75. Pålsundsflickan

— är en fiktiv fortsättning, med dokumentära inslag, på inlägget Frejas Fabulous Four.

Ett kapitel ur bokmanuset BESIDA.

Regnet började mitt i talet. Medan alla sprang efter tårtfat satte han sig lugnt under ett parasoll. Därifrån kunde han se allt.

Ingen verkade riktigt förvånad. Det fanns alltid något nästan högtidligt över svenska studentmottagningar. Som om vädret ville påminna alla om att livet inte gick att planera fullt ut.

Människor sprang efter stolar, dukar och tårtfat. Någon räddade en högtalare. Någon annan försökte fånga ballonger som slitit sig.

Han flyttade sig lugnt till ett parasoll i mitten av kolonilotten och satte sig på en pall. Därifrån kunde han se allt. De unga människorna. Studentmössan. Föräldrarna. Släktingarna.

De omtänksamma talen och de alltför höga skratten.

Han tyckte om att sitta så. Inte mitt i, men inte heller utanför. Bara nära nog.

Besida.

Regnet smattrade mot tyget ovanför honom. Han såg ut över folkvimlet och tänkte att det var märkligt hur fort tiden gick. Nyss hade de varit barn. Nu stod de på tröskeln till sina egna liv.

Han log för sig själv.

 Plötsligt hörde han en röst.

— Du såg så ensam ut.

Han vände sig om.

En ung kvinna stod där.

Mörkt hår.

Blöta ärmar.

Ett försiktigt leende.

— Gjorde jag? frågade han.

— Lite.

Hon slog sig ner innan han hunnit svara.

— Inte ledsen. Bara ensam.

Han funderade.

— Det kanske jag gjorde.

— Får man sitta här?

— Det verkar du redan ha bestämt.

Hon skrattade.

Något i skrattet kändes bekant.

Inte personen, mera känslan.

De satt tysta en stund. Regnet fyllde pauserna.

— Jag känner igen dig, sa han plötsligt.

Hon höjde ögonbrynen.

— Gör du?

Han såg på henne.

Länge.

Sedan föll bitarna på plats.

Pålsundsparken.

Hon stirrade på honom.

— Nej.

— Jo.

— Träden?

— Träden.

Nu skrattade de båda.

För flera år sedan hade hon stått i Pålsundsparken med protestlistor i händerna.

Träd skulle fällas.

Hon och ett annat barn hade samlat namnunderskrifter.

Han hade skrivit på.

Din mamma hade en lokal i gatuplanet, på Högalidsgatan. Bara några steg från vårt tillfälliga boende. Du sprang in och ut. Fri, rastlös, som något som inte gick att hålla kvar.

Då hade de pratat en stund.

Inte länge.

Ändå mindes han.

— Hur kommer du ihåg det där? frågade hon.

Han ryckte på axlarna.

— Jag vet inte.

— Jag minns knappt själv.

— Jag kommer ihåg märkliga saker.

— Uppenbarligen.

Regnet lättade.

De pratade vidare.

Om gymnasiet och första ring, om framtiden och om hur svårt det kunde vara att hitta sin plats – och om att hon bara hade gått ett halvår på Bergsundsskolan.

Sedan frågade hon:

— Hur är det att bli gammal?

Han skrattade.

— Fruktansvärt.

— Jag menar allvar.

— Jag också.

Nu skrattade hon, sedan blev de tysta igen.

— Får jag säga en sak? säger hon.

— Du verkar inte fråga om lov egentligen.

— Sant.

Han ler.

— Säg.

Hon tittar bort mot Stella och de andra.

— Du förstår inte att du betyder mycket för dem.

Han skakar på huvudet direkt.

— Jo då.

— Nej.

Han skrattar.

— Okej då.

— Du fattar inte.

 Det är något i hennes bestämdhet som får honom att lyssna.

— Hur menar du?

Hon funderar.

— Det är svårt att förklara.

— Försök.

— Man bara förutsätter att vissa människor finns och när man är barn tänker man inte så mycket på det.

— Nej.

Han blir tyst.

— Du fattar vad jag menar.

— Ja.

— Och sedan försvinner de vuxna.

— Det är meningen.

— Jag vet.

 Hon tittar ner på sina händer.

— Men man märker inte vad de betydde.

Det blir tyst mellan dem.

Det du sa om att vissa saker påverkar en mer än man fattar just då har faktiskt stannat kvar i mitt huvud. Kanske för att jag tror att det gäller människor också. Ibland träffar man någon eller har ett samtal som inte känns så märkvärdigt just då, men som man fortsätter tänka på efteråt av någon anledning. Jag vet inte om du ens tänker på vårt samtal längre haha. Men jag ville bara säga att det betydde något för mig.

Han tänker på alla barn som passerat genom huset.

Alla ansikten. Alla namn.

— Det där gäller nog åt andra hållet också, säger han.

Hon ser på honom.

”Hur då?”

— Man fattar inte alltid vilka barn som gjort störst avtryck förrän efteråt.”

Nu är det hon som blir tyst.

En vindpust drar genom kolonilotten.

— Jag ska snart samla ihop dem”, säger han till slut och berätta att de är med som karaktärer. Med sina namn. I boken jag håller på att skriva.

Längre bort ropar någon på Stella.

— Är det därför du tar så många bilder? frågar hon plötsligt.

— Troligen.

— För att komma ihåg?

Han funderar.

— Nej.

— Inte?

— För att fånga ögonblicket.

Hon nickar långsamt.

— Det är skillnad.

— Ja.

Han såg ut över kolonilotten. Över de människor som fortfarande sprang mellan skydd och regn.

Plötsligt, utan att han planerat det, började han berätta.

Om bilen, om olyckan och om sjukhuset.
Om rullstolen och året då allt förändrades: 1966.

Hon avbröt aldrig. Hon satt bara kvar.

Lyssnade.

När han var färdig sa hon ingenting på flera sekunder.

Sedan:

— Det märks inte.

— Vadå?

— Att det hänt.

Han log.

— Det var länge sedan.

— Ändå.

De satt kvar.

Två människor från olika generationer, med samma regn över sig.

Till slut frågade hon:

— Tror du att människor förändras?

Han funderade.

— Ja.

— Mycket?

— Mindre än man tror.

Hon såg frågande ut.

— Jag tror att vi mest blir mer av dem vi redan är.

Hon tänkte på det.

— Det där var faktiskt rätt bra.

— Tack.

— Skriver du upp sådana saker i förväg?

— Nej.

— Synd.

De skrattade igen.

Sedan började regnet ge upp, långsamt. Som om ovädret insett att dess arbete var färdigt.

Hon reste sig.

— Jag ska nog tillbaka.

— Det ska jag också snart.

Hon tog några steg. Stannade.

Vände sig om.

— Vet du vad?

— Nej.

Små regndroppar mot parasollet.

”Jag är glad att jag satte mig här”, sa hon.

Han nickade. ”Jag också.”

Hon log.

Sedan reste hon sig. Gick mot hammocken, tillbaka till sina vänner.

Irisblanca. De kallade henne Blanka också och det passade ju.

Blanca som betyder ljus.

Och det hade hon spridit. Bara en kort stund, i regnet, under parasollet.

Han satt kvar.

Bara en liten stund.

När han senare kom hem och försökte somna ville tankarna något annat. De kom tillbaka, som om de väntat på honom.

Inte till talen, eller till student Stella. Inte ens till regnet.

De återvände till Pålsundsflickan.

Till ett nästan glömt möte i en park. Till några träd som skulle fällas.

Till ett samtal som ingen av dem hade planerat.

Han tänkte på hur märkligt livet var, hur vissa människor passerade genom åren som skuggor – och sedan försvann. Medan andra stannade kvar.

Inte för att de varit där länge. Utan för att de varit där fullt ut.

Han låg vaken en stund. Såg mörkret ovanför sig. Log lite för sig själv.

Plötsligt förstod han något.

Det var aldrig de stora händelserna som burit honom.

Inte olyckan. Inte arbetet. Inte ens fotografierna.

Utan människorna.

Alla dessa märkliga, tillfälliga och ofullständiga möten.

Han visste samtidigt att denna eftermiddag och detta samtal skulle få plats. Som ett eget kapitel i boken.

I gränslandet mellan sömn och vakenhet tänkte han på Pålsundsflickan.

På Stella. Anna. Doris. Nelly.

Och alla andra som passerat genom livet.

Ni var alla väsen.

Som fick mig på gott humör.

SMS från Pålsundsflickan

Hej Regnmannen

Lite random kanske, men jag ville bara skriva en sak. Jag har faktiskt tänkt på vårt samtal på studentmottagningen flera gånger efteråt. Det var ju egentligen bara en liten stund i regnet under ett parasoll, men ändå fastnade det hos mig. Jag blev ganska chockad när du sa att du kände igen mig. Jag var helt säker på att du måste ha tagit fel person först. Så när du kom ihåg mig från Bergsundsskolan och protestlistan blev jag faktiskt jätteglad. Jag tror det är för att folk sällan kommer ihåg såna små saker. Och jag tyckte också om att prata med dig. Det kändes liksom väldigt enkelt och naturligt, även fast vi egentligen inte känner varandra så bra.

Tack för samtalet. Och tack för att du kom ihåg.

☔️/Pålsundsflickan