjejer har en lektion i svenska som på ett subtilt sätt förmedlar skolans syn på barns lärande och på samma gång säger mycket om verksamheten. Utan någon närmare förklaring kommunicerar den omgående bokläsandets magiska kraft.

På Långholmsgatan 24 fanns/finns huset där ”barns skratt sitter i väggarna”, sedan den 15 oktober 1914. Först genom Maria Husmodersskola, via Bergsundsgården och numera Bergsundsskolan. Det ville jag förmedla med den här utställningen.

Lördag den 16 augusti

Mobilklockan ringer 07:15 för jag vill, som vanligt, vara ute god tid. Duschar sedan ut med Eskil (hunden), frukost och så en snabb genomgång och packande av mitt material. Foton, tavla, duschhylla, nubb, häftstift, hammare, tumstock, klämmor, häftmassa, smörgåsar, Loka och en hopfällbar stol. I med allt i min dramaten (rullvagn). Sedan iväg.

Det är molnigt och blåsigt som gör det lite små kyligt så här på morgonkvisten. Väl framme gick jag direkt till platsen där jag skulle tillbringa mina närmaste åtta timmar. Sedan iväg för att anmäla mig till arrangören på Lilla Mejtens Gränd. Strosade sakta tillbaka till min plats fyra och längs vägen tittar jag när övriga deltagare börjar förbereda sin meter. Plötsligt tittar solen fram och värmer.

Nu började jag (i huvudet) att layouta min meter av planket och märkte att mina erfarenheter från arbetet på personaltidningen ”med andra ord” på sjuttio/åttiotalet är till stor hjälp.

Såg på min yta som ett halvt tidningsuppslag ovanifrån som skulle layoutas. Började med duschhyllan och texttavlan, sedan föll de svartvita fotona ganska odramatiskt in på sina platser. Det var först när den lilla fria plankytan minskade och högen av tilltänkta foton fortfarande var stor som det svåra urvalsprocessen började. Tur att jag hade förberett ett bildspelet på 208 bilder och att jag även hade gjort en 110 sidors fotobok som åskådarna fick möjlighet att bläddra i. Då blev det lättare att rata bilder, eftersom de fanns med i min utställning på andra sätt.

Skrev följande text i juni till de barn som var med på bildspelet och lät dem få en första förhandstitt:

”Bildspelet är så gott som klart, men ändringar kan ske om någon av alla de som finns med på bild skulle vilja att jag tar bort han eller henne. Synpunkter mottages tacksamt om någon skulle känna sig obekväm med något foto på sig själv, då kommer jag lyfta bort bilden i samförstånd. Men det är lugnt för det är gott om tid tills det är dags för utställningen. Har jag inte hört att någon opponerat sig innan den 12 juli får det ses som bekräftelse på att alla är ombord på denna fotoseglats.

Så här ser affischen ut som är tänkt att dra ögonen till sig så att folk stannar upp och förhoppningsvis diskuterar bilderna. Den kommer även att finnas att få på plats, den 16 augusti, för de som medverkar på bild och önskar ett ex.

Sedan får vi se vilka foton som sätts upp på min meter av Planket av de som är med i bildspelet. Har över 200 foton att välja på!”

Hade i förväg bestämt mig för att fotografera alla de barn (numera vuxna) som tittade förbi framför min del av planket, utan någon tanke på vad det skulle ha för syfte.

Under utställningsdagen träffade jag tolv gamla barn som hade tillbringat sin barndom på Långholmsgatan 24, samt även flera kollegor och föräldrar. Det blev många trevliga och intressanta samtal som gjorde att tiden rann iväg snabbare än önskvärt.

Dagen efter tog jag fram bilder från när de var små för att matchat dem mot mina nytagna foton av dem. Tycker att det blev en intressant resa i tiden, i alla fall för mig. Tar det i den tidsordning som de tolv barnen besökte min plats, Plats 4.

På de efterföljande fotona kommer jag inte nämna när färgbilden togs utan datumet för alla dessa bilder är utställningsdagen, lördag den 16 augusti 2025. De svartvita fotona togs på Långholmsgatan 24 med omgivning.

Givetvis kom även Lena (min livskamrat), arbetskollega på Spången och förutsättning för att Bergsundsskolan skulle starta. Hon hade med sig Eskil (min hund), men även kollegor och vänner passerade under dagen. Vilket var fantastiskt trevligt och uppmuntrande. Ni vet vilka ni är och jag säger, ingen nämnd och ingen glömd, men utställningen handlade om barnen på Långholmsgatan 24 och därför koncentrerar jag det här blogginlägget och fotografierna på dem.

Det blev också många intressanta samtal med okända och mina farhågor om att jag satt upp för många foton på en för liten yta kom på skam. De flesta tyckte att mängden foton fick fram en helhet och att det blev spännande att se det stora antalet av bilder tillsammans. Även att det var fint att fotona spände över en sådan lång tidsperiod (1977 – 2017).

Givetvis talades det mycket om huvudbilden och här kommer några av de övriga fotografierna som väckte uppmärksamhet. De som det diskuterades mest och som jag fick flest frågor om.

Vill även även slå ett slag för fotografen Pierre Skött, min planket granne på Plats 1. Han hade endast ett stort foto som täckte hela hans yta. Men som han gjorde det, vilken underbar bild!

I början av dagen sökte jag upp Fjellis för att hälsa, eftersom han har haft bägge sina barn på Bergsundsskolan. Bland annat sin dotter som gick i vår första barngrupp när skolan startade 1993. Ser den här dagen som en vacker Portal24 cirkel som både startade och nu även slutar med honom.

Fick också en iMAGiNE påse av Fjellis. I den låg det en bok som han signerade, en prickfri tärning och lite annat smått och gott. Tack för det!

Än en gång, oändligt belåten, över att fått uppleva denna minnesvärd om än blåsig dag. Jag kommer bära med mig den i resten av mitt liv. Dessa åtta timmar var värd alla månader av fotofunderingar, planerande och upplägg. Utställningen tillägnas alla de barn som under åren förgyllt mitt arbetsliv, men givetvis även till och för mig själv. Ser det så här i efterhand, som en slags dagbok och bokslut, i bildform, över mina arbetsår i hembygden Hornstull.

– Tacksamhet är bara förnamnet!

PS! Har kvar ett femtiotal affischer av de som jag delade ut till alla som tittade förbi och hade anknytning till Långholmsgatan 24. Om det är någon annan därute som är intresserad av att få ett eget ex. så hör av dig/er så ordnar vi det.

Här kommer även den här sommarens spellista som en liten bonus:

54. Musik ska byggas utav glädje (3)

Publicerat den 7 augusti, 2025     Lämna en kommentar

Dags att avrunda den här musikaliska trestegsraketen, med de sista sex Sommarlistorna 2020 – 2025. Vilket innebär att mina senaste 18 musikaliska somrarna nu finns att tillgå på Portal24.

Men först börjar jag med Sommarlistan 2020.

Över till mina tre favoritkonserter som jag lovade i det förra inlägg och börjar bakifrån. Till konserterna tre och ett lånar jag text ifrån andra som sparats på min hårddisk för att möjligtvis användas i någon diffust framtid.

3. John Cougar Mellencamp på Johanneshov Isstadion den 15 januari 1988.

2. Eldkvarn i båthuset på Barnens Ö den 12 juli 1981.

1. Bruce Springsteen bägge spelningar på Johanneshovs Isstadion den 7 och 8 maj 1981.

Nu är den diffusa framtiden här och jag ger all all kredd till Håkan Pettersson för Mellencamp texten och till Fredrik Beskow för den fantastiska Springsteen texten. Eldkvarn är min egen så den står jag själv för.

Tredje plats: John Cougar Mellencamp, Johanneshov Isstadion den 15 januari 1988.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/1 1988.

”På scen på Isstadion i Stockholm i fredagskväll stod en långhårig men kortvuxen karl och skapade kaos bland folk som till hundra procent slöt honom till sitt hjärta. John Cougar Mellencamp kom, sågs och konserten blev definitivt en seger.

Strax efter åtta, en dryg halvtimme försenad, stod Mellencamp på scen med sitt stora, naturligt svängande kompband. I bandet fanns som på senaste skivan ”The lonesome jubilee” fem killar och tre tjejer. Som traditionellt spelade gitarr, bas och trummor men också en liten futtig synt, fiol, munspel, dragspel och – tvättbräda.
Mellencamp är ingen vanlig amerikansk popidol. Musikaliskt håller han sig strikt till sina rötter och politiskt tillhör han den nya generationen medvetna amerikanare som ser allt med öppna ögon.

Mellencamp sa överraskande inte mycket mellan låtarna utan lät texterna tala (fast ljudet inledningsvis var undermåligt med tanke på texterna) och musikerna spela en suveränt effektiv rockmusik.
Scenkonstruktionen var enkel, dekoren sparsam och showen en av de minst spektakulära jag har upplevt på en av Isstadions storlek. Det var rock med stora bokstäver.

Rockkonserter med paus har jag tidigare bara upplevt med Springsteen så det kändes lite tamt och orkeslöst att redan efter en timme ta vilopaus för att sedan komma tillbaka och spela ytterligare 75 minuter.
Ingen rockmusik svänger automatiskt, inte ens med fem killar och tre tjejer i kompet, så Mellencamp utnyttjade sitt band maximalt under varje låt. Då menar jag inte volym- och tempomässigt.
Mellencamp kunde konsten, och jag vill mena att det är en svår konst, att plötsligt ta ned tempot i de snabba rocklåtarna, känna pulsen på publiken och atmosfären för att sedan vråla ut i fulländade finaler. Varje tempoväxling var som ett knytnävsslag i magen.
Konserten började naturligt och starkt med ”Paper in fire”. Låten inleder också senaste albumet och tillsammans med ”Small town”, som startade andra avdelningen, var det fruktansvärt effektiva öppningslåtar.

Konserten dominerades inte överraskande av låtar från de två senaste mästerverken till album, ”Scarecrow” och ”The lonesome jubilee”, och arrangemangen påverkades nästan rakt igenom av John Cascellas dragspel och Lisa Germanos fiol.
Trots eller tack vare de udda instrumenten har Mellencamps band USA:s mest fulländade rocksound för tillfället. Där varje musiker och sångerska gjorde något extra.

Konserten hade genomgående högt tempo men efter paus lyfte nästan taket. Då följde de rockigaste och bästa låtarna i en enda rad utan uppehåll eller andhämtning fram till den fina finalen med ”Pink houses” med spontan allsång och allt.
Sedan kom extralåtarna ”Like a rolling stone” (åtskilliga klasser bättre än Dylans egen version för knappt fyra månader sedan på samma scen) och avslutande ”Cherry bomb” i en helt upplyst hall.

Visst är det tanklöst att utse årets bästa rockkonsert redan nu i januari men när rockåret 1988 sammanfattas tror jag inte många konsertögonblick under året når upp till John Cougar Mellencamps nivå.
Det var en härlig start på det levande rockåret.

John Cougar Mellencamp: gitarr och sång
Larry Crane: gitarr
Mike Wanchic: gitarr
Kenny Aronoff: trummor
Toby Myers: bas
John Cascella: keyboards och dragspel
Lisa Germano: fiol
Pat Peterson: sång och percussion
Crystal Taleifero: sång

Trolig setlist
Paper In Fire 
Jack and Diane 
Hard Times For An Honest Man 
Lonely Ol’ Night 
Check It Out 
Rain On The Scarecrow 
Down And Out In Paradise 
Real Life 
Empty Hands 
Rumbleseat 
Hand To Hold Onto/Chain Gang (medley) 

Paus

Small Town 
Minutes To Memories 
Hot Dogs And Hamburgers 
Thundering Hearts 
Crumblin’ Down 
Rock In The USA 
Play Guitar/Gloria/Wild Thing (medley) 
Hurts So Good 
Authority Song 
Pink Houses

Extralåtar: 
Like A Rolling Stone 
Cherry Bomb

//Håkan Pettersson

Här tycker jag det passar bra att länka till en video, från den 3 oktober 2024, då Bruce Springsteen gästar John Mellencamp i låten Pink Houses.

Innan jag fortsätter så kommer Sommaren 2021 och Sommaren 2022.

Andra plats: Eldkvarn, Båthuset på Barnens Ö den 12 juli 1981.

I november 2008, satte jag mig ner och antecknade följande text om en konsertupplevelse utöver det vanliga. En historia som hade legat och grott i mig under ett antal år och plötsligt skrev den sig själv.
Den handlar om Eldkvarns makalösa spelning på Barnens Ö i båthuset sommaren 1981, som jag har tänkt skriva under ett antal år. När jag nu fick en förmiddag ledig och insåg att det var dagen för releasefesten för nya plattan Hotell Hunger, tog jag mig tid att få ner händelsen på pränt. 

Ett år äldre än Plura! Är jag gammal då? Det känns inte så men när man checkar in på Minnenas Hotell (konkurrenten till Hungerns Hotell) och ställer in frekvensen på Eldkvarn, då ramlar det in ett våldsamt flöde som är svårstoppat.

Nu kommer vi alltså till en av de främsta konserthändelser jag upplevt i mitt långvariga liv. Ett av de största intrycken och positiva musikupplevelse jag någonsin fått under en konsert är den Eldkvarn gjorde ute på Barnens Ö, (i båthuset) söndag den 12 juli 1981. Jag vill tacka alla i Eldkvarn för den makalösa spelningen. Har tidigare varit säker på att det var Per Hägglund (Imperiet) som hade fått dit Eldkvarn. Han jobbade på Barnens Ö vid den tiden, på Assögården, om jag inte missminner mig. Men Werner Modiggård slog mig på fingrarna och svarade på bloggen ”Eldkvarn Hunger Hotell” att det var Magnus Engberg och Janne “Låda” Nilsson, som de kände från Musikverket. 

Hur som helst, det var en underbart varm kväll när jag och Janne (kollokollega) cyklade till båthuset. Jag hade haft kökstjänst hela dagen och slutade 19.30 och Janne hade sin lediga dag så vi kom iväg i god tid. Det var fortfarande ljust vid halv tio tiden då vi gav oss iväg. Ganska mycket folk på plats när vi kom fram och jag har för mig att Eldkvarn skulle gå på runt tio. Det började lite trevande och jag har inget minne av låtordningen bara det att de drog så gott som allt från deras två senaste plattor. ”Pojkar… och Musik för miljonärer”. Men det uppstod problem.

Mitt i den tredje låten gick propparna så musiken bara dog. Det blev startskottet för en våldsam jakt efter fungerande proppar på de närmsta gårdarna, Stugorna, Solsta, Björkbacken, Östergården med flera. Vet inte hur lång tid det tog, men när någon hjälte kom tillbaka med fungerande proppar hade något hänt i båthuset, i atmosfären, i kosmos, i universum, något som inte kan förklaras med ord. Helt plötsligt blev denna individuella samling människor en sammanhållen enhet och då menar jag samtliga kollojobbare, deras gäster samt musikerna i Eldkvarn.

Propparna på plats och med orden att nu börjar vi om från början och tar om låtarna vi redan spelat, så slog Plura an strängarna på gitarren och samtidigt en sträng inom oss som skulle kulminera runt halv två på natten, tre timmar senare.

Som sagt låtordningen är förträngd med jag är säker på att följande låtar spelades: Din lilla hund, Tv-man, Pengar, Här kommer tåget, Skyldig, Idiot Stuff, Man utan namn, Desperados, Fula pojkar, Stad utan slut, Pojkar, pojkar, pojkar, Café Jamaica, Gatan Fram, Pengar, Allt som folk säger, Nere på klubben, Mannen i kostym och ett antal till.

Alla dansade i en enda gemensam vansinnig okontrollerad människomassa (det här var Rave före sin tid) och låtarna gick i varandra och känslan blev som när du cyklar väldigt snabbt och livsfarligt långt, som jag gjort till Grisslehamn en gång. Plötsligt känner du ingen trötthet eller motstånd i trampandet, cykeln och du själv har blivit ETT. Det var precis samma känsla nu, dansandet som denna hängiva folkmassa på runt fyra hundra personer och musiken Eldkvarn spelade hade blivit ETT med varandra. Vilket gör att tid och rum försvinner. Nu lite mindre än 21 år senare känns det som en dröm och jag skulle kanske tro att det var så om det inte vore för en inspelad videokassett från mitten av nittiotalet där Carla i ett TV program får frågan om vilken han tycker är Eldkvarns bästa konsert. Efter kort betänketid säger han, en konsert ute på Barnens Ö där vi spelade för en massa fritidsledare är nog den bästa.

Eldkvarn försökte avsluta konserten efter några extranummer med orden, nu har vi faktiskt spelat alla låtar vi kan. Tack för i kväll! Så lämnar de scenen. Jag tittar bakåt mot mixerbordet och hinner under en mikrosekund tänka tanken att om det fanns någon musikgud i universum då skulle den se till att denna konsert blev sparad för eftervärlden. Publiken är fanatiskt lyckliga och vädjar samtidigt som den kräver MER och efter tio minuter bakom scenen bars bandmedlemmarna in av överexalterade kolloledare och sattes ner vid sina instrument. 

Då kör vi en sista skriker Plura i micken och drog än en gång igång:

”Det var en regnig sommarkväll 

och jag sökte skydd under ett cykelställ, 

jag hörde musik, nån öppnade en dörr en ängel sa, 

jag har aldrig sett dig förr 

oh oh oh… Jag klev rakt in

oh oh oh… Jag klev rakt in

Jag stannar till nästa dag, sjung Café Jamaica

Jag har aldrig mått så bra, sjung Café Jamaica …”

Det blev en fantastisk halvtimmesversion av Café Jamaica som avslutning sedan vacklade den totalt genomsvettiga publiken tillsammans rakt ner i den närbelägna ån som ligger mellan Båthuset och Assö. Det spelade liksom ingen roll för det gick inte att bli blötare. Från den dagen tillhör Café Jamaica en av mina stora Eldkvarnfavoriter. Visst tycker jag att Plura skrivit mycket bättre låtar och texter senare, men känslan denna sagolika Barnens Ö natt finns fortfarande kvar, någonstans långt där inne och den framkallas varje gång jag hör Café Jamaica. 

Den här texten är kanske inte exakt vad som hände (fast jag tror att det mesta stämmer) utan det beskriver bara den känsla jag hade under och efter spelningen och som jag fortfarande bär med mig, när jag frammanar minnet.

Är som sagt ganska säker på att det stod ett mixerbord längst ner inne i båthuset på högersida (sett från ingången) och att det rullade ett kassettband som spelade in konserten, men det kanske bara är önskedrömmar.

Jag avslutar med att tacka för alla år som ni i Eldkvarn spelat er musik för alla oss som fortfarande blir glada som små barn varje gång det vankas en ny Eldkvarnskiva och det går väl inte att missa att jag gärna ser att ni plockade upp Café Jamaica på livedepertoaren igen. 

PS! Vilket de, till min stora lycka, gjorde i Helsingborg vintern 2009.

Det har gått mer än femtio år sedan de startade och jag har sett bandet otaliga gånger. Flera gånger i Helsingborg under den Eldkvarn weekend so var på Hotel Nouveau. Men även så ofta på Gotland, Fårö och Warfsholm, att vår dotter när hon var yngre, myntade uttrycket: ”Fullgubbarna” – Måste vi gå och se de där fullgubbarna igen!

Det har gått lång tid sedan sista spelningen i november 2015. Jag har tillslut förlikat mig med att det är över. Det blir inget mer. Tack för alla fantastiska år.

Nu följer ett naturligt musikaliskt avbrott med Sommaren 2023 och Sommaren 2024.

Första plats: Bruce Springsteen and the E Street Band, Johanneshovs Isstadion den 7 och 8 maj 1981.

Avrundar med min absolut bästa musikaliska live upplevelse någonsin och trots att jag efter dessa två konserter sett Bruce Springsteen ytterligare 33 gånger så står de här två fortfarande i en klass för sig. Men det är naturligt eftersom den kraft som drabbar de som första gången bevistar en Springsteen konsert kommer aldrig kunna uppleva den känslan igen. Springsteen oskulden är så att säga redan tagen …

Till de här konserterna fick vi ordna biljetter, så att säga, akustiskt. Folk låg ett par dygn i en lång ringlande kö runt Hötorgsskraporna på Sergel torg. Biljettförsäljare var Svala och Söderlund på Kungsgatan och trycket var hårt för att införskaffa dessa dyrgripar. Landsorten hade ett telefonnummer att ringa. Kanske svårt att fatta för den yngre generationen som är vana med den digitala världen där allt görs framför datorn men några knapptryck.

Kvällar när musiken fick en ny dimension och konsertupplevelsens måttstock för evigt förändrades. Lyckades med bedriften att missa Springsteens konsert i Konserthuset 1975, men det har jag tagit igen, med råge, sedan dess. För sedan 1981 har jag sett trettiofem Springsteen spelningar och aldrig gått ifrån någon av dem missnöjd.

Över till Fredriks text som jag återvänt till många gånger för att på ålderns höst minnas tillbaka till dessa två fantastiska stunder. Har haft hans recension på min hårddisk sedan 2021 och sparat den för att texten påminde mig och uttrycker samma känsla som jag har haft om dessa två spelningar.

Fredrik Beskow skulle fylla 20 år och skriver hur Bruce Springsteens andra konsert på Johanneshov 1981 skulle förändra hans musiklyssnande för evigt.

Knäsvag av lycka

Veckorna innan Springsteens Stockholmskonserter på Johanneshovs isstadion hade rockrecensenterna tävlat i att bräcka varandra i lyriska berättelser från spelningarna på Europaturnén. Allas förväntningar var m a o så höga de någonsin kunde vara, även mina. Någonstans smög det sig dock in ett litet tvivel … ”Kan det verkligen vara så bra som alla skriver?!?”. Det kunde det, skulle det visa sig…

Vi (jag och ett par kompisar) har fått tag i några av de absolut sista biljetterna till den andra konserten. Vi sitter i bortre kurvan, femte bänk, med bra utsikt över hela den stora, men mycket sparsamt inredda scenen. Tre podier i bakkant på scenen hyser Dannys slitna Hammond B3, Max’ minimala trumset och Roys stora, svarta konsertflygel. Längst fram några mikrofonstativ och monitorer och på sidorna några högtalarstaplar, inget märkvärdigt scenbygge alls, egentligen. Klockan blir halv åtta, de flesta har intagit sina platser. Det sedvanliga sorlet av spänning och förväntningar fyller isladan. Klockan blir kvart i, fortfarande bandad musik i högtalarna och takljuset tänt. Strax före åtta tonas musiken ner och ljuset släcks. 10 000 personer förenas i ett samfällt vrål, draperiet i fonden dras isär och en spotlight lyser genom öppningen, ut på publiken. I ljuskäglan ser vi sju silhuetter komma springande, sex medellånga män och en lite större …

”10 000 förenas i ett samfällt vrål”

Mörkblått ljus över scenen, Hammondorgeln väser, Miami Steves gitarr kränger ut ilskna dissonanser, baskaggen skickar dubbelslag tunga som släggor i bröstet på oss, Bruce kliver fram mot mikrofonen och börjar sjunga: ”Thought it was a nightmare …” John Fogertys ”Run through the jungle” öppnar konserten i ett arrangemang som skiljer sig radikalt från originalet, inget egentligt beat, låten verkar stå stilla medan Bruce närmast reciterar texten.

Sista ackordet klingar ut och man hör ett ”one… two… three… four…”. Piano och klockspel förenar sig i introt till ”Prove it all night”. Fullt ljus på scenen, publiken går igång direkt, klappar med från första takten. Där är de nu: Danny dansandes bakom orgeln, Max och Roy i vit skjorta och väst, Miami Steve i sin (då!) karakteristiska basker, Gary lite i skuggan av trumpodiet, Clarence i ljusgrå kostym och Bruce i vit skjorta och jeans. Clarence tar sitt första solo för kvällen och möts av jubel. Ett glödande solo från Bruce fyller hela ”Hovet” sista två minuterna, Max jagar honom med fyra slag i takten på virvelkaggen. Jag är redan här smått chockad över Max Weinberg, vilken trummis! Spelar aldrig över, driver på, gör helt rätt saker hela tiden. Jag spelade själva trummor i många år och hans sätt att spela var alltid oerhört inspirerande för mig.

Solot och låten slutar, snabbt dyker de in i ”The ties that bind”, en av mina favoriter på ”The river”. Det är något som jag förundras över, men förstår inte riktigt vad till en början. Sedan kommer jag på det: ljudet. Man hör alla, verkligen alla, instrument klockrent. Allt från baskaggen till Clarences tamburin och Dannys klockspel. Det var inte något man var van vid på den här tiden, med i regel dåligt eller uselt ljud på de flesta stora konserter. ”Tenth avenue freeze-out” följer, funkig kompgitarr från Miami Steve, röjigt pianospel från Roy, Bruce hamnar nere i publiken i sticket och sista versen, hela parketten och större delen av läktarna står upp nu, vi är bara 20 minuter in i konserten!

Bruce hälsar välkommen och ber oss sitta ner. ”It’s gonna be a long night, it’s gonna be all night!”. ”Darkness on the edge of town” följer. Bandet visar prov på sin fantastiska dynamik, att kunna gå från det lågmälda till fullt tryck, även i balladerna.

Kvällens första riktiga höjdpunkt kommer i monologen före ”Independence day”. Bruce berättar om sin relation med pappan och hur de till sist försonades: ”it took us thirty years to tell each other that we loved each other. It’s silly to wait that long…”. Clarences solo här är bland det bästa jag hört honom göra, jag ryser fortfarande varje gång.

”Factory” så, arrad med endast baskagge, orgel och munspelssolo. Udda, men passar bra i sammanhanget: malande, monotont. Sedan följer kvällens första riktiga extas: ”Who’ll stop the rain”, där Clarence, Roy och Bruce byter solon och publiken vrålar med i ”Whoooooo’ll stop the rain”, följt av ”Two hearts” och ”Out in the street”, där publiken sjunger och klappar så bänkarna skakar. Efteråt går Bruce omkring på scenen och bara tittar ut över publiken innan han går fram till mikrofonen och tackar: ”So good!!!”. Jag står och tittar på publiken runt omkring mig. Idel leenden, jubel och storögd förvåning över den entusiasm och energi som flödar från bandet nere på scenen. Jag förstår redan att detta kommer bli en mycket speciell kväll …

”Jag är knäsvag av lycka”

Mindre ljus på scenen igen, tyst förväntan i publiken, en tunn munspelsslinga söker sig ut bland oss: ”The price you pay”! Det tar ett tag innan vi förstår att det är den, men det är det, en raritet som spelades sällan på ”River”-turnén och inte alls efter den (vad jag vet iaf). Bruce byter den tredje versen mot den som finns på några bootlegs: ”Some say forget the past, some they say don’t look back, but for every breath you take, you leave a track”.

Arrangemanget är långsammare än på skivan, trummorna blir aldrig starkare än kantslag på virveln (frånsett några breaks på slutet). Fantastisk version, en av kvällens höjdpunkter. Här sitter jag och fascineras av hur Bruce bygger konserten med växlingar i intensitet och tempo. Få artister behärskar den konsten som han, att driva upp tempot och ta ner det för att sedan åter höja det.

 Ny monolog: Bruce pratar om ”…the American dream, which is just the right to live your life with some decency and dignity. Today, over there and in a lot of places in the world, that dream is true for very, very few people”. Publiken sitter andäktig och lyssnar, Bruce pratar om den groende rasismen som alltid dyker upp i dåliga tider och avslutar med ”the enemy is not the guy down the street that looks different from you, you know…”. Mäktig applåd, inget jubel, bara ett uppriktigt uttryck för enorm respekt från publiken till killarna på scenen. Detta är ett av de viktigaste skälen till att denna kväll blev så otroligt speciell, publiken är hela tiden lyhörd för vad som krävs av den, den är med i konserten hela tiden. Woody Guthries ”This land is your land” följer i en stillsam, nästan minimalistisk version: ett gitarrkomp som bara kan anas och lite munspel.

 Sedan kommer ”The river”, ”The promised land” och ”Badlands” i rask följd. Under de två sista är publiken på fötter igen och tar allsången till nya höjder: ”…and I believe in a promised land! Shaa-la-la la-la la-la…” I ”Badlands” klappar alla, verkligen alla, med i Max’ stadiga ”Pretty woman”-komp alldeles före sista versen, med Roys fenomenala pianospel över trummorna.

”Börjar likna en veritabel orgie i musik”

Bandet samlas framme vid scenkanten, en timme och en kvart har gått alldeles för fort, men Bruce går fram och säger de magiska orden: ”We’re gonna take a short break and then we’ll be back to do another whole set for you!”. Jag är redan färdig, knäsvag av lycka och infriade förväntningar. Jag hade kunnat gå hem efter första setet och det hade varit en av de absolut bästa konserter jag någonsin sett.

Micke, en jobbarkompis norrifrån, säger på sitt karakteristiskt sävliga sätt: ”Jo, ja’ tyck’ de’ e’ som ganska bra …” ”Ganska bra” är i sammanhanget, med hänsyn taget till hans (norrländska) förkärlek för diminutiver, alltså ett mycket bra betyg…

Tjugo minuter senare släcks ljuset igen och draperiet dras ifrån. De sju silhuetterna blir synliga igen. Max rullar igång ett stadigt 4/4-beat, Bruce räknar in: ”Ah, oooone…. twoooo…. threeee…. faooooour…”Cadillac ranch”, självklar öppningslåt för andra setet. Alla är med och klappar, dansar, skrattar. Bruce och Clarence dansar fram och tillbaka längs scenkanten, ut på scenflyglarna, så att de som sitter högt upp på sidorna får en chans att se dem lite bättre.

Efter ett vansinnescrescendo mot slutet fortsätter de direkt in i ”Sherry darling”, en av de bästa sommarlåtar som gjorts. 10 000 pers tjuter ”hey, hey, hey, what do you say? Sherry darling!!!”. Jag håller på att tappa rösten, men vad gör det? Under saxsolot i slutet av låten bjuder Bruce upp en kille och en tjej ur publiken att dansa på scenen, och som de gör det! De virvlar runt tillsammans med Bruce och Clarence och folk är som tokiga. Jag tänker: ”vad skall de hitta på efter detta?!?”

Bandet håller sista ackordet i Sherry darling, Bruce vrålar: ”Ooone…. taoooo…”, Max fläskar på med ett hederligt gammalt Motown-intro och Roy och Danny pumpar ut den klassiska ”hooken” till ”Hungry heart”. Bruce backar från mikrofonen och publiken tar upp första versen spontant. Bruce står bara och skrattar, allsången måste hörts ända in till Södermalm någon kilometer därifrån… Den fortsätter genom hela låten, som aldrig vill ta slut. Vi står upp på läktaren och bara låter oss sugas med i det som börjar likna en veritabel orgie i musik, glädje och gemenskap.

Återigen tackar Bruce genom att säga ”So good!!!”. Roy och Danny börjar spela ett intro som inte riktigt hörs genom applådåskorna till en början, men snart inser vi att det är ”Because the night”… Här glöder Bruce loss i kvällens tyngsta solo, man glömmer lätt att han är en ruskigt skicklig gitarrist.

”Jag tror inte att detta är sant”

När man tror att tempot och intensiteten inte kan bli högre så rusar de vidare med ”You can look (but you better not touch)”, med ett rockabillyartat parti mot slutet, Bruce och Steve ”duellerar” vid mikrofonen, Max piskar in fjärdedelarna på virvelkaggen och vi bara står och gapar. Hur orkar de? Var får de all energi ifrån?!? I öppningen av andra setet spelar de 25 minuter i sträck, helt makalöst egentligen…

Efter YCL läggs scenen i mörker, applåderna dör ut och Bruce presenterar nästa låt: ”Wreck on the highway”. Minimalt med belysning, Dannys farfisaorgel fyller isladan där många har satt sig ner igen för att hämta andan lite.

Nu följer det parti som för mig var det starkaste känslomässiga minnet från hela konserten. Bruce introducerar nästa låt (”I wrote it about three or four years ago, I guess …) med ett långt tal om relationer, vikten av att kunna påverka sitt eget och sina vänners liv. Han pratar om vikten av kommunikation mellan artist och publik, han tackar oss för att vi är tysta på de lugna låtarna säger till sist: ”I’ve learned a lot over here (i Europa, min anm), I’ve learned the importance of audience, the importance of you”.

Precis när han har sagt det ropar en kille någonstans i publiken: ”We love you!!!!” och alla faller in i en av kvällens starkaste applåder. Jag ryser, får en klump i halsen och undrar vad de skall bjuda på nu. Svaret kommer alldeles efteråt: ”This is…. this is called ‘Point blank’”.

Scenen i mörker, en spot på Roy som spelar ett intro som alltid, alltid, ger mig rysningar längs ryggraden när jag hör det, även nu 20 år senare. Under sex minuter är alla i publiken knäpptysta, man hör varenda liten pianoklinkning i diskanten, varenda litet kling från Clarences triangel, varenda klipp från Max’s hi-hat under det att Bruce berättar kvällens mörkaste historia.

Dånande applåder, jag är helt uppriven inombords. För en kvart sedan stod jag och dansade och jublade till CR, SD och HH, nu befinner jag mig helt i andra känslorum… Bruce hänger på sig gitarren igen och frågar om det var några som var på konserten 1975. Det kommer några spridda ”Yeeeaah!” till svar. Han säger något om ”Oh, we were all there” (eller något sådant), fnissar lite och säger sedan ”This is for you”. Nytt intro med wailande sång från Bruce som mynnar ut i bland det vackraste som fästs på skiva: introt till ”Backstreets”. Roys pianokaskader viner genom publikhavet, uppbackade av Dannys svepande orgelackord och Max’ distinkta spel på pukorna. Bruce sjunger som om det gällde livet: ”I hated him, and I hated you, when you went awaaaayyy …”.

”Jag sätter mig och hämtar andan”

Mitt i applåderna efter en av kvällens mest passionerade versioner tassar Max igång med sextondelar på hi-haten och alla jublar igen: ”Candy’s room”. Detta blir upptakten till ytterligare 20 minuter av eufori, efter CR rullar de vidare med ”Ramrod”, som inte är speciellt kul på skiva, men funkar väldigt bra live. Clarence använder saxen som slagverksinstrument i sitt solo, markerar med korta, kraftiga stötar, det låter nästan som han spelar trummor…

Nytt slutackord, Max klipper av det och introt till ”Rosalita” fyller hela isladan. Nu står alla upp i bänkarna igen och bara låter sig sugas med. Bandet ger allt, Bruce rusar runt över hela scenen, ut på kanterna, upp på pianot, upp på högtalarstaplarna, folk är som galna på läktarna, jag tror inte att detta är sant, jag bara står och skriker, klappar, dansar, sjunger: ”Rosie, come out tonight!!!” Dags för den klassiska bandpresentationen som ikväll även omfattar Bruces systerdotter ”all the way from New Jersey”.

Efter presentationen stegras intensiteten ännu mer, bandet bygger upp ett crescendo som leder rakt in i sista versen. Takljusen tänds och nu ser man att hela, verkligen hela, publiken står upp och bara ger sig hän. ”Your papa says he knows that I don’t have any money…”, läktarna svajar av en skog av händer som klappar med, exakt i takt hela tiden, det är helt osannolikt nu, och vi är ändå inte framme vid extranumren … En avslutande knasdans av Bruce, Clarence, Steve och Gary och allting landar i ett kaotiskt ackord i trakterna av F-dur, Max slår på alla trummor samtidigt, Gary låter vänsterhanden åka rutschkana fram och tillbaka längs bashalsen, Roy och Danny sveper med händerna längs klaviaturerna i tokglissandon, Bruce söker ögonkontakt med alla i bandet, hoppar nästan en meter rakt upp i luften med gitarren riktad rakt upp, när han landar på scengolvet slår bandet av slutackordet…

Publiken jublar, vrålar, ja, jag hittar inte ord för att beskriva det egentligen, det är en extas som man inte trodde kunde förekomma i arenor av den här storleken. Det är mera känslan av en svettig, rökig, stökig rockklubb än den trista plåtladan som Hovet egentligen är men med volymen som bara 10 000 extatiska fans kan uppbringa.

”Folk gråter nästan av hänförelse”

Bruce och bandet står längst fram på scenen och tar emot applåderna, suger i sig euforin som flödar nerför läktarna, vinkar och går ut genom draperiet längst bak. Applåderna dör inte för en sekund, mina handflator svider och fötterna värker av allt stampande, men det gör inget, vi måste fortsätta, vi är inte mätta, trots multipla musikaliska orgasmer hittills under kvällen…

Efter ett par minuter står de sju på scenen igen, Bruce hänger på sig Esquiren och kollar att bandet är redo. Jag tänker: ”Snälla, spela ‘Born to run’ nu!!!”. ”Ah, one, two…” Max smattrar igång på virveltrumman, introt till ”Born to run” dånar ut, folk blir som galna igen, skrattar, jublar, gråter nästan av hänförelse. Born to run spelas i en vansinnesversion, det är starkt av Clarence att sätta sitt klassiska solo i det tempot.

Direkt vidare in i Mitch Ryder-medleyt: ”Devil with a blue dress, blue dress, blue dress, devil with a blue dress ooon…”, ”Oh, C, C C Rider, oh see, what you have done …”, ”From the early, early morning to the early early night, rocking with whatever in the house of blue light. Good golly miss Molly…”, ”Jenny, Jenny, Jenny, won’t you come-a home with me…”. Duane Eddy-solo från Bruce, fantomboogie från Roy innan de drar vidare in i ”High school confidential”.

Efter det tar de ner intensiteten lite, vi får en liten chans att andas. Det behövs, även om vi vill att detta aldrig, aldrig skall ta slut. Bruce försvinner från scenen för ett ögonblick, kommer tillbaka och ber bandet tona ner så mycket det går: ”I just talked to the hall manager, and I’ve got an emergency announcement to make. If there’s anybody in the house with a weak heart, or a weak stomach, would you please step out in the lobby during the next section of the show, as it might be hazardous to your health…”.

Vi skrattar, jublar, viker oss på läktarna. Bruce fortsätter: ”See ‘cause it ain’t so bad when we do this… ” (Bruce, Gary, Steve och Clarence tar några små danssteg, vi skrattar), ”…and it ain’t so bad when we do this…” (fler danssteg, vi jublar) ”…and you may even get away with only minor injuries and a short trip to the hospital, when we do this” (några danssteg till, bandet slutar spela, spänd förväntan från läktarna). ”But… but… but… when we do this…”. Max slår igång musiken igen och de fyra nere på scengolvet ger sig iväg i en tokdans som får publiken att kapitulera, fullständigt. De vaggar, hasar, går, springer över scenen och svänger gitarrhalsarna och saxofonen fram och tillbaka i takt, det ser inte klokt ut, men vad gör det?

”Inget blir sikt likt”

Det här är rock’n’roll i sin mest uppsluppna form, bandet har inget kvar att bevisa för oss, de kan spela ut hela sitt komiska register också, det är sanslöst, jag har ingen röst kvar, ännu ömmare handflator och fötter än för tio minuter sedan, men jag är så jävla lycklig!

Tempot stegras ännu mer mot slutet och till sist är vi tillbaka hos djävulen i blå klänning. Två dacapon på den refrängen hinner de med innan Bruce landar på golvet igen efter ett av sina patenterade hopp.

Vi släpper dem inte nu heller, samma applådåskor som tidigare, handflatorna svider, svetten rinner nerför mitt ansikte, det är underbart, ofattbart, oförglömligt. Bruce kommer in igen med gitarren runt halsen och går fram till mikrofonen och tackar oss för det fantastiska mottagandet och uttrycker uppskattning över att så många av oss köade så länge för biljetter. Sedan spelar han en så’n där knäckande spröd soloversion av ”I can’t help falling in love”, ”my favourite Elvis song”. Jag sätter mig en stund på min stol och hämtar andan och ny kraft, liksom många runt omkring mig. De flesta har ett sådant där fånleende på läpparna, ingen verkar riktigt tro att detta egentligen händer…

Tidningarna har ju berättat att de brukar spela ”Rockin’ all over the world” också, och mycket riktigt, Bruce spelar introt och sjunger första versen och vi faller in i refrängen: ”And I like it, I like it…”. Alla är på benen igen, det fantastiska klappandet, som pågått ända sedan ”Rosalita” fortsätter, alla, exakt i takt, hela vägen. Solon från Bruce och Steve inramar ett nytt boogiesolo från Roy innan bandet slår stopp och vi sjunger refrängen endast kompade av trummorna, bandet faller in igen och publiken överröstar nästan sången, det är maniskt, galet, fenomenalt, vi tömmer den sista luft vi har i lungorna: ”…rockin’ all over the wooooorld”… Bandet håller slutackordet och Bruce ställer kvällens mest retoriska fråga: ”Do you like it?!?” och får en orkan till svar: ”Yeeeaahhhh!!!”. ”Then let’s do it again!! One… two…and I like it, I like it …”.

Tempot stegras ännu mera, det stänker kaskader av svett och vatten runt Bruce när han piskar upp extasen ännu ett snäpp, det finns ingen gräns i kväll, allt verkar möjligt, vi tror inte våra ögon och öron, bandet är självlysande av spelglädje, andra da capot ”I like it, I like it…”, Steves överstämma överröstar Bruces sång, tempot trissas upp ännu mera, tredje da capot ”and I like it, I like it…”, hur länge skall de hålla på, de kan väl inte orka hur länge som helst, bandet håller slutackordet för tredje gången, Bruce står och tvekar en sekund mitt på scenen, sedan kastar han sig mot mikrofonen: ”one… two… and I like it, I like it”, ännu snabbare och furiösare än tidigare, men sedan är det slut!

Max slår en sista virvelskur på pukorna och bandet slår av låten och jag inser att jag aldrig kommer att få uppleva något liknande igen i hela mitt liv. Jag är närmast chockad över det här gängets musikalitet, energi och spelglädje. Hur skall någon kunna bräcka detta vad gäller glädje, svärta, humor, allvar?!? Hur skall man kunna bli del av en sådan publik som i kväll igen, som fattar precis vad som krävs av den, som verkligen vill att mötet med det här bandet skall bli så där magiskt, oförglömligt som vi bara läst om tidigare?

Vi fortsätter klappa, vill inte släppa iväg dem och efter några minuter kommer de in för tredje gången. Bruce ropar: ”One more for Stockholm” och rullar igång ”Twist and shout”. Alla 10000 hjälps åt att bräcka Beatles’ version vad gäller skriken innan refrängerna: ”Aaaa…. aaaaaa…. aaaaaaa…. aaaaaaaaaaaa…. aaaaaaaaaaaaa…. shake it up baby…”. Sedan är det slut, definitivt. Bruce säger: ”we’ll be seeing you!!” samtidigt som sista ackordet klingar ut.

Vi närmast vacklar ut från Isstadion, ut i den ljumma försommarkvällen. Vi säger nästan ingenting, det behövs inte, intrycken av två timmar och tre kvart och 32 låtar måste få landa och smältas ordentligt. Vi inser dock att inget kommer bli sig riktigt likt i vårt musiklyssnande efter denna kväll!

Fredrik Beskow”

Fredriks text är njutbar, nästa lika bra som konserten och under tiden vi begrundar hans ord avslutar jag denna Musik ska byggas utav glädje trilogi med Sommaren 2025. Därmed finns mina senaste aderton Sommarlistor 2008-2025 (från Spotify) tillgängliga här på Portal24.

53. Musik ska byggas utav glädje (2)

Publicerat den 31 juli, 2025     Lämna en kommentar

Har funderat lite över min fascination till musik i alla dess former. Märker att jag vidrört ämnet i ett flertal texter genom åren.

Här har jag samlat några av dessa alster för att försöka hittade en röd tråd, men även en tredjedel av mina Sommarlistor sedan 2008 …

I maj 2014 köpte vi vårt hus på Fårö och det stora musikaliska minnet ifrån den sommaren var konserten med First Aid Kit. Jag säger bara My Silver Lining. Som givetvis kom med på Sommaren 2014.

Hösten 1962 när jag var 12 år pratade alla om Kuba, Sovjet, Amerika, Castro, Chrustjov och Kennedy. Men egentligen brydde jag mig inte om det utan det som var mest upprörande i min värld var att Radio Nord hade tvingats lägga ner under sommaren. Fortsatte att lyssna på gamla sparade rullband och inspelningarna från Radio Nords topp 20 listor långt efteråt. Sista gången innan nedläggningen den 30 juni 1962 minns jag att det var Elvis Presley som låg etta med Good luck charm.

Då hade vi ingen aning om vad som skulle komma året efter? Året när musiken skulle få en ny mening för mig och mina vänner!

Beatles hade redan spelat in låten Love me do och innan året var slut skulle vi enbart leva för den nya musiken. Ganska exakt året efter, den 26 oktober 1963, skulle vi på Popgala på Kungliga Tennishallen för att se Beatles livs levande. Ja, det är en sanning med modifikation, den som drog mest denna kväll var Joey Dee & The Starliters. Beatles fick vi, så att säga, på köpet. Sedan var mitt 13: åriga liv förändrat för alltid.

1963 var året då musiken på allvar kom in i mitt liv och förändrade allt. Nu var det ingen lek längre utan blodigt allvar och resten av sextiotalet såg jag de flesta band som spelade i Sthlm med mina två musikintresserade vänner. Berättar jag det här nu om vilka band vi såg har folk svårt att tro det är sant.

Vi pantade flaskor på systemet, tog enkla ströjobb för att ha råd med inträden. När vi sedan blev äldre såg vi till att finnas i närheten spelställena och bandens roadies för att erbjuda vår hjälp med att bära in högtalarna och andra prylar. Efteråt fick vi alltid gratisplåtar, på någon undanskymd plats, till konserterna.

I slutet av sextiotalet började vi även sälja de s.k. picklådorna varje gång vi skulle ut på galej. Det hade det fina med sig att vi alltid kom hem stadd i kassan. Mer pengar i plånboken efteråt än när vi gick ut på kvällen. Vardagsekonomin blomstrade till musikens fromma och inköpen av vinyl växte.

I början av 1966 fick jag smeknamnet alla fortfarande kallar mig för. När Lee Kings fick en dunderhit i Sverige med låten LOD började mina vänner sjunga: ”I got LåN – Lars Åke Nordin …” och sedan dess har jag kallats för LåN.

Det började alltså på allvar med Beatles i oktober 63 och sedan har det fortsatte. Ska inte droppa alla bandnamn jag har sett men jag hade lyckan att älska musik och samtidigt vara ung när alla dessa sextiotalsband var nya och kom till Sverige för att spela för första gången. Men några måste jag trots allt nämna lite huller om buller.

Trots att jag såg både Beatles 1963 och Stones 1964 på Kungliga Tennishallen så kommer dessa inte med på min tio i topplista över bästa spelingar, då håller jag bl.a. Stones spelning på Cirkus den 22 juli 2003 högre.

Har även sett Them med Van Morrison på Farsta Gården, nyårsdagen den 1 januari 1966, The Who på Johanneshov den 10 okt 1965, Supremes på Berns i februari 1968. Då alla som var på plats fick en flexiskiva.

Otis Redding den 4 juni 1967 och Frank Zappa på Konserthuset den 1 oktober 1968 gick heller inte av för hackor. Vilket även får mig att även minnas spelningar med Doors, Cream och Jethro Tull i samma lokaler. Eller varför inte The New Yardbirds med Jimmy Page på Grönan den 12 december 1968. Straxt efteråt skulle de byta namn till Led Zeppelin.

John Mayall´s Bluesbreakers (med nya gitarristen Peter Green), Jimi Hendrix har beskådats ett antal gånger, där spelning efter den på Stora Scen, som skulle vara på Grönan´s ”Jump In”, flyttades till ”Dans In” på grund av ett för hårt publiktryck, Den är nog, i mitt tycke, hans bästa.

Peter LeMarc på Moderna den 8 augusti 1993, samma kväll som Gröna Lund firade 110 år och de drog iväg jubileumsraketer i bakgrunden när Peter LeMarc var inne på extranumren. Vilken timing! Vi var just i slutskedet med att inreda Bergsundsskolan inför skolstarten och takterna såg både Lena och jag som ett gott tecken. Dags för ett par Sommarlistor! Sommaren 2015 och Sommaren 2016.

Dessutom Clash, Ebba Grön tillsammans med Dag Vag, då de sistnämnda skåpade ut huvudattraktionen.

Canned Heat tillsammans med John Lee Hooker 1971 och Prince på isstadion 1988, för att inte tala om alla Waterboys konserter eller när Jonathan Richman spelade på Debaser (Medis) den 6 oktober 2007. Svårt att sortera ut allt när de dyker upp lite huller om buller i huvudet.

Får även minnesbilder från rockklubben Ritz som låg vid nedgången till tunnelbanan vid Medis. De öppnade 1981 och stängde i maj 1992. Var där och såg flera spelningar, bl.a. med Mink DeVille, och TRB m.fl. Det var lätt för mig att ta mig dit eftersom jag bodde i närheten på den tiden, på Södermannagatan och sedan Hökens gata.

Men spelningen som sticker ut på Ritz var nog Dexys Midnight Runners när Kevin Rowland kommer ut på scenen, kör ett par låtar och några i publiken är allt för högljudda, enligt hans tycke. Då brytar han en sång mitt i låten, läxar upp dem och säger att om de fortsätter att väsnas så avslutar han konserten. Givetvis fortsätter de störa med ännu högre intensitet och efter fyra låtar (tror jag att det var) så kliver han hel sonika av scenen och bandet står kvar som frågetecken. Det blev inget mer musik ifrån Dexys den kvällen. Har inte hittat något på Google som bekräftar min minnesbild. Men så var det i alla fall.

Dags för ytterliggare ett par sommarlistor. Sommaren 2017 och 2018.

Något som jag också bär med mig med värme var Ten Years After’s första och andra spelning på Gyllene Cirkel.

Men vi tar det från början. I oktober 1967 släppte gruppen sin första självbetitlade LP skiva Ten Years After. Jag och mina vänner hade några månad tidigare läst en artikel i tidningen Melody Maker där Steve Winwood (Spencer Davis Group och Trafffic) hyllade den nya gitarristen i bandet, Alvin Lee. Melody Maker som inhandlades varje vecka på en tobaksaffär vid Kungsgatan.

Givetvis följde vi därefter allt som skrevs om gruppen, även om det inte var mycket i början. När vi sedan läste att Ten Years After skulle släppa sitt första album blev vi i eld och lågor.

Omedelbart tog vi oss till Hirsch skivor på Sergels torg och tjatade på ägaren (Sigrid Cedergren) att hon skulle ta in tre exemplar av deras skiva. En till oss var. Vi tipsade att det även kunde vara en god idé att ta in några extra exemplar eftersom det här var en grupp som det skulle komma att talas om. På den tiden var det inte så vanligt att skivaffärerna importerade skivorna själva. Efter lite smicker och övertalning lovade hon att göra en insats för oss. Vet inte vilka trådar som drogs men efter några veckor fick vi ett samtal som förkunnade att LP skivan fanns att hämta.

Glada i hågen stormade vi in i skivaffären samma eftermiddag och betalade var sitt exemplar. Samtidigt fick vi veta att de hade beställt 10 ex. av skivan och att en hade placeras i skyltfönstret. De övriga sju LP skivor hade redan sålts slut i ett nafs så våra tre exemplar var de sista.

Givetvis var vi plats när Ten Years After, i februari 1968, spelade på Gyllene Cirkeln. Inför oss och ett försvinnande fåtal personer. Tydligen hade arrangören glömt att annonsera ut den spelningen, men på något sätt hade vi ändå fått redan på det. Kan det ha varit från Hirsch??

Torsdag den 18 april var de tillbaka på Cirkeln för andra gången, nu inför ett större antal åskådare och givetvis var vi på plats då också.

Låten Spoonful var fantastiskt att uppleva live i den lilla lokalen en trappa upp på Sveavägen 41. Artisterna fick inte börja spela tidigare än 23:00 för att inte störa kvällsföreläsningarna som pågick i ABF huset. Hittade den här version från 1968 på YouTube, som ger ett litet hum om hur de lät innan dom slog igenom BIG på Woodstockfestivalen i augusti 1969.

Såg Ten Years After flera gånger på kort tid. Min minnesbild är att jag har sett bandet tre gånger på Cirkeln, men hittar inte något datum för en tredje spelning. Men även på Kongresshallen, Folkets hus den 10 maj 1968, på Domino den 6 februari 1969.

Sedan två gånger på Konserthuset, men på den första spelningen den 2 december 1969 tvingades de avbryta i förtid för att hinna med Finlandsbåten till Helsingfors. Sedan återkom de till Konserthuset den 25 februari 1971 och det blev sista gången jag såg bandet.

Tänker även på konserter i lite udda lokaler så som i lador och båthus.

Båthuset på Barnens Ö

Eldkvarn – 1981

Weeping Willows – 2011

Ladan på Stora Gåsemora

First Aid Kit – 2014

Ulf Lundell – 2015

Lars Winnerbäck – 2016

Avrundar detta musikaliska inlägg med Sommaren 2019, tätt följt av, dem i mitt tycke, tolv bästa konserter jag sett genom åren.

Mina 12 bästa konserter:

1. Bruce Springsteen bägge spelningar på Johanneshovs Isstadion den 7 och 8 maj 1981. Svårt att välja vilken av dem men om jag måste väljer jag den 8 maj.
2. Eldkvarn i båthuset, Barnens Ö den 12 juli 1981.
3. John Cougar Mellencamp, Johanneshov Isstadion den 15 januari 1988
4. Ten Years After, Gyllene Cirkeln den 14 februari 1968.
5. Jeff Beck Group, Gyllene Cirkeln den 25 april 1968.
6. Rolling Stones, Cirkus den 22 juli 2003.
7. Little Steven, Konserthuset den 31 augusti 1984.
8. Lasse Winnerbäck, ladan Stora Gåsemora den 12 juli 2016.
9. Bob Seger & The Silver Bullet Band, Konserthuset den 8 dec 1980.
10. Prince, Isstadion den 10 maj 1987.
11. Beatles, Kungliga Tennishallen den 26 oktober 1963.
12. Rockpile, Konserthuset den 9 mars 1979.

Har garanterat glömt några som borde platsat på den här listan, men det finns så många att välja mellan att det bara snurrar i skallen. Tror att jag får anledning att återkomma till åtminstone tre av dessa favoritspelningar i den avslutande tredje delen.

PS! Under skrivandet av denna text fick jag avbryta för att gå på en begravning. Den tredje detta år. Väl hemma igen tyckte jag att en text från den skulle passa som avslutning på detta inlägg

Några rader och foton från den 29 juli och begravningen av Thomas ”Kuten” Lindholm, mytomspunnen legend sedan länge. Han som var en ihärdig förespråkare till att Bob Dylan skulle få Nobelpriset i litteratur. Långt innan han tilldelades det år 2016.

Begravningen inleddes med en lång bilkortege till Fårö kyrka och sedan fylldes kyrkan med vänner och övriga som ville visa sin uppskattning över att Thomas som satt sin speciella prägel på Fårö. Kuten Bensin var omtalad långt utanför Sveriges gränser. Nu hoppas och önskar vi att Valeri orkar driver skutan vidare …

Fåröprästen inledde med att Agneta Söderdahl sjöng en sång, därefter tog prästen Moa Sjögren över och höll en vacker ceremoni med ett tal som berörde. Sedan avslutades cermonin passande nog med Bob Dylan’s låt Not Dark Yet.

Återkommer med den tredje och avslutande delen framöver.

52. Musik ska byggas utav glädje

Publicerat den 17 juli, 2025     Lämna en kommentar

På äldre dagar har jag märkt att musik är ett utmärkt sätt att ta mig till en viss tidpunkt eller tidigare plats i mitt liv. Det är så nära en tidsmaskin jag kan komma. 

Det får bli ingången på detta blogginlägg, i tre delar, där jag delar med mig av de senaste aderton somrars musik från 2008 till 2025, sammanlagt över 700 melodier. En musikalisk krönika med lite text och mest musik. Toner att återkomma till när andan faller på.

En av de första låtarna som jag minns fyllde mig med en oförklarlig positiv glädje är ”Rawhide” med Frankie Lane. Den var en signaturmelodi till en svartvit TV serie med Clint Eastwood. När den visades i Sverige, i början av sextiotalet, döptes serien till Prärie.

Men det också namnet på en serietidning som jag var omåttligt förtjust i, så låten framkallar alltså dubbel glädje.

Som sagt i andra sammanhang så har jag enligt min egen minnesbild gjort egna spellistor sedan sommaren 1974, när jag slutade jobba på Turistcentralen och därför fick gott om tid att ägna mig åt detta. Det har jag fortsatt med inför varje ny sommar och plötsligt blev det en tradition som min omgivning förväntade sig och skulle berika deras tillvaro.

Det har blivit ett gäng blandband (kassettband), cd-skivor och spellistor genom åren, för att inte tala om mängden låtar alla dessa har innehållit. Musik som kom att ljuda på segelsemestrar, fritidssomrar, kollosomrar och Fårösomrar m.m. Mest för min egen skull som en liten hjälp till att minnas olika händelser som inträffade genom åren. Men även den glädje det väckte att få dela ut musik till mina vänner och arbetskamrater. Gamla låtar har hela tiden blandas med nya i ett försök att sprida musik jag personligen tyckt varit värd att uppmärksammas.

”Musik skall byggas utav glädje
Av glädje bygger man musik
Musiken den föddes får ni medge
Ut ur ekot av vårt allra första skrik”

På det första blandbandet 1974 minns jag Terry Jacks låt ”Seasons in the Sun” men även Python Lee Jackson’s låt ”In a Broken Dream” (med den då okända sångaren Rod Stewart).

Ser också att jag har sommarspellistor på mitt Spotify från 2008 tills i år (18 år). Vilket innebär att jag skulle kunna återskapa varje år sedan 1978 om jag skulle få för mig och vilja det. Nu tänker jag i ett första skede samla aderton Sommarlistor från 2008 tills i år på Portal24 och nu är det dags för den femtioförsta sommarlistan på raken och passande nog är den femtioen låtar lång.

Eftersom jag var på Ullevi och såg Bruce Springsteen både den 4 och 5 juli detta år så kom givetvis en av hans låtar med på listan, Drive All Night knockade mig på plats och det var första gången jag fick både se och höra låten live.

Väljer att ta med ett stycke från Håkan Pettersson’s liverecension i Aftonbladet den 5 juli 2008.

”Till lördagens konsert var jag beredd på en helt annan låtlista men kunde inte i min vildaste fantasi räkna ut att Bruce faktiskt skulle ta bort hela 14 låtar från fredagskonserten. Och ersätta med 15 nya! Wow, är bara förnamnet.

Det finns säkert totalt starkare låtlistor. Där varje låt i sin enskilda styrka skulle smälla högre, herregud vi fick ju inte ”Jungleland”, ”The river” eller något Detroit-medley, men en Springsteen-konsert är ju så mycket mer av rytm, upplevelse och att blanda låtar med varandra. Att göra en show som går upp och ned i tempo och balanserar mellan känt och okänt. En simpel låtlista kan med andra ord inte förklara själen i en konsert. Allra minst på en Bruce-konsert där det exklusiva mötet mellan artist och publik är viktigare än att analysera låtföljder och bittert saknat material.

Det är alltså omöjligt att beskriva en Bruce-konsert med ord eller låtlista. Jag kan tänka mig att låtnamn som ”Roulette” eller ”Twist & Shout” kan uppfattas som antingen en obskyr raritet eller en förutsägbar extralåt men i verkligheten, på plats, var konserten en nästan tre timmar lång mix av stor rockmusik, känsloladdade ögonblick och ren och skär eufori”.

Över till spellistorna Sommaren 2008, Sommaren 2009 och Sommaren 2010 …

Konsertminnen från förr är oftast underbara och har en tendens att växa sig starkare med åren. Ungdomens fantastiska minnen stärks med stigande ålder och denna spelning står personligen fortfarande högt i kurs. Det är en fantastisk historia om när Pink Floyds spelade på Gyllene Cirkeln (ABF-huset på Sveavägen) den 10 september 1967.

”Ingen kommer att gilla vad vi spela”, sa en Syd Barett till åskådarna innan konserten började. Ljusshowen drevs av tre projektorer.

Bilden med Pink Floyd och matgästerna i kollaget är ifrån en privat samling och det är antagligen en i publiken som tog detta foto under spelningen 1967. Matsedeln är ifrån skyltdocksspelningen 2011.

Lägg märke till tallrikarna på borden och den uppspända vita duken bakom bandet. Kan kanske tyckas märkligt, men det var faktiskt så att för att få se bandet var man tvungen att köpa biljett som inkluderade kuvertavgift.
– Vore kanske något för en musikintresserad matrecensent?

För att göra hela denna psykedeliska upplevelse ännu mera flummig så var spelning en söndag och höstsolen hade ännu inte hunnit sänka sig så ljuset trängde igenom de dåligt fördragna draperierna. Alltså framför oss står Pink Floyd med Syd Barett på scenen och en psykedelisk ljusshow snurrade runt bakom bandet samtidigt som folk satt och käkade med klirrande bestick. Absurt är bara förnamnet om du frågar mig idag.

Låtlista:

Announcement

Mathilda Mother

Pow R. Toc H.

Scream Thy Last Scream

Set The Controls For The Heart Of The Sun

See Emily Play

Interstellar Overdrive

Som om inte det vore nog så återupplivades denna klassiska spelning ännu en gång den 3 maj 2011 på samma plats. Det innebar att jag och min barndomskompis Lasse Wiman (Johansson) även fanns på plats den andra gång nästan 44 år senare, men den här gången för att beskåda fyra skyltdockor på scen. Givetvis hade arrangörerna tagit fasta på att det hade serverats mat 1967, som synes på menyn från 2011.

Jag citerar arrangören också:

”I början på maj händer något udda, ja rent av sensationellt, på den nu restaurerade jazzklubben Gyllene Cirkeln i Stockholm. Det är nämligen så att det ursprungliga Pink Floyd spelade på Cirkeln 10 september 1967. Vad bara ett fåtal vet är att konserten spelades in med ett antal mikrofoner och en Revox B36rullbandspelare!

I samband med att Roger Waters spelar på Globen fredag 5 maj 2011, kommer de nu digitaliserade rullbanden att spelas upp. För att sätta rätta stämningen kommer även Syd Barrett, Nick Mason, Roger Waters och Richard Wright att stå på scenen. Det vill säga, fyra skyltdockor skulpterade att se ut som herrarna gjorde då. Naturligtvis kommer även B36:an att vara där.
Syd Barret spelade offentligt en enda gång under hela 1967:

Den 10 september 1967 på Gyllene Cirkeln”.

Låten Wish You Were Here är skriven av Roger Waters i Pink Floyd och handlar om att Syd Barett som tvingades lämna bandet på grund av sin försämrade psykiska hälsa. Låten blev som en sorglig hyllning till Syd Barretts bättre dagar och även en längtan till en tid som inte längre fanns. Den fick en självklart plats på spellistan Sommaren 2011 med tanke på det ovan sagda. Följs sedan av Sommaren 2012 och Sommaren 2013 …

Att Springsteen spelade på Ullevi den 28 juli 2012 märks givetvis på att låten Lost in the Flood avslutar den sommarlistan.

Eftersom det här är ett musikaliskt inlägg så passar det bra att jag cyklade till Gåsemora ikväll för att se Per Perssons & nya packet tillsammans med Jakob Hellman. Bonusen var att jag fick hela låten Tusen dagar härifrån inspelad live med bägge original artisterna. Ren och skär glädje!

Därmed sätter jag punkt för den här musikaliska tredjedelen och återkommer med de två avslutande delarna vid ett annat tillfälle.

51. Inför sommaren 2025

Publicerat den 15 juni, 2025     Lämna en kommentar

Skolavslutning, studentfest, bröllop, 60:årsfest och PLANKET-utställning. Det har varit en intensiv vecka som fått tankarna att fritt flyta omkring i en osalig röra

I onsdags (den 11 juni) var Lena och jag på Bergsundsskolans skolavslutning i Högalidskyrkan och väl på plats, på en stol längst framme, insåg jag plötsligt att det är femtio år sedan jag var på min första avslutning (i juni 1975) i den här fina kyrkan. Här satt vi och väntade på att barnen från Lundaskolan och Bergsundsskolan skulle ställa sig längst fram för att framföra sina sånger. Troligtvis hade de mängder av motstridande känslor som väntade på att komma fram.

Nervositet för att framträda. Glädje för det annalkande sommarlovet. Sorg över att som tredjeklassare inse att nu kommer det vara oåterkalleligen slut, de fyra åren på Långholmsgatan 24 är över. Oro över vad som komma skall. Ängslan över vad framtiden har i sitt sköte. Allt detta och mycket mera kan framkalla fjärilar i magen även på den tryggaste vuxne.

Vi fick också vara med om ett väldigt glatt och trevligt återseende. Vårt gamla fina barn Tora, numera vuxen och färdigutbildad lärare stod plötsligt framför oss. Hon arbetar på Lundaskolan sedan ett år tillbaka och har därför skolavslutning tillsammans med Bergsundsskolan. Det var fantastiskt och speciellt att få träffas. Om inte annat så ger det perspektiv över sakernas tillstånd.

Givetvis tog jag ett foto där och då och kan därför utforma en ”nu och då” bild. Sagt och gjort.

Det är tur för oss att vi vet att det kommer gå bra för de flesta av alla barn. De som nu nervöst väntar på att framföra sina sånger för alla föräldrar, syskon, mor och farföräldrar, personal och vänner. Både här i Högalidskyrkan, men även överallt på alla andra platser i vårt avlånga land.

Den här dagen fick jag och Lena på nära håll uppleva kraften när barnen sjunger sina inrepeterade sommarsånger i kör samtidigt som några faller i gråt, överväldigade av sina inre känslor.

Häpnade över när en flicka från andraklass, helt fantastiskt, spelade ”Fur Elise” på piano, men log också stort i det fördolda mot personalen Sebbe (Djurgårdare) när en skolklass sjöng ”Always Look the Bright side of Life”. Vi Hammarbyare vet varför och därför behövs det inga ord utan det räcker med en snabb blick mot Sebbe så visste jag att han förstod. Spelade in en snutt på mobiltelefon när de sjöng sången, men av kända skäl kan jag inte lägga ut den här. Det stavas kort och gott GDPR. Tragiskt är bara förnamnet, men vi lever i tider som jag ännu inte har förlikat mig med.

I denna bekymmersamma period är det en lisa för själen att återigen få närvara på en skolavslutning och ta del av barnens oskuldsfulla förhoppningar inför sin framtid. Det ska vi inte ta ifrån dem.

På pingstafton, lördagen den 7 juni, var vi inbjuda till Linnea och Oskars bröllop i Matteus kyrkan. Linnea är vän till vår dotter Annie och har funnits med i ett stort antal år. En väldigt fin ceremoni och jag gillade när de högtidligt svarade Ja på frågan om dom tog varandra till varandras osv. och omedelbart när de svarade ja yttrade prästen ordet

– Toppen! Vilket väckte stor munterhet ibland alla åhörare.

Från ingenstans drabbades jag plötsligt av insikten att jag även fanns med på ett annat pingstaftons bröllop för sjuttiofem år sedan. Den gången deltog jag i magen på min mamma Elsa, när hon gifte sig med pappa Lennart den 27 maj 1950. På samma sätt som vår dotter Annie fanns med när Lena och jag gifte oss i Köpenhamn den 9 september 1989. Precis som Annie och Alex kommande dotter fanns med på deras bröllop tidigare den 4 januari i år. Som om inte det vore nog så hade även min mormor Hilda och morfar Henning min moster Sally i sin mage när de gifte sig den 16 maj 1908. Sally föddes den 2 juli 1908.

Märkligt med dessa bångstyriga och osynliga tankar som tränger på under denna vigsel, men som inte syns.

Efter den här högtiden begav vi oss till Gula villan, Kanalplan, eller Hammarby IP (kärt barn har många namn) och Benjamin Thorén (Bemma) som hade sin 60 årsfest i dessa mytomspunna och historiska lokaler.

Här har jag varit på många fester med Hammarby bowling men även mängder av månadsmöten, på tisdagar, med samma sektion. Har fått äta fantastisk god mat som systrarna Asta och Nora tillagade när det begav sig. Minns också hur vi i det yngre gardet blev betrodda med nyckeln till gula villan när vi ville stanna kvar och spela poker efter mötena.

Men åter till Bemma’s fest. Det var åtskilliga Hammarbyare på plats. Folk som jag känner, eller bara kände igen, men även för mig okända. Lena och jag kom i samspråk med den förträffliga guiden Peter Frisk. Av någon anledning blev kvällens stora samtalsämnet Emanuel Swedenborg och inte mig emot.”Hans kontrastrika liv, från naturvetenskap till teologi, från rationalism till mystik, från matematik till andeskådande, har förbryllat och fascinerat många”.

Bröllopet och festen på pingstaftonen blev en fin start och introduktion till sommaren 2025. Christina Wilhelmson (tror jag) tog en bild på oss tre som jag självsvåldigt lånar av henne och min vana trogen gjordes fotot om till svartvit.

Sommaren likställer jag även med musik och för mig är det ett sätt att förbättra mitt eget minne för ofta kopplar jag ihop en händelse från förr med en speciell låt.

Enligt min minnesbild började jag göra egna spellistor inför sommaren 1974, när jag slutade jobba på Turistcentralen och fick gott om tid att ägna mig åt detta. Det har jag fortsatt med inför varje ny sommar och plötsligt var det en tradition som min omgivning förväntade sig. Det har blivit ett gäng egna blandband (kassettband), cd-skivor och spellistor genom åren, för att inte tala om mängden låtar som alla dessa har innehållit. Musik som kom att ljuda på segelsemestrar, fritidssomrar, kollosomrar och Fårösomrar m.m. Mest för min egen skull som en liten hjälp till att hänga upp olika händelser som inträffade genom åren.

Men även den glädje det väckte att få dela ut musik till mina vänner och arbetskamrater. Gamla låtar har hela tiden blandas med nya i ett försök att sprida toner jag tyckt varit värd att uppmärksammas.

På det första blandbandet minns jag Terry Jacks låt ”Seasons in the Sun” och även Python Lee Jackson’s låt ”In a Broken Dream” (med den då okända sångaren Rod Stewart).

Dessutom är det exakt 58 år sedan Beatles lät oss höra tonerna till Lucy in the Sky with Diamonds, för den 1 juni 1967 släppte de sitt legendariska album Sgt. Pepper.

Ser att jag har sommarspellistor på mitt Spotify sedan 2008 (17 år). Vilket innebär att jag skulle kunna återskapa varje år sedan 1978 om jag skulle få för mig och vilja. Nu är det dags för den femtioförsta sommarlistan på raken och passande nog är den femtioen låtar lång.

Vi var glädjande nog även inbjuda till Elinas studentfest i måndags (den 9 juni) och jag gillar verkligen fester där olika generationer finns representerade. Gammal som ung!

God mat och trevliga samtal. Elina som är vår fina kollega Tuula’s barn. Tuula som anställdes av Lena och mig 1995 och har därför arbetat på Långholmsgatan i trettio år. Bara en sån sak!

Hann prata med Elina om hennes framtidsplaner. Resan till Tanzania och hennes volontärarbete, hennes intresse för fotografering. Detta om detta. Nu över till något helt annat.

Idag (fredag den 13 juni) blev jag antagen att vara med på utställningen PLANKET 2025 och med lite flyt fick jag lördagen den 16 augusti, med tanke på att Hammarby möter GAIS söndagen den 17 augusti. Här är texten som medföljde min ansökan:

”Har tänkt mig att temat ska vara ett urval på de barn- och miljöbilder jag tagit mellan åren 1975–2018, från mina gamla arbetsplatser (Bergsundsgården, Msv. Spången och Bergsundsskolan) som alla låg på Långholmsgatan 24.”

Rubriken blir kort och gott som bloggen, Portal24 …

I ett första urval tog jag fram 328 foton, om utifall jag skulle komma med?

– Nu när det är klart börjar det svåra urvalsarbetet.

Men tänker att jag gör som till utställningen 2023. Ett litet antal svartvita foton på min meter av planket, som kompletteras med ett rullande bildspel på ett hundratal foton som kommer att visas varje hel- och halvtimme på en iPad. – Vem vet, vi kanske se där?

Här kommer några svartvita smakprov från mina tre arbetsplatserna som låg/ligger på Långholmsgatan.

Jag börjar med ett par foton från Hemgården Bergsundsgården.

Fortsätter med två foton från Mellanstadieverksamheten Spången.

Avslutar med ett par bilder ifrån Bergsundsskolan.

Ett lite urval av de foton som jag har att välja emellan inför den kommande PLANKET utställningen. Vi får se vilka bilder som slutligen kommer med? De som sätts upp kommer jag givetvis kontakta först.

Avslutar en minnesvärd vecka med tankar som finns men som jag helst av allt vill förtränga …

Sommaren knackar på dörren

både sol och värme gör salut

kallt vitt vin med jordgubbe i 

en blinkning så är sommaren slut

50. Hemkänsla i hembygden (2)

Publicerat den 29 april, 2025     1 kommentar

Fortsättning på bildspels inlägget som jag presenterade för en mellanstadieklass i Sköndalsskolan den 10 april.

Men först vill jag uppmärksamma alla på att Bergsundsskolan fyller 32 år idag och passa på att gratulera. – Grattis!

Det innebär att Per och Gunnel nu haft Bergsundsskolan i 16 år, exakt lika många år som Lena och mig. Nu går de förbi oss och det är bara att lyfta på kepsen och säga, STORT Grattis!

Det betyder också att Bergsundsskolan går upp på samma antal år som Maria Husmodersskola fanns på Långholmsgatan 24 och lägger sig på andra plats över de verksamheter som uppehållit sig i huset. Sex år kvar tills skolan peta ner Bergsundsgården från tronen och tar över första plats. Förhoppningsvis får jag uppleva detta 2031. Den som lever får se!

Det såg vi inte komma 1993 när Lena och jag startade skolan. När jag ändå är inne på jubileum så ser jag också att detta inlägg är det 50:e blogginlägget, så grattis även till Portal24.

Det här är andra delen av bildspelet och har du inte läst inlägg nr. 49 rekommenderar jag att du läser det först och sedan går vidare med denna text.

Givetvis anpassade jag den här presentationen till åldern på barnen och lät dem flika in frågor under bildspelsvisningen, när deras funderingar poppade upp. Över till del 2 av Hemkänsla i hembygden:

Intressanta prylar på sextiotalet och det jag speciellt vill tala om i det här kollaget är pojken som läser Sotarpojken. Minns själv hur jag sögs in i boken när vår lärare Gunnel Johnsson hade högläsning i klassrummet.

En bok som jag slog ett slag för på Bergsundsgården och Bergsundsskolan och med det hoppas jag på att den kommande generationen skulle ta tag i stafettpinnen och föra boken vidare till framtida barn.

För alla övriga inslag i kollaget säger jag att titta själv och fråga om det är något speciellt ni undrar över …

Femtiotalsgodis som tillverkades hemma

Antagligen är det dessa två nyttiga frukter som är boven till vår generations dåliga tänder, trots flourtanternas insats i våra skolor. Äpplen och apelsiner gjordes onyttiga i en handvändning när sockerbehovet pockade på. Receptet för kanderade äpplen och en apelsin film berättar om hur vi gick tillväga. Men givetvis lägger jag in en varnande brasklapp om de hotande tandtrollen Karius och Baktus!

Recept för Kanderade äpplen

Fyra stycken små eller tre stycken stora äpplen

2 dl socker

1 dl vatten

Grillpinnar

Lite kallt vatten för att kyla ner de heta äpplena med (gärna med is i)

Gör så här: Koka ihop vattnet och sockret i en kastrull på högsta värmen. Medans de kokar ihop så stoppar du in träpinnarna i äpplena. När sockret och vattnet fått en lite brunare färg så drar du äpplena i sockerlagen så den får ett jämt lager med socker runt äpplet. Doppa äpplena i vattnet så att sockret stelnar. Njut av era kanderade äpplen:)

Lekparken i vår barndom med den långa iskanan, där vi åkte tefat eller långa tåg på pappkartonger som vi tagit ifrån Konsumkajen. Men i parken minns jag att det även fanns personal och ett pingisbordet där vi spelade rundpingis, eller rumpa som vi kallade det.

Valborgsmässoafton med majbrasa och Sköndalsskolan blåsorkester som tågade från skolan till Eklunda Hage, med oss övriga bakom orkestern, ner dit brasan skulle tändas.

Min kompis Thomas spelade esskornett och det fick mig att i ett svagt ögonblick längta till att bli en del av blåsorkestern. På min förfrågan tilldelade musikläraren mig en gigantisk bastuba i fodral. Fick kånka hem den själv och det blev en kort blåskarriär för mig i Sköndalsskolan. Dagen efter jag tagit hem bastuban smög mig upp till musiksalen och ställde den utanför dörren. Vågade inte lämna över det till läraren och bli konfronterad.

Flatenbussarna som hämtade oss barn vid Sköndalsskolan busshållplats. Dit vi själva gick och väntade på att bussen skulle komma. Minns plastflaskan vi hade med oss, med blå kork och apelsinsaften som (på hemresan) var äckligt ljummen men även fylld med sand som knastrade i munnen, men även sångerna på hemresan såsom:

Temperaturen är hög uti kroppen

närmare fyrtio än trettiosju

För så ska det vara när ångan är uppe

Och så är fallet uti detta nu

Det rulladi-rulla rulladi-rulla

Rulladi-rulla rulladi –re

Rulladi-rulla rulladi-rulla

Rulladi-rulla rulladi-rej

August och Lotta

August och Lotta …

Satt på en potta!

Foto från kollot Solgården i Bor, Småland som valda delar av oss Farstabarn skickades till, bl.a. jag själv. Gruppbild är ifrån 1960/61 och ser vänner ifrån Sköndal, Skönstaholm och Gubbängen på fotot och även kommande tonårspolare.

Senare skulle jag själv komma att arbeta på sommargården Bergängen, Barnens Ö, mellan åren 1978–1989. Skrev en bok om barns syn på kollo mellan oktober 1986 och december 1987, där jag intervjuade två flickor som var på Bergängen samtidigt som mig i åtta år. Om tiden då de var åtta/nio år tills de var femton/sexton år. Boken gavs ut i i början av 1988.

Första och andra bilden berättar följande:

Några gånger i livet händer det att jag stannar upp och tänker efter varför det blev som det blev och med ålderns rätt ser jag än en gång tillbaka.

Det händer inte allt för ofta, men när det sker så kan en till synes obetydlig situation från förr komma att ses i ett annat förklarande ljus senare i livet.

Det finns alltid ögonblick, händelser som är eller kommer bli livsavgörande. Det ser vi först när vi får distans och tittar tillbaka på våra liv med facit i hand. Vi vet inte om det just när det sker, utan det står klart för var och en långt senare. Varför arbetar jag här? Hur kommer det sig att jag bor där jag bor? När träffade jag min partner? Hur blev jag den jag blivit. Helt enkelt när gjorde jag mina olika livsavgörande viktiga val och på vilken grund. Ibland har vi själva fattat ett beslut som förändrar vår framtid, ibland ramlar det självklart bara över oss och vi följer roat eller oroat med.

Börjar med ett foto från tidigt sjuttiotalet. Jag fann det i en av min mammas veckotidningarnhemma i Sköndal, troligtvis Året Runt eller Veckorevyn. Det är ett reklamfoto för Semper. Fråga mig inte varför jag klippte ut bilden och sedan vek ihop fotot och stoppade det i min plånbok, men det gjorde jag.

På den tiden arbetade jag forfarande på Turistcentralen vid Kungsbron och hade ännu inte funderat över att börja arbeta med barn. Däremot brukade jag ta upp bilden och ägna den några minuter för att titta på ungarna och deras minspel. Blev fascinerad av att titta på fotot och använde den oftast när jag behövde bli på bättre humör.

I min efterkonstruktion är den här bilden en av två bidragande orsaker till mitt slutgiltiga beslut att byta jobb hösten 1974. Hade inte sett fotot på över fyrtio år och blev glatt överraskad när jag hittade bilden (i september 2020) i en gammal plånbok.

Barnen på fotot borde vara i femtioårsåldern.

– Undrar vad det blivit av dem?

Den andra pusselbiten inträffade också i Sköndal i början av sjuttiotalet och kom att inspirerade mig över tid, för att när tiden var mogen fatta ett eget avgörande beslut.

Till skillnad mot när jag blev påkörd i Skönstaholm 1966 så var det inget jag kunde påverka själv. Trots detta har alla tre berättelser haft stor inverkan på mitt forsatta liv.

Tidpunkten för piltavlan är lite diffus, men jag vill få det till våren 1973. En tid då jag var allmänt missnöjd med livet utan att riktigt förstå varför. Idén planterades just då, men sedan tog det 1,5 år att gå från tanke till handling. Det här är historien om då ännu ett frö såddes som sedan fick gro och tillslut fick mig att byta jobb från resebyråbranschen till att arbete med barn. Utan den händelsen hade jag antagligen aldrig hamnat på Långholmsgatan eller träffat 40 olika barngrupper genom åren och Portal24 kontot hade garanterat aldrig funnits.

Det gäller troligtvis även för bilolyckan jag råkade ut för när jag var 15 år. Men den vet jag ännu inte riktigt hur jag ska närma mig trots att det snart gått 56 år sedan den katastrofen var ett faktum och jag blev rullstolsbunden under lång tid med två brutna ben.

Då är det enklare att berätta om piltavlan som fick stor betydelse för mitt livsval:

”Tidigt sjuttiotal, skulle tro att året var 1973 någon gång på våren, går jag och min vän Tommy utanför mitt barndomshem på Mandelbrödsvägen i Sköndal. Vi slö pratar om ditt och datt. Det är vår och värmen kommer snett bakifrån och smeker våra kinder.

Jag har hunnit med att avverka mitt första jobb på resebyrån Trivselresor (Sibyllegatan). Varit med bland de som startade sången på Söderstadion hösten 1970. Tagit tjänstledigt för att göra lumpen på F21 i Luleå i tre månader innan jag fick förflyttning till Barkarby. Dessutom har jag även hunnit med att få frisedel från Barkarby och nytt jobb på Turistcentralen, som låg i ett av tornen (som inte finns kvar) vid Kungsbron. Men trots allt detta är jag inte nöjd över tillvaron. Något känns i grunden fel men jag kan inte riktig greppa det.

Det här var en inledning på snabbspolning för att snabbt komma fram till stunden då ett livsavgörande beslut växte sakta började växa fram inom mig.

Som sagt strosar vi fram på min barndomsgata när jag i ögonvrån får syn på lilla rödhårs Johnny uppe på kullen. Han kom att bli svensk juniormästare i spjutkastning när han växt till sig.

Ser det inte men vet intuitivt att han följer oss intresserat med blicken. I samma stund som vi går framåt på trottoaren i höjd med en liten sidogatan, som leder mot Konsumkajen, får jag syn på en kasserad piltavla som ligger synlig slängd i buskarna.

Jag får en omedelbar ingivelse och säger följande till Tommy.

• Titta inte nu men där uppe står rödhårs Johnny och kollar in oss. Här nere i buskarna ligger en gammal piltavla! Ska vi slå vad på en sak?

Vad gäller det?

• Jo, jag är säker på att jag lyckas få Johnny att sätt piltavla på sitt huvud utan att säga någonting till honom, be honom eller tvinga honom till det. Tre bärs till mig om jag lyckas. Tre till dig om jag misslyckas.

Taget säger Tommy utan att blinka!

Då är det dags att sätta min plan i verket. Först säger jag åt Tommy att stanna kvar där han står. Sedan går jag utstuderat långsamt fram mot piltavla i buskarna. Tar upp den och håller den framför mig mot solljuset.

Tittar på den noggrant och utstuderat och pang, plötsligt slår jag höger knytnäve rakt in in mot bullseye i mitten av tavlan. Näven går rakt igenom och bildar ett trasigt osymmetriskt hål i piltavla. Tommy tittar fundersamt på mig när jag justerar hålet så det blir lite större för att passa mitt syfte. Detsamma gör givetvis rödhårs Johnny, han tittar också utan att jag behöver fästa blicken mot honom däruppe på kullen. Jag bara vet!

Det är bara att fortsätta planen och genomföra fas två. Nu har piltavla ett godtagbart hål i mitten och då är det bara för mig att sätta den på huvudet som en mexikansk sombrero och gå fram och tillbaka på trottoaren, som nu blivit min catwalk, framför Tommys glatt flinande min. När jag passerar Tommy den tredje gången säger jag viskande att nu lägger jag ner piltavla på trottoaren och när det är gjort ska vi gå vidare mot Konsumkajen lite längre ner på vägen utan att låtsas om Johnny. Sagt och gjort! När vi kommer till hörnet av Konsumhuset så stannar jag upp och tar tag i Tommys axel och väser att vi försiktigt och tyst skall smyga fram och titta bakom husknuten för att se vad som händer.

Följande scen utspelar sig. Johnny rusar snabbt ner för kullen, med målmedvetna steg, i riktning mot piltavla. Utan att blinka tar han sedan upp den och sätter den på sitt eget huvud. Hans huvud är lite för litet så tavlan hasade ner över ögonen på honom, men det verkade inte göra något utan han fortsatte stolt spatsera i motsatt riktning och sakta försvinna bort i horisonten som om det vore avslutningen i en gammal svartvit Chaplin film. Nöjt säger jag bara till Tommy.

• Du är skyldig mig tre bärs!”

Det var embryot till ett beslut som våren 1974 kom att förändra hela mitt liv. Det var just i denna stund som beslutet om att byta yrkesbana sakta började gro. Men det var jag lyckligt omedveten om just då, men helt på det klara med nu. Nådens år i september 2020. Ett yrkesliv senare, närmare bestämt för mer än femtio år sedan …

Kanske inte så intressant för den yngre generationen just nu, men jag tror att den här insikten kan få betydelse för era liv längre fram. Det är dessutom omöjligt att veta när ett sådan avgörande händelse sker utan det förstår ni först långt efteråt när tiden gått och ni fått möjlighet att få ett längre perspektiv.

Det var historien om inledningen på ett långt arbetsliv i barnens tjänst.

Den tredje bilden visar kullen på Mandelbrödsvägen där vi spelade kula med stenkulor, järndankar och glasdankar i olika storlekar. Vi lade upp pyramider, s.k. Pyrror och sedan var speldjävulen igång.

Två foton från slutet av femtiotalet som visar en julgransplundring och en vårbasar på torget mellan Konsum och Ciro. Det var många traditioner som återkom under vår barndom. Glömmer aldrig kaffehuset som snurrade med namn som Anna Alm osv.

Minns även att det fanns en traditionell julbasar i Sköndalsskolans matsal.

Bilderna är från början eller i mitten av sjuttiotalet och föreställer Sköndalslegendaren Figaro Kalle (Bengt Jenssen), alltid med kepsen på huvudet. Kännetecknet var att han cyklade på en trehjuling och han hade ett pingisrack som han höll ut när han skulle svänga till vänster eller höger. Han köpte även Figaro på Konsum och stoppade ner tabletterna i en liten plåtburk, därav smeknamnet.

Han var mån om att städa omgivningen i Sköndal speciellt när våren pockade på och snösmältningen synliggjorde allehanda skräp på marken.

När bilderna togs var jag ute och cyklade och på Sockenvägen mötte jag Figaro Kalle. På den tiden fanns alltid min kamera med olika objektiv med i min cykelväska. Vände om och sedan snabbt förbi honom och ställde mig bakom en husknut för att plåta honom i smyg. Mission Completed!

Ciro ett klassiskt konditori som har funnits sedan huset byggdes i början på femtiotalet. Med andra ord, så länge jag minns.

Fick som sagt ofta gå dit ner och köpa hem en halv smörkrans och ett hekto havrekakor till morsan. Där inhandlade vi även småfrallor när maten inte var god på skolan och sedan gick vi upp till tobix och köpte en liten påse salta jordnötter. Frallorna gröptes ur och jordnötterna hälldes i. Men var det verkligen där småfranskorna inhandlades? Tycker kanske det skulle ligga närmare tillhands att köpa dem i Konsum.

Låten som gjorde att jag fick mitt smeknamn, när kompisar gjorde om texten och som fortfarande lever kvar än idag, 59 år senare.

I get LåN

Lars Åke Nordin

L å N

Lars Åke Nordin

LåN

Lars Åke Nordin

Foto på Bagarfruvägen från 1955, för 70 år sedan. Lägg märke till bussen som står på vändplanen i höjd med Stenskeppet. Det är buss 182 som gjorde sin första tur den 3 augusti 1953 och den gick mellan Sköndal och Hökarängen. Det var också vänstertrafik i Sverige. Högertrafik infördes den 3 september 1967. Sedan utökades hållplatserna allt eftersom Sköndals utbyggnad. Busslinje 182 nedlagd den 12 december 2021 och ersätts av buss 143.

Kommer också ihåg att vi brukade kalla bussen för matarbuss, men inte varför? Anledningen till det har jag nu googlat fram.

”Matarbuss är en buss vars främsta syfte är att sköta matartrafik, det vill säga att transportera människor till kommunikationsknutpunkter som större terminaler t. ex pendel- och tunnelbanestationer, eller även en busslinje med större bussar och högre turtäthet. Termen har funnits i svenska språket sedan 1951”

Andra fotot togs från exakt samma plats 2014.

Vykort över Bagarfruvägen vid korsningen av Perstorpsvägen, med butikerna Radioaffären, Tobaksaffären och Fiskaffären som även inrymde en hårfrisering.

Lägg märke till skylten Tobak och tobaksautomaten längst bort på väggen, märkena fins fortfarande kvar.

På kortet syns busshållplatsen tydligt utan någon busskur för det var aldrig aktuellt på den tiden. Då var det också vänstertrafik som vägskylten tydligt visar, alltså körde bussen givetvis på vänster sida upp till vändplatsen tillika ändhållplats. Vändplatsen finns fortfarande kvar än idag. Lägg också märke hur de smala ny planterade träden vuxit upp och nu fått ståtliga stammar.

I tobix köpte jag godis och serietidningar, speciellt Kapten Miki och Prärie. Två tidningar som efter flera läsningar rullades ihop och med en gummisnodd förvandlades tidningen till en ubba. En underbar kullek som hade olika inriktningar. Antingen det bestämdes att leka cykelubba, evighetsubba eller vanlig ubba.

Till radioaffären gick jag 1961/62 varje vecka för att få Radio Nords Topp 20 listor (med en veckas fördröjning). Det jag minns från fiskaffären var att de hade en fönsterruta som de rann vatten i för att behålla fukt och temperatur.

Ungdomsgården låg en trappa upp i samma hus som lekskolan. På årskortet från 1967–68 syns det att mitt smeknamn redan fått genomslag, Stort L, litet å och stort N, LåN.

Den andra bilden är från 1964 där bygget av det nya Sköndal tagit sin början och visar också att en hel del träd avverkats som visar skogen vi gick gick genom för att ta oss till flygplatsen som låg på Skarpnäcksfältet för att kolla på Formel 3 motortävlingar gratis.

Åbro lanthandel som den såg ut i början av femtiotalet. Affären låg längs med Perstorpsvägen vid Sköndalsbro. Det var i den lanthandeln som båden glass och läsk inköptes av oss Sköndalsbarn, under vår cykelväg till och från badet i Drevviken på somrarna. Numera heter det Hökarängsbadet men vi kallar det, både då och nu, för ”Drevan”.

Huset byggdes ca. 1911 och Bengt Söderberg köpte huset 1951 av slaktaren Persson för 3000 kr. Lanthandeln har haft olika namn genom åren men kallades allmänt för Åbro Livs. När Söderberg köpte affären satte han upp skylten Söderbergs LIVS och på den framgick det också att han var en ICA handlare. Bengt bodde på övervåningen i 2 rum och kök och betalda 500 kr om året i hyra. 

Hösten 1958 sålde Söderberg butiken till Göte och Margit Ståhl och då bytte de namnet till Sköndals lanthandel. I mitten av januari 1963 upphörde butiksrörelsen. Margit Ståhl Bode kvar till maj 1965 då hon flyttade. När huset blev tomt vandaliserat det och i juni 1965 brann det ner.

Tog en nutida bild av den plats som lanthandeln låg på under våren 2024.

Har även tagit ett par foton på milstenen som står i korsningen av Perstorpsvägen och Tårtvägen. Milstenen har alltid varit ett naturligt inslag i Sköndal. Så pass naturlig att den knappt syns. De flesta som går förbi märker den knappast. Tänk också på att en mil var fram till 1888 ungefär 10 689 meter.

Dalarövägen har sedan 1600: talet varit huvudväg söderut från Skanstull till Dalarö. Omdöpt till Nynäsvägen fr. 1939. Vägens sträckning har under årens lopp ändrats bit för bit och nu återstår det ingen del av den ursprungliga stäckningen i nuvarande Nynäsvägen.

Dalarövägen fick 1940 namnet Gamla Dalarövägen och gick från Skärmarbrink till Dalarö förbi Sköndal. 1948 ändrades namnet till det nuvarande namnet, Perstorpsvägen som i samband med stadsplaneringen av Sköndal.

Någon gång i början eller i mitten av sextiotalet breddades och asfalterades vägen.

Foto: Gunnar Jonsson, årtal okänt och redigerat, färglagt och förbättrat av mig 2023.

Källa:”Stockholm från A till Ö Söderort” av Hans Harlen, Brännkyrka Hembygdsförening, 1997.

Tidig bild ifrån mitten/slutet av femtiotalet som visar var den gula kiosken låg. Den andra bilden är ifrån samma plats 2023.

Dessutom ett foto på den populära tablettasken Alfa, som innehöll alfabilderna på bl.a. Vava och Pele (sportbilder). Bilder som jag gladeligen cyklade ner till kiosken och köpte när jag hade en slant över.

Fotot på Basaren där Sköndalskopia nu ligger är från 2014.

Där inne köpte vi barn modellflygplan, Metatabletter (som användes till små ångmaskiner) knallpullverrullar, leksakspistoler, plastsvärd, dankar och stenkulor, modellflygplan, plastfigurer av riddare, cowboys, indianer m.m.

Radio Nord (piratradio) startade den 8 mars 1961 och lades ner den 30 juni 1962. Radiostationen förändrade musiklyssnandet för mig och alla andra. Jag ordnade en deal med radioaffären och fick TOPP 20 listorna gratis med en veckas fördröjning.

Metronomen var en skivaffär i Farsta centrum där jag köpte mina första skivor i början på sextiotalet. Farsta centrum invigdes den 23 oktober 1960. Minns fortfarande känslan av att få hålla Five live Yardbirds och Kinks nya skivor i handen. Att äntligen få äga skivorna själv och inte behöva lyssna på de egenhändigt inspelade rullbanden från radion.

Let’s Dance med Chris Montez släpptes i juni 1962.

Trummade lite väl ofta introt till låten på skolbänken så vår lärare Gunnel blev tokig. En av anledningarna till att jag fick klippkort ut till korridoren. Låten låg på Kvällstoppen i fjorton veckor ifrån den 30 oktober 1962 till 29 januari 1963.

Den 26 oktober 1963 förändrades min musiksmak påtagligt. Jag och Lasse ville gå på POP festival för att se Lasses idol Joey Dee and the Starliters och efter mycket tjatande förbarmade Lasses pappa sig och fixade två biljetter och dessutom körde han oss till Kungliga Tennishallen. Det vi inte förstod var att Beatles skulle vara förband till Joe Dee och att vi till vår stora lycka fick Beatles på köpet, förutom Jerry Williams & The Violents och Suzie som inledde kvällen.  

Lite mer än ett halvår efter den konsert var det dags att se Rolling Stones på Kungliga Tennishallen och den här gången åkte vi dit kommunalt helt själva. Tror att det var på den här spelningen som vi märkte att om vi börja klappa händerna i takt innan bandet gick på så fick vi tillslut med oss hela publiken. Vilket var oerhört stort för ett par stolta killar i tolv- och fjortonårsåldern.

Dessa två inledande konserterna stakade ut vägen inför alla kommande besök på Stockholms musikscener. Vi såg det flesta utlandsband som kom till Stockholm under sextiotalet, men även en hel del svenska band.

Upptäckte som av en händelse TV programmet Drop In på SVT´s Öppet arkiv. Programmet var ifrån den 10 januari 1965 och i publiken sitter Lasse och jag tillsammans med min högstadie kompis James.

Det är knappt jag kommer ihåg det, men när den kvinnliga trummisen i The Honeycombs drar igång låten Have I the Right så kommer minnet sakta tillbaka.

Sextiotalet var en tid då det skrevs musikhistoria och till vår stora lycka fick vi chansen att se de flesta banden live. Men den ynnesten hade vi ingen aning om då, det var mera än självklarhet att skulle vara med.

De flesta banden kom till Stockholm och spelade på Kungliga Tennishallen, Kingside, Sunside, Nalen, Konserthuset, Gröna Lund, Jump In, Dance In, Isstadion, Malmen, Gyllene Cirkeln, Folkets hus, Berns, Bullerbyn, Engelen, Domino, m.fl. Det är först på äldre dagar som vi fått perspektiv och det är mer ämnen gång som jag nypet mig i armen när jag tänker på alla rockband som vi fått uppleva …

Övre fotot är från en fotbollsmatch med vårt korplag Bulten United och är taget på sjuttiotalet och visar sex av mina gamla Sköndalskompisar. Övre raden, Thomas, jag själv, Uffe (som var Folkes storebror), Folke och Kenneth. Undre raden, två som inte var från Sköndal och sedan Nisse och Lasse.

Mitten fotot är också från en korpmatch med Bulten, taget i mitten av sjuttiotalet och på det ser vi Kenneth och Nisse årsbarn med mig (1950), samt Lasse, Folke och Tommy (1952). På den här bilden är det också med tre som inte var från Sköndal.

Undre foto från den 19 september 2020 togs på en privat fest då vi firar Kenneths, Thomas och min sjuttioårsdag hemma hos Lasse.

Höger bild är ifrån den 14 augusti 2024 och visar fotot från återträffen (på Ciro) mellan oss som var barn och bodde på Mandelbrödsvägen 2–4. Vi ser Ann, Lollo, Lasse, Marianne och jag själv. Tyvärr fick Eva och Ulf förhinder. Dessutom var även 92 åriga Lollo med. Hon som blev den första hyresgästen (18:år gammal) att flytta in i huset som syns i bakgrunden.

Lollo’s familj var, som sagt den första hyresgästen som flyttade in i det nybyggda huset på Mandelbrödsvägen 2–4, i december 1951. (För snart 74 år sedan). Vår familj flyttade in i januari 1952.

När fjärdeklassarna fick se bilden så vädjade dom till mig om att försöka se till att Lollo skulle komma och besöka dem. Lovade dem att försöka få till det.

Ett år har nu gått sedan träffen 2024 och det var dags för ännu en träff på Ciro, den 20 augusti 2025. Nu hade skaran utökats, till allas glädje och följande syns på bilden. Lasse, Janet, Ann, Lollo, Bengt, Eva, Marianne, Ulf och jag själv. Bengt Hanell är den ende av oss som inte växte upp på Mandelbrödsvägen 2-4, utan han bodde på Bagarfruvägen och gick i samma klass som mig, sex år i Sköndalsskolan.

Jag var med om en bilolycka utanför Skönstaholm (Örbyleden) den 4 maj 1966, straxt efter klockan 19:00. Blev påkörd av en svart folka och då var det vänstertrafik. Bröt bl.a. bägge benen, plus en del andra svåra skador och blev rullstolsbunden.

Paint it black släpptes den 7 maj 1966 och var den försa låten jag hörde när jag vaknade upp på Serafens intensivavdelning. Lasse håller inte med, men jag tycker att det är en för bra historia, med tanke på texten:

I see a line of cars and they’re all,painted black och att det var en svart folka som körde på mig. Så jag håller fast vid den

Ett par gånger när jag var ute och rullade rullstolen i Sköndal träffade jag min gamle mellanstadielärare Gunnel och då visade hon sig, förvånansvärt, alltid intresserad av hur det var med mig.  Förstod då, för första gången, att hon uppriktigt verkade gillade mig och att hennes hårda nypor i mellanstadiet antagligen var hennes sätt att få mig i någon slags positiv riktning.

En tidig morgon när jag öppnade på Bergsundsskolan satt barnen och pratade om fingerramsan och funderade över varför inte tårna hade någon egen ramsa.

Sagt och gjort och på en halvtimme lyckades vi tillsammans med konststycket att skriva ihop en egen tåtext som alla var nöjda med.

Min första idol Dion släppte en ny låt den 24 januari 2025, 64 år efter att jag själv fastnade för låten Runaround Sue. Därmed avslutas det här bildspelet precis som jag inledde det.

• Med en låt skriven av Dion!

Det här var bildspelet och min presentation som förde samma en hel del av vad jag skrivit tidigare. Givetvis anpassades det till barnen i fjärde klass på ett lättsamt sätt. Deras lärare var imponerad av att de orkade sitta och lyssna och ställa frågor i hela 70 minuter.

Funderade lite över var mina hembygder legat under mitt långa liv, när jag sökte ingångar och foton till detta bildspel i min dator och på nätet. Kom fram till tre platser.

• Sköndal
• Hornstull
• Fårö

Efteråt fick jag fortsätta svara på frågor från klassen i korridoren, men även ute på skolgården och det visade sig att ett av barnen bor i min barndoms hus på Mandelbrödsvägen 4!

Ett annat barn hade en morfar som bott i Sköndal och gått på Sköndalsskolan. Hon frågade om jag kände honom och sa hans namn. Efternamnet kände jag igen och hon berättade att han var född 1947. Fick säga att det inte troligt eftersom han var tre år äldre och det är oceaner av åldersskillnad på mellanstadiet. Frågade om hennes morfar hade någon yngre bror och det hade han. När hon sa hans namn kunde jag direkt säga att han var född 1952, eftersom han gått i Lasses klass (född 1952) och dem hade jag faktiskt litet koll på.

Det verkade göra hennes dag eftersom hon strålande av lycka över att jag kände igen någon i hennes släkt. Vilket gladde oss båda!

Den här besöket i fjärdeklass förgyllde mitt pensionärsliv och det gör jag mer än gärna om …

För det har verkligen framkallat en äkta hemkänsla för hembygden!

49. Hemkänsla i hembygden

Publicerat den 28 april, 2025     Lämna en kommentar

Torsdag den 10 april var jag på ett kärt återbesök i Sköndalsskolan, min gamla låg- och mellanstadieskola.

Var inbjuden till en fjärdeklass för att visa bilder och berätta om mina minnen från skolan på sextiotalet, men även återge lite allehanda om hembygden i stort. En historielektion kort och gott. Ett besök som jag sett fram emot sedan den första kontakten togs den 11 mars. Började omedelbart med att strukturera en Power Point presentation. Här kommer bildspelet, fast i bloggform, i två delar.  

Flygfotot togs i april 1953, för 72 år sedan och visar Sköndalsskolan under uppbyggnad och på köpet får vi även se husen i omgivningen. Vårt hus på Mandelbrödsvägen 2–4 står klart men torget på motsatt sida är fortfarande en leråker.

1961 för 64 år sedan släpptes Runaround Sue i slutet på september när Dion var 22 år. Men det hade kanske aldrig skett om ödet hade velat annorlunda.

I inledningen av 1959 var Dion med på en turnén ”Winter Dance Party” med Buddy Holly, Ritchie Valance och Bigg Bopper. Den 3 februari omkom de tre övriga i ett flyghaveri på väg mot en spelning i Fargo, North Dakota. Olyckan har bland annat blivit omskriven i låten American Pie från 1971, som the Day the Music Died.

Buddy Holly hade beställt ett privatplan till sig och sitt band eftersom Big Bopper hade drabbats av influensa. Dion avstod eftersom han tyckte det blev lite för dyrt att åka med. 36 dollar vilket var vad hans föräldrar betalade i månadshyra för sin lägenhet i Bronx på den tiden. Han kunde inte förmå sig att betala exakt samma summa bara för en 45 minuters flygresa. Efter spelningen i Clear Lake, Iowa lyfte planet och drabbades av snöstorm och resten är som man säger, historia.

Öde ville att Dion skulle leva vidare och 1961 skulle han bli min första idol när han släppte Runaround Sue. Låten kom med på Radio Nords Topp 20+10 lista onsdag den 22 november samma år och stannad kvar i sex veckor. Högsta placeringen blev en sjätteplats den 13 december (Lucia).

Dion skrev egen musik redan när han var tonåring. Vad värderade han i en sångtext på den tiden? Så här svarade han i en intervju från 2024:

”Definitivt ljudet av orden. De var tvungna att kännas rätt att de kom ut ur min mun när jag sjöng dem. Meningen var inte lika viktig som ljudet.

Det var åren då vi uppfann doo-wop.  Vi sjöng harmoni i gathörnen. På fredags- och lördagskvällar tog vi tåget till Harlem och gick på föreställningarna på Apollo Theatre. Efteråt, på hemfärden, försökte vi använda våra röster för att imitera de olika instrumenten. Vi kom på nonsensstavelser för att fånga ljudet – en kille som gick ”din din din” för basen, och en annan kille som gnällde ”ooh ooh oh ooh” för trumpeten, en annan kille som ”wawa wawa” för saxofon. Du förstår idén. Det var inte ord. Det behövde inte vara vettigt. Men det kändes rätt när det kom ut ur munnen och visst behövde man alltid rockrytmen. Sätt ihop allt och det var så sött för örat när du hörde det. Ljudet var allt.

Det var grunden för doo-wop. Kanske fanns det ett toppskikt av kärlekssång, men allt fyllnadsmedel och alla harmonier var uppbyggda av den typen av ljud.

Det låg en konst i det. Vi var precisa om det. Jag minns när jag skrev ”Runaround Sue” med Ernie Maresca, då skrev jag nonsensstavelserna på stora ark för sångarna att läsa: ”Hape hape bum da hey de hey de.” Varje vokal och varje konsonant måste vara helt rätt, annars tappade du effekten”.

Så långt Dion, men det komma mer för att knyta ihop bildspelet …

När första ringningen ljöd sprang alla barn fram till uppställningsplatsen och ställde upp i ett flickled och ett pojkled med näsan mot valvet. Vid andra ringningen gick vi in i samlad trupp, hängde av oss kläderna i korridoren och ställde upp en gång till utanför klassrummet. Fröken synade oss innan hon sa åt oss att vi fick gå in.

Lägg även märke till det låga räcket som ursprungligen inhängande gräsmattorna. På vintern lurades kompisar att slicka på det. Det skulle de inte ha gjort eftersom tungan snabbt frös fast. Då var den enda hjälpen att få om någon hämta en mugg med ljummet vatten så att räcket kunde tina upp och tungan lossnade. Annars kunde skinnet på tungan slitas bort och det var inte så muntert.

Tre foton på Sköndalsskolan från 1953 och ett på barndomsvännen och grannen Lasse från 1954/55. Lägg märke till jordgloben som var en kulturell utsmyckning tillsammans med Noaks Ark konstverket. Jordgloben finns inte längre kvar utan den försvann under mystiska omständigheter i samband med en renovering.

Skoldagen började med att Gunnel Jonsson sa högt:

– Godmorgon barn!

Vi svarad unisont godmorgon fröken!

Ibland inleddes lektionen med att Gunnel spelade på en tramporgel och vi barn skulle sjunga med i någon en psalmsång.

Jag var ett ganska mobilt barn och rörde mig runt i klassrummet mellan skolbänkarna i tid och otid. Plötsligt kunde Gunnel vara bakom mig och greppa tag om min öronsnibb samtidigt som hon drog mig långsamt uppåt så att jag stod på tårna för att motverka smärtan.

– Har Lars-Åke” myror i brallorna”? Sade hon samtidigt som hon släppte greppet om min illröda varma öronsnibb. Sedan körde hon ut mig i korridoren och smällde igen dörren med ett brak.

Där ute satte jag ensam i min trygga fönstersmyg med mina tankar och fantasier. Ganska skönt faktiskt! Diagnosen MIB (myror i brallorna) fanns inte på den tiden, men stämpeln har trots det levt kvar i mig som en möjlig förklaring till mitt lite rörligt röriga beteende i min barndom.

Olika minnesbilder från Sköndalsskolan och min mellanstadietid. Bläckpenna och bläckhorn, Björnklister, Scouternas väggalmanacka och tramporgeln Gunnel spelade på. Under bildspelet och föreläsning i klassen hade jag med mig två burkar björnklister som barnen fick möjlighet att lukta på.

Foto är från 1959 troligtvis efter boxningsmatchen mellan Ingo och Floyd, som var den 26 juni samma år, då Ingmar Johansson blev världsmästare. Lägg märke till de två pojkarna som står med knutna nävar och verkar beredda på att fajtas. Men jag tror att det mer är på lek. Hade det varit ett allvarligt slagsmål skulle det garanterat stått en ring med barn runtom de bägge slagskämparna och hejat på.

På femtio/sextiotalet hade skolan två provisoriska gymnastiksalar i omgivningens källarlokaler som vi fick gå till eftersom Sköndalsskolan inte hade någon egen. Men ofta hade vi även gympa utomhus. Brännboll, fotboll och allehanda friidrottsgrenar och på vintrarna åkte vi även skridskor på den uppspolade fotbollsplanen som låg bredvid.

Till Mandelbrödsvägen 25 gick jag själv ifrån lektionen, en gång i veckan, för att ha fotgymnastik.

ABC
1953
plattfötter
lämnar undervisningen
för att
plocka kulor
med tårna
knyta knutar
med tårna.
Fotvalv
är viktigt
för framtiden
Plattfötter
återkommer
till undervisningen.
ABC
1953

Det enda foto som jag har hittat på Paviljongen.

Baracken byggdes någon gång i slutet av femtiotalet eller början på sextiotalet.

Minns hur vi åkte kana ner för taket när baracken fortfarande var byggarbetsplats. Det viktiga när vi lekte på taket var att ta tag i en pigg vid kanten så att du inte trillade ner. Det glömde Lasse bort och trillade över kanten, ner på marken och bröt armen.

På senare år kom baracken att kallas för Paviljongen och fick smeknamnet ”Pavven”.

Filmen är tagen ifrån vår balkong 1952 (för 73 år sedan) och visar byggarbetsplatsen Mandelbrödsvägen 2–4.

Den första hyresgästen i det ny byggda huset var Lollo och Sune som flyttade in i december 1951. Vår familj flyttade ifrån farfar och farmors lägenhet på Götgatan till Mandelbrödsvägen i januari 1952.

Lägg märke till hur bussen far förbi balkongen på Perstorpsvägen och sprutar upp grus och damm i slutet av filmen. Den ska snart passera milstenen, vid Tårtvägen. Milstenen finns fortfarande kvar.

Två bilder ifrån 1955, för 70 år sedan.

Det första visar gänget på Mandelbrödsvägen 2–4. Christer längst bak, jag, syrran Marianne, Ann, Lasse och Per-Olov.

Det andra fotot visar delar av släkten utanför huset. Morbror Karl-Gustav, moster Elin, moster Edit, farsan Lennart med syrran Marianne på axlarna. Den uppmärksamme kan även se min morsan Elsa på balkongen i bakgrunden. Den som inte syns på bilden är morbror Harry som antagligen står bakom kameran och knäpper bilden.

En bild säger mer än tusen ord enligt ordspråket och denna bild väcker en del minnen. Både positiva och negativa…

Det positiva är att minnas personerna, omgivningen och den tidstypiska stämningen.

Var jag är står skrivet i stjärnorna. Det som inte heller kan ses är hur kul vi barn hade det i buskarna som omger husets gård, eller piskställningen. Där lektes det mycket cowboys och indianer. I huset kryllade det av ungar. Åtta lägenheter som tillsammans hade 17 barn i olika åldrar.

På den nedre balkongen bakom trädet växte, en av mina bästa kamrater Lasse upp. Han och jag umgås fortfarande än idag 74 år efter min födelse och 72 år efter det att han såg dagens ljus.

De två Volvobilarna väcker varma känslor utan att jag kan förklara varför. Bakom vårt hus finns Sköndalsskolan som hade devisen ”ABC 1953” inskrivit på väggen.  

Bakom markiserna i husets gatuplan låg Konsum och på husets gavel skymtar skylten som talar om att Dahlkvist kemtvätt fanns en trappa ner i källarplanet.

Men det är inte enbart positiva känslor som väcks. Bilden symboliserar hela min barndom, med mamma isolerad i vårt hem. Hon gick aldrig ut annat än när det var dags att åka till Södersjukhuset för långvarig behandling för sin sjukdom Myasthenia gravis, (tror jag den hette). Har slagit upp det på Internet och sjukdomssymtomen stämmer in på Elsa.

Jag har inga minnen av att min mamma varit frisk. Däremot kommer jag ihåg att jag en gång, när jag var väldigt liten, fick följa med min pappa när han skjutsade Elsa och någon väninna till biografen Spegeln. Än i dag kommer jag ihåg när jag fick följa med in på bion och såg upp i taket. Massor med människor gick omkring upp och ned och jag var, under lång tid, säker på att det däruppe fanns en helt annan värld där människor kunde gå upp och ner. Märkligt!

När jag tittar på bilden kommer jag även ihåg en pappa, som bodde ovanför oss. Han var lite märklig. En natt vaknade jag av att han skrek och gormade på sin balkong

När jag gick ut för att se vad som stod på så forsade det förbi vatten som stänkte ner både mig och dem därnere. På gatan blev det ett djäkla liv. Jag fattade ingenting och blev lite rädd, men dagen efter fick jag veta att det var de de äldre ungdomarna, med Janet och Jalle i spetsen, som fört för mycket oväsen och då hade pappan tagit fram en hink med vatten och kastat ner innehållet över dem. Detta är ett väldigt starkt minne som varit gömt under många år. Den här pappan sågs som lite udda och en dag fick vi veta att han skjutit ihjäl sig.

Men åter till min mamma. Anledningen till att hon inte gick ut var den här muskelsjukdomen som gjorde att hon hade svårt att lyfta armarna, greppa bestick, släpade benen efter sig och svårt att andas. Det fick konsekvenser för mig. Så länge jag kommer ihåg har jag alltid fått gått till Konsum för att handla. Rutinen var som följer, efter skolan, när jag kom hem, gick jag in i köket utan att ta av mig ytterkläderna. Där låg inköpslistan och portmonnän. Ner till Konsum för att snabbt klara av ärendet så att jag kunde leka med kompisarna sedan. När jag var riktigt liten och inte kunde läsa själv, gav jag lappen till någon som jobbade i Konsum, då fick de plocka ihop det som stod på lappen och ta vad det kostade från portmonnän. Sedan ilade jag upp med påsen. Nu kom jag på att mjölken var i glasflaskor med en aluminiumsilver topp som man rev av när flaskan skulle öppnas. Med åren lärde jag mig läsa och kunde plocka ihop varorna själv och när syrran blev äldre delade vi på arbetsbördan.

Mitt första minne är ifrån grusgången utanför vår port. Jag ser att pappa ska åka iväg i sin bil och av någon anledning gör jag en kullebytta. Nästa minnesbild är att jag storgråter med grus i ögonen samtidigt som jag hör hur bilen försvinner iväg runt hörnet.

Jag stoppar där …

För 69 år sedan gick inte barnen på dagis (förskola) eller i sexårsgrupper. Då fanns det bara lekskola som vi vistades i tre timmar om dagen. Dit gick vi själva över skolgården som jag minns det. Kanske inte den första dagen, men sedan …

Fotbollen kom in i mitt liv 1958, för 67 år sedan, tack vare fotbolls VM 1958. Den kom för att alltid stanna.

Inför VM köpte pappan en TV apparat som kunde visa Sveriges matcher i svartvit bild. Kanske det också visades övriga matcher men det minns jag inte. Till TV införskaffades det också två TV-pallar till syrran och mig och på ryggstödet och sittplatsen fanns följande text:

Pelle pall en finfin grej

när jag nu vill vila mej.

Bättre kan jag inte sitta

när på TV jag vill titta.

Givetvis spelade vi fotboll efter VM och då var det de Brasilianska fotbollsspelarna som vann VM som vi ville vara. Med namn som Pele, Didi, Vava, Bellini, Mazzola, Zito, Zagallo och Garrincha. På bilderna är det jag tillsammans med Lasse och Uffe.

Lasses pappa hade köpt fotbollskläder. Vi ville ha Hammarbys dräkt men han köpte Elsborgs dress och lurade i oss att det var Hammarbys reservställ.

På omvägar fick vi veta att det inte stämde och när vi konfronterade honom erkände Erik (som var hans namn) att han höll på Elfsborg, eftersom han kom från Varberg och ville leda in oss på den rätta vägen. Efter den bekännelsen stoppande jag skammens gula fotbollströja längst ner i byrålåda och tog aldrig fram den igen.

Min första fotbollsmatch som jag såg på plats. Hammarby Örgryte på Råsunda, den 12 juni 1959. Hammarby förlorade med 1–3. Ya Skoglund gjorde Hammarbys mål. Publikrekord: 32 220.

Pappa var inte intresserad och mamma kunde av naturliga skäl inte följa med, så jag åkte dit tillsammans med moster Anna och morbror Sixten. Efter en hel del tjat från min sida förbarmade de sig till min stora lycka.

Det skulle komma att prägla mig i resten av mitt liv. På gott och ont, mesta gott …

En av mina första fotbollsidoler, Larsa Johansson. Det var en hårfin gräns mellan Ya Skoglund och Larsa, men jag valde Larsa på grundavdrag att han hade liknande förnamn som jag själv hade, Lars-Ove med bindestreck. Det låg väldigt nära Lars-Åke med bindestreck. Dessutom hetta han också Johansson som min två år yngre kompis i efternamn.

På sextiotalet gick vi i skolan på lördagar också och jag minns Frukostklubbs signaturen som en trevlig och glad väckarklocka när jag plikttroget släpade mig upp i pyjamas för att äta frukost. Den bestod av tre skivor långfranska med smör, inget pålägg och en kopp varm choklad som hade tillredds med ögon cacao, socker och lite mjölk som vispades ihop i en liten kopp för att sedan hällas ner i kastrullen, som stod på spisen, med varm mjölk. Sedan var det dags att klä på sig och ge sig iväg till skolan som låg en minuts gångväg ifrån hemmet.

Vi gjorde om texten till frukostklubb sången till:

Hallå där köp blåbär, finfina lingon sura krusbär, hallå där köp bär …

Femtiotalsbild och sjuttiotalsbild på Spritstorget vilket vi aldrig sa. När vi pratade om den här platsen sade vi endast torget eller möjligtvis Sköndalstorget!

Affärerna låg på rad. Posten, Sybehörsaffären, Holms färghandel och konditori Ciro, vilket är det enda av dem som fortfarande finns kvar. Där inhandlad jag allt som oftast en halv smörkrans och ett hekto havrekakor till min mamma. Minns att jag blev glad när smörkransen var nybakad och varm, då fick jag bråttom hem för att omedelbart skära ett par skivor och doppa dem i ett glas med mjölk.

Vid husets kortsida låg det även en skoaffär.

Min mellanstadietid tillsammans med bl.a. barndomsvännen Thomas, som kom till våran klass, från Skönstaholmsskolan, i fyran. Vi umgås fortfarande, hör och häpna och är goda vänner,

Skolfoto ifrån min första hösttermin (7:an) i Gubbängen läroverk. Dessutom en bild som jag tog på fönstersmygen när jag besökte Sköndalsskolan tidigare i år. Det som blev min tillflyktsplats, för väldigt länge sedan, när jag åkte ut ur klassrummet.

En fin liten historia ifrån när jag tog bilden, den 25 mars 2025. Då var det en ung tjej på just den platsen. Jag frågade henne vänligen om hon kunde flytta sig, eftersom nuförtiden passar det sig inte att fotografera främmande barn. Vi lever i en helt annan tidsanda numera.

Hon ställde sig vid sidan om så jag kunde ta bilden och efteråt frågade hon mig nyfiket varför jag tog fotot. Förklarade för henne att jag gick hela min mellanstadietid från 1960 till 1963 i klassrummet mitt emot och att när jag blev utkörd från klassrummet blev det min fasta punkt i korridoren. Jag gjorde den platsen till min egen.

Vad lustigt sade hon och berättade att hon också hade haft samma klassrum under sin mellanstadietid, men mellan åren 2020 och 2023. Nu var hon tillbaka i Sköndalsskolan och praoade i en femteklass.

Kunde snabbt inse att det låg något magiskt och oförklarligt i hennes korta berättelse. För här stod vi bägge mitt emot varandra och delade samma slags erfarenheter trots att det är sextio år mellan henne och mig, mellan då och nu. Själv praoade jag på Idrottsbladet och SJ i åttonde klass 1964/65.

Ångrade efteråt att jag inte bad om att få ta en bild på oss bägge framför klassrumsdörren, trots rådande tidsanda, för det låg något gåtfullt och fint i den här typen av oförklarliga sammanträffande.

Bild tre är från en skolavslutning i Högalidskyrkan och är med för att jag 1994 påbörjade en ny tradition på Bergsundsskolan med orden.

”Eftersom det här är skolans första skolavslutning och jag själv är svag för traditioner, så tänker jag skapa en tradition just nu. Under min första skolavslutning i Sköndalsskolan 1958 fick jag vara Herr Kantarell! Då tycker jag det passar utmärkt med att återuppta den fina visan. Men jag tänker från och med nu göra den på mitt eget lilla vis. Jag sjunger texten men till ”Staffan var en stalledräng” melodin.

Har du sett herr Kantarell
uti enebacken?
Han kom dit i förrgår kväll
med sin hatt på nacken.
Denna hatt är gul och den är grann
passar just en sådan man
å den långa ludna svansen …

Med det vill jag önska alla en riktigt varm och solig sommar. Vi avslutar med att sjung ”I denna ljuva sommartid” sedan är alla välkomna ner till skolan på lite fika och tårta.

Den här traditionen fortsatte jag med fram till juni 2008. Sedan lämnade vi över Bergsundsskolan, vårt kärleksbarn, till andra ägare.

• Givetvis sjöng jag min version för alla barnen i fjärdeklass!

Femtiotalets och sextiotalets lekar både på skolgården och på fritiden. Men även på Sköndalstorget, ängen utanför vårt hus, Parkleken (Eklunds Hage) eller på fotbollsplanen (sandplan) som låg bortom Sköndalsskolan.

Halihallå och Ubba var populära lekar om jag fick bestämma.

Kärleken till Ubban

Varje vecka kom

Kapten Miki hem till mig

för 25 öre

till min barndoms fantasi

I Vilda Västern

var Salasso alltid full

Windows likaså

Tidningen var liten och smal

Miki var så ung

så läsarna fick känna sig

äldre en stund

Rullade tidningen hårt

gummisnodd träs på

kärleken till Ubban

växte sig stark

Vi ser också en bild på väggen som användes, på somrarna, när jag spelade Davis- cup tennis med mig själv.

Nu avslutar jag första delen av min personliga Sköndalshistoria, det här blev längre än jag trodde. Del två kommer imorgon den 29 april …

50. Hemkänsla i hembygden (2)

48. Ord under resans gång

Publicerat den 1 mars, 2025     Lämna en kommentar

Eller, Words during the journey och sagan om KP.

Från ingenstans dök tankarna upp, hur skulle jag på bästa sätt beskriva mitt förhållande till adressen; Långholmsgatan 24? Med endast stödord.

Vaknade en tidig morgon och fick för mig att skriva ner lite olika ord som spontant dök upp i mitt huvud (lite huller om buller). Ord som skulle beskriva min relation till den trappuppgång jag vistas i under ungefär 15 000 dagar. Arbetsplatsen och portuppgången som blev min hemvist under 44 år! Efter en timme gick jag och lade mig igen, för det var som sagt väldigt tidigt.

Några veckor senare ramlade jag över något som hette Wallstars som har specialiserat sig på att göra textposters på beställning. Omedelbart tänkte jag på alla de ord jag redan satt på pränt om Långholmsgatan. Hur skulle det se ut om de fick en möjlighet att göra en poster på alla dessa 72 ord?

Sagt och gjort! Skickade i iväg en beställning och nu har resultatet kommit. Alla ord fick sin speciella plats på affischen, men kanske inte riktigt där jag personligen skulle valt att ha placerat dem.

Givetvis har det i efterhand kommit upp ännu flera ord som jag förknippar med min gamla arbetsadress, ord som också borde fått vara med. T.ex. barn, arbetslag, kollegor, fotografering, Högalid, Hammarby, Bajen, föräldrar, Briggen, Kaninburen, Kamratposten, KP,  vänskap, sektion16, Lärarförbundet, kollo, berör, hemgård, Scouternas väggalmanacka, distrikt 4, samtal, trapphuset, gården, motoriken, lukt/doft och portfolio m.m. Men dessa viktiga ord får vänta och bida sin tid. Däremot intresserade jag mig lite speciellt för ordet Kamratposten en tidning som alltid funnits och som jag läste under min mellanstadietid.

Intresset för att läsa har nog alltid funnits i min lite motoriska oroliga barndom. I vår generation började det med serietidningar som Kalle Anka, Prärie, Vilda Västern, Mandrake, Illustrerade Klassiker, Match, m.m.

Minns hur jag brukade ligga mjukt och bekvämt i min säng, på mage, med serietidningarna framför mig och läste, samtidigt som jag sparkade sängkammardörren sakta fram och tillbaka med mina bakben. Oftast med ett glas mjölk och pepparkakor, på en stol bredvid, nära till hands. Det var gott att doppa dem i mjölken och doften av pepparkakor likställer jag än idag med läsning.

Gunnel min lärare i mellanstadiet hade högläsning ur fantastiska böcker såsom Sotarpojken och Mio min Mio. Sedan gick jag själv vidare med Enid Blyton’s Fem-böcker och Äventyrs-böcker, tidningarna Match, Mad, Hjälp och pocketböckerna med Bill och Ben.

För att i ung vuxen ålder fortsätta med Fogelström’s Stadserie, Moberg’s Utvandrarserie, Sven Wernström’s Trälarserie och den fantastiska boken Papillon. På den vägen har det rullat på.

Mitt intresse och fascination för ord, rimord och att leka med dem tillsammans med barn i olika halsbrytande förvrängningar blev en bra ingång till vänskap. Viljan att föra detta vidare till det uppväxande släktet växte sig stark under mina år på Långholmsgatan.

Minns bl.a. hur jag ringde upp Kamratposten 1987/88 när jag börjat arbeta på Mellanstadieverksamheten (Msv.) Spången och frågade om de hade några äldre nummer att säljes. Fick ett positivt besked och åkte då över till redaktionen som låg i Gamla Stan. Fick titta i deras arkiv och köpte ett stort antal äldre tidningar från olika årgångar för en billig penning. Dessa ställde vi i en trädlåda väl synligt för våra fritidsbarn och i förlängningen ökade deras intresse för läsningens magiska kraft. Dessutom började Msv. att prenumerera på KP så tidningen blev ett naturligt efterfrågat inslag i deras vardag. Såg även till att Fårö Förskola Fritids började prenumerera på KP när jag arbetade deltid där som pensionär.

Jag googlade på Kamratposten och fick på deras hemsida fram följande intressanta text från 2017, skriven av Josefin Auer. Enklast hade varit att lägga ut en länk till KP artikeln, men valde istället att kopiera deras text/bilder och lägga ut innehållet här. Tycker den passar fint in i bloggen med tanke på rubriken som lyder ”Ord under resans gång”. Alla dessa ord, i tidskrifter och böcker som format mig under min uppväxt. Eller, varför inte, som Neil Young sjunger i låten Words: ord mellan åldersgränser …

KP texten lämpar sig lika bra här som i ett tidigare blogginlägg om scouternas väggalmanacka. Bra företeelser från förr, som fortfarande lever kvar än idag. Det vill jag personligen slå på stora trumman för, så håll till godo:

”Sagan om KP börjar år 1892. Följ med tillbaka i tiden – och var med om det bästa och tokigaste som hänt i KP:s historia!

Det var en gång …

… för länge sedan en kvinna som hette Stina Quint. Hon bodde strax utanför Nyköping och var lärare i en folkskola. Stina älskade sitt jobb, men hon hade ett bekymmer. Hon tyckte att eleverna läste för lite på fritiden. På den tiden fanns det inte så många böcker som var skrivna för barn, och dessutom var föräldrarna ofta för fattiga för att köpa dem.

De flesta barn hade inget annat att läsa än sina läxböcker. Men en dag fick Stina en idé: tänk om hon skulle starta en barntidning! Hon ville ”ge de svenska barnen en bok som inte är dyr och som aldrig tar slut.” Den skulle vara ”så rolig som möjligt, så vacker som möjligt, så stor som möjligt och så billig som möjligt”.

Att starta en egen tidning var inte lätt. Det krävdes både tid och pengar. Men Stina var envis. Hon la ner många timmar av sin lediga tid. Hon bad rika människor och kända författare om hjälp att stödja tidningen. Och det lyckades! Den 16 mars år 1892 kom det allra första numret av Folkskolans barntidning, det som nu heter Kamratposten. Tidningen blev direkt en succé. Att prenumerera kostade bara 1 krona och 15 öre – för ett helt år!

Till en början var tidningen mer en liten sagobok än en tidning. Sidorna var fyllda av berättelser med svartvita illustrationer. Historierna hade ofta budskap som skulle uppfostra barn, till exempel att lära dem att tala sanning och tro på Gud. Här och var fanns också ”ett litet hufvudbry”, alltså pyssel, gåtor eller tankenötter. Varje tidning hade bara 8 sidor. Men nästa nummer började med sida 9, och så vidare. I slutet av året hade läsarna samlat ihop flera 100 sidor av Folkskolans barntidning – ”boken som aldrig tar slut”.

Stina Quint hade nog varit mycket lycklig om hon visste att hennes tidning än i dag, mer än 132 år senare, skulle leva kvar och vara till glädje för mer än 100 000 läsare. Men kanske skulle hon också bli förvirrad om hon fick syn på den tidning som du just nu håller i handen. För dagens KP har ganska få likheter med den tidning som Stina själv skapade.

Tomtebrev från Nisse (1892–1924)

Vid starten kom Folkskolans barntidning ut mycket oftare än vad KP gör i dag: ett nytt nummer varje vecka under hela skolåret. Det blev över 40 nummer på ett år! De första numren gjorde grundaren Stina Quint helt på egen hand. Men så småningom fick hon en medhjälpare. I början av 1900-talet fanns ”Tomtebrefvet” i Folkskolans barntidning. Det var som en blandning mellan ”Prat” och krönikan på sidan 2 i dagens KP. Brevet var undertecknat ”Nisse tidningstomte” (men egentligen skrivet av Stina själv). På 1910-talet skrevs det mycket om kungafamiljen. Då och då kom det också fakta-artiklar om kända personer och platser. Tidningen såg ut ungefär så här till 1924, då Stina Quint dog.

En egen liten värld (1924–1950)

Utan Stina blev tidningen tråkigare. Redaktörerna hade svårt att hitta på något att skriva om. Därför hände det till och med att samma artiklar publicerades flera gånger! Reportagen blev fler, men de handlade sällan om barn. Det skrevs inte heller mycket om vad som hände i ”den stora världen”. Mellan 1939 och 1945 pågick andra världskriget, men inte ens det fick läsarna veta om i tidningen. De vuxna ansåg att barn skulle leva i en liten, skyddad värld. Barn skulle inte fråga eller prata om sådant som vuxna gjorde. Den inställningen märktes i tidningen ända in på 1950-talet.

Färgglad favorit med nytt namn (1950–1960)

Under 1950-talet skedde flera stora förändringar. Folkskolans barntidning bytte namn till Kamratposten från nummer 1 år 1950. Dessutom trycktes framsidorna nu i färg. Tecknade serier blev också populärt. Läsarna hade större möjlighet än tidigare att påverka innehållet. I varje nummer fanns sidan ”Din egen sida” – en blandning mellan dagens ”Klotter” och ”Prat”. Ditt skickade läsarna foton, teckningar, dikter, små berättelser och insändare.

Även ute i samhället förändrades synen på unga. Under 50-talet ”skapades” tonåringen. Tidigare räknades man som barn tills man konfirmerade sig. Sedan var man vuxen. Nu bildades ungdomskulturer, modeskapare designade tonårskläder och tonåringar började lyssna på annan musik och fick andra idoler än vuxna. Detta märktes i Kamratposten. Plötsligt skrevs artiklar om hur man piffar upp sitt rum och syr egna kläder. Men andra ämnen, som puberteten och politik, skrevs det aldrig om.

Skillnad på tjej och kille

På 50-talet och början av 60-talet tyckte många vuxna att det var stor skillnad mellan flickor och pojkar. De tog för givet att alla flickor gillade att sy och alla pojkar att snickra och sporta. Och i tävlingar fick flickor och pojkar olika priser. Flickor kunde få ”en jättesöt underkjol”, ”ett par tjusiga strumpbyxor” eller ett halsband. Pojkar vann ishockeyklubbor, knäskydd och kikare. Det hände även att man kunde vinna pengar i tävlingar. Och då och då en hundvalp!

Artiklar om sport och fritidsintressen blev populära. Kamratposten hade till och med en egen fotbollsklubb och hästklubben ”KP-sporren”.

Fritt fram för det förbjudna (1960–1969)

Under 60-talet började man skriva om sådant som tidigare hade varit ”förbjudet” . 1964 hade KP den ryska politikern Chrustjov på framsidan. Det var första gången KP skrev om politik. Då blev många vuxna arga. Men bland unga blev det allt vanligare att intressera sig för vad som hände i samhället. År 1969 kom nästa chock för föräldrar till läsarna: då skrevs den första texten om sex! Det var Maj-Briht Bergström-Walan som svarade på läsarnas frågor i spalten ”Maj-Briht svarar på sexfrågor” (föregångaren till dagens Kropp & knopp). I början såg många vuxna Kamratpostens sex-spalt som något katastrofalt.

1969 var också året då alla annonser försvann ur Kamratposten. Sedan dess har tidningen hållits helt fri från reklam!

Roliga reportage (1970)

Från 70-talet såg innehållet i tidningen till stor del ut som det gör i dag, med önskebilder, korsord, tecknade serier, boktips, ”Fråga vad du vill” (dagens ”Svar på allt”) och reportage om barn, djur, sport – och tokigheter. Den som läste tidningen på 70-talet kunde bland annat lära sig finska med Mumintrollet och läsa en intervju med en bebis. Lika knasiga texter då som nu!

Mask-maskot och pubertet-prat (1980–2000)

På 80-talet blir Karl-Putte Kamratpostens maskot. Den lilla rosa masken, som tecknades av illustratören Cecilia Torudd, fanns egentligen i tidningen redan på 70-talet. Men det var först nu som han fick sitt namn, efter en tävling bland läsarna. Karl-Putte (med de fina initialerna KP!) var väldigt omtyckt. Ett tag hade han en egen serie.

År 1990 finns Kropp & Knopp med i KP för första gången. Redan från starten var det Annica Frithiof som svarade på läsarnas frågor om kropp, känslor och pubertet. Året därpå publicerades en av KP:s allra mest omtyckta serier första gången – Eva & Adam, skapad av Johan Unenge och Måns Gahrton. Serien blev otroligt populär och fanns med i KP ända till år 2003. Då ersattes den av Livet enligt Rosa, skapad av samma serietecknare. Tidigare har serier som Mowgli (1956–1960), Ture Sventon (1969–1975) och Asterix (1980-talet) gått som följetonger i tidningen.

1997 startar KP sin första hemsida.

KP in i framtiden (2000-evigheten)

Nytt millenium betydde nya förändringar för KP. Insändarsidan byter namn från ”Du -99” till ”Prat” och Fox Foxhage börjar också svara på frågor till Kropp & knopp. Hösten 2006 blir Ola Lindholm chefredaktör för Kamratposten. Året därpå startar han den populära avdelningen KP Fixar, och senare även KP Pröjsar. 2007 startar nya, stora KPwebben. Under 2000-talet startar även serierna Bleckmossen boyz och Katten Nils, som finns kvar i tidningen än i dag.

År 2011 tar Lukas Björkman över som chefredaktör för KP. Så här säger han till alla läsare:

– Det är en stor ära och ett stort ansvar att vara chef för en så gammal och fin tidning. Fortsätt att skriva in till oss och berätta vad ni gillar med tidningen och vad ni vill ändra på.

För det viktigaste för oss på redaktionen är att ni läsare älskar tidningen. En gång kåpeare, alltid kåpeare! Ja må vi leva i minst 132 år till!”

Vill avsluta med att slå ett slag för tidningen Kamratposten, eller med andra ord KP. En tidning för barn som har hållit hög kvalité och standard i 133 år.

Det här blev ett blogginlägg från höften. En text som växte fram med ingång ifrån mina egna tankar om att beskriva Långholmsgatan med uppkomna ORD utan någon som helst inbördes ordning. Det jag kunde påverka när jag beställde postern var storleken på de olika orden, Titel, Stora, Medium och Mindre. Sedan var det upp till Wallstars hur och var orden hamnade.

Det blev i förlängningen en hyllning till läsandets och fantasins förtrollande kraft/makt. Ett tips till det uppväxande släktet helt enkelt. Ord under resans gång (Words during the journey), som min generation tog del av och som det fortfarande finns möjligt att fortsätta fördjupa sig i …

Gammal som ung, vuxen som barn …

47. Bergsundsskolan’s skyddshelgon

Publicerat den 28 januari, 2025     Lämna en kommentar

Annie Axedin är Lenas och min fantastiska dotter. Hon om någon har funnits med under Bergsundsskolans inledande tillblivelse, redan från 3 års ålder fram till myndig vuxen.

– ”Ska menar du vad jag vill ha?”

Men vi kanske ska börja från början. Men vi kanske ska börja från början.

Det började med en dröm, eller vad det en illusion en hägring en chimär? Nej, när alla bitarna föll på plats visade det vara en fantastisk sanndröm som genom åren visade sig bli en sagolik verklighet.

Förutsättningen för att jag kan sitta här och skriva denna text trettioåtta  år senare är mitt byte av arbetsplats 1987. Från fritidshemmet Bergsundsgården till mellanstadieverksamheten Spången på LåNgholmsgatan 24. Där jag för första gången träffade Lena i september åttiosju och som i förlängningen gjorde att du Annie såg dagens ljus. Som vanligt är jag spänd på hur den här texten kommer att utforma sig eftersom den lever sitt eget liv. Det enda jag hade klart var rubriken.

Den 27 december 1993, tre år och nio månader gammal, formulerade Annie sin livsfilosofi: ”ska menar du vad jag vill ha”, vilket i rak översättning betyder, ska jag visa dig vad jag menar. En filosofi som följt henne i det undermedvetna. Bergsundsskolan hade då funnits i åtta månader och Annie var med när vi hade våra personalmöten på skolan en gång i månaden. När hon sedan blev lågstadiebarn satt hon ofta i rummet intill och tittade på någon tecknad Disneyfilm med svenskt tal.

Förutom det så fanns Annie även med de första intensiva åren när Lena och jag åkte och storhandlade mat till Bergsundsskolan på helgerna och på föräldramöten med mera …

De flesta av dina födelsedagskalas i unga år utspelades i skolans lokaler på Långholmsgatan där vi bjöd in dina barndomsvänner och bland annat lekte Fångarna på fortet. Lena var alltid den kloka gåtställaren Moder Mouras högst upp på sjätte våningen.  

Vad mer minns jag från din tid på Bergsundsskolan? Kommer håg när du som lågstadiebarn satt i en av våra anställdas knä och krävda att han skulle göra något för dig, om inte hotade du med att ge honom sparken när du blev chef.

Du lärde känna flera av barnen på skolan som var i din ålder. Några sov över hemma hos oss och ett barn följde till och med dig till Fårö. Det var svårt att särskilja på privatlivet och arbetslivet de här första åren på Bergsundsskolan. De gick så att säga hand i hand.

När Annie tog studenten den 12 juni 2009 skrev jag ett tal till henne som avhölls på hennes studentbjudning uppe i Mijas, Torreblaca Spanien. Talet bygger på speciella händelser i hennes liv med utgångspunkt för den livsfilosofi hon myntade vid treårsålder, ska menar du vad jag vill ha. När hon först uttryckt orden tog det lite tid för oss att begripa vad hon menade men tillslut gick det upp för oss. Hon sa; ska jag visa dig vad jag menar?

Hittade,till min stora glädje, talet som jag höll till Annie när hon tog studenten 2009. Alltså för snart 16 år sedan. Det var roligt att läsa för mig igen eftersom jag påmindes om olika händelser i hennes liv som jag helt hade förträngt. Talet byggde helt på hennes livsfilosofi, samt en annan viktig detalj som ni nog kan räkna ut själva.

• ska menar du vad jag vill ha sade hon inte, men tänkte … och gick fram till närmaste okända barn och stirrade ut ungen tills han/hon inte orkade längre och de började leka. Efter leken borstade vi tänderna.

Sagt och gjort. När hon i femårsålder ville bli frisör gick hon hem till grannflickan Felicia:

• ska menar du vad jag vill ha? Sa hon och klippte av tjejstackarn mer än hälften av hennes hår med en osannolik ojämn precision. Det var bara för Lena att betala barnets föräldrar för en riktig frisör och ge Annie en tröstande tandborste.

När det skulle spelas teater på fritids så sade Annie kort och gott:

• ska menar du vad jag vill ha? och tog på sig det svåra jobbet med att regissera hela teateruppsättningar med en inlevelse Ingmar Bergman skulle varit stolt över. Givetvis tilldelade Annie sig själv huvudrollen i varje uppsättning, ibland blev det till och med två huvudroller. Någon gång tilldelades en kompis uppgiften att spela träd. Efter föreställningarna tilldelades Annie en tandborste.

Under lågstadieperioden långt in (lite i smyg) på mellanstadiet så lekte Annie och hennes bästis med Barbiedockor.

• ska menar du vad jag vill ha? sa Annie till kompisen och tiden stod stilla när barbiedockorna Sandy och Carol tilldelades egenskaper i de mest halsbrytande äventyr. För att inte tala om alla klädbyten, men även tandborstningarna.

Hon var väldigt mån att hålla sig i form, speciellt på sommarstället Hummelvik i Sankt Annas skärgård den gode Annie, så varje morgon sa hon:

• ska menar du vad jag vill ha? Öppnade dörren och rusade ut till närmsta buske som låg två meter utanför altanen. Sedan sprang hon runt busken hundratals varv innan hon gick in duschade av sig och borstade tänderna. 

I samtalen om skilsmässoperioden (2000 – 2004) uttryckte Annie sig för några år sedan på följande vis:

• ska menar du vad jag vill ha? Aldrig har väl en generation barn vuxit upp med så många föräldrar som valde att separera. Detta gjorde att vi tidigt utvecklade sinnet för att resa. Fram och tillbaka mellan pappsen och mammsen vilket har gjort att vi nu kan ta oss runt hela jorden. Och vi kommer aldrig att glömma tandborsten.

Givetvis kommer det en tid då ungen skall testa att gå på restaurang själv för första gången:

• ska menar du vad jag vill ha? Är nog inte så lämpligt denna gång eftersom Annie tretton år och hennes kompis beställde in så dyr mat på Pizza Hut att pengarna inte räckte. Ett kort samtal till mammsen och pappsen, som befann sig utanför NK den 11 september 2003 för att hedra den mördade utrikesministern Anna Lindh, fick dem att komma och lösa ut ”the BIG spender”… På hemvägen köpte vi en tandborste!

Den religiösa perioden var en syn för gudarna. Annie var övertygad om att hon skulle konvertera till judendomen:

• ska menar du vad jag vill ha? sa Annie när hon tillsammans med oss vid fredagsmiddagarna höll sabbat med tända ljus, te och märkliga mat i all sin fromhetsutövning. Hennes moster åkte tillsammans med Annie till Judiska kyrkan där hon förkunnade att hon ville konvertera. De tittade lite underligt på henne och sa, ring inte oss vi ringer dig! Glöm inte tandborsten!

Resan till Malta blev dramatiskt. Annie fjorton år kom inte med samma båt som sin kompis och ringde storgråtande till hemmets trygg famn med strilande tårar:

• ska menar du vad jag vill ha? Jag är helt ensam svensk på den här båten utan en enda person som förstår mig. Ni måste hjälpa mig!! Det gick knappt att förstå ett enda ord mellan snyftningarna. Kan vi inte bara skicka ner en tandborste?

För att inte tala om den dramatiska intagningen till Gymnasiet när alla gamla kompisar hamnade på Kärrtorp och Annie blev ensam som kom in på Jensen av barndomskamraterna.

• ska menar du vad jag vill ha? berättade hon i bedrövelsen över att skolgången i Kärrtorp verkade gå upp i rök. Vi ringde till studievägledaren och cyklade upp till henne, vädjade och bönade, men det gick tyvärr inte. Sedan köpte vi en tandborste till tröst.

Nu är vi i Spanien och Annie har just avslutat sina utlandsstudier och tagit studenten, det har inte varit utan dramatik:

• ska menar du vad jag vill ha! Hemlängtan och morgonstund som inte hade guld i mun. I början var kroppen i Spanien men huvudet i Sverige. Shopping, shopping och åter shopping som tröst, dramatiska samtal, nu senast var hon utelåst i endast bikinin och underförstått borde jag nog ha tagit planet ner för att bistå på något sätt. Möjligtvis även tagit med en tandborste.

Det var ett axplock ur ditt brokiga liv Annie, du underbara unge, eller kanske jag skall säga kvinna. Nu vill Lena och jag att vi alla höjer våra glas och skålar in resten av ditt liv. Fortsätt att berika vår tillvaro., du gåva till mänskligheten. Du är värd all lycka och framgång …  och en tandborste.

ska menar du vad jag vill ha! Självklart älskade student Annie, här har du en ny tandborste!

SKÅL!

Så långt mitt tal, men tidigare under dagen under lunchfesten med klasskamraterna och anhöriga höll Annie ett eget tal till alla närvarande med rubriken:

” Kära 90-tals barn

”När vi nu står här den 12 juni 2009 minns ni er första dag i årskurs ett?

Året var 1997, exakt 12 år sedan.

12 år är kanske inte lång tid om man tänker på hur länge jorden existerat.

Men just idag känns 12 år som en evighet. För det är vår skollivstid och den tar idag slut.

Jag minns min första skoldag. Iklädd grön etta gluttar keps, pippi Långstrump ryggsäck och nya sandaler äntrade jag mitt livs första karriär. Och som alltid i början av en karriär var energin på topp.

Energinivån har haft sina upp och ned gångar under dessa tolv år och man kan säga att under högstadieperioden är jag glad att jag inte fick sparken.

Vi är nu den nya kull som lämna skolans trygga famn och beger oss ut och jag kan inte se annat än att det skulle gå strålande.

Vi har ju vuxit upp med enorma förebilder, och då pratar jag inte minst om Simbas pappa i lejonkungen. Redan som småttingar lärde vi oss hur viktigt det är att vara omhändertagande, med leksaker såsom ferbies och tamaguchis som skulle vårdas. Som vi älskade dem! Alla de små uggleliknande plastleksakerna.

Vi blev också tidigt akrobatiska då våra idoler var dansande gruppband.

Aldrig har en generation vuxit upp med så många föräldrar som valde att separera. Detta gjorde att vi tidigt utvecklade sinnet för att resa. Fram och tillbaka mellan pappsen och mammsen har gjort att vi kommer att kunna ta oss runt hela jorden. Dessutom kommer vi aldrig att glömma tandborsten.

Idag den 12 juni sjunger vi om studentens lyckliga dagar. Den lyckligaste dagen tar sin början här. Det är nu vi får titta upp ur skolböckerna och ÄNTLIGEN skriva våra egna kapitel. Nu är det vår tur att låta kommande generationer lära av oss.

Och som de kommer att lära. Vikten av kunskap, biologi och magi. Vi har ju redan lysande exempel på magiska under såsom Blondin Bella och hennes bubbel.

Med Adidas byxor och platåskor bär vi våra huvuden högt! Vi må vara en curlad generation som vuxit upp med chokladpuffar och Oboy framför Scooby – Doo. Om det är några som vet vad bekvämlighet är det vi och som vi kommer att kämpa för den i våra vuxna liv. 

Idag är lyckans dag och just nu ska ingen tänka på den ångest som följer imorgon då vi vaknar upp, bakfulla och arbetslösa!

Men låt oss inte oroas. Likt en lågkonjunktur kommer vi byggas upp och formas till toppen.

Amerikas president Barack Obama sade I sitt valtal

” Yes, we can, yes, we can”

Vi 90talister svarar honom

• Vet vi väl!

Och en bakslickad person i bakgrunden mumlar ”hummf” pappa betalar

TACK !”

Dessa ord kom från Annie, våran egen fina skyddsängel och vi kunde bara stolta och förbluffade lyssna på talet och undra hur är det möjligt?

Fint och tänkvärt inlägg av Jesper Waldersten som jag tycker platser som slutkläm i denna text för oss med utflugna barn, men även för dem som om några generationer får erfara detta.

Lyssna till Vi var inte förberedda: https://sverigesradio.se/play/avsnitt/2528485

Natalia Frölander

Men huset har ännu en beskyddare vid namn Natalia Frölander. Portal24’s byggherre som jag beskrivit och berättat om på annan plats i bloggen med egna inlägg. Därför tog jag på mig uppgiften att föra fram ett förslag till Stadsbyggnadsnämndens namnberedning i Stockholm. Det gjorde jag via Eva-Karin Gyllenberg (ledamot i namnberedningen) som jag träffade på ett av SPF’s månadsmöten i Sköndal.

Här är texten till mitt förslag som jag mejlade henne den 11 november 2024:

Hej Eva-Karin!

Pratade kort med dig på SPF Sköndals möte, den 5 november, om att namnge en plats på Södermalm (Hornstull). 

Förslaget är Natalia Frölanders plats och anledningen till det är hennes sociala välgärning i Stockholm under en lång period av hennes liv. 

Har skrivit om det i min blogg.

Som pionjär var hon med och startade Maria Husmodersskola 1911, då hon tog initiativet till att bygga en fastighet i hörnet av Folkskolegatan/Långholmsgatan och blev dessutom byggherre för detta hus som Maria Husmodersskola skulle flytta in i. 

Bygget påbörjade 1911 och var klar för inflyttning den 15 oktober 1914

Natalia Frölander var dessutom även med och startade föreningen Tolfterna 1892 blad mycket annat. Här kommer mitt förslag till namnberedningen.

Natalia Frölanders Plats

Jag tycker det skulle passa utmärkt med att döpa det lilla utrymme som ligger under gångbron Högalidsspången och nedanför det hus hon lät bygga i hörnet av Folkskolegatan/Långholmsgatan. Det som under sommarsäsongen numera är uteservering för restaurangen Stage. 

Skicka med tre bilder på den plats jag föreslår samt en byggnads presentation från Riksantikvarieämbetet.

Behöver du mer information eller räcker det här för att kunna ta upp detta som förslag till namnberedningen?

Med vänlig hälsning,

Lars Axedin (LåN)

Fick följande svar, tre månader senare, daterat den 21 januari 2025.

Angående skrivelse med förslag att namnge plats efter Natalia Frölander, Södermalm

Namnberedningen diskuterade vid sitt sammanträde 2024-12-09 din skrivelse 2024-11-11 med förslag att namnsätta platsen i korsningen Folkskolegatan/Långholmsgatan efter Natalia Frölander och beslöt avslå förslaget med hänvisning till att det saknas ett klart behov av namn för den här platsen. Beredningen konstaterade även att den föreslagna eventuellt inte är särskilt hedrande.

Mot bakgrund av ovanstående kommer namnberedningen i nuläget inte att agera vidare utifrån er skrivelse.

För namnberedningen,

Kristian Rosengren

Stadsbyggnadskontoret

Vet inte riktigt hur jag ska reagera på svaret. Vad menas med ordalydelsen; Beredningen konstaterade även att den föreslagna eventuellt inte är särskilt hedrande.

Är det den föreslagna platsen eller är det den förordade personen som inte är särskilt hedrande?

Besvikelse var nog det första känslan men kan hålla med om att den lilla plätt där restaurang Stage’s uteplats ligger nog inte är särskilt hedrande. Men har svårt att komma på någon annan plats i närområdet. Tror inte att Högalidsspången kan döpas om till Natalia Frölanders viadukt. Men en skylt ovanför potten till Långholmsgatan 24 kanske kunde få tester Natalia Frölanders Portal. Eller  kanske min första tanke som var att döpa hörnan av huset mellan  Långholmsgatan och Folkskolegatan till Natalia Frölander hörn klingar bäst. Vägrar att tro att namnberedningen kan komma till slutsatsen att Natalia Frölander som person inte är särskilt hedrande.

Tror att jag får ge mig i den här frågan, men hade älskat att en kvinnlig föregångskvinna hade uppmärksammats för sin insats för Stockholms barn på Långholmsgatan 24 från oktober 1914 fram till våra dagar. Huset är fortfarande fyllt av liv och barnskratt genom Bergsundsskolans verksamhet. Under alla dessa 111 år har ett oräkneligt antal barn henne att tacka för en vistelseplats i Hornstulls hembygd under sin uppväxt.

Ska menar du vad jag vill ha?

Det började med en dröm, eller vad det en illusion en hägring en chimär? Nej, när alla bitarna föll på plats visade det vara en fantastisk sanndröm som genom åren visade sig bli en sagolik verklighet.

46. Huset vi ärvde

Publicerat den 7 januari, 2025     Lämna en kommentar

Ja, nu är det en sanning med modifikation utan det är nog mer rätt att säga, huset vi hyrde under ett stort antal år … Men som vi fyllde med innehåll.

Har tidigare lovat att fylla just denna rubrik med en text (den 9 okt 2021) och tycker att det passar utmärkt bra att lägga ut det här på Portal24 idag, tisdagen den 7 januari 2025. För idag har det gått exakt 50 år sedan jag klev in genom porten på LåNgholmsgatan 24.

– Hur det nu är möjligt att det har gått så många år?

Barngrupper kom barngrupper går

under alla dessa fantastiska år

somliga lämnade varaktiga spår

Ska göra ett försöka att minnas hur det var och kändes att som 24 åring, i mitten på sjuttiotalet, komma som ung vuxen man in i ett utpräglat kvinnoyrke. Då var det en annan tid och även ett lite annorlunda förhållningssätt än nu. En tid då barnen vid behov kunde gå på fritids i sex år. Från första till sjätteklass! Men i regel slutade de flesta på våren i femte klass då ljuset kom och vintermörkret äntligen gick i ide. Det var också i femman barnen brukade betros med egen hemnyckel.

Hembygden Hornstull såg väldigt annorlunda ut på den tiden med den så kallade ”pisstrappan”, mitt i centrum av området, som ledde upp och ner från Långholmsgatan till och från Högalidsspången. Nere på Långholmsgatan bredvid trappan fanns ingången till ungdomsgården och genom den kunde vi gena igenom för att på så sätt komma ut på andra sidan till Borgargatan och Vår Teater. Har för mig att vi också kunde kom direkt till ”Vårtan” utan att behöva gå ut på Borgargatan.

På vår sida av Långholmsgatan, mitt emot tunnelbanan, låg Frälsningsarmén på nr. 32, precis bredvid dem låg en mottagning för blandmissbrukare. Det drog till sig allehanda suspekta individer till Hornstull och att Systembolaget låg tvärsöver Långholmsgatan gjorde inte saken bättre.

Lite längre bort åt andra hållet från Bergsundsgården sett låg Café Tjoget med sitt speciella klientel. Men det var aldrig några problem med att gå förbi där med våra barn när vi skulle ner till Långholmen. De som satt därinne var hel enkelt ett naturligt inslag i vardagen. Dessutom serverade Tjoget goda frukostmackor och luncher för vanligt folk. Det var en härlig mix av människor helt enkelt!

Det fanns också ett stort antal fritidshem i Hornstull på den här tiden och i ett försök att minnas dem alla kommer här en uppräkning. Fyra stycken på Drakenbergsgatan. 9, 27, 43 och 59. En i Tanto, en på Reimersholme, en på Heleneborgsgatan samt ett på Lundagatan. Dessutom hade vi Bergsundsgårdens fritids med vårt eget anex Lorensberg på Högalidsgatan. Sedan tillkom fritidshemmet Larmet bakom Högalidsskolan, på Folkskolegatan. 11 stycken får jag det till (kanske jag glömt något men tror inte det) och vi samarbetade tillsammans för barnens bästa efter förmåga, med skolan, kvarterspolis, kyrkan, ungdomsgården och socialdistriktet.

På den tiden var det inte speciellt fint att ha postnummer 117 i postadressen eftersom området inte hade något vidare rykte. Det var en helt annan population i hembygden. Visst fanns det öar av lite finare områden här, så som Reimers, men det var en bredare mix av olika samhällsklasser vilket avspeglade sig på våra fritidshem och daghem i vår hembygd. Kommer efter bästa förmåga att nämna lite olika exempel på problematiska händelser i texten, men minnet kan ha spelat ett spratt, men i stora drag stämmer texten.

Hur som helst så kom jag stolt och glad i hågen till min nya arbetsplats för femtio år sedan. Hade tacka ja till en 26 timmars tjänst som inkluderade sex timmars arbete på lördagar. Inga konstigheter utan jag kom ifrån att ha arbetat på en resebyrå där det ingick att jobba varannan lördag. Det stora problemet var att jag blev friställ på sommaren utan någon rättighet till att arbeta under de två sommarmånaderna. Men det var så viktigt för mig att få in en fot i yrket att jag tackade ja utan att blinka. Det skulle säkert lösa sig framöver tänkte jag. Kommer fortfarande ihåg namnen på mina arbetskamrater den här första året. Karin E, Katarina H, Peter B och Gunnel F M.

Våra ettagluttare var födda 1967 och jag minns än idag deras namn. Thomas B, Susanne N, Per N, Eva B, Pia R, Maria A, Micke R, Johan R, Sanela, G, Patrik S, Susanna L, Jonna R, Staffan Ö, Peter F (han som jag var tillsammans med på lördagarna) och Rosa H, men hon började nog senare. Rosa var med om en tragisk bilolycka där hon blev svårt brännskadad.

Den här gruppen barn har jag burit med mig under lång tid, eller i femtio år rättare sagt. Men det är Karin (1966) som oftast kommer upp i mina tankar. Vad blev det av henne? För vi klickade direkt på något märkligt sätt med gemensam humor och glimten i ögat, men hon hade också ett djäkla humör. Kort stubin med andra ord, då vi hade våra duster, men det gick snabbt över. Vi kunde skämta med varandra men även prata allvar vid behov. Trots att vi bara fick ett halvår tillsammans. För till sommaren flyttade hon och hennes familj till Sicilien. Trots åren som gått har hon stannade kvar i mina tankar och poppat upp lite då och då.

Avskedet med henne blev inte speciellt bra. På skolavslutningsdagen stod jag i fönstret och såg på hur glada barn passerade i strid ström över bron utanför. Hörde hur flera av våra barn kom in på fritids glada i hågen och kom fram för att pratade om allt och inget. Lyssnade med ett halvt öra och höll fortfarande järnkoll på barnen som gick förbi på Högalidsspången. Fick plötsligt syn på Karin och följde henne med blicken när hon sakta gick ner för trappan på väg till fritids. Förväntningarna trappades upp för nu skulle jag få chansen att säga ett sorgligt farväl, med ett troligtvis stålsatt påklistrat glatt leende. Så stannade Karin plötsligt upp, mitt i steget och tittade snett upp mot fritidsfönstren men jag stod bakom gardinen utom synhåll.

Hon vände sig om och började snabbt gå upp för trappan igen, iväg och bort ifrån fritids. Sedan vände hon på klacken igen och började sakta masa sig nerför trappan och då kunde jag inte hålla mig längre utan jag skyndade mig ut från fritids. Jag tänkte att hon kanske hade svårt för avsked och jag ville verkligen att vi skulle få ett gemensamt avslut och önska varandra en trevlig sommar. Ett bra liv helt enkelt! Men tyvärr fanns hon inte inom synhåll, varken på Långholmsgatan eller Folkskolegatan. Det blev inget avsked och den här händelsen har varit som ett svårläkt öppet sår under mitt vuxna liv. Men tiden suddar ut viktiga händelser till en diffus dimma och tankarna får lyckligtvis fäste någonstans.

Barngrupper kom barngrupper går

under alla dessa fantastiska år

somliga lämnade varaktiga spår

Livet gick vidare och en arbetslös sommar tog vid. Hade som sagt ingen rätt till arbete under sommarmånaderna 1975 så det blev segling med barndomsgänget och en tripp upp till Norrland och Kramfors med min mamma för att träffa släkten.

Tillbaka på Bergsundsgården och fritids i augusti och inledningen på några år med glädje, men även med problematik. I upptakten av höstterminen fick vi veta att en pappa till en pojke (1966) hade tagit sitt liv. Svårt att hantera för mig då men även att minnas allt i detalj så här långt efteråt. Det var mina mer erfarna kollegor som tog det mesta av hur vi skulle hantera det och vara behjälpliga för den drabbade pojken.

Istället närmade jag mig honom musikaliskt för det var min spelplan. Mitt starkaste minne av honom var hans kärlek till bandet Sweet och låten Ballroom Blitz. Vi spelade singeln tillsammans ett otal gången på eftermiddagarna hösten 1975. Skivan släpptes 1973, men var en stor hit i England först 1975.

Personalgruppen hade även en egen inre konflikt som jag inte kände till, eftersom de som arbetade innan jag började i januari 1975 ansåg att en person som var tjänstledig inte skulle få komma tillbaka. Men personen stod på sig och ville med eftertryck ha tillbaka sin lagstadgade och rättmätiga tjänst som fritidspedagog. Lagen om anställningsskydd (LAS) hade kommit den 1 juli 1974. Bergsundsgården’s föreståndare hörde av sig till socialdistriktet som fick fram en psykolog under hösten 1975 (eller kanske det var till våren 76). Psykologen fick ta sig an uppgiften att ha handledning med vår personalgrupp en gång i veckan under ett par månader, vilket även inkluderade mig. Mådde inte bra av att tvingas delta för jag hade väldigt svårt för att prata känslor inför andra vuxna och till på köpet tvingas stå för vad jag själv tyckte. Så hade det alltid varit och i min ungdom vågade jag inte själv ringa till främmande personer eller myndigheter.

Det var t.ex. min mamma som ringde och sökte vaktmästarjobb till mig och det var så jag fick mitt första riktiga jobb 1969 på Trivselresor. Trots att jag sökte arbetet med medhavd käpp! Den hade jag kvar sedan rehaben efter bilolyckan 1966. Räknade kallt med att det inte skulle finnas något intresse för att anställa en person som vaktmästare om den arbetssökande kom till intervjun med stödkäpp.

Däremot hade jag min grönvita Hammarby halsduk synligt runt halsen och det var bara den som kamrer Lennart Elgström fokuserade blicken på, eftersom han också var inbiten Hammarbyare. Intervjun varade inte så länge och vi pratade mest om Bajen. Bägge var glada över att Hammarby just tagit steget upp i allsvenskan. Han imponerades av att jag hade flugit upp och sett kvalmatchen och vinsten mot Sandåkern med 1-2. När jag gick ut genom dörren hade jag en fast vaktmästartjänst. Det var i förlängningen Hammarbys förtjänst, eller rättare sagt min mammas och på den vägen har det fortsatt. Blev tvungen att ta mig i kragen och försökte att göra ett så bra jobb som möjligt. Här fick jag en arbetsplats som visade att de trodde på mig och jag ville verkligen inte göra dem besvikna. Har sedan dess haft arbete, mer eller mindre, i femtio år i rad.

Fem år i resebyråbranchen. Först på Trivselresor och sedan på Turistcentralen, där jag som varit livrädd för att prata i telefon med främmande personer blev en omtyckt telefonförsäljare av resebyråns egna producerade resor. Så kan det gå!

Var var jag? Just det, hela arbetsgruppen fick alltså samtalsterapi där var och en måste berätta med egna ord vad vi tyckte om den infekterade arbetssituationen, men även om mycket annat. Trådar drogs som skulle dras. Ingen kom undan. Går inte in på detaljer för ärlig talat minns jag inte det. Personen fick upprättelse och rättmätigt tillbaka sin tjänst och som genom ett slag förde det även med sig att jag fick självförtroende (en inre kraft) att prata med och inför folk. I små grupper men även i större sammanhang så som Representantskapet i Kommunalarbetarförbundet, eller på fackliga årsmöten där det kunde vara flera hundra personer närvarande.

– Fråga mig inte hur det gick till? För jag har inget bra svar.

Går nu in på speciella händelser och ett av dem var när en kraftigt berusad mamma kom in på Bergsundsgården för att hämta sitt barn och då fick vi vänligen och bestämt berätta att det går rakt inte för sig. Mamman fick gå hem utan sitt barn efter det att vi ringt till Socialjouren och berätta hur det låg till. Vilket alltid resulterade i att vi fick frågan om någon i personalgruppen kunde ta hem barnet över natten, så att de dagen efter kunde starta en utredning. Vilket vi självklart svarad positivt på.

Barngrupper kom barngrupper går

under alla dessa fantastiska år

somliga lämnade varaktiga spår

Till sommaren 1976 startade Socialförvaltningen sommaröppna fritidshem så då fick jag arbeta hela den sommaren på Drakenbergsgatan 43. Tyckte det var en fin tid eftersom vi fick möjlighet att lära känna våra kollegor i området på ett bättre sätt, men även flera nya barn som vi i vanliga fall inte hade på våra ordinarie arbetsplatser. Dessutom hade vi ungarna hela dagen och hann göra flera fina utflykter. Egna resor, men även tillsammans med övriga sommaröppna fritidshem på Södermalm. Vi hyrde bl.a en buss som tog oss ut till Flatenbadet.

I inledningen av sommar var jag som vanligt på Söderstadion och onsdagen den 9 juni var jag på en match som jag lovade mig själv att aldrig glömma.

Hammarby – Öster 6-0 (3-0) publik: 10 294

Folk tror knappt sina ögon. Från resultattavlan lyser de sensationella segersiffrorna 6-0 för Hammarby mot guldaspirerande topplaget Öster. Det är många som stryker en glädjetår ur ögonvrån när de kramar om sina hjältar. Målkavalkaden blev snabbt en skön historia i Hammarby. Numera mytomspunnen. Här är berättelsen om de sex fantastiska målen:

1-0 ”Bråskan” (Dan Brzokoupil) slog en lång lyra på vänsterkanten. Billy mötte med skallen. Janne Sjöström tänkte klippa till, men ”Kenta” hade ett kanonläge och skrek till Janne att släppa bollen. Han klappade till på volley och lädret for mellan fingertopparna in i nättaket.

2-0 På träningarna har Hammarby specialtränat hörnor. ”Kenta” slår alla hörnor från vänster inåt skruvade mot Janne Sjöström som står några meter ut vid motståndarmålets främre stolpe. Han går upp och skarvar bollen endera mot mål eller vidare till Billy som står bakom. Här klaffade det första alternativet perfekt och bollen smet in bakom Göran Hagberg i Östermålet.

3-0 Exakt kopia av specialaren vid 2-0. Men var fanns markeringen

4-0 Billy slog en lågt skruvad hörna från höger. Österförsvararna missade markeringen helt igen. Kenta kastar sig fram och fick en tå på bollen som sakta rullar i mål.

5-0 ”Kentas” tredje fullträff på en låg hård Billy hörna igen. Han kastar sig framåt och träffar bollen med pannan. Bollen studsar ner i marken på mållinjen och sedan upp i nätmaskorna.

6-0 Billy avslutar målkavalkaden på en retur. ”Bråskan” skott halvklarar Göran Hagberg och det är bara för Billy att lugnt peta in bollen.

Jag framhåller än idag att det här är den bästa match jag någonsin sett Hammarby spelat. Varenda sekund var magisk och den kollektiva lycka vi tiotusentvåhundranittiofyra åskådare kände när vi svävade hemåt i tunnelbanan, bussarna eller över Skanstullsbron, den går aldrig att beskriva.

Det skulle komma nya fester det visste vi alla, men de skulle aldrig nå upp till detta övernaturliga spel. Jag lovade mig själv att aldrig glömma bort det jag kände timmarna efter den här matchen. Vad än tiden gör med mina minnesceller. Det andra löfte blev att försöka se till att eftersom Bergsundsgården låg på Söder skulle Hammarby bli ett naturligt inslag i barnens vardag på fritids. I alla fall från min sida.

Höstterminen började och även denna gång var det dramatik i inledningen eftersom en mamma till en flicka i förstaklass blev indragen i en narkotikahärva. Det slogs upp stort i kvällstidningarna för att hon arbetade som sekreterare i kanslihuset. Nu frikändes hon tillslut, men hennes fästman var huvudman i narkotikaligan så givetvis blev det stort rabalder. Han var inte barnets riktiga pappa, men eftersom han var plastpappa hämtade han flickan på fritids. Då var han väldigt trevlig och fin mot oss och alla våra barn, så det slog ned som en blixt från klar himmel. Men det var bara för oss på fritids att hantera det efter bästa förmåga.

Berättar om de lite mer spektakulära händelserna, men givetvis rullade vardagen på i sin stilla lunk. En liten detalj från den här hösten kommer jag plötsligt ihåg. Den 19 september 1976 hölls det riksdagsval och för första gången sedan 1936 fick Sverige en borgerlig regering. Dagen efter, på morgonen, måndag den 20 september, kom det upp en jublande glad förälder och sa högt så att alla skulle höra:

• Nu måste ni byta arbetssätt på det här fritidshemmet och inte jobba så djäkla jämställt och socialistiskt. Sedan vände han på klacken och gick i triumf ut i trapphuset och vidare ned för trappan till sitt jobb.

Kvar stod vi alla med tappade hakor och funderade över vad som precis hade skett. 

Så kom sommaren 1977 och den första gången som jag reflekterade över om det kanske skulle passa att söka kollojobb. Hade genom mitt påbörjade fackliga engagemang fått kontakt med SARO (Sommargårds arbetarnas riksorganisation). I deras lokal nere i Barnängen hade de en anslagstavla där det fanns handskrivna annonser från sommargårdar som sökte personal. Såg mig själv som självskriven för uppgiften så glad i hågen drog jag av ett telefonnummer från en av lapparna för att ringa lite senare.  

Efter några dagar ringde jag upp och vi bestämde ett datum för en intervju. När det blev dags åkte jag till en lägenhet och fick träffa sju stycken kolloarbetare som fråga ut mig om mina erfarenhet med barn och en hel del annat smått och gott. Kände mig ganska obekväm och när intervjun var avklarad gick jag hem med förvissningen om att det här inte skulle leda till något bra. Dagen efter svarade jag ja till distrikt fyra’s förfrågan om att jag tar jobbet som föreståndare på det sommaröppna fritidshemmet på Drakenbergsgatan 43. Veckan efter kom beskedet, via telefon, jag hade inte fått kollojobbet, så min känsla efter intervjun stämde.

Sommaren gick och när det blev dags för höstterminen 1977 undrade jag lite smått över vilken katastrof som skulle inträffa det här läsåret? Fick vänta tills vårterminen. Mer om det senare.

Kommer ihåg en familj som hade en pojke (född 1969) som börjat på fritids. Han var ett riktigt yrväder som var överallt och ingenstans. När jag stängde fritids vid halv sju på kvällen brukade flera av hans äldre syskon komma för att hämta honom. För det mesta slutade det vid pingisbordet och vid sju halv åtta fick jag mana på dem att sluta spela och då fick de masa sig hemåt. Det hände ganska ofta, men jag gillade att spela rundpingis så det bekymrade mig inte så mycket att det blev lite senare. Ja, om det inte var någon tid jag hade att passa förstås.

En läskig händelse med den pojken var när vi skulle på utflykt och skulle ta tunnelbanan vid Hornstull. Plötslig hoppade grabben ner på spåren och skrattade. Det blev en snabb reflexreaktion och en kollega till mig var nere på spåren med blixten hastighet och lyfte upp honom, sedan kravlade hon själv upp innan ett tåg hann komma.

En annan minnesvärd händelse med familjen var när hans pappa och äldre bror kom till mig och frågade om jag hade möjlighet att åka med för att de skulle få rådgöra med mig om vilken stereoanläggning de skulle köpa. Var på den tiden ganska godtrogen och såg det mer som ett förtroende för mig. Hans bror visste att jag var musikintresserad. Vi åkte iväg till Fridhemsplan och in till en radioaffär på Flemminggatan, vars namn jag glömt. Vi pratade med försäljaren och gick grundligt igenom affärens utbud. Vi lyssnade på olika argument och tillslut kom jag fram till en anläggning som var prisvärd. Talade om det för dem och då sa de att den tar vi. Det blev dags för pappersarbete och de ville ta stereoanläggningen på avbetalning. De fick hålla på med det själva utan min inblandning. Tyckte att jag hade gjort mitt.

Efter tio minuter ropade de efter mig och jag kom fram, de pekade på papperen som låg nere på disken och sa:

– Skriv på här!

Tittade förvånat på dem och undrade vad de menade. Du måste skriva på här för att vi ska få ta med oss anläggningen hem. De ville alltså att Jag skulle gå i borgen för dem. Vilket jag vägrade! Var med som rådgivare och inte som en garant för ett dyrt inköp. Sade det till dem men återhållsam ilska och vände på klacken och sa hejdå. Gick ut ifrån radioaffären och åkte direkt hem till Södermannagatan.

Inte långt därefter slutade pojken komma till fritids. Vi försökte få tag på familjen genom att ringa det uppgivna telefonnummret. Men fick inget svar. Det skulle visa sig att de flyttat ifrån Hornstull utan att uppge någon ny adress.    

Hösten 1977 kom singeln 2-4-6-8 Motorway med Tom Robinson och jag föll pladask. Minns hur jag exalterad på fritids sa till Stefan att den här låten ger mig samma känsla och glädjeupplevelse som när jag första gången hörde You Really Got Me med Kinks 1964. Sedan skulle High Way to Hell med AC/DC komma ut 1979, men här i Bruce Springsteen’s version men det är en helt annan historia. Måste även nämna en låt i nutid som jag tycker platsar i denna samling Chimera med The Alarm. Där jag hör influencer från Spencer Davis Group.

Höstterminen hade gått bättre än väntat och katastrofen inträffade först i början av april 1978. Då fick vi veta att en fritidsförälder hade försökt ta sitt liv och det var hennes barn som hade hittat mamman i badkaret. Givetvis blev det en anmälan och lång utredning av Socialförvaltningen som utmynnade i att barnen fick bo hos stödföräldrar. Mamman fick vård och långt senare när hon blev bättre fick hon möjlighet att träffa sin barn under uppsikt.

Övergår till en fin liten historia om en annan pojke som också var född 1969 och hans lite speciella kontorslek. Han lekte direktör och fick lov att sitta vid vårt skrivbord på kontoret. Men han behövde lite speciella attiraljer. Ett papper, en sax och ett litet glas med kallt te. Sedan gick han in på kontoret, stängde dörren och förberedde allting innan jag fick komma in och delta i leken.

När jag kom in satt han vid skrivbordet och tittade på mig med ett handrullat papper mellan sina fingrar. Fick beskedet att jag var en av hans anställda och med en bestämd min tog han ett bloss på sitt handrullade papper. Direkt efteråt så klippte han av en liten bit ytterst på pappret och tog istället en lite slurk av sitt glas med te. Förstod direkt att det skulle föreställa ett glas med whiskey. Sedan frågade han mig om jag var nöjd med att arbeta i hans firma? Jag trivdes utmärkt svarade jag med ett leende.

• Vad bra, sa han och tog ytterligare ett luftbloss på sitt handrullade papper för att omedelbart klippa bort en liten bit till, sedan säger han: Du kommer få högre lön imorgon. Blir det bra så?

Jag tackade för vänligheten och gick jublande inombords ut genom dörren och lämnade den åtta år gamla direktören för sig själv. Ganska säker på att han tog ännu en sipp på sitt whiskeyglas bakom den stängda dörren.

Tänkte också att den här lilla föreställning borde glädja pappan som tyckte vi skulle byta arbetssätt för lite mer än ett år sedan.

Barngrupper kom barngrupper går

under alla dessa fantastiska år

somliga lämnade varaktiga spår

Det var med en viss ångest som jag återkom till Långholmsgatan inför höstterminen 1978. Men hör och häpna, den här gången inleddes terminen utan att någon uppseendeväckande händelse. Precis som förra året. Vi fick en ny barngrupp födda 1970, många som hade sina äldre syskon på fritids och den gruppen skulle visa sig vara lika fin som föregående års 69: or. Det kändes skönt att ingen omvälvande händelse inledde terminen. Svårt att minnas enskilda detaljer utan nu flyter fritidsåren ihop där jag med säkerhet vet att Torbjörn B, Stefan W, Sussie L, Eva Ö, Petra M, Peter F, Kola B, Yvonne N, Robert C, Kjelle E, Lena E och Birgitta I började jobba på Långholmsgatan. Några under en kortare period, många under längre och vissa under åtskilliga år. Arbetskollegor som satt sina spår och gjort både in- och avtryck.

Inför sommare 1978 hade jag varit på ännu en kollointervju och för att göra en lång historia kort så visste jag direkt efter intervjun att jobbet var mitt. Dagen efter ringde de från Bergängen och bekräftade. Fick också veta att vi skulle också ha en utbildningshelg ute på Barnens Ö den 22-23 april.

Sett med facit i handen var det en välsignelse att jag inte fick jobbet på kollo året innan för vad hade då hänt? Inte skulle det ha blivit tolv somrar i rad på Bergängens sommargård. Hade heller inte lärt känna många av de som var barn där då och som fortfarande räknas till mina vänner idag, eller alla kollokollegor. Så ett nej under ett år kan visa sig vara en lyckoträff i framtiden för då står det inte i vägen för ett kommand ja. Livet hade då tagit en annan riktning. Till det bättre, eller till det sämre? Vem vet? Livet vägar och beslut som tas i stunden och som får stor inverkan på framtiden utan någon vet var det kommer leda till. Det är sånt jag kan fundera över utan att riktigt förstå varför.

Torsdag den 20 april 1978 fick jag ett samtal från min mamma sent på eftermiddagen. Elsa berättade att hon blivit uppringd från Huddinge sjukhus. De berättade att min pappa låg inne på en av deras avdelningar för skelettcancer. Han hade tydligen legat där under en lång tid. Men mamma hade just fått veta det.

De hade varit skilda sedan februari 1973 och varken jag, min syster eller mamma hade haft någon vidare kontakt med honom av olika skäl som jag inte vill gå in på här. Hur som helst berättade mamma att de tänkte åka upp och hälsa på honom imorgon (på fredag). Hon frågade om jag hade lust att följa med? Men svarade direkt att jag jobbar imorgon och till helgen åker jag ut till Barnens Ö på en utbildningshelg så det får bli på måndag. Efter att samtalet avslutades fick jag lite samvetskval och efter en liten stund ringde jag upp en kollega på Bergsundsgården och berättade om min situation. Det slutade med att jag tog ledigt hela den fredagen och därefter ringde jag upp mamma och berättade att jag åker med upp till Lennart, vilket var pappas namn.

På Huddinge sjukhus låg pappa i svåra plågor men visade trots sin smärta ett glatt ansikte när han fick se sin gamla familj. Det var tre år sedan jag såg honom sist. Nu var han blek, mager och tandlös, en spillra med en fruktansvärd värk. Han flyttat till en lägenhet i Norsborg 1973, efter skilsmässan med mamma, men där hade varken syrran eller jag varit. Den starkaste minnesbilden från detta besök var när han behövde gå på toaletten och sköterskorna bad oss att lämna rummet. Bakom den stängda dörren hörde vi Lennart höga vrål av smärta när han bars i en sammetsfilt till toaletten. Tror att det var det jag fick veta när jag frågade vad som hade skett därinne. Tycker att det borde varit naturligare om han hade fått vara kvar i sängen och istället fått ett bäcken. Men det kanske inte var så det gick till utan det bara är jag som har blandat ihop korten med åren. Vi lämnade sjukhuset och jag tog mig hem mycket medtagen och med en olustig känsla. Lördag den 22 åkte jag ut till Barnens Ö och Bergängen på min första utbildningshelg.

Söndag den 23 april 1978 dog Lennart Magnus Nordin, tillika min pappa.

Har alltid varit tacksam för att jag valde att ta ledigt från Bergsundsgården och istället besöka pappa den fredagen. Hade jag väntat tills på måndag som var min ursprungliga plan så hade det varit försent. Det tror jag inte hade varit så lätt att hantera. Men livet går vidare och imorgon är en annan dag …

Barngrupper kom barngrupper går

under alla dessa fantastiska år

somliga lämnade varaktiga spår

Började skriva den här textmassan den 19 december 2023 och har med jämna mellanrum återkommit och fyllt på med minnen under hela jul och nyårshelgen. Hade en helt annan ingång när jag slog ner det första tecknet. När jag sedan återkommit till skrivandet efter någon dags stiltje har det tagit en hel annan riktning. Gång efter gång.

Nu när jag närmar mig att försöka få ett bra avsluta på inlägget har jag just kommit hem från ett sagolikt bröllop uppe i Kramfors. Äntligen skulle Lena’s och min stolthet, vår dotter med andra ord, växla ringar med sin Alex.

Den här speciella dagen bestämdes, av dem bägge, på vårt älskade Fårö i augusti 2024. Fem månader efteråt var det dags för den magiska dagen. Allt utspelades som på en film denna mörka kalla och vackra vinterkväll, lördagen den 4 januari, utanför och inne i Höganäs nya kyrka.

Efter en dag med mycket förberedelser från många inblandade, ingen nämnd och ingen glömd. Flera hade en uppgift i förberedelserna, men min var endast att finklädd vistas tillsammans med Majken hemma hos Nina och Nicklas (Alex föräldrar) tillika Majken’s farfar och farmor, tills det blev dags för avfärd.

Det fick mig att hinna att fundera över hur märkligt och fint livet kan vara. Annie träffade en fantastisk ung man 2013, till vår stora glädje och på den vägen är det. Tankarna landar i detta besynnerliga sammanträffande. Den att både min morfar och mormor kommer från Kramfors trakten. Dessutom kommer även min farmor och farfar därifrån. Min mamma och hennes 10 syskon kommer också härifrån. Vad är det med det då? Jo, det är också här Alex och hans släkt kommer. Vilket innebär att vi på senare år, som Annies föräldrar, besökt min släkts hembygd ett flertal gånger. Ortnamn som Bollsta, Bollstabruk, Häggvik, Nordingrå, Nyland, Bjärtrå, Sandslån, Grubbe, Nora, Hammar, Ullånger och Ådalen har alltid funnits med mig från min barndom. Nu får jag på äldre dagar lägga till Ås, Ramvik och Högsjö i Kramfors samlingen.

Det finns mycket mer att säga om det, men det får jag inte plats med nu. Däremot är det kanske en förklaring till mina emotionella känslor inför besöken i min mammas uppväxttrakter. När det sedan var dags för min dotters bröllop i Högsjö nya kyrka så gömde jag alla mina känslor bakom min mobilkamera. Trots brudnäbbarnas intåg framför brudparet, när Annie och Alex gav sina löften till varandra, eller när kusinerna sjöng ”Just idag är jag stark”.

I den musikaliska stunden stålband jag mig från ingivelsen att resa mig upp spontant och sjunga med i sången. Sedan fortsatte det efteråt utomhus med kastande av torkande rosenblad, tändande av tomtebloss och drickande av den varma chokladen spetsad av alkohol och fotograferingen av alla möjliga konstellationer.

Vidare till middag och fina tal på Björkudden från många närvarande till bröloppsparets ära. Nu kan kanske vän av ordningen undrar vad den här texten har med Portal24 att göra? Då vill jag berätta att Annie har under hela sin uppväxt funnits med på Bergsundsskolan, från treårs ålder och under hela sin barndom. Hon var med på alla våra personalmöten på kvällarna, en gång i månaden, eftersom båda hennes föräldrar deltog. Med åren blev det många Disney videofilmer hon fick se i ett närliggande rum medan personalgruppen planerade verksamheten för skolans barn.

Annie hade även sina födelsedagskalas på skolan då det lektes Fångarna på fortet och Lena fick vara Moder Mouras uppe på sex trappor. Därför har Annie alltid varit en viktig del för skolans utveckling och framgång. Hon var vår och Bergsundsskolans skyddshelgon som Lena och jag sa tyst för och till oss själva.

Men dagen efter bröllopet släpptes känslorna fram på grund av ett foto på Majken när hon överlämnade vigselringarna till prästen. Ett foto som säger mer än tusen ord och sammanfattar dagen och kvällen på ett fint sätt.

• Vilken magisk bild!

Härmed har jag infriat ett löfte till mig själv. Den att skriva om verksamheten under alla mina årtionden i huset. Nu bockar jag av sjuttiotalet med en text som tog en lite märklig och krokig väg.

Tidigare har jag skrivit texter i bloggen som handlar om 19tiotalet, tjugotalet, trettiotalet, fyrtiotalet, femtiotalet och sextiotalet, tiden innan jag klev in genom Portal24. Även flera inlägg som handlar om mitt åttiotal, nittiotal, nollnolltal och tiotal i huset.

Tjugotalet arbetade jag inte på LåNgholmsgatan 24, men har ändå träffat åtskiliga barn, men även personal, som då fanns på skolan. Jag har haft föredrag och bildspels visningar om husets historia för Bergsundsskolans andra och tredjeklassare. Så även en liten bock på tjugotalet tillåter jag mig att sätta. Passar bra just idag den 7 januari tillika femtioårsdagen för mitt inträde genom Portal24.

Då som nu, på en tisdag …

Barngrupper kom barngrupper gick

femtio år en blinkning ett ögonblick

tacksam för allt som jag fick

45. Lätt att ha att göra med

Publicerat den 23 november, 2024     Lämna en kommentar

Hittade ett uppslag med ett par artiklar om centralföreningen, som jag skrev i maj 1983. I socialförvaltningens personaltidning med andra ord. Texterna innehöll lite historisk fakta samt en fejkad intervju med mig själv.

Tycker att artiklarna hör hemma i den här bloggen eftersom en av dem bygger på mina erfarenheter och hur jag då uppfattade arbetet på Bergsundsgården, Långholmsgatan 24 , som då tillhörde den gamla institutionen Centralföreningen.

Centralföreningen för daghem och lekskolor

Vad är det för skillnad mellan Social- förvaltningen och Centralföreningen?  Vad vet du om Centralföreningen?

med andra ord har träffat ett intervjuoffer som har arbetat på en av centralföreningens barnstugor i över åtta år. Vi hoppas kunna ge svar på dessa frågor och kanske några till.

Det var med spänning jag tog på mig uppdraget att intervjua ett utdöende släkte. Som alla vet håller centralföreningens barnstugor på att försvinna. Sakta men säkert äts de upp av socialförvaltningen.

Vi hade bestämt möte på en hemlig plats. Jag blev hämtad på Skolgränd och bortförd efter det att man satt på mig ögonbindel. För att inte väcka misstänksamhet fick jag även ett par solglasögon och en blindkäpp. Försökte var listig och räkna ut var jag befann mig, men i Rotebro tappade jag bort mig.  

Tillslut kom vi fram och när jag satte mig ner togs ögonbindeln av. Samtidigt som jag i mitt huvud tyst sjöng på låten Our House med Madness som kom i slutet av 1982, men med den egna textraden om Bergsundsgården. Till min häpnad så befann vi oss på Söderstadion. Solen sken och det var en underbar varm och skön vårmorgon.

Intervjun kan börja

m.a.o – Hur kom det sig att du började jobba på en barnstuga?

Intervjuoffer – Det har du inte med att göra.

Det här började inte så bra, jag försöker med en ny fråga.

m.a.o – Varför började du arbeta på centralföreningen och inte på socialförvaltningen?

I.o – Det var på det här viset. När jag slutade mitt gamla arbete så ringde jag faktiskt upp socialförvaltningen för att söka ett praktikant jobb. Visste att jag skulle få sitta länge och vänta i telefonen på att få komma fram. Men jag hade bestämt mig för att vänta tills någon svarade. Efter över en timmes väntan blev jag trött och lade mig ner på golvet. Det slutade inte bättre än att jag somnade. När jag vaknade tutade det i luren jag var forfarande i vänteläge. Kvällen innan hade jag träffat en vän som tipsade mig om centralföreningen.

Lade på luren och letade reda på numret till dem i telefonkatalogen. Ringde dit och fick omedelbart svar.

m.a.o – Vad sade de på centralföreningen?

l.o – Jag skulle berätta det när du avbröt mig. Jag fick tala med en kvinna vid namn Gunnel Sundqvist. När jag berättade mitt ärende frågade hon var jag bodde? Berättade det och då sa hon att det närmaste ställe jag kunde få praktikplats på var Sofia småbarnsskola på Fjällgatan. Fick telefonnumret dit och det slutade med att jag fick komma dit på ett första besök efter helgen och sedan var praktikplatsen min.

Första intrycket

m.a.o – Det lät lätt och smärtfritt.

I.o  – Det tyckte jag också. Jag tror att det första intrycket är det viktigaste. Socialförvaltningen verkade stor och byråkratisk medan centralföreningen var lättare att ha att göra med. Den uppfattningen har jag aldrig haft anledning att ändra på under de åtta åren som jag arbetat på Sofia småbarnsskola och Bergsundsgårdens  fritidshem.

m.a.o – Jag vet att du också arbetat på sommaröppet fritids för socialförvaltningen och på centralföreningens fritidshem under resten av året. Vad tycker du det är för skillnad på arbetsplatserna? Vad talar för och emot?

I.o – Byråkratin kort och gott!

m.a.o – Hur menar du då? Kan du utveckla det hela?

I.o – Ja det kan jag!

Här följer en lång tystnad och jag undrar vad som ska hända.

m.a.o – Gör det då!

I.o – Tycker du?

m.a.o – Annars skulle jag inte frågat.

Hemlagad mat

I.o – Då måste jag få rada upp en lång rad exempel. För det första, det är viktigt att du mår bra på din arbetsplats. Vi kan börja med magen.

m.a.o – med magen?!

I.o – Just det. På Bergsundsgården där jag arbetar har vi ett centralkök. På socialförvaltningen kör man mest med varmluftsugn. Skillnaden är hemlagad mat kontra halvfabrikat. Dessutom har vi på Långholmsgatan en egen personalmatsal så vi kommer ifrån barngruppen och kan äta det viktigaste målet mat i lugn och ro.

Jag är inte emot pedagogiska måltider tillsammans med barnen men du ska inte äta ditt huvudmål samtidigt som du arbetar. Förstår du vad jag menar?

m.a.o – Ja det gör jag.

I.o – vi har även ett personalrum högst upp i huset. Det är lite si och så med det på andra barnstugor.

m.a.o – Är det några andra skillnader?

I.o – Pappersjobbet, det är inte så tungrott. Vi behöver inte fylla i några tjänstgöringsrapporter. Vi har en expedition som fixar allt som har med löner att göra. Skulle du få det kärvt ekonomiskt i slutet av någon månad kan du alltid gå dit upp och fixa ett förskott.

m.a.o – Det låter som du arbetar på en liten privat firma.

I.o – Det känns nästan so jag gör det. Alla känner varandra över alla våningar och avdelningar och det är ingen personalomsättning att tala om.

T.ex. ett år var vi tvungna att köpa in nya stolar till fritidshemmet, men inventariekontot för fritids räckte inte till. Då kom vi överens med dagis (ja det hette dagis på åttiotalet) att vi kunde ta av deras inventariekonto. Nästa år kanske det är tvärtom. När så allt var bestämt så åkte vi och köpte stolarna. Inte någon lång väntan på att ekonomiavdelningen ska ge klartecken.

Arbetsgivaransvaret

m.a.o – Nu har jag hört att Stockholms kommun, dvs. Socialförvaltningen, ska ta över arbetsgivaransvaret för centralföreningens barnstugor. Vad tycker du om det?

I.o – Det kan nog bli bra, för vi får vara kvar som lokal förening på distriktet. Det finns nog bara en nackdel med ett sådant övertagande, det är att vi får Calle Dahlin som Big Boss.

Plötsligt tittar I.o på sin klocka, får bråttom iväg och reser sig upp.

m.a.o – vänta var ska du gå! Jag har ett par frågor kvar.

I.o – Tyvärr hinner inte. Dom släpper Bowieplåtarna säger han samtidigt som han försvinner ner från D1’s träläktare på Söderstadion.

m.a.o – Jaha, då förstår jag säger jag tyst till mig själv.

Sakta masar jag mig hem till redaktionen på Skolgränd för att skriva ut den här intervjun. Inte blev det som jag hade tänkt mig men det får duga. Det jag kanske kan tillägga är att socialförvaltningen föreslår att centralföreningen för daghem och lekskolor och dess kansli upphör.

Kort historik:

Barnstugeverksamheten i Stockholm ombesörjdes fram till 1930-talet i sin helhet av lokala- och församlingsföreningar med ekonomiskt bistånd från donationer, församlingar och kommunen. År 1929 började HSB inrätta s.k. lekstugor. Centrala organ inrättades så småningom för institutionernas gemensamma frågor.

Redan 1897 bildades en sådan första central organisation och fick namnet Centralkommittén för Stockholms arbetarstugor. Namnet ändrades år 1945 till Centralkommittén för Stockholms eftermiddagshem med barnträdgårdar.

En i egentlig mening samordnande och sammanhållande administrativ organisation bildades 1919 in form av Centralföreningen för barnkrubbor, småbarnsskolor och barnvän med ändamål att utgöra en sammanslutning av lokala föreningar för dessa verksamheter i Stockholm. I vilket obemedlade föräldrars barn, då föräldrarna av arbete är förhindrad att vårda barnen, erhålla en uppfostrande omvårdnad. Även lekskolor erhöll anslutning till centralföreningen.

År 1944 ändrades dess namn till Centralföreningen för daghem och lekskolor i Stockholm. År 1947 inrättades det ett gemensamt kansli för centralkommittén och centralföreningen och året därpå sammanslogs de båda organisationerna och fick det gemensamma namnet Centralföreningen. Den 1 januari 1957 övertog barnavårdsnämnden den dittills av HSB bedrivna barnstugeverksamheten.

Den 1 juni 1961 överfördes chefskapet för centralföreningens kansli till intendenten vid barnavårdsnämndens barnstugeavdelning.

År 1985 avvecklades hemgården Bergsundsgården sin verksamhet . Förskolan togs över av socialdistrikt 4 och flyttade till Centralvakten som låg på Långholmen i början av 1986. Kvar blev fritidshemmet som flyttade från första våningen till andra våningen.

Kungsholms barnkrubba, som öppnade 1854, är den äldsta barnkrubban i Sverige. Syftet var att ta hand om barn till framför allt fattiga mödrar så att de fick möjlighet att yrkesarbeta. Från början höll man till i lokaler som tillhörde Kronprinsessans Lovisas vårdanstalt för sjuka barn. 1909 flyttade barnkrubban in i den nybyggda Gula Villan på Welanders väg 4, där verksamheten drivs än idag som Kungsholms västra förskola.

Faktaruta om hemgårdarna:

44. Barndomen tur och retur

Publicerat den 15 oktober, 2024     Lämna en kommentar

Fick ett omtumlande mail ifrån Vietnam som hastigt och lustigt tog mig tillbaka till min egen barndom.

Ett gammalt foto från min barndom får bli en slags ingång som inleder detta inlägg. 

Affären låg längs med Perstorpsvägen vid Sköndalsbro. Det var i den lanthandeln som glass och läsk inköptes av oss Sköndalsbarn, under vår cykelväg till badet i Drevviken på somrarna. Numera heter det Hökarängsbadet men vi kallar det, både då och nu, kort och gott för ”Drevan”.

Har tidigare i bloggen skrivit om min skolgång i Sköndalsskolan på sextiotalet och hur jag då funderat över mina lärare. Skulle kunna ge mycket för att få möjlighet att samtala med de lärare jag haft för att få deras synpunkter och förklaringar till deras agerande gentemot mig på den tiden. Det var bland annat en av många orsaker till att jag startade den här bloggen. Ville ge gamla barn möjlighet att kontakta mig för att prata om eventuella funderingar på deras barndom på fritids, kollo eller skolan, men givetvis skriver jag också för och till mig själv.

Sent onsdag den 28 augusti fick jag ett överraskande mejl ifrån Vietnam. Det var från en av de i bloggen omtalade 2005: orna. En pojke, numera ung man vid namn Jakob, som jag inte har haft någon kontakt med sedan han slutade på Bergsundsskolan 2015 (för nio år sedan).

Det är lika bra att gå direkt på sak så här är hans mejl till mig:

”Hej LåN!

Jag vet inte hur tydligt ditt minne av mig är i nuläget då det har gått 9 år sedan vi hade någon kontakt med varandra men jag hoppas att det ringer en liten klocka åtminstone. Jag vet inte om jag är den enda utav 2005orna som aldrig har hört av sig under dom här åren eller inte. Jag hoppas inte det men det verkar som att du har hållit kontakten med ett stort gäng av dom i alla fall.

Jag vill börja med att säga att jag verkligen hoppas att du mår bra i nuläget, Både generellt men också angående din tragiska hälsosituation. Jag är tyvärr lite sen angående det och jag hade definitivt skrivit detta tidigare ifall jag hade vetat. 

Jag stötte på din blogg häromdagen av en slump utan att veta att den ens existerade. Jag läste igenom alltihop på en natt. Jag är så otroligt imponerad av ditt enorma engagemang och din passion för dels Bergsundsskolans historia men även för att ge oss en så betydelsefull barndom som vi har fått på grund av er. Jag önskar att jag hade fått chansen att säga det här till dig för många många år sedan. Jag vill bara skrika på 8 åriga jag som inte kunde förstå vilket otroligt privilegium det var att få gå på en sådan skola och träffa personer som dig dagligen. Jag pratar nog för mig och alla andra när jag säger att det är en enorm ära att få tillhöra den sista generationen som fick uppleva att dig som pedagog. 

Jag vet att du förmodligen har tagit emot liknande monologer från hundratals barn som har växt upp med dig och det kanske inte känns lika betydelsefullt när man hör det för 100e gången men även om det är så så får du påminna dig själv om att din insats som lärare och ditt hjärta är starkt nog att få så många personer att säga dessa saker så att du till slut blir van eller kanske till och med tröttnar på att höra dom. Det är en väldigt värdefull sak som du aldrig borde glömma.

Jag är såklart väldigt nyfiken på att höra mer om mycket av det du skriver om i dina texter samt att få reflektera över min tid på Bergsundsskolan från ett vuxet perspektiv (Trots att jag inte är stolt över en enda sak som mitt yngre jag gjorde eller hur jag betedde mig i många sammanhang) och ifall du hade haft tid och ork så hade jag varit mer än villig att prata någon gång. Det har ju gått 9 år trots allt och jag har varit med om en hel del sedan 2015. Jag är i nuläget i Vietnam, ska över till Kina imorgon och sen vidare västerut men om vi hittar ett lämpligt tillfälle när jag kommer hem till Sverige så hade det varit underbart.

Tack för allt

Mvh// Jakob, Oden”

Texten drabbade mig med full kraft! För givetvis minns jag Jakob eftersom han är/var en av alla dessa omtalade nollfemmor som mycket av texterna i den här bloggen bygger på. Dessutom var jag även Jakobs resurs på Bergsundsskolan under hans första år, i sexårsgruppen, på Balder.

Texten lästes tyst av mig, om och om igen, när jag befann mig på Fårö tillsammans med Lena och min dotter Annie’s familj. Nämner det nu för att det kommer en slags förklaring senare i texten.

Dagen efter skrev jag mitt svar:

Oj Jakob! 

Vilken fin och insiktsfull text. Blir djupt rörd, med ålderns rätt.  Är på mitt älskade Fårö nu när jag skriver detta. 

Som du så klokt säger om ditt åttaåriga jag så var vår relation allt annat än enkel. Men du ska veta att jag aldrig gav upp utan du fick ungefär samma behandling som alla övriga i klassen. Har även lite kontakt med din klasskamrat T. 

I min värd såg jag fram emot att du skulle växa upp och mogna och bli den person som jag nu kan utläsa av din text att du skulle bli. En Jakob som jag kunde vara stolt över att ha fått vara en del av under din uppväxt. 

Kontakten med många av Odenbarn började när jag fick en videohälsning ifrån tio Odentjejer den 4 april 2020 och sedan gav det ena det andra och under åren så växte kontakten med barn från den åldersgruppen till 18/19 st. 

Det berikade min tid under pandemin och under mina besök i Stockholm så träffades vi med ojämna mellanrum. Pandemin gjorde också att jag kunde fördjupa mig i Långholmsgatan 24’s historia och plötsligt ramlade jag över fakta om huset utan att behöva anstränga mig (som om att någon osynlig kraft vägledde mig).

När Långholmsgatans historia var klar började jag skriva om mina egna upplevelser som barn för att jag själv drömt om att få veta hur mina lärare såg på mig. Tyckte då att det minsta jag kunde göra var att föregå med gott exempel. Sagt och gjort som du kanske också har läst här på Portal24.

Vi flyttade från Fårö förra året (31 maj) tillbaka till Sthlm, så jag kan träffa dig och prata när du kommer hem från din utlandsvistelse. 

När det gäller min hälsa så är den bra nu, kanske inte utmärkt med tanke på operationen, men det går åt rätt håll. Med det sagt så ses vi när du kommer hem, på förslagsvis, ett fik i Hornstull …

Allt gott till dig Jakob!// LåN

Sedan hörda jag inget ifrån honom på en lång tid av förklarliga skäl, eftersom han befann sig på resande fot. För att belysa just detta, att tiden går och vardagen består, lägger jag in en vacker och tänkvärd text om bardom skrivna av Fredrik Backman taget ifrån boken Och varje morgon blir vägen hem längre och längre:

” Det börjar snöa på torget, i samma takt som riktigt små barn gråter, först som om det knappt hade börjat men snart som om det aldrig skulle sluta. Tunga, vita flingor täcker alla farfars idéer.

– Berätta om skolan, Noahnoah, ber den gamla mannen.

Han vill alltid veta allt om skolan, men inte som andra vuxna, som vill veta om Noah sköter sig. Farfar vill veta om skolan sköter sig. Det gör den nästan aldrig.

– Vår lärare tvingade oss att skriva en berättelse om vad vi vill bli när vi blir stora, berättar Noah.

– Vad skrev du?

– Jag skrev att jag ville koncentrera mig på att vara liten först.

– Det är ett mycket bra svar.

– Eller hur? Jag vill hellre bli gammal än vuxen. Alla vuxna är arga, det är bara barn och gamla som skrattar.

– Skrev du det?

– Ja.

– Vad sa din lärare?

– Hon sa att jag inte hade förstått uppgiften.

– Och vad sa du?

– Jag sa att hon inte hade förstått svaret.

– Jag älskar dig, får farfar fram med slutna ögon.

– Du blöder igen, säger Noah med handen på hans underarm.

Farfar torkar sig i pannan med en urtvättad näsduk. Han letar efter något i sina fickor. Sedan tittar han på pojkens skor, hur de svajar ett par decimeter ovanför asfalten med oregerliga skuggor under sig.

– När dina fötter når till marken, då är jag i rymden, älskade Noahnoah.

Pojken koncentrerar sig på att andas i takt med farfar. Det är en annan av deras lekar.

– Är vi här för att lära oss att säga hej då, farfar? frågar han till sist.

Den gamla mannen kliar sig på hakan, tänker efter länge.

– Ja, Noahnoah. Jag är rädd för det.

– Jag tycker att hej då är svåra, erkänner pojken.

Farfar nickar och klappar honom mjukt på kinden trots att fingertopparna är sträva som torr mocka”.

En synnerlig tänkvärd text, speciellt för mig som ägnat mig åt barns välmående i hela mitt yrkesliv tillsammans med likasinnade kollegor. Men en av anledningarna till att jag tog med den här texten är för att Jakob berättade om ett fint privat samtal han själv hade haft med sin morfar.

Så tillslut söndag den 28 september, en månad senare, kom ett svar:

”Hej LåN.

Jag ber så otroligt mycket om ursäkt för att jag inte har svarat. Jag kom nyligen hem till Sverige igen och jag har haft väldigt mycket att göra sedan dess, mycket av min tid har gått åt att söka jobb och plugga inför komvux. Jag ser dock fortfarande väldigt mycket fram emot att få träffa dig.

Hur ser nästa vecka ut för dig? Vi kanske kan träffas på Stage någon eftermiddag ifall du har tid.

Mvh// Jakob”

Svarade direkt med vändande mejl:

Hej Jakob! 

Välkommen hem! 

Du behöver inte ursäkta dig för att du inte kontaktat mig tidigare utan det viktiga är att du gör det nu.

Hörde också att du var ute och backpackade av HJ, 

Träffar gärna dig i Hornstull, men inte på Stage. Det ligger för nära Bergsundsskolan tycker jag. Däremot möter jag dig gärna på Giffi som ligger vid Hornsgatan 143 E (precis där Liljeholmsbron börjar) på torsdag. 

Ska vi säga vid tretiden (15:00). Det går att fika där eller även att äta någon enklare thai rätt.  

Jag ska försöka svara på de frågor du har så gott det går. För i samtal om tider som flytt kan det dyka upp minnen, jag glömt, när jag minst anar det. Det märkliga är att jag kommer ihåg att du alltid fyllde år straxt efter skolavslutningen i juni. Så nu är du nitton år.  – Tiden går! 

Spännande att få höra om din resa och även orsaken till att du kontaktade mig, vilket jag är väldigt glad över. Är även lite nyfiken på hur din familj har det nu för tiden? 

Så om du kan träffas torsdag den 3 okt kl. 15:00 på Giffi så ses vi då? Har tagit fram lite foton på dig från förr som jag lagt in i min mobil som jag kan visa …

Vi syns// LåN 

”Hej, 15:00 på torsdag blir jättebra. Ser fram emot det!

Vi ses då// Jakob”

Fem dagar senare träffades vi och jag kände mig ganska nervös inför mötet utan att riktigt förstå varför. Som vanligt var jag ute i god tid och satte mig en trappa ner vid ett bord och väntade. Funderade samtidigt över hur många gamla Bergsundsskolebarn jag träffat här på Giffi sedan det första mötet med Nattis i maj 2021? Svaret finns i min mobil eftersom jag har ett Giffi album med foton på alla. Har fotograferat dem i träffar med stora grupper, små grupper och även enskilda möten. Räknade och räknade om och kom upp i trettiofyra stycken (svårt att fatta), men dessa har varit så berikande för mig. Jakob kommer nu att bli den 35: e.

Det blev ett långt och intressant samtal där frågor ställdes och svar gavs efter bästa förmåga. Några av dessa sammanfattade jag tio dagar efteråt, inte allt, utan valda delar eftersom några är personliga enbart mellan honom och mig.

Något av det första Jakob berättade är att tiden på Bergsundsskolan är det som han har bäst känsla för ifrån sin skoltid i barndomen. Han kan fortfarande namnen på alla från hans lågstadieklass på Oden. Vi pratade lite allmänt om skoltiden till att börja med, men sedan frågade jag honom om han kommer ihåg den första tiden i sexårsgruppen på Balder, då jag var hans resurs. Han nickade tyst.

Berättade att jag bl.a fick locka honom med att gå upp till kontoret och sätta sig vid datorn för att lättare få honom att acceptera de uppgifter som de andra barnen skulle göra. Då gick det att lättare motivera honom. En av hans uppgifter på Midgård (6 tr.) var att söka efter pysselaktiviteter (på datorn) till klassen och skriva ut dem. Som han sedan presenterade när det var dags för klassen att välja lekområden efter lunchen.

Visst det minns han, men även hur arg han blev när han fick skulden för saker han inte hade gjort, vilket han hade svårt att förklara för oss vuxna och även värja sig emot. Det var ett speciellt barn som ofta skyllde på honom och han berättade om ett minnesvärt samtal med sin morfar när han för första gången berättade om sin utsatta situation för honom. Det samtalet bär han fortfarande med sig som varmt och betydelsefullt. Men fortfarande framhåller han Bergsundsskolan som en bra skola när han tänker tillbaka och det var tryggt med de återkommande aktiviteterna och traditionerna skolan hade. Julpyssel, Påskpyssel, Kolloresan, Stenåldersbyn, Halloweenfesten, Filmtajm, fredagslekar, sommarfritids, korvgrillning i Högan m.m.

Jag frågade honom hur utlandsresan varit och han berättade att han åkt iväg själv för att fundera över vad han skulle göra efter gymnasiet. Han hade rest till Vietnams, Kina och Thailand.

– Vad kom du fram till?

Jag ska söka jobb och sedan vill jag även läsa upp mina gymnasiebetyg.

Bra Jakob! Det låter som en plan!

Något han däremot ogillade var tvånget han kända av att behöva sjunga offentligt tillsammans med klassen på skolavslutningarna eller på samlingarna i motoriken.

• Hur kunde skolan tvinga barn att sjunga mot sin vilja!

Jag försökte förklara det med att det var en av skolans stolta traditioner. Den att få barn att våga agera framför en publik.

Det var precis lika viktigt som att lära sig läsa, skriva och räkna. Därför fick ni läsa böcker ni själva valt från biblioteket i tredje klass, recensera boken skriftligt och sedan berätta själva om vad ni tyckte om boken för era klasskamrater. I förlängningen skulle det ge er en social kompetens att ta med er in på mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet och tillslut även ut i arbetslivet.

Han höll inte med utan stod fast vid sin ståndpunkt trots min förklaring. Vi fick tillslut enas om att vi hade olika åsikt.

Hade också tagit med mig en liten folder där alla Odenbarn skrivit en hälsning när de slutade trean (till respektive personal) som jag visade honom.

Jag visade även några foton på honom från hans tid på Bergsundsskolan. I albumet fanns det även en bild på honom som jag tog på Fåröfärjan sommaren 2013. Familjen hade seglat till Fårö och som av en händelse hamnade vi på samma färjetur. Jakob hade inte tyckt det var något konstigt eftersom han visste att jag var på Fårö på somrarna. Det är först nu som vuxen han inser att Fårö är stort och att det inte är självklart att stöta på varandra.

En annan sak han ville prata om var att han upptäckt ett Instagramkonto ”odten2005” och förstått att det handlade om hans klass. Han hade ansökt om att bli medlem men inte blivit det. Då kände sig bortval, vilket inte hade varit någon bra känsla.

Nu kunde jag berätta för honom att detta konto varit ett slutet konto med de tio flickor som gått på Oden. Anledningen till att det kontot såg dagen ljus, den 30 juni 2020, var som ett tack till den sång de skickade till mig på Fårö. Blev väldigt rörd och tackade dem alla i en gemensam chattgrupp. Att pandemin pågick var säkert också en bidragande faktor till att jag startade Instagramkontot.

Vid uppstarten fick jag lova dem att det skulle vara ett slutet konto för bara för dem, med foton ifrån deras lågstadietid på Bergsundsskolan. De fick i sin tur lova mig att även deras anhöriga skulle få tillgång till kontot. Det blev starten på det som i förlängningen förde med sig att den här bloggen såg dagens ljus den 14 augusti 2021. Jag såg på Jakob att en sten föll från hans bröst. Det fanns en rimlig förklaring och han var inte bortvald.

Tror att det var här jag frågade. Är det ok om jag tar en bild på dig? Det var det och i samtidigt berättade han att det inte var ok att lägga upp fotot i bloggen. Vilket jag självklart respekterar.

En sak han undrade över när han läst bloggen var en text som han var bergsäker på handlade om honom, men plötsligt hade han läst tilltalet hon, henne och undrade vad det var. Fick lov att berätta om att det verkligen handlade om en flicka i klassen som även godkänt att texten lades ut på bloggen och den absolut inte handlade om honom.

Såg att han blev lite konfunderad och samtidig sa han att det hade han verkligen ingen aning om, det hade han inte märkt i klassen.  

Efter ett par timmar rundade vi av och gick ut i hembygden Hornstull. Då frågade Jakob om när Bergsundsskolan stänger. Tittade på mobilklocka och sa att om en timme skulle jag tro.

• Kan vi inte gå upp till Bergsundsskolan. Skulle vilja gå ut på gården och titta.

Ok, vi kan testa att komma in hör jag mig säga, men jag har troligtvis inte den nya portkoden. När vi kom fram till Långholmsgatan 24 öppnade ett barn porten för oss. Troligtvis på väg hem. Vi gick in. Jag upp till Balder (1 tr.) och Jakob ut på gården. Träffade Per och berättade att jag kom tillsammans med Jakob för att han ville titta in till sin gamla lågstadieskola. Jakob kom in på Balder och hälsade på Per som även känner honom från tiden då Jakob gick på Oden. Vi samtalade lite och sedan undrade Jakob om han kunde få gå upp till Oden (3 tr.) och se sig omkring. Nu var Oden stängd för dagen men Per gick med oss upp och såg till att Jakob fick gå runt lite i minnenas allé. Vi gick även ner till Tor (2 tr.) och tittade in i idrottssalen (gamla motoriken).

Nu verkade Jakob nöjd och vi sa hej då och gick ut. Väl ute på gatan tyckte han att vi även skulle gå till Högalidsparken. Tankarna for runt i huvudet på mig och varför inte. Det här är Jakobs barndomspromenad och jag känner att jag har blivit utvald som följeslagare på denna, för honom, så viktiga vandring. Det värdesätter jag och hade mer än gärna haft en ledsagare runt Sköndalsskolan och dess omgivningar när det begav sig.

Vi gick runt i parken och tittade på det som fanns kvar och det som har ändrats. Talade lite med Robban som fortfarande jobbade kvar sedan vår tid. Vi pratade också om hur det var att längta till att börja andra klass för då fick man vara utanför parkens gränser ute i Högalidsberget. Sedan i trean fick de också gå själva till och från skolan till Högan.

Vid grinden ut mot Högalidsgatan träffade vi som av en händelse Jakobs klasskamrat Tuva som var ute med sin hund, taxen Rickard. Tuva och hennes syster Mira som jag också hade glädjen att träffade på Fårö, flera gånger (förklaringen till varför jag nämnde Fårö i inledningen av detta inlägg).

Tackade för senast, eftersom jag var inbjuden till hennes studentmottagning i början av juni. Det blev ett kort samtal med henne innan vi gick vidare ut mot Långholmsgatan och vid Jakobs port skildes våra vägar.

PS! Givetvis lät jag Jakob läsa hela inlägget, innan det lades upp här på Portal24 för att få hans godkännande och fick följande svar:

”Hej LåN!

Det var en väldigt fin och betydelsefull text. Tack så otroligt mycket. Den får du gärna lägga upp. Jag tycker verkligen om hur du använder din blogg. Mycket av det du drar upp hade yngre generationer nog aldrig kommit i kontakt med om det inte var för Portal24. Du lyckas att väva ihop dessa inslag med dina personliga berättelser på ett väldigt skickligt sätt”.

Sammanfattningsvis kanske kan sägas att det är viktigt att komma tillfreds med sin barndom för att få ett bra vuxenliv. Barndomen finns alltid kvar i alla vuxna, för att besöka vid behov, men våra minnen bleknar tyvärr över tid. Det är viktigt att kunna ha kvar en positiv känsla men även en förlåtande uppfattning över vad som varit när vi var små. Då blir det lättare att återgå till livet som vuxen i nutid och se fram emot att bli äldre i framtid.

————-

Som det gjorde för mig, fredagen den 11 oktober, när Björn äntligen fick gravsättas efter en lång väntan för familj, släkt och vänner. Det var en fin ceremoni för att kunna sätta punkt och gå vidare. Men så länge vi lever kommer vi fortfarande kunna ta fram Björn i våra minnen.

– När vi vill!

Trots att det regnade under morgonen var det uppehåll under hela ceremonin, så det blev en vacker lite kylslagen upplevelse där höstlöven lossnade från träden omkring våra huvuden och singlade ner på marken.

Barndomen bar vi

alla med oss

fast den inte var synlig

den här höstdagen

Du finns

så länge vi

minns

Karin hade ordnat med en värmande backluckebjudning som avslutning vid en närliggande parkering på Skogskyrkogården.

43. Mange och Povel

Publicerat den 17 september, 2024     Lämna en kommentar

Påmindes om en händelse som inträffade på Bergängens kollo 1985. Blev tvungen att leta upp dagboken från det året för att minnas alla detaljer och här återges den fina historien som skrevs för 39:år sedan.

Helgen, den 13–15 sept, träffades vi på Bergängen för vår årliga kolloträff, med gamla kollobarn och ännu äldre kollopersonal.

I år var barnet Mange (nu 53 år) med för första gången och det väckte gamla fina minnen i samtalet med honom. Trots att minnesbilderna inte är lika klara som önskvärt så finns det vägar att komma runt det. För vi skrev dagböcker under alla åren vi arbetade där och då är det enkelt att ta reda på hur gamla händelser beskrevs på den tiden. Vilket är fördelaktigt för då ses de äldre diffusa minnena i ett klarare ljus.

Här kommer en text som skrevs på sommargården Bergängen, fredag den 3 augusti 1985, då vi alla var så mycket yngre. En tid då mobiltelefoner, datorer, Internet, Facebook, Instagram och Spotify inte upptog så mycket av värdefulla tid. En tid då ögonbryn höjdes om någon man mötte gick och pratade för sig själv. Nu är den företeelsen vardagsmat.

Hur kom det sig att målbrotts skrovelrösten Mange (som aldrig någonsin sjungit offentligt) kunde stå rakt upp och ner och sjunga Povel Ramels klassiska sång ”Karl Nilsson”. Till och med med en klassisk keps på sitt huvud. Så här gick det till:

”Någon gång i mitten av sommaren låg Mange, Mjutten och jag uppe i femman (vårt samlingsrum i barnhuset) och läste. Jag fick tag på en bok med Povel Ramels sångtexter. Bläddra lite smått och plötsligt fanns texten på låten Karl Nilsson mitt framför mina ögon. Jag minns hur jag i min ungdom ( i början på sextiotalet) älskade just den här låten , speciellt det kluriga slutet som upprepades i evighetens evighet. Plötsligt utan att riktigt hajja det själv satte jag igång att sjunga låten.

Mange och Mjutten tog ingen notis över min sång till att börja med, så jag började sjunga högre och tyckte mig märka några höjda ögonbryn hos de två gossarna. Det sporrade mig till ett ännu ljudligare röstomfång och se nu hade jag grabbarnas hela uppmärksamhet. Vet inte om de tyckte att det lät bra eller om de tyckte jag blivit tokig?

Så kommer jag till slutet av låten med den berömda återupprepnings effekten. När jag fortsatte sjunga utan tecken på på att sluta frågade Mange mig hur länge tänker hålla på. Han fick inget svar för det är svårt att svara och samtidigt sjunga.

”Som just vuxit upp å gift sig och fått barn, som just har slutat skolan å gift sig å fått barn, som just vuxit upp å gift sig å fått barn, som just har slutat skolan å gift sig å fått barn osv …”

Efter 25 minuter gav Mange upp och gick,skakande på huvudet, ut från 5:an. Mjutten låg kvar och försökte hålla koncentrationen kvar i ett slitet Seriemagasin. Det var då jag bestämde mig för att sommarens målsättning skulle vara att få Mange att sjunga Karl Nilsson för hela kollot på sommarens sista avslutningskväll.

Tittade på klockanoch såg att det bara var en halvtimme kvar tills kvällssamlingenså det var bara att fortsätta sjunga tills Mange kom tillbaks. Har faktiskt Mjutten kvar här som bevis för att hållit ut hela tiden och förstod också att Mange skulle fråga honom. Dessutom förstår jag att texten redan satt outplånliga spår hos honom. Upprepningseffekten gör att texten sakta och säkert mals in i hjärnan.

Kvällssamlingen började och Mange har givetvis frågat Mjutten om jag hade fortsatt sjunga och fick veta att så var fallet. Är det det här som kallas kärlek, förlåt hjärntvätt ska det vara.

Efter samlingen ropade jag till mig honom och berättade att den här låten har jag tänkt att du ska sjunga för hela kollot den sista kvällen innan ni åker hem.

Han tittade på mig som om jag inte var riktigt klok:

–       ALDRIG!

Men jag vet att på kollo kan man göra det omöjliga bara man ger sig faan på det. Tid finns i överflöd och för att göra en lång historia kort så med hjälp av barn och personal så fick vi Mange att sjunga Karl Nilsson på sommarens sista kväll. Det var helt underbart och det kan än en gång konstateras att detta är endast möjligt på en sommargård där du är trygg och du känner tillit i gruppen.

Kärleken till Bergängen och dess befolkning övervinner blygsel, rädsla och du vågar. Efteråt är du tillfreds och stolt över att hade modet, du växer och på köpet har du också vunnit omgivningens uppskattning. Därför fick vi även se uppträdande av Hillevi, Helen, Nickan, Nille, Zorken, Kenta och Anki.

Här måste jag få avsluta med ett citat som Mats (Kocken) skrev fredagskvällen den 2 augusti 1985. Frid över hans minne.

”Halv åtta satt vi med knäppt kragknppar (och nästan händer) till bords. Maten var skitgod. Före servering av Bergängare, den klassiska efterrätten, (som består av chokladpudding, vispade grädde och som pricken över i:t, en daim nedtryckt) blev det underhållning. Det var fantastiskt att se hur många som insett den unika chansen att kanske göra bort sig (men bli älskad ändå) som Bergängens sommargård kan erbjuda. Underbarast var förstås Mange, med Karl Nilssons visa”.

Av den anledningen hade jag med mig en liten Povel Ramel folder med snapsvisor, skrivna av legenden själv, som en present till Mange. Nu när han 2024 för fösta gången var med på vår årliga räff på Bergängen. Som en liten uppskattning till den sångprestation han vågade sig på och utförde med bravur sommaren 1985.

Bergängens återträff är en årlig tradition, för barn och personal, som startades 2013 av kollobarnet Dudde och som fortfarande är pågående. Redan nu är Bergängen uppbokad lördag den 14 september 2025 och handpenningen är redan inbetald.

Avslutar med texten till låten som väckte så mycket minnen:

Karl Nilsson

Goddag på er alla, mitt namn är Karl Nilsson
Och jag ville sjunga en visa om mig själv
Jag föddes i Småland av egna föräldrar
Ja, närmre bestämt i en by som hette By

Ett rött litet torp med mossa på sitt tak
Bak fönstret närmast köket jag först såg dagens ljus
En säng och en stol, två stolar till och ett bord
Just så såg rummet ut där jag först såg dagens ljus

Traddirallanemej, hugg i och håll

Min mor hette Sara Beata Johanna
Elvira Johanna Katrina Karoline
Gustava Pernilla Johanna Therése
Albertina Johanna, min fader hette Kurt

De var, har man sagt, ett rekorderligt par
De var på gott och ont, ja, de var som folk är mest
Min far, han var stins, min mor, hon kläckte ägg
De tjänte lite pengar, de, de, de var som folk är mest

För traddiralladedej, hugg i och håll

I skolan i Frönum jag lärde att stava
Och läsa och skriva och räkna och fysik
Vi voro 24 elever i klassen
Jag satt mot katedern där magister Mallblom satt

Vid mig satt en pojk och där bredvid en pojk
Vid sidan av en pojke en flicka och en pojk
Bak dem satt en pojk, en jänta och en tös
Och där bakom en kvinna, en pojke och en pojk

För traddiralladedej, hugg i och håll

Den första lektionen så sade magistern
Goddag på er alla och varsågod och sitt
Sen frågade han oss vad vi hette i förnamn
Och någon sa Erik och en annan sa Urban

Och en ropte Klas och en sa Magdalene
Och en sa Kajsa-Frida och sen så var det rast
Lektion nummer två sa någon Feverin
Och Hillevi sa resten och sen så var det rast

För traddiralladedej och sparkte boll!

Jag gick första klassen och andra och tredje
Och sen gick jag fjärde, och sen så gick jag hem
Fick jobb upp vid sågen och staplade bräder
Och bräder och bräder och bräder om igen

En del la jag så och andra la jag så
En del la jag åt sidan, en del la jag för sig
En del hade hål, dem lade jag för sig
Och andra var för korta, dem lade jag för sig

För traddiralladedej

En del hade kantfnas, dem la jag på sitt håll
En del hade böjt sig, dem lade jag för sig
En del var angripna av blåhjon och nattsmyg
Dem la jag åt sidan i en särskild hög för sig

En del hade krympt, dem lade jag för sig
En del var prima virke, dem lade jag för mig
Jag staplade björk och ask och lönn för sig
Sen for jag till Amerika ett tag och hem igen

För traddirallanedej, hugg i och håll

Sen gifte jag mig med min hustru Linnea
Och vi fick en pojke, en flicka och en son
Vi flytta till Skövde, och de gick i skolan
Och de tog studenten och blev gifta och fick barn

Som nu vuxit upp och gift sig och fått barn
Som just har slutat skolan och gift sig och fått barn
Som just vuxit upp och gift sig och fått barn
Och jag blev skild och gift och stins och far till femton barn

Som just vuxit upp och gift sig och fått barn
Som just har slutat skolan och gift sig och fått barn
Som just vuxit upp och gift sig och fått barn
Som just har slutat …

42. Can Can Cancer med mig själv

Publicerat den 22 maj, 2024     1 kommentar

Det här är en text som både var svår och lätt att formulera. Det stora problemet var om texten göras offentlig eller skulle jag lägga locket på och låta orden få smyga omkring i mina egna tankar, i lönndom. Smakar lite på ordet ”Prostatacancer”.

Krönikan kan kanske kännas ostrukturerad eftersom det är en pyttipanna av tankar som nedtecknats i flykten. Räknar med att redigera allt i efterhand så att läsningen kommer att flyta. Om inte så bjuder jag på det med tanke på omständigheterna. Med de sagt har jag alltså fått diagnosen aggressiv prostatacancer.

Givetvis fick mina närstående omedelbart besked, men även nära vänner, har fått veta om det lite pö om pö. Har känt ett tvångsmässigt behov att berätta om min situation, som om att prognosen skulle bli bättre desto fler som fick vetskap. Sinnen skärps och minnen stärks.

Hur ska jag göra med alla mina fina Bergsundsskolebarn med familjer. De som jag fortfarande upprätthållit kontakten med. Borde jag berätta eller vara tyst. Jag funderade:

– Hur skulle jag själv vilja ha haft det när jag var i deras ålder??

Det fina med gemenskapen med dem gjorde att jag redan tidigare hade bestämt mig för att alltid köra med öppna kort. Det tror jag har varit bra och kanske även tryggt. Precis som 2014 då jag berättade, på morgonsamlingen, att min hund Stella gått bort när de gick på lågstadiet. Därför valde jag att skriva till dem och berätta om min belägenhet utan några förmildrande omskrivningar.

Den öppna kontakten jag har haft med en stor del av min sista barngrupp på Bergsundsskolan (födda 2005) är ingen väl dold hemlighet. Men sedan återflytten till Stockholm har det trappats ner påtagligt. Alla mina unga vänner är nu inne på upploppet av sin skolgång och om någon vecka avslutar de tredje ring. Då ska de ta på sig sina vita studentmössor och glada miner. När festligheterna sedan avslutas är det dags för dem att börja blicka framåt mot en oviss framtid med oanade möjligheter och skyldigheter.

Jag känner mig trygg med att de kommer klara inträdet in i vuxenvärlden med bravur. Givetvis kommer livet för dem bli som en bergochdalbana, precis som för oss alla, med toppar och dalar. Troligtvis mest med många toppar! Men ringakta inte dalarna för när de tagit sig ur dem kommer de ha vuxit som människa och kanske till och med var lite glad över att ha genomgått dem.

Förutom denna åldersgrupp har även flera fd. barn och även personal från Bergsundsskolan fått insikt i min belägenhet och jag har fått ett fantastiskt stöd med många fina ord. Ingen nämnd och ingen glömd. Visste också att jag skulle få sympatier av mina unga vänner och behövde nog den kraften inför operationen. Men alla ni andra som ännu inte vet är också värd att få vetskap. Tycker jag men fråga mig inte varför?

Livet går som sagt sina egna stigar och tar ingen hänsyn till våra egna personliga framtidsplaner. Onsdag den 3 april fick jag beskedet att jag hade prostatacancer. Lite omtumlande, men jag valde direkt att tycka att det var bra att det upptäcktes, förhoppningsvis i tid. Nu är jag inne i systemet och fredagen den 26 april träffade jag två läkare på Södersjukhuset för att bestämma hur vi ska gå vidare. Lena var med i realtid via mobilen när operationstiden bestämdes.

Det går undan när du fått den här diagnosen och nu har vi i samförstånd bestämt att jag ska opereras onsdag den 22 maj. Operationen kommer att ta ca 1-3 timmar och genomförs med robotassisterad titthålsteknink. Då jag också kommer få en kateter som ska behållas ca 7-14 dagar.

Vad allt det innebär efteråt är svårt att sia om, men eftersom ni alla är kloka individer kommer den av er som vill veta mer att googla för att få fram lite matnyttigt. Själv tog jag reda på vad som kan hända efter operationen och det går att läsa i en faktaruta i slutet av detta inlägg.

Funderade också på vilket sätt jag skulle berätta det för min dotter, men Lena hann före. När vi sedan träffades berättade jag med mina egna ord och avslutade med att:

– Nu kan du nog inte räkna med att få något syskon!

Då kunde vi bägge skratta trots allvaret i situationen. Samtidigt tänker jag att det var tur att vi flyttade från Fårö till Sthlm för annars hade det kanske inte upptäcks i tid.

– Vem vet?

Sedan det första beskedet har min kreativitet ökat påtagligt, bl.a. har jag har arbetat med att gå igenom mina musikaliska influenser över tid och påbörjat en spellista på Spotify kallad ”Episka toner” som bara växer.

Det har också blivit en hel del egentid i det tysta. Speciellt tidigt på morgonen då jag har vaknat och fundera för mig själv. De inre tankarna kan vara ljusa, lätta, luftiga och positiva, men de kan också få en mörk, tung, kompakt och negativ klang, eller en blandning av alltihop. Det hänger lite på dagsformen, eller morgonformen rättare sagt. För det mesta är de underhållande och aldrig ointressanta. Det är som om jag stod framför en personlig fiskdamm, kastar linan på metspöt över den uppspända filten och drar upp egna osorterade minnesbilder från förr, som i vanlig ordning får ett eget liv. Givetvis kollade jag upp några av dessa tankar som ploppade upp, för att få bekräftelse för om att jag minns rätt.

Bland annat funderade jag över det gamla musikstället Kingside som låg i Farsta ungdomsgård. Kunde det verkligen stämma att vi på den platsen såg gruppen Them med Van Morrison på Nyårsafton 1965.

– Jomenvisst!

Det skulle senare visa sig att jag såg Them på nyårsdagen den 1 januari 1966, men spelplatsen Farsta stämmer. Rätt ska vara rätt!

Får även minnesbilder från rockklubben Ritz vid tunnelbanenedgången vid Medborgarplatsen som öppnade 1981 och stängde i maj 1992. Var där på spelningar med Mink DeVille, Johnny Winter eller TRB m.fl. Det var lätt för mig att ta mig dit eftersom jag bodde i närheten på den tiden, på Södermannagatan och Hökens gata.

Men spelningen som speciellt sticker ut var med Dexys Midnight Runners när Kevin Rowland kommer ut på scenen, kör ett par låtar och några i publiken är för högljudda, tycker i alla fall han. Då brytar han en sång mitt i låten, läxar upp dem och säger att om de forsätter väsnas så avslutar han konserten. Givetvis fortsätter de med ännu högre intensitet och efter fyra låtar (tror jag att det var) så kliver han hel sonika av scenen och bandet står kvar som frågetecken. Det blev inget mer musik ifrån Dexys den kvällen. Har inte hittat något på Google som bekräftar min minnesbild. Men så var det i alla fall!

Har även åter förflyttas till diskot Fasching på Kungsgatan. Vars historik jag däremot finner på Wikipedia:

””Fasching var ursprungligen ett diskotek i dansrestaurang Zanzibars lokaler på Kungsgatan 63 i Stockholm. Diskoteket öppnades den 6 april 1967. Namnet Fasching kommer från det gemensamma karnevals- och fastlagsfirandet i Tyskland. Idén till namnet fick Bosse Halldoff efter att ha besökt diskoteket Chez L i Malmö där man firade Fasching efter förebild från München. Han frågade om han fick ta namnet Fasching till diskoteket i Stockholm. Eftersom namnet inte var skyddat fanns det inga hinder. Halldoff blev platschef och Inger Flyckt blev DJ. Starten på Fasching skedde i samband med premiärfesten för Halldoffs bror Janne Halldoffs film Ola & Julia. Fasching blev ett av de populäraste diskoteken i Stockholm under 10 år. Flyckt var DJ fram till våren 1970 då hon tog över som platschef. Fasching upphörde som diskotek 1977”.

Det fina med att läsa om Bosse Halldoff var att han fanns med i ett gäng på Kvarnen tillsammans med brorsan Janne, Bonzo och boxaren Lennart Risberg. Alla dessa äldre män (i våra ögon) var också med på Hammarby bortamatcher hösten 1970. Mer om bussresan längre ner i texten …

Innan vi i gänget gick till Fasching grundade vi med bärs i enlitersglas på puben Kloster som låg på Vasagatan 50. Ibland skulle innehållet intas i ett enda svep. Vilket fick till följd att jag för det mesta inte blev insläppt på Fasching direkt eftersom vakten oftast sa åt mig att ta ett varv runt kvarteret först. Det hände även de gånger då jag var spiknykter. Det blev tydligen en kul grej för den här vakten. Mindre kul för mig …

Minns också Musikpuben Bullerbyn som låg vid Kungsbron, som för övrigt låg granne med min dåvarande arbetsplats på Turistcentralen resebyrå. Där jobbade jag mellan 1972 till 15 juli 1974.

Hittade följande text skriven av Börje Peratt:

”Bullerbyn var en musikpub på Kungsgatan 67 i Stockholm. Bullerbyn öppnade 22 sept 1973 och höll på till slutet av 70-talet. Ägaren Hans-Olof Wahlström var alltid med på noterna när det hände något nytt. Många av dåtidens stora jazzartister så som Elvin Jones, Al Heath, Monica Zetterlund, Bernt Rosengren, Jan Garbarek uppträdde på ”Bullret”. Också flera av den alternativa musikrörelsens artister kunde avnjutas på denna scen genom åren. Stort tack för denna tid”

Kommer ihåg att det var en lite skamfilad lokal med heltäckningsmattor. Har också för mig att Bullerbyn drevs av samma person som hade Plaskdammen på Sveavägen?

Vem hade kunna tro att jag i en nattdröm skulle få återvända till musikstället Plaskdammen på Sveavägen och återigen glatt och sömndrucken vakna till tonerna från greken Dinoyssis Savopoulos, tyst inne in huvudet. Maniskt letade jag upp låten på Spotify och lade direkt in den på spellistan. I mitt inre återser jag den långa ringdansen ute på Sveavägen. Men även sukta efter att få höra Johny Rivers långa 16 minuters låt John Lee Hooker (Live At The Whisky A Go-Go) som ofta spelades på samma ställe.

Men mest glad är jag över att efter många år återupptäcka bekantskapen med John Miles fantastiska låt ”Music”, som jag nu i ett svagt ögonblick tycker är ett personligt statment över vad musiken betytt i mitt liv.

Musiken kommer även få sitt lystmäte i sommar (efter operationen) eftersom jag till min egen lycka upptäckte att Paolo Nutini kommer spela på Cirkus den 13 juni. Det var en självklarhet att omedelbart införskaffa biljetter till både Lena och mig när dessa släpptes. Hoppas och tror att hälsan står mig bi.

Sedan är det en självklarhet att se bägge Stockholms spelningar med Springsteen i juli, men även ett par av sommarens konserter på Gåsemora, Fårö.

Anmälde mig också direkt efter beskedet till årets utställning ”Planket 2024”, den 17 augusti. Precis som förra året tänker jag spinna vidare på bildspelslinjen. Då var mitt temat kollo och Bergängen på Barnens Ö och nu har jag påbörjat ett bildspel med svartvita foton som fått namnet ”LåNgholmsgatan 24”. Det kommer att innehålla bilder på barn från Bergsundsgården, Spången och Bergsundsskolan som jag fotograferat genom åren. Alla färgbilder görs om till svartvita foton eftersom de berör mig mest. Barnen som är med på bildspelet kommer jag i möjligaste mån att inhämta tillstånd ifrån.

En brasklapp! Ännu har jag inte blivit antagen, men det hindrar mig inte från att påbörja arbetet. Gör det här mest för min egen skull. För att skingra tankarna.

Tisdag den 4 juni fick jag följande negativa svar, så nu lägger jag arbetet med detta bildspel i malpåse:

Nu ändrar vi riktning på det här allvarliga, men även roande och spretiga inlägget med en uppiggande historia ur verkligheten som binder samman då med nu, eller nu med då och allt däremellan. Helt i min smak:

”Möte på Urologen

När livet går i en cirkel och kompisar från förr träffas av en tillfällighet och sluter en ring efter 53 år, tycker jag personligen att det är ren och skär magi. Fast då gäller det också att tänka lite utanför boxen för att binda ihop trådarna.

Men för att sätta in dessa ord i sitt sammanhang måste jag börja med ett utdrag från en gammal krönika jag skrev den 20 december 1998 och som handlade om den första bortamatchen som vi själva anordnade den mytomspunna hösten 1970. Texten har här fått en uppdatering med lite flera minnesbilder som med precision korsat mina tankar.

Då kör vi …

Bollen var i rullning efter den oavgjorda matchen mot Djurgården. På rot bestämde vi oss för att även finnas med på alla Hammarbys bortamatcher resten av säsongen. Jugge hade känningar på något bussbolag, så han fixade en buss för en billig penning. Första egentliga bortamatchen var mot GAIS den 6 september, på min 20 årsdag, vilket jag såg som en bonus. Tre dagar innan hade vi kryssat på Råsunda i bortamatchen mot serieledarna Djurgården (1-1) inför över 25 000 åskådare på Råsunda och skriverierna tog, till vår förvåning, omåttliga proportioner.

Inför bussresan samlades vi vid Björns trädgård, utanför Kvarnen och ropen på pisspaus från Tomme efter bara 5 minuter infördes på studs, trots busschaufförens protester. De flesta av oss hade egna grön/vit tillverkad halsdukar eller mössor (mostrar och mammor TACK!) För på den tiden fanns det inget att köpa. Ville du klä dig i grön/vita kläder fick du ordna det själv. På något sätt fixade vi det för ingenting kunde stoppa oss. Janne Halldoff fixade fram en vit megafon (troligtvis från Svensk Filmindustri). Det fungerade utmärkt under resan och på läktarna. Den som kom på en ramsa eller sång spontant, gick fram och tog megafonen, vi andra föll in och sedan gick den vidare till nästa.

Nu kommer även lite flytande minnen som kanske hände under den här resan, eller var det kanske någon annan gång under den här hösten? Fick du behov under resans gång och chaffisen vägrade stanna, utvecklades det en förmåga att kissa ner i en tom ölburk och sedan knipa av innan den svämmade över.

Betänk då att det inte var lika enkelt att öppna ölburkarna på den tiden. Det krävdes en speciell burköppnare och med den öppnade du burken på två ställen ett hål för att lufta och ett att sedan dricka ur. Skulle burken sedan göras om till en liten minitoalett då krävdes det fullt med hål på hela ovansidan. Locket bändes upp och sedan fick du vara försiktig så att inte familjelyckan fick rispor. Givetvis måste det ursprungliga innehållet först ha tömts så burken var tom. Ni förstår säkert själva, men nöden hade ingen lag.

– Tror inte jag skulle ha klarat av idag! I mitt nuvarande tillstånd.

Bajendricka nummer ett i bussen för egen del blev vodkalime i vit pappmugg. Grönt och Vitt. Då behövdes inte blåsan tömmas så ofta. Minns också att jag var helt klädd i vitt och grönt utom mina strumpor som var svarta. Ett vänligt barn som satt bredvid sin pappa på läktaren, påpekade detta högt och jag svarade blixtsnabbt:

– Tror du att jag är fanatiker!!

Dessutom fanns min gummigroda med på resorna. Hade haft den som egen maskot på tidigare Hammarbys matcher. Grodan adopteras av gänget och blev troligtvis den första gemensamma Bajenmaskoten i historien. Givetvis fick den också ett namn. Det blev Rotebro., antagligen för att vi passerade Rotebro på våra bortaresor vid något tillfälle. Barndomsvännen Thomas (som jobbade som sättare på DN) tillverkade på min uppmaning skylten ” GOD BLESS ROTEBRO”. Givetvis har jag än idag kvar grodan, fast om än i lite skamfilad form som synes på bilden här ovan. Anledningen var att motståndarsupporter försökta vid något tillfälle rycka ifrån mig grodan men misslyckades kapitalt. Tyvärr fick det till följd att Rotebro, i Bajens namn, förlorade alla sina armar och ben.

I förlängningen blev det ”GOD BLESS BAJEN” inför säsongspremiären 1971, till den första bortamatchen mot Öster annandag påsk (den 12/4). Det trycktes upp ett gäng skyltar med texten som delades ut och sedan hölls upp när Hammarby kom ut på plan.

Det anses tydligen vara det första Hammarby tifot i historien har jag på senare fått berättat för mig. Trots att uttrycket Tifo inte existerade på den tiden.

Eller som Micke Hällbom skrev på Facebooksida Hammarby historia för fyra år sedan:

”Jag frågade min polare nere i Rom nyss, befinner mig just nu i Rom. Han tycker att detta är helt klart det första tifot med dessa lappar om han fick uttrycka sig om det. Han älskar bilden och han räknar detta som ett organiserat Tifo :).

Det här fick bli en lång inledning på en cirkeln som slöts onsdag den 1 november 2023. Det var den dagen jag var på Capio Urologcentrum, efter att ha fått en remiss dit av min husläkare på Stureby vårdcentral. Döm om min förvåning när jag återsåg Tomme i väntrummet, efter att ha kommit ut från mitt besök inne hos läkaren. Det blev ett glad sammanstrålning utan några tankar på omständigheterna och det allvar som kanske också tyngde våra axlar. I alla fall på mina. Senast vi sågs var på releasefesten, den 10 september 2020, för boken ”Hösten 70” på Gröne Jägaren, i vilken vi båda medverkade i med våra minnesbilder.

På vägen ut till hissen, men även nere i köpcentret, blev det mycket prat om hur mycket musiken har betytt i våra gemensamma liv, fast på olika håll. Även den gamla goda tiden kom på tapeten, när vi med våra polare införde sången på Söderstadion och de fantastiska bortaresorna. Förvåningen vi alla då kände över att tidningar slog upp den omtalade ”Hösten 1970” så otroligt stort. Vi som bara ville ha kul och festa utan någon tanke på att profilera oss själva. Vi önskade bara det som var bäst för Bajen, men givetvis var vi lite stolta över att det blev så omtalat. Med åren har denna höst, under vår ungdoms oskuldsfulla tid, växt till oanade proportioner. Hösten då supporterengagemanget i Sverige ändrades i grunden och sången på läktarna föddes.

Där var vi alltså, bägge två, återigen på samma plats på jordklotet, för att få något slags svar inför framtiden. Tomme som 54 år tidigare ropat efter pisspaus på en gemensam bussresa och nu var vi för att kontrollerat vårat tillstånd i de nedre regionerna inför vår fortsatta livsresa. För min egen del blev svaret att mitt PSA värde hade höjts och att jag skulle komma på återbesök om tre månader. Det blev inledningen på en lång rad med olika kontroller.

För att göra en lång historia kort, blev det i mitt fall ett besked om att jag hade en aggressiv cancer i prostatan och ett ställningstagande om åtgärd skulle behövde göras snarast. Kom, efter ett par veckor, fram till att en operation antagligen skulle kännas bäst.

Samma dag som jag nu har schemalagt att detta inlägg ska läggs ut. Operationen tar 1-3 timmar och jag kommer bli nedsövd. Det innebar också ett omedelbart stop för intagande av alkohol och även en medföljande torrläggning en månad efteråt. Givetvis kollade jag omedelbart upp statistiken och hittade följande:

”År 2021 levde ca 125 000 män med diagnostiserad prostatacancer i Sverige, vilket är tre gånger fler än för 20 år sedan Ökningen beror dels på att det finns allt fler äldre män i befolkningen, dels på att män diagnostiseras i ett tidigare skede idag än tidigare och dels på att män med avancerad prostatacancer lever längre på grund av bättre behandling”.

Det kan inte bara vara jag som ser den sammanflätande cirkeln, som både är fin, lustig och lite märklig. Den att Tomme skrek pisspaus den 6 september 1970 och att jag 19 617 dagar efter detta vrål ska operera bort min prostata. Det är en händelse som ser ut som en tanke och det var den tanken som omedelbar kom upp när jag fick beskedet på Urologen den 3 april.

Hur det till slut blev för Tomme efter sitt besök har jag ingen aning om, men för att det här skulle bli en bra historia måste givetvis hans och min sammanstrålning vara med. Det här blev en liten fin berättelse oss vänner emellan. Trots allvaret!”

Beskedet om aggressiv cancer i prostatan fick jag som sagt på Liljeholmens Urolog den 3 april och efteråt åkte jag direkt till Hornstull och klippte mig hos min stamfrisör, Remons Klippotek på Långholmsgatan 34. Det kanske inte syns men han frågade mig om jag även ville vaxa min öron. Utan att fundera blev det omedelbara svaret direkt:

– Kör!

Bara för att lyxa till det efter beskedet. Tyckte jag var väl värd det och fick samtidigt möjlighet att ta ett minnesfoto över den här dagen.

Tidigt på morgonkulan dagen efter beskedet, torsdag den 4 april, skrev jag en dikt.

Ovisst hur det kommer bli med mitt liv
svårt att koncentrera mig på ett helhetsperspektiv

Vet inte riktigt på vilket ben jag ska stå
åt vilket håll och i vilken riktning jag skall gå

Tiden skenar iväg så förskräckligt fort
att tänka framåt känns just nu alltför stort

Vart kommer jag befinna mig nästa år
är framtiden bakom, kanske den fortfarande pågår

Slår ifrån mig mina nattliga tankar så gott jag kan
så får vi hoppas att jag i slutändan vann.

Ovisst hur det kommer bli med mitt liv
svårt att koncentrera mig på ett helhetsperspektiv

Apropå ingenting, spellistan Episka Toner var planerad att innehålla runt 30 klassiska låtar, men under april och maj månader fick den ett eget liv. Nu är mastodont listan uppe i över ett dygn (35 timmar) med runt 600 låtar. Mängder av melodier poppar ständigt upp i mitt huvud och flera av dem har fått mig att åka hiss upp och ner under olika tidsepoker. Då har detaljerna skärpts påtagligt. Ibland har hissen stannat och fått mig att, hastigt och lustigt, förflyttas till bortglömda platser och händelser från förr. Det finns en musikskatt som jag tror att de flesta människor bär inom sig och kan ta fram vid behov med lite vilja.

Den som orkar får gärna lyssna på mastodont lista där många av de nämnda låtarna och artisterna i detta inlägg finns med. Rekommenderas varmt att göra det i mindre doser och att i så fall alltid använda Shuffle funktionen.

– Varför inte använda alla dessa toner som ett MusikQuiz i glada vänners lag?

Där var planen att avsluta detta inlägg med spellistan, men så händer något oplanerat som gör att, nja inte riktigt än …

Det har dykt upp ett par viktiga händelser utanför min egen lilla bubbla, eftersom livet fortfarande pågår därute. Den 22 maj, på operationsdagen, skulle jag istället vilja vara på Lilla Disel för att se Mira (2005) och hennes kompisar uppträda på denna konsert.

Jag gladdes speciellt över rubriken ”Hasse och Tage tribute”, men även att låten Rosens sång med Monica Zetterlund samtidig var soundtrack för deras utskick. Det är glädjande att se att dagens ungdomar känner till mina gamla idoler och artisthjältar och att de får leva vidare. Att de dessutom väljer att tolka deras låtskatt är stort. Men svaret blev som alla förstår följande:

Som om inte det vore nog så ….

Till min glädje hinner jag se den här föreställningen med Miriam (2005) dagen innan jag ska inställa mig på Södersjukhuset. Biljetterna bokades upp direkt vilket jag omedelbart meddelade henne:

Faktaruta:

Avslutar med några personliga favoritrader från låten Music skrivna av John Miles …

”Music was my first love
And it will be my last
Music of the future
And music of the past

To live without my music
Would be impossible to do
In this world of troubles
My music pulls me through”

Slutord:

Med allt det ovan sagda har jag kommit fram till att det inte är cancerdiagnosen i sig som som varit det värsta. Utan som vanligt är det ovissheten och dagarna av väntan som i ett vakuum. Den att inte veta, ha kontroll och att det inte finns något facit. Det kändes lättare när jag satte mina tankar på pränt, observera mig själv lite utifrån, inifrån och bakifrån. Gamla minnen kom upp, några av de har jag belyst här och sedan ställde jag in huvudet på raderna Doris Day sjöng i sin gamla klassiska låt:

”Qué será, será
Whatever will be, will be
The future’s not ours to see
Qué será, será
What will be, will be”

Idag den 15/5 är text, layout, research och redigeringen av krönikan äntligen klar. Avslutar nu med att schemalägga så att texten läggs upp här på bloggen, den 22 maj kl. 05:22 (operationsdagen). Trots att jag sagt till mig själv, men även till min familj och mina vänner att en del av denna text aldrig skulle göras offentlig. Så kan det gå!

Därmed sätter jag punkt

Men återkommer idag tisdag den 4 juni med ett foto på ett makalöst tifo från derbymatchen mot Djurgården som spelades söndag den 2 juni 2024. Tror att detta tifo kommer att överleva oss alla.

Under en mikrosekund upplevde jag i mitt inre en spökbild som jag i efterhand förbättrat så alla skulle förstå vad jag såg. Dessutom får jag på köpet med Hammarbys första tifo från 1971 och det sista (än så länge) i samma blogginlägg. Vilket jag inte kunde motstå!

PS! Angående mitt eget tillstånd så gick operationen bra och jag var hemma igen efter ett dygn senare med en kateter som jag nu har tagit bort efter 12 dagar. Men som ett brev på posten (ovanligt i dessa dagar, det där med brev) så har jag nu istället ett påtagligt läckage. Det är ett problem i sig, men det kunde ha varit mycket värre.

41. ”Kollo. Ett runt ord som luktar gräs”

Publicerat den 9 april, 2024     Lämna en kommentar

Ett bildspel från Bergängen, Barnens Ö (på 12 minuter och 31 sekunder) med över hundra svartvita foton. Tagna mellan åren 1978-89.

Dessa 12 år dokumenterade jag kontinuerligt en verksamhet, med både video och kamera, som inte längre finns kvar och numera blott är historia. Från den tidsperioden, när jag arbetade på Bergängen, har jag fortfarande kvar 189 kontaktkartor och negativ med 36 svartvita foton på varje ark sparade i pärmar från respektive år. Det blir sammanlagt 6804 bilder tagna under alla dessa år. Många som ännu inte är framkallade och fått bida sin tid, som ett gott vin, för att förhoppningsvis få se dagens ljus någon gång i framtiden.

Men först en låt som heter The Night is on Fire. Tror att den spelades in på Bergängen sommaren 1989 av Claude. Hade fullständig glömt bort den och fick den uppspelad på vår traditionella återträff 2024. Det är Söder som sjunger med några krampaktiga instick från undertecknad.

Nu lägger jag ut bildspelet än gång till här i bloggen för att göra den mer lättåtkomlig, av en speciell orsak som jag kanske får anledning att återkommer till.

Kollo för över fyrtio år sedan har inget gemensamt med nutidens sommargårdarna. Viket jag tycker säger sig själv eftersom då var barnen ute hela sommaren i 49 dagar (sju veckor). Nu är sommargårds perioderna flera och påtagligt kortare, de flesta i sju till tio dagar.

Rubriken är ett citat taget ifrån författaren Heidi von Born (frid över hennes minne) som jag även hade med på baksidan av min bok ”Barns syn på kollo” utgiven 1987.

”Ett ord som en hel jordglob. KOLLO”

40. Fylla en ambitionsnivå

Publicerat den 12 februari, 2024     Lämna en kommentar

Hittade en diskussionsartikel som jag skrev till tidningen SAROBLADET (Sommargårdsarbetarnas riksorganisation) våren 1981.

Texten kom att påverka vårt samarbetet med sommargårdarna på Barnens Ö på olika sätt. För oss på Bergängen blev det nog mest av det negativa slaget. Minns att den inte togs emot allt för väl där ute på Väddö när det begav sig. Men det kom att förändras i positiv riktning efter det att jag skrev boken ”Bergängen mitt hjärta” 1987 (som publicerades 1988).

Här kommer texten, som skrevs med barnens bästa för ögonen och som inleddes på följande sätt:

”Den här artikeln har jag tänkt skriva i över ett år, men det har liksom aldrig blivit av. En av anledningarna har varit tidsbrist, men den största anledningen har varit att jag inte velat bli instoppad i samma fack som den nya tidens ”nymoralister”. För att hålla alla på sträckbänken så säger inte vad artikeln handlar om utan det kommer ge sig.

Jag arbetar på ett fritidshem (på Långholmsgatan i Stockholm) sedan sex år tillbaka och gör nu min fjärde kollosommar på Bergängen, Barnens Ö. Under den här tiden har jag fått ändra uppfattning om barnarbete flera gånger. Därför kommer det nu en fiktiv berättelse om ett barn i Stockholm och trots att den uppdiktad så finns det många korn av sanning i den. Har själv upplevt liknande situationer i Hornstull.

Kort bakgrund.

I förorten Sundbystrand bor Lena nio år. Hon är en ganska typisk förortstjej. Lena bor tillsammans med sin mamma (som de senaste åren befunnit sig i kris, till och från) och sin äldre bror Sune. Mamman är skild sedan tre år tillbaks, på grund av pappans alkoholproblem. Lena går på fritids och förra sommaren var hennes första år på kollo.

Sundbystrand är ett så kallat problemområde med många för tidigt utslagna människor. När Lena var mindre så tyckte hon att det var kul med de lustiga figurerna som satt nere i centrum och gick ofta fram för att prata med dem när hon följer med sin mamma och handla. Men det var innan det som hände för fyra månader sedan. Just den dagen hade varit som alla andra, förutom en olycka som hände på fritids när dom var ute och åkte skridskor. Helen som jobbar på fritids hade ramlat och brutit armen. Det var lite läskigt men samtidigt spännande när ambulansen kom. Självklart så var armbrottet det stora samtalsämnet när Lena och hennes kompis Anna knallade hemåt.

• Tror det gör ont att sätta benen på plats, Anna?
• Äh, de gör inget åt benen, det var armen hon bröt.
• Va inte larvig nu Anna, du fattar precis vad jag menar.
• Det är nog ingen fara, sånt där gör de varenda dag på sjukhusen. Hej då!

 Anna gick åt sitt håll, Lena hade en liten bit kvar. Klockan var halv fem och det hade redan hunnit bli mörkt. Usch, nu kommer den här äckliga skogsstigen, tänkte Lena. Varför kunde inte mamma bo bland radhusen, som Annas familj gjorde, så slapp man den här jävla stigen. Lena tyckte alltid att hon hörde mystiska ljud när hon gick hem.

Nu hörde hon steg efter sig och vände sig om. Hjälp, det är en gubbe bakom henne. Lena snabba sig på och då hörde hon hur stegen bakom sig också började gå fortare. Mamma vad ska jag göra tänkte Lena. När hon ser sitt hus börjar hon springa, även gubben bakom börja småspringa. Snabbt in genom porten och in mot  hissen, men det fanns ingen hiss nere, så hon rusar upp för trapporna. Varför springer han efter mig hinner Lena tänka innan hon kommer upp på sexan och ringer på sin  dörr. Varför vill inte mamma ge mig en nyckel?

Ingen kommer och öppnar och Lena hör hur stegen nedifrån komma närmare. Snälla få bort honom, tänker Lena och började snyfta. Öppna mamma skriker hon tyst för sig själv!

Så tystnar stegen i trappan och allt blir så overkligt tyst. Lena titta mot hissen och ser att den står uppe på sin våning mittemot hennes dörr. Hon smyger tyst mot hissen och när hon tar i hissdörren tittar hon bort mot trappan och får se en skäggig man i glasögon som stirrar på henne. Lena skriker till och kasta sig in i hissen och trycker på B knappen. När hissen börja gå neråt ser hon gubben stirra in genom den lilla fönsterrutan och följer henne med blicken.

Efter vad som känns som en evighet kommer hissen ner och Lena springer ut och snabbt bort mot parkleken som ligger på andra sidan vägen. Hon rusar in i parken och skriker hysteriskt. Rut och Bengt som jobbar där tog hand om henne och försöker lugna ner Lena så gott det gick. Det tog 20 minuter och en kopp te innan hon hade lugnat ner sig och kunde på ett osammanhängande sätt berätta vad som hänt. Rut lovade att följa med Lena hem när hon slutar sitt jobb klockan sex.

Så blev klockan 6 och de gick hem till Lena som tryckte sig tätt intill Rut när de gick in genom porten. Hon såg inte till någon skäggig gubbe och blev lite lugnare.

När de kom fram till hennes dörr berättade Lena att hon inte hade någon nyckel. Rut ringde på, men ingen öppnade. Då hörde de att hissen trycktes ner och Lena fick en våldsam hjärtklappning och började snyfta, men Rut lugnande ner henne med orden: ”Det bor säkert fler än du i det här huset, dessutom så är jag med dig”.

Hissen kommer upp till samma våning som de stod på och ut kommer Sune, Lenas bror. Han är 17 år och har nyss fått ett beredskapsjobb på ett daghem. Sune öppnade dörren med sin nyckel. Det luktade lite instängt och diskmaskinen är på. Rut stängde av diskmaskinen, samtidigt som hör hon Sune skrika från vardagsrummet.

• Mamma, vad är det med dig!?

 Rut sprang in och fick se Sune och Lena lutande över sin mamma. Hon låg på soffan nedspydd. Flaskorna på bordet framför henne talade sitt tydliga språk. Rut ringde efter en ambulans och direkt därefter till socialjouren.

Precis när mamman blivit hämtad och förd till sjukhuset kom socialjouren och det hela slutade med att Rut lovade att sova över hos Lena och Sune den första natten. Under tiden så skulle man från socialjouren kontakta sociala servicecentralen i distriktet, så att en utredning snabbt kunde påbörjas.

Med facit i hand kan följande berättas. Efter tre dagar så blev mamman utskriven och hon har fortfarande vårdnaden över barnen. En tillfällig depression, som löses med att skicka mamma till en terapeut. Sune hade inte tagit någon allvarlig skada, han klarar sig bra med sitt AMS-jobb på dagis. Lena går nu till PBU en gång i veckan.

• Hur mår Lena kan man kanske fråga sig?

 På fritids säger man att Lena har blivit mer inbunden och om man är ute på stan och möter någon från det så kallade A-laget, så trycker hon sig tätt intill. Det räcker med att någon luktar alkohol för att hon ska bli rädd och osäker, men det är svårt för utomstående att se.

En kväll skulle personalen på fritids ha fest. Självklart så köptes det in ett par flaskor gott vin. När Lena fick syn på kassen med vin så kom hon fram och sa.

• Vem ska ha det där?
• Du förstår, vi ska ha personalfest ikväll.
• Måste ni dricka sprit då?
• Det här är inte sprit, det är vin.
• Det är väl ändå alkohol? Varför måste vuxna alltid bli fulla när de ska på fest, skrek Lena och smällde igen dörren!

Nu har antagligen de flesta fattat vad den här artikeln går ut på.

”Hur gör vi med alkoholen på kollo i sommar?”

Som sagt, Lena ska ut på kollo även denna sommar, hamnar hon då på din gård? Hur gör ni då?

Själv jobbar jag på Bergängen och vi har haft två alkoholfria somrar i rad och det skulle förvåna mig mycket om vi inte beslutar oss för att även denna sommar ha alkoholfritt innom gårdens gränser.

Förra året pratade vi om att sprida vårt beslut om våra alkoholfri somrar, för att få igång en diskussion. Tyvärr blev det ingenting av med det, men det är aldrig försent. Du och jag är kollobarnens förebilder varken vi vill det eller inte. Märker dom att vi måste ha flaskorna med så fort vi ska ha fest då blir det kanske något naturligt som de tar efter. Vill vi det?

– Hur gör vi med de barn som liksom Lena har dålig erfarenhet av alkohol hemifrån?

Se inte på den här artikeln som en moralisk pekpinne som man kan torka sig i häcken med nästa gång man gå på utedass, utan ta upp den här frågan till en allvarlig diskussion.

Dessa problemen ändrar man inte på en sommar utan det kommer och ta tid, men låt det ta tid.

Har ni några synpunkter, så skicka gärna in dessa till SARO-bladet.

//Lars-Åke Nordin (LåN)

Bergängen”        

Tycker fortfarande att jag var helt rätt ute med innehållet i artikel för sisådär 43 år sedan. I det här fallet har inte mina åsikter förändrats trots att det runnit så mycket vatten under broarna sedan dess.

Eller med andra ord som Hansson de Wolfe United sjöng på låten Existens maximum sommaren 1981 …

”Jag har en tro på livet
Genom mörker, genom ljus
Jag har min tid att leva
Det jag känner och agera
Det jag tror, jag har en tro på dig
Jag vill lära känna dig”

Eftersom musiken var ett viktigt inslag på vårt kollo varje sommar, så varför inte ta med hela Bängens låtlista från 1981. Musiken var en blandning på vad ledarena och barnen lyssnade på under den sommaren. Det var viktigt att visa att även deras låtar hade del i Bergängens musikutbud. Den spelade på hög volym, inifrån köket när maten tillagades, med köksdörrarna öppna ut mot gården.

Sommaren 1981 gjorde även Eldkvarn ett starkt intryck på alla oss kolloledare när de spelade i båthuset kvällen den 12 juli 1981. Tror att ingen som var på plats då någonsin kommer glömma det.

Har jag nu sagt A måste jag även säga B så här är kommer mina minnesbilder från spelning Eldkvarn gjorde på Barnens Ö 1981, nedtecknade i november 2008. Men först lite bakgrund:

Jag har haft glädjen och förmånen att ha fått bevittna mängder av konserter under mitt liv. Då kan jag räkna in Beatles 1963 på Kungliga tennishallen, Stones 1964 på samma plats. Bruce Springsteens samtliga Sverige konserter utom Konserthuset 1975 och solospelningen på Cirkus. John Mayall´s Bluesbreakers (med nykomlingen Peter Green) på Nalen. Ten Years After första spelning i Sverige på Gyllene Cirkeln, inför ett skrämmande fåtal åskådare.

Pink Floyd med Syd Barrett, även den konserten på Gyllene Cirkeln 1967. Det var en psykedelisk konsert med kalejdoskop liknande ljusshow i bakgrunden. Nu hör det till historien att det fortfarande var ljust ute och att de gardiner som dragits för fönstren gjorde föga nytta när det gällde mörkläggningen. Dessutom var det matplikt så vi var tvungna att betala en biljett där det inkluderades kuvertavgift. Vi fick alltså sitta och käka samtidigt som Pink Floyd spelade Arnold Lane i en dåligt mörklagd lokal. Jag säger bara Freak Out. 

Vilket får mig att tänka på Frank Zappas Konserthusspelning, eller varför inte Doors eller Cream i samma lokaler. Jimi Hendrix har beskådats ett antal gånger, där spelning som skulle vara på Grönan´s ”Jump In” flyttades till ”Dans In” på grund av ett för hårt publiktryck. Den är nog hans bästa! En höjdare var även Stones på Cirkus 2003. Dessutom Clash, Ebba Grön, John Lee Hooker, för att inte tala om alla Waterboys konserter m.m. Peter LeMarc på Moderna den 8 augusti 1993, samma kväll som Gröna Lund firade 110 år och drog iväg jubileumsraketer i (i bakgrunden) när Peter LeMarc var inne på extranumren. Vilken timing!

Ja, jag ger mig för det är inte därför jag skriver den här inledningen. Vill absolut inte slå mig för bröstet och stoltsera på något vis. Nej, jag hade bara turen att vara född 1950 och redan i väldigt tidiga år bli fanatiskt musikintresserad. Sedan att 60: talets musikliv blev så fantastiskt är inte min förtjänst.  Den egentliga anledningen till ovanstående text är bara att ge lite perspektiv på det jag egentligen vill förmedla. Med det sagt!

”Eldkvarn på Barnens Ö 1981, minnenas hotell!

Nu kommer vi alltså till en av de främsta konserthändelser jag upplevt i mitt långvariga liv.

Ett av de största intryck och positiv musikupplevelse jag fått under en konsert är den Eldkvarn gjorde ute på Barnens Ö, i båthuset, söndag den 12 juli 1981. Jag vill tacka alla i Eldkvarn för den makalösa spelningen. Var ganska säker på att det var Per Hägglund (Imperiet) som hade fått dit Eldkvarn. Han jobbade på Barnens Ö vid den tiden, på Assögården, om jag inte missminner mig. Men Werner Modiggård slog mig på fingrarna och svarade på bloggen ”Eldkvarn Hunger Hotell” att det var Magnus Engberg och Janne “Låda” Nilsson, som de kände från Musikverket, som fick dit dom.

Hur som helst, det var en underbart varm kväll när jag och Janne (kollokollega) cyklade till båthuset. Jag hade haft kökstjänst hela dagen och slutade 19.30 och Janne hade sin lediga dag så vi kom iväg i god tid. Det var fortfarande ljust vid 21.30 tiden då vi gav oss av. Ganska mycket folk på plats när vi kom fram och jag tror att Eldkvarn skulle gå på runt tio. 

Det började lite trevande och jag har inget minne av låtordningen bara det att de drog så gott som allt från deras två senaste plattor. ”Pojkar pojkar pojkar och Musik för miljonärer”. Men det började inte så bra för mitt i den tredje låten gick propparna så musiken bara dog. 

Det blev startskottet för en våldsam jakt efter fungerande proppar på de närmsta gårdarna, Stugorna, Solsta, Björkbacken, Östergården med flera. Vet inte hur lång tid det tog, men när någon hjälte kom tillbaka med fungerande proppar hade något hänt i båthuset, i atmosfären, i kosmos, i universum, något som inte kan förklaras med ord. Helt plötsligt blev denna individuella samling människor en sammanhållen enhet och då menar jag samtliga kollojobbare, deras gäster samt musikerna i Eldkvarn. Propparna på plats och med orden att vi börjar om från början och tar om låtarna vi redan spelat, så slog Plura an strängarna på gitarren och samtidigt en sträng inom oss alla som skulle kulminera runt halv två på natten, tre timmar senare.

Som sagt låtordningen är förträngd med jag är säker på att följande låtar spelades: Din lilla hund, Tv-man, Pengar, Här kommer tåget, Skyldig, idiot stuff, Man utan namn, Desperados, Fula pojkar, Stad utan slut, Pojkar, pojkar, pojkar, Café Jamaica, Gatan Fram, Pengar, Allt som folk säger, Nere på klubben, Mannen i kostym och ett antal till. 

Alla dansade i en enda gemensam vansinnig okontrollerad människomassa och låtarna gick i varandra och känslan blev som när du cyklar väldigt snabbt och livsfarligt långt, som jag gjort till Grisslehamn en gång. Plötsligt känner du ingen trötthet eller motstånd i trampandet, cykeln och du själv har blivit ETT. Det var precis samma känsla nu, dansandet som denna hängiva folkmassa på runt fyra hundra personer, musikerna och musiken Eldkvarn spelade hade blivit ETT med varandra. Vilket gör att tid och rum försvinner.

Nu lite mindre än 21 år senare känns det som en dröm och jag skulle kanske tro att det var så om det inte vore för en inspelad videokassett från mitten av nittiotalet. I TV programmet ”Gig ” från 1987 får Carla frågan om vilken som är Eldkvarns bästa konsert.? Efter kort betänketid säger han ungefär så här:

”En konsert ute på Barnens Ö där vi spelade för en massa fritidsledare är nog den bästa. En fin sommarkväll, extatiskt, dans och högt tryck i taket.”

Eldkvarn försökte avsluta konserten efter några extranummer med orden, nu har vi faktiskt spelat alla låtar vi kan. Tack för i kväll! Så lämnar de scenen. Jag tittar bakåt mot mixerbordet och hinner under en mikrosekund tänka tanken att om det fanns någon musikgud i universum då skulle han se till att denna konsert blev sparad för eftervärlden. Publiken är fanatiskt lyckliga samtidigt som den vädjar och kräver att få höra MER och efter tio minuter bakom scenen bars bandmedlemmarna in av överexalterade kolloledare och sattes ner resolut vid sina instrument. 

Då kör vi en sista skriker Plura i micken och drog ännu en gång igång:

”Det var en regnig sommarkväll 

och jag sökte skydd under ett cykelställ, 

jag hörde musik,

nån öppnade en dörr en ängel sa, 

jag har aldrig sett dig förr 

oh oh oh… Jag klev rakt in

oh oh oh… Jag klev rakt in

Jag stannar till nästa dag, sjung Café Jamaica

Jag har aldrig mått så bra, sjung Café Jamaica”

Det blev en fantastisk gungande halvtimmesversion av Café Jamaica och som avslutning vacklade den totalt genomsvettiga publiken tillsammans rakt ner i den närbelägna ån som ligger mellan Båthuset och Assö, alla med kläderna på. Det spelade ingen roll eftersom det inte gick att bli blötare. Från den dagen tillhör Café Jamaica en av mina stora Eldkvarnfavoriter. Visst tycker jag att Plura skrivit mycket bättre låtar och texter senare, men känslan denna sagolika Barnens Ö natt finns fortfarande kvar, någonstans långt där inne och den framkallas varje gång jag hör Café Jamaica. 

Min text om Båthusspelningen är kanske inte exakt vad som hände (fast jag tror att det mesta stämmer) utan det beskriver bara den känsla som jag hade under och efter spelningen och som jag fortfarande har. Jag är säker på att det stod ett mixerbord längst ner inne i båthuset på högersida (sett från ingången) och att det rullade ett kassettband som spelade in konserten, men det kanske bara är önskedrömmar.

Jag vill avslutar med att tacka för alla dessa år ni i Eldkvarn förmedlat er musik till alla oss som fortfarande blir glada som barn varje gång det vankas en ny Eldkvarnskiva och det går väl inte att missa att jag gärna ser att ni plockade upp Café Jamaica på liverepertoaren igen. 

PS! Vilket de, till min stora lycka, gjorde på Comfort Hotel Nouveau i Helsingborg den 29 januari 2009”.

39. Scouternas väggalmanacka

Publicerat den 1 januari, 2024     Lämna en kommentar

Idag, den första dagen på det nya året, drog vi årets första datumlapp ifrån Scouternas väggalmanacka. Igen! Då insåg jag att den funnits med under hela min barndom, ungdom, vuxenliv och numera ålderdom. Vi har troget gått hand i hand genom åren.

Det skrev jag den 1 januari förra året och fortsatte …

1945 såg det första exemplaret dagens ljus och fem år senare föddes jag. 

Har ingen aning om när jag först blev medveten om den, men det känns som den alltid funnits med och att jag alltid har dragit av en lapp på morgonen för att se vem som är dagens namnsdagsbarn?

Den fanns i köket i Sköndal och i klassrummet i Sköndalsskolan under min barndom. I mina första lägenheter som ung vuxen och på fritids på Långholmsgatan genom åren.

När Lena och jag startade Bergsundsskolan var det de självklarhet att varje våning skulle få en egen väggalmanacka inför varje nytt år och någon gång på nittiotalet tecknade jag en livstidsprenumeration på sex stycken exemplar som kom till Bergsundsskolan i god tid inför varje nytt år.

Numera finns inte det erbjudandet kvar, men vi som betalade in då, när det var möjligt, får fortfarande dem skickade till sig med posten. Så Bergsundsskolan borde ha fått sina sex exemplar någon gång i början av december.

Sökte efter namnen på alla som illustrerat almanackan genom åren men hittade dem inte samlat någonstans, så sagt och gjort. Nu har jag tagit fram och samlat dem slutet av detta inlägg.

Men först lite bakgrund, så här beskriver KFUM sin egen almanacka i ett pressmeddelande från den 20 september 2023.

”Sedan 1945 har almanackans naturnära bilder klätt hem och skolor över hela Sverige. Berättelsen i bilderna har alltid kretsat kring samspelet mellan människa, djur och natur. De senaste fem åren har Thérsèse Lindström illustrerat de detaljrika och naturnära bilderna.

Naturen fungerar som ett pedagogiskt hjälpmedel. I mina illustrationer vill jag visa att det finns mer än vad ögat först ser, morgondagg och nyckelpigor väcker barns nyfikenhet, säger Thérsèse Lindström.

I almanackan får barn lära sig om de olika årstiderna genom att följa skiftningarna i naturen. Idén föddes i början av 1940-talet av scoutledaren och lärarinnan Elna Floberg som ville ha ett pedagogiskt och roligt sätt att lära ut almanackan till sina elever. Idag är det inte ovanligt att berätta genom bilder. Men på 40-talet var almanackan unik i sitt slag.

Trots att almanackan bär på en lång historia är den tidlös och modern på samma gång. Vi lever ganska I almanackan får barn lära sig om de olika årstiderna genom att följa skiftningarna i naturen. Idén föddes i början av 1940-talet av scoutledaren och lärarinnan Elna Floberg som ville ha ett pedagogiskt och roligt sätt att lära ut almanackan till sina elever. Idag är det inte ovanligt att berätta genom bilder. Men på 40-talet var almanackan unik i sitt slag.   långt från naturen idag, men den här produkten hjälper barn och unga att förstå och intressera sig för nya delar av naturen. Och den visar upp en del av vår verksamhet, intresset att vara ute och upptäcka, säger Anna-Karin Öman.

Sedan 1945 har tretton illustratörer och konstnärer skapat bilder för almanackan. Bilderna sammanfattar Scouternas och KFUM:s verksamhet och berättar om mötet mellan människa, djur och natur”.

– Det var vad jag tänkte denna dag, för två år sedan, vid årets första frukost på Fårö 2023 och idag har ”Nyårsdagen” namnsdag som vanligt.

Grattis almanackan till mer än åttio år av troget utfört arbete!

Givetvis hängde 2024, 2025 och om en månad hänger 2026 års almanacka på sin plats i vårt hem på Källvretsslingan i Sköndal. Kommer att uppdatera den här texten varje år med den senaste almanackan.

Fakta: Dessa tretton illustratörerna har Scouternas almanacka använt sig av genom åren:

Carin Söderlund 1945-1946

Maja Synnergren 1947

Kaj Beckman 1948-1950

Kerstin Frykstrand 1951-1995

Maj Fagerberg 1996-1999

Catarina Kruusval 2000-2004

Björn Bergenholtz 2005-2007

Linas Alsenas 2008

Kristina Digman 2009-2011

Susanne Hassellöv 2012-2013

Marta Leonhardt 2014

Tinna Ahlander 2015-2018

Thérèse Lindström 2019-2026

38. När tiden kommer ikapp

Publicerat den 20 december, 2023     Lämna en kommentar

Jag minns …

… inte så mycket från min tonårstid runt 16/17 år och då talar jag om åren 1966 och en bit in av 1968, mina två s.k. förlorade år. Två diffusa år som alltid varit höjd i små fragmenterade minnesbilder och en viss förlåtande dimma. Men inatt (den 12 december) hade jag en ovanligt stark och klar feberdröm, som gränsade till sanning.

Jag var tillbaka utanför ”Morris”, ungdomsgården Morgongården, i Skönstaholm där tre gammal ungdomskamrater drog mig i rullstol (på Söndagsvägen) framför sig. Vi skrattade och skämtade och de lekte att jag var deras barn. Rullstolen skulle alltså föreställa en barnvagn. Det var tvillingarna Su och Lo samt Gi (av respekt väljer jag att inte skriva ut hela deras namn).

Roligt och fint kanske det kan tyckas för ett otränat öga, men betänk då att jag just fyllt sexton år och hade bägge benen gipsade upp till ljumskarna. Tjejerna som drog mig var ett år yngre och jag var alltså i drömmen hastigt och (mindre) lustigt tillbaka till september 1966. En period i livet jag helt förträngt.

Trots deras glädje och välvilja, vaknade jag med ett ryck och kände på samma gång både lycka och sorg, kanske till och med en gnutta förnedring. Men i drömmen höll jag god min som alltid. Var omedelbart tvungen att kallsvettig stiga ur sängen och googla upp två av namnen på de omtänksamma som lekte att jag var deras barn. Den tredje vännen Su visste jag gick bort redan den 9 maj 1972, dagen efter hennes 21 årsdag och lämnade efter sig både tomhet och en stor sorg.

Innan jag fortsätter kanske vän av ordning vill veta varför jag satt i rullstol. Jo, det ville sig inte bättre än att jag onsdag den 4 maj 1966, vid sextiden, tog mig till Morgongården på min moppe, av märke ”Komar”, för att jag hade inget bättre för mig.

Dörren till ungdomsgården var låst eftersom de ännu inte hade öppnat. Såg mig omkring på torget och fick syn på Tommy La komma strosande mot mig. Han tyckte att vi skulle gå ut på Gubbängsfältet för att kolla in en rugbymatch som han visste pågick där.

Det första som hände när vi kom dit var att jag satte mig ner på en glasbit som låg gömd i gräset och det stack till i baken. Tog upp den och kastade iväg glasbiten en liten bit. Det var inte värre än att vi kunde sitta kvar där och snacka en stund. Men rastlösa som vi var ville vi tillbaka till Morgongården och tog vägen förbi kiosken som då låg på Måndagsvägen. Minns lite diffust att vi köpte varsin lång syrlig klubba och gick vidare.

Tyvärr var det helt dött på gården. Ledarna hade kommit men inga av våra kompisar var där så vi bestämde oss nog för att gå tillbaka ut på fältet. Jag säger nog för det är ingenting jag minns men troligtvis i efterhand fått berättat för mig.

Vid Örbyleden skulle vi gå över vägen där busshållplatsen tidigare låg, precis utanför in/utfarten till/från Skönstaholm. Det är också viktigt att veta att då var det fortfarande vänstertrafik. Tydligen hade jag kommit lite på efterkälken och rusade ut precis där busshållplatsen låg och då plötsligt fått se en svart Volkswagen komma emot mig i hög fart. Vände på en femöring och sprang tillbaka, men Folkan väjde i samma riktning.

Smällen blev brutal, följdes av en ovanligt lång luftfärd och en hård duns rakt ner i asfalten. Rullade under en parkerad lastbil med brutna ben, kraftig hjärnskakning, spräckt käke och mjälte, skrapsår överallt och trasiga kläder m.m. Där blev jag liggande och slog, enligt jag fått berättat för mig, på några kedjor som fanns under lastbilen. Som tur är har minnet raderat ut hela händelsen, det sista jag kommer ihåg är att vi köpte klubborna i kiosken. Allt finns troligtvis väl undanträngt i mitt undermedvetande.

Det blev ambulans in till Serafimenlassarettet och mitt första diffusa minne därifrån är att någon dag senare spelades låten Paint it Black med Stones på radion. Det var första gången jag hörde den och det glömmer jag aldrig. Sitaren och trummorna som följde. Underbart!

Det är också först nu jag riktigt lyssnar på texten och hör raderna om svarta bilar och kopplar ihop det med den svart Folkan.

”I see a line of cars
And they’re all painted black
With flowers and my love
Both never to come back”

Efter en vecka på Serafen blev det sjukhusbyte till Norrbacka och ett par månader som innehöll flera operationer för att pussla ihop de splittrade bendelar i ett godtagbart skick.

Sedan en ångestfylld tvångsklippning av mitt långa hår när jag låg hjälplös i sängen utan att kunna värj mig. Dessutom lärde jag mig sova med snarkare vuxna män runt omkring mig, eftersom vi låg i en sovsal med 29 sängplatser. Socialministerns Sven Asplings son (som jag tror hette Björn) låg i närheten av mig inlagd för benbrott. Minns också att jag tyst för mig själv tänkte att ”jag ska aldrig glömma hur ont det här gör”, men det har jag givetvis gjort. Glömt smärtan alltså! Men jag kommer ihåg dessa tankar.

I efterhand fick jag veta att det till och med talades om amputation av högra underbenet bakom min rygg. Dom lyckades fixa benet, till min stora lycka, men sedan blev det rullstol under lång tid, som jag tidigare berättat om.

Tiden därefter påbörjas mina två förlorade år av skäl jag inte tänker gå in på här. Dels kräver det en längre utläggning och det består endast av kortare minnesfragment som flimrar förbi utan någon sammanhållen historia. I kompisgänget hörde för övrigt en sexpack (mellanöl) till vardagen och med tiden skulle det även sniffas tinner, rökas på, knapras och tyvärr även missbrukas ännu tynger grejer.

Men en sak som berättades för mig efteråt kommer jag diffust ihåg. Vi skulle fira min utskrivning från Norrbacka med att campa i Flaten. Det var jag och några kompisar ifrån Morris och vi slog upp vårt tält bredvid ett par tyskar. På kvällen började vi prata med varandra och det visade sig att de hade oöppnad literflaska gin med i sin packning. Givetvis dela vi på den och flaskan gick broderligt runt i ring bland oss. Nästa minnesbild är dagen efter och då fick jag berättat för mig att vi hade snott en båt och varit ute och rott runt omkring Flatensjön på natten.

Jag hade varit med i båten med mina två gipsade ben. Fråga mig inte hur jag kom i och ur båten? Antagligen blev jag buren av mina påstrukna vänner. Kan var tacksam över att inte båten välte för då hade det garanterat blivit ståplats på botten av Flatensjön för min del.

Det var alltså bakgrunden till den starka och känslosamma drömmen då jag åter satt i rullstol. Framförd av tre tjejer födda 1951 som skrattande drog mig framför sig på Söndagsvägen. För att koppla ihop drömscenen på oss fyra ännu mer kan jag också berätta att vi alla varit tillsammans, en sommar 1961, på ett kollo som hette Solgården och låg i Bor, Småland. Jag har fortfarande kvar gruppbilden från den tiden (som jag färglagt i efterhand).

Som om inte det vore nog så blev jag friskskriven ganska exakt ett år efteråt, i mitten på maj 1967. Givetvis skulle detta firas så måndag den 15 maj 1967 inhandlades det sexpackar av mellanöl och en flaska Royal Brandy. Senare festade vi i valvet på baksidan av Morgongården.

Under kvällen snodde någon min käpp och gömde den för mig i ett försök till skämt. Jag blev sur och blev sittandes förbannad i ett hörn och hivade i mig, ganska hejdlöst, av den medhavda vätskan. Efter någon timme blev jag naturligtvis nödig och vinglade bort för att uträtta mina behov. På vägen dit måste jag passera nedför en trappa på två steg. Tappade balansen och dråsade nedför trappan och bröt benet än en gång, med påföljden att jag återigen fick ta ambulansen in till sjukhuset. När jag kom dit så hälsade de mig glatt välkommen tillbaks och berättade att jag först måste magpumpas innan operationen. Jag fattade inte riktigt hur de visste om att jag varit där året innan utan det är först långt senare jag förstått att det fanns journaler från förr som de givetvis hade kollat i. Detta om detta …

Hade ett starkt behov att kontakta Lo när jag vaknade efter drömmen, men det skulle visa sig vara försent eftersom hon sorgligt nog gick bort i december 2018. Precis som hennes tvillingsyster hade gjort redan i maj 1972. Nu känns det fint att tänka att de förhoppningsvis är tillsammans igen efter en 46 års lång separation.

Insåg att världen är liten eftersom de tre vännerna som drog rullstolen också varit tillsammans på Bergängens flickkollo. Det upptäckte jag när jag Googlade Lo’s namn tidigt på morgonen den 12/12 och hamnade på hennes Facebooksida. Det ena gav det andra och så befann jag mig plötsligt på en kollosida där hon skrivit en kommentar (i augusti 2017) som ett svar på ett inlägg. ” Kollo på Barnens Ö” hette Facebooksidan.

Fick det också bekräftat när jag pratade med Gi idag (den 20 dec). Förutom det gemensamma vi hade under några få år som både barn och ungdom förenades vi också i en stark känslan för kollo i allmänhet och Bergängen i synnerhet. Fast det skulle tvillingarna aldrig få veta, men Gi fick veta det idag.

Det kan också formuleras så här. Tre, f.d. Bergängare rullar en kommande Bergängare framför sig in i framtiden utan varandras vetskap. Det skulle dröja 57 år innan det blev känt. Dessutom gick Lo fritidspedagogsutbildningen 1978, så synen på barn delade vi säkert också. Det är sorgligt att jag sköt upp att kontakta Lo så pass länge att det tillslut blev försent. Men idag tog jag mod till mig och kontaktade Gi. Vi hade ett fint samtal som jag inte närmare går in på här.

Lärdomen och insikten ifrån denna dröm och efterspelet är att bilolyckan 1966 och det som följde efter det, inte enbart var en tragisk händelse som förstörde flera år av mitt liv. Vilket jag alltid har ansett. Utan med ålderns rätt och med nya perspektiv var det antagligen en omvälvande livskris som i förlängningen räddade mitt liv. Om än på ett mycket smärtsamt sätt!

Det gav mig också en möjlighet, men även glädjen att under kommande år arbeta gemensamt med andra vuxna för barnens bästa. Med den här livserfarenheten i bagaget blev det antagligen en fördel för mig i mitt arbeta med barn och ungdomar, speciellt de som var lite mer utåtagerande. Både på fritids, skolan och kollo. Men även modet och lyckan att våga starta livsprojektet Bergsundsskolan 1993, tillsammans med Lena.

– Därför infinner det sig nu ett välbehövligt lugn …

37. Bara två pommes frites på plan?

Publicerat den 28 november, 2023     Lämna en kommentar

Minnesakt för Björn Anjou

Heliga Korsets kapell, fredagen den 24 november 2023

Idag är det fyra dagar sedan familjen, släkt, arbetskamrater och vännerna fick ett fint avslut med Björn. Avslut och avslut, tomrum kanske är rätt uttryckt. Ett hål stort som i den gamla Sköndalseken som fanns mitt på Perstorpsvägen under otaliga år.

Årets julspellista på Spotify inleds med Björns favoritlåt, 500 Miles med Hooters. Det blev uppenbart. Där och då! Omslaget blev en bild på den ek som var en självklarhet under min och många andras barndom i Sköndal på femtio och sextiotalet. Nedanför den plats där eken stått träffades Lena och jag Björn och Karin på våra hundpromenader, som av en händelse, den 2 oktober 2022. Vi hade åkt över från Fårö för att med egna ögon se hur omgivningen Drevvikshöjden artade sig. Vi låg bra till för att få en bostad i området. Nu blev Björn och Karin först att få veta om våra planer på att flytta hem till Stockholm igen. Nu värderar jag det minnet högt.

Nu är både eken och Björn borta, men hågkomsterna lever kvar och dem kan vi alla ta fram så fort vi önskar.

Det var en fin minnesakt med ljuv musik och fantastiska minnesord av officianten Pia Kristoffersson. Efteråt kändes det naturligt att gå fram till Pia och tacka för en fin ceremoni och samtidigt fråga om jag kunde få publicera hennes text så flera av Björns vänner kunde få ta del av hennes ord. Givetvis efter att ha inhämtat Karins medgivande. Fick ett positivt svar från bägge två och här kommer texten:

Idag blickar vi tillbaka på Björns liv och sällan känns väl ordens otillräcklighet så påtaglig. Hur sammanfatta ett liv, eller en person, i ord? Vad formar ett liv och vilka vi blir? Bakgrund, tidsanda, omständigheter och tillfälligheter. Alla möten som sätter spår. Själv kände jag inte Björn och jag närmar mig honom i samtal med familjen och en vän.

Björn föds 1960. I Högdalen växer han upp, med stabila värderingar, föräldrar och storasyster Ann-Marie, som alltid funnits där. Genom kompisen Martin träffar Björn Martins tvillingsyster Karin, som han fattar intresse för. När det blev dags för inflytt i kollektivet där Karin och Martin skulle bo, erbjöd sig Björn att hjälpa till. Det var alltid självklart för honom att ställa upp – han hade ett naturligt sätt att erbjuda ett handtag. Björn var omtyckt och reko. Och på inflyttningsfesten fick ni ihop det, Karin. Du hade ju alltid tyckt bra om Björn.

”Det här blir väl en sommarflirt” tänkte du. En månad senare var du gravid. Björn var på väg ut i Europa på tandemcykel, ni skulle båda fylla 27 och stod inför ett gemensamt och livsavgörande beslut. ”Det är klart att jag ska ha barn med Björn” minns du att du sen tänkte – en trygg, stabil pappa som man kan lita på i alla väder. Så blev det.

”Jag känner inte dig, men du är välkommen” sa Björns mamma Anna-Lisa med öppen famn när ni möttes första gången – efter att hon just fått veta att hon skulle bli farmor. Pappa Olle ställde frågor, lite avvaktande inför den blivande mamman till hans barnbarn, men med en varm glimt i ögat.

I magen låg Oskar. Björn flyttade in i kollektivet. Oskar föddes 87 och året därpå kom Olle, som var ett halvår när kollektivet upplöstes och ni flyttade till Hökarängen och radhuset på Skönstaholmsvägen. Huset, som skulle bli familjens bas under så många år. 94 föddes Johan och Martin. För Björn var det både omvälvande och utmanande att bli fyrabarnsfar, med två små pojkar som i glatt samförstånd prövade hans gränser och tålamod. Karin minns en middag, när Johan och Martin, 2 år gamla, kastade mat och förde sådant liv att Björn till slut slog näven i bordet och röt ”Nu lägger ni av!”. När de små killarna – fullständigt obrydda – sen till råga på allt började göra narr av, och härma, sin arga pappa blev Björn tvungen att gå undan för att inte avslöja att han faktiskt inte kunde hålla sig för skratt. Det var som att han fick syn på sig själv. Ni tror att den händelsen bidrog till att hans häftiga humör klingade av och att han med åren blev en lugnare och mjukare människa.

En betydelsefull tid i Björns liv var åren på kollogården Bergängen på Barnens Ö. Där mötte Björn Lars-Åke eller LåN – och de två skulle följas åt under många år i skolans värld. LåN minns Björn som en lyhörd, strukturerad och rolig pedagog, som kunde skämta med barnen, men också slå om till allvar när det behövdes. Björn hade bra kontakt med både barn och personal.

Under fritidspedagogutbildningen gjorde Björn praktik på Bergsundsskolan, där han sen fick en fast tjänst och blev kvar i 20 år – de sista åren som uppskattad biträdande rektor.

På hemsida skriver en elev till Björn:

”Tusen tack för fyra år av värme, glädje, stöd, förståelse, omtanke och humor. Tack för ditt engagemang och ditt sätt att lära oss hantera konflikter när sådana uppstod. Tack för att du i din roll som pedagog inspirerat mig till att känna att skolans värld är en värld där jag också vill arbeta, bland kollegor som dig och med ett ledarskap som ditt.” Slutcitat.

Där hemma var Björn inte pedagog – då var han pappa till Oskar, Olle, Johan och Martin. En pappa som satte gränser – inte en kompispappa. En riktig familjefar, en trygg punkt, rak och principfast. Alla var välkomna, men det var inget jäkla hotell. Björn ställde alltid upp för sina killar. ”Om nånting händer kan jag alltid ringa pappa.” kunde ni tänka och ni visste att Björn aldrig blev arg, även om det hände något som kanske inte var så bra. Lugn, sansad och bestämd stod han där. I handling förmedlade han budskapet att man hjälper varandra. Man ställer upp. Björn utstrålade värme och ett lugn som gjorde er lugna, Oskar, Olle, Johan och Martin. Ni kunde lita på Björn. ”Jag har aldrig träffat en så grundad, genom-trygg person” sa du Karin. Alla fick förtroende för Björn.

”Det kommer att gå bra. Jag har fullt förtroende för er. ” sa Björn när ni skulle börja gymnasiet, Martin och Johan. Saker löser sig! Och det gjorde det ju. Under flera år var Björn er tränare i Enskede fotboll. Han visste hur han fick kontroll över en ostyrig grupp, lärde dem hur man fungerar tillsammans och vikten av samspel. Björn satte spår i pojkarnas minnen.

En förebild, som fotbollstränare och människa.

Landet på Värmdö ett nav för familjen – Björns föräldrars ställe på Strömma som han delade med syster Ann-Marie, som alltid var en fast punkt. För Björn var Strömma en plats för avkoppling. Han högg ved, klippte gräset, tjärade den brygga, ni ser honom sitta på i programkortet. Men han var också bra på att sitta och njuta och slappna av på bryggan, eller verandan. Han njöt av det enkla och rofyllda livet utan krav och krusiduller. På Strömma kunde Björn vara sitt bättre jag. Där kom han i shorts, glesbygdskavaj och gummistövlar – hans outfit på landet. Björn älskade också den avskalade tillvaron i det lilla huset på Hallands Väderö på Västkusten, där Karins familj samlades och där naturkrafterna emellanåt gjorde sig påminda. Ni minns stormen 2008. När vindstyrkan plötsligt ökade och Björn hamnade i orkanvindar. Karin i telefon med räddningstjänsten som meddelade att Björn kommit helskinnad i land. Och där kom han, vadande med kassarna i vädret och vattnet till armhålorna. ”Hur lyckades du?” frågade hans oroliga familj. ”Jag var så jäkla förbannad!” sa Björn. Temperamentet som drivkraft att ta sig igenom motgångar. Viljestyrkan. Att inte bara förlika sig med situationen, utan kämpa emot.

Björn var grundstark, som en björn. Fysiskt aktiv och såg alltid till att få sin vardagsmotion. Cyklade till Söder i ur och skur. Promenerade. Rörde på sig. Träekan på landet vände han själv med envishet och fysisk viljestyrka. Även när kroppen sen var trött.

Hammarby Fotboll ett särskilt kapitel. Björn inbiten Hammarbyare med årskort och tre ståendes (säsongskort) platser till familjen – där Albin och Björn var kärntruppen, ibland Karin eller Olle.

Björn älskade och värnade sin växande familj, han värdesatte sina svärdöttrar Fia och Marie och flickvännerna Carro och Lisa. Födelsedagar firades alltid med släkten. Björn tog emot, bekväm i värdrollen, på samma sätt som han var i pedagogrollen och papparollen. Tryggheten därhemma. Musiken som Björn satte på vid olika tillfällen; när han städade, när familjen spelade spel. Bredden i hans musiksmak, alla samlingsskivor.

Det lilla livet. Spelkvällarna därhemma. Hur Björn sopade mattan med alla i frågespelen. I allmänbildningsfrågor var ni chanslösa. ”När Björn sen blev sjuk hamnade man lite mer på samma nivå. Då blev det liksom mer fair & square.” sa någon av er.

Till sin natur var Björn ingen äventyrare, han var nöjd där han var. En bra lördag var att sitta och spela Backgammon med Karin. Resa var aldrig en stark längtan i Björn, även om han alltid var glad efteråt. Han tog med Oskar och Olle till fjällen några gånger. London återvände ni till, en stad som Björn gillade. Ni reste till Grekland och Irland och Björn gladdes över att Kinaresan, som Karin drog med honom på, blev av.

Du och Björn valde varandra och byggde er familj, Karin. Ni delade ett intensivt liv med fyra barn. Tillsammans tog ni er igenom med – och motgångar. ”Vi har alltid, alltid trivts i varandras sällskap. Så är det.” sa du. ”Och vi har haft jätteroligt!”

Från en dag till en annan förändrade en svår stroke livet för 7,5 år sen. Under fem veckor svävade Björn mellan liv och död. Det följde en mödosam kamp, då Björn fick lära sig allt på nytt – gå, äta prata. Afasin, där orden kom lite huller om buller. Och oväntade glimtar av klarhet och skärpa. Familjen minns dagen på Danderyds rehab. Ni spelade musik som Björn kände igen. Alice Cooper. Och så plötsligt: Björns klockrena röst som säger: Vincent Damon Furnier – Coopers riktiga namn. Förvåningen, glädjen och lättnaden ni kände över att Björn fortfarande fanns kvar . De språkliga knasigheterna som kunde uppstå.

”Varför är det bara två pommes frites på plan? ”

frågade Björn LåN vid första fotbollsmatchen efter stroken. ”Där är tredje pommes friten” svarade LåN och pekade på domare nummer tre. Björn roades själv av tokigheterna. Den sjuke Björn var också den gamle Björn. Humorn fanns kvar.

Men livet blev aldrig mer detsamma. Björn förlorade sitt aktiva jag. Den svåra omställningen från full självständighet, till ett ständigt behov av andras hjälp. Björns inre styrka tog honom igenom åren som följde, av upp- och nedgångar, cancer och ofattbart tuffa behandlingar.

Trots strokens alla utmaningar har Björns personlighet alltid lyst igenom och funnits där, uppbackad av hans grundmurade självkänsla och trygghet. Han blev mer känslosam.

”Jag är ledsen över att inte kunna arbeta” konstaterade Björn sakligt, men utan bitterhet. Ljuspunkter i tillvaron var landet, fotbollen, och hunden Zelda.

Men det enda Björn önskade sig i födelsedagspresent var tid med hans familj, som betydde allt. Ni märkte alla hur Björn sken upp av glädje när ni kom på besök – på ett sätt han inte gjorde tidigare. Och Björn gladdes åt när Karin gjorde saker på sitt håll, sånt som hon ville och behövde. ”Det är klart att du ska göra det!” kunde han säga.

Björn såg när du var sliten och trött, Karin, och han ville inte att du skulle stå tillbaka. Troget fanns du vid Björns sida under alla år. I en vardag där det också fanns många ljusa stunder.

Björns livskraft. Hur han ett flertal gånger rymde från rehab och till varje pris skulle hem. Minnet när syster Ann-Marie fiskade upp Björn vid Slussen, på väg till landet. In i det sista ville Björn göra saker själv. För bara ett par månader sen var han ute på landet och klippte gräsmattan. Han kämpade sig till en fysik som gjorde honom kapabel till snabba promenader. Gick ut med hunden. Livet fortgick. Det spelades spel. Backgammon flera gånger i veckan. Att spela var ett sätt att sällskapa. Barnbarnen minns kortspelen och spelen med farfar. Björn gladdes åt dem alla: Albin, Stella, Alva och Oliver.

Sedan 2019 vårdades Björn av ASIH (Avancerad sjukvård i hemmet). Han var så otroligt trött på sjukhus och behandlingar. I somras blev han påtagligt sämre och när läkarna meddelade att han var för svag för uppehållande behandlingar utbrast Björn: ”Gud vad skönt! Jag orkar inte mer.” Och Björn tog farväl.

Efteråt åkte de flesta av oss till Skönstaholm för att ta del av minnesstunden och möjlighet att samspråka tillsammans. Delge varandra olika fina hädelser. Där fick vi också ta del av ett känslosamt inspelat minnestal av Lena Axedin, som befann sig på Teneriffa och sedan även ett fint spontant tårfyllt tal av Marie Berg.

Det var ett avslut värdigt en man som varit betydelsefull för så många och en god vän. Vänskapen för mig kan sägas stå på fyra B:en. Björn, Bergängen, Bergsundsskolan och Bajen. Saknaden är och kommer vara stor.

Vi kommer alla kunna minnas Björn i en nybyggd askgravlund på Skogskyrkogården, som kommer vara färdigställd under 2024.

”I den nya askgravlunden på Skogskyrkogården kommer namnen på de gravsatta presenteras med bronsplaketter uppsatta på en ekskiva. Ekskivan fästs på ett räcke längs gångstigen. Gravsättningen kommer att utföras i ytor med fleråriga blommande örter. De ängsliknande gravytorna gynnar den biologiska mångfalden med pollen och nektar.

Området heter kvarter 25 och är en naturlig ravin. Platsen har inte använts för gravsättningar tidigare. När det nu tas i bruk byggs även nya tillgänglighetsanpassade gångstigar”.

36. Utanför tullarna

Publicerat den 18 oktober, 2023     1 kommentar

Till minne av Björn Anjou

En god vän och kollega som har funnits med under många år gick bort den 15 okt 2023. Här kommer lite spridda tankar som blixtrar förbi och lånade citat som sedan sorterats upp efter bästa förmåga.

I den löpande texten har jag lagt in citat från barn och och en förälder som alla har Bergsundsskolan gemensamt. Detta för att belysa Björns påverkan i den omgivning han verkade i.

”Tusen tack för fyra år av värme, glädje, stöd, förståelse, omtanke och humor. Tusen tack för att du gav mig fyra fantastiska första år i skolan och en trygg grund att stå på inför åren därefter. Tack för att du bjöd på dig själv när du berättade om dina söner och era fiskeäventyr, för att du alltid var närvarande och fick oss elever att känna oss viktiga och sedda. Tack för ditt engagemang och ditt sätt att lära oss hantera konflikter när sådana uppstod. Tack för att du i din roll som pedagog inspirerat mig till att känna att skolans värld är en värld där jag också vill arbeta, bland kollegor som dig och med ett ledarskap som ditt”.

Björn drabbades av en svår stroke den 25 mars 2016 och låg i koma/nedsövd i fem veckor. Sedan följde en lång slingrig väg för att åter ta livet i besittning. Inte samma liv som tidigare utan ett helt annorlunda och mer mödosamt liv.

Björns inre styrka fick honom att klara av ytterligare 7,5 år av besvärlig sjukdom. Med upp och nedgångar, där hans landställe och underbara familj med Karin och sönerna Oskar, Olle, Johan, Martin med respektive, samt barnbarnen var ljuspunkter i livet. Ej att förglömma hans hund Selda. Som han enbart kallade för ”hunden”.

– Det blev lättast så.

Björn började arbeta på Bergsundsskolan hösten 1994, först som praktikant under hans sista termin på fritidspedagogutbildningen. Efter utbildningen blev han anställd som fritidspedagog, och arbetade på Långholmsgatan 24 fram till 2014. Med ett litet avhopp under ett år på en annan skola, innan han återvände till Bergsundsskolan för arbetade vidare till 2014.

Hans styrkor låg i kontakten och umgänget med barn och förståelsen för deras behov. Idrott och slöjd hörde också till hans styrkor, vilket han tog sig an med bravur. De sista åren var han en utmärkt biträdande rektor på Bergsundsskolan och även ett stort stöd för personalen.

”Tack Björn för slöjden och kreativiteten i att få skapa. Och all roliga lek vi haft med dig på våra idrottslektioner och friluftsdagar”.

Men redan innan tiden på Långholmsgatan 24 hade våra vägar korsats. Björn och jag var arbetskamrater på kollo innan han började arbeta på Bergsundsskolan. Vi arbetade tillsammans på sommargården Bergängen, Barnens Ö under den senare delen av åttiotalet. Sommargården, som också blev tredjeklassarnas traditionella läger varje hösttermins start.

Dessutom satt vi bredvid varandra, under flera år tillsammans, på gamla och sedan även på nya Söderstadion och följde Hammarbys öden i fotboll. Han fortsatte att ha säsongskort till Bajens matcher under hela den här svåra tiden. Det var viktigt!

Björn älskade naturen och var en jäkel på fåglar. Vilket jag inte hade något intresse för. Lena får berätta mera om det.

”För mig var du inte bara en kompetent pedagog, god arbetskamrat och ledare. Du var också en god vän med gemensamma intressen. Skog och hav och de stora vidderna och långfärdsskridskoåkning på Göta kanal. Jag kan se dig framför mig, promenera med spänst i stegen på bron över älven hos Lisa i Älv Karleby. Du älskade när vi var ute på äventyr och det var vi då och då. Jag minns din glädje och nyfikenhet när vi fick besöka bryggan på Stena båten på väg hem från Danmark. Vi stod sedan i blåsten på båten och bara älskade att få vara på havet. Jag erinrar mig en dag när jag var hemma och fick syn på en stor rådjursbock vid vårt päronträd på tomten i Enskede. Vem måste jag bara ringa till och hänförd berätta?…. jo Björn förstås, som var lika entusiastisk tillbaka. Samma sak när jag upptäckte en Steglits i trädgården, utan att veta att det var just en Steglits. Jag ringer Björn, han vet såklart vad det är för fågel, vilket han också visste. Mitt minne av dig är en person med stark livsglädje, kraft och mycke’ mycke’ humor i en stor kropp med ett gott hjärta. Du gick ifrån oss alldeles för tidigt Björn!”

Bland alla minnen som poppar upp så väljer jag att berätta om ett par episoder som utspelade sig efter det att Björn vaknade upp från komat, återberättat av Martin (svåger) under början av sommaren 2016:

Björn hade varit ute och gått med en vårdare i parken på Danderyds sjukhus. Helt plötsligt började han gå fortare och vårdaren fick småspringa bakom honom. Hon ropade vart ska du ta vägen! Han försökte svara men då hade Björn ännu inte återfått sin förmåga att formulera ord på rätt sätt utan tolkning, så här i efterhand, blir att Björn ville ut till landet och klippa gräset …

Vårdaren hade inte förmågan att stoppa honom, så fortare än kvickt var de nere vid busstationen. Björn klev på trots förmaningar och vårdaren fick också lov att kliva på. Bussen åkte iväg mot Tekniska Högskolan och vårdaren satte sig i närheten och ringde polisen. Men eftersom Björn är myndig och det fanns inga restriktioner för honom hade han sin fulla rätt att åka dit han själv ville. Möjligtvis bröt han mot SL regler när han plankade på bussen, Björn hade nämligen inga egna pengar.

Vårdaren ringde även till Karin som fick tag på Olle och båda två begav sig snabbt till undsättning. På Tekniska fann de Björn i samspråk med två ordningsvakter som höll honom under uppsikt. Björn blev väldigt glad när han fick syn på Karin och Olle, men humöret ändrades tvärt när han förstod att de skulle åka tillbaka till Danderyd.

Hur som helst så återger Björn denna historia för Martin, samtidigt som han småler lite eftersom han gjort något han inte fick göra. Lite småbusigt!

Martin (Björns svåger) återberättade denna episod och sammanfattade hela historien med ett ord:

– Underbart!

Efter den här händelsen var Björns syster Anne-Marie på besök några dagar senare.

När hon kom upp till sjukhuset var han inte på plats vid sin säng. Han hade gett sig av ännu en gång och ingen visste var Björn fanns. Stor uppståndelse!

Hon gav sig ut för att leta och givetvis visste hon om att Björn varit ute på vift i tisdags när han skulle till landet för att klippa gräs. Hon gav sig omedelbart av efter Björn med övertygelsen att han nog gjort samma sak igen. Hon tog bussen till Tekniska och sedan tunnelbanan till Slussen och mycket riktigt, vid Slussen stod han vid bussterminalen och väntade vi rätt busshållplats för vidare färd mot Strömma. Björn har tagit sig kommunalt helt rätt väg för att komma till sitt älskade landställe.

Givetvis plankande han även denna gång, kan jag tänka, till SL’s förtret (inte för att jag tror dom har en aning om detta grova brott eller bryr sig). Anne-Marie gjorde det ända rätta, de tog bussen ut till Strömma och var där ute en timme innan de åkte tillbaka till Danderyd. Det var ju av största vikt att han fick sina mediciner och dessa fanns på sjukhuset. Han hade faktiskt haft en väldigt kraftig hjärnblödning och legat i koma/nedsövd i fem veckor, med flertalet komplikationer till följd.

Dessa episoder tycker jag berättar väldigt mycket om hur Björn var som person. En man med en otrolig vilja att få saker och ting gjorda när han väl hade beslutat sig för det, men även en person med glimten i ögat.

Där och då tyckte jag att Björns positiva utveckling gick så hastigt att de på Danderyd inte verkade hinna med, vilket gjorde mig upprymd.

Tyvärr ville ödet att förloppet skulle ta en helt annan riktning och i början av 2017 slog cancern till och den gick tyvärr inte att få bukt med, trots många års försök att bromsa den.

”Varje gång jag passerar Högalidsparken så tänker jag på den gången vi fann en medvetslös man i ett buskage där uppe i bergen, och hur Björn hanterade den situationen väldigt bra. Mer än så kommer jag inte ihåg. Dock svetsades bilden av hjälte-Björn in i mitt åttaåriga jag – och där finns den kvar än idag, vakandes över Högalidsparken”.

I oktober 2021 anordnades det en promenad runt Reimersholme för barn, personal och föräldrar som varit på skolan sedan starten 1993.
Det var en annorlunda sätt att mötas för alla oss som haft Bergsundskolan och Långholmsgatan 24 som gemensam nämnare. En mycket lyckad träff trots att vi kanske var lite för många för min egen smak. Där och då träffade Björn och Lisa delar av sin och Bergsundsskolans första barngrupp (födda 1987/88).

”Kommer ihåg när jag hade fått en spik i foten och Björn bar mig från skolgården upp till skolan och plåstra om mig. Kommer även ihåg att han var på mig hur jag skrev bokstaven t eftersom jag härmade hur han skrev dom som ett kors, när jag inte tänker på hur jag skriver så ser man många t-kors i texten än idag ”.

Under åren som gått sedan Björns sjukdomsförlopp startade fram tills nu är vi några ifrån Bergsundsskolan som har haft telefonkontakt och träffat honom med jämna mellanrum. Vi har varit med honom på Hammarbys matcher när han har orkat. Under dessa år höll han hårt i sitt säsongskort.

Björn var alltid med när skolans gamla garde träffades, när han orkade och under de sista veckorna var han mån om att träffa flera av oss, viket han också fick göra. Han hade fått besked av läkarna att sjukdomsförloppet inte kunde stoppas, tiden var utmätt och han var medveten om vad det skulle få för konsekvenser. Trots vetskapen om att slutet var nära kändes det som förr i tiden när vi träffades där i Skönstaholm’s köket. Fast vi alla var medvetna om allvaret bakom våra skratt och i våra samtal om den gamla goda tiden.

Vet också att Marie och Chrille hann träffa Björn innan det oundvikliga var ett sorgligt faktum.

”Björn ja kan man heta något mer passande och se ut som han? tänk att få ramla omkull på gatan och få plåstras om lite sittandes i just Björns knä… i hans närvaro ville man vara liten… Björn andades trygghet och värme. Tänker på er alla, på Lisa på Tuula på Björn min favorittriad! Så fantastiska människor!”

Med sorg i hjärtat tänker jag i denna stund på Björn Anjou och hans familj och vill dela med mig av dessa två fantastiska texter, som jag alltid tyckt hör ihop och även givit mig själv tröst många gånger.

”Utanför tullarna på andra sidan

där råder stilla tid

Där alla livets trådar går ihop

och evighet tar vid

Innanför tullarna är natten het

och dagen allt för kort

Innanför tullarna är som du vet

liv av annan sort”

När möjligheterna tycks avta, tilltar ofta hopplösheten. Det är därför det är så viktigt att inte ge upp hoppet när det känns som livet krymper. Hoppet är livets hjärta. Utan den falnar den eld inom oss som håller oss igång.

Om vi tycker oss ha hamnat i en väldig ödemark, är det bästa vi kan göra att omge oss med andra som åtar sig att vara hoppfulla åt oss tills vi återigen kan hämta kraft ur våra egna reserver av tillförsikt”.

(Utanför tullarna är skriven av Dick Hansson och Lorne de Wolfe och texten om att inte ge upp av Sue Patton Thoele).

Nu har Björn rest utan packning

utanför tullarna

och tagit med sig sina minnen

 

Vi som fortfarande är kvar

innanför tullarna

med våra hågkomster

vårdar dem ömt.

35. Frukost frustration

Publicerat den 31 augusti, 2023     Lämna en kommentar

Kollobråket på Bergängen 1982. En liten historia om vad som utspelade sig ute på Barnens Ö för över fyrtio år sedan.

Här kommer en episod ur boken ”Barns syn på kollo” som kom ut 1988. Tycker att det passar bra nu när jag tagit upp kollotråden på bloggen i mitt förra inlägg. Dessutom arbetade Hillevi, som kokerska, under flera år innanför dörrarna på Portal24.

Detta visar ett tydligt exempel på hur vi arbetade på kollo, nådens år 1982, då barn och vuxna vistades tillsammans i 49 dagar dygnet runt. Alla dessa underbara sommardagar och några inte allt för underbara dagar.

Har fortfarande kontakt med Hillevi och Helen 45 år efter att vi först sågs på Bergängen 1978. Platsen som formade mycket av resten av våra liv. Sedan tolv år tillbaks träffas vi dessutom en gång om året tillsammans med många andra gamla kolloinvånare från Bergängen i månadsskiftet Aug/Sep (med ett uppehåll det första pandemiåret 2020). Då pratar vi minnen, lagar mat, äter, badar, grillar och är allmänt nostalgiska, samt lyssnar på musik från alla dessa ljuva somrar.

Fakta, kolloschemat på Bergängen bestod i sex olika tjänster där barnen också deltog i arbetet. Dessa var indelade med en vuxen samt två eller tre barn som jobbade tillsammans i arbetslag under hela sommaren. Kökstjänsten hade sitt arbetslag i köket under hela sitt pass, 07:30-13:00 och 16:30-19:30. Nu tar vi en episod från boken, som utspelade sig i köket, ifrån sommaren 1982.

”Sommarens första kökstjänst för mig och mitt arbetslag, Hillevi och Helen, börjar inte bra. Trött masar jag mig upp till barnhuset för att väcka de rara ärtorna. Dum som jag var litar jag på deras:

• Ja ja vi kommer du kan gå ner.

I köket åker bandaren på och ur högtalarna dånar Mercury blues Med David Lindley.

Tevattnet kokas och tallrikar lyfts fram. Tittar upp mot barnhuset, men inte minsta tillstymmelse på reaktion. Varför kommer de inte muttrar jag när jag med snabba kliv går mot barnhuset igen?

Med ilska i rösten skakar jag liv i dem en andra gång och ber att de sätter sig upp i sängen. Äntligen verkar de vakna!

• Kan jag lita på att ni masar er ner nu. Efter ett surt muttrande JA går jag ner till köket igen.

Kommer de inte ner nu, får de bara en chans till, sedan sätter jag den djävulska planen i verket. Under våren har jag funderat på hur jag ska gå tillväga om något som liknande detta skulle inträffa.

Tiden går vattnet kokar och David Lindleys röst har nu bytts ut mot Kevin Rowlands kanonlåt Come on Eileen.

Come on Helen sjunger jag med i refrängen, men inte faan kommer hon.

Med snabba och ilskna steg rusar jag upp till barnhuset än en gång och i frustration struntar jag i att besvara Bullens glada hälsning.

Sliter av dem täcket och meddela helt kort att kommer ni inte nu ställs frukosten in tills ni behagar krypa ur era sängar och visa er i köket!

Ner till köket för tredje gången den här morgonen. Stänger av spisplattan, lyfter tillbaka tallrikarna och lägger in limporna i skafferiet. Går sedan in till personalrummet och skriver ett anslag till tonerna av Lord of the New Church och deras Holy War.

Sätter upp anslaget på matsalsdörren, går tillbaka in till personalrummet och stänger av bandaren. Sätter mig ner och läser en tre dagar gammal Dagens Nyheter och försöker lugna ner mig. När de övriga Bergängenbarnen kommer ner för att käka frukost undrar de självklart vad som har hänt.

• Läs anslaget på matsalsdörren svarar jag surt.

Jag hör hur någon läser högt för de andra

• ”Frukosten inställd på obestämd tid på grund av bristande arbetskraft, men solen skiner så käkar gräs”.

Det bli ett jävla liv på ungarna och informationen sprider sig snabbt till sjusovarna, som snabbare än Lucky Luke’s skugga får på sig sina kläderna och mullrar in i köket. Det slamras slås med lock och kastruller till fullständig tystnad, ingen av töserna säger ett knyst och jag vägrar att gå ut till dem. Det här får de klara själva.

Troligtvis kommer vi inte pratar med varandra på hela förmiddagen, så lunchen kommer att tillagas i spänt och kyligt klimat, men jag räknar med och hoppas att det kommer lossna lite till middagen. Vilket det också gjorde, vi kunde till och med skratta åt eländet.

Med facit i hand tycker jag nog att det här är en av de bättre sakerna jag gjort under alla mina kollosomrar, men jag skulle aldrig har vågat göra så här de två första åren. Utan då hade barngruppen lynchat mig istället för och gå på Hillevi och Helen”.

De första åren hade vi ännu inte hunnit skapat de viktiga samhörighetsbanden och relationerna mellan oss. Tillit tar tid att förtjäna och det måste det också få göra. Då blir det också lättare att ställa krav på tolv/trettonåringar. Vilket de fyra föregående somrarna hade skapat. Det stavas

F Ö R T R O E N D E …

Sedan det stora bråket 1982 tycker jag att vi fixat köket bra tillsammans. De sista två åren har vi till och med tyckt att det varit roligt. Hillevi blev till och med anställd som kokerska och arbetade på Bergsundsskolan, Långholmsgatan 24, under flera år när hon blev äldre. Ett arbete som hon skötte med bravur!

Bakgrund:

Mellan åren 1978 till 1989 präglades jag starkt av att varje sommar arbeta på sommargården Bergängen, Barnens Ö. Ett kollo, med 24 barn och 8 personal, där barnen var ute i sju veckor (49 dagar).

Jag hade den stora glädjen att ha flera barn som återkom varje år. Från början var vi en yngre gård (åldern 7-12 år), åren gick och samma barn ville fortfarande komma ut så vi ändra inriktningen och blev äldre gård (10-15 år). Vilket innebar att många kom ut i sju, åtta år i rad. Vilket är bra för den som förstår att det går att åstadkomma underverk med kontinuitet.

Två tjejer som var på gården tillsammans med mig under åtta år (1978-85), Hillevi och Helen, fick ge sin syn på sina kolloår under hösten 1986 och våren 1987. De fick läsa personalens dagböcker från deras år och sedan intervjuade jag dem om deras syn på olika jobbiga, roliga, sorgliga och fantastiska händelser. Vad hände t.ex. när personalen låg och sov och deras åsikter på konflikter, glädjeämnen m.m.

Efter att samtalen var avslutade satt jag sommar 1987 ute på Sörängen, Barnens Ö och skrev boken efter en redan uträknad mall. Boken skulle följa ett helt kolloår från starten i januari till slutet av september. Resultatet publicerades i boken, ”Barns syn på kollo, Bergängen mitt hjärta”, våren 1988. Men det var nära att boken inte kom ut för när den skulle tryckas ville inte FoU-byrån ta med alla foton jag ville få med. Som tur var löste det sig när Sommarbarnsbyrån gick med på att stå för den delen av kostnaden.

Tog även in musiklistor (som bilagor) i boken av de populäraste låtarna från respektive sommar. Vi kallade blandbanden för ”Bergängare”, nutidens Spotify spellistor. Tar med ett exempel från 1982 i inlägget.

Men vill även dela med mig av den underbara låten Blind Willie McTell med Dream Syndicate’s (skriven av Bob Dylan). Fanns med i en tidning jag köpte 1988 som flexiskiva, minns ni dem? Kom med på Bergängare 1989. Den finns inte på Spotify men jag hittade den på YouTube.

De som känner mig vet att jag alltid hade kameran i högsta beredskap och jag har hittat två flyttkartongerna fullproppade med svartvita foton, kontaktkartor, negativ och dagböcker. Många bilder är framkallade, men det finns mängder som är oframkallat. Räknade alla kontaktkartorna och kom fram till 189 st. gånger 36 bilder. Det blir 6 804 foton! Från en svunnen tid, för fyrtio år sedan, som inte längre finns kvar. Den då barn var ute hela sommaren.

Sommaren 1988 var Stairway to Heaven med Led Zeppelin med på kassettbandet Bergängare 88.

Det här var bara en liten glimt av alla de otaliga sommarhändelser som finns dokumenterade i dagböckerna från Bergängen, Barnens Ö för över fyrtio år sedan.

34. Bergängen Planket 2023

Publicerat den 26 augusti, 2023     Lämna en kommentar

Lördagen den 19 augusti bockade jag av ännu en målsättning på min ”bucket list”. Då fick jag äntligen vara med på fotoutställningen ”Planket”. Det tog bara 41 år!

Anmälde mig i början på april när jag fortfarande bodde kvar på Fårö, men visste redan då att jag skulle bo i Stockholm när det var dags i augusti. Den 5 juni fick jag följande glädjande besked:

”Hej!

Vi har glädjen att meddela att du har blivit antagen att ställa ut på PLANKET STHLM 2023, lördagen den 19:e augusti”.

Vilket tema jag skulle välja var en självklarhet för mig. Bergängen, Barnen Ö och ett urval av mina foton mellan åren 1978-1989.

Dessa 12 år dokumenterade jag en verksamhet som inte längre finns kvar och numera blott är historia. Jag fotograferade mer än flitigt. Från den tiden har jag 189 kontaktkartor (negativ) med 36 foton på varje ark sparade i pärmar. Det blir sammanlagt 6804 bilder under dessa år. Många som ännu inte är framkallade men fått bidar sin tid, som ett gott vin, för att förhoppningsvis få se dagens ljus så småningom, någongång. Vem vet!

Kollo för över fyrtio år sedan har inget gemensamt med nutidens sommargårdar. Vilket jag tycker säger sig själv, eftersom då var barnen ute på Bergängen hela sommaren, i 49 dagar (7 veckor). Nu är perioderna fler och mycket kortare endast i en vecka (7 dagar) på de flesta gårdarna.

I absolut sista minuten lyckades jag dessutom skriva boken ”Bergängen i mitt hjärta”. Ängnade hösten 1986 och våren 1987 med att intervjua Hillevi och Helen, som jag haft på kollo mellan åren 1978-1985. De fick ge sin version på texter personalen hade skrivit i dagböckerna. Sommaren 1987 satt jag på granngården Sörängen och skrev boken som handlar om dåtidens verksamhet på Bergängen . Ett tidsdokument för den som då önskade läsa om hur det var ute på Barnens Ön när det begav sig. Året efter delades somrarna på Bergängen upp i två 21 dagars perioder. Det första steget mot ännu kortare sommarvistelse hade påbörjats.

Med de sagt så över till lite fakta: Varje utställningsplats på Planket är 1 m bred och ca 1,7 m hög. På den lilla ytan ska jag alltså välja ut ett fåtal foton och det vållade stora bekymmer, till att börja med, men jag hittat en lösning som jag är nöjd med.

Fick plats 112 (SOS Alarm) i utlottningen.

Gjorde ett bildspel på 12,5 minuter med 160 foton som rullade i 7,5 sekunder vardera. Detta visades upp på en liten iPad som jag placerade i en duschhylla som fick hänga ner på min del av Planket tillsammans med några svartvita foton, en gammal DN löpsedel och den röda kollboken. Bildspelet visades upp varje hel och halvtimme i dagsljus, vilket kanske inte var så lyckat.

Det finns faktiskt lite koppling till Långholmsgatan, fast det är lite långsökt. För på Bergsundsskolan hade vi som tradition att våra tredjeklassare varje år fick åka ut till Bergängen tre dygn i starten på på varje ny hösttermin.

Sedan har vi det gemensamma ordet ”Berg” i namnen, Bergsundsgården, Bergsundsskolan och Bergängen vilket är ett sammanträffande som ser ut som en tanke. Inför Planketutställningen gjorde jag reklam på följande sätt:

2023

19 augusti

Bergängen

Barnens Ö

1978 – 1989

Plats 112

160 bilder

7,5 sek

12,5 minuter

Svartvit nostalgi

KOLLOMAGI

I efterhand kom jag på att jag kunde använda den här bloggen för att lägga ut bildspelet till allmän beskådan. Då kör vi och det spelas med fördel på högsta volym …

Under lördagen hann jag samtala med flera besökare. Grannar vid min plats på Planket men även andra utställare. Barn och personal från Bergsundsskolan, gamla barn ifrån Bergängen och personal. Kompisar med Bajenconnection och många andra.

Ett av det intressantaste samtalet hade jag nog med Lars Epstein (fotograf) som också brinner för kollo. Han ställde ut sina gamla kollobilder från Storgården, Barnens Ö som han tog på 60:talet. Inte undra på att vi fann varandra och så här sammanfattade han lördagen den 19 Augusti 2023, dagen efter, på sin Facebooksida:

”PLANKET GAV IDÉN ATT VERKA FÖR ATT EN STOR UTSTÄLLNING OM KOLLO KOMMER TILL STÅND – GÄRNA PÅ STADSMUSEET

Tack alla kända och okända besökare och medutställare för sköna möten och berikande samtal på lördagen på fotofesten Planket i Vitabergsparken (som fortsätter på söndagen med nya utställare).

Själv ställde jag ut gamla kollobilder från Barnens Ö (koloni Storgården) på 1960-talet.

Särskilt gladde mig alla samtal med både gamla ”kollobarn” (75+ idag) och alla unga som tillbringat ett par veckor på någon av kolonierna Barnens Ö under den just förlidna kollosommaren.

Särskilt roligt var det också att träffa utställaren Lars Lå N Axedin som också visade kollobilder som han tagit, framför allt under 1980-talet, på kollon Bergängen, grannkollon till Parkudden där jag var föreståndare åren 1967-1971.

Lars sitter på en verklig skatt med kollobilder, närmare sju tusen negativ, ordentligt förvarade och registrerade. Själv har jag mycket dålig ordning på mina gamla negativ.

Vi var övererens om att det finns både material och ett stort intresse för en riktigt stor utställning om kollo (historia, utveckling och många andra aspekter) som skulle vara en lämplig uppgift för Stadsmuseet i Stockholm att arrangera och kurera. Jag ska lobba för att en sådan kolloutställning kommer till stånd.

Håll tummarna för att jag lyckas!

PS. Jag lägger ut ett antal gamla kollobilder, som jag ställde ut och några till, enligt någras önskan.

LARS EPSTEIN”

Lars Epstein’s foton kan med fördel ses på hans Facebooksida.

Jag kommenterade ganska omgående hans text:

Tack för samtalet Lars Epstein.
Jag stöttar dig i allt du säger eftersom det är tankar jag själv burit på.
Det gör ont att tänka på att alla dessa foton som togs under mina år på Bergängen och även dina år på Storgården skulle förfaras.

Våra bilder speglar en svunnen tid på Barnens Ö som inte längre finns kvar. Nämligen en tid då barnen var ute på kollo hela somrarna. Inte bara en kortare period.

Kan tillägga att jag dessutom har dagböcker skrivna från dessa år (1978-1989) med osentimentala tankar nedtecknade av mig och alla de andra kollojobbare som arbetade på Bergängen under den här perioden. Dvs. en person (jouren) hade till uppgift att skriva tankar om sitt dygn på gården. Det var många stunder då det inte var så lätt, men även helt fantastiska och magiska upplevelser med barn som kom att bli våra vänner för livet.

Visade bland annat upp ett bildspel på Planket Sthlm, på en lite iPad, som inte kom till sin fulla rätt i dagsljuset och funderar över hur det skulle kunna visas på ett mer gynnsamt sätt. Bildspelet varade 12,,5 min och hann på den tiden visa över 160 foton från min tid på Bergängen.

Jag säger som du Lars att möten med gamla kollobarn var höjdpunkten av gårdagens alla samtal. Men även att få dryfta tankar om vårat gemensamma intresse för Barnens Ö.
Jag är mer än gärna med för att stötta dina tankar för en kolloutställning i framtiden.

Allt gott till dig och är glad över att vi fick möjlighet att prata en stund, om än kort, men någonstans ska man börja! Det är även dessa fantastiska träffar med gelikar som jag förstår är syftet med Planket.

Vilka finna foton du ställde ut och som du säger är det här kollohistoria som inte får slarvas bort …

Vi blir alla äldre och vem tar hand om våran kollofotoskatt efter oss? Jag går också och grunnar på hur Barnens Ö ska kunna bli en del av Unescos världsarv.
//LåN

Fick efterföljande kommentar från Lars Epstein:

”Ja Lars, det var trevligt och givande att träffa dig, samtala och se dina bilder. Barnens Ö som Unescos världsarv är en mycket bra ide. Jag tror inte det finns någon liknande anläggning med samma långa historia och fortfarande i bruk som Barnens Ö”.

Avslutar med den musik som förgyllde min sommar:

33. Tidens trädgård

Publicerat den 29 april, 2023     Lämna en kommentar

I tidens trädgård spirade Långholmsgatan’s  

blommor

under trettio år har nya generationer barn 

fått möjlighet att utvecklas och växa 

Det bär ni med er inombords

precis som vi bär med oss er

Minnen lever utanför tiden

och har ingen början eller slut

när som helst kan vi plocka fram varandra 

och komma ihåg

Se inte barn som hinkar som måste fyllas

utan som ljus som ska tändas

tacka dem för det de presterade

för att de finns

och slösa med beröm

så de känner sig betydelsefulla

Även småsaker är viktiga

vad de tyckte om

vad ogillade de

är de rädda och oroliga för något

När det ser mörkt ut

som ett oorganiserat kaos

är det för att alla är på språng

för att finna sina bekväma positioner

Ge inte upp utan fortsätt sträva och tro

för när man minst anar det

finner du tillslut ljusknappen

Det tar tid och måste få göra det

och när vi efter mycket jobb och slit

äntligen är uppe på möjligheternas krön

väntar belöningen i form av en bekväm

och bekymmersfri nedförsbacke

Glöm inte att passa på att fylla depåerna

och njut

Det är inte är viktigt att följa

den stig som leder någonstans

gör istället en ny stig som lämnar spår efter sig

Övertygelsen är stark om att nya blommor 

kommer fortsätta spira i trädgården

många år till … 

Den blomstertid nu kommer
Med lust och fägring stor
Du nalkas ljuva sommar
Då gräs och gröda gror
Med blid och livlig värma
Till allt som varit dött
Sig solens strålar närma
Och allt blir återfött …

Grattis!

32. Den blomstertid – 30 år

Publicerat den 29 mars, 2023     1 kommentar

Torsdagen den 29 april 1993 kom en liten friskola till världen. Bergsundsskolan på anrika Långholmsgatan 24. Vilket innebär att det är, hör och häpna, trettioårsjubileum om exakt en månad (lördag den 29 april 2023). 

Det är lite svårt att fatta att det gått så många år och det första jag tänker på är när den kommunala skolans dåvarande rektor välkomnade oss med orden. Lycka till men inom ett år är det jag som får städa upp och ta hand om era barn när det kommer visar sig att ni inte klarar av att ro er friskola i land!

Barnen i vår första sexårsgrupp var födda 1987 och alla dessa små knattar fyller i år trettiosex år! Ja alla utom Elin då, som är född 88 och är alltså matematiskt ett år yngre. Men hon har på ett strålande sätt vuxit ikapp. Jag minns dem alla med värme, men vet också att jag förtränger en hel del jobbigt. Det är lätt hänt när det vankas jubileum. Däremot är jag både glad och lycklig över att fått möjligheten och förmånen att följa många av dem lite på avstånd. Vissa lite närmare än andra och stoltheten jag känner över vetskapen om vika fina vuxna de vuxit upp till var värd all den möda vi lade ner på dem när det begav sig.

Sedan fylldes det på med nya underbara sexåringar varje år och i höst kommer Bergsundsskolan ta in sin trettionde barngrupp. Om vi utgår ifrån att det i snitt har börjat 26 barn varje ny hösttermin så kommer vi upp i runt 780 barn sedan starten. Räknar mig numera som miljonär i barnrelationer med tanke på hur mycket egen livskraft jag hämtat under dessa fina, roliga, berikande och arbetsamma år.

• Fantastiskt är bara förnamnet!

Blogginlägget är kanske i längsta laget, men det har varit viktigt för mig att få med alla gamla barns synpunkter. Allt behöver inte läsas på en gång utan den här jubileumshyllningen går givetvis lika bra att återkomma till och läsas i omgångar. Nu över till texten som jag lovade lägga upp på bloggen för två månader sedan, där det viktigaste vi hade på skolan,

• Barnen …

… får komma till tals. Deras omdömen om och synpunkter på Bergsundsskolan, men även på sin personal genom åren.
Har alltid tyckt att bara vi lyssnar på dem så får vi i regel en rättvisande bild av verkligheten. Det viktiga för mig har varit att alla texter i detta inlägg är deras egna ord.

De flesta av dessa skrevs inför en avskedsfest vi hade på Axela fredagen den 20 januari 2017.
I god tid skickades en förfrågan ut till de som jag hade kontakt med på sociala medier, där jag berättade att vi skulle flytta till Fårö. Av den anledningen skulle vi ha en gemensam avskedsfest tillsammans med många av deras gamla personal på skolan. Fick en idé att fråga om de hade lust att skriva en liten hälsning så skulle jag sammanställa deras ord till ett häfte och dela ut dem under kvällen? Samtidigt berättade jag att vi (Lena och jag) ville göra något trevligt gemensamt med alla gamla kollegor som arbetat, eller fortfarande arbetade på Bergsundskolan.
Vi fick in många varma och rörande hälsningar från våra gamla barn. Många riktades till Björn som nyligen hade drabbats av en svår sjukdom. Så här många år efteråt kan vi se dessa texter som ett erkännande till skolans personal och nu återanvänder jag dem som en gemensam jubileumshyllning när skolan fyller 30 år.  

Dessutom bjöd vi in en föräldrarepresentant till festen på Axela, som haft samtliga sina sju barn på Bergsundsskolan. Det första barnet började 1993 och den sista slutade 2014. En spännvidd på 21 år!

Jag inleder med en före och en efter festen text från Pernilla, som är förälderns namn:

”När jag kollar vilka som kommer så har jag fått äran att känna allihopa. Du och Lena och hela skolan har betytt jätte mycket för mig. Ni har ju varit en del av min familj. Samtliga av mina barn minns Bergsundsskolan som den bästa skolan med så mycket glädje och lycka. Du har en gåva LåN som ingen annan har. Ser framemot att få återse er alla”. 

Dagen efter middagen fick vi följande tack från henne:

”En jätte stor kram till dig och Lena. Tack för att jag fick vara med och göra eran kväll så lyckad. Så kul att få träffa alla och jag känner mig så lyckligt lottad att jag fick representera föräldrarna😊 Jag hoppas ni förstår hur mycket ni båda och alla på skolan har betytt för mina barn. Men framför allt för mig. Så öppna och härliga människor som stöttat i alla lägen. Massa kärlek till er och önskar er allt gott nu på ert nya äventyr. Självklart hör jag av mig om jag besöker Gotland framöver”. 

//Pernilla

Kram ❤😘”

Innan jag lägger upp texterna från alla underbara barn vill jag bara berätta att de flesta svartvita fotona som jag har med i detta inlägg är tagna av Raili Korkkinen (R. K.) för tidningen Fritidspedagogens räkning, när de gjorde ett reportage på skolan 1995. Raili som jag också arbetade med i ett par år på Bergängen, Barnens Ö, under åttiotalet.

Texterna ser jag nu som något fint tillägnat den personal som har jobbat, eller jobbar på Bergsundsskolan under alla dessa trettio år. Sträck på er! Men det är på samma gång ett ovärdeligt tidsdokument och en fin påminnelse över tider som flytt …

Förutom hälsningarna från 2017 har jag även tagit med lite fina ord som skickats till mig vid många senare tillfälle, men även texter skrivna i nutid. Dessa signerats endast med barnets/barnens förnamn och när de är födda.

Börjar med fyra längre texter ifrån Sophie som jag tycker på ett fint sätt belyser hur vi hade det innanför porten på Långholmsgatan 24. Där den goda stämningen, enligt mig, fortfarande sitter kvar i väggarna efter det att generationer av barn passerat där genom åren sedan 1914.
Samtliga barn och vuxna som finns på bild i detta inlägg har givit sitt klartecken till publicering.

Hej Lisa och tack för fyra fantastiskt fina år! 

Jag heter Sophie Eld och gick på Bergsundsskolan åren 2000-2003 på våning Idun med dig och Björn. Jag minns dessa år med värme och kärlek och jag är så glad och tacksam som fick ha dig som lärare. Tack för att du gav oss elever en sådan bra grund att stå på inför de kommande åren. Faktum är att jag var en av dem som var med och startade systerskolan till Bergsund, d.v.s. Lundaskolan, och det kändes så fint och speciellt att få vara del av och jobba inom den ideologi och pedagogik jag själv älskat som barn.

I nuläget utbildar jag mig till att bli just lågstadielärare, och jag tror att det är tack vare dig och andra inspirerande lärare jag stött på under mina skolår. Så tack för att du gav mig en bild av att skolans värld är en värld där även jag vill jobba, och för alla minnen jag bär med mig. Ett av de starkaste minnena är då vi fick åka upp till Älvkarleby och träffa våra brevvänner. Det var guld värt att få brevväxla med barnen i den skolan, och sen att få möta dem på riktigt var hur häftigt som helst. Jag vill verkligen tacka för den upplevelsen, jag minns den fortfarande och jag har kvar en liten prydnadstomte som jag fick i present av min ”brevis” då när vi hälsade på. Jag vet också att ni tog med oss till Fornåker där vi fick prova på att leva stenåldersliv. Det var hur häftigt som helst och jag har fortfarande minnesbilder av hur vi fick påhittade stenåldersnamn och säckar att ha på oss, och hur vi lagade mat i grop, bakade bröd och drack te. Tusen tack för den upplevelsen, den gjorde avtryck!

Jag minns även matteövningen ”grevinnan och skåpet” som du gjorde med oss. Det var så spännande, vi elever fick ”hitta de stulna juvelerna” genom att räkna ut olika tal eller hitta rätt tio-kompis och skriva dit det på hyllorna i skåpet du ritat upp på griffeltavlan. Jag minns även hur musikalisk du är och hur mycket jag tyckte om de tillfällen då du spelade på pianot vi hade i klassrummet. Jag minns att refrängen i vår låt till er då vi slutade 3an gick såhär:

(melodi ”Vill ha dig i mörkret hos mig”- Freestyle)

”Vill ha er i minnet för alltid,

Lisa och Björn ni var med hela vägen.

Åh vi lättar, vi flyger, vi svävar fram

Låt det aldrig ta slut”

Jag minns att jag knappt kunde sjunga med i den för att jag grät så mycket över att ta farväl av er. Du var en fantastiskt fin lärare till mig och mina klasskamrater och det känns så fint att få den här möjligheten att berätta det för dig. Jag hoppas att allting är bra med dig!

Hälsningar /Sophie  (1994)

Kära Björn.

Jag heter Sophie och jag gick på Bergsundsskolan mellan 2000–2004, med dig och Lisa som klasslärare. Jag ringde till Bergsundsskolan för att söka jobb under våren 2014 och jag minns att jag fick prata en stund med dig då, vilket kändes så fint. Därefter var det ju Per som tog vid, jag fick jobbet och var med och startade Lundaskolan 2014–2015. Det var fantastiskt att få komma tillbaka som anställd på en skola vars ideologi och pedagogik jag älskat så innerligt som liten. Efter mitt år på Lundaskolan bestämde jag mig för att utbilda mig till lärare, så just nu pluggar jag mitt andra år på Grundskollärarprogrammet F-3 på Linköpings Universitet.

Först och främst vill jag säga att jag och min familj tänker på dig och vi hoppas så att du får bli frisk och mår bra snart. Min bror Eric gick även han på Bergsundsskolan, och min mamma Monica vikarierade på Bergsund under en av Marias mamma ledigheter. Du ligger oss så varmt om hjärtat och det var fruktansvärt att höra vad du varit med om. Det är svårt att föreställa sig vad du gått igenom, men så beundransvärt vilken kämpe du är och så glädjande att du är på bättringsvägen. Vi sänder dig all värme, styrka och peppning vi bara kan!

För det andra: tusen tack. Tusen tack för fyra år av värme, glädje, stöd, förståelse, omtanke och humor. Tusen tack för att du gav mig fyra fantastiska första år i skolan och en trygg grund att stå på inför åren därefter. Tack för att du bjöd på dig själv när du berättade om dina söner och era fiskeäventyr, för att du alltid var närvarande och fick oss elever att känna oss viktiga och sedda. Tack för ditt engagemang och ditt sätt att lära oss hantera konflikter när sådana uppstod. Tack för att du i din roll som pedagog inspirerat mig till att känna att skolans värld är en värld där jag också vill arbeta, bland kollegor som dig och med ett ledarskap som ditt. 

Jag vill berätta om någonting jag minns som extra starkt, det är okej om du inte minns det för jag kan tänka mig att det är roligt att läsa om ändå. Jag hade väldigt lätt för mig när det kom till skolan, och kunde både läsa och skriva innan jag börjat sexårsverksamheten. Något jag däremot hade svårt för var att duscha efter idrotten. Jag och mamma skrattar än idag åt hur det kom sig att det var så stor grej för mig och varför jag till en början vägrade (jag var lite tjurig och envis som liten). Jag vet att min mamma pratade med dig och att ni försökte komma fram till en lösning på hur ni skulle få mig att börja duscha. Pedagogiska du kom med idén att jag successivt skulle börja med en kroppsdel i taget, så vi bestämde alla tre att det var så vi skulle gå till väga. Så på så vis blev det. Jag minns att vi gjorde en deal efter varje idrottspass att ”idag blir det ena armen” eller ”idag blir det båda armarna” osv. Och så där höll det väl på i ett par veckor innan jag kommit runt min duschfobi och klarade att duscha som alla andra. Jag vet att min mamma, som annars aldrig har tagit till mutor, gav mig ett gosedjur som belöning när jag nått mitt mål och jag vet att hon under alla mina år hos er var så tacksam över att du gång på gång var så engagerad och förstående. Hon pratar fortfarande om hur påhittig du var som kom på den där idén. 

Ett annat minne, även det från första året på Balder, var då hela klassen skulle till Rålambshovsparken. Vi samlades på gården varpå jag skyndade mig att springa in på våningen för att gå på toaletten en snabbis. Medan jag sitter där hör jag sorlet av klassen går igenom trapphuset följt av tystnaden när porten slår igen. Jag skyndade mig att springa till dörren men den var så tung och svår att få upp att jag antog att den var låst. Jag var alltså kvarglömd på våningen medan klassen gick i väg, jag skrattar fortfarande av tanken på det. Tilläggas bör att jag aldrig var rädd eller ledsen, bara lugn och fundersam över vad jag skulle ta mig till. Jag vet att jag försökte använda telefonen för att ringa till min pappas jobb, men oturligt nog hade telefonen någon specialkombination man va tvungen att trycka innan man kunde ringa, vilket jag ju inte visste om. Därför kom jag aldrig fram till pappas jobb och satte mig då och väntade i en av fåtöljerna i entrén. 

När jag suttit där en stund och väntat öppnas plötsligt dörren av Lena som är i full gång med att ha visning för någon arbetssökande. Gissa om hon blev paff, och vilket intryck det måste gett för personen hon visade runt?! Resten av dagen fick jag spendera med Lena och jag minns hur lyxigt det kändes att få äta Billys panpizza med henne i köket på Oden, och att jag fick en Läkerol efteråt. Min dag var inte på något sätt dålig, den blev bara inte riktigt som tänkt bara, och jag tyckte att det var roligt att vara med Lena. Och mina föräldrar blev aldrig upprörda över det där, de tyckte snarare att det var tur att om det nu skulle hända något barn så var det väl tur att det hände mig som aldrig varit rädd att vara ensam. Jag vet att jag och de andra tjejerna i klassen fick åka till Medborgarplatsen några dagar senare med Tuula för att äta kulglass som ”förlåt”. Inte hade det behövts men den omtanken minns jag ännu, det var så fint av er. 

Det var lite minnen med dig från min tid på Bergsundsskolan och jag minns åren där med värme och kärlek. jag ville att det skulle nå dig att du var en fantastisk pedagog.

Hälsningar /Sophie (1994)

Fina, underbara Marie. 

Jag minns dig bara svagt från min egen skoltid, men vi hade å andra sidan inte dig så ofta. Men den bild jag hade som barn är densamma som jag har idag när jag träffat dig. Du är en solstråle vars leende smittar av sig på alla i din omgivning och du är så inspirerande, kreativ, påhittig, och varm som person. Även om mitt bästa minne med dig ligger ganska nära i tiden är det ändå värt att se tillbaka på ibland tycker jag. Jag skrattar fortfarande åt bara tanken på dig och mig frossandes bland pärlor och pyssel i överflöd i den där butiken. Varje fylld kasse för 100 kr liksom, vi blev ju som galna därinne!! Helt utan tanke på hur vi skulle komma hem med allt – eller åtminstone sköt vi fram det problemet lite. Alltså herregud: Du och jag, vingliga och svettiga, med tunga påsar och kramp i händer och armar, gapskrattandes konstant – alltså hur fan såg det ut egentligen?! Vi måste verkligen sett ut som mor och dotter, fulla mitt på dagen, släpandes på våra påsar och en dramaten. Minns såväl mixen mellan att vi ville lägga oss ner på gatan och bara ge upp, blandat med ett kämparglöden och viljan att lyckas. Det är ett under att vi kom hem med allting, och att polisen inte stoppade oss på vägen och undrade om allt stod bra till… 

Det är så tråkigt att jag inte fått jobba med dig på Lundaskolan för jag vet vilken tillgång du är för både barnen, de andra vuxna och för verksamheten överlag. Du är en pärla! Ta hand om dig tills vi ses nästa gång!

KRAM!! / Sophie  (1994)

Hej Chrille!

Jag heter Sophie och gick på Idun åren 2000-2003. Jag minns dig som en varm person som alltid busade och skojade med oss barn. Att få ha musikverkstaden med dig (och senare även Anton) var bland det bästa under hela skoltiden. Jag är evigt tacksam över att ha fått den där möjligheten att skriva låttexter, hitta melodier, spela på riktiga instrument, ha konsert och sen även få låtarna förevigade på CD. Det var så fint av er att låta oss vara kreativa och få känslan av att vara riktiga popstjärnor, för det vågar jag nästan påstå att vi alla kände oss som. Tusen tack för den tid och det engagemang ni la ner på musikverkstaden, jag minns fortfarande hur jag älskade varje sekund av det. 

Två andra små minnesfragment är att jag vet att du var den första jag träffat på som hade kontaktlinser och jag minns hur du tog ut och visade hur den såg ut och hur den fungerade. Vi hade så svårt att tänka oss att den kunde fungera som glasögon och det såg så läskigt ut att ha sådana i ögonen tyckte vi, haha. Nu har även jag linser och det händer ibland att jag minns det där när jag står och sätter in mina linser. Det är så konstigt vad saker och ting kan sätta sig på minnet, stora som små. Jag har också för mig att det var du som gav mig en klurig gåta en gång. Du gav mig några dagars betänketid, men hur jag än funderade så kunde jag aldrig lista ut svaret. 

Gåtan löd såhär: ”Tänk dig att du går på en stig. När du gått ett tag delar sig stigen i två, och du vet inte vilken väg du ska ta. Du vet att den ena leder till din vän som du ska besöka och att den andra leder till ett stup där du riskerar att ramla ner. Vid de olika stigarna sitter det två magiska gummor som ser exakt likadana ut. Det enda du vet om dem är att du får ställa en fråga, en och samma fråga, som de var och en kommer besvara. Den frågan du ställer ska hjälpa dig välja rätt väg för att komma fram till din vän, gummorna vet vilken väg som leder vart. Men, så enkelt är det inte – den ena gumman talar nämligen alltid sanning medan den andra gumman alltid ljuger. Du vet inte vem som ljuger eller vem som talar sanning. Varsågod och tänk, vilken fråga behöver du ställa för att välja rätt väg?”. 

Svaret löd: ”Vilken väg hade den andra gumman sagt att jag ska gå för att komma till min vän?”. Båda kommer således peka på den felaktiga vägen och man går sedan den andra. 

Den här kluringen har jag berättat vidare då jag själv jobbat på skola och då tänker jag på dig! Tack för din värme och humor under dessa år, jag vet att du var mycket omtyckt både av mig och mina klasskompisar. Jag hoppas att allting är bra med dig!

Hälsningar /Sophie (1994)

Jag vill ge ett enormt tack till alla underbara lärare som jag haft under min tid på Bergsundsskolan. Efter ca 7 år så tycker jag fortfarande att Bergsund var den bästa tiden, alla fantastiska minnen jag har kommer jag alltid att komma ihåg och uppskatta. Ni förblir alltid i mitt minne, extra tack till: Yvonne, Laiza, Amanda, Björn, Monica, (självklart LåN och Lena.)

Anja (f. 2000)

Vi vill tacka för fyra underbara år var på Bergsundsskolan. Alla ni fantastiska lärare har gjort stort intryck på oss, och vi har många fina och oförglömliga minnen från vår tid med er. 

Stora kramar från Nora (1993), Elsa (1995)  och Hannes (1998)

Hej alla lärare!

Tack alla för en härlig skolgång på Bergsundsskolan, jag är glad att jag hade flytet att komma in och gå där i 4 år.

Jag har väldigt goda minnen från den tiden och att det även var händelse rika år, med roliga projekt i bilden med Monica från planeter till att jag och Zeke fick sitta modell framför hela klassen, resan till Älvkarleby för att träffa brevvännerna mm. 

Jag vill tacka Mathias för den gången när mamma hamnade på sjukhuset och han hjälpte mig och min syster hem och väntade till att någon i familjen kom.

Hälsa Björn så gott! Kommer ihåg när jag hade fått en spik i foten och han bar mig från skolgården upp till skolan och plåstra om mig. Kommer även ihåg att han var på mig hur jag skrev bokstaven t eftersom jag härmade hur han skrev dom som ett kors, när jag inte tänker på hur jag skriver så ser man många t-kors i texten än idag 🙂.

Jag vill även hälsa till Conny, som jag kommer ihåg att jag gillade och blev så ledsen när han berättade för våran klass att han skulle sluta.

Varma hälsningar till Lisa, Björn, Tuula, Conny, Renée, Yvonne, Hillevi, Maggan, Mathias och Lena och LåN såklart önskar er allt gott!

Tack LåN och Lena för jag fick komma och hälsa på er på Gotland och träffa Annie, det var en rolig sommar! 

Kram!/Diza (1990)

Bergsundsskolan, vart ska jag ens börja? En plats som genomsyras av trygghet och kärlek. En plats som bringat så mycket lycka och lärdom. Det är tack vare er. Ni har gett mig och många många andra så mycket glädje i livet, ni har lagt grunden för många av de värderingar vi har idag och det var på Idun som jag fick mina käraste vänner. Det är med glädje och en viss saknad jag ser tillbaka på åren jag hade på Bergsundsskolan, ett andra hem rakt över gatan, Tack! 

Kramar, Tora (2000)

Skickar en hälsning till personalen och tackar Bergsundsskolan för en god start på skollivet! Jag är numera själv lärare, och åtminstone lite mer välbalanserad än när ni fick dras med mig. Tack för alla fina minnen och förlåt för alla de hemska!

En extra hälsning till Björn om tillfrisknande också! Jag kommer aldrig glömma när han bar mig hela vägen från Tanto!

Max (1987)

Helloj ! 

Kul grej där med middagen 🙂 Tänkte bara hälsa o säga att jag har så många härliga minnen från Bergsundsskolan allt ifrån ljusstöpning runt jul, mottis, gården och alla utflykter. Innebandylaget som vi startade där i mottis (Högalids IF) var intakt med flera killar ifrån klassen flera år framöver, idag är det nog bara jag och Gustav som fortfarande spelar. 

Jag vill rikta en liten speciell hälsning till Laiza! Jag kommer inte ihåg exakt va du gjorde som va så himla bra men kommer ihåg att jag alltid hade kul, allt ifrån den där indianmusiken som jag och Simon KS gillade till att du skickade ut mig i trappen för att springa av mig min överskottsenergi. 

Ett speciellt roligt minne från från Bergsundsskolan är aktiviteterna kring jul, olika grejer på varje våning och hamburgare direkt från köket vilken dröm, i den åldern i alla fall 🙂. Sen kommer jag även ihåg avslutningen när du LåN telefon sjöng i din kantarellhatt haha, vilken rektor gör så!? Vilken kung du är alltså!

Ha så kul på middagen o hälsa alla gamla godingar från mig 🙂

Eric (1992)

Tack Maggan för att jag fick äta lunch och lyssna till sagor vid ditt bord när jag var lite rädd för de ‘stökiga killarna’ där jag satt första veckorna på sexårsverksamheten.

Tack Lisa för att jag fortfarande kan spela Puff en pappersdrake och köp varm korv på blockflöjt.

Tack allihopa för en så bra start i livet med särskilt varma hälsningar till Björn och Lisa!

Ulrika (1987)

Du får gärna hälsa från mig och tacka för det stöd och uppmuntran jag fick som barn. Jag tog precis examen och ska snart själv börja jobba som lågstadielärare 🙂. Bergsundsskolan var helt klart en inspirationskälla!

Sofia (1990)

Tack för de finna minnen som jag har med er från Bergsundsskolan. Vi har sett konst, kokat egen sylt, lekt i Högalidsparken och hållit för näsan springandes genom kiss-trappan. 

Vi hade den obligatoriska fredagssången. LåN som sjöng sången om herr Kantarell. Vi byggde en ark som vi satte nere i entrén för att minnas allt vi gjorde ihop och vad jag minns satt den kvar där när jag sist lämnade. 

Tack för alla fina minnen och för all er tid och engagemang. Alla lyckokramar till Björn och alla ni andra. 

Joanna (1990)

Bästa Anton! Jag är så glad över att både jag och Tora har fått ha dig som musiklärare på Bergsundsskolan – och även utanför. Du har haft en sån fantastisk inverkan på hela våra liv faktiskt, vilka vi har blivit som människor – det förstår jag nu så här i efterhand. Guld värt! 

Tack alla lärare på Bergsundsskolan som gjorde lågstadietiden till så speciell. Jag hoppas att ni alla har det bra. 

Stina, som gick på Freja 2001-2004 (1995)

Hejsan LåN! 

Vilket fantastiskt engagemang! Jag vill hälsa till er alla och jag tänker på er ofta. 

Jag sjunger fortfarande på  ”godmorgon alla bergsundskolebarn”! 

Världens bästa skola!

Julia (1992) 

Många hälsningar till alla lärare från Max och Miriam, vi håller båda fortfarande den skoltiden varmt i minnet!

Hoppas att ni alla har en trevlig avskedsfest!

P.S Miriam hälsar extra mycket till Tuula

Max (1988) & Miriam (1990)

Vi vill tacka er för ert otroliga jobb som lärare åt oss som fått chansen att gå på Bergsundsskolan. Tack Laiza, Björn, Chrille, Monica och alla ni andra som har bidragit till en sån bra start i livet.

Under åren har ni inte bara lärt oss läsa, räkna matte och vara kreativa, ni har även  lagt grunden för dom vi är idag. Ni lärt oss vad respekt och vänskap är!

Tack Laiza för att du var så bra på att lära oss allt det viktiga, som att läsa, stava och räkna matte. Och viktigaste och roligaste av allt var röris timmarna du hade för oss.

Tack Björn för slöjden och kreativiteten i att få skapa. Och all roliga lek vi haft med dig på våra idrottslektioner och friluftsdagar.

Tack Chrille för musikverkstaden, bandet ”vi 5” håller fortfarande ihop trots att musikproduktionen går dåligt.

Tack Monica för att du har låtit oss vara kreativa och lärt oss att inga idéer är för stora eller för små! Du har lärt oss allt inom bild och form.

Och stort tack till Lena och LåN som skapat den här fantastiska skolan! Utan er två hade vi inte vart dom vi är idag och inte hade vi haft de vänner vi har idag!  

Varma hälsningar 

Siri, Johanna, Sixten, Elias och Morgan (alla 1991)

Jag vill  rikta mig till alla de som har varit med och gjort Bergsund till den förmodligen bästa skola jag någonsin gått på. Och varför tycker jag att Bergsundsskolan var så extremt bra? Jo, just på grund av alla lärare! Ni har varit positiva, engagerade och förmått se oss elever som individer, och inte som en grupp. Ert outtröttliga arbete och engagemang har gett mig, och många fler, den bästa start på skollivet som tänkas kan. Och jag önskar er allt gott!

Med vänliga hälsningar Vidar (1996)

Hej allihopa!! 

Vill tacka er alla som var med under min Bergsundsskoletid. Tack för att ni lade en sådan fantastisk grund för mina framtida skolår! Tack för att ni var så roliga, hjälpsamma och snälla! Tack för allt, verkligen! 

Jag minns fortfarande Bergsundsskolan som några av de bästa åren i mitt liv, trots att det är snart 15 år sen jag började hos er som en nervös liten 6-åring. 

Jag önskar er alla gott i livet, STORA kramar!

Jag skulle vilja skicka en hälsning till Laiza, Chrille och Monica. 

Freja (1996)

Bergsundsskolan var den bästa tiden när jag var barn. 

Det var som en familj där man hade alla sina syskon och föräldrar. Där det fanns tre stora familjer på var sin våning och en våning där alla samlades och målade, byggde med kuddar i Djungelrummet, snickrade och svingade sig i gungan och sjöng på storsamlingen en gång i veckan. 

• Det kändes aldrig som man var i skolan. 

Mina närmaste vänner jag har idag, Bella och Matilda, lärde jag känna i Bergsundsskolan. Vi har känt varandra i 29 år i år och har lika kul idag idag som då. Idag har vi alla egna barn och familj. 

Ett av mina starka minnen är när LåN, vår rektor, satte på sin kantarellhatt och sjöng ” herr Kantarell” varje skolavslutningen i Högalidskyrkan.

Vi var även och besökte en av lärarnas gård där det bodde små tomtar. 

Skulle kunna skriva en bok om minnen från den bästa skolan. Önskar att alla barn kunde få en lika fin skolgång sina första år.

Lydia (1988)

Bergsundsskolan! En mycket liten men energirik plats i mitten av Hornstull. Från den här tiden bär jag med mig många minnen. Allt från tisdagarnas utflykter i Högan till att lära mig läsa och skriva.  

Men ett par minnen som tydligt etsat sig fast på näthinnan är minnena av massagestunderna som Camilla höll i under lunchrasterna. Vi fick då sätta oss två och två eller i en lång cirkel och turas om att ge varandra massage medan någon berättade en historia om valfritt ämne. Jag tycker att detta var ett väldigt fint sätt att få oss att vara mer med varandra utöver kompisgrupperna, speciellt under de tidigare åren. 

Slutligen har Bergsundskolan lagt en stor grundsten i mitt liv och jag är mycket tacksam över den tiden.
Tack så mycket LåN, Camilla, Said, Maria och Yvonne samt alla andra lärare på skolan.

Kalle (2005)

Till er som var med under vår tid: Även om vi nog testade erat tålamod ett flertal gånger med spontana utflyktsfärder från skolan och en del andra hyss, var nog dessa upptåg inget annat än ett bevis på att ni var en mycket trygg bas att utgå ifrån. Vi är er evigt tacksamma för den varma, kreativa och öppensinniga miljö ni tillförde våran uppväxt och önskar er allt gott framöver!

Kramar från Lisa och Felicia som fortfarande är ute på äventyr tillsammans då och då och hälsa gärna Björn!

Felicia & Lisa (1987)

Hej LåN! Tiden på Bergsund var nog några av de mest minnesvärda åren. Som ett barn som kom tidigt till skolan är morgnarna de jag mest kommer ihåg och under de fyra åren var det nästan alltid du, Johan eller Per som jag åt en frukostmacka med. Det var även en tid fylld med mycket Kalaha och Vändtia, följt av MYCKET läsande i soffan.

Mitt minne från tåramsans skapelse är mycket vagt men jag kommer ihåg att vi satt in någon form av ring vid soffan på Balder och delade samma åsikt om tårnas exkluderande från att få namn. Efter att vi kommit på alla namnen är det doktor King det som suttit fast i huvudet längst!

Allt gott!

//Helena (2007)

PS! Känner att jag nu måste påminna Helena, eller ”Semlan” som jag alltid kallar henne, hela texten till tåramsan.

• ”Storetån, mikrofon, doktor King, tingeling och lilla fredagsmys”.

Det var speciellt att börja Bergsundsskolan som den allra första klassen. Jag minns det som att vi hade så mycket frihet, vi var nog både snälla och stökigt, vi skapade liksom våra egna regler, hade inga äldre årskullar att se upp till eller ta efter. 

Minns våra spökvandringar och hemliga klubbar i ”kuddis” och ”lilla mottis” 🙂. Lisa och Björn var mina lärare och de var så fina och pedagogiska. Tack för alla fina minnen och möjligheten att få en trygg skjuts in i skolan och livet.

Kram alla!!!

Mathilda (1987)

För mig var Bergsundsskolan den bästa barndomen man kan tänka sig. Man kände sig alltid trygg och accepterad och jag tror det är en grund som har satt sig på hela mitt liv med trygghet och öppenhet till folk. 

Vi hade alltid väldigt roligt tillsammans alla på skolan, och personal, barn och föräldrar blev som en stor familj. 

Jag fick mycket vänner och kontakter för livet, både barn och vuxna💕😊

Emilia (2005)

Jag skulle vilja tacka er alla som var med och gjorde min lågstadietid så bra. Den grund och de goda värderingar som Bergsundsskolan, läs ni, bidrog till att skapa har gett mig mycket i livet. Idag jobbar jag själv delvis med barn, som handbollstränare, och försöker föra det vidare. En särskild hälsning vill jag skicka till mina fröknar Christina, Monika och Yvonne. Tack för allt! 

Björn: Varje gång jag passerar Högalidsparken så tänker jag på den gången vi fann en medvetslös man i ett buskage där uppe i bergen, och hur du hanterade den situationen väldigt bra. Mer än så kommer jag inte ihåg. Dock svetsades bilden av hjälte-Björn in i mitt åttaåriga jag – och där finns den kvar än idag, vakandes över Högalidsparken. 

LåN-Telefon. Kantarell-LåN. Jag tycker egentligen inte om kantareller men med dig är det annorlunda. Den stabila punkten där uppe i tornrummet. Hoppas att du och Lena får det väldigt bra ute på Fårö, det förtjänar ni. 

Kramar från Hilde (1995)

Jag har så otroligt många minnen från Bergsundsskolan, trots att det var ett tag sedan jag gick där. Jag var väldigt busig, jag kommer ihåg att jag hittade på en hel del hyss.. Det är nästan lite genant när jag tänker tillbaka på alla hyss jag ställde till med, ni ska ha en stor eloge för ert tålamod (vilket testades många gånger). Och förlåt Lån & Lena för att jag ritade på en vägg med både kritor & tuschpennor! 

Jag minns extra väl dom dagarna vi hade pysseldagar i samband med påsk & jul. Då ordnade personalen med olika stationer på våningsplanen där man fick pyssla med julkort, baka marsipanfigurer, skriva julrim & till & med stöpa ljus. Dom dagarna var dom roligaste skoldagarna på hela året! Jag minns även när det var dags för julgransplundring & jag & min storebror Sebastian fick stå i mitten & vara julgranar medan dom andra barnen dansade runt oss. Vi heter alltså Grahn i efternamn! 

Minnena från Bergsundsskolan kommer jag att bära med mig hela livet, den skolan kommer alltid att ligga mig varmt om hjärtat & den där familjära känslan som fanns när jag gick där hoppas jag att ni håller fast vid. Jag vill avsluta med att önska er en trevlig kväll, och kom ihåg att allt hårt arbete & engagemang ni lägger ner på barnen är något dom bär med sig hela livet. Jag slänger en extra tanke till Björn & hoppas att han återhämtar sig så snart som möjligt!

Hälsningar från Sanna (1990).

Jag gick på Bergsundsskolan från 2013-2017 och det var fantastiskt! Jag är så himla glad att jag fick möjligheten att spendera 4 år av mitt liv på den skolan. Vi som klass var ofta ute på utflykter, teatrar eller andra roliga upplevelser. Det var väldigt givande att få chansen att vara med om allt det vi fick se och uppleva. Eftersom skolan är så liten kändes det verkligen som en familj och jag skaffade vänner som jag fortfarande har kontakt med idag!

När jag kom tillbaka som praktikant i höstas var det underbart att träffa alla gamla lärare och se mina gamla klassrum. Bergsundsskolan är verkligen en underbar skola och jag är så otroligt tacksam att jag fick vara en elev där. Min tid på skolan är något som ligger väldigt varmt om hjärtat och som jag alltid kommer ha kvar i mina bra minnen därifrån.

Doris (2007)

Tack så mycket LåN! så roligt att höra ifrån dig igen! 😊😊 både jag och Petter har så himla många fina minnen från tiden på Bergsundsskolan som vi är så tacksamma för!😊 hoppas allt är bra med dig och hälsa så mycket till Lena också! 

Kram Maja (1995)

Du var absolut en favoritlärare! Mina allmänna minnen av Bergsund och dig, är bara bra. Jag älskade att gå till skolan i lågstadiet, kände mig trygg, alla var tajta, superbra lärare mm. Det fanns säkert dagar som var jobbiga också men inte vad jag kan komma på nu.

Ingrid (2005)

Men vill bara tacka så enormt mycket för den fantastiskt starten på skollivet som ni gav. Jag berättar ofta för vänner och bekanta om vilken tur och privilegie jag hade att gå hos er på Bergsundskolan. Vi blev väl dock kanske en aning bortskämda gällde skolmiljö och de hemlagade måltiderna. Eller bortskämda kanske inte är helt rätt ord det kanske snarare var att ni satte en så hög standard så det blev svårt för alla andra skolor att sedan nå upp till den och därmed inte rättvist mot andra skolor att jämföra med er. 

Ni såg till alla oss barn som helt enskilda individer och var alltid duktiga på att anpassa utlärningen efter vad som fungerade bäst för oss alla. Jag kan bara önska att den dagen jag har barn att de kan få en lika fantastisk start i livet och skolan. 

Tråkigt att höra om Björn, jag önskar honom ett tillfrisknande och ett långt fortsatt fantastiskt liv! Du får gärna dela med dig av min text till honom och självfallet överlag till de du tror vill läsa den 😊

Ha en fantastisk kväll och ett fantastiskt liv på Fårö! 😊 ❤Det är ju så otroligt fint där 😊

Vanja (1987)

Jag sitter här och tänker lite på Bergsund och kommer ihåg hur ledsen jag var när jag slutade. Nu kan jag känna samma känsla efter som jag nu slutar på Högalidsskolan och har haft så fina lärare. Så det kan hända att man fäller en och annan tår. Men jag är så glad att jag fick chansen att gå båda underbara skolorna.

Jag har lärt mig mycket från dig som jag än idag tänker på och tackar för att du har gjort en del av mig till den personen jag är. Du var som en liten förebild när jag var liten och jag tänkte att om jag någon gång blir lärare ska jag bli som LåN.

//Mira (2005)

Så fantastiskt att Bergsundsskolan fyller 30 år! 

Om man ska säga något kort om vad skolan betydde för mig så betydde den nog allt. Många av mina absolut finaste barndomsminnen utspelar sig på Långholmsgatan 24. Jag känner mig så lyckligt lottad som fick uppleva en skola där alla kände alla och att mitt i stora Stockholm ha en oas av småstads-känsla.  

Du var helt fantastisk när vi gick i lågstadiet och kom verkligen som en räddare i nöden många gånger! 

Diana (2001)

Jag blev jätte glad! Fick massa minnen och Flashbacks från Bergsundsskolan och jag saknar klassen och alla gamla lärare mycket, du får hälsa dom andra från mig!

Dalia (2008)

Tack för alla fina barndomsminnen. Du och Lena (och Bergsundsskolan såklart) kommer alltid vara en härlig del av min uppväxt. Tänker ofta på Bergsundsskolan när man går förbi där i trakterna vid Hornstull!

Vad härligt att du nu går i pension! Passa på och njut så mycket som möjligt, det är du värd efter allt slit med alla barn och ungdomar. Lycka till med allt och Forza Bajen!

Varma hälsningar, 

Sebastian (1988)

TACK, TACK, TACK för den bästa tänkbara starten i livet för mig och hela klanen!😊

Nu har 3 av oss egna barn. Robin fick en dotter i februari som heter Juni. Jimmy har en dotter på 1år, hon heter Holly. Jag har en son på 2år som heter Loa och en dotter som kom i mars och heter Saga. Mathias jobbar tillsammans med Jimmy som snickare. Madde arbetar som förskollärare och ”småkillarna” Alex och Sebbe är inte så små längre. Sebbe börjar gymnasiet nästa år och Alex högstadiet(!!!).

All lycka till Dig och Lena på ert nya äventyr! 

Hjärtliga kramar/ Nathalie (1987) 

Får ett meddelande från före detta rektorn och grundaren av min gamla lågstadieskola. Han och hans fru (även hon före detta rektor på och grundare av samma skola) ska dra sig tillbaka och flytta från stan till Gotland. De skriver att de tänker på oss som var den första kullen/klassen barn och hittar en massa foton på oss när de går igenom förrådet inför flytten.

Med att dela ett klassfoto från 1996 (jag var 9 år gammal och gick i trean) önskar de oss barn(!) ett fantastiskt liv, och jag blir så tjock i halsen och fylld av tacksamhet.

Jag är så oändligt glad och tacksam över den fina och lyckliga start i livet jag gavs med och av dem. Tillsammans med en overkligt fenomenal mamma och nära familjevänner lade det grunden för en bana i livet som varit långt ifrån självklar.

Nu bor jag med min egen familj på andra sidan gatan där jag växte upp. Min gamla skola finns kvar två kvarter bort. Bland mina högsta önskningar är att min dotter ska få en lika bra lotsning genom skolan och livet. Det jag fick förtjänar alla barn att få. 

Allt börjar med skolan.

Lena, Lars och alla andra hjältar på Bergsundsskolan – jag har er att tacka för så oerhört mycket. Önskar er allt gott i livet. Det är ni så vansinnigt värda.

Tusen kilo kärlek!

Erik (1987) 

När jag ser tillbaka på tiden på Bergsundsskolan så får jag tillbaka många fina minnen.

Alla fina pedagoger, Bergängen, stenåldersdagen, musikverkstan och alla storsamlingar t. ex. men framförallt tar jag med mig alla fina relationer. Vi i klassen blev riktigt tajta under tiden på skolan och jag tror att vissa vänskapsband kommer att hålla livet ut. Tack för en otroligt trygg, rolig och bra start i (skol?)-livet!

Lina😊 (2005)

Jag vill tacka Laiza för den trygghet hon som lärare gav mig och att hon fick mig att upptäcka hur roligt det är att skriva genom de där fantastiska berättelseböckerna. 

Jag vill tacka Chrille för alla roliga stunder i musikverkstaden, jag kan fortfarande texten till La Bamba (även om jag fått modifiera min hittepå-spanska från lågstadiet en aning). 

Och så vill jag tacka Monica för att hon fick mig att lära mig att tro på mig själv och sluta knyckla ihop teckningar som jag inte var nöjd med.

Otroligt roligt intiativ, LåN! Jag hade gärna varit där men jag pluggar nere i Lund. Hoppas du och Lena får det fint på Fårö!

Mimmi (1992)

Du gjorde vår barndom!!👍🌸

Nathalie (2005)

Jag håller verkligen med du såg och hörde alla i gruppen!

Greta (2005)

Hej LåN hur är läget?!

Det var väldigt kul att få möjlighet att höra av mig till dig. Vi får tacka Stella för att hon nämnde att du hade Instagram. Jag blev något obeskrivligt glad och ville genast ha namnet på ditt konto så jag kunde kontakta dig. Vilket nu i efterhand får mig att häpna, att så mycket glädje kunde fylla ett rum av att något så simpelt som ett namn. Du var en vuxen som satte sina spår i mig. Det händer att jag tänker på små visdomsord du sa till mig lite titt som tätt. 

Ibland märks det inte att tiden har gått, förutom att jag inte är 10 längre. Det känns som att det var igår jag sa hej då till alla på skolan.
Även om man inte vet eller förstår allt som liten, så var det något med dig. Kommer ihåg att det var något tryggt med din närvaro. Jag var ju inte det lättaste barnet att ha att göra med, men minns att det ändå var något lugnande med att få vara med dig. 

Disa (2004)

Jag känner faktiskt en stolthet i att ha gått i Bergsundsskolan, av någon anledning. Jag trivdes ofantligt bra där och säger än idag att det är min favoritskola som med hästlängder slår alla de tre andra jag nu gått i. Och det är främst tack vare er lärare. 

Thea (2003)

Jag tyckte om allt du gjorde LåN, men något jag nu i efterhand kan tänka på är hur du hade ett starkt band med eleverna som grupp och med var o en. Du hade smeknamn och roliga skämt så man kände sig omtryckt och speciell. Alla hade en speciell plats i gruppen och kunde därför må bra varje dag 💜

Och mina allmänna minnen av Bergsund och dig är bara bra. Jag älskade att gå till skolan i lågstadiet, kände mig trygg, alla var tajta, superbra lärare mm. Det fanns säkert dagar som var jobbiga också men inte vad jag kan komma på nu.

Miriam (2005)

Jag har i efterhand känt mig väldigt tacksam att jag fick gå på Bergsundsskolan! Jag har insett att den tryggheten man kände där inte alls har varit garanterad på andra större skolor. Och jag kan inte riktigt tänka mig hur det skulle vara att gå i sexårs till trean i en annan skola. Man kände sig alltid väldigt trygg med lärarna och gemenskapen på skolan var alltid jättebra med tanke på att den är så pass liten. Kan inte vara mer än tacksam att det fick vara en del av min uppväxt!

Märta (2006)

Å blir så härligt nostalgisk av detta! Minns såå tydligt när vi målade kuddrummet, tyckte det va så kul! Underbart att se bilderna (tror jag målade Tucanen☺️). Tack till er❤️

Saga (1987)

De åren jag gick på Bergsundsskolan präglade hela min barndom och banade väg för den jag är idag. För mig betydde skolan trygghet, massa skoj och åter igen trygghet. Jag kände mig trygg varje gång jag kom in i den stora gamla slitna träporten och hörde barnröster i hela trapphuset hela vägen upp till personalrummen. 

Jag får en stor morgonkram av fröken och får träffa min polare, sätter mig vid bänken, och trots att första lektionen är matte som kanske inte var det roligaste i hela världen så gör det ingenting för jag vet att jag kommer få springa och leka i Högalidsparken hela eftermiddagen. 

Personalen på skolan gjorde i min mening ett enastående jobb för att skapa en trygg miljö åt var en. Det faktum att skolan var rätt liten och att varje årskull hade en egen våning att nyttja tror jag även spelade roll såklart, men det var aldrig som att komma till en tråkig och grå skola. Det var som att komma till ett andra hem, kanske låter klyschigt men så var det verkligen. Där tror jag klasslärarna spelade en stor roll och lyckades skapa en otrolig familjär känsla som egentligen genomsyrade hela skolan, då mycket samarbeten mellan våningarna och gemensamma utflykter gjordes.

När jag försöker minnas tiden på Bergsundsskolan minns jag inget dåligt, har bara massa roliga minnen. Jag minns hur kul det var med storsamlingen på motoriken, att springa runt och leka i Högan, tävla om de bäst trampbilarna och hur många gånger jag lyckades skjuta bollen över röda planket, som man sedan fick springa och hämta vid Därmedpasta. Olympiaden som jag faktiskt vann minst två gånger, när väl årskurs 3 tiden kom och man äntligen fick springa ute i den stora världen uppe i bergen, som nu när jag går förbi bara är en liten plutt.

Lista är lång …
Även fast mitt 8:åriga jag inte tänkte på det då så förstår jag nu hur mycket engagemang och tid varje lärare lade ner för att skapa en så bra skolgång som möjligt för oss, även på privat tid.

Sen tror jag skolan geografiska läge var bra för mig och mina klasskamrater, att komma ut och springa i grönska mår ingen dåligt av, allt från lek i bergen och Högalidsparken till att åka pulka på Reimersholme och leta grodyngel på Långholmen, att få ha gjort sånt är jag tacksam över. Hursomhelst hade jag otroligt kul under min tid på skolan, fick vänner för livet som jag träffar även idag, men även kul att hålla kvar kontakten med mina lärare som jag även dem kan kalla för mina vänner. 

Jag hade inte kunnat gå på en bättre skola, där mådde jag bra, kände mig trygg och hade riktigt kul, vilket jag tror är viktigast för barn. Jag är evigt tacksam till all personal som var och en hade en kugge till min fina skolgång på Långholmsgatan.

Idag när jag går förbi klassleden på bron och möter barnens blickar ler jag och tänker en kort stund tillbaka på de fina åren på Bergsundsskolan.

• Stort tack!

Johan (2001)

När jag först fick veta att jag skulle börja på Bergsundsskolan blev jag så så arg eftersom mina äldre vänner gick i Högalid. Men är så otroligt glad och tacksam över att jag fick äran att vara den 2a årskullen att gå i denna fantastiska skola! Lyxen att ha ett helt våningsplan per klass, känna alla lärare och känna till alla elever är så få förunnat. Relationer till lärare och rektorer som håller i sig än. 

Våra måndagssamlingar som vår rektor LåN höll i för att på ett ödmjukt, roligt och fint sätt starta veckan tillsammans och få trygghet och gemenskap. Varje nytt år utökades samlingarna med en ny klass tills hela skolan var fylld med 6års – 3an, så att vi faktiskt kände alla våra fadderbarn och faddrar, vilken grej.

Minns med värme motoriken (som när man sen började 4an fick en chock över att det hete gymnastik), friheten att göra spöktunnel, spela bandy, måla ,dansa, showa, sjunga, allas talanger uppmuntrades och bejakades. 

Kontakten med lärare och pedagoger, Yvonne och Renée tog vår klass med storm och när vi fick ihop alla bokstäver så det bildade ordet PUSSKALAS (i slutet av 3an) fick vi därför åka iväg på klassresa. Vilket inföll  på min 10de födelsedag och jag blev väckt av hela klassen som kom in och sjöng för mig.

Lyxen att få hemlagad mat från grunden av Barbro och Marie som gick runt varje dag och frågade om våra inputs på lunchen vi fått. (vilket resulterade i att jag inte åt skolmat från 4-9an, tilläggs ska också att var  bortskämd hemma med bra mat) 

Våra fina skolavslutningar i Högalidskyrkan, LåNs kantarell sång och hatt, att vi bakade och bjöd på rulltårta efteråt för alla familjer och släkt innan vi skiljdes åt för sommaren är sådant jag saknar i mina barns skola. Hornstull var då som en småstad, där många föräldrar umgicks och hade bra sammanhållning. 

Mitt äldsta barn skulle ha blivit det 1a 2a generationens Bergsundskolare men pga flytt blev det inte så. Men det är väl det bästa betyget en skola kan få, att man vill ge samma skolgång till dem.

Jag gick på Bergsundsskolan från ht 2013 till vt 2017. Är så glad att jag började där eftersom det har givit mig så mycket. Jag hade de bästa lärarna som fortfarande betyder mycket för mig än idag och de hade väldigt stort intryck på min uppväxt. Jag lärde känna så mycket fina människor och jag har verkligen fått vänner för livet. 

Någonting jag tycker mycket om med Bergsundsskolan är att den är så liten, det blir mycket närmare på något sätt och det var som att man verkligen kände alla på skolan. Jag är så tacksam att jag fick gå på en sådan bra skola! 

I höstas så praktiserade jag på Balder och det var så roligt att komma tillbaks! Att träffa alla lärare var så kul och att bara få vara på skolan och uppleva skol-joggen igen lika så. 

Jag saknar verkligen tiden jag gick där och kommer uppskatta den tiden resten av livet! 

Anna (2007) 

Hej LåN!! Idag har jag varit på ledarutbildnings dag med Katarina församling för att jag ska bli konfa ledare i höst!! Vi hade en uppgift idag att nämna en bra förebild/ledare som man minns bra egenskaper hos och då nämnde jag dig! Du kunde verkligen se alla elever som gick på Oden och bidrog med en sån gemenskap till klassen. Jag berättade även om hur du alltid sa att vi skulle rita en elefant som satt på toa när vi inte visste vad vi skulle rita, det tyckte alla lät väldigt roligt! 

Greta (2005)

Min tid på Bergsundsskolan kan väl kortast beskrivas som fartfylld, glad och varm. Det som jag främst tänker på med värme är lärarna och alla vuxna som var närvarande under mina år. Vi hade många olika lärare och andra vuxna förebilder som alltid fanns där och var engagerade i min klass. Många av dem minns jag med värme och betyder än idag mycket för mig, de spelade en stor roll. 

På Freja var det fart och fläkt mest hela tiden bland oss födda ’01. Det kommer jag ihåg. Det jag även minns med värme var under loven, jag brukade ofta vara ett av de barnen som stannade hemma på lov och tillbringade tiden på skolan och fritids då. Det bästa var när det var få barn på Freja så man fick gå ner till en annan våning och hänga där med någon ny kompis. Eller när man fick dra iväg på utflykt med någon lärare eller fritidsledare som tidsfördriv när skolan var för tom på lovet — gud vad spännande det var och var stor man kände sig!

• Tack till alla ni som gör Bergsundsskolans själ!

Edith (2001) 

PS! Här måste jag få flika in den fina historien om hur det kom sig att Edith började på Bergsundsskolan.
Hennes föräldrar kom in i ett senare skede och hade inte varit med på vårens informationsmöte. Efter ett avhopp skulle den kvarvarande platsen fyllas och budet gick till familjen. Det innebar att en femårig Edith och hennes mamma kom upp till kontoret på 6 trappor och fick personlig information av Lena. Efter mötet bestämdes det att de skulle gå hem och tänka på saken. De tackade för sig och gick ut i trapphuset tillsammans och nedför trapporna. Troligtvis med en fundersam Edith, för när de passerade Balder på första våningen vände hon sig plötsligt om och sa vänligen men mycket bestämt. Med eftertryck som bara en femåring kan leverera!

• Mamma här ska jag gå. Jag vill börja på den här skolan och så blev det också …

Jag stötte på din blogg häromdagen av en slump utan att veta att den ens existerade. Jag läste igenom alltihop på en natt. Jag är så otroligt imponerad av ditt enorma engagemang och din passion för dels Bergsundsskolans historia men även för att ge oss en så betydelsefull barndom som vi har fått på grund av er. Jag önskar att jag hade fått chansen att säga det här till dig för många många år sedan. Jag vill bara skrika på 8 åriga jag som inte kunde förstå vilket otroligt privilegium det var att få gå på en sådan skola och träffa personer som dig dagligen.

Jag är såklart väldigt nyfiken på att höra mer om mycket av det du skriver om i dina texter samt att få reflektera över min tid på Bergsundsskolan från ett vuxet perspektiv (Trots att jag inte är stolt över en enda sak som mitt yngre jag gjorde eller hur jag betedde mig i många sammanhang) och ifall du hade haft tid och ork så hade jag varit mer än villig att prata någon gång. Det har ju gått 9 år trots allt och jag har varit med om en hel del sedan 2015.

Tack för allt!

Jakob (2005)

Efter alla dessa omtumlande och fina texter från våra gamla Bergsundsskolebarn, avrundar jag med ännu ett inlägg från en förälder, som också var ett gammalt barn från tiden på Bergsundsgårdens hemgård i mitten på sjuttiotalet:

Fick idag ett samtal av min dotter Nikita (1994) och fick ta del av såväl glädjande som sorgliga nyheter. Det glädjande var att du LåN med hustru ska bosätta er på Fårö och gissningsvis anser ni båda att ni gjort er del i yrkeslivet. Rätt tänk! Väl förtjänt av två fantastiskt inspirerande eldsjälar. Jag vet ju vad jag pratar om här eftersom du LåN var min lärare eller pedagog kanske det var då på fritids. Vi pratar historia här. Och sedan var det dags för dotter 1 att börja hos er och när dotter 2 kom hade vi flyttat. Så du har liksom hängt med ett tag i mitt liv. Fina LåN! Och bästa rektor Lena. Vilken skola, vilka lärare, mållös av beundran… 

Men nu tänker jag såklart på Björn Anjou… Nikita berättade. Det var väldigt ledsamt att höra att en sådan livs levande person och så sjukdom i det går liksom inte ihop och jag blev väldigt ledsen. Björn ja kan man heta något mer passande och se ut som han? tänk att få ramla omkull på gatan och få plåstras om lite sittandes i just Björns knä… i hans närvaro ville man vara liten… Björn andades trygghet och värme och inget imperfekt nu för det gör han säkerligen även nu. Jag hoppas så att han återhämtar sig… jag hoppas det verkligen!

Tänker på er alla, på Lisa på Tuula på Björn min favorittriad! Så fantastiska människor! 

Ni Lena och LåN måste vara de bästa tänkbara cheferna, ett gift par, vad är oddsen? Ni övervann dem! Så bäst!

Tack för alla ovärderliga minnen och framförallt för att ni gav mitt barn den bästa tänkbara skolstarten! Vi glömmer er aldrig aldrig aldrig! Kärlek!

Mamma Marilou (1965)

Nu tycker jag det passar bra med Alf Henrikson’s klassiska dikt som han skrev 1961 och sedan följt av ett eget litet alster. 

”Sommarlovet

_{För skolbarn är sommaren utan gräns.}

_{Alla människor minns hur det känns.}

_{Med tiden blir åren emellertid korta.}

_{Oändlighetskänslan är tidigt borta.}

_{Här sitter jag nu med avund och ser}

_{att barnen går inte i skolan mer.}

_{Dem angår det föga vad klockan är slagen.}

_{De sitter och metar i sommardagen.}

_{De lyssnar sorglöst till gökens röst.}

_{De vet att ofattbart sent blir det höst.}

_{Abborren nappar och solen glänser.}

_{För skolbarn är sommaren utan gränser”.}

Den 22 januari 2022, inför en träff med tre 2005:or, kom dessa fantastiska ord från ingenstans. Memorerade dem i mitt huvud och berätta det för dem under promenaden på Långholmen. Efteråt skrev jag ned dem i min mobiltelefon. Med lite perspektiv ser jag dem nu som en sammanfattning över min livsfilosofi i mitt arbete med barn på Långholmsgatan 24.

Oväsen stör

väsen berör

Ni är väsen

som får mig

på gott humör

Ska jag försöka mig på en lite krystad förklaring, så här i efterhand, så låg min arbetsplats precis utanför Långholmsgatan. En av de mest trafikerade gatorna i Stockholm och det var, som alla förstår, en plats för oväsen under samtliga mina 42 arbetsår. Men så fort du öppnade Portal24 och gick in och stängde porten efter dig så infann det sig ett omedelbart lugn.

• Där berikades min tillvaro, år ut och år in, av alla dessa väsen (barn) som fick mig att må bra.

Det märkliga med detta blogginlägg är att insamlandet av texterna från barn började med att Lena och jag skulle flytta till Fårö 2017, av skäl jag redan redogjort för. Nu avrundar jag med texter ifrån barn som slutade skolan i ett senare skede. Det egendomliga är att det sker nu när vi bestämt oss för att flytta ifrån Fårö tillbaka till Sthlm till en lägenhet som i dagarna blev inflyttningsdagen klar. Onsdag den 31 maj påbörjas ännu än gemensam livsförändring för Lena och mig. För att hårdra det krävdes det alltså 77 månader för att påbörja och avsluta detta jubileums blogginlägg.

Med det sagt så avrundar jag med ett innerligt och ödmjukt tack till alla fina gamla Bergsundsskolebarn, som deltagit med texter, för alla fina ord ni skrivit. Det har varit fantastiskt att leta fram dessa bland olika dokument, chattar, sms meddelanden och personliga samtal. Era reflektioner är och kommer alltid vara ovärdeliga! Här läser vi texter från barn födde med en spännvidd mellan åren 1987 till 2008 (tjugoett år), om jag nu räknat rätt i hastigheten. Men även ett stort tack till alla övriga barn som gått på Bergsundsskolan under dessa 30 år. Ingen nämnd och ingen glömd!

Bergsundsskolan fyller trettio år den 29 april 2023 och är still going strong. Än så länga har den kommunala skolan behövt rycka in …

• Grattis till oss alla! Före detta, nuvarande och kommande barn och personal!

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor. Du nalkas ljuva sommar, då gräs och gröda gror.

31. Återblick: God fortsättning

Publicerat den 31 december, 2022     Lämna en kommentar

Julhelgen 2022 är över och det nya året ska snart ring in. Därför tänkte jag bjuda på några osorterade tankar om Bergsundskolan som kom upp i mitt huvud vid olika tillfällen under covid pandemin.

Har under ett par veckor läst igenom anteckningar och tittat på olika foton som jag förmedlade under den sista halvan av 2020 till barngruppen födda 2005. Inläggen fanns på ett slutet Instagram konto som delar av gruppen och deras anhöriga fick tillgång till, numera ett vilande konto. Påbörjade det när pandemin fortfarande var ett oroligt inslag i våra liv, farligt och osäkert. Ingen visste vad som skulle finnas på andra sidan bron. Behövde skingra nätternas tankar från den bistra verkligheten och började nattetid skriva om tider som flytt, med min arbetsplats på Långholmsgatan som utgångspunkt. Texterna i detta inlägg har jag valt från den perioden (i redigerad form med lite tillägg) som är allmängiltiga och skulle själv ha älskat att ha haft möjlighet att läsa om någons funderingar från sitt arbetet på 1930: talets Maria Husmodersskola.

Startar lite lättsamt med en omgjord bild från 30 april 2015, kl. 12:36, från Odens klassrum, som väckte munterhet och jag kan fortfarande frammana den glada stämningen som rådde just detta ögonblick.

Fotot fick mig att spontant, tyst för mig själv att rabbla alla Odenbarns namn, som en liten del av min egen minnesträning. Jag visste att det skulle vara 27, men hur mycket jag än funderade kom jag bara på tjugosex namn. Till slut fick jag fuska och då visade det sig att det var Ivars namn som fallit bort. 

• Vad säger det om mig? 

Jag som verkligen gillade Ivar. Får skylla på att han kom senare till klassen och att jag har blivit äldre. Förlåt Ivar!

Har fortfarande kvar ett häftet där nästan alla 05: or skrev avskedshälsningar till mig när de skulle sluta på Oden. Brukar som en liten egen tradition läsa den för mig själv en gång om året vid juletid.

Över till ett fantastiskt foto på hembygden Hornstull taget sommaren 1999 som väckte så mycket minnen. 

Utsikt från Högalidskyrkans klocktorn mot Bergsundsskolan, Högalidsskolan, Högalidsparken och husen vid Borgargatan. Därnere förnimmer jag räcket som ungarna snurrade runt på̊ och den stora stenen de gick till för att bli avprickade när det var dags att gå̊ tillbaka hem till Oden. Flera minnesbilder från förr poppar upp med blixtens hastighet:

Badande barn som på somrarna skrattade högt i plaskdammen, när den äntligen fylldes med vatten, eller, för all del, när den var tömd då det spelades landbandy och fotboll. Pulkaåkning i den snöklädda isiga backen och trädet med madrassen som skulle skydda er från hård krockar, gungorna som ensamma vajar i vinden och tålmodigt väntar på barns glada skratt , sköldpaddan som förstenat tjuvlyssnade och som garanterat saknar era förtroliga samtal, grillplatsen där vi gjorde upp eld och grillade korv var fjärde fredag, men även tiden då ungar spontant satte sig i knät och småpratade vid träbänken bredvid borden. 

Grässläntens stim och stoj och dofterna efter sommarregnet, både de som luktade gott och de som inte luktade så speciellt bra, lekarna i klätterställningen. Hoppreps hoppande barn, cyklandet på trehjulingarna, byggandet av vattenfördämningar i sanden vid stenknallen under regniga dagar , ej att förglömma de kyliga dropparna som med precision fann sin väg ner innanför kragen på jackan i höstrusket. Eller den bitande kylig snö och de kalla glasögonbågarna på nästippen i vinterblåsten. Minnen av gråt och tröst, konfliktlösningar i stunden, hjälpa barn som fastnat i träd och inte komma loss mixas med solen som sken och värmde på ett ögonblick. 

Ser också början på̊ Högalidsspången tydligt, den väg som ni gick över oräkneligt många steg, fram och tillbaka genom alla år. Några av er gör det garanterat fortfarande. De som känner igen sig kan räcka upp en hand …

Tycker att det är ett underbart foto, men tyvärr vet jag inte vem som skall krediteras för bilden. Är glad över att jag den 4 december 2021 hittat fotot på̊ nätet för nu kommer mitt nästa foto att bli så mycket vackrare.

• Under tiden kan de som har sinne för detaljer roa sig med att på bilden ovan försöka hitta den vänstra vindskupan på Bergsundsskolans tak.

Foto på Högalidskyrkans torn taget från Bergsundsskolan högst upp på Midgård, tisdagen den 4 oktober 2016, kl. 08:14. Tog bilden genom fönstret i personalrummet på sex trappor eftersom jag tyckte att motivet blev så vackert tillsammans med golvlampan och för att jag fick en omedelbar ingivelse. Knäpp …

Har flera gånger gått tillbaka till min mobil och bildmappen Bergsundsskolan för tittat på̊ fotot. Den 4 december i 2021 fick jag som sagt av en händelse syn på förra bilden i det här inlägget, den från klocktornet och fick omedelbart upp detta foto i huvudet.

Fantisera om varför fotografen i klocktornet och jag innanför den vänstra vindskupan plåtade samma motiv, fast från varsitt håll, utan att vi kände till varandras existens. Trots att det är över tjugo år mellan bilderna så är de två helt klart släkt med varandra. Om ni förstår hur jag menar och med tanke på hur många år jorden har existerat så är tjugo år mellan två bilder absolut ingenting. Inte ens en blink i universum!

Min ingivelse från 2016, som jag inte förstått tidigare, fick plötsligt sin förklaring och en djupare mening så här fyra år senare. 

• Nu blir dessa två̊ foton så oändligt mycket vackrare tillsammans?

Första bilden togs innan alla ni 05: or var födda och mitt eget foto togs efter det att ni slutat på Bergsundsskolan och därför ville jag bjuda på denna lilla betraktelse från er hembygd.

Högalidsparken var en plats som jag kontinuerligt besökt varje vecka sedan jag började arbeta på Långholmsgatan 24. Från januari 1975 tills jag slutade 2017. Parken har alltså̊ varit min och allas vår hemmaplan och skolgård i åtskilliga år. I vått som i torrt.

Hittade ett foto på mig som togs på våren när ni gick i andra klass. Det intressanta är gungan och vad den står för. Har inte reflekterat över det tidigare däremot vet jag att det var ett ställe ni kunde finna mig på med jämna mellanrum, när det begav sig.

Har omedvetet, sedan vi startade skolan 1993, funnit gungan vara en avskild plats mitt i hädelsernas centrum. Ett ställe med överblick och på samma gång en plats för både snabba och lite djupare reflektioner, bearbetning och problemlösningar. En punkt där inga barn spontant kunde sätta sig i mitt knä̈ och distraherade mig i mina funderingar. Samtidigt var jag givetvis hela tiden tillgänglig om något brådskande krävde min uppmärksamhet. 

Med lite perspektiv inser jag att några av mina bästa beslut tillkommit i gungan. Om hur jag skulle hantera olika spörsmål så som situationer i barngrupperna, barnkonflikter, barn med särskilda behov, föräldrar, skolförvaltning, hyresvärden i huset och schemaläggning med mera. Men även några sämre beslut som snabbt föll i glömska.

Ett av dessa lysande beslut var införandet av SlumpKnappen som jag tidigare har berättat om. Embryot till knappen (senare glasspinnarna) uppstod i gungan hösten 2009. Sedan utvecklades det sakta men säkert under sommaren 2010, när jag visste att jag skulle återanställas på Freja inför höstterminen 2010. Knapparna, eller rättare sagt lapparna som det var i starten började används på Freja i augusti samma år som de barnen började i trean.

Malva …

stod det på den först lappen jag drog.

När alla 05: or började på̊ Balder, hösten 2011, var SlumpKnappen finjusterad, förbättrad och klar. Hittade runda träknapparna i bildförådet, om jag inte missminner mig, men eftersom jag var resurs till ett barn under höstterminen så blev det en mjukstart, för att sedan blomma ut under deras sista tre åren på Oden.

Ett litet tillägg kanske kan vara på sin plats, för den som händelsevis undrar. Jag satt bara i gungan och funderad över sakernas tillstånd högst en kvart, tjugo minuter någon gång i månaden och var givetvis alltid disponibel. Det kändes inte som att barnen blev försummade utan på sikt hjälpte det mig i verksamheten och underlättade arbetet, till gagn för både barn och arbetskollegor. Över till ett annan bild …

Svartvitt foto på̊ barn på trappan ner till gården ifrån Balders kök. Bilden togs någon gång under 1950. Hittade bilden i gruppen ”Du vet att du är ifrån Hornstull när …” någon gång i slutet på 2020.

Flickan på̊ fotot, som står närmast fotografen, heter Vanja Sving och är född 1947, tre år innan jag föddes. Kontaktade henne eftersom jag ville visa fotot på det slutna Instagramkonto och fick hennes godkännande. Här är ännu en bild på Vanja taget i gungställningen på gården vid samma tillfälle.

Jag tycker att det är fascinerande att det finns ett identifierade barn (som numera är 75 år) på Bergsundsgården’s gård för så lång tid tillbaka. Huset som skulle bli er skola 43 år senare, Bergsundsskolan. På Balder började alla nollfemmor 61 år efter att det att fotot togs. Perspektiv som är svåra att ta in.

Hade vi vetat det här 2015 när ni gick i trean, hade jag garanterat kontaktat Vanja och bjudit in henne till klassen så att hon skulle fått berättat om hur det var att vara barn i huset på den tiden.

En reflektion så här på sluttampen.

Står vid räcket med mappen under armen och väntar på att få bocka av barn. Kan fortfarande förnimma fukten från den blöta snön och doften ifrån fleecejackan. Det var dags att gå hem till Oden och in i värmen. Kanske var det just där och då som jag insåg att de tre första bokstäverna i Långholmsgatan stavas L å N?

När jag första gången klev in genom porten på LåNgholmsgatan 24, tis den 7 jan 1975, var jag 24 år! När jag slutade fre den 6 jan 2017 hade det gått 42 år (omvända siffror). 

• Märkligt är bara förnamnet?

Här kommer en överkurs till er 05: orna som kanske kan vara bra att ha med i ryggsäcken när det är dags att välja egna yrkeskarriärer. Lärdomen är att det ibland kanske är bättre att ta små steg på vägen mot högre uppsatta mål. Livet är långt! Tills det inte är det längre, som i mitt fall, men ändå …

På LåNgholmsgatan 24 har jag haft följande yrken: Fritidshemsbiträde, Fritidsledare, Barnskötare, Föreståndare (sommarfritids), Fritidspedagog, Skolägare och VD, tillsammans med Lena, Fackligt ombud, Skyddsombud, Huvudskyddsombud. Distriktsansvarig och styrelseledamot för Kommunal, Redaktör (personaltidningen med andra ord), konsult för videoverkstaden i socialdistrikt 4 (Södermalm). Författare (kolloboken ”Bergängen i mitt hjärta”).

Det gick fint att byta yrkestitlar men samtidigt ha kvar samma arbetsadress, vilket är få förunnat. Jag är mer än nöjd med alla mina yrkesval! Ingenting har känts betungande, det har skett naturligt. Men jag hade aldrig kunnat gå̊ från Fritidhemsbiträde till ägare av en skola utan många av dessa mindre steg på vägen.

1975 började jag arbeta på Långholmsgatan 24. De yngsta barnen på Bergsundsgården fritids gick i ettan och var födda 1967. Det var min första barngrupp som jag följde från start till mål i fem, sex år, för på den tiden gick barnen på fritids även på mellanstadiet. Har faktiskt haft kontakt med ett av barnen från den här första gruppen. Hon heter Pia.

Pia dök upp som ett förslag att följa på Facebook och när jag scrollade ner på hennes sida och såg ett foto så insåg jag omedelbart vem hon var. Kontaktade henne med ett litet meddelande och fick tillbaka följande:

Hej LåN! Du anar inte hur glad och överraskad jag blev när jag såg ditt meddelande… kom bara lite mycket emellan några dagar…  Jo men visst minns jag dig. Progg glasögon och Gustav Vasafrisyr tror jag. Nog den enda av fritidsledarna som jag ganska klart kommer ihåg.

• Det är 45 år sedan vi sågs senast!

Ni som gick på Oden, ser jag som min sista barngrupp som jag fick glädjen att följa hela vägen från start till mål och ni var som alla vet födda 2005. Däremellan har det varit ytterligare 36 barngrupper som passerat genom åren. 

1967 till 2005 är åldersgrupperna som sluter en vacker cirkeln. Vi fick alla förmånen att under en period åka tillsammans på livets tåg. Vi visste alla att resan inte varade för evigt utan det fanns redan förutbestämda datum då några skulle kliva av tåget och byta perrong för att fortsätta våra olika livsresor på andra tåg med andra resmål. Det kunde kännas sorgligt i stunden men sedan kom det alltid in andra resenärer på tåget som pockade på uppmärksamhet.

Alla de som jag varit så tajta med under många viktiga år falnade sakta bort, konturerna försvagades, men de skulle alltid finnas kvar någonstans djupt därinne och kommer upp i tankarna när jag minst anar det.

För egen del blev det en mjuk övergång efter alla 2005: or eftersom jag fick glädjen att arbeta med en sista barngrupp (födda 2008) direkt efteråt, men den resan varade bara i 1,5 år innan min pension, så i min bok var nollfemmorna min sista barngrupp. Kanske var det därför jag tyckt det varit värt all den tid jag lagt ner på det sluta Instagramkontot kallad ODtEN. Men det blev också en välbehövlig angenäm och distraherande paus för mig under pandemin.

Från början gjorde jag det av omtanke för deras skull, som ett tack för en mobilfilm de skickade till mig den 4 april 2020. Men med tiden, måste jag erkänna, blev det lite för min egen del också. För det har givet mig så mycket som jag har svårt att sätta ord på. Därför tackar jag er alla för att ni har bidragit till att jag fått möjlighet att fördjupa och grotta ner mig i allt det som har pågått under mina år på Långholmsgatan 24.

Kanske har jag läst in saker som inte stämmer med verkligheten. För det har ändå gått åtta år sedan 2015 där era liv har fortsatt utan att jag varit involverad. Har dessutom sett er som en oskiljaktig enhet och skrivit med en förhoppning om en gemensamhet som kanske inte funnits, eller finns den? Eller så finns den där mellan några stycken av er, men inte alla? Men min vilja har varit att förmedla så mycket positivt som möjligt både om er och till er, lite av det kan nog vara värt att ta med sig in i era fortsatta liv. 

Ser jag på mig själv så splittrades min kamratkrets efter nionde klass och kvar blev en handfull vänner som jag fortfarande träffar och umgås med. Hur det blir för er står skrivet i stjärnorna, men vänskap från uppväxten i barndomen tror jag är ovärderlig. Kamratskap är viktigt att slösa med! Den är verkligen värd att underhålla och vattna.

Ni har upplevt många värdefulla år tillsammans. Speciellt i lågstadiet, sedan började den första uppdelningen när ni började fjärde klass. Efter nian är det dags för nästa stora steg och utmaning.

• Gymnasiet!

Det kan kännas långt till det är dags, men det kommer att gå fortare än ni tror (vilket det också gjorde för när detta inlägg läggs ut i bloggen har ni klarat av mer än halva gymnasiet). Nu är det upp till er själva hur vill att framtiden ska gestalta sig. 

Av egen erfarenhet kan jag berätta att det är ovärderligt att dela och glädjas åt gamla gemensamma minnen. Då behövs det inte så många ord utan ibland kan det kan räcka med en blick eller ett leende eftersom förståelsen mellan varandra finns i ryggmärgen. Men det här hade jag ingen aning om när jag själv var 15 år och satt i rullstol. Det växte sakta men säkert fram genom åren, vilket ni också kommer bli varse om när ni blir äldre.

Nu befinner ni er i mellanrummet mellan ungdom och vuxen. I år blir alla 05: or, hör och häpna, myndiga! Avslutningsvis vill jag bjuda på̊ några ord på er fortsatta resa:

Äkta vänskap 

do not grow on trees

vänskap är viktigt

och på̊ riktig …

Orden ”på riktigt” blev en väl utnyttjade fras under förra årets valrörelse precis som den ”vuxne i rummet” blev det i den förra valrörelsen, nästan så att orden blev lite löjeväckande och tappade all substans och innehåll. Trots detta är det två fina ord. 

• På riktigt!

2023 fyller Bergsundsskolan trettio år och i november samma år är det 110 år sedan bygget av huset startade (1913). Tiden går men Långholmsgatan 24 består.

Finns

så länge

vi minns

och Gott Nytt Jubileumsår! 

Ps! 2025 fyllde Bergsundsskolan 32 år och gick i och med det upp på samma antal år som Maria Husmodersskola’s verksamhet fanns i huset på Långholmsgatan. Nu är det bara sex år kvar tills vi går upp jämsides med Bergsundsgården och sedan förbi. År 2031 blir Bergsundsskolan förhoppningsvis den verksamhet som funnits längst i huset’s historia och det hoppas jag att få uppleva!

– När jag redigerar texten, i december 2026, har alla 05:or fyllt 20 år …

30. Farbror Fläskkorv och Morbror Sixten

Publicerat den 21 december, 2022     Lämna en kommentar

Här kommer ännu några nedslag i Bergsundsskolans historia, från när det begav sig.
Minnen som poppar upp och får eget liv.

En liten personlig tillbakablick från de tidiga åren och som vanligt använder jag mig av mina egna minnesbilder. Det innebär inte att det är den hela absoluta sanningen, utan det är vad jag kommer ihåg med hjälp av allehanda minnesanteckningar som sedan har tolkats av mig i efterhand. Skulle dessa händelser beskrivas av någon annan som arbetat på skolan skulle det troligtvis bli en helt annan historia och tolkning.
– Vet inte riktigt vad som kommer att komma upp.

Börjar med fyra viktiga datum för att Bergsundsskolan överhuvudtaget finns och fick möjlighet att starta hösten 1993. Nu när skolan snart har funnits trettio år: 

1/ Den 4 mars 1993 skickades ansöka om att få starta friskola in till Skolverket.

2 och 3/ Den 29 april 1993 erhöll vi registreringsbevis från patentverket och den 2 juni 1993 blev vi godkända av Skolverket att få starta friskola. 

4/ Med det hade aldrig varit möjligt om inte HSB den 6 maj 1993 åtagit sig att åtgärda de brister i lokalen som miljöförvaltningen påpekat. Bland annat husets ventilation.

Det tog alltså mindre än tre månader från det vi skickade in ansökan till att vi hade ett färdigt godkännande, vilket idag kan verka helt osannolikt! Det kan också vara intressant att se att det bara fanns 20 friskolor höstterminen 1992. Nu finns det 110 stycken friskolor bara i Stockholm om jag räknat rätt …

När Lena och jag startade Bergsundsskolan hade vi köpt rättigheterna till ett eget typsnitt som vi hittade i boken ”Mjölbyprojektet”. Bokstäver bestod av lekande barn i rörelse. En datafirma fick i uppdrag att utforma ett typsnitt utav bokstäverna som vi sedan ladda ner i våra datorer. Vi tänkte det skulle vara bra för vår profil att använda typsnittet ”Figurer” som rubriker i våra utskick till föräldrarna. 

Anledningen till det var att nystartade skolor skulle ha en egen unik profil och vår blev ”Medveten motorisk träning förbättrar läsinlärningen”. Det sammanfattade vår profil i en mening. Profilen tonades ner under åren som kom till förmån för ämnena, musik, bild och form, som fick större utrymme, men även sammanhållande teman (Bifrostmodellen). Givetvis hade vi även en stor konkurrensfördel av att Bergsundsskolans personal arbetade och planerade verksamheten tillsammans i arbetslag.

Kommer också ihåg morgonsamlingar på måndagarna. Vi startade det första året med en grupp på 22 barn och fyra vuxna. Med fullt utbyggd skola var vi 104 barn och 12/13 vuxna uppe i den största rummet på två trappor, den så kallade ”Motoriken”.
Vi började alltid samlingarna med att alla sjöng Bergsundsskolesången. Sedan berättade vi hur veckan såg ut för respektive grupp, därefter gav vi varje barn möjlighet att kortfattat berätta vad de hade på hjärtat. Samlingarna avslutades alltid med att jag berättade en ”morbror Sixten” historia, till exempel den här:

Morbror Sixten kommer in i en färghandel för att köpa en påse malkulor. Nästa dag kommer han igen och köper ett helt kilo. När han tredje dagen kommer in och frågar om det finns större förpackningar blir expediten betänksam och går in till chefen. Denna kommer ut och frågar: – Vadfårdetlovattvara? – Jo, jag undrar om ni hade i större förpackningar, tio kilo eller så. – Vad ska ni ha så mycket malkulor till, har ni så mycket mal? – Nej, så många är det väl inte, men det är ett helsicke att träffa dom!

I verkligheten hade jag själv en morbror som hette Sixten och var född 1920. Sixten hade Parkinson under hela min barndom/ungdom och när vi var ute och gick tillsammans på Kungsholmen fick jag anpassa mig efter hans steg. Han behövde alltid en startsträcka tills signalerna i hans hjärna nådde fram till fötterna och därför gungade han sig i gång. Minns också att jag sa till honom att han skulle göra bra ifrån sig med ett par maracas i nävarna till låten Not Fade Away med Stones, med tanke på hur mycket han skakade. Det brukade vi bägge skratta åt. Har inget minne av att jag någonsin skämdes för honom när vi var ute och promenerade utan hans Parkinsonsjukdom var ett fullt naturligt inslag under min uppväxt. Sixten dog 1976, 55 år gammal, men Morbror Sixten fick leva vidare på Bergsundsskolan som en egen liten udda personlig hyllning, genom roliga historier, lite som Bellmanshistorierna.

Berättelserna letade jag upp i allehanda böcker och sedan gjorde jag om dem så att Morbror Sixten alltid blev huvudpersonen i dessa komiska historier. 

Morbror Sixten var också namnet på skolans skelett (i naturlig storlek) som användes på NO lektionerna, samt att även Chrille även tog namnet när han startade Bergsundsskolans musikverkstad. 

_{Här tog jag en paus i skrivandet i ett par veckor och bland annat åkte vi till Stockholm i tio dagar. Under den tiden funderade jag en hel del över skolans Musikverkstad och upprinnelsen till varför det var så viktigt att den inrättades på Bergsundsskolan.} 

Kommer diffust ihåg en rapport som jag och några av mina klasskamrater på Lärarhögskolan skrev våren 1991.

Det kanske tog ett par timmars letande och sedan hittade jag redovisning, ”Skolans musikpedagogik – finns det alternativ?”, som jag, Christian, Milicha, Gunilla, Zohreh och Stefan skrev tillsammans. Här kommer några utdrag med lite egna kompletteringar för att få en bakgrund. 

På förskolan var sång och musik ett naturligt inslag, men när barnen börjar på skola/fritids blev musiken ingen självklarhet längre, allt berodde på vem/vilka vuxna barnen hade i sina klasser. Behövde det vara så?

Den frågan ställdes i en rapport från Högskolan för lärarutbildning, som innehöll en kartläggning av Musikverkstan i centrala Stockholm, distrikt 1.

Fyra av oss i projektgruppen hade sen tidigare erfarenhet av farbror Fläskkorvs musikverkstad. Hans riktiga namn är Krister Broberg och han var bland annat med i Carl Johan De Geer´s olika barntv program, Tårtan (1972) som karaktären Frasse, men även Doktor Krall (1974), Privatdetektiven Kant (1983) samt Tvätten (1985).

Under åren som gick blev jag personligt bekant med Kryddan (det smeknamn som jag alltid har använt på honom). Då arbetade han på Tideliusgatan 31 (fritids) och jag på Bergsundsgården. Skulle tro att det var runt 1977/78, när SKAF sektion 16´s, sångkör bildades. I den ingick vi bägge och av den anledningen blev det naturligt att vi började umgås mer kontinuerligt. Kören fick namnet ”Dom obarmhärtiga samariterna”.

Anledningen till namnet var för att kören ofta repeterade på den gamla barnstugan ”Samariten”, som låg på Ringvägen 21, mitt emot Zinkensdamms IP. Vi blev goda vänner eftersom både han och jag, förutom kören, arbetade på fritids, men även på kollo under slutet av sjuttiotalet och under åttiotalet. Han på Finsta i Flen och jag på Bergängen, Barnens Ö. 

I början på åttiotalet byggde Kryddan upp en musikverkstad i socialdistrikt 1, på barnstugan Målaren i Vasastan och det är i den vevan som han startade barnorkestrar som spelade musik för varandra och på andra barnstugor. 

Hans idé om att låta barnen själva lära sig spela instrument – utan att kunna noter – och skriva egna texter började nu ta form. 1983 valde han att börja frilansa och arbetet tog fart året efter (1984), när han projektanställdes av socialförvaltningen, distrikt 4 i Hornstull. Där fortsatte Kryddan sin egen musikverkstad och tog emot förskolebarn och fritidsbarn för gemensamma musikstunder. 

1986 började han utbilda personal i ett projekt kallad ”Barnomsorgen tar ton” i distrikt 1. Kursen hade sex deltagare som också utgjorde en orkester som sedan fick göra bejublande uppträdande. Kursen tog upp:

• Hur man gör melodier.
• Hur man sätter ackord.
• Hur man spelar piano, bas, synt, trummor och gitarr.
• Hur man lär ut till barn enligt farbror Fläskkorvs pedagogik.

Nu kommer anledningen till denna långa utvikning, för Kryddans musikverkstad hamnade 1984 på Långholmsgatan 24 (två trappor), när Bergsundsgårdens verksamhet för pensionärer upphörde. I de lokalerna som numera är slöjdsal och idrottssal för Bergsundsskolan. Det hade jag nästa glömt bort.

Dessutom arbetade Kryddan och jag under våren 1985 tillsammans med andra kolloanställda och barn från flera av Sthlm:s sommargårdar på en jubileumsföreställning. Kollo skulle fylla 100 år och det firas med pompa och ståt på Skansen. Showen framföras på Sollidenscenen den 5 maj samma år. 

Portal 24 har alltså inhyst en musikverkstad på åttiotalet och därför blev det en självklar målsättning för Lena och mig att även Bergsundsskolan skulle få tillgång till en sådan på sikt, inspirerade av Krister Broberg arbetssätt.

1995 började jag ringa till Christian Brand som var väl insatt i Kryddans arbetsmetoder, eftersom han gått musikverkstans personalutbildning, för att övertala honom att sluta sitt arbete på fritids i Fagersjö och börja arbeta på Bergsundsskolan. Jag kände Christian väl eftersom vi hade gått i samma klass på Lärarhögskolan. Tanken var att han förutom att arbetet i barngrupp tillsammans med en lärare också skulle få huvudansvaret för skolan musikverkstad. Tror att jag fick tre negativa besked innan han till slut tog sitt, i mitt tycke, förnuft till fånga.

Hösten 1999 anställdes Christian Brand och han började arbeta med barngruppen som gick i första klass på Freja (5 tr.), samtidigt som Chrille också byggde upp skolans Musikverkstad. 

I omgångar köpte vi in en synt, en elgitarr, en bas, ett trumset, rhythminstrument, en sånganläggning och utrustning för att spela en egna CD-skivor. Våren 2000 satte musikverkstan i gång, så smått och i farbror Fläskkorvs anda så tog sig Chrille genast namnet Morbror Sixten!

I skolans Musikverkstad fick endast skolans andra och tredje klassare delta, hälften under höstterminen och andra hälften under vårterminen. Allt enligt devisen att de yngre barnen skulle ha något att längta till och se fram emot när de blev äldre. Skolbarnen bildade musikgrupper som bestod av sex barn där de fick skriva egna texter, komponera egen musik och repetera som de sedan framförde för föräldrar och övriga barn på skolan. Det blev två bejublade konserter per termin.

Träffade Kryddan i Stockholm den 31 mars 2022 för att prata om gamla tider, men även ta del av saker vi gjorde tillsammans och ladda ner musiken och videofilmer på ett USB-minne. Då var Kryddan 81 år fyllda och i full vigör. Han jobbar för fullt med att sammanställa sitt musikaliska arv och videomateriel. Förhoppningsvis kommer det ut till allmänheten inom en snar framtid och få den uppskattning som jag tycker att han förtjänar.

Andra minnen som kom upp när jag gick igenom gamla foton och Worddokument var alla de så kallade ”uppbyggliga texter” som följde med de foldrar vi gjorde till skol- och julavslutningarna. Som jag minns det så skickade vi ut jullapparna i förväg inför Lucia och sommarfoldrarna delade vi personligen ut vid ingången till Högalidskyrkan inför skolavslutningarna. Här kommer de funderingar som jag hittat:

En pessimist ser en svårighet i varje uppgift.

En optimist ser en uppgift i varje svårighet.

Godheten och smakfullheten

är beroende av varandra!

Påstod barnet som bad om pengar

till en glass.

Var inte rädd för att förlora din frisbee

att du inte vågar kasta den.

Visst får man större respekt för fåglar

när man själv har försökt bygga ett fågelbo.

Det är bättre att vara på hal is 

och ha det glatt

än att gå i lera och sörja.

Du tar med dig ditt värde dit du går. 

Om man tappar bort morgontimmarna 

får man leta efter dem hela dagen.

Skogen skulle vara tyst

om inga andra fåglar sjöng 

än de som sjöng bäst.

Det är bättre att fråga och verka dum

än att inte fråga och förbli dum.

Ett är säkert –

framtiden har redan börjat.

Den som väntar på att känna sig säker,

blir aldrig fri från stödhjulen.

Det är omöjligt att gömma en broccoli 

i ett glas med mjölk.

Det är pessimisten i oss

som klagar på oljudet 

när tillfället knackar på dörren.

Det finns en plats bortom rätt och fel,

vi ses där.

Folk utan humor

har jag svårt att ta på allvar.

Den som saknar kunskap, saknar den sällan.

Nu avrundar jag med att uppmärksamma Greta för idag (den 1 februari) är hon den första av alla 2005:or att fylla 18 år och det gör jag på följande sätt:

I söndags var jag på Zinken för att se Hammarby’s damlag spela bandy. Till min stora glädje fick jag möjlighet att se Märta på isen och prata en längre stund med både Greta och Anna på läktarn. Trots den korta tid vi fick, på en kylslagen läktare och att vi bara hann skumma lite på ytan, så märks det att du fortfarande är den fina och kloka person som jag alltid tyckt att du har varit. Greta stod över denna match och under samtalen fick jag också höra att Anna precis börjat träna med A-laget.

Som grädde på moset fick jag i förra veckan också veta att Deon (Hammarby TFF) blivit uttagen till Svenska landslagets regionala fotbollsläger för P07. 

Samtliga dessa fyra gick på Bergsundsskolan när jag arbetade där.

• Det värmer, som alla förstår, gott i ett gammalt Bajenhjärta! 💚🤍

Idag den 1 februari sänder jag varma gratulationer till BajenGreta. Hon är den första av alla 05:or, på gamla Oden, som blir myndig och nu får hon äntligen köpa nässprej i matbutikerna!

• Stort Grattis!🏑

Nu är det ett utmärkt tillfälle att slå ett slag för Disa Lindhe’s radioteater 18 som hon publicerade på Spotify den 24 maj förra året. Samma år som hon själv blev myndig och då skickade stolt (kan jag tänka mig) en länk till programmet. Disa är ett gammalt Bergsundsskolebarn född 2004 och som gick på Bergsundsskolan mellan åren 2010 till 2014. Dessutom är Disa med i SVT’s populära ungdomsserie ”Strula” som kan ses på SVT play. Så här presenteras radioteatern på Spotify:

”När är man egentligen redo att ta ansvar för sig själv och vad händer när allt ansvar läggs på ens axlar? Det är Johannas 18 årsdag och hennes vänner har fixat en fest vid stranden.
Men ångesten av att barndomen tar slut slår Johanna så hårt att hon inte kan njuta av festen.
Är hennes föreställning av att fylla arton år rimlig och kan hennes bästa vän Alma övertyga henne om att det inte är så farligt som hon tror?”

Jag hade tänkte avsluta med ett stort antal fina personliga texter om Bergsundsskolan som är skrivet till många av de som arbetat på skolan från de viktigaste vi hade.

• Barnen!
  

Men jag tycker alla deras alster är värda ett eget inlägg, så därför väntar jag med det …

PS! Dessa texter finns istället i blogginlägg; Den blomstertid – 30 år.

32. Den blomstertid – 30 år

29. Vårda läslusten

Publicerat den 9 december, 2022     Lämna en kommentar

Det finns fotografier och sedan finns det fotografier …

För ett par år sedan gick jag igenom mina gamla bilder från Bergsundsskolan och det var en speciell bild som fastnade och var svår att släppa. Nämligen den ovan.

Men innan jag kommer in på varför fotot symboliskt betyder så mycket för mig börjar vi med en sång som alla barnen på skolan känner igen och som vi tillsammans har sjungit genom åren.

”Godmorgon alla Bergsundsskolebarnen här idag

på Freja Idun Oden Balder 

hoppas ni mår bra

Godmorgon, godmorgon allihop

Didom didom, didom didom didom” …

Åter till den speciella bilden och den korta versionen.

Ett helt fantastiskt ögonblick uppenbarade sig där jag fick tillfälle att fotografera två barn under deras tysta läsning. Fotot hade aldrig kunnat arrangeras i förväg utan jag befann mig vid rätt plats och rätt tid i universum för att få tillfälle att föreviga detta ögonblick. Fotot betyder mycket för mig så här långt efteråt och den uppmärksamme kan se att det sitter ytterligare en bokslukare bakom gardinen.

Oden blev en utmärkt plats för att lära sig läsa och skriva och den här bilden fick mig att fundera över de steg ni tog för att hitta er egen inre läsglädje, som fanns då och som jag hoppas fortfarande finns kvar.
De åttaåriga barnen på bilden har nu som sjuttonåringar givit sitt medgivande till att lägga upp fotot i det här inlägget.

Här kommer den korta versionen …
Det började med att ni fick ljuda och skriva bokstäver, som med tiden blev till ord och slutligen bildade sammanhängande meningar. 

Sedan fortsatte det med högläsning ur läshäften tillsammans med era kamrater. Alla läste samma berättelse på den nivå ni befann er på just då. Enklare texter eller lite svårare med fler ord i meningarna anpassade efter olika svårighetsgrader. Högläsningen fortsatte kontinuerligt efter samlingen på tisdagar. Vi satt i halvklass på golvet och ni läste i turordning. En bok hade namnet ”Diamantjakten” a och b och jag kommer även ihåg ett häfte som handlade om en apa, men minns tyvärr inte titeln.

Med tiden blev det efter samlingen egen tyst läsning i klassrummet när ni börjat andra klass. Då fick ni själva läsa lite svårare kapitelböcker som ni hämtade ifrån biblioteket på fem trappor. Vi utökade läsningen till att även infatta torsdagar, samt efter det ni gjort klart arbetet under fredagens sista arbetspass. Maria hade förberett allt så bra att det bara var att utföra hennes planering när hon inte var där.

Jag älskade att se hur ni självmant längtade till lässtunden och hur ni spred ut er över våningen för att finna en bekväm lugn vrå. Många gånger spelades det samtidigt meditativ instrumentalmusik ur CD spelaren på låg nivå. När boken var utläst fick ni som uppgift att skriva en egen recension som ni sedan muntligt redogjorde inför hela klassen, med jämna mellanrum.

• Det här var en av mina favoritstunder på Oden …

Jag vet inte hur ni gör nu, men jag hoppas att ni fortsätter läsa böcker, för det finns inget bättre än att skapa sina egna inre bilder ur en bra bok! Tyvärr måste jag erkänna att sedan flytten till Fårö har jag själv blivit en sämre bokläsare, men ambitionen finns fortfarande kvar.

Kommer också ihåg att jag berättade om en egen favoritbok, som min mellanstadielärare Gunnel Jonsson läste högt ur, från min skoltid i Sköndalsskolan (i början på sextiotalet), som ni också prompt ville skulle bli nästa högläsningsbok i klassen. Vilket det också blev. Boken heter Sotarpojken och är skriven av Lisa Tetzner.

En liten utvikning. Fick en bild som en före detta förälder på Oden skickad till mig i juli 2021. Den visar när sonen sitter och läser ur Sotarpojken, vilket gladde mig väldigt mycket. Stafettpinnen var så att säga överlämnad …

Vill med detta bara påminna mig själv om vilken suverän barngrupp alla ni 05: or på Oden var. Ta du bort ett barn får du en helt annan sammansättning och med facit i hand tycker jag att det blev bra som det blev. Visst det fanns stunder då vi fick ta i lite extra, men konflikterna skulle redas ut omedelbums. Tror också att det var en viktig lärdom i livet som alla på sikt har stor nytta av.

• Men vad mycket minnen vi fick med oss! I alla fall jag …

Jag kan fortfarande frammana positiva stunder om var och en av alla som gick på Oden. Har träffat flera av er i Sthlm, under mina besök, efter det att vi flyttade till Fårö och då upplevt en gemensam uppriktig glädje, under både kortare stunder men speciellt vid de längre samtalstillfällena. 

Får jag avsluta med att berätta om den sista dagen uppe på tredje våningen, innan Odenklassen skulle sluta lågstadiet, efter fyra år tillsammans och jag skulle gå på semester.

Började arbeta på̊ Balder (första våningen) med den nya förskoleklassen, födda 2005, med vetskapen om att jag skulle vara extra resurs i personalgruppen. Kom direkt ifrån tredjeklassarna på Freja (5:e våningen) där jag hade haft en liknande arbetsuppgift och nått resultat med ett barn som var mer än godkänt, om jag får säga det själv! SlumpKnappen som jag börjat med lite smått blev ett utmärkt verktyg att ta med sig ner till Balder. Men det var svårt att hinna med alla i barngruppen eftersom huvudsyssla var arbete som resurs för ett barn.

När vi flyttade upp till Oden (3:e våningen) bestämdes det att jag skulle arbeta som en i arbetslaget dvs. med hela barngruppen. Då blev det lättare att genomföra målsättningen med hjälp av SlumpKnappen som verktyg, vilket var att se och nå̊ alla barn och på samma gång ha roligt själv. Samt stärka självkänslor och självförtroenden så gott det nu gick! Hur det lyckades ska inte jag svara på utan det får bli inledning till följande text:

Fick ett meddelande från ett barn den 17 juni 2015, som blev symbolen för att de fyra åren vi hade haft tillsammans nu var definitivt slut. Det var min sista arbetsdag på̊ Oden innan sommarledigheten och semestern skulle börja. Det plingar till i min mobil kl. 12:11, det är ett sms från ett barn med följande text: Jag kommer inte till skolan idag!   

Blev lite förvånad över min reaktion? 

• Va, varför, nej!

Det var inte så här jag hade tänkt säga tack och hej för fyra fina år. Jag funderar och tankarna gick som popcorn i huvudet. Skriver snabbt ett svar som jag skickar tillbaks:

Det var tråkigt för mig. Då får vi säga Hej då via sms. Åker till Fårö imorgon … Ha det bra i sommar så ses vi när vi ses och lycka till med livet. 

PS! Ett leende gör underverk. //LåN

Det går fyra minuter och så får jag en bild med ett stort leende i retur. Det var nio omtumlande minutrar som väckte mycket känslor på väldigt kort tid. Det var ett besked, men inget avsked. Det var ett slut, men ändå inget avslut! Allt blev så påtagligt och definitivt! Tiden med alla er på Oden var över. Fyra år är till ände, ett avslutat kapitel, historia … Endast våra minnen kommer vara kvar. En känslosam stund, men varför??

Sett så här med åtta års perspektiv tror jag att mycket berodde på att den här gruppen såg jag som min sista barngrupp på Långholmsgatan. Alltså den som jag fick vara tillsammans med under fyra år från start till mål.
Jag är tacksam över att jag tog mig tid att sätta mig ner med var och en av alla er tjugosju och utvärdera våra år tillsammans innan er sista skolavslutning. Det var starka och underbara samtal med gemensamma funderingar, råd, skratt, gråt och lite vägledning inför framtiden.

Men med perspektiv tror jag att omedvetet fanns insikten i mig att om mindre än tre månader skulle jag fylla 65 år och arbetslivet på Långholmsgatan, efter fyrtio år, var nu inne på slutspurten. Fick trösta mig med att om ni barn på Oden gjort ett så positivt och starkt avtryck och intryck på mig, så hoppas jag att det var ömsesidigt och med den föreställningen som tröst påbörjade jag dagen efter min semester.
Att kontakten med många i den här Oden gruppen skulle återupptas flera år senare hade jag absolut ingen aning om då.

Nu ska sägas att jag arbetade kvar på Bergsundsskolan i ytterligare 1,5 år med en grupp födda 2008 så det blev en mjuk övergång till pensionärslivet, då jag äntligen skulle ta tag i och fördjupa mig husets historia. Något som funnits på min ”to do” -lista sedan millenniumskiftet och därför passar det bra med att avsluta med ett favoritcitat från allas vår Nalle Phu …

”Jag undrade alltid

varför inte någon

gjorde något åt det;

tills jag insåg att jag

var någon …”

Det tog jag fasta på och nu finns husets historia på Portal24, äntligen sammanställt i denna blogg!

• Det är märkligt vad ett fotografi kan locka fram för funderingar!

Den längre versionen får vi ta en annan gång …

28. Bättre dagar 

Publicerat den 12 oktober, 2022     Lämna en kommentar

Den sista fredagen i september fick jag en uppdatering från musikern Janne Svensson. Han slog ett slag för sin nya låt Bättre dagar. Efter att ha lyssnat svarade jag honom direkt på följande sätt.

Bättre dagar! Lysande Janne … Precis mina funderingar som jag försöker tala om för den som vill lyssna. Världen blev inte precis enklare efter pandemin, som vi hoppades på och behovet av att utbyta förtroliga tankar blev troligtvis större.

Försöker att förmedla detta och tala om att alla generationer har och kommer fortsätta tvingas gå igenom problematiska tider i livet. Där ovissheten om vad som ska komma är något av det värsta vi tvingas gå igenom.

• Ovisshet är ett osäkert tillstånd!

Jannes låt fick även olika bitarna i detta blogginlägg att falla på plats. Nu fick jag en idé till ingång som skulle fogas samman med min text från barndomens dagar och som handlade om Kubakrisen. Då 1962 var det något diffust som omgivningens vuxna talade om tillsammans. Över alla barns huvuden, men tro för den skull att vi inte var medvetna och deras oro smittade av sig på oss små i omgivningen lite diffust. Vi försökte nog förstå så gott det gick och att det var något negativt på gång rådde det inga  tvivel om. 

Nu uppdateras alla åldrar med omedelbara negativa spekulerande nyhetsflashar i sina mobiltelefonen, i en aldrig sinad ström. Enbart för att generera fler klick! Då är det verkligen inte lätt att vara människa. Som t.ex eftermiddagen den fjärde oktober då jag fick följande meddelande i min mobil som kastade mig 60 år tillbaka i tiden …

Meddelandet tog mig bakåt till min första medvetna ångestupplevelse. Kubakrisen i oktober 1962, då jag var tolv år gammal.
Andra generationer har haft sin beskärda del och tvingats genomleva bland annat de två världskrigen, utvandringen till USA från mitten av 1800-talet till tidigt 1920-tal, Depressionen i USA 1929 som även spred sig till Sverige, morden på Kennedy bröderna 1963 och 1968 och Martin Luther King 1968. Oljekrisen 1973, mordet på Palme 1986, Estonia 1994, IT bubblan 1995, 11 september 2001, Tsunami i Thailand 2004, Finanskriserna 1990 och 2008. För att nämna några.
Klimatkrisen gör sig ständigt påmind, två år av pandemi och just nu Putins krig i Ukraina och allt som följer i spåren så som el kris och den medföljande lågkonjunkturen.
Nu är vi där igen med hot om kärnvapenkrig som om mänskligheten fortfarande vore helt dumma i huvudet. Har vi inte fatta någonting och varför vägrar vi ta lärdom! Dessutom har vi våra egna personliga livskriser som kanske inte syns utåt på samma sätt, men är nog så jobbiga för den som drabbas att gå igenom.

Trots allt detta har det till slut alltid kommit bättre dagar och det måste vi fortsätta att tro på. Det är vår förbannade skyldighet och är dessutom min ingång när jag pratar med de i den yngre generationen som vill lyssna. Så låten är precis den jag behövde höra för att fortsätta att se positivt på framtiden. Trots mina 72 år. 

Tack för det Janne, för nu har jag fått en ingång till en krönika som bara väntat på att skrivas, som inkludera en gammal text jag skrev för många år sedan och handlade om Kubakrisen 1962. Men först inleder jag med texten till låten ”Bättre dagar”,  skriven av Hammarbyaren Janne Svensson.

”Jag kommer från en annan tid

från en värld som inte längre finns

det är så mycket som jag inte minns

Gamla bilder tar mig dit igen

fast det var så länge sen

till en tid som inte längre finns

Jag kommer från en annan plats

så olik som den jag ser idag

i en värld av ett okänt slag

Tiden rusar utanför min dörr

jag minns vad vi pratade om förr

så olik allt jag hör idag

Åh jag minns alla dagar

minns att vi var lyckliga då

i en tid med andra regler och lagar

Bättre dagar 

för oss två

Du lever nu i din verklighet

är ännu ung och har hoppet kvar

om en framtid med bättre dar

Låt inte rädslan ta dig ner

så att du drömmen överger

du är ännu ung och har hoppet kvar

Åh jag minns alla dagar

minns att vi var lyckliga då

i en tid med andra regler och lagar

Bättre dagar 

för oss två

Åh jag minns bättre dagar

det kommer bättre dagar

att vänta på”

Nu över till texten om Kubakrisen som jag skrev till mig själv när det begav sig. Som av en händelse är det om några dagar 60 år sedan den här natten utspelade sig i Sköndal, på Mandelbrödsvägen 2. Den där natten mellan tisdag den 23 och onsdag 24 oktober 1962 inleddes på följande sätt …

”… Då var det dags att göra ännu en personlig betraktelse från barndomen. En tid då ingen hade någon aning om Internet, mobiltelefoner och förekomsten av omedelbara nyhetsuppdateringar var du än befinner dig.

• Säg Kubakrisen, då vet alla i min generation vad jag talar om! 

………………
Kort bakgrund: När världen stod på randen till ett atomkrig
Den 14 oktober 1962 upptäckte USA genom spaningsflyg avskjutningsramper på Kuba för sovjetiska kärnvapenrobotar med en räckvidd som täckte stora delar av USA.

Efter att ha övervägt flera handlingsalternativ, inkluderande bombning och invasion av Kuba, beslutade USA att inleda en marinkarantän. I ett tal till den amerikanska nationen meddelade president Kennedy att Kuba skulle sättas i en ”marin karantän” tills robotinstallationerna avlägsnats.

Den 22 oktober 1962 förkunnade Kennedy i en TV-sändning att det fanns sovjetiska robotar på Kuba, liksom 42 000 soldater. Den amerikanska nationen häpnade. Som åtgärd mot detta förklarade han att “en strikt karantän” skulle upprättas runt Kuba, och att den skulle träda i kraft den 24 oktober.
“Alla fartyg av något slag på väg mot Kuba, från alla nationer eller hamnar kommer, om de befinns innehålla last av offensiva vapen, att tvingas vända om.”

Ordet “karantän” istället för “blockad” kringgick frågan om en blockad kunde betraktas som en krigshandling.
De amerikanska krigsfartygen intog sina ställningar på morgonen den 24 oktober. Två sovjetiska fartyg närmade sig den amerikanska linjen. Klockan 10.25 rapporterades dessa fartyg ha stannat; klockan 10.30 kom rapporter om att allt som allt sex fartyg hade stannat eller vänt om.

Sovjetunionen valde att undvika konfrontation och USA:s makt till sjöss hade börjat visa resultat utan att ett enda skott hade avlossats.

………………

Kubakrisen innebar att under femton dagar, mellan den 14 till 28 okt. 1962, var det stor oro bland vuxna i världen, men även för alla oss barn, lite i skymundan. 

För åtskilliga år sedan skrev jag ner min egna upplevelse om den här tiden, till mig själv och det som utspelade sig natten mellan den 23/24 oktober. Den har funnits med mig och några gånger uppträtt i form av mardrömmar. Men den här historien vänder till något positivt långt senare, för med facit i hand, väntade något fantastiskt på mig ett år senare. För att tre år senare åter vända nedåt. Livet går sina egna vägar som du kanske får förståelse för långt senare. Det som händer i tillvaron är förutsättningen för alla de små steg som togs genom åren, som sedan tillsammans blev ett jättekliv och något som också kan kallas för existens.

Här är min gamla text och i en perfekt värld skulle den läggas ut natten mellan den 23 och 24 nu i oktober, men jag blev klar precis nu och vi lever inte i en perfekt värld så varför vänta?

”Hej!

Nu ska jag berätta något från barndomen som du vet om men förträngt, nästa glömt bort.

• Kul att träffa dig efter så många år! Det är det här vi fantiserat om fast vi aldrig trodde det skulle hända. Att du som vuxen fick träffa dig själv som barn.

Strunt i det nu, minns du den där hemska natten i oktober 1962. När du var 12 år och alla pratade om Kuba, Sovjet, Amerika, Castro, Chrustjov och Kennedy.

Egentligen brydde du dig inte om det utan det som var mest upprörande i din värld var att Radio Nord hade tvingats lägga ner under sommaren. Forfarande lyssna du på gamla sparade rullband och inspelningarna från Radio Nords topp 20 listor.

Sista gången innan nedläggningen var det Elvis som låg etta med Good luck charm. 

• Vi hade ingen aning om vad som skulle komma året efter? När musiken skulle få en ny mening!

Beatles hade redan spelat in Love me do och innan året var slut skulle du och jag enbart leva för den nya musiken. Ganska exakt om ett år, den 26 oktober 1963 skulle du gå på Pop gala på Kungliga Tennishallen för att se Beatles livs levande. Sedan var våra liv för alltid förändrat.

Som vanligt har jag svårt att hålla mig till en sak …

Det jag egentligen vill berätta om är den där hemska natten då jag hade svårt att somna och inte vågade röra mig ur fläcken utan låg lamslagen kvar och väntade på katastrofen.

Trots att jag då var helt ointresserad av politik och blockaden av Kuba som alla pratade och det skrevs om, gick det inte att undgå att höra att raketer och atombomber riktades åt alla möjliga håll. Ett kärnvapenkrig stod och knackade på dörren. Löpsedlarna skrek ut det och i TV i den enda kanalen talade man inte om något annat. Jag minns inte att vi i kompisgänget pratade om det, men det fanns alla fall i mina tankar. Speciellt när det var dags att lägga sig och sova.

Den 23 oktober 1962, för sextio år sedan, gick jag och lade mig med vetskapen att snart skulle de ryska båtarna nå fram till de amerikanska båtarna som spärrade deras väg. Då skulle det enligt vuxenvärlden smälla! Det fanns till och med en risk att jorden skulle gå under!

• Det var inte så kul att krypa ner i sängen den kvällen, minns du det Lars-Åke?

Vi pratade inte om det i familjen utan det här fick vi hantera själva. Det var omöjligt att somna utan jag låg bara och snurrade runt under täcket.

• Kommer vi, du, jag och alla andra finnas imorgon? Kommer det att göra ont? Vad händer när man dör?

I vanliga fall grävs man ner i jorden och kommer aldrig att vakna.

• Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig …

Men nu kommer ingen, inget att finnas kvar, hur ska det då bli? Tänk om jag blir ensam kvar, hur ska det då gå tänkte jag? Låg och skruvade mig i sängen och till slut måste jag ha somnat. Plötsligt började det tjuta utanför huset och jag var bergsäker på att det var larmet i skolan som tjöt. Atomkriget är här tänkte jag direkt utan att för den skull kunna röra mig.

Det kan inte ha pågått så lång tid det där ljudet, men för mig var det en evighet. Är allt över?  Jag kunde inte öppna ögonen. Tystnaden skrek ut sin skräck. Var är alla? Varför hör jag inget?  Varken utomhus eller härinne. Kan inte röra mig, varken ben eller armar. Varför? Jag är vaken och är klar i huvudet men kan inte röra mig. Hur länge låg vi, jag, du i det här tillståndet? Har absolut ingen aning!

Det enda jag är säker på är att det blivit ett atomkrig och att jag är nu är lamslagen och orörlig. Inte ens ögonen går att öppna. Det här är var inget kul. Tystnad, tystnad, varmt och svettigt, tystnad i en evighet …

På avstånd hör jag plötsligt ett växande brus. Det blir högre och högre tills jag fattar att någon spolar toaletten. Jag slår upp ögonen utan att jag tänker på det utan det sker reflexmässigt..

• Jag kan slå upp ögonen!

Jag rör försiktigt på benen. 

• Jag kan röra benen!

Jag rör armarna.

• Jag kan röra armarna!

Det lyser en strimma ljus utanför min stängda dörr. Någon rör sig försiktigt i hallen. Sedan minns jag ingenting mer förrän mamma står ovanför sängen och ruskar lite lätt på mig. Upp och hoppa, dags att vakna. En vidrig natt är över och jag går upp utan att säga något.

I skolan får jag höra att en brandbil kört förbi vårat hus under natten med sirenerna på. Det var sirenerna som tjöt och som jag misstagit mig på. KRIGSTJUTET! 

Senare fick vi veta att ryssarna vänt sina båtar och att atomkriget inte startade. Det hade varit nära. Men för dig, mig och oss hade det under den här natten startat! Hur har du kunnat glömma det Lars-Åke? 

• Kubakrisen! Atomkrigen! Din första kris hösten sextiotvå!”

Uppföljande bonus som visar att det kom bättre dagar:

1963 kom musiken på allvar in i mitt liv, nu var det ingen lek utan blodigt allvar och resten av sextiotalet såg jag de flesta band som spelade i Sthlm med mina två musikintresserade vänner.

Vi pantade flaskor på systemet, tog enkla ströjobb för att ha råd med inträden. När vi blev äldre såg vi till att finnas i närheten spelställena i god tid och bandens roadies för att få hjälpa till med att bära in högtalarna och andra prylar. Efteråt fick vi alltid gratisplåtar, på någon undanskymd plats, till konserterna.

Berättar jag om det nu så har folk svårt att tro det är sant. I slutet av sextiotalet började vi även sälja de s.k.”picklådorna”, varje gång vi skulle ut på galej. Det innebar att vi alltid kom hem stadd i kassan. Mer pengar i plånboken efteråt än när vi gick ut på kvällen. Vardagsekonomin blomstrade till musikens fromma och inköpen av vinyl växte.

Det började på allvar med Beatles i oktober 63 och på den vägen fortsatte det. Ska inte droppa bandnamn jag har sett genom åren men jag hade lyckan att älska musik och samtidigt vara ung när alla dessa sextiotalsband var nya och kom till Sverige för första gången för att spela. 

Mitt musikintresse startade på allvar den 26 oktober 1963 på Kungliga Tennishallen när jag såg Beatles live. De här låtarna spelades de den här konserten:

• ‘Roll Over Beethoven’
• ‘Please Please Me’
• ‘I Saw Her Standing There’
• ‘From Me To You’
• ‘A Taste Of Honey’
• ‘Boys’
• ‘She Loves You’
• ‘Twist And Shout’
• ‘Long Tall Sally’

Det lustiga i sammanhanget var att vi gick på den här konserten för att i första hand få se Joe Dee och på köpet fick vi förbandet Beatles. Musiken blev efter den här kvällen något att ta på blodigt allvar och har fortsatt så genom åren. 

I början av 1966 fick jag det smeknamn som fortfarande följer mig 56 år senare. När Lee Kings fick en dunderhit i Sverige med låten ”L.O.D. (Love on Delivery)” då började kompisarna på Morgongården i Skönstaholm att kalla mig för LåN. De ändrade texten i L.O.D. och började i stället sjunga : ”I got LåN – Lars Åke Nordin …”

Men det hände mer omtumlande saker under året 1966. Den 4 maj, samma dag som min fru Lena fyllde 10 år, blev jag påkörd på Örbyleden av en svart Folka utanför Skönstaholm och bröt bägge benen och fick en del andra skador. Blev hastigt och olustigt rullstolsbunden och sjukskriven i över 1,5 år.

Åter till Kubakrisen. Vad vill jag komma fram till? Jo, trots denna ångestnatt den 24 okt.1962 så skymtade det något underbart runt hörnet utan att jag kunde veta det. Ett år och två dagar senare skulle jag och mina vänner se Joey Dee på Kungliga Tennishallen och på köpet fick vi, som sagt, förbandet The Beatles. Sedan blev ingenting sig riktigt likt, trots att jag bara var tretton år fick mitt liv en helt annan inriktning och betydelse. Musiken på sextiotalet tog helt över mitt liv.

Det finns så mycket mer att säga av det jag nu berört, speciellt mina två förlorade år efter bilolyckan, men det får jag ta en annan gång.

Däremot vill jag uppmana alla att i möjligast mån försöka att se positivt på framtiden för det kommer att komma bättre dagar. 

• Det måste göra det och det måste vi alla tro på!

I veckan såg vi en musikdokumentär om Ennio Morricone (Ennio: The Maestro) som handlade om hans musikaliska karriär och var en resa genom några av filmhistoriens milstolpar. Han låg bland annat bakom musiken till de så kallade spagettiwestern filmerna som inleddes med ”För en handfull dollar”.

Hade förmånen att få se Morricone dirigera sin musik på Globen den 28 november 2016. En nästan andlig upplevelse och inte nog med det! I den stora kören sjöng den gamla Bergsundsskoleleven Nora. Vilket höjde intrycket ytterligare ett snäpp. 

Dokumentären berörde mig mer än jag var beredd på, eller rättare sagt musiken och den tog mig tillbaka till nattbion på sextiotalet som startade klockan 23:00 på Rigoletto (Kungsgatan), där vi såg alla spagettiwestern filmerna som kom. Sedan åkte vi tillbaka hem till Sköndal med tricken och buss 182 efter midnatt för att spela hockeyspelsturneringar långt in på morgonkulan. Men först stannade vi vid korvmojen i Hökarängen för att köpa med oss hamburgare och pomme. Det här var långt innan hamburgerrestaurangerna intog landet och gjorde maten till en nationalrätt.

Dagen efter var vi tvungna att se om den klassiska filmen Cinema Paradiso, här på Fårö, (Morricone skrev givetvis filmmusiken till filmen) och blev helt tagna av upplevelsen. Det gjorde gott i själen i dessa ororliga tider.

• Nu väntar vi alla på bättre dagar …

Eller som Janne skrev till mig igår om sin låt :

”Lyssna, det här är inte en gammal mans nostalgitripp om att det var bättre förr. Däremot en sång om hopp och att inte ge upp sina drömmar. ”Bättre dagar” vänder sig mer till en yngre generation än till de som hellre ser bakåt över axeln. Det är alltid mörkast innan de första ljusstrålarna. Lugn, det kommer bättre dagar.”

27. Bortom rätt och fel

Publicerat den 20 september, 2022     Lämna en kommentar

En hyllningskrönika till min mamma Elsa, men även till de osynliga supportrarna, som skrevs för snart tjugo år sedan.

Nu ha berättelsen fått lite smärre ändringar jämfört med den ursprungliga texten, men budskapet är detsamma!

Hösten 2002 var tung. Mycket har förträngts, men eftersom jag har förmågan att skriva av mig det som är jobbigt för att få det ur mitt system så upptäckte jag för ett par år sedan att även denna tidpunkt i mitt liv fanns på pränt. Jo, jag visste att texten fanns men innehållet var lite diffust med tanke på omständigheterna. Inte minns jag att Elsa bröt höftleden i början på juli 2002. Men här fick jag allt i klartext så då stämmer det säkert.

Det här visar också hur svårt det kan vara att skilja på privatliv och arbetsliv för under tiden det här pågick måste arbetet på Bergsundsskolan fortfarande skötas. Det gick inte att ta ledigt för att vara tillsammans med mamma så mycket som jag önskade. Den dagliga verksamheten måste fortfarande utföras på Långholmsgatan trots allt det där andra som sker utanför i det så kallade ”livet”.

Jag var glad över att ha hittat krönikan som skrevs för lite mindre än 20 år och sedan och publicerades på Svenska Fans portal, för den är fortfarande allmängiltig men på samma gång väldigt personlig. 

Givetvis spelar Hammarby en stor roll även under den här perioden. Klubben har haft en förmåga att göra det sedan jag var nio år. Det finns säkert mer att säga men jag stannar där och lägger upp ett foto på mamma från 1948 när hon just har fått en anställning som sköterskebiträde på S:t Görans sjukhus, sedan går jag direkt på texten i min krönika från 2002 …

”Natten mellan den 23 och 24 augusti 2002 kämpade min inre röst med en väldigt svår samvetsfråga. Skulle jag eller skulle jag inte resa ner till Malmö? Men vi kanske ska ta det från början. 

Det här handlar om en mor och son relation med Hammarby inslag. Folk som inte gillar sentimentalt dravel vänligen ombedes sluta läsa här. Ni andra får ursäkta om denna text går lite över gränsen för vad som är brukligt här på Svenska Fans, men jag måste skriva av mig för att gå vidare. Ser på denna krönika som ett tidsdokument över vad som hände mig under den här perioden i livet, samtidigt som jag hade förmånen att följa Hammarby fotboll på nära håll. 

Grabbarna Boll, eller med andra ord mina vänner, på den sk. ”Bänken”, som alltid finns runt omkring Hammarbys träningar på Årsta IP visste vad jag gick igenom under den här tiden.

De höll sig uppdaterade om utvecklingen och gav mig utrymme för andra samtal än fotboll. Under den här perioden behövde jag på grund av dessa skäl Hammarbys träningar mer än någonsin. Även en del spelare kände till vad jag gick igenom. Ni vet vilka ni är och det räcker med det.

I mitten av augusti fick vi ett samtal ifrån det demensboende min mamma bodde på. Det var inte mycket tid kvar nu meddelades det kort. Elsa var enligt expertisen i livets slutskede. Hon kan gå bort när som helst. Det var egentligen inget att höja på ögonbrynen över, eftersom hon blivit sämre för var dag som gått sedan hon trillade och bröt höftleden i början på juli. Det var bara att bita ihop och inse faktum. Varje människa har sin utmätta tid och 79 år är väl en ganska aktningsvärd ålder även i dessa dagar. Hennes demens hade inte gått så långt ännu för hon hade fortfarande varit kontaktbar under ljusa stunder fram tills jag fick detta telefonsamtal från Edö i Farsta Strand där hon bodde. 

Anledningen till att jag bestämt mig för att skriva om det här på Svenska Fans är att jag vill se det som en hyllning till alla de osynliga supportrarna runt om i vårat avlånga land. Då menar jag inte de aktiva supportrarna som går på matcher och följer laget genom att läsa varje ord och stavelse som tidningar skriver, eller vad som sägs på tv och även läser på varje hemsida om laget i sitt hjärta på Internet. 

Nej, min mamma tillhörde den supporterkategori som följde laget lite lagom genom tidningar, tv och radio för min skull. Inte för sin egen skull och absolut inte för Hammarbys bästa. I alla fall inte till att börja med. Ni vet nog vad jag menar med dessa mödrar, syskon, flickvänner och på senare tid även pappor, som märkt att om det går det bra för den speciella klubben då mår även den närstående person som följer laget intensivt också bra. 

Det blir roligare att umgås mellan matcherna, det blir trevligare på alla sätt och vis. Till skillnad för om det går dåligt för laget. Då blir det mindre kul på hemmaplan. Den älskade sonen, dottern eller mannen blir snarstucken, vresig och kanske till och med lite deprimerad. Därför anser jag att det finns en gigantisk supporterrörelse i det tysta som följer olika svenska lags matcher för att snabbt få veta i vilket tillstånd deras älskade barn, man eller kvinna kommer att vara i efter matcherna.

Sedan kan det gå som för min mamma. Intresset växer och hon håller inte bara på Bajen för min skull längre, utan rätt var det är har Hammarby fått ännu en supporter, fast på lite avstånd, utan att egentligen veta riktigt hur det gick till. Här kan vi verkligen tala om ”den tysta supportergruppen” som skriker ljudlöst ut sin glädje när det går bra i sina ensamma folkhem. Utan att för den skull sakna det gemensamma lyckliga kollektivet. Min mamma såg bara en allsvensk fotbollsmatch med Hammarby på plats i sitt liv. Det var när jag åkte upp med henne till sina hemtrakter i Norrland och Kramfors. Se fotot nedan från den sommaren.

Det var 1977, närmare bestämt söndagen den 3 juli och Bajen skulle spela borta mot IFK Sundsvall. Jag fick med mig mamma, moster Edith och moster Anna på matchen. Här är de tillsammans i publiken precis innan andra halvlek ska börja.

Vi vann bortamatchen mot Sundsvall med 1–0, vilket betyder att min mamma aldrig har sett en Bajentorsk. Vilket torde vara unikt. Hon delade den ”lyckan” med min dotter, eftersom hon heller aldrig sett en Bajenförlust. Men eftersom min dotter bara var tolv år 2002 så talar tiden emot henne. I Hammarby spelade Gunnar Wilhelmsson, Dennerby, Tom Åhlund, Johan Hult, Klasse, Janne Svensson, Micke Andersson, Matte Werner, Kenta, Janne Sjöström, Billy och Björn Hedenström. Janne Sjöström gjorde det avgörande målet i slutminuten och livet lekte. 

För övrigt var det den sista sommarsemestern vi gjorde tillsammans eftersom jag började jobba på kollo året efter och blev kvar på Bergängen, Barnens Ö tolv somrar i rad. Sedan blev det egen familj. 

Ni förstår nog alla vad jag är ute efter eftersom samtliga inbitna fotbollssupportrar har eller har haft familjer att dela glädjen och sorgen med efter en match, (eller efter en säsong) och nog kan känna igen sig. Allt enligt devisen, mår mitt barn/man/kvinna/släkting bra, då mår jag också djäkligt bra. 

Det sista samtalet jag hade med min mamma var lite märkligt. För på slutet hade hon börjat matvägra. Hon ville inte ens ha något att dricka, därför fick vi fukta hennes läppar med vatten med en tops och trycka till lite mot läpparna så att vatten droppade ner i strupen. Dessutom var hon i slutet bara kontaktbar under några få minuter. Men den här sista gången, onsdag den 21 augusti, var hon vaken och skärpt i huvudet i över en och en halv timme. Vi pratade om både det ena och det andra, men även om Hammarby. Ja, jag menar jag pratade och mamma stönade sina svar. För det är svårt för en tandlös gumma att uttala ord och därför blev det som det blev. Men stönandet tyckte jag var ovanligt klart och lättförstått.

Hammarby hade i helgen slagit Kalmar med 3–1 och självklart berättade jag om det och jag såg att hennes ögon fick en lite piggare blick, trots att hon inte kommenterade detta med något stön. Vi har en lite lucka, på tre pinnar, ner till kvalstrecket, men i helgen spelar vi en svår match mot Malmö, fortsatte jag. Laget som just nu leder allsvenskan. Jag ska flyga ner och se matchen. Till min förvåning gick hon till och med på att äta lite mat, så det var bara att mata henne. Vilket gladde mig oerhört. 

Kommer ni ihåg vädret vid den här tiden? Det var tropisk sommar i Sverige och jag riktade en liten fläkt vi införskaffat, mot hennes ansikte och baddade pannan med ljummet vatten med jämna mellanrum. När det blev dags att gå berättade jag det för henne, men hon vägrade släppa taget i min hand. Då fick jag säga att: 

• Om jag klappar dig på kinden kan du kanske försöka sova lite och när du somnat kilar jag i väg. 

Men varje gång jag försökte smyga ut öppnade hon ögonen och den tredje gången rann det tårar längs hennes kind och ner på min hand. Det skar sig i hjärtat men till slut var jag tvungen att dra i väg ändå. Jag var i alla fall glad över att hon verkade så pigg och att hon gått med på att käka lite. Då kanske det ändå finns lite hopp om livet!
Det var sista gången jag såg henne vid liv, men det fattade jag inte då. Det var troligtvis bara hon som förstod …

Dagen efter bestämde jag mig för att åka till Hammarbys träning (som jag alltid gör på torsdagarna) och låta syrran ta dagens besök, eftersom det inte verkade vara lika akut längre. Jag åker upp till Edö på fredag i stället och flyger ner till Malmö på lördag. Så var det tänkt och så fick det bli. 

Natten mellan torsdag och fredag ringde syrran och berättade att mamma gått bort, farit hädan, tagit ner skylten, kilat om hörnet, tagit steget över till andra sidan. Kort och gott, mamma var död och mitt i sorgen smyger sig förebråelsen. Varför i he…te åkte jag inte upp på torsdagen? Men det slog jag bort ganska snabbt. Vi hade haft vårt avsked i onsdags då jag blev lurad av hennes plötsliga skärpa. Tydligen är det allmänt känt att detta brukar ske. Det är som en glödlampa som lyser upp och glimtar till innan den slocknar helt. 

På fredags förmiddagen åkte vi upp för att ta ett värdigt farväl innan hon skulle tas omhand och föras bort till Farsta Sjukhus kylrum. Usch vad kallt det blev inuti mig av att tänka på detta och samtidigt titta på ett skal utan själ. Mitt i denna lilla ceremoni ringer mobilen och jag går ut på balkongen och svarar. Det är Kefa, han ringer från Hammarbys kansli, för att fråga om hur det blir med resan till Malmö imorgon. Jag hade förvarnat honom om att jag kanske inte kunde följa med ner på grund av min mammas belägenhet och nu undrade han om jag kunde lämna besked. 

Jag berättade kort om läget och var jag befann mig. Han beklagade sorgen och ursäktade sitt samtal. Det gör ingenting, det är lugnt svarade jag lite frånvarande. Sedan tittade jag ut över sjön Magelungen och bestämmer mig ganska omgående. Jag behöver nog den här resan väldigt mycket just nu:

– Jag åker med! 

Men trots dessa bestämda ord, tvivlade jag in i det sista på om det var rätt eller fel att åka. Konventionerna pekade mot att det var fel, men hjärtat skrek rakt ut att det var rätt. För att göra en lång historia kort så tog jag flyget ner till Malmö med samma plan som Hammarbys spelare.

Heta vindar mötte oss i Malmö. Det kändes som vi landade på någon tropisk plats utomlands. Spelarna åkte i väg med sin buss för att ladda inför fajten. Vi andra, ett litet gäng Bajensupportrar, delade upp oss i tre taxibilar och åkte in till Malmö centrum. Vi satte oss på en uteservering och började genast munhuggas med några Malmösupportrar, men på ett positivt sätt med glimten i ögat och med ömsesidig respekt. Malmö var ett topplag och vi sladdade i tabellen. Det om något talade för Bajen denna eftermiddag. 

Ni vet nog hur det gick. Matchen slutade 1–1 och Pablo gjorde ett konstmål som jag nog tycker, så här efter säsongen, är snäppet snyggare än Kennedys drömmål uppe i Sundsvall. Max von Schlebrügge fick sitt allsvenska genombrott efter att fullständigt ha plockat ner skyttekungen Peter Ijeh och han gjorde det så till den milda grad att Ijeh tappade fattningen och det hela slutade med en utvisning för hans del. 

Sedan följde några veckor i dimma där Långholmsgatan 24 var min fasta trygga punkt mellan allt det andra arbete för att ordna inför begravningen, sköta dödsboet och annat som följer i fotspåren. Det var faktiskt på jobbet jag kunde hitta enskilda platser för att gå undan och sörja lite då och då. Bland annat på vinden, ute på altan på sexan, eller längst ner på bottenvåningen i det sk. skräprummet. 

Nu avslutar jag denna lilla hyllning till kvinnan som inte hade det allt för lätt i livet, hon som var en av alla osynliga supportrar men samtidigt även min mamma, med en brilliant text skriven av Dick Hansson och Lorne de Wolfe, som jag också läste på hennes begravning: 

”Utanför tullarna på andra sidan 

när allting lugnat sig

Där finns en plats 

där finns en stund att vila 

väntande på dig 

Utanför tullarna på andra sidan 

där råder stilla tid 

Där alla livets trådar går ihop 

och evighet tar vid 

Innanför tullarna är natten het 

och dagen allt för kort 

Innanför tullarna är som du vet 

liv av annan sort 

Utanför tullarna på andra sidan 

där ska vi mötas sen 

När alla sångerna har tonat ut 

då träffas vi igen”

Sedan följer en text som jag tycker knyter ihop alltingen på ett fint sätt …

”När möjligheterna tycks avta, tilltar ofta hopplösheten. Det är därför det är så viktigt att inte ge upp hoppet när det känns som livet krymper. Hoppet är livets hjärta. Utan den falnar den eld inom oss som håller oss igång. 

Om vi tycker oss ha hamnat i en väldig ödemark, är det bästa vi kan göra att omge oss med andra som åtar sig att vara hoppfulla åt oss tills vi återigen kan hämta kraft ur våra egna reserver av tillförsikt”. 
_{//Sue Patton Thoele).} 

Jag är inte säker på att mitt supporterengagemang varit så stor utan din uppbackning mamma. Det var faktiskt du som fick min moster, tillika din syster, att 1969 sticka en grönvit halsduk och grönvit mössa till mig, som jag hade på mig på alla Hammarbys hemma- och bortamatcher. För på den tiden existerade det inte någon souvenirkultur i Sverige, men den skulle komma senare som vi alla vet. Det var även moster Anna som tog med mig på min första fotbollsmatch mellan Hammarby – Örgryte, fredag den 12 juni 1959, för 63 år sedan (torsk med 1–3). Det skulle komma att prägla mig i resten av mitt liv! Men det visste jag inte då av naturliga skäl.

Jag vill med dessa rader tacka alla tusentals osynliga supportrar för Ert engagemang i era anhörigas lagkänslor. Ni håller ställningarna trots att ni nästan aldrig finns på plats på arenan. Hur skulle det ha gått i ungdomen utan er uppbackning med pengar till bortaresorna och annat? 

Det finns en plats bortom rätt och fel, vi ses där …

26. Det goda samtalet

Publicerat den 16 augusti, 2022     Lämna en kommentar

Ramlade över en text som jag skrev för snart ett år sedan, som en dagboksanteckning med medföljande bilder från min resa till Stockholm. Hade flera inplanerade möten i den stora staden, bl.a. med barn som varit tillsammans med mig när jag jobbade på Långholmsgatan. Helgen avslutandes med en kolloträff på Bergängen, Barnens Ö.

Tyckte att det var dags för Majken (mitt barnbarn som var sjumånader) att få ingå i en berättelse där hon själv spelade en liten roll, för att läsas av henne när tiden blev mogen.
Har idag svårt att fatta att det redan har gått ett år sedan alla dessa ord sattes på pränt. Då inhämtade jag givetvis tillstånd av alla berörda att få lägga ut text och bilder på mina Instagram/Facebook konton och jag utgår ifrån att det medgivandet forfarande gäller. Vi tar det från början:

”Jag hade stolparna klart i huvudet, men utformningen av texten skulle få komma lite spontant som vanligt. Allt föll på plats under en sen natt på Barnens Ö, just innan jag var på väg att somna. Lite formuleringar hann jag memorera i huvudet och även rubriken föll på plats: ”Det goda samtalet”.

Under ett fyradagarsbesök i hembygden Stockholm förärades jag med att mottaga olika omtumlande berättelser ifrån gamla barn jag haft förmånen att ansvara för under olika tidsperioder i mitt yrkesliv. Jag kallar dem barn trots att två av dem närmar sig femtioårsstrecket. Men även ett omskakande besked ifrån en gammal Bajenvän, ”Hammarbys pärla”, som jag inte träffat på länge, ingick i resans upplevelse.

Dessutom gladdes jag av att träffa tre ungdomar födda 2005 (Slumpknappsgruppen) som just påbörjat sin resa in i vuxenlivet. De kunde stilla min nyfikenhet om hur deras liv varit de senaste åren. Även deras drömmar och planer inför de nyss påbörjade första staplande gymnasiestegen. Helgen avslutades med ett kollodygn på Barnens Ö med barn och personal som var tillsammans med mig på Bergängen under åttiotalet.  Det var nionde året i rad vi hade vår träff och där fortsatte de viktiga förtroliga samtalen. 

Alla dessa historier av tillit var bara ämnade för mina öron och därför stannar de självklart hos mig. Varje berättelse skulle säkert kunna fylla ett eget kapitel i en bok.  Men det hände så mycket annat märkligt mellan alla dessa fina pratstunder. Få se om jag kan bena ut allt det viktiga som jag tycker hör ihop med det jag vill få sagt. 

Dessutom fyller det mig med stolthet och glädjen av att vara värdig mottagare av många av dessa betydelsefull tankar. En slags retroaktiv belöning för ett viktigt arbete utfört över tid, tillsammans med Lena och många underbara kollegor, som jag nu på min ålders höst får ta del av.

Allting började med att jag som stolt morfar fick tillfälle och ynnesten att vandra i min barndoms hembygd Sköndal, med min underbara dotter Annie och mitt barnbarn Majken. Tror det blir enklare om jag förklarar allt i form av en dagbokstext med hänvisning till flera bildkollage:

Onsdag den 18 aug 2021

Påbörjar resan till Stockholm från Fårö för vidare färd över havet med Destination Gotlands  avgång 13:50. Slutdestination Årsta. Bokade resan för någon månad sedan med förhoppning att Hammarby skulle gå vidare i cupen och att vi då skulle bli lottade att spela hemmamatch imorgon. Det blev inte så för imorgon torsdag spelar vi i Basel. Får göra det bästa av situationen så jag planerar att ringa fönsterputsaren när jag kommer till Stockholm.

Torsdag den 19 aug 2021

Vaknar i Årsta och är inte riktigt på det klara med hur jag ska planera dagen och morgondagen. Det hör till ovanligheterna. Måste först ringa Fönsterputsaren, det är prio ett. Upptaget!

Under frukosten föreslår Annie att vi kanske kunde åka till Sköndal med Majken. Bra förslag, då kan jag ta ett foto på Majken framför porten på Mandelbrödsvägen 2. Det är något som funnits på min ”to do” lista. Varför inte idag tänker jag tyst för mig själv.

Fönsterputsaren ringer och vi bestämmer att träffas på Hammarbys Pärla vid fyra tiden och käka före bortamatchen mot Basel, som sedan ska ses på Söder Bar.

Annie, Majken och jag åker ut till Sköndal. Vi tar bussen dit, eller två rättare sagt två bussar, 160 och 188. Berättar för henne att hon åker gratis på bussarna i Sthlm om hon har barnvagnen med sig. Något hon inte visste om. Tycker att det borde finnas med på listan över vad barnavårdscentralerna i Stockholm borde informera om. 

Då var vi hastigt och lustigt i min gamla hembygd Sköndal. Vi går av tidigare vid hållplats Spettekaksvägen sedan promenerar i upp parkvägen förbi Nisses hus, vi kollar om dom är hemma men icke. Tittar även på Kenneth och Folkes gamla hus. Mycket minnen poppar upp, men platsar inte i den här texten.
Vi fikar på konditori Ciro och Majken vaknar. Hon får mat och blöjbyte, sedan tar jag Majkenbilden utanför min gamla barndomsport nr. 2. Nu har jag en bild med samma bakgrund på oss bägge, där jag är med och även en bild på Majken taget 67 år senare.

• Det är sådant jag gillar och alltid har gjort.

Vi tar oss vidare upp Bagarfruvägen och minnen drar igenom huvudet med blixtens hastighet men jag låter det bero. Vidare genom centrum in på Diakon och nedanför kyrkan sätter vi oss ner på en bänk. Amning står som nästa programpunkt. 

Då dyker det upp en bild på sociala medier som Disa lagt upp och jag måste bara ta en bild på Majken och Annie och skicka till henne. Varför kanske vän av ordningen frågar sig. Nedkortat svar. Disa är ett gammalt barn från Bergsundsskolan född 1990, precis som min dotter Annie. När de var små så umgicks de till och från. Disa var även med oss 98 eller 99 när vi bodde på Friggars, Fårö. Har hittat en bild från förr där de är tillsammans på skolan. Vad är det för speciellt med det då? Jo bägge två har blivit mammor och utan varandras vetskap har de döpt sina döttrar till Majken. 

Efteråt tycker jag det passar in i helgens tema. ”Möten och samtal med barn från förr”.

• Det gjorde mig dessutom lite rörd utan att jag kan förklara varför.

Dags för att träffa mina gamla Bajenvänner Rickard och Robban (med familj) på restaurang Hammarbys Pärla. Är på plats lite för tidigt så det blir en bira innan övriga droppar in. Samtalet är av det slag som levererar ett besked som jag helst hade sluppit få höra, med på samma gång inte velat vara utan för alla Bajenpoäng i världen. Jag tänker inte orda något mer om det, men kan bara säga att efteråt, senare på kvällen, tog Rickard och jag oss en rejäl bläcka nere på Söders Bar.

• Hammarby torskade onödigt med 1–3.

Fredag den 20 aug 2021

Dagen skulle tillbringas i hembygden Hornstull (ja, jag har en viss förkärlek för ordet hembygd).

Kom dit vid lunchtid och började med att uträtta mitt ärende, att lämna in en gammal VHS kassett för digitalisering av en film som gjordes på Skansen den 5 maj 1985 då vi firade Kollo 100 år. Det skulle ta tre veckor och sedan skulle den postas hem till mig på Fårö. 

Sedan träffade jag Sara. Barnet som gick på Bergsundsgården när det begav sig och som fyller 50 år i slutet av detta år. Det blev en promenad ner till Långholmen och sedan samtal om tider som flytt. Det var inte så muntert alla gånger, men det värmde att höra att hennes sex år på fritids hade varit ett välbehövligt andningshål för henne.

Ett långt och viktigt samtal, som avslutades med en promenad tillbaka och lunch på Lasse i parken. Byggnaden som tidigare huserade gamla Bergsundsgårdens annex och fritidshemmet vid namn Lorensberg. Vi visste om det bägge två, men troligtvis ingen annan av matgästerna runt omkring. De fick vara en fin och tyst gemensam hemlighet just då, som bara vi två delade. Blev löjligt glad av att kunna beställa en köttfärslimpa med stekt potatis.

Vi pratade om tiden i slutet på sjuttiotalet och börja på åttio, det ena gav det andra så jag ringde upp min kompis (stor) Stefan som jag på den tiden arbetade tillsammans med, tillika hennes fritidspersonal Vi pratade genom mobiltelefonens högtalaren så alla tre kunde delta. Därefter googlade Sara upp hennes gamla klasskompis (lill) Stefan och fick tag i honom så det blev ett samtal med honom också. Kunde berätta för honom att jag träffat Alex (som han var bästa kompis när det begav sig) och hans syster Anika på Fårö tidigare i somras, närmare bestämt den 24 juli.

Vägarna har en förmåga att korsas med tiden om du är öppen och lyhörd och det här var en sådan gång. Det blev en trevlig stund i hembygden som skulle bjuda på ännu mer lite senare. För om ett par timmar skulle jag träffa tre ungdomar, Mira, Viggo och Ivar födda 2005. Vi tog oss ner till Café Griffi där de goda samtalen fortsatte. Påmindes om att Odenklassen fick ta del av min favorit ungdomsbok under deras lågstadietid på Bergsundsskolan. Nämligen Sotarpojken skriven av Lisa Tetzner 1940. Handlingen kortfattat:

”Boken börjar sensommaren 1838 i Sonogno i Schweiz.  Den handlar om pojken Giorgio. En dag kommer en man, Antonio Luini, på besök till dalen och ber att få tala med Giorgios far. Mannen kallas ”Mannen med ärret” och vill ta med sig Giorgio till Milano, där Giorgio ska få arbeta som sotarpojke i ett halvt år innan han skickas hem igen. Det vill inte Giorgios far gå med på; han har hört talas om hur sotarpojkar egentligen hade det där borta i Milano. Det är ett hemskt arbete och många pojkar blir fruktansvärt sjuka och dör. Mannen med ärret säger att Giorgios by ska drabbas av olycka. När mannen med ärret har gått så får byn olycka precis som han sa. Det blir torka, frosten kommer innan man har hunnit skörda vinrankorna, det börjar brinna, grävlingar river upp majsen och säden, ett får dör, en killing håller på att bli uppäten av en örn och Giorgios mamma bryter benet.

Ett år senare kommer mannen med ärret tillbaka och den här gången blir Giorgio såld, eftersom familjen behöver pengar till en doktor. Hans mamma har fortfarande ont i sitt brutna ben. Direkt efter det att Giorgio hade sålts började det regna som det inte hade gjort på länge.” 

• En bok som satte djupa spår i mig när jag gick på mellanstadiet i Sköndal.

Fick bl.a. en bild skickad till mig från Viggos föräldrar tidigare i år där han sitter med boken framför sig. Det kändes märkligt, men också fint att få se att den litterära stafettpinnen skickats vidare.  

Träffade också en farmor till ett barn (född 1990) som jag haft på Bergsundsskolan. Har aldrig tyckt att det stämmer att Stockholm är så stort att man försvinner i mängden. Arbetar du 42 år på samma arbetsplats och återvänder så dyker det allt som oftast upp välkända ansikten.

Efter ett par timmars samvaro, med avbrott för en smärre incident där det så kallade A-laget var inblandade. Ivar ringde 112 och polisen fick komma och reda ut allt. Sedan var det dags för mig att bryta upp och bege mig till Kanalplan för Hammarby damfotboll i kylan. Var inte riktigt klädd för att sitta utomhus på kvällen i ett par timmar. 

Lördag den 21 aug

Idag stod det ett dygns vistelse på sommargården Bergängen på schemat, kollo med andra ord. Vi hade bokat in oss i januari och fått besked att vi inte fick hyra Bergängen på grund av pandemin. Däremot gick det utmärkt att hyra två mindre stugor på Assö och sedan vistas utomhus på Bergängen. Sagt och gjort. Vi tog med oss färdig lunchmat och åt utomhus i lite ruggigt höstlikt väder och vid sjutiden begav vi oss till Assö för lägereld, korvgrillning och flera mycket goda samtal. Varav ett satte lite djupare spår och kommer finnas med mig mycket länge.

Vad är det för speciellt med den här resan funderade jag över precis innan sömnen slog till. Det finns något i allt det här som jag vill förmedla till den stora Majken, när hon har växt upp och är mogen att ta del av det. Får ta tag i det när jag kommer hem till Fårö och se vad det utmynnar i. 

Är glad att vi kom ihåg att ta ett gruppfoto i år också, nära att vi missade det och Helen hann tyvärr åka hem. Ska vi skylla på vädret och pandemin att vi inte blev fler än elva. 

Söndag den 22 aug 2021

Hemresan gick smidigt och det är inte mycket att orda om. Men jag var trött och lite sur över att uppkopplingen på båten försvann i halvtid när Bajen låg under med 1–0 borta mot Elfsborg. Med desto nöjdare när jag fick reda på att vi gjort två mål på stopptid och lyckats gå upp till 2-2 och knipa en pinne. 

Måndag den 23 aug 2021

Sov som en stock hela natten och på morgonen fick jag en avisering om att Bergsundsskolebarnet Tora fyller 21 år. Det blev givetvis en gratulation och mindre än en timme efteråt fick jag följande svar: 

” Tack snälla LåN! Hoppas du och Lena har det toppen! Snart (2,5år) är jag färdig lågstadielärare – blir så inspirerad av mycket du lägger upp på Facebook! Tack för det”

Det är svar som värmer och även är hoppingivande för de barn och ungdomar som ännu inte börjat skola, eller ännu inte är födda. Tora väntar på att få ta hand om er! Hon har den bästa av erfarenheter, för hon har varit barn på Bergsundsskolan och är snart färdigutbildad. Om två och ett halvt år är du klar Tora, det en mycket kort tid med mitt perspektiv.

Det var en avslutning, på denna helg, som jag inte såg komma!

Epilog

Om det inte framgår så kan jag avslöja att jag använde mig av ”SlumpKnappens” magiska kraft utan att ha några knappar till förfogande. I varje samtal skulle jag denna gång vara den ”goda lyssnande samtalspartnern” och låta det få ta tid.

Allt detta utspelade sig för ett år sedan och det har hänt så mycket fint och upplyftande sedan dess på samma tema. Det är omöjligt för mig att räkna upp allting, utan ni som har varit med vid de olika tillfällena vet vad jag menar. En del har jag redan skrivit om tidigare här på på Portal24.

Nu är det dags att återigen bege mig till Stockholm för ännu en återträff på Bergängen, lördag den 3 september. Den tionde i ordningen så det blir ett litet jubileum. Då passar det bra att avsluta med att berätta att jag har med mig filmer från när kollo firade 100 år på Skansen (Solidens scen) den 5 maj 1985, där fyra Bergängen barn medverkade. Filmen som jag hade på en VHS kassett och som jag lämnade in för digitalisering för ett år sedan. Det ska bli roligt att visa konserten.

Kommer att bo i Årsta tillsammans med Majken och hennes familj innan jag åker ut till Barnens Ö. Nu när Majken är så pass stor att hon håller på med invänjning till sin förskola. Men den här gången har jag inga inplanerade träffar med gamla barn, förutom de som kommer att komma till Bergängen och bara för att jag skrev den där sista meningen så ramlade det glädjande nog in ett lunchmöte på Café Griffi med Disa (2004) fredagen den 2 september …

_{Det goda samtalet är utforskande och klargörande, där man ger sig själv och sin samtalspartnern gott om tid och fokus. Förutom det är samtalen betydelsefulla för den personliga utvecklingen och mognaden, där vi samtidigt lyssnar och hittar redskap för att stärka vår gemenskap och relationer. Dialoger leder till oanade upptäckter, ett gemensamt välbefinnande och stärker vår empatiska förmåga.
Det är bl.a. vad SlumpKnappen lärde mig mina sista år i arbetslivet.}

25. Funderingar i midsommartid

Publicerat den 24 juni, 2022     Lämna en kommentar

Det senaste åren som pensionär har betytt mycket för mig, bl.a. på grund av den utökad kontakten med många gamla Bergsundsskolebarn/ ungdomar. Det såg jag inte komma!

Till att börja med så känns det lite overkligt att det redan hunnit gå ett år sedan förra midsommarafton. Då gjorde jag min sista arbetsdag i en barngrupp här på Fårö. Det var torsdagen före midsommarafton den 24 juni 2021, då pandemin fortfarande var ett diffust, men bortträngt orosmoln.

Nu är det dags för ännu ett sommarlov, det elfte i ordningen för 2005: orna och då tar jag även med tiden i förskoleklassen på Balder. Det känns som det är dags att skriva något till er alla. 

Nu har ni avslutat första ring och mitt första råd är att försök koppla bort skolan och njut av ledigheten och ha roligt. Tids nog kommer tankarna upp på nästa läsår. Sedan är det ett år kvar till ert sista sommarlov inleds och andra ring läggs till handlingarna. Vips börjar sedan tredje ring och innan ni vet ordet av är det dags för det omtalade och mytomspunna  studentutspringet. 

Nu går jag kanske lite fort fram för det kommer hända så mycket annat fint och roligt fram till dess. Men givetvis lite tråkiga saker också, men det är övergående. Det jag vill komma fram till är att jag har glatt mig åt att ha fått möjlighet att träffa så många av er under året som gått sedan ni slutade nian.

• Tack för det!

Det har hänt så mycket positivt det senaste året och då tänker jag speciellt på kontakten med många gamla skolbarn, som ni också kan se i bildkollaget. Året har innehållit några fina möten och samtal, både i större och mindre grupper, som jag är stolt över att ha fått möjlighet att vara en del av.

Dessutom räcker det första kollaget inte till för att få med alla möten under de senaste året utan det har varit ytterligare ett stort antal träffar med barn, ungdomar och numera vuxna i Hornstull, på Fårö eller till och med på Söderstadion. Några var längre fikastunder och andra var snabba spontana möten. Men alla med det gemensamma att de någon gång under mina 42 år på Långholmsgatan 24 var barn, som jag hade glädjen av att få vara tillsammans med under ett antal uppväxt år.

Sedan vi flyttade till Fårö, för fem år sedan, har jag både funderat och skrivet mycket om mina fyrtiotvå år i arbetet med barn på Långholmsgatan 24. Det är kanske det som man gör på ålderns höst? Jag har fått glädjen och möjligheten att även berätta om och återge dessa tankar tillsammans med många av er. Många minnen har vi delat med varandra och ni har också berättat om er själva. Det liv ni lever nu och vad ni tycker om och vad ni ogillar.

Har tackat er för att ni finns och funnits och slösat med beröm så fort tillfälle gavs. Det mår vi alla bara bra av. Har också behandlat alla er som potentiell vinnare och utgått ifrån att ni alla kommer bli framgångsrika. Eller med andra ord som någon vis skrev: ”inte sett er som flaskor som ska fyllas utan som ljus som måste tändas”.

Förra året formulerade jag några tankar veckan innan er skolavslutning som jag tycker passar att ta med här:
”Nu är det dags att avsluta en nioårig skolgång. Något som kommer att prägla resten av era liv. Snart är grundskolan ett minne blott! Personligen tror jag att det är i förskolan och lågstadiet som ni är mest mottagliga för vuxeninfluenser, både positiva men också de negativa. Då är det viktigt att tillhandahålla de positiva.

Sedan kom den, i mitt tycke, underbara mellanstadieperioden. Tiden då de mer djupa livsfrågorna kan komma upp till diskussion. Där det både ges och tas i samtalen och så slutar grundskoletiden med högstadiet då finjusteras allt ni fått med er och nya influenser och kunskaper kommer snett bakifrån, men även stora frågor, funderingar om vem man är och oro för vart världen är på väg. Tyvärr kommer även betygsstressen som ett brev på posten.

Ovissheten är en diffus och osynlig sjukdom, nog så svår att bära på under tiden den pågår. Att själen mår bra är av största vikt, trots att den ingenting väger, men vid stress och oro kan den kännas nog så tung att bära på trots att den helt saknar någon vikt. Men är ändå av största vikt!

Allt det positiva ni bär på omvandlas till egna iakttagelser, funderingar och personliga åsikter som ni förhoppningsvis också vågar stå för. Ni är nu redo för att ta nästa steg in i vuxenlivet. Gymnasietiden vilket kommer innebära möten med nya betydelsefulla vänner som ni ännu inte lärt känna. De finns därute och väntar också nervöst på att få träffa er i höst. Det är fantastiskt att få möjlighet att utöka vänkretsen och samtidigt få behålla alla de gamla kompisarna.

Livet kommer inte alltid vara en dans på rosor, alla hamnar vi någon gång i svårigheter. När det sker, ge inte upp utan fortsätt att söka och håll ut, trots att det kanske kan kännas tungt och mörkt. Stäva framåt och när du minst anar det finner du tillslut ljusknappen.

Därför är det så viktigt att inte ge upp hoppet när det känns svårt. Hoppet är livets hjärta. Utan den falnar den eld inom oss som håller oss igång. Det bästa vi kan göra då är att omge oss med andra som åtar sig att vara hoppfulla tills vi återigen kan hämta kraft ur våra egna reserver av tillförsikt.

Det är också viktigt att hålla våra minnen vid liv. För minnen lever utanför tiden, dessa har ingen början eller slut och är så viktigt för vår fortsatta resa in i framtiden. Tänk på att även småsaker kan vara viktiga, för de kan plockas upp vid behov och visa sig betydelsefulla långt efteråt”.

Inser nu att det fanns så mycket under ytan, när det grävdes i tider som flytt? Jag är glad om jag har öppna dörren, lite på glänt, till er barndom samtidigt som jag har påmints om min egen. Kanske i sista minuten! För nu är ni alla ungdomar och befinner er i mellanrummet till vuxen livet och bakom hörnet väntar världen, nog så spännande. Med mycket glädje och ibland lite sorg.

Jag har tack vare kontakten med er tagit tag i egna funderingar över min egen skolgång och hur mina lärare var. Speciellt min klassföreståndare på mellanstadiet, Gunnel Jonsson, som ofta ryckte tag i öronsnibben och lyfte upp mig så jag stod på tå och ljudlöst skrek av smärta. Resultatet blev en värkande blodröd öronsnibb. Varför?

Men på äldre dar insett att hon inte var unik. Det var så lärare arbetade på den tiden och fast det inte var tillåtet var det hennes metod för att upprätthålla ordningen i klassen. Kan inte minnas att jag tyckte det var något konstigt i hennes behandling av mig. Jag hade dessutom diagnosen MIB (myror i brallorna) och var ständigt på väg någonstans i klassrummet. Så jag kan inte ha varit lätt att ha att göra med!

Gunnel bodde också i Sköndal så efter att jag sluta på mellanstadiet träffade jag henne med ojämna mellanrum och började, märkligt nog, faktiskt gilla henne. Hon ställde frågor, var intresserad och brydde sig på allvar om hur det gick för mig. Speciellt när jag satt i rullstolen med brutna ben i gips efter bilolyckan 1966. Trots vår historik och hennes hårdhänta behandling av mig var det trevligt att prata med henne.

Långt senare fick jag höra att hon fortsatt att arbeta på Sköndalsskolan, även efter hennes pensionering. Med tiden började hon bli smått dement och komma en gång klädd endast i en underkjol till skolan på vintern. Fick också höra några historier om hur hon fick det svårare att upprätthålla ordningen i klassrummet. Dessa berättelserna om Gunnel gjorde förvånansvärt ont i mig. Många undrar nog varför jag brydde mig eftersom hon tillfogade mig så mycket smärta. Men det var en annan tid då och hon gjorde det på sitt sätt, troligtvis med mitt bästa för ögonen och nu är sedan länge förlåtet.

Jag jämför mitt eget lyckliga avslut och kontakten med barnen på Bergsundsskolan och hennes olyckliga (tror att vi arbetade ungefär lika många år med barn). Då är jag tacksam över att ha fått arbetat under en tidsperiod där vi respekterade barnen fullt ut. Vi diskutera oss fram till gemensamma lösningar med kollegor, men även tillsammans med er barn och fick se er växa framför våra ögon. Så var det inte på 60: talet.

Det kan också sägas. Fotografering har under alla år varit ett utmärkt pedagogiskt verktyg för mig, som underlättade att skapa förtroendefulla samtal på olika sätt. I skolan, på fritids och på kollo.
D.v.s. när de 36 bilderna i filmrullen tillslut var framkallade, för på sjuttio åttio och nittiotalet tog det längre tid innan fotona kunde beskådas. Det är inte som nu när bilderna kan ses omedelbart efter att de tagits med mobilen. Är man inte nöjd raderas de och sedan är det bara att ta det nya.

Inser att jag de sista åren slarvade med bildsamtalen på grund av den otroliga mängd med foton jag hade tillgång till. Överflöd är inte alltid så bra! Den insikten är er förtjänst eftersom den återupptagna kontakten de senaste två åren gjorde att jag gick igenom mina gamla hårdiskar och USB-minnen grundligt. Så många guldkorn jag har hittat från de olika verksamheterna.

Avslutningsord i sommarnatten:
Tyck om er själva! När du bryr dig om och respekterar dig själv då kommer även andra att tycka du är speciell och värd aktning. 

Följ inte den stig som leder någonstans utan gör istället en ny stig som lämnar spår efter sig.

Avslutar min vana troget med en spellista inför sommaren:

Tack alla vänner! Vi ses och ha en härlig sommar!

24. Berör

Publicerat den 21 maj, 2022     1 kommentar

Hittade ett foto från 2015 med en liten detalj som knappt märktes i huvudbilden, men som väckte starka känslor. Jag förstorade den enskilda delen och gjorde om den väldigt suddiga bilden till ett litet konstfoto.

Motivet berörde mig väldigt mycket när jag av en tillfällighet fick syn på fotot för över ett halvår sedan och jag har försökt förstå varför? Då förstod jag att den skulle bli ingången till en kommande text som måste värka fram, men att det måste få ta den tid som behövdes. Ett halvår senare var tiden mogen. Det är dags att försöka formulera texten och på samma gång måste jag erkänna att det är lite spännande att få läsa slutresultatet.

Fotot framkallade en så kallad ”aha” upplevelse för att jag kände igen mig själv i just den situationen. Ofta när jag satt mig ner för att tänka har det smugit fram något barn och satt sig väldigt nära, eller i mitt knä. Troligtvis för att jag tillåtit det. Ibland har vi kunnat prata förtroligt, ibland har vi skämtat eller pratat om vardagliga ting och andra gånger har vi bara suttit tysta och tittat på när de övriga barnen lekt framför våra ögon.

Många gånger har jag tyst kunnat fundera över olika problem på skolan och hur det ska lösas på kontoret eller i barngruppen. Det kanske utifrån har sett ut som ett bekvämt och lite slappt förhållningssätt, men har egentligen varit stunder för viktiga reflektioner över sakernas tillstånd och hur det bäst ska gagna arbetet på skolan i barngruppen. Det tror jag samtidigt har skapat ett varaktigt förtroende mellan mig och barnen. Stunder där det oftast hände var på morgonsamlingarna, vid bordet bredvid grillen i Högalidsparken, i gungställningen, eller i soffan på Balder när jag öppnade på skolan. Även när det lugnat ner sig efter en konflikt eller om det bara behövdes lite tröst och vänliga ord i förbifarten. Men det kunde också ske för att de tyckte det var lugnt och skönt att ta en paus från det vardagliga fritidslarmet och vila en stund i en trygg famn.

Under ett par års tid, som pensionär, har jag fått bekräftelse för att förtroende som skapas under dessa viktiga lågstadieår visar sig hålla över tid. Det är en viktig lärdom som jag vill dela med mig av. Jag har försökt att belysa det här på bloggen i andra inlägg och nu kommer ytterligare några exempel.

Till att börja med förde fotot mig bakåt i tiden, till hösten 1974 och Sofia småbarnsskola som ligger på Fjällgatan, Södermalm. Hade just fyllt 24 år och det var ett omvälvande skeenden i mitt liv. Beslutet att sluta arbeta inom resebyråbranschen efter fem år och helt byta inriktning var taget. Det var ett stort steg, men mitt beslut var orubbligt, dessutom låg det i tiden. Det saknades män inom barnomsorgen och vi togs emot med öppna armar. Jag kände mig mer än välkommen, redo och manad!

I dagisgrupper där jag började min fyramånaders praktik fanns det ett barn som kom att ty sig lite extra till mig, trots att det fanns andra vuxna som arbetat där längre. Som ny praktikant förundrades jag över varför hon alltid sökte sig till mig när hon var ledsen, eller för den delen blev sprudlande glad då jag steg in genom dörren på morgonen. 

Jag var tämligen outvecklad känslomässiga och därför framkallade hennes reaktion både omvälvande och en oförklarlig positiv känsla. När hon glatt kom springande och ville krama om mig eller bara sitta i mitt knä och prata. Vill också minnas att vi bland annat satt i en liten barngungstol som jag knappt fick plats i. Dessutom fick det till följd att det smög sig in ett oförskämt bra självförtroende som sedan dess varit bestående under mina fortsatta 42 år i arbete med barn, på dagis, fritids, kollo, MSV och skolan. Känslan av att vara den som fick chansen och möjligheten att kunna skapa trygghet, men även förtroenden genom att bara lyssna, ta sig tid och trösta eller skratta tillsammans, gav mersmak och en inre stolthet. 

• Vem vet annars hur länge jag blivit kvar i yrket? 

Sedan dess sa jag alltid tyst till mig själv, ge det bara tid, för tillsammans kommer vi att åstadkomma underverk. Ge inte upp trots att det ibland känns mörkt och tungt, utan orka bara lite till så kommer belöningen och i slutändan kommer den vara varaktig och ovärderlig.

Efter denna inledning väljer jag att rikta in mig på åttiotalet och förmedla en återupptagen kontakt (från i mars 2021) med ett barn, född 1976, som jag hade i fem år på Långholmsgatan. Hon gick både på fritids och senare MSV där jag också jobbade. Det började med en gammalt foto på Långholmsgatan som jag lade ut på mitt Instagramkonto med medföljande text.

”Långholmsgatan, Folkskolegatan troligtvis någon gång i slutet av nittiotalet (efter oktober 1998 då buss 4 började gå), eller i början av 2000. Då fanns Söders Livs fortfarande kvar på adressen.
Motivet är förutom Högalidsspången även port 24 där Hemgården Bergsundsgården länge låg (numera Bergsundsskolan).
Har säkert gått över den här gångbron över tjugotusen gånger och då lägger jag mig ändå på en låg siffra. Har alltid tyckt om att se när skolbarnen gick över bron på väg till eller ifrån någonting. Det gav mig märkligt nog ett inre lugn. Spången symboliser för mig hembygden Hornstull …”

En kommentar till inlägget kom som en blixt från en klar himmel och det löd kort och gott,
”Du gav mig lugn”

Orden värmde:

Jag läser det tyst för mig själv:
Du
gav
mig
lugn

Det snurrade till i huvudet och hastigt och lustigt var jag tillbaka till mitten av åttiotalet. Minnen från Bergsundsgården strömmade fram. Inte så många klara och skarpa minnesbilder utan mer en stark känsla av samhörighet och glädje. Med lite vånda bestämde jag mig för att svara på hennes kommentar och dagen efter följande rader till henne:

Hej!
Det har gått väldigt många år sedan vi sågs och talades vid, säkert över trettio år, men jag kan säga att under alla dessa år har du fortsatt poppat upp i mina tankar med ojämna mellanrum. När jag läste dina ord: ”Du gav mig lugn”, tolkar jag det som något positivt du fick med dig på ditt livs resa. Jag hoppas att du har haft ett bra liv under alla dessa år. Har sett på ditt Instagramkonto att ni har två fina barn. På ett foto hade din son en Hammarbydress på sig vilket gladde mig speciellt.

…
Hej! Vad härligt att höra av dig efter alla år.
För mig var du min klippa när jag var ett orolig flicka som inte viste vilket ben jag skulle stå på. Den som lyssnade, tog sig tid och alltid hittade det som var bra. Du fick mig att tro att även jag skulle kunna saker och ha en plats i tillvaron. Det har jag burit med mig i livet som en skatt. Tack LåN för allt fint jag fick med mig. Jag har tänkt på dig under mitt liv. Du kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta.

De påföljande dagarna började jag söka efter gamla foton från den här tiden som jag sedan skickade till henne med jämna mellanrum. Bilderna fanns inte digitalt utan jag fick plocka fram dem ur fotoaskarna från flyttkartonger jag hade i garaget på Fårö . Sedan fotograferade jag av dem med min mobil. Hittade även en gammal teckning hon gjorde till mig som jag skickade till henne med följande kommentar:

Hej igen!
Se vad som dök upp i gömmorna. Ska vi ta och presentera din teckning till mig, på min 35 årsdag, som jag min vana troget har sparat. Du gjorde den i september 1985. Nu är det inte teckningen i sig som är viktig, trots att den onekligen har sin charm. Det är budskapet i texten och omtanken som värmer. Roligt också att få bevisat för mig själv att jag redan då rimmade och lekte med ord. Känns som jag alltid har gjort det.

Kan jag hjälpa dig med att hitta lite mer av din barndom med mina foton hjälper jag mer än gärna till. Det blir lite som hjälp till självhjälp eftersom jag då också får upp bortglömda minnesbilder. Det jag minns av dig är att du hade en flödande fantasi och fantastisk humor och ett underfundigt leende. Men vid vissa tillfällen när jag inte visste var du var och gick runt och letade, kunde jag hitta dig sittande för dig själv och funderade. Grubbla kanske man kan säga. Men betänk, det är inget fel att vilja söka lite lugn och ro. Dra sig undan från det vardagliga fritidsstojet.

Barn är olika och varje barn måste man närma sig på olika sätt. Det finns inget kvick fix utan det tar tid att hitta rätt ingång. Då blir det i regel fantastiska resultat. Jag tyckte du slutade femman på msv Spången med flaggan i topp.

Det gick några dagar men jag kunde inte släppa texten på teckningen. Jag funderade över varför hon skrev ”jag längtar till dina rimord”.

• Varför ordet längtar? Var jag inte på fritids under den tiden?

Opererade jag mitt knä?? Nej inte 1985. Får inte ihop det? Men jag lät det bero, så plötsligt en sen natt gick det upp ett ljus. Jag gick barnskötarutbildningen hela den höstterminen. Direkt efter mitt kollojobb på Bergängen, Barnens Ö började jag plugga och kom tillbaka först till vårterminen. Men givetvis var jag ofta på fritids och hälsade på under hösten.

Tror att dina rutiner blev lite annorlunda när jag inte fanns på plats. Därav orden till mig som andades saknad, som jag inte riktigt förstod då. Det är först nu med en mer erfaren pedagogblick jag förstår dessa saker.

Den återupptagna kontakten satte igång så många tankar och gjorde, på grund av pandemi och isoleringen, det möjligt att sätt funderingarna på pränt som jag sedan förmedlade till henne vid lite olika tillfällen. Här kommer vissa av dessa tankar i sammanställd form, men de lite mer privata lämnas inte ut …

För det första: Är det egentligen så många vuxna som kommer ihåg sin egen barndom detaljerat? Tror att det man minns är ögonblick som gav extra stora känslosvall. Tillfällen som var positiva eller negativa, men inte något exakt detaljerat minne av händelsen. Vi blir äldre och då tror jag att onödiga detaljer suddas ut för att ge plats för nya intryck.

Därför är jag ganska säkert på att egna barndomsminnen måste de vuxna hjälpa till med att påminna om. Det tror jag inte vi klara av själva. T.ex. om du som vuxen ser foton på dig själv som barn, så måste du vara tillsammans med någon äldre som var med när bilden togs och få berättat vad som hände runt omkring bilden. Detaljer som inte syns. Då kan du kanske minnas hur det var på ett ungefär, eller också köper du förklaring och gör den till din egen minnesbild och är nöjd med det. Det duger bra för det mesta.

Att ta fram några foton på sig själv som betyder något och sedan skriva ner vad som spontant kommer upp hjälpte mig tillbaka till lite av min egen barndom. När jag tar fram äldre texterna och läser dem nu är jag glad att det finns på pränt. För minnet har börjat svikta och då blir mycket av det jag tidigare skrivit en egen liten aha upplevelse.

^{Nu behövs det ett par foton för att lätta upp textmassan och då väljer jag ett par bild från Bergsundsgården 1977 som egentligen är värd en egen fördjupad berättelse, men det får vänta. Tycker bara att bilderna passar så bra in i det jag vill få sagt. Eftersom dessa två foton berör mig och jag kommer fortfarande ihåg alla barnens namn. De är födda 1969 och 1970.}

För det andra: Tankarna gick bakåt i tiden till 83/84 då du började på Bergsundsgårdens fritids. Du och andra ettagluttare var inte nya för oss som jobbade på fritids. Flera av er gick på daghemmen på våningarna ovanför och vi träffades i trapphuset ganska ofta. När ni sedan började på fritids delade vi in barnen i olika faddergrupper och jag blev din fadder. Vilket jag är glad för när jag nu ger mig möjlighet att tänka tillbaks.

Märkligt att det nästa är fyrtio år sedan och jag minns det som en lycklig period i mitt liv, på fritids, på kollo, facket i Kommunal, Hammarby bowling och med arbetet på personaltidningen ”med andra ord”. Fattar inte själv hur jag orkade med allt engagemang när jag blickar tillbaka. Alla kvällsmöten på vardagarna och bowlingen på helgerna. Men mitt andningshål var fritids och er barn. Där fanns det ingen deadline att ta hänsyn till utan tilliten, glädjen, förtroendet och vänskapen fick ta den tid det tog.

När du började på fritids arbetade jag halvtid på personaltidningen med andra ord och kom till fritids först lite före kl. 12:00, som jag minns det, för att käka lunch. Sedan var det över en halv timme kvar tills jag gick på mitt schema. Då gick jag alltid ner till fritids kontor på en trappa för att vila på soffan. Det gick inte många veckor innan du och din kompis H upptäckte det och sedan kom ni alltid in dit efter skoldagens slut för att prata, skoja eller berätta om tråkiga eller roliga saker som hänt i skolan.

Först tyckte jag att ni störde, men det tog inte många veckor innan det blev en av dagens höjdpunkter. Jag började se fram emot den stunden, för det gav mig välbehövlig energi. Tror att det var då det blev viktigt för mig att det skulle gå bra för dig, men mitt engagemang kanske gick till överdrift sett utifrån.

Då 1983 hade jag ingen som helst utbildning utan jag gick på den erfarenhet jag fått av att arbeta med barn från 1974, på dagis, fritids och kollo sedan 1978. Skrev också en bok om mina kolloår som kom ut 1988.

Det var en tid då leksinnet fortfarande fanns kvar (fast det har egentligen aldrig försvunnit) och det riktiga vuxenlivet ville inte riktigt starta för mig. Det skulle komma senare, med giftemål, eget barn, vuxenansvar, utbildning och en egen friskola tillsammans med Lena.

Nästa prick tio år efter det att du klev in på fritids startade Lena och jag Bergsundsskolan på Långholmsgatan och tillslut fick vi huvudansvar för 23 anställda och hundraåtta barn. Ansvaret blev med åren tyngre med mycket mer administration, som om jag ska var ärlig aldrig riktigt trivdes med. Min spelplan var i barngrupper det var där jag fick möjlighet att använda mina så kallade ”talanger”, leksinne, humor och empati gentemot barn. Därför såg jag alltid till att vara två eftermiddagar i veckan i barngrupp på Bergsundsskolan, oavsett hur mycket pappersjobb, bokföring och annat administrativt jag hade. Det fick vänta! Hoppsan, en lite utvikning, men jag stoppar där.

Nu tror jag att jag fått fram all bakgrund jag kan komma ihåg, tillsammans med foton från din barndom på fritids. Nu kan jag bara försöka förklara för dig, så gott det går, var bilderna togs och svara om du har några frågor om dem?

Hon hade lite frågor och var väldigt glad för alla fina minnen och bilder som jag hade skickat. Hon var också nöjd med att veta att jag mådde bra och tackade för alla fina år hon fick som barn.

Då avslutar jag denna tillbakablick på ett åttiotal som var helt annorlunda när det gällde arbetet med barn, i alla fall om vi jämför med den tid vi lever i nu. Sedan vill jag även lyfta några händelser i närtid från i april och maj 2022.

Lördagen den 2 april kl. 10:07 strosade jag långsamt upp ifrån tunnelbanan i Hornstull. Lite småkyligt men det var en väldigt vacker solskensdag. Hade gott om tid så jag stannade till just innan Bergsundsskolan och tittade upp mot himlen. Då fick jag ett infall att fotografera skolan underifrån. Kan inte komma på att jag gjort det någon gång tidigare. Fotot här ovan blev det maffiga resultatet och direkt efter det var taget fick jag den här tanken i huvudet när jag stod under Högalidsspången:

Att ge av sig själv till barn är i själva verket en egoistisk handling för ju mer du ger desto mer får du tillbaka!

Jag har haft ynnesten att möta så många barn från mina sista år i efterhand på Bergsundsskolan, i större grupp som under oktober evenemanget, men även i lite mindre grupper eller enskilt. Dels på promenader, men även vid fikatillfällen.

Just nu har jag mer eller mindre kontakt med 18 st. gamla Odenbarn (2005), numera ungdomar just i gränslandet till vuxenlivet. Det har varit en personlig förmån, ”pensionsförmån”, som inte går att värdera i pengar. Förstår knappt själv hur det gått till? Jag har lyckats berika mitt liv som pensionär på ett ovanligt trevligt sätt och de är alla en del av detta.

Det jag vill ha sagt är att det finns så mycket klokhet och fina tankar i den här gruppen ungdomar. Jag slås av att det är så många av er som fortfarande håller ihop. Jag har fått bevis för att ni faktiskt också känner er lite stolta över att fortfarande träffar vuxna som känner er från lågstadiet. När ni berättar om det för era nya gymnasiekompisar så tror de tydligen att det inte är sant. Det var rörande att höra när ni berättade om det och det ska bli underbart att se alla tillsammans igen. Då ni också får möjlighet att också träffa flera andra av er lågstadiepersonal i slutet av april.

Torsdag den 28 april träffades ett antal Odenveteraner, mitt under den hektiska skolarbetsperioden. Då nationella prov, uppspel och skolutflykter konkurrerade om uppmärksamheten. De är födda 2005 och går nu i första ring. Förutom alla dessa fina förmågor närvarade även jag och ytterligare tre av deras personal.

Fick också meddelanden från flera 2005:or som var ledsna över att de inte hade möjlighet att komma av skilda skäl. Men jag tror att den här ursäkten sticker ut lite extra och korrespondensen mellan oss blev lite speciell på grund av mitt välkända och stora musikintresse.

……
Hej LåN!! Gud förlåt att jag inte har hört av mig det har varit så mycket i skolan. Det är så att idag har jag haft solokonsert och måste stanna kvar i skolan och kolla på resten av personerna som uppträder för att visa mitt stöd. Jag kommer inte idag men du får hälsa alla från mig och ha det så mysigt. Förlåt igen men om du vill kan du få se en video från när jag körde ☺️”

Mitt svar:
Du är alltid förlåten! Hade däremot aldrig förlåtit dig om du missat din solokonsert. Skulle gärna ha varit en fluga på väggen under ditt uppträdande. – Är du nöjd nu efteråt?
Givetvis vill jag se videon med dig. Väntar på den med förväntan.
//LåN

……
Fick direkt en film tillbaka där hon sjunger låten ”I Don’t Need No Doctor” och svarade omedelbart efter jag sett framförandet.
Kanon! Den här gamla blues låten som Ray Charles spelade in 1966. Hur letar din generation upp så här bra låtar? Snyggt jobbat!

……
Snabb replik:
Ahah va roligt att du gillade den. Jag lyssnar mycket på gammal musik och om du vill kan jag skicka min Spotify spellista så kan du få en titt på va jag gillar☺️

Ska inte bli långrandig men på hennes spellista hittade jag låtar med Prince, Jimmi Hendrix, Nina Simone, Amy Winehouse, Monica Zetterlund, Aretha Franklin, Quincy Jones, Otis Reding, Bob Dylan, Bo Kasper, Curtis Mayfield, B.B. King, Fleetwood Mac, Willie Dixon med mera. Det såg jag inte komma och det självklara svaret blev kort och gott.

• Hör och ser att du och jag måste prata musik framöver!

Två veckor senare träffades ännu en grupp Bergsundsskolebarn som var två år äldre (födda 2003) numera ungdomar, tillsammans med mig och två av deras gamla Idunpersonal.

Bägge dessa två träffar kan bara beskrivas med ett enda ord:

• Succé!

Måste bara få berömma alla er som var närvarande på dessa två träffar, både ungdomar och vuxna. Det var en fröjd att vara med på dessa möten där dåtid blev till nutid och tvärt om.

Efter att alla försiktiga artighetsfraser avhandlats, lossnade det rejält och minnesbilderna från lågstadiet släpptes fritt ut i luften och fångades upp av den som kände sig manad. Tror att många minnen kom tillbaka nu när vi var så många som kunde dela med oss av olika egna detaljer. Själv hade jag helt glömt bort att ett barn fastnat i cykelhjulet med sitt ben och gick gipsade på Balder (förskoleklassen) den första tiden.

Det är också viktigt att hålla våra minnen vid liv. För minnen lever utanför tiden, de har ingen början eller slut och är så viktigt för vår fortsatta resa in i framtiden.Tänk på att även småsaker kan vara viktiga, för dessa kan efteråt plockas upp vid behov och visa sig långt mer betydelsefulla än vad vi först trodde.

Andra samtalsämnen från lågstadiet som kom upp och väckte glädje var Temaupptakterna, Stenåldersdagen på Forn-Åker, skridskor i Vasaparken, Olympiaderna, kollovistelserna på Barnens Ö, friluftsdagarna på Rudan, Bäverspåret på Hellasgården, skoljoggen runt Trekanten, symaskinskörkortet, men även den fina kontakten vi vuxna hade med både barnen och föräldrarna. För mig är det beviset på att de årligen återkommande traditionerna, aktiviteterna är grunden för ett framgångsrikt resultat. Det berikade vardagen på skolan. Även Bergsundskolesången togs upp.

”Godmorgon alla Bergsundsskolebarnen här idag
på Freja Idun Oden Balder
hoppas ni mår bra
Godmorgon, godmorgon allihop
Didom didom, didom didom didom” …

Det som jag också slogs av är hur försigkomna alla ni 16/17 och 18/19 åringar är. Många hade redan klart med olika sommarjobb. Blir tack vare den informationen lite sugen på att fika i Sandhamn, Kalhälls gård, Långholmens värdshus och Fotografiska bland annat. Tre stycken är konfirmationsledare i olika församlingar. Tre spelar i Hammarby dambandy varav två stycken i A-laget. Två tränar tolvåringar i basket och de spelar också själva tillsammans. Vi kom, lite skämtsamt, fram till att om du börjar spela basket i mellanstadiet blir du garanterat två meter lång i slutet av högstadiet.

Alla vuxna som var med på de bägge fikaträffarna arbetar fortfarande med barn och kommer nog göra det till sin pension. Det är helt i min smak. Landet behöver människor som månar om det uppväxande släktet och samtidigt tänker långsiktigt.

Det fina i kråksången är att jag fortfarande, trots att ni nu är i gymnasieåldern, skymtar glimtar av det lilla lågstadiebarnet, som inte helt har försvunnit för mig, men det håller sakta men säkert på att försvagas, av naturliga skäl. Ni är nu på väg på er egen spännande resa, men även tillsammans och jag kan redan nu se de fantastiska personer som sakta och säkert kommer göra sig redo att axla vuxenrollen med bravur.

• Alla lyckönskningar på den resan!

Kan varmt rekommendera andra som arbetar inom barnomsorgen och skolan att ta kontakt med sina gamla lågstadiebarn för att träffas och samtala under gemytliga former. Utbyta minnen, men även tala om framtiden. De blir väldigt glada och är positiva till lite feedback från sin lågstadietid. Samtidigt blir detta en värdefull återkoppling för oss som arbetar/arbetade inom yrket. Tror att det är en väldigt viktig erfarenhet för dem att ha med sig i bagaget in i deras vuxenliv. Det gör ingenting om det gått lång tid sedan man sågs. För det är aldrig försent!

Mitt nya mantra i kontakten med gamla barn är numera:

Oväsen stör
Väsen berör
Du är väsen
som får mig på
gott humör som berör

Om vi inte hörs och syns så ha en fantastisk sommar och fortsätt er fantastiska väg in i vuxenlivet. Trodde inte det var möjligt men kontakten med många av er har fördjupats. Nu ser jag inte er som en sammanhållen grupp utan som individer men med en otrolig fin gemenskap.

• Stolt att få kalla mig er vän!

En avslutande episod fick jag till skänks i absolut sista minuten:

Fredagen den 20 maj, fick jag en följförfrågan på Instagram. Var lite trött så jag fick fundera ett tag på vem personen kunde vara. Men när jag insåg vem det kom ifrån godkände på stört och med glädje. Direkt kom ett meddelande från henne:

– Hej LåN hur är läget?!

Det var väldigt kul att få möjlighet att höra av mig till dig. Vi får tacka Stella för att hon nämnde att du hade Instagram. Jag blev något obeskrivligt glad och ville genast ha namnet på ditt konto så jag kunde kontakta dig. Vilket nu i efterhand får mig att häpna, att så mycket glädje kunde fylla ett rum av att något så simpelt som ett namn. Du var en vuxen som satte sina spår i mig.

Det händer att jag tänker på små visdomsord du sa till mig lite titt som tätt. Ibland märks det inte att tiden har gått, förutom att jag inte är 10 längre. Det känns som att det var igår jag sa hej då till alla på skolan.
Även om man inte vet eller förstår allt som liten, så var det något med dig. Kommer ihåg att det var något tryggt med din närvaro. Jag var ju inte det lättaste barnet att ha att göra med, men minns att det ändå var något lugnande med att få vara med dig. 

Texten är från ett barn som jag inte har träffat sedan 2014. Vi började skriva till varandra om hur vi har det nu och lite om vad som har hänt under de här åtta åren sedan vi sågs sist. Blev väldigt glad på grund av omständigheter jag inte tänker gå in på här. Men omedelbart tänkte jag på ett foto som togs på oss två den 26 maj 2011. Har alltid tyckt att det är är en underbar bild på mig tillsammans med ett barn. Ett foto som berör och en perfekt bild att avrunda det här blogginlägget med. Den belyser det mesta jag vill få sagt:

– För en bild säger mer än tusen ord!

Det kändes självklart, men onekligen lite märkligt och på samma gång helt fantastiskt. Med tanke på att jag var mitt uppe i arbetet med den här texten när hon hörde av sig. Jag frågan givetvis om jag fick tillåtelse att lägga upp bilden och den text hon skrev till mig. Fick direkt ett positivt besked. Därför kan detta blogginlägg nu avslutas på ett bättre sätt en jag någonsin hade kunnat drömma om och inte nog med det!

Dessutom var hon under tre år en ett år äldre fadder till barnet som sitter mellan mina ben på den första fotot som inleder hela den här textmassan.

– Vad är oddsen på det?

23. Regnbågsbron

Publicerat den 25 april, 2022     1 kommentar

Minns fortfarande hur svårt det var för mig på Bergsundsskolan den 5 juni 2014. Efter en sömlös natt gick jag till jobbet med tunga steg. Dagen innan hade vi fattat ett avgörande beslut som lät det oåterkalliga och tragiska ske.

Mitt dilemma, just då, var hur jag skulle förhålla mig till barnen på Oden. Skulle jag berätta för dem vad som hänt på morgonsamlingen, eller inte? Att vår Black Pearl, vår Perro de agua, vår Spanska vattenhund Stella, hade avlivats.

Kommer inte riktigt ihåg hur jag betedde mig den första timmen när barnen lämnades på Oden. Det är fortfarande som en diffus osynligt töcken. Mitt problem var att försöka hålla god min och inte tappa fattningen inför barnen och deras föräldrar. Stella var dessutom inte okänd för dem eftersom många träffat henne när hon varit med mig på skolan några gånger.

Påbörjade morgonsamling utan någon speciell plan, för jag hade ingen aning om hur det hela skulle utveckla sig. Från ingenstans bestämde jag mig mitt under uppropet att berätta, för redan innan vi började hade ett barn undrat hur det var fatt med mig. Var tydligen inte så bra på att hålla färgen som jag trodde och det skulle troligtvis inte bli enklare under återstoden av dagen. Det var bara att dra av plåstret och med tårarna strömmande nedför kinderna berättade jag snyftande vad som hade hänt. Tror att jag stakade fram dessa ord lite osammanhängande:

• Jag är ledsen just nu som ni kan se och det kommer nog att hålla i sig ett par dagar. Det kommer att komma och gå, men det är inget farligt, utan sorgen jag känner är en känsla precis som glädje är en känsla. Det ska vi inte vara rädda för utan bejaka så gott det går. Det är värre att hålla det inombords för sig själv.

De fick veta att Stella inte längre fanns i livet. Samtidigt berättade jag att vår hund hade bitit människor och att vi inte kunde lita på henne. Hon hade nog ha fortsatt med det. Sedan avslutade jag med:

• Vi skulle inte kunna förlåta oss själva om Stella hade bitit ett barn.

Var länge osäker på om det var rätt av mig att vara så öppen, men jag tog följande citat på orden, så att säga …

_{Var öppenhjärtliga mot barnen}
”Berätta om dig själv, vad som gör dig glad eller ledsen, vad du lyckats bra med i livet och vilka utmaningar du står inför. Då ger du den yngre generationen ett gyllene tillfälle att lära sig mer om vuxenlivet”.

Idag är jag säker på att att min spontana ingivelse, att där och då berätta, var rätt. Även om barnen, vid det här tillfället, bara var åtta, nio år gaml och snart skulle de sluta tvåan Då hade vi varit tillsammans på Bergsundsskolan i snart tre år och då kände jag mig ganska trygg med att det var rätt beslut.

Det jag inte minns är om jag berättade för föräldrarna om hur jag agerat. I en perfekt värld gjorde jag det, men har ingen aning, kommer faktiskt inte ihåg. Tiden i juni innan midsommar är bara som en diffus dimma. Fast jag vet att vi genomförde den traditionella Olympiaden i Kärrtorp samma dag som Stella avlivades, för det har jag daterade fotografier på. Skolavslutningen i Högalidskyrkan genomfördes garanterat också den 12 juni enligt mina foton. Men det var en svår tid att ta sig igenom, men under liknande perioder i livet är det arbetsplatsen på Långholmsgatan som varit min stora trygghet.

Den här morgonen hade jag som välkänd vuxen visat mig öppen och sårbar och jag tror faktiskt att det gjorde att jag fick lättare att hantera några av deras kommande bekymmer efter den här dagen, men även att dela glädjestunderna. Fick förtroende från många av dem som jag fortfarande kan känna finns kvar än idag när vi träffas åtta år senare. Ingen kan förvånas över att jag också tackar ”Slumknappen” för att ha varit en stor del i att gjort detta möjligt. Men det kanske är en efterkonstruktion från min sida?

Tio dagar senare skrev jag ett inlägg på Perroklubbens Facebooksida för att förklara varför det inte skulle läggas upp flera foton på Stella. Stella som just den här månaden hade utsetts till månadens hund på sidan:

”Flatenbadet söndag den 15 juni 2014.

Nu kommer det en text som skall läsas när det finns tid för eftertanke och reflektion. Finns det inte det just nu så kanske dessa meningar, ord och bokstäver skall sparas till ett annat tillfälle.

Morgonen är inte lika blåsig och kyligt som igår, solen skiner och det är jus nu vindstilla. Ganska behagligt alltså, om om inte …

På grusvägen hit såg vi en räv. Den tredje på tio dagar. I vanliga fall skulle det betyda att vår fyrfota vän hade spärrat upp öronen, frusit till på plats för att börja trampa otåligt och sedan skällande börja dra i kopplet, men inte denna gång.

Sätter mig på en bänk och ser ut över hela badplatsen. En man går ut på vår favoritbrygga och sätter sig ner i solgasset. En blandrashund (vaktel, springer spaniel) som vi träffat tidigare, jagar en boll som matte kastar i vattnet, fram och tillbaka. Min fru Lena är ute och stavgår så därför finns det, i denna stund, tid för tankar och reflektion. Känslorna byts hela tiden från moll till dur och det är svårt att få någon styrsel på tankarna. Tårarna tränger fram trots att det gått 11 dagar.
Det är lika bra att gå rakt på sak! Stella, vår hund, finns inte längre …
Stella is no more … Vi tog beslutet och det tvingas vi leva med i resten av våra liv. Det är just nu svårt att förlika sig med det.

Vi har under merparten av hennes liv (5 år och sex dagar) våndas, njutit, gråtit, skrattat, skämts, älskat, bannat, kelat, förskräckts och diskuterat, om och om igen. Tunga beslut är aldrig lätta att ta och när besluten är för alltid, då skakas det sunda förnuftet, omdömet och grunden som du står på om rejält. Existensiella frågor ställs på sin spets!

• Varför?

Stella har under hennes långa tid hos oss bitit flera personer, bl.a. en person på en perropromenad vid Häringe slott? Som tur var fanns det en doktor med i sällskapet så såret togs hand om omedelbart.
Stella har alltid uppträtt aggressivt mot alla som kom hem till oss. Det spelade ingen roll hur mycket vi jobbade med att få bort beteendet. Det fanns hela tiden en liten rädd hund som lärt sig att hålla det farliga borta med att visa tänderna, skälla och gå till attack.

Vi skulle aldrig kunna förlåta oss själva om hon någon gång skulle anfallit ett barn. Något vi i ärlighetens namn inte har kunnat garantera.
Ni förstår kanske själva. Stella gjorde oss socialt isolerade och våra promenader blev aldrig lugna och rofyllda. Vi var ständigt tvungna att tänka ett steg längre. Vad fanns bakom nästa gathörn, buske, dörr eller hissdörr. Givetvis smittade det av sig på Stella och det blev en ond cirkel.
För två och ett halvt år sedan blev hon utdömd av en hundpsykolog och Kristi Himmelfärdshelgen i år blev hon det igen av en person som håller hundkurser uppe på norra Gotland. Vår flytt från ett hus till en lägenhet, för fyra månader sedan, gjorde inte saken bättre.

Det får räcka här, vill inte skriva mer om Stellas problem, för mot oss i familjen var hon den bästa följeslagaren vi kunde ha haft, men inte mot andra. Hon var helt enkelt för mycket av allt. Både positivt och negativt.

Onsdag den 4 juni klockan 18.40 simmade Stella iväg mot det okända. Hon tog regnbågsbron och lämnade en familj i sorg och förtvivlan. Därför var jag idag tvungen att leta upp en text som tröstat mig och andra vid tidigare tillfällen för att söka tröst:

”Innanför tullarna är natten het
och dagen allt för kort
Innanför tullarna är som du vet
liv av annan sort

Utanför tullarna på andra sidan
där råder stilla tid
Där alla livets trådar går ihop
och evighet tar vid”

(Utanför tullarna är skriven av Dick Hansson och Lorne de Wolfe).

_{Legenden säger att när våra husdjur säger farväl med sitt sista andetag, går de över regnbågsbron. På andra sidan bron finns gläntor och kullar där de kan springa, leka och njuta av sin frihet …}

_{Det sägs att det där, på andra sidan regnbågsbron, finns tillräckligt med utrymme, mat, vatten och solsken för att alla våra husdjur ska må bra. Enligt denna legend får även alla djur som blivit sjuka eller skadade återigen sin hälsa, och svämmar över av glädje.}

Ode to Stella

”Stella var min fotografiska
inspirationskälla
och kraftkälla

Känslorna var tredimensionella
emotionella
och orationella

I huvudet hör jag dig skälla
du spirituella
och kontroversiella

Fårös stränder är speciella
universella
men saknar Stella

Det är det som just nu
är min baksmälla”

Fårö midsommardagen, den 21 juni 2014.

Stella föddes den 29 maj 2009 och förklarades död den 4 juni 2014, kl. 18:40.

Den här texten har fått växa fram under lång tid. Har haft olika varianter nedtecknade och för en vecka sedan började jag skissa på en struktur. Berättade för några 05:or att den här händelsen skulle jag skriva om någon gång framöver, men det var för nästan två år sedan. Den formulerades nu när det var dags att sättas på pränt. På sitt sätt tycker jag den visar ännu en historia som hände och utspelades innanför Portal24’s väggar och att allt kanske inte var så muntert alla gånger …

22. Så frön och låt de gro

Publicerat den 17 mars, 2022     Lämna en kommentar

Då är det dags för en liten funderingar igen. Tankar som dyker upp från ingenstans under resans gång och som bara finns där för att nedtecknas. Funderade över de länkar som ledde fram till Bergsundsskolan och avslutningen på Oden. Det började redan tidigt sjuttiotal …

Några gånger i livet händer det att jag stannar upp och tänker efter varför det blev som det blev och med ålderns rätt ser jag än en gång tillbaka. Det händer inte allt för ofta, men när det sker så kan en till synes obetydlig situation från förr komma att ses i ett annat förklarande ljus.

Det finns alltid ögonblick, händelser som är eller kommer bli livsavgörande. Det ser vi först när vi får distans och tittar tillbaka på våra liv med facit i hand. Vi vet inte om det just när det sker, utan det står klart för var och en långt senare. Varför arbetar jag här? Hur kommer det sig att jag bor där jag bor? När träffade jag min partner? Hur blev jag den jag blivit. Helt enkelt när gjorde jag mina olika livsavgörande viktiga val och på vilken grund. Ibland har vi själva fattat ett beslut som förändrar vår framtid, ibland ramlar det självklart bara över oss och vi följer roat eller oroat med.

Börjar med ett foto från tidigt sjuttiotalet. Jag fann det i en av min mammas veckotidningar hemma i Sköndal, troligtvis Året Runt eller Veckorevyn. Det är ett reklamfoto för Semper. Fråga mig inte varför jag klippte ut bilden och sedan vek ihop fotot och stoppade det i min plånbok, men det gjorde jag.

På den tiden arbetade jag forfarande på Turistcentralen vid Kungsbron och hade ännu inte funderat över att börja arbeta med barn. Däremot brukade jag ta upp bilden och ägna den några minuter för att titta på ungarna och deras minspel. Blev fascinerad av att titta på fotot och använde den oftast när jag behövde bli på bättre humör.

I min efterkonstruktion är den här bilden en av två bidragande orsaker till mitt slutgiltiga beslut att byta jobb hösten 1974. Hade inte sett fotot på över fyrtio år och blev glatt överraskad när jag hittade bilden i september 2020 i en gammal plånbok.
Barnen på fotot borde nu vara i femtioårsåldern.

• Undrar vad det blivit av dem?

Den andra pusselbiten inträffade i Sköndal också i början av sjuttiotalet och inspirerade mig över tid, för att när tiden var mogen fatta ett eget avgörande beslut. Till skillnad mot när jag blev påkörd i Skönstaholm 4 maj 1966 så var den bilolyckan inget jag kunde påverka själv. Trots detta har alla dessa berättelser haft stor inverkan på mitt forsatta liv.

Tidpunkten för piltavlan som jag döpt episoden till är lite diffus, men jag vill få det till våren 1973. En period då jag var allmänt missnöjd med livet utan att riktigt veta varför. Idén planterades just då, men sedan tog det 1,5 år att gå från tanke till handling. Det här är historien om då ännu ett frö såddes som sedan tillslut fick mig att byta jobb från resebyråbranschen till att arbete med barn. Utan den händelsen hade jag antagligen aldrig hamnat på Långholmsgatan eller träffat 40 olika barngrupper genom åren och det här kontot hade garanterat aldrig funnits.

Det gäller troligtvis även för bilolyckan jag råkade ut för när jag var 15 år. Den vet jag ännu inte riktigt hur jag ska närma mig trots att det snart gått 56 år sedan katastrofen var ett faktum och jag blev rullstolsbunden under lång tid med två brutna ben. Har haft lite stolpar i huvudet, men inga klara minnesbilder. Däremot vet jag hur min livstil var de kommande två åren efter olycka och det är inget jag är stolt över. Då är det enklare att berätta om piltavlan som kom att få stor betydelse för mitt livsval.

”Tidigt sjuttiotal, skulle tro att året var 1973 någon gång på våren, går jag och min vän Tommy utanför mitt barndomshem på Mandelbrödsvägen i Sköndal. Vi slöpratar om ditt och datt. Det är vår och värmen kommer snett bakifrån och smeker våra kinder.

Jag har hunnit med att avverka mitt första jobb på resebyrån Trivselresor (Sibyllegatan). Varit delaktig bland de som startade sången på Söderstadion hösten 1970. Tagit tjänstledigt för att göra lumpen på F21 i Luleå i tre månader innan jag fick förflyttning till Barkarby. Dessutom har jag även hunnit med att få frisedel från Barkarby och nytt jobb på Turistcentralen, som låg i ett av tornen (som inte finns kvar) vid Kungsbron. Men trots allt detta är jag inte riktigt nöjd med tillvaron. Något känns i grunden fel men jag kan inte riktig sätta fingret på det.
Det här var en inledning på snabbspolning för att snabbt komma fram till stunden då ett livsavgörande beslut sakta började växa fram inom mig.

Som sagt strosar vi fram på min barndomsgata när jag i ögonvrån får syn på lilla rödhårs Johnny högt uppe på kullen. Han kommer att bli svensk juniormästare i spjutkastning när han växt till sig.
Ser det inte men vet intuitivt att han följer oss intresserat med blicken. I samma stund som vi går framåt på trottoaren i höjd med en liten sidogatan, som leder mot Konsumkajen, får jag syn på en kasserad piltavla som ligger synligt slängd i buskarna.
Jag får en omedelbar ingivelser och säger följande till Tommy.

• Titta inte nu men där uppe står rödhårs Johnny och kollar in oss. Här nere i buskarna ligger en gammal piltavla! Ska vi slå vad på en sak?

Vad gäller det?

• Jo, jag är säker på att jag lyckas få Johnny att sätt piltavla på sitt huvud utan att säga någonting till honom, be honom eller tvinga honom till det. Tre bärs till mig om jag lyckas. Tre till dig om jag misslyckas!.

Taget säger Tommy utan att blinka!

Då är det dags att sätta min plan i verket. Först säger jag åt Tommy att stanna kvar där han står. Sedan går jag utstuderat långsamt fram mot piltavla i buskarna. Tar upp den och håller den framför mig mot solljuset.
Tittar på piltavlan noggrant och utstuderat och pang, plötsligt slår jag höger knytnäve rakt in in mot bullseye i mitten av tavlan. Näven går rakt igenom och bildar ett trasigt osymmetriskt hål i piltavla. Tommy tittar fundersamt på mig när jag justerar hålet så det blir lite större för att passa mitt syfte. Detsamma gör givetvis rödhårs Johnny, jag vet att han också tittar utan att jag behöver fästa blicken mot honom däruppe på kullen. Jag bara vet!

Det är bara att fortsätta planen och genomföra fas två. Nu har piltavla ett godtagbart hål i mitten och då är det bara för mig att sätta den på huvudet som en mexikansk sombrero och gå fram och tillbaka på trottoaren, som nu blivit min catwalk, framför Tommys glatt flinande min. När jag passerar Tommy den tredje gången säger jag viskande att nu lägger jag ner piltavla på trottoaren och när det är gjort ska vi gå vidare mot Konsumkajen lite längre ner på avtagsvägen utan att låtsas om Johnny. Sagt och gjort! När vi kommer till hörnet av Konsumhuset så stannar jag upp och tar tag i Tommys axel och väser att vi försiktigt och tyst skall smyga fram och titta bakom husknuten för att se vad som händer.

Följande scen utspelar sig. Johnny rusar snabbt ner för kullen, med målmedvetna steg, i riktning mot piltavla. Utan att blinka tar han sedan upp den och sätter den på sitt eget huvud. Hans huvud är lite för litet så tavlan hasade ner över ögonen på honom, men det verkade inte göra något utan han fortsatte stolt spatsera i motsatt riktning och sakta försvinna bort i horisonten som om det vore avslutningen av en gammal svartvit Chaplin film. Nöjt säger jag bara till Tommy.

• Du är skyldig mig tre bärs!”

Det var embryot till ett beslut som våren 1974 kom att förändra hela mitt liv. Det var just i denna stund som beslutet om att byta yrkesbana sakta började gro. Men det var jag lyckligt omedveten om just då, men helt på det klara med nu. Nådens år i september 2020. Ett yrkesliv senare, närmare bestämt för lite mindre än femtio år sedan …

Det här är kanske inte så intressant för den yngre generationen just nu, men jag tror att den här insikten kan få betydelse för era liv längre fram. Det är dessutom omöjligt att veta när ett sådant avgörande sker utan det vet ni först långt efteråt när tiden har gått och ni fått ett längre perspektiv.

Det var historien om inledningen på ett arbetsliv i barnens tjänst. Nu kan det passa bra att berätta om min sista dag med barnen födda 2005. Den sista gruppen som jag hade glädjen att ha i fyra år tillsamman med mina kollegor. De sista som fick del av Slumpknappen i fyra år!

Jag avrundar med berättelsen om min sista dag med 05:orna på Oden. Onsdag den 17 juni 2015. Dagen efter åkte jag på semester till Fårö.

Började på Balder med vetskapen om att jag skulle vara resurs. Kom direkt ifrån Freja där jag hade haft en liknande arbetsuppgift och nått resultat som var mer än godkänt. Slumpknappen blev ett utmärkt verktyg som jag tog med mig till Balder. När vi flyttade upp till Oden bestämdes det att jag skulle arbeta med hela barngruppen. Eller rättare sagt efter höstterminen på Balder (förskoleklassen). Hur som helst på Oden blev det lättare att genomföra min målsättning, som var att se och nå alla barn och på samma gång ha roligt tillsammans, samt stärka självkänsla och självförtroenden så gott det går! Hur det lyckades ska inte jag svara på utan det får bli inledning till följande text:

”Det var min sista arbetsdag på Oden innan sommarledighet skulle börja. Det plingar till i min mobil, kl. 12:11 det är ett sms från ett barn som skriver att hon inte kommer till skolan.

Det var ifrån ett barn som när hon började på Balder var tandlös och hade en liten butter min. En fantastisk person som skulle komma att betyda väldigt mycket för mig framöver. Jag satsade stenhårt på att plocka bort det buttra och lyfta fram hennes positiva sida. Det personliga engagemanget från min sida ökade sakta men säkert över tid, men en del som inträffade blev en förtroende fråga enbart mellan oss och är det fortfarande. Blev lite förvånad över min reaktion?

• Va, varför, nej!

Det var inte så här jag hade tänkt säga tack och hej för fyra fina år. Jag funderar, tankarna studsade som popcorn i huvudet. Skriver snabbt ett svar som jag skickar tillbaka fem minuter senare:

Det var ju tråkigt för mig. Då får vi säga hej då via sms. Åker till Fårö imorgon …

• Ha det bra i sommar så ses vi när vi ses och lycka till med livet. Hälsa!

PS! Ett leende gör underverk.
Kram/LåN

Det går ytterligare fyra minuter och så får jag en bild med ett varmt leende tillbaks.

Nio omtumlande minutrar som väckte så mycket känslor på kort tid. Det var ett besked, men inget avsked. Det var ett slut, men ändå inget avslut! Det var ett hej då, men inget på återseende. Allt blev så påtagligt och definitivt!

Minns omedelbart en situation mellan oss någon månad tidigare. Hade ännu en gång blivit utvald av skolan till att vara följeslagare, ”trygghet” till henne och sin äldre bror. Utan att gå närmare in på episoden, men då när det utspelade sig strömmade det olika känslor genom min kropp. Dels hur hjälplös jag kände mig när vi satt tillsammans i ett litet rum och väntade, men på samma gång lugn och lite stolt. Händelsen liknade den jag hade haft med en annat barn på Oden i första klass. Inte själva situationen, utan den att vara ensam i ett rum med ett barn, småprata och på samma gång försöka utstråla obekymrad trygg vuxen. Samtidigt som jag var allt annat än det …

Tiden med alla er på Oden var nu oåterkalleligt över. Fyra år, ett avslutat kapitel, historia, finito, endast de fina minnen kommer finnas kvar. Kanske även de lite jobbiga? Sista barngruppen som jag haft glädjen av att ha i fyra år. Ni symboliserar just i detta ögonblick samtliga 40 barngrupper från 1975 till 2015. En oväntad stark reaktion tränger sig fram inombords och tvingar sig ut ur systemet som en osynlig stormvåg.

Tårarna började rinna nedför mina 64: åriga kinder och jag kippar efter andan. Känner att jag mår illa. Var kom det ifrån? Vad händer? Tog mig snabbt in till personaltoaletten och hoppades ingen skulle märka hur påverkad jag var. Därinne satt jag och snyftande helt tom i sinnet, så ljudlöst jag kunde. Efter en lång stund, som säkert bara var några minuter, men kändes som en evighet, vaskade jag av mig med kallt vatten, torkade mig med pappershanddukar, tog en kopp kaffe och gick nedstämd sakta upp för trapporna till biblioteket på femman för att fundera och komma i balans.

Tillslut kom jag fram till följande och samtidigt lindrade det mitt sinne.
Om ni fantastiska barn på Oden gjort ett så positivt avtryck och intryck på mig, så hoppas jag, eller rättare sagt förstod jag, att det var en ömsesidig känsla och med den vetskapen som tröst påbörjade jag dagen efter min semester.

• Fårö here I come!”

PS! Till min stora glädje hade jag 1,5 år kvar på Bergsundsskolan med ännu en förträfflig barngrupp på Oden, min absolut sista på LåNgholmsgatan.

I tidens trädgård spirar skolans blommor
nu är ni alla mogna att gå vidare
Bergsundsskolan bär ni med er inombords
precis som vi bär med oss er
och när som helst kan vi plocka fram varandra
och minnas …

21. Känslomässig balansgång 

Publicerat den 3 mars, 2022     Lämna en kommentar

Vill berätta om ett par händelser på Oden, som jag fortfarande bär med mig, trots att det gått åtskilliga år sedan de inträffade.

Jag blev utvald av skolledningen och mina kollegor att vara tryggheten för ett barn i Odengruppen (första klass) vid höstens terminstart 2012. Kan inte sticka under stol med att jag blev stolt men samtidigt lite spänd på hur jag skulle tackla uppgiften. 

Den första dagen kände jag mig hjälplös när jag bar ett förtvivlat barn in till ett rum och stängde dörren. Att vara själv därinne och försöka utstråla obekymrad trygg vuxen, samtidigt som jag var allt annat än det var svårt. Tvivlet på ens egen förmåga och famlandet för att försöka nå fram blev en känslomässig berg och dalbanan. Med facit i hand blev det tillslut ett lyckat resultat och som fortfarande bildar positiva ringar på vattnet år 2022. Lyhördhet, värme och förtroende över tid gav framgång.

Skrev ner lite stolpar om mina tankar under den här tiden det hände och satte ihop allt till en text den 25 juli 2020 som lyder:

Så här efteråt minns jag att det omedelbart blev en speciell situation när du började i förstaklass på Bergsundsskolan. På morgonen när du lämnades på Oden av dina föräldrar uppstod det svårigheter. Du vägrade att släppa iväg dem när de skulle gå till sina arbeten. Det spelade ingen roll om det var pappa eller mamma som lämnade, eller bägge två samtidigt. Du ville verkligen inte att de skulle gå.

Det var så problematiskt för alla, men speciellt för dig och ganska snart kom vi fram till att det skulle vara bäst om det var en och samma person som tog emot dig på morgonen. Det bestämdes tillsammans med dina föräldrar att jag skulle vara den ansvariga vuxna för att möta upp dig när du lämnades på morgonen, men även hålla kvar dig när de skulle gå till sina jobb. Till en början med kändes det ganska bryskt, samtidigt som det gjorde ont i mig när jag tog dig i min famn och lyfte in dig i grupprummet (lugna rummet) mot din vilja och samtidigt bad dina föräldrar att snabbt ila iväg nedför trappan utan att vända sig om. 

Därinne kämpade du med förtvivlan, gråt, ilska och försökte på alla sätt komma ur mitt grepp och ifrån mig ut ur rummet för att rusa efter dina föräldrar. I början gick jag runt och bar dig samtidigt som du sparkade och snyftande. Fick några rejäla sparkar på benen som gjorde rejält ont eftersom du fortfarande hade skorna, eller stövlarna på dig. 

Jag försökte pratade så lugnt jag kunde men det var inte lätt. Hur kan ett sådant liten barn besitta en sådan styrka och kraft, tänkte jag förundrad men samtidigt med beundran?

Dilemmat med att hålla en sådan liten person med tvång är att det kändes allt annat än rätt, men i stundens hetta kunde jag inte komma på något annat de två första dagarna. Var van med, av tidigare erfarenheter, att nå fram ganska omedelbart med lugna och avledande samtal, men det här var något helt annat. Jag räcker inte till, kunde jag i ett svagt ögonblick tänka, för att genast slå bort dessa dystra tankar. Ryck upp dig sa jag tyst till mig själv!

Ganska snart, redan tredje dagen, insåg jag att att det blev enklare för mig om vi satte oss i soffan. Du fick sitta innerst och jag satt ytterst och blockerande vägen så att du inte kunde kom förbi. Du var mer än upprörd, men kunde aldrig sätta ord på varför? Försökte hålla igång samtalet genom vardagliga frågor, om vad du hade gjort i helgen, hur morgonen varit, men berättade också om hur dagen skulle se ut på Oden, samtidigt som jag klappade dig lätt på huvudet och strök bort tårar ifrån din kind. Ibland satt vi bara utmattat tysta och lyssnade på våra andetag. Insåg att det nu var betydelsefullt att inte ge upp! Fick inte mycket till svar från dig i början, men efter en lång stund sa du utmattad, helt utan förvarning, att du ville gå ut till de andra. 

Häpet oförberedd frågade jag om det känns bättre nu och då sa du ingenting, men trots det litade jag på dig. Innan vi gick ut ur rummet berättade jag för dig att det var viktigt att ringa till dina föräldrar och berätta att du nu var okey, för det vore bra om de fick veta om det direkt. Du nickade tyst jakande så jag förstod att du tyckte det var en bra idé. Sedan gick vi tillsammans ut till klassrummet som om inget hade hänt. 

Är säker på att dina klasskamrater visste om våra bataljer eftersom de inte var ljudlösa, men ingen frågande dig om det utan de låtsades som ingenting hänt och betedde sig som vanligt när du satte dig på din plats. 

Minns att jag tycker det var respektfullt av dem och tyckte samtidig att det visar att barn redan i förstaklass besitter förmågan till förståelse och empati. Dagen fortsatte som om ingenting hade hänt och övergick helt naturligt till nästa dag.

Då var det samma visa, men med tiden gick det snabbare att börja prata om vardagliga ting i lugn och ro. Däremot kunde du aldrig berätta  varför du tyckte det var jobbigt när du lämnades av dina föräldrar på skolan. 

Så här höll det på ett par tre veckor, som jag minns det. Morgondagarnas bataljer avslutades alltid med att du lugnade ner dig, tittade på mig under din lugg och sa: 

– Nu känns det bättre, vi kan gå ut till de andra. Eller, kan vi gå ut nu?

Det kunde till och med smyga fram ett litet varmt leende i ditt ansikte. Dagarna gick och sakta men säkert minskade våra stunder tillsammans, tidsmässigt, i lugna rummet. För att en dag helt avta och dina föräldrar kunde lämna dig i hallen utan att du var upprörd.

Under den här perioden blev du, för mig, en person att måna lite extra om under din fortsatta tid på skolan (utan att jag behövde använda några slumpknappar). Tror nästa att jag kom på ditt smeknamn då. Fast det kanske är en efterkonstruktion från min sida?

Är också säker på att jag tog upp det här med dig när vi gjorde vår utvärderingen tillsammans i slutet av tredje klass. För som jag sa till dig då, var det den här starten som kom att prägla vår fortsatta tid tillsammans på Oden, de följande tre åren, på ett positivt sätt. Tilliten hade växt sig stark och det gemensamma förtroendet som ibland kan ta år att få tillsammans, tog bara några veckor tack vare den här turbulenta inledningen. Hur konstigt det än kan låta?

Lät henne läsa texten den 24 november 2021, när hon var 16 år och fick tillbaka följande reaktion:

”Tack för att du skickade berättelsen, det var fint att läsa den. Det kommer tillbaka lite när jag läser det, jag minns lite mer, hur jag kände då. Hemma har tiden i ettan när jag vägrade låta mamma och pappa gå till jobbet kommit på tal ibland och jag är alltid så tacksam för att du tog dig tiden att sitta där med mig i din famn. Visste verkligen inte och vet inte än idag varför jag skrek o sparka o grät men jag kände någonting jättestarkt, det vet jag.

Även om jag sparkade och skrek och grät var jag inte arg för att du höll i mig, det var istället tryggt att veta att du skulle vara där när de lämnade mig på morgonen. Må bäst”

Mitt svar:

Själv tycker jag, med lite perspektiv, att vi tjänade in mycket tid på att komma närmare varandra. Vi kom liksom inte undan utan blev tvingade att hantera situationen innanför den stängda dörren till lugna rummet. Det hade vi glädje av under de kommande åren på Oden, i alla fall jag … Vi hörs

Omedelbar replik:

”Jag har också en känsla av att även om det var en jättejobbig period så kom vi varandra mycket närmre och jag började verkligen lita på dig”.

Med den här barngruppen födda 2005 har jag tagit tag i olika händelser som då dök upp. Som jag ibland har funderat och undrat över. Alla som har arbetat med barn under många år kan säker känna igen sig. Vi vet att det ibland poppar upp funderingar när du minst anar det. Som t.ex.

Vad blev det av dem? Alla de fina ungar som passerade i revy genom åren i det som kom att kallas ”mitt arbetsliv”. 

Skrev om många speciella händelser, när de inträffade, för eget bruk och självfallet undrat över hur det uppfattades och mottogs då, men även nu långt senare. Mycket av anteckningarna fanns i mina gamla årsalmanackor. De flesta är nu tyvärr kastade inför flytten till Fårö.

Pandemin, pensionen, en lätt stroke, sociala medier samt avståndet mellan Stockholm och Fårö gjorde att jag återupptog kontakten med flera barn från förr. Många som nu är väletablerade vuxna, men även de yngre som befinner sig i skarven mellan barn, ungdom och vuxen. Är nu inne på det tredje året där jag har kontakt med flera barn från min sista barngrupp, 05:orna. Inte alla, men många, över hälften. 

Det är en lisa för själen att uppleva glädjen när jag har hört av mig och det har verkligen berikat min ålderdom. Min inkörsport har alltid varit mitt fotograferande. Eftersom jag har mängder av foton på barn jag plåtat genom åren. Då har ett grattis på födelsedagen tillsammans med ett fotografi från förr varit en bra inkörsport. Sedan har det ibland utvecklats, t.ex. som med med texten i början på detta inlägg. Den händelsen har vi även haft möjlighet att pratat om, över en fika, tillsammans med ett par av hennes gamla klasskamrater.

Har fått möjlighet, eller rättare sagt tagit chansen att samtala om gemensamma episoder som haft stor betydelse för mig, men troligtvis även för dem. Att få återkoppling på händelser jag burit med mig genom åren har varit ovärdeligt. Det är en ynnest som är få förunnat och som jag är uppriktigt tacksam över.   

Den andra omtumlande händelsen med dig minns jag mycket väl. 

På skolan fick på morgonen veta att du varit med om en trafikolycka dagen innan. Dina föräldrar ringde och berättade att du inte skulle komma utan vara hemma för att vila upp dig. Vi bestämde att när du var redo att komma tillbaka så skulle du själv få berätta vad som hade hänt. Vi bestämde tillsammans att vi skulle säga till dina klasskompisar att du inte ville ha några följdfrågor om händelsen. 

Om jag inte missminner mig så hände det här tidigt på vårterminen 2014, när du gick i tvåan. Jag kommer ihåg att du inte under några som helst omständigheter ville prata om det. Varken med oss som jobbade på Oden eller med dina föräldrar. Tiden gick, sommaren kom, gick och tog slut. Höstterminen började och plötsligt i tredje klass, utan förvarning skrev du själv om din upplevelse den här speciella olycksdagen, på en lektion i svenskan. Uppgiften som klassen fick var att skriva om något, vad som helst, som betytt mycket personligen. Vad det skulle handlade var fritt för var och en att komma på.

Jag minns det så väl när jag sedan läste din text, jag kände en inre glädje, nästan tårögd lycka, när du äntligen skrev av dig och fick det ur ditt system. Den här speciella berättelsen ville jag spara och tog därför två kopior av den. Originalet skulle hamna i ditt portfolio, en kopia gav jag till dina föräldrar samma eftermiddag när du blev hämtad. Den andra kopian behöll jag själv för att det är sådan jag är. Om du någon gång i framtiden skulle efterfråga din text då skulle jag kunna ta fram den tänkte jag. Det skulle inte var troligt, men tack vare SlumpKnappen gjorde jag det på en ingivelse jag fick. Skickade min kopia på hennes uppsats den 14 november 2021 och fick följande svar.

”Tack för att du skickade berättelsen, det var fint att läsa den. Det kommer tillbaka lite när jag läser det, jag minns lite mer”.

Här kommer en utskrift av uppsatsen där hennes namn är borttaget:

”Bergsundsskolan

Sjukhuset

Det är ju bara en helt vanlig måndag och jag skulle gå på kör den dagen. Pappa kom och hämtade mig vid tre tiden. Vi åkte buss till Kungsholmen, där finns ett jättefarligt övergångsställe där bilarna kör jättefort.

Kören är i en timme men det kändes som en minut. Det var i mars men solen sken ändå jättestarkt. Vi gick till det läskiga övergångsstället men egentligen så är det en stor korsning. Man får alltid vänta jättelänge innan det blir grön gubbe. Det var två lysen bredvid varandra en var grön och en var röd. Jag tittade på fel och skulle precis gå över då det kom en bil och körde på mig. Jag flög lite mer än 10 m och landade tillslut på rygg på min ryggsäck. Pappa skrek till och alla bredvid blev vettskrämda. Pappa gick ut på vägen och bar mig i sin famn till trottoaren. Bilen stannade och chauffören kom ut. En av dem som stod på trottoaren ringde 112. Ambulansen kom fort och de bar upp mig på en bår. De hade blåljus på som lät. Pappa fick sitta bredvid mig och jag var livrädd och kom knappt ihåg vad som hade hänt. I ambulansen så fick jag en liten gosedjurs nalle. Den är jättesöt. Vi åkte till Astrid Lindgrens barnsjukhus. När vi kom in i undersökningssalen så var det mer än 10 personer där.

Alla kollade på mig och en sa vad alla skulle göra. Pappa berättade att jag kanske hade brutit något och om jag rörde på mig så kunde det bli värre. Jag fick ha en jätteoskön stödkrage som klämde överallt. Jag fick åka igenom en röntgenmaskin som såg ut som ett rymdskepp. Sedan fick jag åka till mitt rum. Där fick jag vänta på mina röntgenbilder ungefär i 3 timmar. Till slut så kom en sjuksköterska och sa att jag inte brutit något. Sjuksköterskan tog av kragen och jag fick äntligen sätta mig upp. Pappa hade ringt till mamma och min bror och hade berättat vad som hade hänt och sa att de skulle komma hit. De tog med sig sushi, min favorit maträtt och en sjuksköterska kom in med en glass. Jag fick prova att gå men det är kändes som om mina ben var gjorda av gelé. Till slut fick vi åka hem och då var kl. 11 på kvällen.

Nästa dag så var jag hemma och vilade efter den utmattande händelsen. Dagen efter, på onsdagen, så gick jag till skolan och alla trodde att jag bara hade varit förkyld eller något sån’t. Men sen så berättade jag vad som hade hänt. Men jag vill ju inte prata så mycket om det just då”. 

Är övertygad om att det är bra för barn, ungdomar att prata om speciella gemensamma händelser som inträffat i tidiga år. För att inte tala om hur viktigt det är för oss vuxna. Det här var min personliga betraktelse över ett par händelser som betydde mycket för mig för länge sedan.

Jag inser att det är ovanligt att vuxna delar med sig av sina tankar på det här sättet, men jag har gjort det för det har känts viktigt. När jag låg på Visby lasarett sommaren 2019 efter at ha drabbats av en ”tia”och inte vågade somna av rädsla för en kraftigare blödning i huvudet än den första, då lovade jag tyst för mig själv att vara fullkomligt ärlig i samtalen med barn jag haft och betytt mycket, om och när tillfälle ges. Är så pass gammal att jag kan bjuda på det för det här helt i linje med min enkla inställning till arbetet med barn på skolan:

Ödsla positiva omdömen till alla barnen på Bergsundsskolan när du har chansen, rimma gärna och lek med ord och glöm för allt i världen inte bort humorn. För jag tror, eller rättare sagt vet, att det är ett bra sätt att stärka det uppväxande släktets självkänsla och självförtroende. Något som jag själv saknade när jag växte upp.   

Givetvis har jag inhämtat tillstånd ifrån huvudpersonen, om att få berätta om dessa två episoder och lägga upp dem på bloggen.

20. Nedslag kring Långholmsgatan (2)

Publicerat den 18 januari, 2022     Lämna en kommentar

och grannskapet genom åren
Jag har roat mig med att funderat över vad som fanns runtomkring gamla Hornstull innan det så kallade ”Nya” Hornstull såg dagens ljus. Det är så lätt att glömma trots att jag vandrade där dag ut och dag in i över fyrtio år. 

Vi kan börja med att jämför hur det såg ut förr men ur det ser ut nu och även en bild under själva förändringsprocessen.

Då

Tiden mellan

Nu

De tre bilderna ur boken Stockholm nyss har jag färglagt med appen MyHeritage.

Det jag kommit fram till är följande. Där Hemköp nu ligger där nere fanns, Ungdomsgården och Vår Teater. Vet inte hur många avslutnings uppspel jag varit på när det var dags för barnen att visa upp sina pjäser på ”Vårtan”. På gatuplanet låg Zazza klädbutik, Konsum, en Ur affär, Optiker, Systembolaget, Antikaffär, Tobaksaffären som även slog sig in på videouthyrning med tiden. Vad mer? Anetts parfymeri, men vad låg där 7-Eleven ligger, var det inte ett apoteket? 

Tvärsöver på andra sidan Långholmsgatan låg Frälsningsarmén, Tobaksaffären och en blomsteraffär.

Nere i tunnelbanan så låg det ännu en blomsteraffären precis när du kom ut från spärrarna. Bageriet fanns där då som nu. Detsamma gäller hårfriseringen och pressbyrån, men vad låg där Akademibokhandeln och mobilaffären nu ligger? Visst var det bara en vägg och en dörr in till ett personalutrymme. Kan inte komma på det så här på rak arm. Märkligt?? 

Visst ja, korvkiosken och Taxistolpen utanför den lilla sidogatan ej att förglömma. Det här är vad jag minns utan att fuska. Fyll gärna på om ni vet om att jag missat något, eller minns fel …

I det här hörnet låg ungdomsgården och du kunde även komma till Vår teater den vägen, fast huvudingången till ”Vårtan” låg på Borgargatan. Bänken som skymtas under Högalidsspången togs bort eftersom områdets A-lag gillade att vistas där. Den låg väldigt nära Systembolaget så att säga och Blondie Burger var bara ett stenkast därifrån.

I det här hörnet låg ungdomsgården och du kunde även komma till Vår teater den vägen, fast huvudingången till ”Vårtan” låg på Borgargatan.

Det är märkligt att detta hörn kan framkalla ett romantiskt skimmer med tanke på vad jag tyckte då. Men det har säkert med min ålder att göra …

Bilderna fann jag på sidan ”Det gamla Stockholm (Södermalm)”.

Två andra viktiga personer och personliga favoriter i området var närpolisernas Sanna Granbeck och Ylva Björn, när det begav sig. Sanna säger själv att Hornstull fortfarande ligger henne varmt om hjärtat liksom Hammarby och vi blev faktiskt inbjudna till Högalidsskolans 100 års jubileum i höstas, trots att det var 7 år sedan vi slutade. Har lite ”ben” kvar på Söder trots att jag faktiskt flyttade redan -99. 

Men är det något jag minns väldigt väl så är det musikstället Domino. Där har jag varit på åtskilliga rockkonserter genom åren. Men det behöver vi inte fördjupas oss i nu, utan nu är det de olika verksamheterna i lokalen på Långholmsgatan 38 jag koncentrerar mig på.

Kärt barn har många namn

Den 18 januari 2021 hittade jag ett gammalt foto från 1929, men visste inte riktigt hur jag skulle presentera bilden. Med tålamod brukar det ge sig. Så plötsligt fick jag följande fråga:

• Kommer du ta upp Fonzie som låg på Långholmsgatan 38?

Frågan ställde mig lite grann och givetvis måste jag googla. Hittade snabbt en gammal artikel i DN från den 5 januari 1996 och därmed fick bilden en text värdig dess historia. Kul att även kunna skönja Olle Engkvist skylten på fotot …

Skiftande verksamheter

Först var det biograf, sen nöjespalats. Idag gym, café och träningslokal. De stora lokalerna i funkishuset vid Hornstull har hyst många aktörer, men under de senaste decennierna har satsningarna ofta stupat. Vilket öde som väntar lokalerna i funkishuset återstår att se.

Lokalerna togs i bruk redan 1930. Då hade fastighetsägarna, makarna Sven Visborg och Anna Johansson-Visborg, låtit byggmästaren Olle Engkvist uppföra en fastighet i hörnet Hornsgatan-Långholmsgatan. Den inrymde bostäder men längst ned i byggnaden låg Stockholms första biograf i funktionalistisk stil.

Den nya biografen Flamman, som drevs av SF, invigdes den 3 februari 1930. Neonljusdekoren, den stora glasade entréhallen och den blåa salongen fri från utsmyckning men med stora vita lampor i rader längst med väggarna väckte stor uppmärksamhet vid premiären. Det var inte någon liten kvartersbio utan en stadsdelsbiograf med 945 säten. Vilket innebar att den var en av Stockholms största biografer fram till nedläggningen den 22 januari 1963.

Lokalerna blev helt ombyggda ett år senare för att inrymma Putte Wickmans danspalats ”Putte”. I och med det inleddes en 30-årig period av dans-, restaurang- och nöjesaktiviteter i lokalerna. 

Aktörerna på Långholmsgatan 38 har varit många de långlivade, som jag ser det. Biograf Flamma,  Danshaket Puttes  och pop- rock stället Domino.

Men de flesta projekten blev kortvariga, det har varit Bingohall, Kulturama och ungdomsdisko med mera. Namnen på nöjeslokalen har varierat genom åren: King Side, Fonzie, Nya Flamman, XL, Exit, Maze och Rendez-vous. Gym: Corners Hälsocenter och nuvarande Friskis & Svettis.

”Mats Floderus, tillsynschef på Stockholms socialtjänst, har vid flera tillfällen sett sig tvungen att föreslå att länstyrelsen skall återkalla alkoholtillstånden. Förutom bråk i och utanför lokalen har det varit problem med kringboende som inte uppskattat de nattliga aktiviteterna.

Det har alltid varit problem med kringboende som störts när det bedrivits restaurang i lokalen. Den lämpar sig inte för sena nattaktiviteter, samtidigt är det svårt att fylla en stor lokal med hög hyra med annan publik verksamhet som lönar sig. Det är en för stor lokal för en traditionell restaurang, man måste nästan erbjuda underhållning för att locka folk, men samtidigt ligger den lite felplacerad för detta ändamål också. Det har blivit något av moment 22 för dem som försökt driva nöjesevenemang i lokalerna, säger Mats Floderus.

Fakta om biografen har hämtats ur Kurt Berglunds bok ”Stockholms alla biografer”

När Stockholmspolisens IF, Corner AB invigde sitt hälsocenter den 17 maj 1995 i helt ombyggda lokaler trodde säkert många att det skulle bli en långvarig och stabil verksamhet, men det återstår alltså att se vad som nu händer. Av den ursprungliga gamla funkisinredningen återstår dock intet. 

Mira som började träna på Corners hälsocenter i höstas tycker det vore tråkigt om gymet gick i konkurs. Hon tycker att lokalerna är oerhört fräscha och har även nostalgiska minnen då hon som 16-åring dansade på ”Exit” och drack Coca-Cola i baren på balkongen där träningsredskapen nu står.

• Det var ett riktigt cola hak med ett jättestort dansgolv, säger hon.

Har inte hittat vilket årtal som Domino öppnade, vilket är märkligt, men jag är ganska säker på att jag var där med kompisar torsdagen den 12 december 1968 (natten mot Lucia). Men jag kan minnas fel.

Däremot har jag hittat en artikel i DN som kan berätta att sommaren 1996 flyttade Friskis & Svettis in sin kansliverksamhet och i augusti kunde de, som det står i artikeln, börja med gympingen, skrotlyftandet och solariesolandet.

Då byter vi spår och flyttar oss över till Långholmsgatan 20 och det gör jag på detta sätt. Trots att jag större delen av mitt liv varit en hängiven skivsamlare och hade fler än 4000 LP skivor och långt fler 45 varvare när det var som mest. Alla skivor stod i perfekt ordning i min 1,5 rums lägenhet på Hökens Gata, inklämda i mina lagerhyllor med avskiljare i alfabetisk ordning. Kunde plocka fram en skiva jag ville lyssna på väldigt snabbt. Började samla skivor runt 1963, 64, fast det visste jag inte då. Skivsamlingen växte utan att det märktes, men så började Stefan arbeta på Bergsundsgården, med samma brinnande intresse för vinyl och då blev det som om vi triggade varandra. De flesta skivorna inhandlades på sextiotalet för att avstanna i början av sjuttiotalet. Men tog fart igen under slutet på sjuttiotalet och hela åttiotalet. Var stamkund på Pet Sounds, Jakobsgatan och Gamla Stans skivhandel på Stora Nygatan. Samt många fler, ingen nämnd ingen glömd!

Blev ganska bra på att förutse vilka artister, skivor som skulle öka i samlarvärde över tid och köpte därför dubbla ex. av många rariteter. Bra att byta med framöver och tillslut blev det så många plattor att jag gjorde en egen skivlista (trycksak) och kallade den för Berliner Records. Men det blev en engångsföreteelse. Det var alldeles för jobbigt att packa och skicka ut.

Se där en liten inledning för att komma till huvudämnet. Mickes Serier, CD & Vinyl. Fortsatt text har jag hittat på nätet, citerar rakt av och de två första bilderna är från Facebooksidan Mickes Skivor.

Mickes Vinyl

Mickes Englund har en skivbutik på Långholmsgatan, som firade 25:års jubileum 2021. Givetvis måste denna klassiska butik nämnas när min genomgång av Långholmsgatan finner nya märkliga vägar. Den har funnits så länga att jag knappt märkt av den när vi gått förbi med barnen på väg mot hembygdens olika utflyktsmål. 

”Micke Englund slog upp dörren till Långholmsgatan 20, den 22:a november 1996. Micke själv hade jobbat i samma bransch under nästan fem år och hade under den tiden skapat sig en vision om en butik med allt för alla. Lokalen intill det gamla ölhaket Tjoget fick utgöra platsen där affärsidén skulle förverkligas. Sakta men säkert tog utbudet form och musikälskare började söka sig till butiken”.

Micke är en stor profil i hembygden Hornstull och så här skrev han själv på Nyårsdagen 2021.

”Nyårsdagen 1998 var min butik stängd hela dan eftersom jag åkte bort över helgen.

Efter det har jag haft öppet VARJE dag – 365 dar om året. Idag är det alltså 23 år i sträck utan en enda stängd dag.

En udda blandning av överentusiasm, världsrekord, tvångstankar och… ja en del annat också. För handen på hjärtat, man behöver inte ha öppet en dag som den här – men jag vill heller inte spräcka en så pass lång svit för att ligga på soffan och titta på backhoppning.

Nåja, alla sviter är dömda att spricka så även denna. Innan den dagen kommer vill jag passa på att tacka alla ni kunder som har gjort det här äventyret jag ramlat in i möjligt. Utan er ingen butik alls såklart.

Ett stort tack alltså till alla er tillsammans med en stark förvissning om att året som precis har startat kommer att bli ett bättre år än det som just gick in i historieböckerna”.

Det började i november 1996 och allt eftersom åren går blir man till slut ett med den verksamhet man bedriver och en självklar det i hembygden Hornstull. Det är vi som skall tacka Micke!

Se där då kom inlägget att handla om två lokaler där de bägge verksamheter startade samma år, 1996 och de finns fortfarande kvar.

19. Nedslag kring Långholmsgatan  

Publicerat den 13 januari, 2022     1 kommentar

och grannskapet genom åren

Biresack Livsmedel 1930 – 1987

Ramlade över Peter Biresack’s fina bilder och text om sin far, som drev Biresack Livsmedel på Långholmsgatan 9. En affär som låg på samma adressen i 52 år, från 1935 till 1987. Då var livsmedelsaffären en del av hembygden Hornstull och kunde ses genom fönstret på Bergsundsgården, snett mitt emot på andra sidan gatan.

Peter och jag arbetade dessutom tillsammans på Bergsundsgården ett par år i mitten av sjuttiotalet.
Foton är Peters egna, men även några ifrån ett reportage i en lokaltidning på Södermalm, årtal okänt. Några av bilderna har jag färglagt med MyHeritage app.

Peter skriver följande om starten på Facebooksidan Det gamla Stockholm, den 25 april 2017:

”Frans Biresack som startade Biresack  Livsmedel var min farfar. Min far, Georg Biresack, började jobba i affären som 13-åring, övertog när farfar pensionerade sig och drev den fram till 1987 då den avvecklades. 

Min farfars far, som skrev sitt namn Bircak, kom till Sverige från nuvarande Slovakien någon gång på 1870-talet. Då var det en del av det Österrike -ungerska imperiet och min farfarsfar kallade sig ungrare när han kom till Sverige. Han var inte av judisk utan av romsk härkomst. Han bosatte sig först på Pilgränd på söder, en gata som inte längre finns kvar. Han gifte sig med en kvinna vars föräldrar kom från en grannby till den han själv var född i, och som redan fanns i Stockholm när han kom dit. De fick 6 barn, däribland min farfar. Han startade sin första butik i hörnet av Tavastgatan och Blecktornsgränd i början av förra seklet. Senare flyttades butiken, först till Brännkyrkagatan, sedan till Borgargatan och slutligen till Långholmsgatan 9 (år 1935).

Sommartid drev farfar också en butik på Lambarön utanför Hässelby”.

Biresack Livsmedel var ett företag som under lång tid fanns på Långholmsgatan. Bland annat när jag bodde på Verkstadsgatan och även senare när jag arbetade tillsammans med Peter Biresack på fritidshemmet Bergsundsgården 1975/76. Att träda in i den  butiken var en lukt och syn upplevelse ( var på väg att också säga smak, eftersom det vattnades i munnen) som inte längre går att återskapa. 

Jag tycker att butiken är värd all uppmärksamhet och att den absolut inte får glömmas bort. Ett bonusrecept:  

Bisses gryta

Jag har har i mina efterforskningar även hittat ett recept på Bisses gryta, på sidan Familjeliv, från en insändare den 3 maj 2005. Jag tycker den platsar här: ”Jag rekommenderar varmt ”Bisses Gryta” som äts friskt i min familj. Bakgrundsfiguren är ”Bisse”, charkuteributiksägare Biresack på Långholmsgatan i Stockholm. Det finns nog ingen här som är gammal nog att minnas honom, men en gång i tiden var hans butik ett landmärke på Söder i Stockholm. Han var också min gammelmorfar. Efter kriget satte han upp ett recept på Falukorvgryta på dörren till sin butik. Så här stod det:

Skiva falukorv i önskad mängd

Skiva potatis i önskad mängd

Varva i lager i gryta tillsammans med Dillkvistar

Fyll på med vatten tills det täcker alltsammans

Lägg i en grönsaksbuljong tärning och låt koka tills potatisen är mjuk

Äts med senap

• Urenkelt och urgott!

Kafé Tjoget 1929 – 1994

Korta varianten lyder, ölkafét etablerades år 1929 och stängdes 1994 (65 år).

Den längre berättar bl.a. historier som den Lasse Strömstedt skrev i sin bok Fånge 981. ”Sen knallade han iväg. Med största sannolikhet till kafé ”Skitiga Duken” på Långholmsgatan innan han tog spårvagnen. ”Skitiga Duken” hette egentligen Tjoget, som låg på på Långholmsgatan 20 och var första anhalten för de flesta frigivna fångar”.

Har också hittat texter där ägaren Sonja Rezar berättade att hon funderade på att att lägga av redan 1991 på grund av att kundkretsen minskade. Tiden var förbi när hon kunde se äldre herrar i hatt och överrock sitta och ta en bira och snacka bort en del av dagen.

Första gången jag själv klev in på Tjoget var i början på sjuttiotalet. Jag bodde ett år i en lägenhet på Verkstadsgatan. Tjoget var bra ställe att äta frukost på innan jobbet på Turistcentralen, rejäla mackor, halv rågkaka med köttbullar. Sedan flyttade jag in i en lägenhet på Södermannagatan och besöken avtog. 

Att skriva om Tjoget utan att nämna Texas, vore för mig väldigt konstigt. 

Texas som dog julen 1992. En person som jag inte kände men som man ändå hälsade på när våra vägar korsades, från det att jag började på arbeta på Långholmsgatan. Han var självklar del av hembygden i Hornstull.

Ibland kunde man stötta på honom när vi gick förbi med ungarna, på väg ut eller hem när  han kom ut genom dörren till Ölsjappet Tjoget. Några gånger kom han förbi när jag var nere på fritidshemmet Lorensberg och hjälpte till. Hur som helst det var en vänlig hjälpsam själ som inte gjorde en fluga för när. Efter hans död ordnade Lasse Helgö, som drev Lasse i parken, en fin minnesutställning i april 1993, om Texas. Jag visste genast vad jag ville när jag såg affischerna. Jag tog ett ex. och ramade in. Blev vi en godkänd friskola skola skulle tavlan på Texas hänga i trapphuset, som en hyllning och minne, så blev det också …

Delar ur en text on Texas av Rolf Broberg som jag hittat.

”Vi föds som original och dör som kopior. Sägs det. Fast aldrig att någon skulle komma på tanken att säga så om Bengt Gösta ”Texas” Näslund. I julas dog han, ensam, 83 år gammal, i sin lägenhet på Långholmsgatan. I går var det begravning i Högalidskyrkan. Ett hundratal vänner och bekanta hade mött upp, men ingen släkting.

Halva sitt liv bodde ”Texas” – något annat kallades han aldrig – i krokarna av Hornstull. Det var där han blev känd som en särling, ett original. Vad vi inte såg var de många ärenden ”Texas” uträttade åt sina lika gamla, men mindre rörliga grannar. Han var en god människa, han fann glädje i att göra gott i det lilla, som Lasse Helgö, ”Lasse i Parken”, sa vid hans bår.

”Texas” besvärades av en skada i benet, ett minne från spanska inbördeskriget, där han deltog som frivillig på republikanska sidan. Men om sina krig ville han inte prata. Minnena var alltför plågsamma. Ofta hade han svårt att sova. Men jag tror att han på senare år fick mer ro i sitt liv, sa ”Lasse i Parken”.

Det här är också fint!

18. Kovändningen som förändrade allt

Publicerat den 17 december, 2021     Lämna en kommentar

Det finns beslut och sedan finns det beslut. Den här händelsen från 1987 var avgörande för mitt fortsatta liv. Det visste jag inte då men med en uppmärksam tillbakablick står nu allting helt klart för mig.

Den här texten beskriver tiden före och tiden efter det korta ögonblick då livet byte färdriktning. Jag väljer att inleda med en debattartikel om mellanstadiebarnen som jag skrev jullovet 85/86 som sedan publicerades i personaltidningen ”med andra ord” i januari 1986.

Som vi kämpade för att få behålla de äldre fritidsbarnen på våra fritidshem. Kommer ihåg en rolig happening vi hade på Mariatorget fredag den 7 maj 1982 angående våra mellanstadiebarn på, Bergsundsgården, Långholmsgatan 24. 

Stockholms politiker hade lagt fram förslag om att ta bort mellanstadiebarnen från våra fritidshemmen och vi gick vår vana trogen ut och demonstrerade mot ofoget. Men på samma gång ville vi också ha roligt så jag gick med på att bli uppklädd till allvarlig politiker och höll ett brinnande nonsens tal, där jag blev utbuad och tillslut islängd av våra fritidsbarn i bassängen på Mariatorget.

Sedan gick det som det gick. Beslut togs mot vår vilja och till hösten 86 startade mellanstadieverksamhet på Långholmsgatan 24 (första våningen). Vi fick behålla våra äldre fritidsbarn på Bergsundsgården ytterligare ett år, på dispans, sedan var det totalt stopp.

Det här kom att förändra väldigt mycket för mig och det kom också att prägla resten av mitt liv. Vi börjar med debattartikeln som startade allting och som fick rubriken: Slakten fortsätter

”Mellanstadiebarnen kommer på mellanhand

Med samma envishet som politiker glömmer sina vallöften, kommer förslagen om besparingar på de otäcka mellanstadiebarnen. Dessa mellanstadiesvulster har under åtskilliga år haft den fruktansvärt osolidariska förmånen att få gå på fritidshem. Nu får det vara nog! Äntligen verkar det som om alla beslutsfattare av betydelse är överens. Nu har det bildats en allians som en gång för alla ska ta itu med detta problem. Fullvärdiga medlemmar i alliansen ”mellanstadiebarnslakt” är:

Socialdemokraterna

Moderaterna

Folkpartiet 

Socialdepartementet 

Svenska kommunalarbetarförbundet

Stockholms Socialförvaltning 

Kammarkontoret

Tänk vad fint äntligen råder det ett så hälsosamt ekonomiskt klimat att en mellanstadieslakt av det här formatet kan göras utan några protester.

Tänk om de har rätt

Eftersom man har återkommit år efter år med samma förslag, mellanstadiebarnen ut från fritids, kanske det ligger något i det. Kanske det ser lite löjligt ut när en 12 årig kille cyklar på en trehjuling tillsammans med en sjuåring.  Det är nog bättre att han får utvecklas till en självständig individ genom eget ansvar. Vill han till exempel lägga upp dojjorna på tunnelbanesätet ska han få det utan att vuxna ska behöva lägga sig i.

Sen är det inte bra om han går för länge på ett och samma fritidshem med tanke på den höga personalomsättningen. Det är inte bra för någon med alla dessa nya ansikten och eftersom det inte går att göra något åt den höga personalomsättningen, det skulle bli för dyrt, så är det lika bra att de slutar så fort som möjligt.

Åldersuppdelning

Under många år har vi i Sverige arbetat för en strikt uppdelning av åldrarna. Varje människa på sin plats. 

Pensionärer i servicehus

Tonåringar på ungdomsgårdar

Skolbarn i låg-, mellan- och högstadiet 

Förskolebarn på dagis

Vi ska inte frångå den svenska modellen på fritids.

Det är också viktigt att poängtera att det aldrig kan vara bra för individens utveckling med för stor social kontroll.

Lågstadiebarnen hämmas

Vi får inte glömma lågstadiebarnen. Det kan inte vara bra för deras personliga utveckling med en massa förebilder. Det säger sig själv att de hämmas under mellanstadiet i barnens positiva förtryck. Det är bättre för samhället på sikt att mellanstadiebarnen växer upp till otrygga medborgare som inte ställer för höga krav. Det blir så jobbigt för politikerna annars. Allt detta talar för att mellanstadiebarnen måste bort från fritidshemmen det är även sund samhällsekonomi.

Alternativ verksamhet

Allvarligt talat nu frågar sig säkert många varför jag undviker att berätta om den alternativa fritidsverksamheten för mellanstadiebarn. Anledningen är enkel, erfarenheten från den verksamheten i Vårberg är att man har svårt att fylla platserna. För den som är någorlunda insatt i fritidsverksamheten är detta inget överraskande. Det blir för jobbigt att börja om på ett nytt ställe när det rör sig om bara 3 timmar utan tillsyn. Vilket kan verka nog så spännande. Får jag inte vara kvar på mitt fritids så får det vara. Därför ger föräldrarna oftast vika för barnens önskemål om att få sluta. Dessutom förbättrar de familjernas ekonomi.

Hur ser det ut i Högalid

Av tradition har vi på Södermalm haft kvar mellanstadiebarnen på våra fritidshem. Just nu har vi sjuttioenmellanstadiebarn av 200 inskrivna, det blir 35,5%.

Vi har aldrig förstått hur man kan tala om tioåringar som en enhetlig grupp. För oss har det alltid varit självklart att två tioåringar har olika mognad. Vi har haft 13 åringar som gått på fritids och vi har haft nio åringar som har slutat. Det viktiga har varit att föräldrar, barn och personal har varit överens när ett beslut om att sluta hartagits. Det märkliga är att det ska vara så svårt för alliansens ”mellanstadieslakt” att fatta dessa självklarheter.

Varför gömmer ni er

Som sagt, det här är ingen ny fråga. Men det finns en skillnad. Var är alla som med kraft försvarade mellanstadiebarnen på sjuttiotalet. Vi vet att ni jobbar kvar, fast kanske med andra arbetsuppgifter. Nu är ni assistenter, barnomsorgsinspektörer och socialchefer. Er tystnad säger allt om klimatet inom socialförvaltningen.

Är ekonomin så dålig

Flera år i rad har Stockholms stad fått in mer skatteintäkter än man räknat med. Vad gör man med de slantarna? Vi måste tyvärr spara dem för snart kommer det dåliga tider.

• Jag säger bara LEO och SKAMDIA. 

Enskilda människor och företag tjänar hundratals miljoner på grund av känningar. Stockholms stad har tänkt sig tjäna 30 miljoner på mellanstadiesvulsterna. Skamdia´s aktieklipp gav aktieägarna 1 500 miljoner. 2% av den summan till mellanstadiebarnen och vi hade kunnat sätta punkt här. 

Vi uppmanar föräldrar, personal och politiker att ta sitt ansvar och göra allt vad som står i deras makt för att stopp detta förslag … någonstans.

Slit inte bort våra traditionsbärare från fritids!

Försent att lägga

brunnslocket på

när barnet fallet i

Isländskt ordspråk

9 fritidshem i Högalid // LåN

För att göra en lång historia kort sade samtliga tre anställda upp sig på det nystartade MSV, efter bara ett år. Då hade verksamheten varit igång sedan hösten 1986 och ingen ny personal sökte dessa tjänster. Det innebar att när sommaren sakta närmade sig saknade våra blivande fjärde- och femteklassare anställda vuxna inför höstterminen 1987. Den tanken stod jag inte ut med, för det skulle innebära att våra underbara ungarna födda 1976, 1977 skulle hamna i, ja vadå? 

Efter att ha funderat och slagits mot min tidigare övertygelse så vann tillslut omtanken om barnen. Jag valde dem, trots att jag visste det skulle väcka uppståndelse och negativa reaktioner i min omgivning. Det finns beslut och sedan finns det beslut. Jag sade upp mig från min tjänst på Bergsundsgårdens fritidshem och sökte anställning på mellansstadieverksamheten i samma hus och togs emot med öppna armar av Socialdistrikt 4. Lappkastet väckte ganska starka reaktioner bland personalen på fritidshemmen runt om i Hornstull och jag blev, i ett slag en impopulär figur, minst sagt. Men i vågskålen låg de äldre mellanstadiebarnen, deras fortsatta trygghet och tillvaro efter skolan i hembygden Hornstull. För mig var det ett lätt val när jag tillslut vägt alla för och nackdelar mot varandra

När jag började arbeta i den här verksamheten hösten 1974 lovade jag mig själv att alltid sätta barnens bästa i fokus. Hur jag än vred och vände på det här dilemmat så slutade alltid diskussion med mig själv att det bästa för ungarna var om jag följde med dem till den nya verksamheten. Sagt och gjort! Så sommaren 1987 åkte jag iväg till Barnens Ö, för att skriva klart boken ”Bergängen mitt hjärta”, sedan återvände jag till Långholmsgatan 24 i mitten av augusti.

Inte till fritidshemmet Bergsundsgården den här gången utan till MSV Spången, som barnen efter omröstning, senare, kom att döpa verksamheten till.

Första dagen barnen kom innanför dörren var jag helt ensam på Spången. Jag kände mig trots allt trygg eftersom jag kände de flesta ungarna sedan flera år tillbaka. Dagen efter kom vikarien Micke (som spelade saxofon i Rolf Wikströms band) och i början på september, ett par veckor efter starten, anställdes Lena som föreståndare.

Det blev ännu en fin period på Långholmsgatan där vi inledde arbetet på Spången med något som vi kom att kalla för ”verkstadspedagogik” där vi delade in barnen i olika intressegrupper. T.ex. sömnad, bild, läder, matlagning och musik. Vi inspirerades av ett msv. i Enskededalen där vår vänner Lena Ljunggren och Mario Marx jobbade. 

En händelses som ser ut som en tanke var att både Mario och jag var i fackliga sammanhang starka förespråkare för att behålla 10 – 12: åringarna på fritids. Men när politikernas beslut gick emot fogade vi oss och tog skeden i vacker hand. Vi började bägge, märkligt nog, att arbeta på mellanstadieverksamheter.

Ibland när jag tittar tillbaka kan jag fundera över varför saker och ting sker. Avgörande val tas som i backspegeln kommer att förändra hela ens liv. Men det har du ingen aning om när det sker. Om jag inte bytt arbetsplats hade Lena och jag gift oss då? Skulle vår fina dotter Annie ha funnits? För att inte tala om vårt barnbarn Majken? Hade Bergsundsskolan som jag och Lena startade 1993 ens existerat? Hade jag suttit på Fårö och skrivit dessa rader om inte … 

Det är stora frågor som aldrig kommer att få något svar, men det logiska svaret är ett osentimentalt nej. Det skulle ha funnits något annat, men vad kommer vi aldrig få veta. Nu existerar Bergsundsskolan och skolan finns fortfarande kvar inhysta i huset, efter mer än 30 år på Långholmsgatan 24.

Lena och min väg korsades hösten 1987 och resultatet blev så fantastiskt att det är svårt att sätta ord på det. Det var absolut värt all den skit jag då fick ta då, för min uppmärksammade kovändning. För mer än 36 år sedan!

Det är svårt att veta i förväg vart livet leder oss och vilka vägar vi tar genom åren för att framtiden skall leda oss till den nu existerande nutiden. Men med facit i hand kan alla hitta fascinerande ledtrådarna som tog oss dit vi tillslut hamnade. På gott och ont, mest på gott!

– För nu finns Bergsundsskolan! Nu finns Axedin och Annie med sin egen familj. Sist men minst Majken och i år firade vi alla jul tillsammans!

Uppdatering, nu är det Nike som är minst …

17. Alla är vi barn i början

Publicerat den 8 december, 2021     Lämna en kommentar

Det här inlägget beskriver den första tiden (1974) men även den sista tiden (2021) under mitt yrkesliv. Alltså perioden precis före och tiden efter min fasta punkt Långholmsgatan 24. Som avslutning får jag, i sista minuten, även med en kort hyllning till ett barn som fyller femtioår idag. – Grattis Sara!

Tillägnar den här texten alla barn som jag har haft glädjen att möta i yrket, under dessa år, på kollo, dagis (ja, jag vet att det heter förskola), fritids och skolan. Ni vet alla vilka ni är, jag vet också och har inte glömt! Givetvis ska även mina kollegor under alla dessa år också ha ett välförtjänt tack. 

Men vi inleder från början. Hittade ett fotografi bland alla mina svartvita kollobilder som satte igång tankeverksamheten. Bilden förde mig omedelbart tillbaka till hösten 1974 och till Sofia småbarnsskola som låg och fortfarande ligger på Fjällgatan i Stockholm.

Jag fyllde 24 år och var i ett omvälvande skeenden av mitt liv. Beslutet att sluta arbeta inom resebyråbranschen efter fem år och helt byta inriktning var taget. Det var ett stort steg, men mitt beslut var orubbligt, dessutom låg det i tiden. Det saknades män inom barnomsorgen och vi togs emot med öppna armar. Jag kände mig redo och manad!

Minns hur jag på min födelsedag, fredag den 6 september 1974, på vinst och förlust ringde till Socialförvaltningen för att fråga, någon för mig främmande person, om hur jag skulle gå till väga för att få börja praktisera på något av stadens daghem. Hamnade i ett vänteläge för att kopplas fram och tiden bara gick. På den tiden var väntan i telefon helt förknippad med en total tystnad. Efter en halvtimmes väntan blev jag tillslut så trött att jag lade mig ner på golvet med telefonluren lutande mot min axel och mitt öra. Tillslut somnade jag. Vet inte hur länge jag sov men vaknade och var, hör och häpna, fortfarande i vänteläge. Givetvis tröttnade jag tillslut på att vänta och där kunde mina ambitioner om att arbeta med och för barn fått ett hastigt och mindre lustigt slut. Men ödet ville annorlunda.

Hade tidigare fått ett tips om att det fanns något som hette Centralföreningen. Tog fram telefonkatalogen och bläddrade och hittade telefonnumret till Centralföreningen för daghem och lekskolor. Slog numret på vinst och förlust och kom omedelbart fram till en kvinnlig röst. Talade om att jag var intresserad av att börja arbeta med barn och fick veta att i så fall måste jag först praktisera på ett något av deras daghem i fyra månader. Berättade att jag visste om det och var fortfarande intresserad.

Hade jag möjlighet att börja efter helgen, måndag den 9 september, så skulle det finnas en praktikplats på Sofia småbarnsskola (Fjällgatan 31). Praktiklönen låg på 425 kr i månaden. Tackade omedelbart ja till erbjudandet och började direkt efter helgen. Arbetsplatsen låg dessutom nära min bostad på Södermannagatan 14.

Detta samtal kom att förändra mitt liv, tillika för väldigt många andra människor som kom att passera min väg genom åren.

En annan lustig sak som jag inte tänkt på, men minns nu, är att min barndomsvän som läste juristutbildningen och bodde granne med mig (på Södermannagatan 16) kom på att han skulle kunna ge mig periodiskt understöd under dessa fyra månader. Med andra ord, ett ekonomiskt bidrag. Sedan skulle han senare dra av den summan på sin deklaration. Han fick avslag av Skattemyndigheten i första skedet, med motiveringen att periodiskt understöd var avsedd för medlemmar inom samma familj och inte för en vuxen vän som uppbar lön.

Detta överklagades omedelbart med hänvisning till att jag endast tjänade 425 kr i månaden och hade hyra och andra utgifter som det var omöjligt att klara sig på. Vi skickade också in mina lönespecifikationer som visade att min sammanlagda inkomst var 1700 kr det sista kvartalet 1974. Överklagan gick så småningom igenom och vi delade broderligt på pengar.

Märkligt med dessa gamla minnen som poppar upp, nästan femtio år senare, från ingenstans.

Det var så allt startade och nu till det första fotografiet i det här inlägget som satte igång hela den här  tankeverksamheten. Hittade fotot i garaget bland alla mina hundratals svartvita kollobilder och det väckte väldigt omtumlande och oväntade känslor. Fotot är på ett barn som heter Sara och bilden tog jag på Barnens Ö sommaren 1981. Skrev om min reaktion på den bilden tisdag den 18 maj, i en sluten Facebookgrupp för oss som arbetat eller varit barn på sommargården Bergängen och det lyder som följer:

”Hittade ett foto på Sara i högen av kollobilder. Hon var aldrig på Bergängen utan på Stugorna, tror jag. Tar med bilden på henne för att hon var i min första barngrupp på Sofia småbarnsskola, Fjällgatan. Året var 1974 och då var hon sex år, men på den här bilden, från 1981, är hon antagligen 13 år.

Sara var det första barn som kom att ty sig till mig, trots att det fanns flera vuxna som arbetat längre i personalgruppen och dessutom var de utbildade. Som ny praktikant förundrades jag över varför hon alltid sökte sig till mig när hon var ledsen, eller blev så sprudlande glad då jag kom till jobbet på morgonen. 

Hittade en dagbok från 1978 där jag skrivit om vad som hände hela det året. På den tiden använde jag endast stora bokstäver. Söndag den 2 mars 1978 läser jag följande:

Antagligen var jag tämligen outvecklad känslomässiga och därför framkallade det både en omvälvande och även en oförklarlig positiv känsla. Men det framkallade samtidigt ett oförskämt bra självförtroende, i arbetet med barn, som sedan varit bestående under mitt fortsatta arbete genom åren. Att vara den som skapade och fick förtroende bara genom att lyssna, ta sig tid, trösta och ta dem på allvar gav mersmak och en inre stolthet. – Vem vet annars hur länge jag blivit kvar i yrket? 

_{Hittade även mina vitsord efter praktikarbetet på Sofia Småbarnsskola. Att förhållande till barnen blev ”Utmärkt” är inget som förvånar mig det minsta …}

Sedan dess sa jag alltid tyst till mig själv, ge det bara tid, för tillsammans kan vi åstadkomma underverk. Ge inte upp trots att det ibland känns mörkt, utan orka så kommer belöningen och i slutändan kommer den vara ovärderlig. Den inställningen tog jag även med mig till kollo och hade också lyckan att där få arbeta med många likasinnade.

Givetvis har den här insikten växt fram över tid och inte låtit sig formuleras tidigare. Det är först här på Fårö som jag vågat klä erfarenheterna i ord och en av anledningarna är att detta foto väckte så mycket som jag tidigare inte förstått. Det var bara att vänta, ge det tid och så värkte den här texten fram sig själv tillslut …”

Tisdag den 18 maj 2021, tog en kollega en bild på Fårö Förskola Fritids utan min vetskap (ja, då jobbade jag fortfarande kvar i yrket trots min ålder). Ett färgfoto som jag genast gjorde om till en svartvit bild.

Ett fotografi som jag är hemskt glad över att ha fått skickad till mig. För bilden tycker jag visar på ett ordlöst sätt att det jag tidigare skrivit fortfarande bär frukt år 2021. Inställningen till barn är tidlös. Visa dem respekt, omsorg, omtanke, humor och vänskap så kan du försätta berg. Därför hör fotona ihop trots att det snart gått 40 år mellan dem. Hoppas jag har lyckats förmedla det till de barn jag har haft glädjen att haft ansvar för under mina 47 yrkesår

Fredag den 21 maj hittade jag ytterligare ett foto på Sara och hennes kompis Malin. Jag tog det antagligen 1977, när Södermalms fritidshem samarbetade på sommaren och vi hyrde en gemensam buss för att åka ut till Flaten på badutflykt. Då är de nio år skulle jag tippa, eller ska fylla senare under året.

Nu tror jag inte att Sara har något minne av mig efter bara fyra månader tillsammans på daghemmet. Men jag tror att vi vuxna har svårt att glömma det första barn som uppriktigt visade oss sin tillgivenhet när vi var nya och osäkra i yrket. I alla fall är jag ett levande bevis på att så inte är fallet. Jag har inte glömt och kommer aldrig att glömma som säkert alla förstår.

Det var lite tankar från mitt första trevande år inom yrket. Varför inte avrunda med en text om mitt (troligtvis) sista år, som jag tycker hör ihop och som skrevs den 19 juni 2021.

”Sommarlovet

För skolbarn är sommaren utan gräns.

Alla människor minns hur det känns.

Med tiden blir åren emellertid korta.

Oändlighetskänslan är tidigt borta.

Här sitter jag nu med avund och ser

att barnen går inte i skolan mer.

Dem angår det föga vad klockan är slagen.

De sitter och metar i sommardagen.

De lyssnar sorglöst till gökens röst.

De vet att ofattbart sent blir det höst.

Abborren nappar och solen glänser.

För skolbarn är sommaren utan gränser.

_{Alf Henrikson, 1961}

Alf Henrikson föddes 1905 och var alltså ca. 56 år när han skrev dikten.

Lena visade mig den här texten, som DN publicerade den 18 juni i år och jag har inte kunnat släppa orden. De väckte så många funderingar. Ibland vill jag säga så mycket att meningarna knappt får plats i tankarna, trots det kommer här ett försök att sätta några av dessa på pränt. På mitt eget lilla sätt.

För det första vet alla äldre att sommarlovet kändes så gränslöst långt, när vi var barn. Så var det för oss och är det troligtvis även för nutidens barn och så var det garanterat för våra föräldrar. Vad beror det på? Det troliga är att som barn hade vi inte levt i så många år och då var tanken på att framför oss låg två månaders ledighet. En evighet!

Det blev ännu mer påtagligt när du som jag, haft ett arbete som innebar glädjen att dagligen få omge sig med barn. Vilket jag har gjort i snart 47 år och även fått förmånen att fortsätta med det här på Fårö. 

I torsdags, dagen före midsommarafton gjorde jag ”kanske” min sista arbetsdag i yrket. Vem vet? Det har varit fina stunder på det lilla föräldrardrivna Fårö, förskola fritids. En fantastisk ställe bestående av förskolebarn (blöjbarn) och fritidsbarn i låg- och mellanstadieåldern. Med ett arbetssätt som blandar de olika åldrarna på ett sätt som jag var van med från förr, på hemgården Bergsundsgården i mitten på sjuttiotalet och åttiotalet. 

Vet inte om alla vi som bor och verkar här på Fårö förstår hur viktigt denna inrättning är för oss alla i nutid, men även som motivation och tillförsikt in i framtiden. Här går det barn som på ett självklart sätt växer upp lyckliga över sin barnstuga och med en växande självkänsla och stolthet över att få bo och leva i sin hembygd. Så är det för alla runt om vårt avlånga land och även för de som växte upp i hembygden Hornstull …

Jag vill berätta om liten episod som knappats märktes när den inträffade, men ändå kom att betydde mycket för mig.

”Gick på en långpromenad med Eskil, en stekhet junidag i Ullahau, när jag på avstånd får se ett gäng med min granne Fia’s Islandshästar komma mellan träden. Jag visste att det var flera av barnen från fritids som kom emot mig. De hade ett tredagars ridläger och givetvis blev det glada tillrop och hälsningar när våra vägar passerades. Eftersom jag också visste att en av barnen hade blivit dyngsur året innan, för att hennes häst plötsligt lagt sig ner i Ekevikens vatten, skickade jag en liten gliring när hon red förbi:

• Håll dig torr i år!

Vilket väckte stor munterhet bland alla eftersom vi gemensamt kände till vad som hade hänt året innan och då behövdes det inga mer ord. De red iväg glada i sinnet och Eskil och jag gick vidare åt motsatt håll, men vilken lycksalighets känsla som for igenom kroppen, som varade länge den dagen.Vad berodde det på? Jo, jag tror det är så enkelt att vi tilltalade oss med våra namn, vi var välkända för varandra och hade tidigare haft gemensamma upplevelser. Vi var kända! Inte okända! Det är vad arbetet på Fårö FF inneburit för mig. Att vara en bidragande del och dra mitt strå till stacken i det lilla samhället. Den betydelsen kan inte underskattas och för det är jag evigt tacksam!

Min sista dag på Fårö FF så gav några av oss varandra små vackra stenar som vi hittade i havet, som ligger nedanför barnstugan. På vägen upp från stranden gick vi genom en oklippt blomsteräng och samspråkade lite. Plötsligt sa ett av barnen till mig att den här stenen kommer jag behålla och när jag är femtio år kommer jag att visa den för mina barn och berätta att den har jag fått ifrån LåN som en gång bodde här på Fårö. Snabbt räknade jag ut att det skulle ske 2061 eftersom hon nu är tio år. Hennes ord har nu sjunkit in och jag inser att det jag fick där och då, är en hedersbetygelse som inte kan köpas för pengar. 

• Sentimental? Ja visst! Men vem skulle inte vara det vid sjuttioårs ålder …

Jag har under ett par år, till och från, arbetat på Fårö Förskola Fritids och vill på något sätt uttrycka min tacksamhet över att ha fått vara en liten del av denna fina verksamhet! Att vara igenkänd och accepterad av barnen i ett litet samhälle är en ynnest få förunnat och är så viktigt att ta tillvara på.

Att arbeta med barn innebär att du dagligen blir matad med underbara små episoder. Det är lätt att bli hemmablind. Men ger jag mig tid att reflektera efter dagens slut, då finns de där redo att förgylla min tillvaro. Det finns garanterat hundratals, om inte tusentals historier som aldrig blivit nedtecknade. Men känslan och värmen under alla dessa år kommer alltid finnas kvar på ett eller annat sätt.

Som vanligt skrevs texten lite av sig själv, i tre omgångar, utan några större justeringar och hade den inte skrivits när det blev gjort utan en annan dag hade den säker haft ett helt annat innehåll”. 

Idag onsdag den 8 december råket det vara en födelsedag (jämna år) för en annan Sara, som jag hade när hon var barn på fritids (i sex år) och därför passar det utmärkt att tillägna henne den här texten. Hon började på fritids 1978, för 43 år sedan. Tidigare i år återupptog vi kontakten igen och träffades i augusti för en promenad på Långholmen och en lunch i gamla fritidshemmet Lorensbergs lokaler, annex till Bergsundsgården (nuvarande Lasse i parken). En stor anledning till det var att hon läst mina texter om Långholmsgatan 24.

Den 9 oktober var hon dessutom med på Portal24’s mingelpromenad runt Reimersholm tillsammans med barn och personal som gick på hemgården Bergsundsgården när det begav sig. Idag önskar jag dig det bästa och säger:

• Grattis på femtioårsdagen Sara!

PS! Antar att det är ok att visa foton på barn som jag plåtade för över fyrtio år sedan. Barn som numera är över femtio år eller äldre …

16. En glimt av att falna 

Publicerat den 1 december, 2021     Lämna en kommentar

Det här är första länken i den kedja som blev upphovet till att Portal24 finns. Insikterna som kom till mig under två julinätter 2019 på Visby lasarett.

Försöker nu att beskriva det i en lång men viktig text som påbörjades omedelbart på Visby akuten med en rubrik som direkt kom till mig ”en glimt av att falna”. Skrev sedan ner olika iakttagelser och stolpar under de två dygn jag var inskriven. Raderade och skrev om, tillslut gav jag upp, men lät ett utkast få ligga kvar i ett dokument på paddan och mogna. 

Den 30 april 2021 var det dags att formulera denna krönika och jag var lite nyfiken på slutresultatet själv faktiskt. Har känt det vara angeläget att förmedla mina erfarenheter av att drabbas av en Tia eftersom många runt omkring oss drabbas, lite i skymundan.

Efteråt när oron i själen mojnat och lugnet återvänt, har jag uträttat en del saker som troligtvis aldrig skulle blivit gjorda om inte det här inträffat. Små projekt som förhoppningsvis varit till glädje för de som fått tagit del av dem, men som även har givit mig mycket. Givetvis fortsätter jag på den inslagna linjen så länge det är lustfyllt och tiden räcker till.

Tidigare förknippade jag en tia med en slant, eller en bra prestation, men sedan sommaren 2019 fick begreppet ”tia” en helt ny innebörd. Tror att det är viktigt för oss alla att vara lyhörda för varningssignalerna. Signaler som har en förmåga att  tjuta så högt att det inte hörs!

Just i denna stund pågår projektet ”Text sammanställning till Majken” (mitt barnbarn). Det är precis som det står. Under en livstid hinner du skriva väldigt mycket, även om det inte görs så ofta. Sparas texterna i olika lådor eller på hårddiskar blir det en ansenlig mängd tillslut. Problemet är bara  att det ligger lite huller om buller på olika ställen. Men ut med det när det kommer fram så fixas kronologin lätt efteråt. Det är i alla fall planen.

Har också funnit en form som jag gilla, där texterna görs om till bilder. Har som  pensionär gott om tid och tycker även att det är givande. Vi får se hur det blir när sommaren, solen och värmen kommer. Den dagen den sorgen …

Söndag den 16 juni 2019

Vaknad ur en djup sömn med en brutal yrsel. Alla larmsignaler gjorde sig påminda samtidigt. Försökte vända mig i sängen som i dvala, men kände att allting snurrade och jag trycktes ner emot madrassen som om det fanns ett osynlig hål med stark dragningskraft under mig. Satte mig tillslut vingligt upp på sidan av sängen och märkte hur jag sakta föll ner på vänster sida om sängen utan någon som helst  styrsel i kroppen. Ropade på Lena som vaknade och hjälpte till att stötta mig upp. Blev omedelbart illamående och måste få hjälp ut på toaletten. Lena bistod mig på ena sidan samtidigt som jag använde bägge händerna som stöd mot väggen på andra sida. Dunsade ner på toalettstolen och fick papperskorgen i mina händer. Där blev jag omuntert sittande i över en timma och lät fördämningarna släppa från två håll. Jag tömde mig totalt, men den kraftiga yrseln var kvar. Samtidigt ringde Lena 1177 för att få vägledning. 

Då skall det även sägas att jag drabbades av kortvarig yrsel kvällen innan, vid halv åtta tiden, då jag var hemma själv. Satt vid köksbordet när det snurrade till. Kom till insikt att min mobil fanns på andra sidan rummet på soffbordet, jag insåg att det var viktigt för mig att att ta mig dit. Reste mig upp, vinglade till och fick med hjälp av mina händer ta stöd mot väggen för att nå soffan. Där blev jag sittande med mobilen i handen och väntade på att  Lena skulle komma hem. Jag visste att hon hade kört av Fåröfärjan och skulle vara hemma om en kvart. Yrseln gick över straxt innan Lena kom hem. 

Jag berättade vad som hade hänt och genast ringde Lena 1177 för att få råd. Det hela utmynnade i att vi skulle vara uppmärksamma och återkomma om det uppstod igen. Vilket det gjorde åtta timmar senare som jag just beskrivit.

Åter till Lenas samtal med 1177 i gryningen. De uppmanade henne att omedelbart ringa efter en ambulans. Sagt och gjort! Den skulle var på plats om en till en och enhalv timme. Vi bor på Fårö och då tar det tid innan den akuta hjälpen når fram.

Det innebar att jag hann bli lite klarare i huvudet och kunde till och med klä på mig själv, men även hasa mig ned för trapporna och sätta mig ute i en solstol utomhus. Insvept i en filt  satt jag och invänta deras ankomst. Luften utomhus kändes bra att få andas in.

När de äntligen kom så undersökt de mig direkt och visade upp den allvarliga minen när det mätte mitt blodtryck som visade 217/112. Normalvärden skall ej över 134/84.

För att göra en lång historia kort så låg jag på akuten två timmar senare, efter en stillsam resa ner till Visby lasarett som denna tidiga morgon hade det ganska lugnt trafikflöde. På plats fick jag blodtryckssänkande medicin samt även göra ett antal tester som jag klarade av med bravur. Blev utskriven med recept på ett antal piller och fick även tipset att köpa en blodtrycksmätare på apoteket för att själv kunna hålla koll på blodtrycket. Sagt och gjort och samtidigt tog jag ut de nya medicinerna som stod på receptet.

Sedan dess har det gått nästan exakt en månad innan den nästa olycksbådande händelsen inträffade. Varningsklockan som då tändes ringde med tiden lite tystare för var dag som gick för att tillslut tystna helt.

Måndag den 15 juli

Vaknar till ännu en underbar dag. Dessutom matchdag så efter att Eskil morgonkissas och tidningen hämtas skall Hammarby flaggan hissas och lämplig bild tas för att läggas upp på sociala medier.

Sedan cyklar jag iväg till Sylvis för inköp av varmt färskt bröd till frukosten. Träffar Kerstin K och jag tar upp det där med städningen av Bygdegården efter att Barnkörveckan nu avslutats. 

Märker själv att att det rinner lite saliv ur munnen från högra mungipan och att jag sluddrar under samtalet, men reflekterar inte så mycket över det. Men med närmare eftertanke så klagade Lena under frukosten på att jag talade otydligt och att jag skall sluta prata med mat i munnen.

Dags att ta förmiddagspromenaden I strålande väder med Eskil. Går längs vägen med sikte på att se om Eskils Doodlekompisen Juni är hemma. Det är hon till Eskils stora glädje. En kort stund senare kommer även Doodlekompisen Manne förbi och då är glädjen total. Tre black Doodles tillsammans på Fårö. Nu saknas bara Milo för att alla Fårödoodlar skulle vara här samtidigt.

Märker än en gång i samtalen att jag sluddrar och säger det högt till alla utan att fundera mer över det. Har fullt upp med att foto Fårödoodlar.

Sedan fortsätter promenaden med Eskil och eftersom det är matchdag går vi smala  stigen upp mot Ulla Hau för att ta oss hemåt. Resultaten brukar utfalla till belåtenhet när jag går just den stigen. Skrock! Det kan ni hoppa upp och sätta er på.

Vi pustar ut hemma i hammocken och övriga familjemedlemmar dyker upp, Lena, Annie och Alex. Än en gång uppmärksammas mitt sluddrade tal. Kämpar med att artikulera och tala tydligt men det funkar inte. Annie blir orolig och ringer upp 1177 och lämnar sedan över telefonen till mig. Hon har satt på högtalartelefonen.  

Samtalet är korrekt och mellan alla ord som sägs så fastnar orden ”misstänkt TIA” och att det är tillrådligt att direkt åka till akuten på Visby lasarett. Sagt och gjort. Ingen idé att vänta. Alla följer med, Lena, Annie, Alex och Eskil. Full uppbackning således. På väg ner till Visby känns det angeläget att googla på TIA och detta fick jag fram:

 ”Vad är TIA?

TIA – Transitorisk Ischemisk Attack – är en snabbt övergående tillfällig syrebrist i något av hjärnans blodkärl.

I Sverige får årligen cirka 12 000 personer TIA. Men det kan vara många fler, då alla troligen inte söker vård vid TIA.

TIA orsakas av en liten propp som löses upp efter en kort tid. Symtomen går oftast tillbaka snabbt, inom några minuter/timmar, men det kan även ta upp till 24 timmar.

Vid TIA får man strokesymtom, vanligast är:

Förlamning, svaghet, fumlighet eller minskad 

känsel i armen, benet eller i båda

Snedhet i ena sidan vid munnen

Tal- eller språksvårigheter

Synbortfall på ena ögat eller i halva synfältet

• Åk genast till sjukhus om du får något av dessa symtom!

I Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för strokesjukvård har både stroke och TIA högsta prioritet = prioritet 1! Det vill säga akut utredning och behandling av strokeläkare på sjukhus.

Ny forskning har visat att TIA är mycket allvarligare än man tidigare trott – en av tio personer som haft TIA får stroke inom två dagar!

Ungefär var fjärde som får en stroke har haft en eller flera TIA innan. Därför är det viktigt att åka till närmaste akutsjukhus även om symtomen har gått tillbaka.

Genom utredning och behandling kan man minska risken för att få stroke. Man uppskattar att med god behandling av akut TIA kan man förhindra flera hundra stroke per år – bara i Sverige!”

Känns givetvis lite olustig! Inte bara för att Hammarby spelar borta mot Sundsvall ikväll och att Ulf Lundell spelar på Gåsemora imorgon. Nu har det blivit lite mer personligt också. Men jag slår genast bort tankarna. Jag väljer att se denna resa genom Gotland och livet som en varningssignal och att det måste vara positivt att det enda märkbara förändringen är sluddrande tal och en minimal fördröjning av att orden från hjärnan skall nå fram och ut genom munnen. Javisst ja en lätt domning och stickningar i kinden, som om jag fått en bedövning hos tandläkaren, men att den nu börjar avta. Matematiken och minnen från vissa datum fungerar perfekt när jag i tysthet testar mig själv på min resa genom det vackra gotländska landskapet.

Vid halv två på eftermiddagen skrivs jag in på akuten och vi blir sittandes i väntrummet i tio minuter innan vi kommer in. Blir lagd i ett undersökningsrum och inväntar undersökande läkare. Det tas blodprov och blodtryck och jag får utföra ett antal tester för att kolla fysiken, motoriken samt även minnestester. Scanning av huvudet blev också beslutat. Det blev också klart att jag skulle läggas in på Stroke avdelningen över natten. Sedan skall undersökningsresultaten sammanställas och en överläkare skall bedöma om det behövs vidare vård. 

Givetvis uppmanade jag min oroliga familj att ta sig hemåt till Fårö. Nu är jag på lasarettet och där känner jag mig som fisken i vattnet. Vet inte hur många nätter jag tillbringat på sjukhus men  många är det. Speciellt efter bilolyckan i maj 1966 då jag bröts bägge benen och fick en hel del andra skador. Men det är en annan historia.

Det blev ytterligare några timmar på nere på akuten innan jag fick ett uppföljningssamtal samt väntan på att på att bli inlagd på Stroke avdelningen. Klockan hann bli sex och Hammarbys laguppställning poppade upp i mobilen. Inga konstigheter utan den förväntade. Oron över min belägenhet försvann och istället  blev det en nervös väntan inför matchstart. Alltså precis som vanligt och det väljer jag att se positivt på.

Gick omkring för att hitta en stol i en avskild del på akuten, men ändå med uppsikt så jag kunde se när de kom från avdelningen för att hämta mig. För min del kunde det lika gärna vänta tills runt niotiden då matchen skulle var slut.

Hur det gick i matchen är numera allmänt känt (2-3 vinst). Det tråkiga var bara att samtidigt som jag såg matchen så fick jag aviseringar om gjorda mål några sekunder innan målen gjordes i min mobil. Trist, men det var bara att acceptera. Tio minuter innan matchen skulle sluta kommer det ner en sköterska från avdelningen och ropar  mitt namn. 

Hon undrade om jag ville gå själv eller sätta mig i en rullstol? Jag tog rullstolen för då kunde jag kolla matchen i en bekväm sittande position samtidigt som jag blev rullad mot nattens boning.

Uppe på stroke avdelning var samtliga 10 vårdplatser upptagna, så jag erbjuds en säng i dagrummet som provisoriskt gjorts i ordning till mig.

• Går det bra?

Självklart svarade jag med ena ögat på mobilen! Ytterligare en sjuksköterska kom in och ville göra samtliga undersökningar ännu en gång. Blodprover, blodtryck, personnummer, vilken dag är det, lysa ögonen med en ficklampa, ett i taget och så vidare. Problemet var bara det att det dök upp en flash i mobilen. Kjartansson hade precis gjort 2-3 på stopptid!

• Vänta, vänta lite, sa jag med så lugn röst jag kunde, men troligtvis lät jag väldigt upphetsat. Jag måste få se målet!
• Ja se män, sade hon lite irriterat!

Hon lät mig se när ”Örnen” rullade in bollen i öppet mål och därefter lade jag nöjt undan mobilen och var därmed fullständigt tillgänglig för vad som än ålades mig.

Den här grundliga kontrollen och  undersökning gjordes därefter var fjärde timme hela natten fram till morgonen. Det kändes inte ett dugg jobbigt utan det var en uppskattad trygghet. Har aldrig haft några problem med att omedelbart somna om efter att ha blivit väckt. Det gjorde jag nu också. Varje  gång.

Tisdag den 16  juli

Fick ligga kvar ytterligare ett dygn och missade därmed konserten med Ulf Lundell på Stora Gåsemora. Min vädjan om permission nekades vänligt men bestämt. Men nu fick jag gott om tid att ringa runt till vänner och berätta om min situation och samtidigt lugna oroliga själar. Hade också funderingar på att ringa barn jag tidigare haft på skolan och som jag fortfarande hade kontakt med för att berätta. Men slog det ifrån mig, för jag visste inte hur det skulle tas emot och jag ville inte skrämmas.

Fick eget rum under dagen och märkte att jag inför natten som kom blev orolig och vågade inte riktigt somna. Det hade känts tryggare att ligga i dagrummet på något vis. Här låg jag ensam innanför en en stängd dörr. Visst jag hade larmknapp men det hjälpte inte.

Det blev en hel del tid att fundera över min situation den natten. Ångrar jag något? Ja, kanske det att inte har återupptagit kontakten med människor som jag släppt, men som fortfarande fanns i tankarna. Några beslut togs inte just den natten, men från och med då har jag startat små projekt i det tysta som förhoppningsvis varit till gagn för dem som fått ta del av det. Sedan var det omöjligt för mig att då veta att min titel skulle vara morfar 18 månader senare och att en videohälsning som berörde skulle landa i mitt hjärta nio månader senare och pandemin var bara en blinkning i universum bort.

Denna natt är grunden, ett tyst löfte till Majken, för att sammanställa äldre texterna jag skrivit genom åren så att hon slipper fundera över vem jag var när hon fyllt femtio. Texter som nu även kommer andra till del, på gott och ont. Själv går jag omkring och undrar varför farfar köpte sommarhus på Fårö, den 30 juli 1949, för 2000 kr? Vem var han? Men jag får inga svar och kommer aldrig få det heller.

Somnade utmattad framåt småtimmarna utan att inse att just då inföll ännu en brytpunkt i mitt liv och när jag nu tittar tillbaka är som vanligt Hammarby med på ett hörn.

Träffade flera som var mycket hårdare drabbade än mig på avdelningen under dessa två dygn och kände mig oförskämt frisk i jämförelse, men förstod samtidigt allvaret i det jag råkat ut för. 
Efter ganska precis två dygn på Visby lasarett fick jag träffa läkaren för ett utskrivnings samtal, sedan hemresa genom det ännu vackrare Gotlandslandskapet. Perfekt väder och väl hemma var det som om ingenting hade hänt. Stenstunen stod kvar och log lite förmätet.

Det här var det första tecknet på att även jag var på väg att falna, trots att jag nu mår oförskämt bra och då hade jag ännu inte fyllt sjuttio.

Det har snart gått 2,5 år sedan dess och det är märkligt hur mycket positivt jag varit med om på grund av denna händelse. Med tanke på intiativ jag tagit som antagligen aldrig skulle blivit tagna om inte …

15. När alla trådar går ihop 

Publicerat den 23 november, 2021     Lämna en kommentar

blir resultatet fantastiskt …

Det här skulle bli en hyllning till alla de som valt/valde att arbeta med barn och som jag tänkte skulle ut ur mitt system. De som av rätt anledning valde att bidra till att den yngre generationen fick en bra start i livet. Det blev istället en personlig text som bara kunde skrivits av mig eftersom jag tror mig kunna nysta upp trådarna från förr och sätta dem i ett nutida sammanhang. 

Utgångspunkten är den 23 oktober 2021 och ett evenemang kallat Portal24. Då samlades ett stort antal personer vid Reimersholmsbron för att mingelpromenera under ett par timmar. Den sammanhållande länken är Långholmsgatan 24. Då träffades personal, barn och föräldrar i olika åldrar, där den äldsta troligtvis var född runt 1940 och den yngsta garanterat 2021. Då börjar vi.

I början av september funderade jag över hur vi skulle hinna träffa alla vänner under vårt månadslånga besök i Stockholm. Lena och jag hade möjlighet att bo i hembygden Hornstull och jag visste att det var en omgivning där det skulle vara stört omöjligt att kunna röra sig utan att träffa barn, ungdomar och föräldrar som vi tidigare haft på Bergsundsskolan. Speciellt när Eskil (vår hund) måste ut på promenader tre gånger om dagen. Jag ville mera och såg en chans att under ett par timmar få möjlighet att prata lite längre med var och en. 

Men lördagen den 23/10 kom det så många att jag helt kom av mig och tappade focus. Det blev alldeles för stort och den positiva känslomässiga anspänningen var påtaglig. Det kom personal som Lena och jag anställt när skolan startade, även barn från vår första grupp födda 1987 (en med sitt eget barn) och även föräldrar från den första gruppen.

Även många barn och föräldrar från flera andra åldersgrupper samt kollegor jag arbetade med på Bergsundsgården innan skolan startade. Ej att förglömma Lenas och mitt barnbarn Majken (9 månader) med pappa Alex. Det finns så mycket fina berättelser som gick runt Reimersholm den här dagen, men jag väljer att fokusera på den enastående gruppen födda 2005. Vi träffades först gången i augusti 2011 och var tillsammans på Bergsundsskolan under fyra år fram till sommaren 2015.

Som jag tidigare sagt så var det med en bubblande lycka vi startade promenaden (eller har jag inte sagt det så säger jag det nu), men ganska snabbt stod det klart att det skulle bli omöjligt att hålla ihop alla deltagare. Vi var någonstans mellan 60–70 personer och alla drogs snabbt ut som ett dragspel i mindre samtalande grupper. Som grädde på moset blåste det nordligt, var kallt och den vackra solen värmde inte som önskat. Därför beslöt jag mig ganska snabbt för att kolla med pappa Alex om morfar fick dra Majkens barnvagn och njuta av denna underbara stund, fast på lite avstånd. Omedelbart fick jag en barnkär 05: a bredvid mig och vi fick ett trevligt samtal om bland annat Anna Whitlock, Ellen Key, Elsa Beskow och Jeanna Oterdahl.

Det har sin naturliga förklaring som jag inte hinner gå in på här. Men trots den korta tid vi pratade så kände jag det som en magisk evighet som jag nu bära med mig med värme hem till Fårö.

Samtidigt insåg jag att min ursprungsplan inte var genomförbar. Den att samla alla närvarande och hålla ett kortare tacktal och om anledningen till varför vi alla var samlade. Berätta om de länktrådar som bildade ett vackert mönster från då (2011) till nu (2021) och kanske avsluta med att sjunga herr Kantarell.

Så här skulle det improviserade talet kanske ha låtit:

• Tio år en evighet, eller är det en blinkning i universum?

Vi är många från olika tidsperioder här idag som har Långholmsgatan 24 som gemensam nämnare. Men nu kommer jag koncentrera mig på åldersgrupp 2005. För den skull har jag inte glömt alla ni andra närvarande, personal, föräldrar och barn utan ni ingår som en självklar del i mitt hjärta.

2011 börjar 27 storögda och nyfikna barn på Balder. Som brukligt med sexåringar så spretade det i början åt olika håll, men med hårt arbete och över tid skulle vi komma varandra väldigt nära. Nu såg jag också fram emot att för första gången, men även den sista, få möjlighet att i fyra år använda mig av den egna hemsnickrade pedagogisk metoden SlumpKnappen. Vad det handlar om har jag skrivit tidigare och den finns även att läsa i bloggen Portal24.

Åren går som kom att innehålla så mycket slit, glädje, frustration, skratt, värme och magiska stunder och plötsligt är det över, slut och dags att ta farväl.

Efter 2015 fortsätter jag att ha sporadisk kontakt med några barn i den här Odengruppen, lite mera med ett par stycken. Vi flyttar till Fårö 2017 och jag räknar med att kontakten, som den brukar, ska rinna ut i sanden, men väl på Fårö får vi besök ifrån flera 2005: or under de kommande somrarna. Viket jag efteråt levde på i flera dagar och med sociala medier kunde jag dessutom gratulera flera på deras födelsedagar.

Måndagen den 15 juli 2019 drabbades jag av en så kallad ”Tia” och hamnar på Visby lasarett. Vad det innebär går att googla fram men rent krasst så betydde det att jag låg mer eller mindre vaken i två nätter eftersom jag var rädd för att somna. I stället låg jag och försökte minnas namnen på olika laguppställningar Hammarby fotboll haft genom åren, men även barn i olika åldersgrupper som jag haft under min tid på Långholmsgatan. Bestämde mig för att om jag skulle få reda på och möjlighet att hjälpa någon av de barn jag haft genom åren, på något sätt, då skulle jag ta tag i det. Trots avståndet till fastlandet. Min mobil skulle alltid vara tillgänglig.

2020 slår Covid till och inget blir sig likt, jag minns precis när det gick upp för mig. I mitten på mars åkte vi över till Stockholm för att fira Annies 30 årsdag (vår dotter). Under den här helgen gick vi längs Hornsgatan och överallt, eller rättare sagt samtliga vi såg, gick omkring och bar på stora toalettpappersbalar? 

När vi kom hem till Fårö efter vår Stockholmsvistelse fick jag inte komma till mitt arbete på Fårö Förskola Fritids. Jag fick vara hemma i karantän i 14 dagar.

Den 4 april får jag en filmad sånghälsning ifrån tio stycken 05:or och den kom precis när jag behövde det som mest och bäst. Den kom att betyda mycket i mitt fortsatta covid isolerade liv. Såg filmen ett stort antal gånger under veckorna som kom. Nu fick jag lite att fundera över. Hur skulle jag kunna återgälda denna fina varma gest?

Torsdag den 4 juni får vi ett samtal från vår dotter Annie och hon kommer med fantastiska nyheter. Lena och jag ska bli morföräldrar! Vad det betyder behöver jag knappast orda om, men det var en lyckokänsla som jag fortfarande kan frammana vid behov.

En natt i slutet på juni 2020 vaknade jag och plötsligt stod det klart vad som skulle göras för sångfåglarna som skickat filmen till mig. Jag skulle starta ett privat Instagram konto som bara de och jag skulle ha tillgång till. Där skulle jag lägga upp foton jag tagit på dem under deras fyra år på skolan. Hade mängder av bilder i min hårddisk eftersom en av mina arbetsuppgifterna var att dokumentera verksamheten på Oden. Förbehållen inför kontostarten var att inga andra än de tio skulle ha tillgång till kontot. Mitt krav var att deras anhöriga också skulle ges tillgång. Jag döpte kontot till ODtEN eller OD10. 

Med tiden utvecklades det i en riktning jag inte förutsett och plötsligt började jag skriva om olika händelser på skolan som väcktes till liv av de olika bilderna, men även om mina egna erfarenheter från min egen skoltid. Sådant jag själv skulle vilja ha fått vetat av lärarna från min egen skolgång. Kontot fick premiär den 1 juli och avslutades vid nyår, ett halvår och 390 inlägg senare.

Nu var mitt skrivande igång igen efter att ha varit slumrande under ett antal år och då tyckte jag det var lämpligt att börja det nya året med att ta tag i en dröm jag burit på under lång tid. Den att dokumentera verksamheterna på Långholmsgatan 24 från start till nutid. Hade flera nästan färdigskrivna dokument och även en mängd bilder i min hårddisk. Mycket fanns även i mitt huvud och sedan fanns Dagens Nyheters digitala arkiv bara ett par knapptryck bort. När det var bestämt ramlade fakta och foton över mig och det var som någon osynlig kraft ständigt satte mig på rätt spår. Hittade ett dåligt foto på husets kvinnliga byggherre, Natalia Frölander och gjorde om bilden till ett godtagbart porträtt.

Det ena ledde till det andra och när två gamla foton från den andra oktober 1913 ramlade över mig i mars 2021 var lyckan fullständig. Bilderna föreställde inledningen av bygget på Långholmsgatan 16 (som blev husets dåvarande adress).

Den 22 januari 2021 föddes Majken och projektet Långholmsgatan fick komma i andra hand, men puttrade trots det vidare i maklig takt. Nu var det Majken som kom i första hand. 

Tanken föddes att samla ett antal texter om mitt liv till Majken, som hon skulle få att läsa när hon växt upp och var mogen att ta till sig det. Anledningen till det var att jag hittade ett vykort och födelsedagshälsning till min ettårsdag från min farfar och farmor som de skrev på Fårö den 4 september 1951. Då insåg jag hur lite jag visste om dem och deras liv. Farmor dog när jag var sju år och henne minns jag som en varm men diffus person. Farfar dog när jag var 11 år och honom minns jag bara som en sträng gammal man. Det är allt och jag skulle kunna ge vad som helst för att få veta mer om deras liv.

Varför köpte han hus på Fårö 1949? Vilket innebar att jag kom att tillbringa flera fantastiska somrar där på femtiotalet. Inte nog med det 2014 blev vi själva med hus på Fårö efter att ha hyrt sommarboende här sedan början av nittiotalet. 2017 flyttade vi permanent till Sudergarda, Fårö och blev skrivna gotlänningar.

Den 10 mars kom Majken äntligen till Fårö och vi fick träffas för första gången. Det kändes nästan större än livet själv. Eskil blev frustrerande svartsjuk och ville vara nära Majken (människovalpen) och tvätta henne med sin tunga ideligen.

Den 12 april fick vi vår första Covid spruta och den 14 juni den andra och det bubblade fram en hoppfull frihetskänsla. Sedan kom den efterlängtade sommaren med många trevliga besökare(fler än vanligt) och ett underbart Majken dop tillsammans med hennes farföräldrar och storfamiljen från Kramforstrakten. Tyvärr fick vi flytta dopet från Ekeviken till Fårö kyrka på grund av regnigt väder.

Mot slutet av sommaren började vi planera vår uppskjutna månadsvistelsen till Stockholm, Högalidsgatan. Vi bestämde oss för att bo i Hornstull hela oktober.

I augusti sjösatte jag bloggen Portal24 som bygger på mitt arbete om huset på Långholmsgatan 24. Det fick till följd att Bergsundsskolan hörde av sig och undrade om jag kunde göra en PowerPoint presentation av innehållet i bloggen och komma till skolan i oktober och hålla föredrag. Det blev vid två tillfällen, det första i klass två och sedan även i tredje klass. Insåg då hur mycket jag saknat klassrumstillvaron, eller rättare sagt att ingå i ett sammanhang med barn och personal. Det gick lysande om jag får säga det själv. Känner mig trygg med att var i skolmiljön och kan ganska snabbt scanna av en klass och se var i rummet jag gör bäst nytta. Träffade flera av de här barnen i hembygden Hornstull vid senare tillfällen och då var det alltid glada hejarop. Trots den korta tid vi var tillsammans.

Som vanligt vaknar jag en natt i september och inser vad som borde göras inför vårt Stockholmsbesök. Jag ska skapa två evenemang som fick namnet Portal24. Det första den 9 oktober och andra den 23 oktober. 

De kom färre den nionde men då var det mer överblickbart och vi hann samtala på ett helt annat sätt. De flesta som kom då var från tiden före Bergsundsskolan. Äldsta barnet var född 1969.

Den 23 okt var det många fler som kom och jag hade bestämt mig för att försöka koncentrerade mig på 05:orna, men hann även med några föräldrar, personal och även några barn i andra åldersgrupper. Det blev mest att skrapa på ytan och få lite dåligt samvete över att inte hinna med var och en som jag sett fram att prata lite mer med.

Vi tog också flera bilder på de tio Odenbarn som var med tillsammans med Maria och mig. Jag har fått tillstånd av samtliga att lägga ut bilderna. Sedan har jag gjort två kollage ett med foton från hösten 2011. Åtta foton från när de gick i förskoleklass samt två bilder på barn som kom senare från 2013. Det andra kollaget är från Fornåker den 20 maj 2015 (när de snart skulle sluta tredje klass). Fotona som finns med tidigare i den här texten.

Vi hann med ett lite snack tillsammans allihopa  på slutet och det jag minns ifrån de korta samtalen var historien om att kunna bevisa att en katt har tre svansar. Men även lite prat om min gamla favoritbok ”Sotarpojken” som jag införd i klassen. 

Till slut var vi några få personer kvar, bland annat en 05 förälder. Vi gick upp till Långholmens värdshus för att äta och värma oss. Ett roligt och bra samtal följdes som innebar en fin och värdig avslutning på det här evenemanget.

Dagen efter var jag hembjuden till en 05:a och hennes familj. Ett lite tidigt födelsedagsfika eftersom hon skulle fylla sexton år två dagar senare. Här blev de äntligen plats för trevliga och intressanta samtal utan någon tidspress. Ja, jag skulle förstås i väg och se Hammarby – Östersund, men ett par timmar hann vi med.

Skänkte också en varm tanke till de sex 05:orna (sångfåglar) som inte var med och som jag hade hoppats få träffa. Men flera av dem har jag hälsat på som hastigast på runt omkring Reimerholmsbron. De har alltid haft ett leende att bjuda på när de stressat har skyndat vidare och ibland behövs det inte mer.

Bland annat så kom en 05:a cyklande på bron en morgon och stannade vid mig. Han var alltid långhårig som barn och var det sist jag såg honom. Nu var han kortklippt och så snygg och jag kunde inte låta bli att be honom att ta av cykelhjälmen. Det gjorde han glatt och av olika anledningar som jag inte går in på här var det här en fantastik positiv ögonblicks upplevelse.

Måste också berätta om ett meddelande jag fick från en av 05:orna som inte var med på promenaden. Den 17 oktober kl. 18.36 plingar det till i min mobil:

” Hej Lån!! Idag har jag varit på ledarutbildnings dag med Katarina församling för att jag ska bli konfa ledare i höst!! Vi hade en uppgift idag att nämna en bra förebild/ ledare som man minns bra egenskaper hos och då nämnde jag dig! Du kunde verkligen se alla elever som gick på Oden och bidrog med en sån gemenskap till klassen. Jag berättade även om hur du alltid sa att vi skulle rita en elefant som satt på toa när vi inte visste vad vi skulle rita, det tyckte alla lät väldigt roligt! Ha det så bra på matchen nu, heja Hammarby!!

Det är svårt att sätta ord på hur jag kände när jag läste texten, men det kan nog inte vara så svårt att förstå. 

Träffade ännu en av dessa fantastisk 05:or den sista onsdagen i oktober innan vi åkte hem till Fårö efter det att jag fått följande sms:

Mån 25 okt Hej LåN! Känner att det var tråkigt att jag inte kunde komma i lördags och jag har även lite dåligt samvete att jag inte skrev innan och informerade om det. ”

Detta utmynnade i att vi träffades två dagar senare och promenerade på Långholmen med Eskil, vi avslutade med en fika på Långholmens värdshus. Det blev ett bra samtal om sommaren, gymnasietiden, men även Anna Whitlock och det märkliga i att förstå att tiden går så fort och nästa gång fylla 17 år. Än en gång insåg jag betydelsen och vikten av att fortsätta upprätthålla kontakten med alla de som forfarande vill. Det berikar min ålderdom och fyller en viktig funktion för mig efter det att arbetslivet tagit slut. Det glädjande är att jag nu inser att det även gäller det omvända.

Vad vill jag få sagt med all denna textmassa? Jo, jag tror inte att den fortsatta kontakten med så många i den här barngruppen hade skett utan SlumpKnappens påverkan. Betydelsen av den metoden kan inte underskattas.

Den positiva feedback jag gav och fick när det begav sig, sitter fortfarande kvar hos dem som fick det då och även hos mig, vi kom närmare varandra. Det gav tillit, glädje, självförtroende empati, trygghet, självkänsla, samhörighet och förhoppningsvis en utmärk start i livet. Dessutom har jag fortsatt på den inslagna linjen varje gång jag haft kontakt med dem, trots att det gått mer än sex år sedan de slutade trean på Bergsundsskolan. Är nu benägen att tro att kommer att hålla livet ut. Nu kanske det inte är så många år kvar att tala om med tanke på min ålder. Nästa år kommer alla av dem ha siffrorna ett och sju när de fyller år, samma siffror som jag har nu,. Fast då får vi givetvis flytta om mina två siffrorna.

Om någon fortfarande tvivlar på SlumpKnapps metoden kommer jag nu att avsluta med några exempel på små citat jag fått, över tid, från den här fantastiska gruppen barn/ungdomar under resans gång och som jag av egoistiska skäl har sparat i ett eget personligt dokument. Tror inte det varit möjligt att få den här respons och bekräftelsen utan att ha använt mig av SlumpKnappen. Deras ord är ovärderliga för mig och jag kommer för alltid bära dem inom mig. Här kommer ett urval:

”Du gjorde vår barndom!!👍”

”Vi alla saknar både dig och Oden så mycket! Ta hand om dig! ❤️”

”Åh! Vi saknar dig Lån 🌷”

”Och sen så pratade vi om dig och om hur bra lärare du var och att det är väldigt trevligt att du brukar skicka gratulationer osv. Så vi tänkte att det skulle vara kul att skicka en hälsning!😁”

”Jag tyckte om allt du gjorde Lån, men något jag nu i efterhand kan tänka på är hur du hade ett starkt band med eleverna som grupp och med var o en. Du hade smeknamn och roliga skämt så man kände sig omtyckt och speciell. Alla hade en speciell plats i gruppen och kunde därför må bra varje dag 💜”

”Jag sitter här och tänker lite på bergsund och kommer ihåg hur ledsen jag var när jag slutade. Nu kan jag känna av samma känsla eftersom jag nu slutar på Högalidsskolan och har haft så fina lärare. Så det kan hända att man fäller en och annan tår. Men jag är så glad att jag fick chansen att gå på båda underbara skolorna.”

”Du är definitivt min favorit lärare eller fritidspedagog genom tiderna och blir super glad för att du lägger så mycket tid i allt med Odten och allt, det betyder jättemycket❤️❤️❤️”

”👍🏽👍🏽Härligt! Du har också betytt och betyder fortfarande mycket för mig”.

• Jag kan bara buga och bocka härifrån Fårö och säger på återseende!

Efter jag skrivit denna krönika skrev jag följande förklarande text innan det publicerades på Instagram.

Det blev inte så mycket med ursprungsidén. Texten skrivs som vanligt lite av sig själv, speciellt på natten och förvånat läser jag allt i efterhand under redigeringen. Det kanske blev i längsta laget också, men ni är väl goda bokslukare efter fyra år på Bergsundsskolan.

Idag är det flera veckor sedan Stockholmsbesöket och alla möten och fotona togs. Det känns redan som en annan tid och ett annat liv som Lena, jag och Eskil bodde i Hornstull. Vi hann med så mycket och hade så trevliga stunder med Annie, Alex och Majken, men även med många vänner och bekanta. För att inte tala om föräldrar, barn och arbetskollegor från Långholmsgatan 24.

Hammarby ingick även som en självklar del med tre vinstmatchen (tre söndagar i rad). Dessutom hann jag träffa delar av guldlaget från 2001 på Charles Dickens tillsammans med Bajenvänner på kvällen den 23 oktober. Det var både stort och rörande att prata med spelarna som betydde så mycket under en viktig del av mitt liv.

Vi hann också träffa så många kära vänner och bekanta under de här två promenaderna så att det räcker och blir över. Flera var med på bägge evenemangen eftersom de tyckte det var så trevligt.

Har under ett par veckor försökt hitta en ingång till den här texten som på ett bra sätt beskriver mina positiva känslor över vistelsen i Stockholm. Det fanns så mycket jag skulle vilja få ner på pränt, men en natt visste jag plötsligt vad det skulle handla om. Jag utgick från ett foto som togs på er för tre veckor sedan och därefter måste jag se till att få klartecken till att lägga ut bilden från alla som är med på fotot.

Under tiden som jag väntade på svar växte det fram en idé om att texten skulle hylla alla som valde/valt att arbeta med barn. Utgångspunkten skulle bli åldersgruppen 2005 som kan ses på de fina gruppbilderna, bland annat tillsammans med mig och Maria. Vi som fick glädjen att vara era stöttepelare under de fyra första skolår. Det är över tio år sedan ni kom in i våra liv i augusti 2011.

För två nätter sedan började jag skriva texten som genast fick ett eget liv och nu när den är klar märker jag att det inte blev så mycket med den ursprungliga idén utan som vanligt kom det att handla om mina erfarenheter och de trådar som kom upp i mitt huvud. Blev lite besviken och tänkte först lägga inlägget i malpåsen, men det finns ett antal fina vänner som antagligen förväntar sig något litet alster.

Kom på att med några få ändringar kunde jag skriva om texten ganska enkelt så fokuset riktades om till SlumpKnappen och då blir det lite mer allmängiltigt. Tycker också att den här typen av text skulle ha varit fantastiskt att få läsa ifrån de verksamheter som funnits på Långholmsgatan 24 tidigare år. Men jag har inte hittat någon.

Tack alla 05:or som var med den här dagen, men även till er som inte kunde komma av skilda skäl, ni vet vilka ni är. Även ett stort tack till alla föräldrar, barn och personal som också deltog och alla ni övriga som passerat genom portal24 under så många år.

14. Sköndalsskolan 1961

Publicerat den 6 november, 2021     Lämna en kommentar

Värme och kyla! Två legendarer som arbetat på skolan, fast på lite olika sätt. Här kommer en text om Sköndalsskolan.

För ett antal år sedan skrev jag om mina minnen från min skolgång i början av sextiotalet. Om tiden då jag hade börjat fjärde (eller kanske det var femte) klass och var troligtvis 10/11 år. Anledningen var att jag på ett bättre sätt ville försöka förstå mitt yrkesval. Hur kommer det sig att jag fortfarande efter alla år trivdes så bra med mitt arbete tillsammans med barn. Kunde svaret finnas i min barndom? Inledningen får bli en bild på mitt barndoms klassrum.

När jag läste denna text nu långt efteråt är det en hel del jag glömt bort, men minnet när det skrevs var antagligen mycket bättre då. Så håll till godo:

”Dagarna flyter ihop och olika händelser poppar upp i en sällsam oordning när jag nu konfronterar mina känslor om Sköndalsskolan.

Mina morgnar brukar börja med att jag väcks av min mamma och trots att jag helst av allt skulle vilja ligga kvar i sängen reser jag mig direkt upp utan att egentligen ha vaknat. Vaskar av mig ansiktet och sedan släpar jag mig, fortfarande i pyjamas (blå) ut till köket för att få i mig lite frukost. Frukosten bestod av varm choklad med tre skivor långfransk, mycket smör och utan något pålägg. Mamma gjorde chokladen genom att röra ihop kakao med socker och lite mjölk i en mugg. Smeten blandades sedan in i kastrullen med varm mjölk. Lördagsmorgnars soundtrack bestod av Sigge Fursth sjungandes ”God morgon, god morgon…, men i mitt huvud rullar texten ”Hallå där köp blåbär, fin fina lingon sura krusbär, hallå där köp bär”…

Utanför köksfönstret var det fortfarande mörkt och regndropparna slog emot fönsterblecket.

– Brrrr…

In på rummet och klär på mig. Jag drar på mig mina favortidojor, varma slamkrypare, fast det egentligen är vinterskor. Samtidigt som jag sträcker mig efter min jacka känner jag i min pappas kavajficka, som hänger i hallen. Där ligger det alltid småpengar och jag snor några kronor så jag kan köpa godis i tobix på rasten, eller en småfralla på Ciro (konditoriet) om käket är äckligt på skolan. Urgröpt småfralla med salta jordnötter var en populär lunch om ni frågar mig.

Är ganska tidigt på skolgården och träffar Stene, Gunnar och resten av polarna för att hinna spela lite fotboll (med tennisboll) mellan dörrarna i valvet. Fler och fler kompisar dyker upp och när man minst anar det så ringer skolklockan för uppställning. Vi får ställa upp klassvis i en lång rad utanför skolingången till mellanstadiebyggnaden. Vi går i fjärde klass. Gunnel Johnsson kommer ut och ser till att det är ett rakt led och vid andra inringningen får vi tåga in under tystnad. Ytterkläderna hängs upp på krokar utanför klassrummet och sedan är det dags för den andra uppställningen, ett flickled och ett killed utanför klassrummet. När Gunnel Johnsson tycker att det är tillräckligt tyst och leden bedöms som någorlunda raka så ger hon ett tyst tecken till flickledet och då får vi gå in i klassrummet. Uppställning vid bänkarna och ett ”god morgon barn” hörs ifrån katedern.

– God morgon fröken!

Slamret med stolar och bänklocken som slår är ett välbekant oväsen. Lektionen börjar med någon slags inledning. En psalmsång där Gunnel spelar på tramporgel och vi barn mumlande sjunger med och sedan skall det jobbas självständigt vid skolbänkarna. Av någon anledning är jag väldigt mobil och rör mig snabbt mellan raderna för att fråga något eller hämta något och som ett brev på posten dyker Gunnel Johnsson upp från ingenstans och fattar ett stenhårt grepp om min öronsnibb och drar i örat uppåt så jag tillslut står på tårna för att motverka smärtan.

– Har Lars-Åke myror i brallorna?

Antagligen skulle det idag benämnas med någon slags bokstavskombination (kanske MIB, myror i brallorna), men det var vi lyckligt omedvetna om då i början av sextiotalet. Det kanske vara så, men då var vi flera i klassen som hade liknande problem. Hur som helst är det en diagnos eller ett utryck rättare sagt som etsat sig fast och som jag sedan fick leva med under resten av mitt skoltid. Myror i brallorna eller med andra ord klassens vandrande pinnen!

Ett av det första minnena ifrån Sköndalsskolan var att vi i första klass (1957) fick vi en ny skolfröken som aldrig tidigare hade haft någon klass. Det visade sig vara en känd pianist syster. Han som spelade piano och var bl.a. känd för att spela i Hylands Hörna. – La, la la la la la la la la la la…

Av någon märklig anledning klarade hon inte av vår klass och påfrestning blev tillslut så stora att hon fick ett nervöst sammanbrott under en lektion och fick lov att hämtas med ambulans. En klasskamrat hade rivit ner hennes skrivbord ifrån den upphöjda platån och kvar satt hon förskräckt på sin stol och snyftade. Dramatiskt värre!

Jag minns att jag skämdes lite för detta (hon som var så snäll) och kände mig skuldmedveten, men förstod inte riktigt varför hon klappade ihop och aldrig kom tillbaks. Vi fick aldrig någon förklaring ifrån någon vuxen, men däremot fick klassen en ny lärare och en stämpel som problemklass.

Vad var jag? Där står jag på tå under en tid som kändes evighetslång och sedan blir jag utskickad från klassrummet ut i korridoren. Sätter mig i fönstergluggen och lyssnar på de olika ljuden, både inifrån skolan och utanför. Tycker faktiskt om den här stunden för mig själv då jag kunde drömma mig bort till Kapten Mikkis och David Crockets värld.

En värld som jag senare i mitt yrkesliv kunde känna igen när jag hittade ensamma barn i undanskymda vrår. Givetvis lät jag dem vara för sig själva, men under diskret uppsikt. Samtalen om detta kunde jag ta upp i ett senare skede för att se om det var något som behövde åtgärdas.

Plötsligt såg jag genom fönstret att regnet började övergå till snö och jag känner mig jublande glad inombords. Skit i det värkande örat, nu har den första snön kommit och snöbollskrig, skridskor och iskanor ligger snart och väntar på mig. Skit också att jag inte har någon kompis att snacka med så vi kunde lägga upp planer för kommande snöbollskrig och bakhåll. Från ingenstans kommer en öronbedövande ringsignal och det betyder att samtliga klassrumsdörrar slås upp samtidigt och ut väller det barn. Mina kompisar och min fiende och de som inte syns.

Nästa lektion är det träslöjd och det har aldrig fört med sig något positivt, men skit i det för nu är det rast med stort R. Snön har kommit och det gäller att snabbt få på sig kläderna. Ingen tid att förlora, för här vankas det härlig kramsnö. Jag beger mig ut till den närbelägna lilla ängen (där idrottshallen och baracken nu ligger), tillsammans med, vad som det verkar, alla andra barn. Snöbollarna svischar förbi och en och annan mulning hinns också med.

Men så ringer det in igen, alldeles för snabbt om ni frågar mig och vi skyndar tillbaka till vår ingång bredvid valvet och korridoren utanför klassrummet för att hänga upp kläderna och sedan upp för trappor och genom en annan korridor och ned för trappan och så uppställning utanför träslöjdsalen. Träslöjdsmajen Brundin (eller i folkmun Brunte) kommer släntrandes och jag tycker alltid att han tittar med ett lite läskigt småleende på mig. Han skramlar med nycklarna och vi går in i ett ljudlöst led, för här är det inte lönt att snacka.

– Så fortsätter ni med vad ni höll på med förra gången, säger han och sätter sig ned på en stol längs framme i slöjdsalen.

Vi går in till förrådet och plockar fram våra arbeten. Jag håller på med en flotte med en person som ska stå och staka sig fram med en stör. Flotten är klar och jag har bara kvar att såga ut gubben med en lövsåg, men det har jag hållit på med i evigheter. Varje gång jag tycker att gubben verkar klar ropar jag på Brunte för att visa upp den, men jag vet vad som väntar och kan inte göra något åt det. Han kommer fram till min snickarbänk och ställer sig leende bredvid mig och sedan ropar han åt hela klassen att titta åt vårt håll. Han håller upp gubben och frågar rakt ut om den här är tillräckligt bra för att få sättas fast på flotten. Ingen säger något, det är tyst som graven. Sedan hörs det ett högt NEJ! Det är Brunte själv som tar till orda och i samma sekvens bryter han gubben mitt itu med en hand. Med den andra handen grabbar han tag om min nacke och trycker till med pekfingret och tummen samtidigt som han lyfter mig upp så jag blir stående på tårna igen. Helvete vad ont det gör…

Alla skrattar och han säger, var det här den fjortonde gubben?

– Nej den sjuttonde, säger jag och han kniper åt lite hårdare.

– Gör om och gör det bättre, säger han och släpper greppet.

Samtidig ser jag Kapten Mikki komma in genom dörren, med pistolen dragen från sitt hölster. Tre skott senare är Brunte död och jag säger:

– Ja, magistern!

Det ringer ut, dags för lunch och givetvis inleds det med långa led och idag är det en märklig rödfärgad maträtt som ser ut som jordgubbsglass. Jordgubbsglass det känns nästa för bra för att vara sant.

– Mycké mat tack, säger jag och får en rejäl portion.

Vi har bestämda bord men inte några fasta platser. Samtidigt som vi äter går det matvakter omkring i matsalen. Tar en stor sked jordgubbsglass och stoppar in i mun och det vänder sig i magen. Spottar tillbaka och stirrar hjälplöst ut i luften.

– Va, faan är det här???

Det visar sig vara en maträtt kallad Klappgröt och smakar, jag vet inte vad. Inte gott i alla fall. Givetvis är det Brunte som är matvakt och det kan inte vara svårt att lista ut att han snabbt upptäcker min belägenhet. Han ställer sig således bredvid bordet där tallrikarna ska ställas och eftersom regel på Sköndalsskolan var att alla måste äta det som lagts upp på tallriken, så kan säkert alla räkna ut resten själva. Brunte blockerar min väg ut till friheten och tvingar mig, med sin skadeglada blick, kvar vid bordet. Jag vägrar äta och då uppstår ett dödläge. Jag vet att han vill ha sin rast lika mycket som jag själv, frågan är bara vad som är största njutningen. Plåga mig eller att få egen rast. Jag trodde att rasten skulle väga tyngst men efter tjugo minuter börjar jag misströsta. Han sitter på en stol vid slaskhinken och jag sitter på min plats, hungrig, stirrar ner i tallriken och längtar efter en småfralla med jordnötter. Trevar med händerna under bordet och känner en hårdmacka upptryckt under bordet. När jag börjar misströsta hör jag från långt borta att:

– Du kan plocka undan tallriken och pallra dig iväg ut härifrån.

– Jaa, tänker jag! Frihet!

Tyvärr är det inte mycket tid kvar av rasten och den vita snön har nu blivit en slasksörja. Hinner bara skrapa ihop en stor slaskhög med fötterna. Ställer mig sedan på en träbänk vid högen och avvaktar. När ett gäng tjejer går förbi hoppar jag ner på högen och stänker ner dem alla. Givetvis börjar de jaga mig. Men jag är snabb och vet att de inte kommer att hinna ifatt. Hinner inte så långt eftersom inringningen ljuder över hela skolgården och det blev istället snabba steg i riktning mot ingången och in i korridoren.

Jag vet att jag slipper gå till klassrummet för jag ska till gympan (som låg i en källare uppe vid Mandelbrödsvägen) och ha fotgymnastik. Eftersom jag är plattfot skall det plockas kulor och knytas knutar med tårna, så det är bara att pallra sig iväg med gympapåsen över torget och upp för trapporna.

Sedan var skoldagen slut, tror jag …”

Den här mellanstadieperioden i mitt liv har jag haft mycket nytta av under mina 47 år i barnens tjänst (1974-2021). Fysisk och hårdhänt tillrättavisning för ingenting gott med sig utan det är bara tålmodighet, humor, skratt och glädje som skapar förtroende som varar i längden. Ibland livet ut!

Idag vid 71 års ålder så minns jag fortfarande Gunnel med värme och Brunte med kyla. Två legendarer för mig, fast på olika sätt. 

Så kan det gå …

Avslutat inlägget med ett foto från 1953, som jag hittade i ett gammalt nummer av Sköndalsbladet på bibblan i september 2023. Det visar bygget av Sköndalsskolan och som bonus ser jag även huset på Mandelbrödsvägen där jag tillbringade mina första 20 år i livet.

Sköndalsskolan’s 70 år  (2023)

Fakta:

ABC – 1953 

Skolan byggdes mellan 1952-1955

Cyrillus Johansson (Arkitekt)

Folkskoledirektionen (Byggherre)

Gunnar Örn (Byggmästare)

Skolanläggning, låg- och mellanstadium från 1950-talet, med tillhörande vaktmästarbostad. Inom anläggningen finns också två senare tillkomna huskroppar från 2000-talet, fritidshem samt idrottshall. 

Sköndalsskolan karaktäriseras av tidstypiskt rött tegel med intressanta kompositioner i gult tegel. Skolan ligger centralt belägen i stadsdelen, i hörnet av Perstorpsvägen och Bagarfruvägen. Lågstadieflygeln längs Perstorpsvägen består av dels en tvåvåningslänga samt en tvärstående enplansbyggnad. Mellanstadiets klassrum ligger i en tvåvåningsbyggnad utmed Bagarfruvägen. Byggnaden har genom ett galleri över entrévalvet invändig förbindelse med centralbyggnaden om tre våningar som inrymmer expedition, lärarrum, bibliotek och matsal.

Genom lågstadieflygeln i söder byggs skolan upp i en, två och tre våningar. Fasaderna, utmed Bagarfruvägen och Perstorpsvägen, är på ett lekfullt sätt utsmyckade med figurer i gult tegel.
En rundbågig portal vid Perstorpsvägen leder in till skolgården som till stora delar är asfalterad med prydnadsbuskar invid fasad och enstaka träd. En relief föreställande Noaks ark pryder motstående fasad. Huvudentrén markeras genom omfattning i gult tegel med mönsterlagda tegelblommor. Gårdsplanen är uppdelad i två skolgårdar, en mindre för lågstadiet och en större för mellanstadiet. Båda skolgårdarna ligger öppet mot söder och avskiljs från varandra genom planteringar och lekredskap. Södra delen av skolgården utgörs av en björkbevuxen backe med bevarade berg i dagen och lekredskap i form av trätält. I anslutning till Perstorpsvägen finns gungor som omgärdas av gunnebostaket mot gatan.

Skolbyggnader är viktiga delar av stadsdelarnas sociala struktur och har både ett lokal- och samhällshistoriskt värde. Sköndalsskolan uppfördes i mitten av 1953 för låg- och mellanstadium efter ritningar av arkitekten Cyrillus Johansson. Byggnaden har ett högt arkitektoniskt värde med för tiden ovanlig, nästan traditionell, formgivning och många intressanta byggnadsdetaljer. Med reliefen Noaks ark av konstnären Allan Wallberg har skolan också ett konstnärligt värde. Anläggningen ligger centralt i stadsdelen och har ett högt stadsbilds- och miljöskapande värde. Skolans utbytta entrédörrar överensstämmer inte med ursprunglig gestaltning.

Genomförda större om- och tillbyggnader samt reparationer genom åren:

Källor: Riksantikvarieämbetet och SISAB.

1966-73: Invändig ombyggnad, omdisposition av centralbyggnaden

1970-74: Ombyggnad för .

1972-73: Upprustning av skolgården.

1991-96: Samtliga klassrum.

1993-94: Målning av fönster.

1994: Renovering matsal.

1995: Renovering gymnastik. Ombyggnad för 6-årsverksamhet.

1994-95: Takrenovering.

1996: Ombyggnad f.d. läkarmottagning.

1997: Renovering paviljong och ny ventilation.

1999: Rivning av gymnastikhus samt fritidshemmet Arken.

2001: Ny paviljong, Ny angöring till varuintag.

2003: Ombyggnation kök och diskrum, underhåll av skolgård/mark, rivning av paviljong.

2004: Miljösanering plan 900, verksamhetsanpassning ombyggnation konferensrum.

2004: Uppförande av Sköndalshallen. 

2005: Invändigt ytskikt 0,2 mnkr.

2006: Skolgårdsupprustning. Sanering av källare, miljöutredning.

2007: Skolgårdsupprustning 1500 tkr.

2008: Ventilationsombyggnad pågår.

2010- 11: Ventilationsombyggnad pågår, projektering värmepump värmelager, nya fönster m.m. Energiprojekt

2024: Sköndalsskolan, nybyggnad hus F

Projektbeskrivning Sköndalsskolan, nybyggnad hus F Nytt hus benämnt F ska byggas på skolgården. Byggnaden, som har två våningsplan, innehåller 6 klassrum, grupprum, personalutrymmen m m. Total bruttoarea är ca 1 250 kvm. Handlingar projekteras för en AB med insprängd ABT för hiss och prefabstomme. Byggnation ska ske samtidigt som skolverksamhet pågår, men sker på en avskild del på skolgården.KategoriBygg- och anläggningsentreprenaderBedömd annonseringKvartal 1 2024

Konstnärlig gestaltning – Sköndalsskolan

Stockholms stad

Härmed inbjuder Stockholms Konst till att lämna anbud gällande konstnärlig gestaltning av Sköndalsskolan.
Skolan är centralt placerad i stadsdelen Sköndal. Den uppfördes på 1950-talet i en karaktäristisk tegelarkitektur och har ett särskilt stort kulturhistoriskt värde. Skolan ska nu byggas ut med en fristående skolbyggnad i två våningar. Den nya byggnaden ritas av White arkitekter i nära dialog med den befintliga arkitekturen. Arkitekternas ledord för projektet är varsamt, värdigt, avskalat. I samband med tillbyggnaden skapas utrymme för en konstnärlig gestaltning på fasad vid entrén med möjlighet till en fortsättning invändigt i det centrala trapphuset.

Sista anbudsdag (2024-01-26)

Måndagen den 10 juni 2024 togs ett första spadtag på Sköndalsskolans skolgård. Där det ska byggas ett nytt hus med 162 nya elevplatser. Huset beräknas vara klart hösten 2025.

13. Björnbär

Publicerat den 26 oktober, 2021     Lämna en kommentar

Det här är en berättelse om ett barns önskejul så som hon skrev det på svenskan i tredje klass inför julen 2014.

Ett gammalt foto på N’s fantasiberättelse om sin önskejul var orsaken till att minnet väcktes till liv. Har kortat ner hennes texten lite, gjort henne anonym och bara tagit med det som är relevant i berättelsen för att kunna ge min inställning och mina synpunkter efteråt.

Önskejulen nedtecknades den 18 december 2014 under en lektion i svenska. Berättelsen har med åren fått en djupare innebörd som fortfarande berör mig. Med det sagt så över till …

”Min önskejul 

Jag vaknar med att det snöar. Sätter mig upp i sängen hemma och får de första julklapparna. Öppnar paketen medan jag ser på den glittriga granen framför mig. Jag fick: En mjukis filt, nagelpynt, nagellack och parfym.

Efteråt åkte vi till mormor och firade julafton. Vi åt köttbullar, prinskorv, potatis, sill, lax, rödbetssallad och massvis av andra goda saker. Det blev sent men vi fikade och jag pysslade. Sedan kom jultomten och gav oss julklappar. 

Efter fikat gav alla sina julklappar vi köpt till varandra. Jag gav massvis av saker till hela släkten. Fast extra mycket till morfar. Morfar blev så glad av mina julklappar och gav mig tio björnbär som han hade plockat under hösten och fryst in till mig. Blev glad för björnbären, de var jättegoda. Morfar hade klätt ut sig till jultomte, men jag låtsades som om det var jultomten på riktigt. 

Nu var det jättesent och därför fick jag sova över. Somnade direkt och drömde om hur det kommer att vara nästa Julafton!

//av N skrivet den 18/12-2014”

Den här berättelsen berörde mig väldigt mycket, när jag läste den, eftersom jag visste att hennes morfar hade gått bort och att hela texten andades en stor saknad inför den stundande julen. Det blev självklart för mig vad jag måste hinna göra innan vi alla skulle gå på julledighet. På morgonen dagen efter gick jag förbi Hemköp i Hornstull och köpte en påse frysta Björnbär. När jag kom till skolan lade jag in påsen i frysen på Oden (3:ornas våning). Senare på dagen tog jag med mig henne in i köket öppnade frysen och visade påsen med björnbär och sa: – Varsågod, de här björnbären är dina och samtidigt önskade jag dig en riktigt god jul. Det var underbart att se hennes varma leende i det ögonblicket.

– Ovärdeligt!

Den här lilla historien använder jag nu som ingång för att förklara varför jag inte tycker det är livsviktigt att behandla alla barn med millimeter rättvisa. Det trodde jag förr och höll stenhårt på det innan jag med åren blev äldre och i mitt tycke mycket klokare. 

Ser jag, eller känner på mig att en liten enkel handling kan göra gott utan att den drabbar någon av de andra barnen i gruppen negativt, då är det en självklarhet för mig att utföra den. Även om det kommer att kosta en liten slant, som jag givetvis står för själv.

Tror inte att någon av barnen i klassen kände till denna lilla historia, men skulle det trots allt ha kommit fram och någon tyckt att det var orättvist är jag fullkomligt trygg med att kunnat förklara så att det skulle bli begripligt. Är samtidig övertygade om att alla barn på Oden hade varit överens med mig om att det var bra för henne att hon fick sina traditionella björnbär till jul. Vid ett annat tillfälle är det kanske någon annat barn som behöver en liten enkel personlig uppmuntran. På ingen annans bekostnad.

Det viktigaste tycker jag är att se alla barnen och ge dem det de behöver för stunden. De är individer och behöver också behandlas som sådana, fast i grupp, om ni förstår vad jag menar. Är övertygad om att det är positivt och till gagn för gruppdynamiken.

Jag utformade en pedagogisk metod under mina sista år i skolan för att inte missa ett enda barn i klassen, för även de självgående barnen behöver få kontinuerlig extra uppmärksamhet för att växa. Det är så lätt att missa dem i större barngrupper. Jag kallade metoden för ”SlumpKnappen”. Slumpen fick avgöra vem jag skulle ge extra intresse och omtänksamhet varje ny dag. Utan att för den skull göra avkall på de andra barnens behov. Vad det gick ut på och hur det utformades kan läsas i mitt blogginlägg med rubriken ”Slumpknappen”.

Det är inte alltid du får reda på barns önskningar och bekymmer, men om du är lyhörd och observant brukar det räcka ganska långt. Kommer det fram tycker jag att det är en självklarhet att försöka tillgodose dem efter bästa förmåga. Inget slår kontinuerlig uppmuntran och uppmärksamhet i vardagen!

PS! När det var dags att  gå på julledigheten glömde hon kvar sina björnbär i frysen, men dagen innan julafton fick hon med sig sin mamma till skolan och för att hämtade dem. Det var väldigt viktigt för henne! Det fick jag veta senare när jag kom tillbaka till jobbet efter julledigheten. Vilket förstärkte min uppfattning om hur rätt det var att följa min intuition och hur gott det även kändes för mig efteråt. Björnbär kommer från och med den här julen alltid förknippat med något magiskt och positivt.

Givetvis har jag fått klartecken av författaren att skriva ner valda delar av hennes handskrivna text till det här inlägget. Då passade hon även på att be om kopior av sin text, eftersom hon inte kunde hittade dem själv.

12. Slumpknappen

Publicerat den 12 oktober, 2021     Lämna en kommentar

En billig metod för att göra livet lite trevligare, för lärare och barn, på våra skolor.

Det hela gick ut på att jag varje morgon, när jag kom till Odens klassrum (våning 3), drog en knapp ur en burk. Det namn som kom upp den morgonen skulle få extra uppmärksamhet av mig hela den dagen. Anledningen var, enligt min erfarenhet, att de barn som var mest utåtagerande och högljudda var de som fick mest uppmärksamhet och tog mest tid i anspråk. Men med åren lärde jag mig att alla barn och då menar jag alla, behöver bli uppmärksammade och känna att vuxna är uppriktigt intresserade och bryr sig om dem. Även de så kallade självgående barnen! Skämta, rimma och ordlekar har alltid varit min melodi, allvarsamma samtal är lika angeläget. Men även en klapp på axeln i förbifarten. Hur mår ni, vad tycker ni om de olika ämnena, hur har ni det med era kompisar, m.m. Har någon ändrat frisyr eller fått nya glasögon är det också viktigt att det ges en vardaglig komplimang så att alla känner er sedda.

Jag började testa knappmetoden året innan, i den förra gruppen jag arbetade med på Freja (våning fem), men först när de gick i tredje klass. Oden (våning tre) blev de första grupp som fick glädjen av att få ta del av min hemsnickrade knappmetodik under hela deras skolgång, i fyra år. Även det första året i förskoleklassen på Balder (våning ett).

Det går 178 dagar på ett läsår gånger fyra år. Det blir 712 dagar som skall delas upp på 27 barn. Alla Oden barn fick alltså 26/27 dagar var då jag gav dem extra uppmärksamhet och uppriktigt intresse, utan att de visste om det. För det varade under hela skoldagen. För givetvis inräknades även fritidstiden på eftermiddagen.

Tror eller rättare sagt vet att det var positivt för dem, men det var samtidigt väldigt bra för mig, för nu ska ni få veta något som alla vuxna känner till men som det inte talas om så mycket. Människor klickar inte med varandra direkt utan ibland krävs det hårt proffesionellt arbete av oss vuxna som arbetar med barn för att få relationen att fungera.

Med den här metoden kom jag inte undan. Jag drog en knapp och det namn som kom upp var den som skulle uppmärksammas och uppmuntras extra av mig. Oavsett hur kontakten såg ut till att börja med. Var det någon jag klickade direkt med var det så klart inga problem. Men var det någon som jag hade det svårare med så fick jag till att börja med anstränga mig extra och ibland spela ett spel. Det viktiga var att oavsett vems namn det stod på knappen så var det barnet för dagen som skulle bemötas med uppmuntran, intresse, respekt och värme. Det innebar att barn som var lite jobbiga för mig i starten fick jag sakta och säkert en förbättrad kontakt med. Med tiden blev det också ömsesidigt. För det är omöjligt för ett barn att vara tvär och kort mot någon som uppmuntrar hela tiden. Tillslut innebar det att jag hade, i mitt tycke, en bra, fin och positiv relation med var och en av dem. 

Med tiden blev det här arbetet självgående och det dröjde inte länge innan jag blev uppriktigt glad över samtliga 27 namnen på knapparna. Jag hann även med att pusha alla andra barnen i klassen på samma gång, för att ju mer du ger av dig själv desto mer får du tillbaka och som ett brev på posten så ökar orken på grund av den positiva responsen vi ger till varandra. 

På fyra år hinner det hända mycket, så texten i sången som sjöngs på skolavslutningen efter tredje klass, den 11 juni 2015, satte pricken över i:t. Det kanske jag kan tacka den hemliga knappmetoden för:

“Tröstar, plåstrar, möter, ger

och alla barn han ser

det är våran LåN det”.

Oden blev den fantastiska grupp som jag drömde om att få avsluta med. Visst det blev även 1,5 år till med nästa fina Oden grupp (då jag fortsatte använda knapparna) innan min pension, men 2005:orna är de enda som fått ta del av knapparna under hela deras fyraåriga skolgång.

Odens fortsatta vänskap med varandra efter det att de slutade ser jag som det ultimata beviset på att någonting gjorts bra. Att tio av dem dessutom kontaktade mig den 4 april, fem år senare, med en videohälsning och en sång under pandemiåret 2020 värmde mig mer än jag tror att de förstod.

SlumpKnappen är något av det bästa jag gjort, under alla mina 42 år i barnens tjänst. Tror att den är en stor förklaring till att jag fortfarande har kontakt, med flera i den här klassen, trots avståndet mellan hembygden Fårö till hembygden Hornstull.

I juli förra året satte jag mig ner och skrev en förklarande text till några barn (numera ungdomar) som började i förskoleklass 2011 och sedan gick i lågstadiet, sammanlagt  under fyra år. Anledningen till varför behöver jag inte gå in på, det inte är viktigt i sammanhanget. Det viktiga var att belysa den enkla metoden och berätta vad de alla hade fått ta del av och samtidigt berätta för dem om mina erfarenheter.

Första bilden i blogginlägget visar ett urval av de knappar jag använde mig av dagligen under deras tid på Bergsundsskolan. Sammanlagt fanns det, som sagt, 27 knappar som jag drog ur en burk varje morgon, lika många som antalet barn i klassen.

Min dröm är att den här enkla pedagogiska metoden ska få fotfäste i fler lågstadieskolor. Det skulle innebära (och nu leker jag med tanken), att det skulle gå ett barn, unge, elev i varje lågstadieklass runt om i landet som dagligen skulle få extra uppmuntran och uppmärksamhet. Vilket enligt mitt sätt att se det innebär en positiv spiral, ringa på vattnet, naturlig empati, ökat självförtroende, sunt förnuft och förhoppningsvis även en ökad självkänsla för mängder av våra barn.

Metoden är oförskämt billig och enkel att införa. Allt som behövs är ett gäng träknappar eller glasspinnar, en tuschpenna och två burkar. Det finns så mycket positivt att hämta för alla.

– Om det finns det några nackdelar? 

Det skulle i så fall vara att personalen på skolor som beslutar sig för att införa modellen alltid skulle behöva vara positiva mot barn, elever, varje dag! Även när man själv, som vuxen pedagog, har en dåliga dag. Men det kan omöjligtvis vara någon nackdel i min bok!

Det är dessutom genomförbart, varje dag året om, i fyra år, det är jag ett levande bevis för. Vinsten varar dessutom livet ut!

Ett litet tips från en Fårö pensionär …

11. Berättelsen om herr Kantarell 

Publicerat den 9 oktober, 2021     Lämna en kommentar

Har lite tid över och måste bara få berätta om en upptäckt jag gjorde i mina fördjupningar om huset på Långholmsgatan 24.

En liten men betydelsefull utvikning om en visa. Nämligen sången Herr Kantarell, där trådarna från då till nu går ihop. Från då (1905) till nu (2008). Herr Kantarell är den röda tråden utan att jag tidigare har vetat om det. Det gällde bara att leta sig bakåt i tiden och hitta personerna från början av 1900 talet som var vänner, umgicks och skulle bli en viktig förutsättningen för den svensk barnomsorg som vi ser idag. Från barnkrubbor, daghem till dagens förskolor. Från barnvän, eftermiddagshem till fritidshem. Från ungdomsklubbar, ungdomsgårdar till fritidsgårdar.

Det är så mycket som samstämmer med de tre huvudverksamheterna som funnits och fortfarande finns på Långholmsgatan 24 under 108 år, Maria Husmodersskola, Bergsundsgården och Bergsundsskolan.

Nu ska jag inriktar mig på en liten svamp som genomsyrat husets historia utan de olika verksamheternas vetskap. Allt stod fullständigt klart för lite mindre än en vecka sedan. En insikt som fick hårstråna på mina armar att resa sig.

Jeanna Oterdahl lärare, författare och poet (född 1879) heter kvinnan som skrev Blommornas bok år 1905 där visan Kantareller ingick. Den kanske mest kända visan i boken som senare fick namnet Herr Kantarell. Från början var visan sju verser lång och berättade om hela familjen Kantarell med herr, fru och alla barnen Kantarell illustrerad av Elsa Beskows (född 1874). Kompositören hette Herman Palm (född 1902).

Visorna i boken utgjorde ett pedagogisk exempel på hur lärare med hjälp av musik, rytmik och illustrationer kunde lära barn om både naturen, årstidernas växlingar och dagsrytm.

Här får vi koppling mellan människor från förr, som var goda vänner, till andra människor under den här resans gång till nutid. I kretsen ingick även Natanael Beskow som var Jeanna Oterdahl’s främsta förebild och hon var även medlem i hans förening ”Förbundet för Kristet Samhällsliv”.

Natanael Beskow (född 1865) ägnade sig åt en omfattande social verksamhet och tillsammans med Ebba Pauli grundade han 1912 stiftelsen Birkagården som uppkallades efter den nordligaste delen av Vasastaden i Stockholm, den så kallade Birkastaden, där verksamheten var förlagd till Rörstrandsgatan. Hemgården omfattade olika slag av social verksamhet: som till exempel att få människor från olika arbetsområden och samhällslager att mötas som jämställda och dela med sig av sin livserfarenhet åt varandra.

Varje lördag ordnades en kostnadsfri familjeafton då det kunde hållas föredrag eller musik och gemensam sång och med tiden även gemensamt kaffe, som dock kostade en liten slant. Det fanns också ett litet bibliotek som hade öppet varje kväll för fri utlåning. Så småningom växte verksamheten och ungdomsklubbar och studiecirklar startades, liksom diskussionsaftnar, andaktsstunder, barnkrubba, lek- och arbetsstuga för gossar, söndagsskola, flickklubbar med mera. 1915 blev lokalerna för trånga och man flyttade då till Karlbergsvägen. Beskow var föreståndare för Birkagården från starten och fram till 1946 och dessutom var han stiftelsens ordförande fram till 1950. Det var alltså den första hemgården som startades i Stockholm.

1947 startade Hemgården Bergsundsgården (i samma anda som Birkagården) på Långholmsgatan 24, när lokalerna blev lediga eftersom Maria Husmodersskola flyttad till Ansgariegatan 2.

Natalia Frölander (född 1858) var djupt engagerad i Maria Husmodersskola och 1913 startade hon bygget av huset som kom att ligga på Långholmsgatan 16, nuvarande adress Långholmsgatan 24. 1914 kunde man flytta in i det nya huset.

Men även här ser vi kopplingen mellan vännerna som kom att betyda så mycket för den sociala utvecklingen för barn under början av 1900 talet.

I andra länder hade det börja växa upp villastäder kring storstäderna och med inspiration från England bestämde sig Henrik Palme för att försöka få stockholmare att flytta utanför stadens gränser till det närbelägna Djursholm. År 1889 fanns ett prospekt framtaget för villastaden och i december flyttade paret Henry Theodor och Natalia Frölander till området. Andra kulturellt frisinnade som lockades att komma bort från stadens myller var, förutom initiativtagarna Henrik och Anna Palme, även Anna Whitlock, Knut och Anna Wicksell, samt Natanael och Elsa Beskow. 

Flertalet av de aktiva kvinnorna i Djursholm, bland dem Natalia Frölander, Elsa Beskow, Louise Woods-Beckman, Signe von Kock, och Alice Tegnér, tog initiativ till en insamling för att upprätta en föreläsningssal för Djursholms arbetare så att även dessa skulle få ”vederkvickelse och bildning”. Ganska säkert hade Natalia Frölander fått idén till att ge arbetare möjlighet till att bilda sig efter arbetsdagens slut av föreningen Tolfterna.

År 1892 bildades föreningen Tolfternas samkväm för kvinnor från olika yrkesområden. Initiativtagarna var Ellen Key, Amalia Fahlstedt och Elna Tenow. Syftet med föreningen var att ge Stockholms kvinnliga arbetare en inblick i ett annat skikt av samhällslivet, samt att skapa kontaktytor mellan och även socialt utbyte över klassgränserna. Föreningens kärna utgjordes av en samling bildade kvinnor som bjöd in kvinnliga arbetare till möten. Varje grupp hade en ledare och Natalia Frölander var från starten och fram till sin död en av ledarna. Genom hennes vackra handstil får man en god inblick i föreningens arbete. Till dess 50-årsjubileum gav hon tillsammans med en annan av föreningens mer aktiva medlemmar, Anna Lindhagen, ut en jubileumsskrift om Tolfternas verksamhet. Andra medlemmar i Tolfterna var bland andra Betty Hirsch, Anna Whitlock och Elin Engström.

Flera av kvinnorna kring Tolfterna var även med i andra folkbildande och filantropiska verksamheter i Stockholm kring sekelskiftet 1900. För Natalia Frölanders del ledde hennes engagemang till att hon blev engagerad i en rad föreningar och styrelsearbete. En av dem var Föreningen för folkbibliotek och läsestugor, som bildades 1900 och hade som målsättning att etablera läsestugor i Stockholms arbetarkvarter. Natalia Frölander och Anna Lindhagens praktiska arbete med att öppna upp läsestugor i bland annat Maria församling lovordades.

Efter sin makes död i mars 1908 var Natalia Frölander med och grundade stiftelsen Maria Husmodersskola år 1909 tillsammans med Lisen Bonnier och Betty Hirsch. Dess uppgift var från början att ge matbespisning till fattiga barn, men snart vidgades  syftet. Hushållsskolan kom även att ge unga flickor avgiftsfri utbildning i husligt arbete och  barnavård. Föreningen blev på så vis en kombination av barnkrubba, barnvän och husmodersskola.

Då var kopplingen mellan Natalia Frölander (Maria Husmodersskola) och Natanael och Elsa Beskow, Hemgårdar (Birkagården, Bergsundsgården) solklar. Nu återstår det att koppla ihop den tredje verksamheten, Bergsundsskolan och det gör jag med detta märkliga sammanträffandet!

När Lena och jag startade Bergsundsskolan 1993 ville jag skapa en egen tradition på våra skolavslutningar, så i juni 1994 inledde jag sommarlovstalet i Högalidskyrkan på följande sätt.

”Bergsundsskolan är en friskola som uppfyller våra drömmar om hur vi vill att skolan och fritidshem ska organiseras för att ge personalen en helhetssyn under barnens hela skoldag. Jag vill tacka alla barn, föräldrar och personal för ett ovanligt lyckligt år. I alla fall känner jag det så. Johan, Lena och Maggan har varit underbara på att inspirera barnen och de har haft känslan för vad barn är bra på och använder det för att stärka barnets egen känsla och ställning i gruppen. De har varit goda vuxna förebilder där de använt sig själva som verktyg. Inställning har varit att det finns inga självklara lösningar. Att sammanfoga teori och praktik innebär att vi tar fram den metod som lämpar sig för det område vi jobbar med. Olika barn måste få göra olika saker och barn får inte pressas in i situationer som vi vet att de inte klarar av. Vi skall vara gränssättare och möjliggörare.

Eftersom det här är Bergsundsskolans första skolavslutning och jag själv är svag för traditioner, så tänker jag skapa en tradition just nu. Under min första skolavslutning 1958 fick jag vara Herr Kantarell på Sköndalsskolan ! Då tycker jag det passar utmärkt med att återuppta den fina visan. Men jag tänker från och med nu göra den på mitt eget lilla vis. Det vill säga att Jag sjunger texten men till  ”Staffan var en stalledräng” melodin och avslutade den sista raden med en lite knorr som kan läsas nedan.

Har du sett herr Kantarell
bor i enebacken?
Han kom dit i förgår kväll
med sin hatt på nacken.
Den är gul och den är grann
passar just en sådan man
å den långa ludna svansen …

Med det vill jag önska alla en riktigt varm och solig sommar. Vi avslutar med att sjunga “I denna ljuva sommartid” sedan är alla välkomna ner till skolan på lite fika och tårta”. 

Den här traditionen fortsatte jag med fram till juni 2008. Sedan lämnade vi över vårt kärleksbarn Bergsundsskolan till andra ägare. Herr Kantarell löper alltså som en röd tråd genom husets historia och det låg nästan något religiöst över den här upptäckten.

Den 7 oktober 2023 läste jag detta inlägg igen och efteråt får jag för mig att kontrollera om det var Alice Tegnér som skrev texten till ”Ekorrn satt i granen” och mycket riktigt. Det innebär att jag sjöng två kvinnors, Jeanna Oterdahl och Alice Tegnér, texter (bägge två illustrerade av Elsa Beskow) i samma sång på Bergsundsskolans skolavslutningar i Högalidskyrkan. Dessa två kvinnor som också tillhörde samma vänkrets utan att jag kände till den kopplingen.
Ett mycket märkligt sammanträffade med tanke på att det också var Natalia Frölander som var byggherre för huset på Långholmsgatan 24.

Fakta taget ifrån Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.
”I slutet av 1800-talet var en tredjedel av Stockholms invånare inflyttade för att söka sig arbete och det var svårt att finna bostad. I andra länder hade det börjat växa upp villastäder kring storstäderna och med inspiration från England bestämde sig Henrik Palme för att försöka få stockholmare att flytta utanför stadens gränser till den närbelägna men ändå lantliga idyllen Djursholm.

År 1889 fanns ett prospekt framtagen för villastaden och i december 1890 flyttade paret Frölander till området. Andra kulturellt frisinnade som lockades av att komma bort från stadens myller var, förutom initiativtagaren Henrik och Anna Palme, även Anna Whitlock, Knut och Anna Bugge Wicksell, samt Natanael och Elsa Beskow. Flertalet av de aktiva kvinnorna i Djursholm, bland dem Natalia Frölander, Elsa Beskow, Louise Woods-Beckman, Signe von Kock, och Alice Tegnér, tog initiativ till en insamling för att upprätta en föreläsningssal för Djursholms arbetare så att även dessa skulle få ”vederkvickelse och bildning”.

En rubrik blixtrar snabbt förbi i huvudet: ”Huset vi ärvde”.
Skriver ner den för att möjligtvis fylla rubriken med någon framtida text …

10. Broarna som omsluter

Publicerat den 11 september, 2021     Lämna en kommentar

och omfamnar Högalidsspången.

Långholmsgatan är en 500 meter lång gata på Södermalm i Stockholm. Gatan sträcker sig från Västerbrons södra fäste i norr vid korsningen med Heleneborgsgatan till Hornstull och Liljeholmsbrons norra fäste i söder vid korsningen med Hornsgatan. Namnet syftar på den närbelägna Långholmen, som ligger strax norr om gatan på andra sidan Pålsundet.

Det fanns en tid innan Västerbron var färdigbyggd, som fotot av Bertil Norberg visar från den 5 april 1934. Vy från Långholmen sett över Pålsundet och in mot Långholmsgatan och det kommande landfästet för Västerbron.

Västerbron i centrala Stockholms innerstad sträcker sig från Södermalm, över Långholmen och Riddarfjärden till stadsdelen Marieberg på Kungsholmen. Cirka 140 meter av brodelen över vatten tillhör stadsdelen Kungsholmen. Bron öppnades för trafik 20 november 1935.

Bron är drygt 600 meter lång inklusive viadukter. Brons del över vatten är cirka 340 meter. Landskapsgränsen mellan Södermanland och Uppland korsar bron cirka 140 meter norr om Långholmens strand, eller 12 lyktstolpar räknat från trappan till Långholmsparken när man går på den östra sidan. Segelfri höjd är 26 meter. Viadukten över Rålambshovsparken kallas även Lilla Västerbron.

Liljeholmsbron är en dubbel klaffbro som spänner över Årstaviken mellan Hornstull på Södermalm och Liljeholmen i Stockholm. Den första bron uppfördes på 1660-talet och den första klaffbron över Liljeholmsviken invigdes 1928.
Den nuvarande bron byggdes i två etapper, 1928 och 1954 och har föregåtts av flera historiska broar. Liljeholmsbron utgör gränsen mellan Årstaviken i öst och Liljeholmsviken i väst. Liljeholmsbron är även namnet på den gata som leder fram till bron från Långholmsgatan.

Många av Långholmsgatans bostadshus tillkom åren 1911–1914. Detta var en lugn men fattig del av Södermalm. Arbetarförfattarna Erik Asklund och Josef Kjellgren växte upp på Långholmsgatan, som då var en utkant av Söder. ”I min barndom var Långholmsgatan som en liten småstadsgata, tyst och stillsam med gamla åkerier vid Västerbrons nuvarande södra brofäste”, skriver Erik Asklund. Det hela skulle ändra sig när Västerbron invigts i november 1935. 

Den täta trafiken mellan de två stora broarna Västerbron och Liljeholmsbron leddes nu genom Långholmsgatan och 1945–1962 utgjorde gatan en del av det som kallades riksväg 1, 1962–1966 kallad E4/E3. Det fanns planer på att bredda hela Långholmsgatan från 24 meter till 48 meter, men så blev det inte. Breddningen genomfördes i gatans södra del och stannade i höjd med Högalidsspången.

Högalidsspången förbinder Högalidsparken i öst med Bergsundsområdet i väst och passerar Borgargatan och Långholmsgatan. Vid Långholmsgatan leder trappor ner till gatan. Bron är en betongkonstruktion som uppfördes 1972, då den också fick sitt namn.

Fotomotivet visar, förutom den vackra Spången, även ingången till port 24 där Maria Husmodersskola, Hemgården Bergsundsgården låg och där Bergsundsskolan numera ligger.

Jag tyckte alltid om att se när skolbarnen gick över Högalidsspången på väg till eller ifrån någonting. Det gav mig ett inre lugn. Har säkert gått över den här gångbron över tjugotusen gånger och då lägger jag mig ändå på en låg siffra. Spången symbolisera hembygden Hornstull för mig. Här finns också sedan år 2013 handelscentrumet Hornstull med sina två nya torg.

I augusti 1966 flyttades E4/E3 till den nybyggda Essingeleden, men trafiken på Långholmsgatan har fortsatt att vara betydande. Kollektivtrafiken bidrar också till trafikintensiteten med lokalbussar, blå busslinje 4 samt den i april 1964 öppnade tunnelbanestationen Hornstull vid gatans södra del.

Broar börjar och slutar alltid från båda hållen! Men både Liljeholmsbron och Västerbron har det gemensamt att de slutar och börjar vid foten av Långholmsgatan. Gatan som blev en stor del av mitt liv under 42 långa arbetsår. Åren gick fort så här i backspegeln.

Två broar som förenas av Långholmsgatan. Samtidigt är det Långholmsgatan’s två armar som sträcker sig ut mot världen.

Broar förkortar avstånden till utvalda mål och snabbar på resan dit. Samtidigt har alla en inre bro som vi när som helst kan få kontakt med och då besöka vårt yngre jag. Det brukar också kallas för minnen. Under dessa stunder tickar klockan lite långsammare. Vetskapen om åldrande kan ibland bli svår, på gränsen till förnekelse. Om jag fyller dagarna med aktiviteter har jag märkt att då går tiden snabbare och det är inget lockande i min ålder. Moment 22.

Bron är också ett uttryck, en metafor, för kamp och vilja att överleva i tider när allt är lite svårare. En väg att ta när andra möjligheter tycks långt borta. Bron är då en utväg för att inget annan verkar finnas eller fungera. ”Like a bridge over troubled water”, sjöng Paul Simon och Art Garfunkel.

Broar börjar alltid från båda hållen! Broar går från generation till generation men på samma gång till generation från generation.

Texten utgår ifrån mina referenspunkter, egna foton, och andras bilder. Helt enkelt det som jag tyckte varit viktigt för mig att belysa under resans gång. Det är märkligt att LåNgholmsgatan och jag har orkat med varandra i så många år? Men då får jag inte glömma anledningen till att färden varit mödan värd.

• Ungarna, barnen, kidsen! Aldrig att jag tar ordet elev eller kund i min mun, men det är jag det.

Givetvis med god hjälp av fantastiska kollegor och min underbara livskamrat Lena. Men utan alla generationer barn födda mellan åren 1967 och 2008 skulle resan antagligen inte blivit så lång, då hade jag troligtvis sagt – So long! mycket tidigare.

Har skrivit det tidigare men det tåls att upprepa. Viktiga lärdomar i all enkelhet.

Lär dig snabbt namnen på alla barn som går på skolan eller fritids. Det är betydelsefullt för alla att känna sig sedda! Speciellt barn. Ödsla beröm och uppmuntran, men tveka inte att säga ifrån direkt då du upptäcker otrevligheter. Är säker på att rättvisa tillrättavisningar i unga år är bra för den personliga utvecklingen av empatin. Säg deras namn i samband med tillsägelser eller när du strör med beröm och gillande kommentarer. Lämna aldrig en konflikt i vredesmod! Lös den, gör alltid upp och skiljs som vänner innan dagen är slut. Berätta för föräldrarna när de hämtar vad som hänt, om ni inte tillsammans har kommit fram till att händelsen enbart är en förtroendefråga mellan dig och de inblandade.

Det finns många lärdomar att ta med sig på vägen och det är tråkigt att inte få användning för dem nu när allt sitter i ryggmärgen. Det är tiden och livets gång, nu när jag är sjuttiett år, men saknaden efter Långholmsgatan 24 kan komma när jag minst anar det. Trappuppgången där den goda stämningen och barnens skratt fortfarande sitter i väggarna. I alla fall i mitt huvud. Men även de oväntade lösningarna som skedde längs vägen.

Som vanligt flyter trådar ut som inte var tänkta att dras i, men ändå nystas dom upp i tankarna. Det kan också vara befriande att läsa i efterhand. Hur tänkte jag här? 

Har i flera inlägg försökt belysa Långholmsgatan från olika vinklar, med mina erfarenheter, det som jag tycker har varit värt att berätta om. Andra har säkert andra upplevelser. Upprinnelsen är den ”tia” jag drabbades av sommaren 2019, följt av skitviruset covid som drabbade världen med restriktioner och oro. Inga resor, inga konserter, inga fotbollsmatcher med Hammarby. Endast isolering och avstånd, men jag bestämde mig tidigt att oron inte skulle få ta över mitt liv och ska det vara isolering är Fårö inte en så dum plats att vara på.

Sedan blev det vardag, våren kom och positiva saker hände, slag i slag. Lördagen den 4 april 2020 får jag en sånghälsning skickad till mig ifrån tio barn jag haft i fyra år på Bergsundsskolan. De gick då i åttonde klass. Det gladde mig och berörde mig djupare än vad jag trodde var möjligt. Vet inte hur många gånger jag tittade på filmsnutten som varade i 13 sekunder och funderade över hur det kunde återgäldas.

Torsdag den 4 juni 2020 fick vi veta att Lena och jag skulle bli mormor och morfar! Generationsbron fylldes på underifrån. Det är svårt att med ord riktigt förstå och förklara känslan, men det stod helt klart att livet nu fick en ny innebörd. Ett nytt perspektiv!

Allt detta samverkade till att jag börja leta efter foton, på de tio sångfåglarna, (som under resans gång blev 11 och nu växt till i 19), från deras fyra år på Bergsundsskolan. Gruppen födda 2005.

Eftersom en av mina roller på skolan var att dokumentera vardagen, men även speciella händelser och utflykter, hade jag en oas med fotografier att ösa ur. (Obs! Det här var före GDPR tiden). Vad jag tycker om den tvångströjan blir för långt att orda om här.

Det växte fram ett beslut om att fråga de tio sångfåglarna vad de skulle tycka om jag startade ett internt konto på Instagram där jag lade upp foton från deras lågstadietid. Alla var positiva till det men med den reservationen att det måste var ett slutet konto som bara de hade tillgång till. Mitt förbehåll var att deras föräldrar och anhöriga också skulle ges behörighet.

Kontot startade tisdag den 30 juni och avslutades nyårsdagen, fredag den 1 januari, 389 inlägg senare. Det utvecklades hela tiden och jag delgav dem erfarenheter av min egen skolgång på femtio, sextiotalet samt berättade om händelser som inträffade, under deras lågstadietid, där de var inblandade. Var det någon text jag bedömde vara lite känslig fick det först godkännas av de inblandade. Allt blev inte godkänt och då lät jag givetvis bli att ta med det.

Det nya året började med tomhet när kontot avslutades, men jag hade kommit igång och kunde inte släppa temat. Den 4 januari lade jag ut det första inlägget om Långholmsgatan på mitt eget Instagram konto. Tanken var att lägga upp ett inlägg om dagen tills Lena och jag kunde tituleras mormor och morfar. Födseln tog längre tid än planerat så jag fick lösa det i flykten med några oplanerade inlägg på slutet.

Den 22 januari 2021, hade vi glädjen att lyckönska Annie och Alex på deras, men även vår (på avstånd), fantastiskt minnesvärda dag, med Hjalmar Gullbergs ord,

”Mitt öra blåsten piskar 
med kalla gisselslag 
men djupt i mig det viskar
Ett barn är fött i dag

• Varmt välkommen till världen Majken önskar mormor och morfar ifrån Fårö!

I en perfekt värd skulle Lena och jag åkt över Östersjön redan i februari för att bo en månad i Hornstull, för att vara behjälpliga under den första bebistiden. Men vi fick skjuta på det för att vi skulle hinna få våra två vaccinsprutor.

Tack Långholmsgatan nu avrundar vi med en dikt av Tomas Tranströmer, från 1970, som jag inspirerandes av,

”Två sanningar närmar sig varann

En kommer inifrån,

en kommer utifrån

och där de möts har man en

chans att få se sig själv”

och i min omgjorda version 

Två själar närmar sig varann 

En kom härifrån

en kom därifrån

de möts och ges chans

att speglar sig i

en ny existens

Glädjen var stor här på Fårö, men nu, snart åtta månader senare, längtar vi till Stockholm av förklarliga skäl.

PS! I början på mars kom jag in i en gammal dator här på Fårö och i den fann jag ytterligare foton på barngruppen födda 2005. Efter lite funderande bestämde jag mig för att åter öppna upp det privata kontot på Instagram (den 14 mars 2022) och lägga upp några av dessa bilder. Jag meddelade alla de inblandade. Det kändes som att jag behövde göra detta för mig själv. Tankarna behövde än en gång en tillflykt.

Anledningen stavas denna gång till U k r a i n a …