Portal24 38. När tiden kommer ikapp
Jag minns …
… inte så mycket från min tonårstid runt 15-17 år och då talar jag om åren från augusti 1965 och en bit in i 1968. Mina s.k. 2,5 förlorade år. År som alltid varit höjd i små fragmenterade minnesbilder, men även med en viss förlåtande dimma.
I natt (den 12 december 2023) hade jag en ovanligt stark och klar feberdröm, som gränsar till sanning. Jag var tillbaka utanför ”Morris”, ungdomsgården Morgongården i Skönstaholm, där tre gamla ungdomskamrater drog mig i rullstol på Söndagsvägen. Vi skrattade och skämtade och de lekte att jag var deras barn. Rullstolen skulle alltså enligt dem föreställa en barnvagn. Det var tvillingsystrarna Su och Lo samt Gi (av respekt väljer jag att inte skriva ut hela deras namn). Men de som var med då eller bodde i området vet säkert vilka de är, eller var rättare sagt.
Roligt och fint kanske det kan tyckas för ett otränat öga, men betänk då att jag just fyllt sexton år och hade bägge benen gipsade upp till ljumskarna. Tjejerna som drog mig var ett år yngre och jag var alltså i drömmen hastigt och (mindre) lustigt tillbaka till september 1966. Kommer också ihåg tankar som att det kändes lite småkyligt för att jag min vana trogen tagit på mig för lite kläder, men det sket jag i just då. För om de ville leka att jag skulle vara deras barn så gärna för mig. Att bli omhändertagen var nog något som jag då hade behov av.
En period i livet jag helt förträngt …
Trots deras glädje och välvilja, vaknade jag med ett ryck och kände på samma gång både lycka och sorg, kanske till och med en gnutta skam och förnedring. Men i drömmen höll jag som vanlig god min precis som jag alltid har gjort i verkliga livet. Var omedelbart tvungen att kallsvettig stiga ur sängen, gå ut i badrummet och vaska mitt ansikte med kallt vatten. Sedan googla jag upp två av namnen på de omtänksamma som var med i drömmen. Den tredje vännen Su visste jag gick bort redan den 9 maj 1972, dagen efter hennes 21 årsdag och lämnade efter sig både tomhet och en stor sorg.
Innan jag fortsätter kanske vän av ordning vill veta hur det kom sig att jag blev rullstolsbunden. Jo, det ville sig inte bättre än att jag onsdag den 4 maj 1966, vid sextiden, tog min moppe av märke Komar från Sköndal till Morgongården. Antagligen för att jag var rastlös och inte hade något bättre för mig.
Dörren till ungdomsgården var låst eftersom de ännu inte hade öppnat. Såg mig omkring på torget och fick syn på att Tommy La kommer strosande mot mig. Han tyckte att vi skulle gå ut på Gubbängsfältet för att kolla in en rugbymatch som han visste pågick där.
Det första som hände när vi kom dit var att jag satte mig ner på en glasbit som låg gömd i gräset och det stack till i baken. Tog upp den och kastade svärande iväg glasbiten en liten bit bort. Men det var inte värre än att vi kunde sitta kvar där och snacka en stund. Men otåliga som vi var ville vi tillbaka till Morgongården och tog vägen förbi kiosken som då låg på Måndagsvägen. Minns lite diffust att vi köpte varsin lång syrlig klubba och gick vidare.
Tyvärr var det helt dött på gården. Ledarna hade kommit men inga av våra polare så vi bestämde oss nog för att gå tillbaka ut på fältet. Jag säger nog för det är ingenting jag minns men troligtvis i efterhand fått berättat för mig.
Vid Örbyleden skulle vi gå över vägen där busshållplatsen tidigare låg, precis utanför in och utfarten till/från Skönstaholm. På den tiden var det inte så viktigt att gå bort till ett övergångsställ utan närmaste vägen över var det som gällde. Det är också viktigt att veta att det då fortfarande var vänstertrafik. Tydligen hade jag kommit lite på efterkälken och rusade efter Tommy precis där busshållplatsen låg och plötsligt fått se en svart Volkswagen komma emot mig i hög hastighet. Vände på en femöring och sprang tillbaka, men Folkan väjde i samma riktning.
Smällen blev brutal, följdes av en ovanligt lång luftfärd och en hård duns rakt ner i asfalten. Rullade under en parkerad lastbil med brutna ben, kraftig hjärnskakning, spräckt käke och mjälte, skrapsår överallt och trasiga kläder m.m. Där blev jag liggande och slog, enligt jag fått berättat för mig, på några kedjor som fanns under lastbilen. Som tur är har minnet raderat ut hela händelsen, det sista jag kommer ihåg är att vi köpte klubborna i kiosken. Allt finns troligtvis väl undanträngt i mitt undermedvetande.
Det blev ambulans in till Serafimenlassarettet ”Serafen” och mitt första diffusa minne därifrån är att någon dag senare spelades låten Paint it Black med Stones på radion. Det var första gången jag hörde den och det glömmer jag aldrig. Sitaren och trummorna som följde. Underbart! Det är också först nu, långt efteråt, jag riktigt lyssnar på texten och hör raderna om svarta bilar och kopplar ihop det med den svart Folkan.
”I see a line of cars
And they’re all painted black
With flowers and my love
Both never to come back”
Efter en vecka på Serafen blev det sjukhusbyte till Norrbacka och ett par månader som innehöll flera operationer för att pussla ihop de splittrade bendelar i högerbenet till ett godtagbart skick.
Sedan följde en ångestfylld tvångsklippning av mitt långa hår när jag låg hjälplös i sängen, med en otrolig smärta, utan att kunna värja mig. Dessutom lärde jag mig att sova med snarkande vuxna män runt omkring mig, eftersom vi låg i en sovsal med 29 sängplatser. Socialminister Sven Asplings son (som jag har för mig hette Björn) låg i närheten av mig inlagd för benbrott. Minns också att jag tyst för mig själv tänkte att ”jag ska aldrig glömma hur ont det här gör”, men det har jag givetvis gjort. Glömt smärtan alltså! Men jag kommer ihåg dessa tankar.
I efterhand fick jag veta att det till och med talades om amputation av högra underbenet bakom min rygg. Men läkarna lyckades fixa benet efter ett flertal operationer, till min stora lycka, men sedan blev det rullstol under lång en lång period, som jag tidigare berättat om.
Tiden därefter påbörjas mina två förlorade år som jag har svårt att komma ihåg detaljerat. Men osammanhängande minnesfragment, lite huller om buller, utan någon exakt tidsangivelse, kan jag ändå försöka mig på.
I kompisgänget runt Morris hörde en sexpack (mellanöl) till vardagen och med tiden skulle det även sniffas tinner, rökas på, knapras och tyvärr även missbrukas ännu tynger grejer. Kommer ihåg att jag var en utmärkt smugglare, av diverse droger, när vi skulle in på Farsta ungdomsgård. Jag satt på dem med ett glatt leende och en oskyldig min. Vem muddrar en rullstolsbunden??
Men en sak som berättades för mig efteråt kommer jag diffust ihåg. Vi skulle fira min utskrivning från Norrbacka med att campa i Flaten. Det var jag och några kompisar ifrån Morris och vi slog upp vårt tält bredvid ett par tyskar. På kvällen började vi prata med varandra och det visade sig att de hade en oöppnad literflaska gin i sin packning. Givetvis dela vi på den och flaskan gick broderligt runt i ring bland oss. Nästa minnesbild är dagen efter och då fick jag berättat för mig att vi hade snott en båt och varit ute och rott runt omkring Flatensjön på natten.
Jag hade varit med i båten med mina två gipsade ben. Fråga mig inte hur jag kom i och ur båten? Antagligen blev jag buren av mina påstrukna vänner. Kan var tacksam över att inte båten välte för då hade det garanterat blivit ståplats på botten av Flatensjön för min del. Sedan skulle dröja åtskilliga år innan jag ens kunde klara av lukten av gin.
Under den här perioden var jag inte den bästa sonen för mina föräldrar. Jag kunde bli hämtad av någon av mina kompisar för att de sedan skulle rulla iväg med mig mot något diffust fjärran mål där det ingick allehanda droger och mellanöl. Det kunde dröja flera dagar utan att jag hörde av mig eller kom hem igen. Ibland hittades jag sovande nere trappen på Mandelbrödsvägen.
En gång vaknade jag till liv utomhus i Farsta, helt ensam sent på natten och fick rulla hem själv, mitt i smällkalla vintern. Jag hade antagligen glömts bort av mina polare så det var bara för mig att långsamt och mödosamt rulla hemåt. Mina gipsade ben var fortfarande iskalla ett par dagar efteråt.
Vi höll ofta till hemma hos kompisen Pe som bodde på Russinvägen. Den lägenheten var ofta tom på vuxna och därför var det lite fritt fram att hantera olika substanser efter behov. Kommer starkt ihåg att vi lyssnade intensivt på Frank Zappas debutalbum ”Freak out”, samtidigt som harschdimman låg tät. Vi tyckte unisont att plattan var fantastisk. Who Are The Brian Police?, Motherly Love och Help, I’m A Rock var mina favoriter.
Kommer också ihåg att vi kunde vara i lägenheten i flera dagar utan att gå ut. Vi sov när vi behövde, trots att sängplatserna inte räckte till alla som var där. Men i och med att jag var gipsade i bägge benen så hade jag alltid plats i någon säng, det var underförstått.
Trots dimmiga minnesbilder kommer jag ihåg en kväll när Lo väckte mig och frågade om hon fick krypa ner i sängen och sova tillsammans med mig. Självklart svarade jag sömndrucken och då lade hon sig bredvid mig, vi kysstes och sedan frågade hon om jag ville att vi skulle hålla på?
Förvånad svarade jag:
- Hur ska det gå till? Med tanke på mina två gipsade ben? Genast bet jag mig i läppen och ångrade mina ord …
Med dessa ord ringande i mina öron lät vi det hela bero och Lo somnade bredvid mig, men jag låg vaken, lycklig och funderade över vad som just hade hänt? Tillslut somnade även jag och när jag vaknade hade Lo försvunnit ut någonstans till någon obestämd plats. Undrade vad klockan kunde vara eftersom gardinerna var fördragna var det svårt orientera sig rent tidsmässigt. Men det var inga konstigheter, utan det var så här våran vardag såg ut. Vi var vakna och sov om vartannat efter behov. Det spelade ingen roll vilken tid på dygnet det var.
Under den här perioden minns jag också att vi tog oss ner till ängen mellan Hökarängen och Gubbängen för att grilla korv, dricka mellanöl och röka braj.. Den plats där kollektivhuset nu ligger. Samtidig som vi andäktigt lyssnade på den då okänd sångaren Bernt Staf. Frid över hans minne.
Kommer också ihåg att vi var hemma hos Lo och Su, men avkända skäl inte när i tiden. Där satt vi i deras kök på Måndagsvägen och hade till allas glädje fått tag i 90% tandläkarsprit. Vi var ganska många som groggade på spriten som blandades med ljummet kranvatten och strösocker. Det gick direkt ut i kroppen och jag tror att vi slocknade ganska fort. Dessa är lite diffusa minnen, men vi måste haft änglavakt för jag tror att intagandet av den blandning var förenat med livsfara.
Det kan också sägas att under den här perioden av mitt liv hade jag ganska gott om pengar. Fick en stor summa i sveda och värk av försäkringsbolaget samt en månadssumma på 800 kr skattefritt i förlorad arbetsförtjänst. Min pappa hade fixat ett intyg från Svensk Trävarutidning om att jag skulle ha fått en fast anställning som vaktmästare, efter jag slutade nian om jag inte blivit påkörd. Med det i åtanke var det kanske inte bara min trevliga personlighet som gjorde mig populär utan även att jag hade råd och möjlighet att köpa ut allehanda kemiska varor som sedan delades broderligt/systerlikt.
– Men vad vet jag …?
Det här var alltså bakgrunden till den starka och känslosamma drömmen. Då jag åter igen satt i en rullstol som framfördes, av tre tjejer födda 1951 (ifrån veckoområdet) och som skrattande drog mig framför sig på Söndagsvägen.
För att koppla ihop denna drömscen med oss fyra ytterligare, kan jag också berätta att vi alla var tillsammans, en hel sommar 1961, på ett kollo som hette Solgården och låg i Bor, Småland. Jag har fortfarande kvar gruppbilden från den tiden (som jag färglagt i efterhand). Vi var en samling Farstaungar som kom från Sköndal, Skönstaholm, Hökarängen, Gubbängen och givetvis Farsta. Många som då träffade varandra för första gången och som sedan skulle träffas igen under olika skeden av livet. Jag har själv träffat 10/12 st. på fotot, de flesta under tiden på Morgongården, men har fortfarande kontakt med två andra på den här bilden.
På Solgården var det första gången det blev viktigt att vara ihop med någon och i samtal med mina rumskompisar (grupptryck) fick vi berätta vilka tjejer vi tyckte bäst om. Jag berättade att den jag gillade bäst på kollo var tvillingen Su. Givetvis frågades det chans via ombud, men jag kommer inte ihåg om det blev så mycket mer med det.
Självklart pratade vi om det här som tonåringar, när kontakten mellan oss återupptogs i Skönstaholm, i mitten på sextiotalet. Jag hyste fortfarande varma känslor för henne men som inte besvarades. Det berättade jag öppet om, i valvet bakom Morgongården, i leken ”sanning och konfa”, när frågan då ställdes till mig. Ja för så var det, trots vår lite hårda tonårsattityd, utåt sett, så befann vi oss alla fortfarande i gränslandet mellan barn och vuxna och vi spelade vår roller efter bästa förmåga.
Däremot kom jag väldigt bra överens men hennes syster Lo vilket då kändes både fint och upplyftande. Men samtidigt, med ett långt livs erfarenhet, tror jag att det blev en väldigt splittrade situation för mig.
Som om inte det vore nog med denna olycka så kan jag berätta att jag blev friskskriven ganska exakt ett år efter bilolyckan, i mitten på maj 1967. Givetvis skulle detta firas så måndag den 15 maj 1967 inhandlades det sexpackar av mellanöl och en liten flaska Royal Brandy. Senare festade vi i valvet på baksidan av Morgongården.
Under kvällen snodde någon min käpp och gömde den i ett försök till skämt. Jag blev sur och blev sittandes förbannad i ett hörn och hivade i mig, ganska hejdlöst, av den medhavda vätskan. Efter någon timme blev jag naturligtvis nödig och vinglade bort mot trappan upp till filmrummet för att uträtta mina behov. På vägen måste jag passera nedför en trappa på två steg. Tappade balansen och dråsade nedför trappan och bröt benet än en gång, med påföljden att jag återigen fick ta ambulansen in till sjukhuset. När jag kom dit så hälsade de mig glatt välkommen tillbaks och berättade att jag först måste magpumpas innan operationen. Jag fattade inte riktigt hur de visste om att jag varit där året innan utan det är först långt senare jag förstått att det fanns gamla journaler, som de givetvis hade kollat i. Detta om detta …
Någon gång under hösten 1967 kom jag till en egen insikt om att det här livet inte kunde leda till något bra utan jag bröt successivt med Morgongården och mina vänner. Minns det som att jag fick noja av doften ifrån afghan, vilket var något nytt och skrämmande. Trappade helt enkelt ner på gångerna jag åkte dit för att sluta helt fredag den 19 april 1968. Istället började jag åter att gå på Sköndalsgården i det nybyggda centrumet och återuppta umgänget med mina barndomsvänner.
Dessutom tog jag upp mitt stora Hammarbyintresse och började följa laget maniskt. Den 20 april var jag åter på Söderstadion och såg Hammarbys vinst över Brynäs med 9-0 och sedan såg jag alla hemmamatcherna med laget den säsongen. Från en ytterlighet till en annan, för gjorde jag något så gjorde jag det helhjärtat.
Dessa år som fick oss alla att växa upp tog oss på olika slags livsresor. Några resor fick en för tidig och abrupt slutstation. Några en lång och en svår mödosam tripp och andra klarad färden mer eller mindre opåverkade. Flera fick ett för tidigt slut på grund av omständighet jag berättat om. Men har nu också på senare tid fått tråkiga besked om andra som jag inte visste om. Men dessa år från förr och alla dåtida vänner från Morgongården har jag alltid burit med mig i mitt hjärtat.
Med tiden har dessa ungdomsår fått ett romantiskt skimmer över sig. De jobbiga stunderna har suddats ut och förträngts. Den fina sammanhållningen med allehanda diffusa händelser har gjorts om och nyanserats i huvudet och fått en lite mer positivt syn än de kanske förtjänar.
Hade ett starkt behov att kontakta Lo …
… när jag vaknade. efter den omvälvande och starka drömmen, men det skulle visa sig vara försent eftersom hon sorgligt nog gick bort i december 2018. Precis som hennes tvillingsyster hade gjort, dagen efter sin 21 årsdag, redan i maj 1972. Dessa två tunga förluster har jag tagit väldigt hårt och har haft samvetskval över att jag inte gjort bättre. Vad vet jag inte, men känslan av något slags svek låg eller ligger rättare sagt djupt. Kvar finns endast tomhet …
Trots min nedstämdhet över denna tragiska upptäckt kändes det ändå fint att tänka att systrarna nu förhoppningsvis fick vara tillsammans igen efter en 46 års lång separation. Fast det måste ha varit svårt för Lo att ha varit den ensamma tvillingen kvar.
Insåg också att världen är bra liten eftersom de tre vännerna som drog rullstolen också varit tillsammans på Bergängens flickkollo på Barnens Ö. Det blev jag på det klara med när jag Googlade Lo’s namn tidigt på morgonen den 12 december och hamnade på hennes Facebooksida. Det ena gav det andra och så befann jag mig plötsligt på en kollosida där hon skrivit en kommentar (i augusti 2017) som ett svar på ett inlägg. ” Kollo på Barnens Ö” hette Facebooksidan.
Fick det också bekräftat när jag pratade med Gi idag (den 20 dec).
Förutom det gemensamma vi hade under några få år som både barn och tonåringar förenades vi också i en stark känslan för kollo i allmänhet och Bergängen i synnerhet. Fast det skulle tvillingarna aldrig få veta, men Gi fick veta det idag.
Det kan också formuleras så här. Tre, f.d. Bergängare rullar en kommande Bergängare framför sig in i oviss framtiden utan varandras vetskap. Det skulle dröja 57 år innan det blev känt. Dessutom gick Lo fritidspedagogsutbildningen 1978 och blev klar 1980, så synen på barn delade vi säkert också. Det är sorgligt att jag sköt upp att kontakta Lo så pass länge att det tillslut blev försent. Men idag tog jag mod till mig och kontaktade Gi. Vi hade ett långt fint samtal som jag inte närmare går in på här.
Lärdomen och insikten ifrån denna dröm och efterspelet är att bilolyckan 1966 och allt som följde efter den, inte enbart var en tragisk händelse som förstörde flera år av mitt liv. Vilket jag alltid har ansett. Utan med ålderns rätt och med nya perspektiv var det antagligen en omvälvande livskris som i förlängningen räddade mitt liv. Om än på ett mycket brutalt och smärtsamt sätt!
Det gav mig också en möjlighet, men även glädjen att under 44 år få arbeta tillsammans med andra vuxna för barnens bästa. Med den här livserfarenheten i bagaget blev det antagligen en fördel för mig i mitt arbeta med barn och ungdomar. Speciellt med de som var lite mer utåtagerande, både på fritids, skolan och kollo. Men även modet och lyckan att våga starta livsprojektet Bergsundsskolan i april 1993, tillsammans med Lena.
– Därför infinner det sig nu ett välbehövligt lugn …
PS! Med tanke på att musiken alltid har haft en stort inflytande över mitt liv är jag glad över att jag fortfarande lever och kan överraskas av nya fantastiska låtar såsom, Life Isn’t Hard med James Wesley Haymer, från den 31 januari 2026.
Men varför inte avsluta texten med hur den här krokiga resan började.
I mitten av augusti 1965 tog jag min moppe av märket Komar och åkte för första gången ensam från Sköndal till Skönstaholm. Det var en kort väg genom parkvägarna i Sköndal, bort mot Spettekaksvägen och sedan ner via Nynäsvägens gångtunneln till Skönstaholm.
När jag kom ut på Lördagsvägen så infann det sig en slags inre frihetskänsla och en märklig upplevelse av att jag nu var vuxen. Det ska också sägas att jag då bara var 14 år och skulle fylla 15 år om ett par veckor. Då är det naturligt att känna sig vuxen eftersom du aldrig tidigare i livet varit äldre och på grund av det inte känner till något annat.
Anledning till att jag gjorde den här korta färden har jag ingen aning om, men jag måste antagligen ha gjort upp med någon att vi skulle träffas på Morgongården. Men vem, det står skrivet i stjärnorna?
Färden blev längre än tänkt, månaderna gick, som blev till år, för där fann jag ett nytt kompisgäng och en ny samhörighet som varade en bit in år 1968. Då klippte jag banden helt för att rädda mig själv …
Den 4 april 2026 fick jag äntligen beskedet och den exakta dagen för Lo’s bortgång.
Den 12 december!
Det innebär att jag hade drömmen som den här berättelsen började med exakt fem år efter hennes död. Det väcker frågor som inte har några svar.
Texten skrevs klar den 20 december 2023 och uppdaterades i omgångar i mars/april 2026.
Portal24 
Hej din moppe den gången ställde vi i vårat källarförråd på Söndagsvägen 4. Din pappa kom och hämtade den nästa dag.. Tjejerna du nämner var också mina kompisar och vi gick i samma klass i 7 o 8 Gi däremot gick inte i samma skola vad jag minns.
GillaGilla