21. Känslomässig balansgång 

Vill berätta om ett par händelser på Oden, som jag fortfarande bär med mig, trots att det gått åtskilliga år sedan de inträffade.

Jag blev utvald av skolledningen och mina kollegor att vara tryggheten för ett barn i Odengruppen (första klass) vid höstens terminstart 2012. Kan inte sticka under stol med att jag blev stolt men samtidigt lite spänd på hur jag skulle tackla uppgiften. 

Den första dagen kände jag mig hjälplös när jag bar ett förtvivlat barn in till ett rum och stängde dörren. Att vara själv därinne och försöka utstråla obekymrad trygg vuxen, samtidigt som jag var allt annat än det var svårt. Tvivlet på ens egen förmåga och famlandet för att försöka nå fram blev en känslomässig berg och dalbanan. Med facit i hand blev det tillslut ett lyckat resultat och som fortfarande bildar positiva ringar på vattnet år 2022. Lyhördhet, värme och förtroende över tid gav framgång.

Skrev ner lite stolpar om mina tankar under den här tiden det hände och satte ihop allt till en text den 25 juli 2020 som lyder:

Så här efteråt minns jag att det omedelbart blev en speciell situation när du började i förstaklass på Bergsundsskolan. På morgonen när du lämnades på Oden av dina föräldrar uppstod det svårigheter. Du vägrade att släppa iväg dem när de skulle gå till sina arbeten. Det spelade ingen roll om det var pappa eller mamma som lämnade, eller bägge två samtidigt. Du ville verkligen inte att de skulle gå.

Det var så problematiskt för alla, men speciellt för dig och ganska snart kom vi fram till att det skulle vara bäst om det var en och samma person som tog emot dig på morgonen. Det bestämdes tillsammans med dina föräldrar att jag skulle vara den ansvariga vuxna för att möta upp dig när du lämnades på morgonen, men även hålla kvar dig när de skulle gå till sina jobb. Till en början med kändes det ganska bryskt, samtidigt som det gjorde ont i mig när jag tog dig i min famn och lyfte in dig i grupprummet (lugna rummet) mot din vilja och samtidigt bad dina föräldrar att snabbt ila iväg nedför trappan utan att vända sig om. 

Därinne kämpade du med förtvivlan, gråt, ilska och försökte på alla sätt komma ur mitt grepp och ifrån mig ut ur rummet för att rusa efter dina föräldrar. I början gick jag runt och bar dig samtidigt som du sparkade och snyftande. Fick några rejäla sparkar på benen som gjorde rejält ont eftersom du fortfarande hade skorna, eller stövlarna på dig. 

Jag försökte pratade så lugnt jag kunde men det var inte lätt. Hur kan ett sådant liten barn besitta en sådan styrka och kraft, tänkte jag förundrad men samtidigt med beundran?

Dilemmat med att hålla en sådan liten person med tvång är att det kändes allt annat än rätt, men i stundens hetta kunde jag inte komma på något annat de två första dagarna. Var van med, av tidigare erfarenheter, att nå fram ganska omedelbart med lugna och avledande samtal, men det här var något helt annat. Jag räcker inte till, kunde jag i ett svagt ögonblick tänka, för att genast slå bort dessa dystra tankar. Ryck upp dig sa jag tyst till mig själv!

Ganska snart, redan tredje dagen, insåg jag att att det blev enklare för mig om vi satte oss i soffan. Du fick sitta innerst och jag satt ytterst och blockerande vägen så att du inte kunde kom förbi. Du var mer än upprörd, men kunde aldrig sätta ord på varför? Försökte hålla igång samtalet genom vardagliga frågor, om vad du hade gjort i helgen, hur morgonen varit, men berättade också om hur dagen skulle se ut på Oden, samtidigt som jag klappade dig lätt på huvudet och strök bort tårar ifrån din kind. Ibland satt vi bara utmattat tysta och lyssnade på våra andetag. Insåg att det nu var betydelsefullt att inte ge upp! Fick inte mycket till svar från dig i början, men efter en lång stund sa du utmattad, helt utan förvarning, att du ville gå ut till de andra. 

Häpet oförberedd frågade jag om det känns bättre nu och då sa du ingenting, men trots det litade jag på dig. Innan vi gick ut ur rummet berättade jag för dig att det var viktigt att ringa till dina föräldrar och berätta att du nu var okey, för det vore bra om de fick veta om det direkt. Du nickade tyst jakande så jag förstod att du tyckte det var en bra idé. Sedan gick vi tillsammans ut till klassrummet som om inget hade hänt. 

Är säker på att dina klasskamrater visste om våra bataljer eftersom de inte var ljudlösa, men ingen frågande dig om det utan de låtsades som ingenting hänt och betedde sig som vanligt när du satte dig på din plats. 

Minns att jag tycker det var respektfullt av dem och tyckte samtidig att det visar att barn redan i förstaklass besitter förmågan till förståelse och empati. Dagen fortsatte som om ingenting hade hänt och övergick helt naturligt till nästa dag.

Då var det samma visa, men med tiden gick det snabbare att börja prata om vardagliga ting i lugn och ro. Däremot kunde du aldrig berätta  varför du tyckte det var jobbigt när du lämnades av dina föräldrar på skolan. 

Så här höll det på ett par tre veckor, som jag minns det. Morgondagarnas bataljer avslutades alltid med att du lugnade ner dig, tittade på mig under din lugg och sa: 

– Nu känns det bättre, vi kan gå ut till de andra. Eller, kan vi gå ut nu?

Det kunde till och med smyga fram ett litet varmt leende i ditt ansikte. Dagarna gick och sakta men säkert minskade våra stunder tillsammans, tidsmässigt, i lugna rummet. För att en dag helt avta och dina föräldrar kunde lämna dig i hallen utan att du var upprörd.

Under den här perioden blev du, för mig, en person att måna lite extra om under din fortsatta tid på skolan (utan att jag behövde använda några slumpknappar). Tror nästa att jag kom på ditt smeknamn då. Fast det kanske är en efterkonstruktion från min sida?

Är också säker på att jag tog upp det här med dig när vi gjorde vår utvärderingen tillsammans i slutet av tredje klass. För som jag sa till dig då, var det den här starten som kom att prägla vår fortsatta tid tillsammans på Oden, de följande tre åren, på ett positivt sätt. Tilliten hade växt sig stark och det gemensamma förtroendet som ibland kan ta år att få tillsammans, tog bara några veckor tack vare den här turbulenta inledningen. Hur konstigt det än kan låta?

Lät henne läsa texten den 24 november 2021, när hon var 16 år och fick tillbaka följande reaktion:

”Tack för att du skickade berättelsen, det var fint att läsa den. Det kommer tillbaka lite när jag läser det, jag minns lite mer, hur jag kände då. Hemma har tiden i ettan när jag vägrade låta mamma och pappa gå till jobbet kommit på tal ibland och jag är alltid så tacksam för att du tog dig tiden att sitta där med mig i din famn. Visste verkligen inte och vet inte än idag varför jag skrek o sparka o grät men jag kände någonting jättestarkt, det vet jag.

Även om jag sparkade och skrek och grät var jag inte arg för att du höll i mig, det var istället tryggt att veta att du skulle vara där när de lämnade mig på morgonen. Må bäst”

Mitt svar:

Själv tycker jag, med lite perspektiv, att vi tjänade in mycket tid på att komma närmare varandra. Vi kom liksom inte undan utan blev tvingade att hantera situationen innanför den stängda dörren till lugna rummet. Det hade vi glädje av under de kommande åren på Oden, i alla fall jag … Vi hörs

Omedelbar replik:

”Jag har också en känsla av att även om det var en jättejobbig period så kom vi varandra mycket närmre och jag började verkligen lita på dig”.

Med den här barngruppen födda 2005 har jag tagit tag i olika händelser som då dök upp. Som jag ibland har funderat och undrat över. Alla som har arbetat med barn under många år kan säker känna igen sig. Vi vet att det ibland poppar upp funderingar när du minst anar det. Som t.ex.

Vad blev det av dem? Alla de fina ungar som passerade i revy genom åren i det som kom att kallas ”mitt arbetsliv”. 

Skrev om många speciella händelser, när de inträffade, för eget bruk och självfallet undrat över hur det uppfattades och mottogs då, men även nu långt senare. Mycket av anteckningarna fanns i mina gamla årsalmanackor. De flesta är nu tyvärr kastade inför flytten till Fårö.

Pandemin, pensionen, en lätt stroke, sociala medier samt avståndet mellan Stockholm och Fårö gjorde att jag återupptog kontakten med flera barn från förr. Många som nu är väletablerade vuxna, men även de yngre som befinner sig i skarven mellan barn, ungdom och vuxen. Är nu inne på det tredje året där jag har kontakt med flera barn från min sista barngrupp, 05:orna. Inte alla, men många, över hälften. 

Det är en lisa för själen att uppleva glädjen när jag har hört av mig och det har verkligen berikat min ålderdom. Min inkörsport har alltid varit mitt fotograferande. Eftersom jag har mängder av foton på barn jag plåtat genom åren. Då har ett grattis på födelsedagen tillsammans med ett fotografi från förr varit en bra inkörsport. Sedan har det ibland utvecklats, t.ex. som med med texten i början på detta inlägg. Den händelsen har vi även haft möjlighet att pratat om, över en fika, tillsammans med ett par av hennes gamla klasskamrater.

Har fått möjlighet, eller rättare sagt tagit chansen att samtala om gemensamma episoder som haft stor betydelse för mig, men troligtvis även för dem. Att få återkoppling på händelser jag burit med mig genom åren har varit ovärdeligt. Det är en ynnest som är få förunnat och som jag är uppriktigt tacksam över.   

Den andra omtumlande händelsen med dig minns jag mycket väl. 

På skolan fick på morgonen veta att du varit med om en trafikolycka dagen innan. Dina föräldrar ringde och berättade att du inte skulle komma utan vara hemma för att vila upp dig. Vi bestämde att när du var redo att komma tillbaka så skulle du själv få berätta vad som hade hänt. Vi bestämde tillsammans att vi skulle säga till dina klasskompisar att du inte ville ha några följdfrågor om händelsen. 

Om jag inte missminner mig så hände det här tidigt på vårterminen 2014, när du gick i tvåan. Jag kommer ihåg att du inte under några som helst omständigheter ville prata om det. Varken med oss som jobbade på Oden eller med dina föräldrar. Tiden gick, sommaren kom, gick och tog slut. Höstterminen började och plötsligt i tredje klass, utan förvarning skrev du själv om din upplevelse den här speciella olycksdagen, på en lektion i svenskan. Uppgiften som klassen fick var att skriva om något, vad som helst, som betytt mycket personligen. Vad det skulle handlade var fritt för var och en att komma på.

Jag minns det så väl när jag sedan läste din text, jag kände en inre glädje, nästan tårögd lycka, när du äntligen skrev av dig och fick det ur ditt system. Den här speciella berättelsen ville jag spara och tog därför två kopior av den. Originalet skulle hamna i ditt portfolio, en kopia gav jag till dina föräldrar samma eftermiddag när du blev hämtad. Den andra kopian behöll jag själv för att det är sådan jag är. Om du någon gång i framtiden skulle efterfråga din text då skulle jag kunna ta fram den tänkte jag. Det skulle inte var troligt, men tack vare SlumpKnappen gjorde jag det på en ingivelse jag fick. Skickade min kopia på hennes uppsats den 14 november 2021 och fick följande svar.

”Tack för att du skickade berättelsen, det var fint att läsa den. Det kommer tillbaka lite när jag läser det, jag minns lite mer”.

Här kommer en utskrift av uppsatsen där hennes namn är borttaget:

”Bergsundsskolan

Sjukhuset

Det är ju bara en helt vanlig måndag och jag skulle gå på kör den dagen. Pappa kom och hämtade mig vid tre tiden. Vi åkte buss till Kungsholmen, där finns ett jättefarligt övergångsställe där bilarna kör jättefort.

Kören är i en timme men det kändes som en minut. Det var i mars men solen sken ändå jättestarkt. Vi gick till det läskiga övergångsstället men egentligen så är det en stor korsning. Man får alltid vänta jättelänge innan det blir grön gubbe. Det var två lysen bredvid varandra en var grön och en var röd. Jag tittade på fel och skulle precis gå över då det kom en bil och körde på mig. Jag flög lite mer än 10 m och landade tillslut på rygg på min ryggsäck. Pappa skrek till och alla bredvid blev vettskrämda. Pappa gick ut på vägen och bar mig i sin famn till trottoaren. Bilen stannade och chauffören kom ut. En av dem som stod på trottoaren ringde 112. Ambulansen kom fort och de bar upp mig på en bår. De hade blåljus på som lät. Pappa fick sitta bredvid mig och jag var livrädd och kom knappt ihåg vad som hade hänt. I ambulansen så fick jag en liten gosedjurs nalle. Den är jättesöt. Vi åkte till Astrid Lindgrens barnsjukhus. När vi kom in i undersökningssalen så var det mer än 10 personer där.

Alla kollade på mig och en sa vad alla skulle göra. Pappa berättade att jag kanske hade brutit något och om jag rörde på mig så kunde det bli värre. Jag fick ha en jätteoskön stödkrage som klämde överallt. Jag fick åka igenom en röntgenmaskin som såg ut som ett rymdskepp. Sedan fick jag åka till mitt rum. Där fick jag vänta på mina röntgenbilder ungefär i 3 timmar. Till slut så kom en sjuksköterska och sa att jag inte brutit något. Sjuksköterskan tog av kragen och jag fick äntligen sätta mig upp. Pappa hade ringt till mamma och min bror och hade berättat vad som hade hänt och sa att de skulle komma hit. De tog med sig sushi, min favorit maträtt och en sjuksköterska kom in med en glass. Jag fick prova att gå men det är kändes som om mina ben var gjorda av gelé. Till slut fick vi åka hem och då var kl. 11 på kvällen.

Nästa dag så var jag hemma och vilade efter den utmattande händelsen. Dagen efter, på onsdagen, så gick jag till skolan och alla trodde att jag bara hade varit förkyld eller något sån’t. Men sen så berättade jag vad som hade hänt. Men jag vill ju inte prata så mycket om det just då”. 

Är övertygad om att det är bra för barn, ungdomar att prata om speciella gemensamma händelser som inträffat i tidiga år. För att inte tala om hur viktigt det är för oss vuxna. Det här var min personliga betraktelse över ett par händelser som betydde mycket för mig för länge sedan.

Jag inser att det är ovanligt att vuxna delar med sig av sina tankar på det här sättet, men jag har gjort det för det har känts viktigt. När jag låg på Visby lasarett sommaren 2019 efter at ha drabbats av en ”tia”och inte vågade somna av rädsla för en kraftigare blödning i huvudet än den första, då lovade jag tyst för mig själv att vara fullkomligt ärlig i samtalen med barn jag haft och betytt mycket, om och när tillfälle ges. Är så pass gammal att jag kan bjuda på det för det här helt i linje med min enkla inställning till arbetet med barn på skolan:

Ödsla positiva omdömen till alla barnen på Bergsundsskolan när du har chansen, rimma gärna och lek med ord och glöm för allt i världen inte bort humorn. För jag tror, eller rättare sagt vet, att det är ett bra sätt att stärka det uppväxande släktets självkänsla och självförtroende. Något som jag själv saknade när jag växte upp.   

Givetvis har jag inhämtat tillstånd ifrån huvudpersonen, om att få berätta om dessa två episoder och lägga upp dem på bloggen.