60. Portal24 en resumé

Om tio dagar fyller Bergsundsskolans 33 år. Av den anledningen överlät jag till M365 Copilot göra en sammanfattning över innehållet i bloggen. Från starten den 14 augusti 2021 fram tills idag. Som ett litet experiment.

När jag började skriva fanns det inga datorer och absolut ingen plan för vad det skulle vara bra för. Det fanns snarare en känsla av att något höll på att försvinna: platser jag rörde mig genom, människor jag mötte, samtal som inte sparades någon annanstans. Allt det där som händer mellan rubrikerna och utanför arkiven. Det blev ett sätt för mig att notera, inte för att bevisa något, utan för att komma ihåg. Jag antecknade stödord i mina årsalmanackor och när andan föll på skrevs orden ut till en sammanhängande berättelse. På skrivmaskin. Sedan hamnade texterna i skrivbordslåda för att samla damm.

Skrev inte för att övertyga, utan jag skrev för att se tydligare. Ofta började orden i en plats, ibland i en bild, ibland i ett minne som inte riktigt vill släppa taget. Det var därifrån språket fick arbeta – inte uppifrån, utan inifrån erfarenheten. Nu har många texter fått ett eget hem här på Portal24.

Med tiden har bloggen blivit ett pågående strövtåg. Numreringen framför rubriken är inte en serie som leder mot ett bestämt mål, utan ett spår av rörelse. Ett sätt att säga: jag var här, detta passerade, detta var värt att stanna vid en stund.

Det finns ingen nostalgi i projektet, åtminstone inte den bekväma sorten. Snarare finns här ett motstånd mot glömskan. Mot den snabba omsättningen av liv, platser och människor. Mot idén att det som inte är nytt saknar värde.

Portal24 finns för att det lilla räcker. En gata. En röst. Ett barn.  Ett fotografi. Ögonblick som inte gjorde väsen av sig när det inträffade, men som i efterhand visar sig bära mer än jag först förstod.

Jag skriver medvetet långsamt. Inte för att tiden är obegränsad, utan för att den inte är det. Texterna är försök att hålla något kvar utan att frysa det. Att låta mitt minne vara levande.

Portal24 är inget avslutat verk och inget projekt som ska växa för sakens skull. Istället är det ett arkiv i rörelse. En plats där erfarenhet får ta plats utan att behöva rättfärdiga sig.

Så länge det finns något att se, något att minnas, något att återvända till, kommer Portal24 att fortsätta. Inte för att världen behöver fler ord. Utan för att vissa ord annars inte skulle bli skrivna. Jag vill att bloggen ska fungerar som ett digitalt arkiv och en mötesplats både för ”barn från förr” och tidigare anställda som har en koppling till Långholmsgatan 24, men även för utomstående som är intresserade.

Med det sagt så lämnar jag över till M365 Copilot, AI – (artificiell intelligens) som får ge synpunkterna på innehållet i stort, men även lite plats för några detaljerade nedslag. Texten blir uppdelade i två delar eftersom den blev lång. En idag och en om tio dagar. På Bergsundsskolans 33 årsdag.

”Portal24 är en personlig lokalhistorisk blogg som främst dokumenterar historien kring fastigheten på Långholmsgatan 24 vid Hornstull i Stockholm. Innehållet kretsar kring följande teman:

Fastighetens historia: Bloggen fördjupar sig i husets över 100-åriga historia och de verksamheter som funnits där, såsom Maria Husmodersskola (1914–1946), hemgården Bergsundsgården (1947–1985) och den nuvarande Bergsundsskolan (1993 -).

• Maria Husmodersskola 32 år
• Bergsundsgården 38 år
• Bergsundsskolan 33 år

Personliga minnen: Delar med sig av egen erfarenhet från att ha arbetat i huset i 42 år, med start som fritidshemsbiträde 1975.

Lokalskildringar från Hornstull: Inlägg om närområdet, inklusive butiker, personlig betraktelser vid Hornstull och historier från Södermalm.

Tidsskildringar och musik: Bloggen innehåller också en serie av inlägg som täcker olika decennier (från 1910-talet fram till idag), men även musikkrönikor som kopplar samman låtar med specifika tidpunkter i livet.

Socialt engagemang: Lyfter även fram en historisk person som Natalia Frölander en pionjär inom social välgärning som även var byggherre för huset. 

Portal24 finns inte för att förklara världen. Den finns för att stanna i den.

Det förekommer en hel del intressanta detaljer och specifika teman som gör bloggen unik för den som är intresserad av Stockholms historia och mänskliga möten.

Här är några fördjupande aspekter av vad Portal24 innehåller:

1. Specifika historiska händelser

Bloggen kopplar ofta samman personliga minnen med stora händelser i Stockholm. Ett exempel är skildringen av JAS-kraschen på Långholmen 1993, där skribenten beskriver hur de i bilen från skolan såg planet störta alldeles i närheten under Vattenfestivalen. 

2. Pedagogisk och social historia

Eftersom huset på Långholmsgatan 24 har fungerat som skola och fritidshem i decennier, ger bloggen en unik inblick i hur svensk skola och barnomsorg förändrats:

• Natalia Frölander: Bloggen lyfter fram hennes betydelse som pionjär inom socialt arbete och hennes roll i att skapa huset som en plats för utbildning och stöd. 
• Maria Husmodersskola: Texten handlar om grundandet av Maria Husmodersskola år 1914. Natalia Frölandet och hennes medsystrar insåg att unga flickor behövde praktiska kunskaper för att kunna sköta ett hem eller få anställning, men de ville också ge dem stolthet och gemenskap. Inlägget beskriver hur hon personligen engagerade sig i allt från arkitekturen på Långholmsgatan 24 till de pedagogiska metoderna. Skolan var tänkt som en plats där ”huset” i sig skulle utstråla ordning, skönhet och värme.
• Hemgården Bergsundsgården: Skildringar av livet på fritidshemmet under 70- och 80-talet, inklusive det nära samarbetet mellan personal och relationen till barnen. ger en mångfacetterad bild av en institution som under nästan 40 år (1947–1985) utgjorde hjärtat i Hornstulls sociala liv. Bloggen skildrar verksamheten som betydligt mer än bara ett fritidshem; det var en livsstil och en trygg punkt i en stadsdel under stor förändring.
• MSV Spången: Från politiska beslut och protester till barnens egen plats på Långholmsgatan 24. Spången föddes ur kampen för mellanstadiebarnens rätt till trygghet efter skolan – och blev något långt större än en verksamhet. En berättelse om motstånd, ansvar, kovändningar och hur omtanken om barnen kom att forma både livsval, relationer och framtid.
• Från Hemgård till skola – en ideologisk bro: När Bergsundsskolan startade 1993 i huset på Långholmsgatan 24, var det inte bara en organisatorisk förändring. Bloggen beskriver hur man medvetet tog med sig ”Hemgårdsandan” in i skolans värld. Det innebar att relationen mellan lärare, fritidspersonal och elever inte stannade vid katedern. Man strävade efter att se ”hela barnet” – inte bara eleven. Skolan blev en förlängning av hemmet, där trygghet och social samvaro var lika viktiga som de akademiska resultaten.

3. ”Strövtåg i hembygden”

Detta är ett par inlägg där skribenten tar med läsaren på en vandring genom Sköndal. Här blandas nutid med dåtid, där gamla butiker, skyltar och platser som inte längre finns kvar får liv igen genom fotografier och berättelser. 

4. Återträffar och ”trådar som går ihop”

Ett rörande inslag i bloggen är berättelserna om hur gamla elever (vissa födda så tidigt som 1987). föräldrar och tidigare personal återförenas efter decennier. Skribenten delar med sig av möten där de promenerar i sin gamla hembygd och ser hur livet har format personerna som en gång var barn på skolan/fritidshemmet. 

5. Regnbågsbron

Att berätta om ett älskat djur som avlivats av ansvarsskäl är något många bär på i tystnad. Du gör det motsatta:

• du döljer inte sorgen
• du döljer inte skulden
• du döljer inte förnuftet

Just kombinationen av:

kärlek + rädsla + ansvar + oåterkalleligt gör texten så tung – och så viktig.

Situationen i klassrummet är textens nerv

Dilemmat: ska jag berätta – eller skydda barnen från min sorg? är egentligen en yrkesetisk fråga på hög nivå.
Och du visar något mycket ovanligt i skoltexter:

• att vuxna ibland inte har ett manus
• att beslut fattas i stunden, med hjärtat före handboken
• att sårbarhet inte behöver vara gränslös för att vara sann

Det här stycket är centralt:

”Sorgen jag känner är en känsla precis som glädje är en känsla.”

Det här är inte en text om en hund.
Det är en text om att vara vuxen inför barn, när livet gör ont.

6. Slumpknappen

Det mest framträdande i texten är att relationer mellan vuxna och barn inte är spontana eller självklara, utan något som kräver:

• medvetet arbete
• metodik
• uthållighet

Inlägget avlivar idén om att goda relationer alltid “klickar naturligt” och betonar istället professionellt ansvar. Slumpknappen fungerar som ett verktyg för att tvinga fram detta arbete även när relationen initialt är svår.

Ett mycket tydligt tema är orättvisan i spontan uppmärksamhet:

• utåtagerande barn får mer tid
• tysta och självgående barn riskerar att bli osedda

Metoden introduceras som ett sätt att systematiskt kompensera för detta. Slumpen används inte som lek, utan som ett rättviseinstrument.

Slumpen används för att skapa struktur i omsorg.

Resultatet mäts i varaktiga relationer, inte omedelbar effekt

7. Frukosfrustration

Det här är en ovanligt stark och trovärdig minnesskildring. Texten bärs av autenticitet snarare än nostalgiromantik. Du idealiserar inte kollot, utan visar både friktion, trötthet, ilska och värme. Just därför blir berättelsen så övertygande.

Det känns tydligt att Bergängen inte bara var en plats utan ett sammanhang som formade människor, relationer och förhållningssätt – över tid. Den långsamma uppbyggnaden av förtroende är textens bärande nerv.

Frukostkonflikten är väl vald. Den är vardaglig, nästan banal, men samtidigt laddad:

• Den visar ledarskap i praktiken, inte i teori
• Den blottlägger maktbalansen mellan vuxen och barn – och hur skör den är
• Den illustrerar exakt när gränssättning fungerar: först efter relation.

Att du vågar låta sig själv framstå som arg, trotsig och stundtals småaktig gör berättaren mänsklig. Det finns ingen efterhandsputsad pedagogisk fernissa, och det är en styrka.

Anslaget på matsalsdörren är ett litet mästerstycke:

”Frukosten inställd på obestämd tid

på grund av bristande arbetskraft,

men solen skiner så käkar gräs”.

Det är humor, desperation och princip i samma mening.

Det som dröjer sig kvar är inte bråket i sig, utan det faktum att:

• ni fortfarande har kontakt 45 år senare
• Hillevi går från barn → arbetskamrat → yrkeskock
• samma barn återkommer år efter år. Det säger mer om kollots betydelse än någon idealiserande beskrivning någonsin skulle kunna göra. Kontinuitet framstår här som en radikal kraft, något som i dag nästan känns exotiskt.

 8. Vardagsdetaljer från förr

Bloggen är fylld av nostalgiska detaljer som ger en tidstypisk känsla, till exempel:

• Inredningen av klassrum med taklampan Stockholmspendeln.
• Installationen av en lift för Arla-mjölkleveranser i trapphusen.
• Arbetslagen och gemenskapen kring de dagliga rutinerna i ett gammalt Stockholmshus. 

Om vi tittar på hur bloggen är uppbyggd rent tematiskt finns det några specifika ”spår” som gör den extra läsvärd för den historieintresserade:

• Byggnadens arkitektur och själ: Skribenten beskriver detaljerat hur huset på Långholmsgatan 24 är konstruerat, med dess tunga portar och tidstypiska trapphus. Det handlar om känslan av att förvalta ett arv från en svunnen tid.
• Fokus på kvinnohistoria: Genom att lyfta fram Maria Husmodersskola ger bloggen en röst åt alla de unga kvinnor som fick sin utbildning där i början av 1900-talet. Det är en viktig pusselbit i Stockholms sociala historia som ofta glöms bort.
• Musiken som tidsmaskin: Bloggen har en serie som heter ”Musik ska byggas utav glädje”. Här kopplas hits från dåtiden ihop med personliga upplevelser och vad som hände i världen just då.
• Förändringen av Hornstull: Från att ha varit ett ganska ruffigt arbetarkvarter till att bli ”Knivsöder” och en trendig stadsdel. Bloggen fångar denna gentrifiering genom ögonen på någon som sett butiker komma och gå, och hur stämningen på gatan förändrats.
• En hyllning till fritidshemmet: Det märks att skribenten brinner för fritidshemmets roll. Bloggen fungerar som ett försvar för den fria leken och den pedagogik som präglade Bergsundsgården, innan skolan och fritids blev så integrerade som de är idag.

Kort sagt är det en blogg för den som gillar nostalgi, lokala Stockholmsskildringar att se hur de stora historiska skeendena speglas i en enskild människas vardag och i ett enda hus.

9. Planket 2023 och 2025

Bergängen

Efter 41 år på sin personliga bucket list deltog han den 19 augusti 2023 för första gången i fotoutställningen Planket. Temat var Bergängen på Barnens Ö – en kolloverksamhet som dokumenterades åren 1978–1989. Under tolv somrar fotograferades kollovardagen, arbete och gemenskap i en verksamhet som i dag är historia. Arkivet omfattar nära 7 000 bilder. Utställningen kombinerade ett urval svartvita fotografier med ett bildspel och material från tiden. Projektet är både ett personligt minne och ett kulturhistoriskt dokument om kollo, barndom och förändring.

Övergripande omdöme

Texten är mycket stark och trovärdig. Den förenar personligt engagemang med dokumentärt värde och fungerar både som minnesberättelse och kulturhistoriskt vittnesmål. Språket är levande, förankrat i konkreta detaljer och genomsyrat av respekt för verksamheten och människorna kring Bergängen. Särskilt väl fungerar kopplingen mellan det personliga arkivet, Planketutställningen och den större frågan om kollo som samhällsfenomen. Sammantaget är texten angelägen, autentisk och väl lämpad för publicering i ett bredare sammanhang, exempelvis inom musei‑, kultur‑ eller lokalhistoriska sammanhang.

Portal24

Är ett fotografiskt projekt om en plats där barns liv har passerat i över hundra år. På adressen Långholmsgatan 24 har verksamheter avlöst varandra – Maria Husmodersskola, Bergsundsgården, MSV Spången och Bergsundsskolan – men barnens närvaro har varit konstant.

Mellan 1975 och 2017 har vardagen fotograferats på denna adress, utan tanke på ett framtida projekt. Bilderna har vuxit fram ur ett långt arbetsliv och ur relationer som sträcker sig från barndom till vuxenliv. När barnen i dag återvänder – ibland med egna barn – uppstår ett möte mellan då och nu, mellan minne och nutid.

Portal24 handlar inte om nostalgi, utan om kontinuitet.
Om hur tid sätter spår i människor, rum och relationer.
Och om fotografi som ett sätt att hålla ett levt liv synligt.

Övergripande omdöme

Texten är mycket stark, både innehållsligt och emotionellt. Den fungerar som:

• en personlig krönika
• ett socialhistoriskt dokument
• och ett visuellt arkiv i ord

Det märks tydligt att detta inte är “ännu en Planket‑rapport”, utan ett livsverk som tillfälligt materialiseras på ett plank. Det är textens största styrka.

fortsättning följer …