71. med andra ord (2)

Albatross — en sjöbuse —

Av Jan Wejdling

LUFTEN är ett virvlande, krympande, växande, fridfullt och rasande element. En osynlig materia i evig och ständig förnyelse och förvandling.

FÅGELNs vingar är ett bärande, viljande, balanserande och styrande plan. En intill fullkomning anpassat till rörelse och vila i detta jordens djupa, rastlösa hav av luft.

Fågelns hjärta är stort och hennes blod är som purpur, rödare än vårt. Hon andas häftigt och hjärtat slår hastigt.

I flykten andas fågeln ”med vingarna”. Hon klämmer inte ihop och utvidgar mellangärde och bröstkorg som vi. Hennes vingslag är andetag. En flygande fågel blir aldrig anfådd.

ALBATROSSEN är en stormfågel. Den lever sitt svävande sjömansliv runt hela det södra halvklotet, över det hav som utbreder sig mellan Afrika, Sydamerika och Australien i norr och den bistra antarktiska kusten längst i söder.

Denne luftseglare har svagt utbildade flygmuskler i jämförelse med t ex örnen eller falken, men tack vare sina vingars spännvidd, omkring fyra meter mellan vingspetsarna, behärskar han vindarna och kan färdas i oerhörda sträckor över haven.

I vinden, i stormen, i orkanen är han en suverän flygare, spanare och fiskare. I stiltje kan han däremot inte flyga. I bleke ligger han och guppar som en anka på den långa, blanka dyningen.

Stormfågelns liv är en livslång världsomsegling i de starka västvindarnas bälte, ”the roaring forties”, mellan fyrtionde och sextionde breddgraderna i söder, där som de stora segelskeppen en gång drog fram.

Timtals har jag på mullrande motorfartyg under Godahoppsudden följt den korta, bländvita kroppen med den brandgula huggnäbben, balanserande på dessa väldiga gråvita vingar. Hundratals sjömil har den snikne, vaksamme fiskaren hängt efter oss på det petroleumstinkande molnet av varmluft, matos och sot över vårt skruvande, fräsande kölvatten.

Han har hängt efter oss som ett kors i skyn, som ett förebud om vrak och död… och som en signal, en hälsning från högre, gudomliga sfärer.

Det sägs att försvunna sjömäns själar förvandlas till vita stormfåglar på ständig flykt över haven. Varken Gud eller Satan vill ha dem. Därför blir de hängande någonstans mitt mellan himmel och helvete, över rullande dyning under drivande skyar.

…akrobatiskt blixtsnabb var han när det gällde att hugga de läckraste bitarna av det avfall som några gånger per dygn pytsades ut över mantåget i aktern. Som ett diagonalt vitt streck från skyn slog han in under aktervalvet och fångade sin lunch eller middag i luften. De skulor som plumsade i havet, lät han flyta eller sjunka.

Steg så med elektrisk hast till sin vaksamma, upphöjda vila på kammen av sin varma luftvåg efter vårt skepp. Hängde där mätt och oberörd.

Som om ingenting hade hänt.

En gång om året går albatrossen i hamn; landar på någon av de klippiga vulkanöarna i sitt hav: Kerguelen, Bouvet, Heardön, Sydgeorgien, Falklandsöarna …I detta, de subantarktiska stormarnas rike lever hanen och honan sitt äktenskapliga liv bland sjölejon, sjöelefanter och horder av pingviner och stormsvalor.

Ovig och klumpig vaggar han runt på landbacken i denna tjattrande trängsel av suddiga, promenerande fågelkroppar. Hans syn är skral på nära håll. Förstrött tar han del i det sociala fågellivet, i småfisket och de praktiska göromålen i och kring sitt rede, hennes rede.

I flykten kan han andas. Här på klippön är det pladdrigt, lortigt och i längden kvalmigt och odrägligt.

Vi kan se honom vanka i cirklar kring sin vita fru, hans enda landfasta förtjusning, som orubblig ruvar sina ägg – hans ägg. – Om ändå skalen ville brista, och de små fjuniga, ödlelik a kräken med lång, slapp hals och gapande trut ville kravla fram, och med sina röda ögon blicka ut över Havet, hans hav, och följa honom på hans ständiga färd, på hans glupska resa över detta grönvita, obegränsade albatrossrike..!

Och en dag har det skett. Albatrossens risiga rede är fullt av gråspräckliga äggskal och små gapande, skrikande liv.

Stormfågeln, fadern, står på ett ben och beundrar sin sköna hustru, kamraten och livgiverskan. Högljutt kraxande och flaxande sprätter han runt i cirklar och åttor och skrämmer pingviner att dyka, svalor att gå till väders och sjölejon att trögt och grymtande bege sig till sjöss. Örnar och falkar viker från hans himmel.

Nyfiket är han framme och lyssnar och vittrar på sin ojämförliga avkomma och sin ojämförligt vackra, snövita fru, som försöker hålla honom på en vinglängds avstånd, ungefär två meter.

Och när rymden äntligen är rensad från falkar och fanstyg kan vi se honom stå där vid branten och blicka ut över sitt hav. Han tar in sitt hav och sin vind i sin kloka fågelnacke. Tar ut sin kurs i vinden. Utefter hans rygg går en skälvning, en ansats.

Så släpper de gulröda labbarna den tvärbranta vulkanklippan och han faller som en vit störtbomb – etthundra, tvåhundra meter och doften av tång, sälta och grovt havsvatten blir allt starkare och fränare i hans vida näsborrar.

De breder ut sig, hans gigantiska vingar, och han förs bort av kulingen.

Stor och fri.

Oberörd, som om intet hade skett.

Krymper sakta till ett vitt tankestreck vid horisonten.

Försvinner i sin djupa ocean av luft.

En sjöman i socialförvaltningen

När läsaren har följt albatrossens flykt över Söderhavet och mött den säregna berättarrösten blir nästa text en naturlig förklaring till vem mannen bakom orden var.

Minnestext taget från med andra ord i maj 1985:

För snart 5 år sedan travade han för första gången in på redaktionen. Det var vår nye medarbetare Jan Wejdling. Pipan satt på plats i ena mungipan, skjortärmarna var uppkavlade och bagen han bar med sig var full av sjömanshistorier.

Men det började för 46 år sedan. Då han föddes i Nacka. Efter realen och diverse studentbetyg gick han ut Sjöbefälsskolan som 1:a klass radiotelegrafist i början av 60-talet. Därefter irrade han omkring kors och tvärs över jordklotet en 5–6 år. På olika oceaner mellan skilda kontinenter. På försvarets radioanstalt satt han sedan och avlyssnade hemligheter i alltför många år innan han tog anställning som vårdare på gamla Alltinget, sedermera Klubben. 1980 sade en gammal ryggskada ifrån på skarpen och det var då han intog redaktionen.

Det dröjde inte länge förrän han fick redaktionen att sitta uppe en hel natt och lyssna till den otroliga historien om bananjagaren M/s Saint Kilda på väg mellan Alaska och Kamtjatka. Söder om Alaska hamnade hon i ett amerikanskt kärnvapenexperiment medan kaptenen på skutan låg inlåst i sin hytt tillsammans med Jonnie Walker och en Browning under huvudkudden. Somliga av oss tror fortfarande inte våra öron så här några år efteråt. Men Janne försäkrade att det var sant och då var det väl det. Ännu i den falska månaden april var han i full färd med att teckna ned historien åt oss och åt våra läsare.

Janne – en sjöman i socialförvaltningen. Det låter lika paradoxalt som stora delar av hans liv. Två stora mål hade han – dels att axla August Strindbergs mantel, dels att göra den stora seglatsen i en egenhändigt byggd koster, som gick under arbetsnamnet Emma.

Jag tror att visionen om den Stora Seglatsen är nödvändig för mig, sade han för några år sedan. Någon gång i livet vill jag segla ut på stora vatten med just den här båten. Jag inbillar mig att en av livets verkliga höjdpunkter är att passera Kap Verde med kurs mot S:t Helena. Så länge jag kan hålla den utopin levande, tycker jag livet har sin mening.

Strindbergdilemmat hade varat i decennier. I decennier hade han laborerat med att tillägna sig det perfekta språket och den perfekta formen. Inte förrän han var klar med det skulle han börja skriva. ”Jag har haft tusentals elever. Bland dem är det fyra eller fem som gjort ett verkligt lyft. Jag vill att Du skall vet att Du hör till dem.” Så sade en av hans lärare på Poppius journalistskola till honom för några år sedan. Kanske var det några decennier för sent för Janne.

Egentligen skulle han ha kunnat gå iland med båda uppgifterna, för Janne var unik. Det som saknades var den egna övertygelsen. I likhet med många andra okända begåvningar förmådde han inte svälja alla lovord han fylldes med. Självförtroende var ingenting han skrev oss på näsan.

Påskafton i år stod han ute på Farstanäset och betraktade sin Emma. Där låg hon avklädd – en vanlig ofullbordad båt som flutit runt på världshaven i livsviktiga men utopiska drömmar, sade Janne och beslöt sig för att sälja henne. Rädslan för vad som skulle återstå att leva för när målet var nått, blev honom slutligen övermäktig. Liksom ångesten, som förföljt honom genom livet.

Vi är stolta över att han arbetade hos oss de sista åren av sitt liv. Redaktionsstolen är tom och pipan har slutat bolma, men Jannes visdom och hans sagolika meningsbyggnad lever kvar i lokalerna och dem ska vi bevara efter bästa förmåga. För Jannes skull, för läsarnas och inte minst för vår egen.

Jag tror att det var vår fantastiska ledarskribent Christer Weiger som låg bakom de fina orden om Janne. Till slut valde jag också att illustrera tidningens arbete med den text om Albatrossen som funnits undangömd någonstans långt inne i mig, men som kom fram under arbetet med de två inläggen om personaltidningen med andra ord.

Tack vare det här brevet kan jag nu utröna exakt hur många nummer med andra ord faktiskt gavs ut.

Tidningen fick inga medel efter nummer 6/1990, vilket innebär att det bara publicerades två nummer under 1991 – något som framgår av det andra stycket i brevet ovan. Därefter kom det sista avskedsnumret 1/1992 i februari.

Med detta sagt vill jag avsluta med att nämna, hylla och tacka alla trevliga redaktionsmedlemmar som under sjutton år bar tidningen framåt, från 1975 till 1992. Sammanlagt 93 nummer – ett imponerande och kärleksfullt arbete.

Vi får inte glömma våra trogna medarbetare genom åren: Arne Remnert (serier), Dan Mangs (foto) och Ulf Lundkvist (teckningar). Har jag glömt någon ber jag om ursäkt – det får skyllas på åldern och att tiden gått.