7. Bergsundsskolan Begynnelsen

Skolförvaltningen hade beslutat sig för att säga upp hyreskontraktet på Långholmsgatan 24. Den sista juni 1993 skulle all verksamhet flyttas ut. Lokalerna som vi lärt oss älska skulle enligt oss skulle bli fantastiska att använda som integrerad skola med fritidshem och sexårsgrupp för lågstadiet. Idén var att personalen skulle bilda arbetslag och arbeta integrerat tillsammans med barnen under hela deras skoldag. Vi hade tidigare försökt sälja in idén till Högalidsskolans rektor, som var positiv men hade svårt att rent organisatoriskt få igenom det. När vi fick vetskap om att huset kommer bli ledigt startade Lena och jag en diskussion som varade i ett par veckor, där vi bollade fördelar och nackdelar med att starta en friskola. Varför inte försöka? Spänn bågen och satsa! När beslutet togs gick vi ”all in” och allt gick i en rasande fart. Kontakter med hyresvärden HSB togs och eftersom de skulle stå med tomma lokaler eftersom ingen visade något större intresse att hyra dem, den rådande lågkonjunkturen talade till vår fördel, så var de mycket positiva. – Vad mer?

Miljöförvaltningen skulle titta på lokalerna. Deras synpunker måste beaktas för att ha någon möjlighet att få ett positivt beslut. Ventilationen var den stora frågan. Hela huset måste få ny ventilation och luftmätningar skulle utföras. Vi fick löfte och papper på att om att om Skolverket godkände vår ansökan då skulle HSB ordna ventilationen och bygga om efter våra önskemål, samt även måla om trapphuset och göra förbättringar på vår lilla söderbakgård.

Allt skulle ske under en treårsperiod. Första året skulle vi hyra våning ett och halva våning två. Andra året utökade vi med hela våning två samt våning tre. Tredje året hyrd vi hela huset. Hyran var reducerad under den här perioden och HSB gavs möjlighet att hyra ut de lediga lokalerna till andra hyresgäster på korttidskontrakt.

Det var säkert fler myndigheter inblandade där vi fick se till att genomföra deras krav men det viktigaste av allt var att fylla skolan med barn. Optimistiska som vi var räknade vi med att starta höstterminen med två fyllda barngrupper, en sexårsgrupp och en åk. 1, det första året. 25 barn i varje klass.

Givetvis skulle brandmyndigheterna ge sina synpunkter och deras krav måste vi också se till att uppfylla.

När alla bitar fanns på plats trodde vi det skulle gå som på räls, men verkligheten ville annorlunda.
Vi fick kämpa mot en motsträvig rektor på Högalidsskolan, motsträviga tjänstemän, bl.a. de som hade adressuppgifterna över barn i vårt upptagningsområde med de aktuella åldrarna. Ett exempel.

Lena cyklade upp till skolförvaltningen på Kungsholmen för att få ut adressuppgifterna men där tog det stopp. Hon fick cykla hem utan några listor och jag fick ett samtal till Foresta, där jag var på ”starta eget kurs” och fick avvika för att hitta en telefon (före mobilens tid). Ringde upp skolborgarrådets sekreterare och berättade om våra svårigheter. Det tog bara en kvart innan vi fick besked om att listorna fanns att hämta på Kungsholmen. Det blev en cykeltur till för Lena och sedan blev det många kuvert att skriva där vi bifogade Bergsundsskolan’s folder.

Föräldrar som meddelat sitt intresse hörde av sig och undrade hur det gick. Det fick oss att snabbt sammanställa ett informationsbrev för att meddela läget. Brevet skickades ut den 26 april 1993. Se bild.

Ett informationsmöte hölls också under våren, i mitten av maj närmare bestämt. Allt det här skedde utan att vi visste om det skulle bli något positivt beslut. Vi fick säga till föräldrarna att skolan skulle starta under förutsättning att vi blir godkända av skolverket. Som alla kan förstå var det inte så enkelt med argumentet, uti fall att?? vi blev godkända!

Godkännandet kom på rekordtid, lite mindre än tre månader efter att ansökan skickades in fick vi ett positivt besked, den 2 juni 1993. Men det var svårt att få barn till en skola som ingen hade någon erfarenhet av. Förväntningarna fick sänkas under resans gång och vi beslöt oss för att bara satsa på en förskoleklass och några få fritidsbarn.

När sommaren började gick vi på ledighet med spänd förväntan och lite oro i kroppen. Vi hade sagt upp oss från skolförvaltningen och fick som tack för det två månadslöner var. Tiderna var sådana att Stockholms stad ville bli av med fast anställd personal.

Hur som helst vi anställde förskolläraren Maggan på heltid och barnskötaren Johan på 75% (då ingick det även städ i hans tjänst). Kuriosa, han blev så småningom Bergsundsskolans biträdande rektor.

Vi var alltså fyra personer det första läsåret och startade med 19 förskolebarn och tre fritidsbarn. Det var lite magknip med tanke på ekonomin, men bara vi sparkade igång trodde vi att flera skulle upptäcka oss.

Så blev det! Vi fick in ytterligare tre barn från Maria skolan och med tiden fick vi även ett välförtjänt bra rykte. Men samtidigt fick vi slita hund. Vi köpte all mat själva, lagade den, städade, skötte administrationen och allt det andra som krävdes. Men Johan kunde få en heltidstjänst med det utökade barnantalet.

Lena skrev en upplysningstext som fortfarande finns att läsa på Bergsundsskolans hemsida:

”På Långholmsgatan 24 har många generationers barn passerat. Här har varit barnverksamhet sedan 30-talet. Ett sekelskifteshus med stora vackra rum där vi har skolsalar, bild- och formsalar samt en stor motorik- och rörelsesal.

De fungerar som både klassrum och fritidshem. Den estetiska, motoriska och praktiska inriktningen har stor betydelse för barns utveckling och genomsyrar verksamheten. Vi arbetar helintegrerat med skola och fritids med lärare och fritidspedagog/förskollärare/barnskötare sida vid sida hela skoldagen.

Vi månar om arbetsglädje hos både barn och vuxna. Här arbetar kompetenta pedagoger som är intresserade av barnens hela utveckling. Vi ser oss själva som en del av en verksamhet som står under ständig kvalitativ utveckling.

Skolan grundades 1993 av Lena & Lars-Åke Axedin”

Kan också bjuda på en text inför vår första skolavslutning där jag berättade att jag är svag för traditioner och sedan bjöd jag den nystartade Bergsundsskolan på en ny tradition som återkom genom åren. Vi kan kalla den Herr Kantarell. Det hela började så här:

Det dröjde inte länge innan underbara föräldern Lisen tog saken i egna händer och tillverkade en hatt till kantarellen som sedan fick väcka munterhet de följande åren. Men det bjöd jag på …

Jag kan också tipsa om en viktig lärdom i all enkelhet. Lär dig snabbt namnen på alla barn som går på skolan och fritidshemmet. Det är viktigt för alla människor att känna sig sedda, speciellt för barnen. Ödsla beröm och uppmuntran, men tveka inte att säga ifrån då du upptäcker otrevligheter. Jag är säker på att rättvisa tillrättavisningar i unga år är bra för den personliga empatin. Säg deras namn i samband med tillsägelsen eller när du strör med beröm och gillande kommentarer. Lämna aldrig en konflikt i vredesmod till dagen efter. Lös den innan dagens slut och skiljs som vänner. Vuxna kan också göra fel och då är det viktigt med en förklaring och en ursäkt. Berätta för föräldrarna vad som har hänt när de hämtar, om ni inte tillsammans har kommit fram till att händelsen är en förtroendefråga mellan dig och de inblandade.

Åren som kom var självgående när det gällde intagning av barn. Grupperna fyllde sig själva och det kan vi bl.a. tacka våra fantastiska föräldrar för. Positiva omdömen genom mun till mun är oöverträffad goodwill för en skola på sin resa framåt. Satsningen på att integrera skolämnena med bild och form, musik och motorik blev ett framgångsrecept.

Med så många kompetenta anställda blev det givetvis enklare att driva skolan med våra högt uppsatta mål. Nästa foto får bli en bild med många av de namn som vi kan tacka för att Bergsundsskolan blev så framgångsrik. De har alla arbetat i minst tio år (fem personer arbetar fortfarande kvar), men det finns givetvis flera som är värda uppskattning. – Ni vet vilka ni är!

– Tack alla för en fin tid i Natalia Frölanders hus …

Den här texten skrev jag i början av året, nu i september 2021 är det fyra anställda kvar ifrån vår tid. Det minskar sakta men säkert. Men det är inget konstigt med det. Det kallas pension.

Efter sexton år på Bergsundsskolan bestämde Lena och jag oss för att nu var tiden mogen att gå vidare och lämna över vårt guldägg och ansvaret för verksamheten. Det var inget lätt beslut att ta och vi förde många diskussioner fram och tillbaka innan vi till slut bestämde oss. Viktigaste för oss var att de nya ägarna Per och Gunnel Johansson (P & G Skolutveckling) ville arbeta vidare efter vårt koncept, tillsammans med personalen.

Under höstterminen 2008 delade Lena och jag på en halvtidstjänst på skolan för att säkra en så smidig övergång som möjligt.

I januari 2009 tackade vi för oss med följande rader:

”Paradoxen med förändring är att den är nödvändig för människans utveckling, men samtidigt skrämmande och hotfull. Det är naturligt att utvecklas, men det är också naturligt att vilja stanna vid det gamla och trygga”.

Med det sagt kändes det naturligt att ställa mig positiv till en förfrågan om att komma tillbaka till Bergsundsskolan, som anställd fritidspedagog och arbeta i barngrupp i slutet av 2009. Tack vare det fick jag avsluta mina sista år där jag trivdes som bäst, bland barnen. Kan bjuda på en liten historia som jag tror utspelade sig under hösten 2016.

Det bästa jag visste var att komma tidigt till skolan så jag tog på mig ett par stycken öppningar i veckan. Var alltid i god tid för att hinna göra ordning Balder (våning ett) innan barnen kom. Sedan satte jag mig med frukostmackan och en kopp fika och väntade. Det hördes direkt när de kom för det lät när porten öppnades och för det mesta visste jag vilket barn som var på väg upp för trappan. När de första kom in och satte sig i soffan bredvid mig kunde det ibland skapas magiska samtal och kluriga funderingar. En gång kom samtalet in på barnramsan om fingrar ”Tummetott, slickepott” osv. Då frågade ett barn om det inte fanns någon ramsa för tårna?

Kom inte på någon utan då tyckte jag att vi kanske kunde skriva ihop en egen tåramsa. Sagt och gjort! Med god hjälp från de närvarande barnen skapade vi till min och deras stora glädje en, i vårt tycke, helt fantastisk tåramsa. Det fina var att den var lätt att komma ihåg. Ramsan som sedan också har fått en välförtjänt spridning. Läs själva på bilden nedan.

Blev sedan kvar på Långholmsgatan 24 i ytterligare sju år. Sedan avslutade jag 42 arbetsår på samma adress, i Natalia Frölanders hus, när vi flyttade till Fårö 2017 med dessa ord: