62. Februaripromenad

Hittade en krönika som publicerades på Svenska Fans den 3 februari 2005. Skrev den på eftermiddagen samma dag efter det att jag kommit hem från utflykten till Skogskyrkogården.

Texten är inte så mycket att orda om utan den talar för sig själv, med tanke på frånvaron av röst vid tillfället. Har även hittat artikeln om Bernt Lindh som jag skrev till Hammarbyiten nr. 88, 1986, Lägger även med den på slutet som en liten bonus:

”Vissa dagar ska man hålla käft. Det här är tydligen en sådan dag. Igår satte sig någonting på mina stämband så rösten försvann nästan helt och kvar blev bara ett pipande ljud. Det blev mycket svårt att kommunicera, ja på gränsen till hopplöst, ändå var jag tvungen att ta telefonsamtalen på mitt jobb. Det ingår liksom i mina arbetsuppgifter. 

Idag är jag hemma och det fick bli ett utmärkt tillfälle för lite själslig omplåstring. Det började med nyheten om att SIBA chefen (• 1) hittades och sedan följde jag upp det med att läsa om att Pigge Werkelin (• 2) har kommit hem till Gotland. Detta slog an en ton över hur resten av dagen kom att se ut. Helt oplanerat fast ändå kändes det utstakat, i alla fall så här efteråt. 

Jag surfade runt lite på nätet och hamnade på SVT´s hemsida, dokumentäravdelningen. Det ena gav det andra och efter tio minuter hade jag beställt Tom Alandh´s dokumentär om Cornelis Vreesvijk. En fantastisk film som jag gärna vill ha på DVD.

Fast Alandh har gjort en ännu bättre dokumentär om fotbollsspelaren Nacka och i ett litet ögonblick fanns hoppet om att även den skulle finnas utgiven av SVT. Tyvärr sprack förhoppningarnas brallor ganska snabbt. Det slutade med två mejl till SVT´s butik samt dokumentäravdelning: 
———- 
” Hej! 
Jag har just köpt Tom Alandh´s utmärkta Cornelis Vreesvijk dokumentär och började genast fundera över följande. 
Finns det några planer på att fortsätta med fler utgivningen av Tom Alandh dokumentärer. Speciellt tänker jag på hans fantastiska film om fotbollsspelaren Lennart ”Nacka” Skoglund. 

Med hopp om ett positivt svar!” 
———- 

Efter detta började jag surfa runt lite på sidor med Nacka anknytning och hamnade på Degerfors fotbollsmuseum. Från och med den 1 januari 2005 kommer de att visa en utställning om Lennart ”Nacka” Skoglund. Det känns som om ett besök till Degerfors borde planeras in inom en snar framtid. 

Tankarna for fram och tillbaka och plötslig landade de på Lennart Skoglunds begravningsplats. För någon månad sedan hade jag tagit reda på i vilket kvarter och vilket begravningsplatsnummer familjegraven hade i ett annat sammanhang. Snabbt letade jag reda på lappen, slog av datorn och på två röda var jag ute på en oplanerad långpromenad med två ljus i fickan. Jag har nämligen räknat ut att ”Nacka” och min mamma ligger ganska nära varandra. 

Mammas grav hittar jag i sömnen och efter att ha tänt ett av ljusen och låtit några gamla fina minnen flimra förbi, i all stillhet, så berättade jag kort för morsan att nu skulle jag leta reda på Lennart Skoglund’s grav.

Rösten är fortfarande mycket märklig kunde jag höra, för jag pratade högt för mig själv. Det är tur att Skogskyrkogården är så gott som tom på människor annars hade jag säker kunnat skrämma någon gammal dam med mitt egendomliga läte. Kan varmt rekommendera en stilla vandring innanför Skogskyrkogårdens murar, det är en mycket upplyftande och rofylld promenad. Innanför dessa murar hittade vi bl.a. vår dotters namn innan hon var född. 

Vägen mot Nackas gravsten gick precis förbi Greta Garbos gravplats.

Det kändes helt naturligt att jag skulle passera en hyllad Söderikon för att ta mig till en annan hyllad Söderlegend. Undrar samtidigt om dessa två någonsin mötte varandra under deras tid på jorden.

Efter tio minuters letande stod jag bakom Lennart Skoglund grav. Jag kunde själv läsa siffrorna på gravstenen. Hjärtat klappade lite snabbare och högre när jag plockade fram ljuset och tändsticksasken. Jag blev rörd och glad på samma gång och hann kasta en tanke på om det kan bero på åldern. Blir man sentimentalare med åren? 
Tyvärr slogs min sinnesstämning i bitar när jag gick runt gravstenen, med ljuset och asken i händerna och läste framsidans text: 
W E L L S M O

Förvirringen var påtaglig och jag famlade i fickan efter lappen samtidigt som jag tappade både ljuset och asken. 

– Wellsmo, sa jag pipande lågt för mig själv. För jag är inte i stånd att tala högt, som alla redan vet. 

Tankarna poppade upp som popcorn. Ska jag gå hem, ska jag fortsätta leta, hur ska jag i så fall organisera upp det? Finns det någon att fråga? Nej! Jag är utlämnad till mig själv och inte faan (ursäkta språkbruket, det kanske inte passade) var det meningen att förmiddagen skulle sluta så här. Det vägrar jag att tro.

Uppskattningsvis hade jag gått runt och strosat i en halvtimme innan jag gick på denna nit och nu krävs det bara lite list. Tänk om de på kyrkogårdsförvaltningen bara hade sagt fel på hundra nummer? Det borde inte vara så men vad har jag att förlora? Jag sökte mig hundra nummer upp och när jag närmade mig gravstenen såg jag direkt texten framifrån och det stod: 
Josef Skoglund 
Lennart Skoglund 
Linnéa Skoglund 

Jag fick en klump i halsen och tittade mig hastigt runt omkring. Det fanns ingen som kunde klappa mig på axeln och säga: Snyggt jobbat, smart tänkt.  Men vad spelar det för boll!  För här ska det tändas ljus och sedan ska jag försöka samla mig i stillhet för att se vad som poppar upp i huvudet. Givetvis tänker jag på Tom Alandh´s Nacka dokumentär, den som indirekt fick hit mig idag.

Jag vill verkligen att den ska komma ut och jag är bergsäker på att det är många mer än mig som skulle vilja ha den. Vi kör en handuppräckning. – Vilka vill ha den här en Dvd-dokumentären? De räcker upp en hand NU! Oj, det var många fler än jag räknat med! 

Med facit i hand som kom Dvd ut senare detta år.

Sedan blixtrade det förbi bilder i snabb följd. Sören Åkerby som bollkalle när han står snett bakom Nacka när han skruvar in bollen direkt på hörna, den 7 maj 1964.

Ser även bilden av när jag och många andra springer bakom, en i strumpläster joggandes Nacka, efter matchen. Bilden finns i Leif Ekstig bok om Nacka, på sidan 155. 

Minnen från minnestunden vid Nackas hörna på julafton kommer också upp i tankarna och jag hoppas verkligen att Lennart Skoglund på något sätt finns med oss då. Vi finns i alla fall med honom. Men även tankar på Tom Ture dök upp när jag minst anade det och även Bernt Lindh (Hammarbys ordförande före Lennart Nyman, för den som undrar). Bernt Lindh var också under många år en självklar del av Hammarby Veteranerna

Jag gjorde en intervju med honom på åttiotalet, för Hammarbyiten. Han lämnade ett stort positivt avtryck och vi blev vänner, trots åldersskillnaden. Han var ordförande i Hammarby Veteranerna under många år och jag kommer alltid att bära med mig den sista gången han var med oss. Det var på den årliga sillfrukosten i augusti. Han fick åka färdtjänst dit för han hade svårt att gå. Dessutom hade han problem med synen. Problem och problem, Lindh var så gott som blind.

Redan innan han kom så visste han att detta skulle bli hans sista gång tillsammans med alla sina veterankamrater. Han hade förberett sig och efter en stund ställde han sig upp och höll ett kort tal samt meddela sitt beslut. Jag hade glädjen att få sitta bredvid honom och det blev väldigt känsloladdat. Han fortsatte tala och plötsligt kände jag något som droppade ner på min hand, som låg på bordet. Jag tittade försiktigt upp på denna (för mig) Bajenikon som fortsatte prata som om inget hade hänt. Vet inte om det bara var jag som kände och såg att tårarna sakta strila ner för den gamla veteranens kinder. Det var en mycket fin och vacker, men tung, stund. 

Ja, det var små men starka tankar som drog runt i huvudet på mig för att jag lät dem göra det. Jag har egentligen ingen aning om vad jag vill få något sagt med dessa rader, annat än att vi skall ta tillvara på stunderna med våra äldre medans vi har möjlighet. Ganska snart har vi bara minnena kvar och då är det för sent att ställa frågor. Eller rättare sagt att få svar! Det gäller faktiskt även alla våra yngre vänner vilket vi blivit påtagligt medvetna om. 

Vi kanske alla skulle behöva tappa rösten någon gång då och då, för ibland är det bra att hålla käft och låta livet flyta på av sig själv. 

Vi syns i Bajenvimlet!

• 1. 17 januari 2005 blev teknikföretaget Sibas vd kidnappad. Fabian Bengtsson, vd på det nu nedlagda Siba, blev kidnappad av två maskerade män på väg till jobbet. I sjutton dygn tillbringade han nästan all sin tid i en ljudisolerad låda.
• 2. Pigge Werkelin, 43, kom hem med sin familj i tre vita urnor. Han förlorade hela sin familj i tsunamin i Thailand. Nu är han hemma på Gotland och planerar en minneshögtid i Visby domkyrka.

Bernt Lindh:

mina femtio år

Det finns människor som inte bara rör sig genom en förening, utan som långsamt blir en del av dess väggar, dess ljud, dess sätt att andas.

Bernt Lindh var en sådan människa.

När han kom till Hammarby på 1930‑talet var det genom rodden, nästan av en slump. Men vissa platser väljer sina människor, inte tvärtom. Åren gick, uppdragen växte, och snart bar han ansvar som om det vore självklart: kassör, ordförande, sammanhållande kraft. 1954 — året då fotbollen tog steget upp i Allsvenskan — tog han själv steget in i huvudstyrelsens främsta stol. Det blev början på ett decennium som fortfarande ligger kvar som ett avtryck i klubbens minne.

Det finns detaljer som stannar kvar: speedwaykvällarna på Kanalplan, där ljudet från motorerna blandades med publikens förväntan. Klubbhuset som renoverades, inte bara för att bli finare, utan för att fortsätta vara en plats där människor kunde mötas. Den trogne supportern som alltid stod först i kön, som om varje match var en ritual. Och julgransplundringarna — trettio år av glitter, barnskratt och omsorg. Ett arbete som inte syntes i rubrikerna men som bar föreningen lika mycket som någon seger.

När man läser om Bernt Lindh är det lätt att tro att det handlar om en epok som ligger långt bort. Men egentligen handlar det om något annat: om hur en människa kan hålla ihop en plats genom att bara fortsätta komma, fortsätta göra, fortsätta bry sig.

Bernt Lindh var en av dem.

Det är samma rörelse som Portal24 försöker fånga — de långsamma lagren av tid, de människor som inte ropar men som ändå bär allt.

Faktaruta om hans gärningar för Hammarby IF:

• Aktiv i roddsektionen på 1930‑talet

• Kassör i roddsektionen och senare i huvudstyrelsen

• Ordförande i huvudstyrelsen i drygt ett decennium

• Ordförande för Hammarbyveteranerna från slutet av 1960‑talet

• Ansvarig för julgransplundringen i över 30 år

• Hedersordförande i Hammarby IF