76. Jag väntade inte

April 1978 – om ett sista möte med min far och det första med Bergängen. Nittonhundrasjuttioåtta. Året då jag skrev dagbok varje dag.

Ett kapitel ur bokmanuset BERIKA.

April 1978 började med vår i luften. Vintern hade till slut släppt sitt grepp om Stockholm och de första vårblommorna visade sig i rabatterna. På Bergsundsgården fortsatte verksamheten i sin vanliga rytm, men under ytan höll flera förändringar på att ta form.

För min egen del blev april en månad då framtiden började kännas ovanligt närvarande. Efter tre år inom barnomsorgen hade jag sökt in till AMS-utbildningen för fritidspedagoger och samtidigt började tankarna på kolloverksamhet växa sig allt starkare.

Det var inte längre bara en dröm. Jag hade sökt två tjänster på Barnens Ö. Den ena på Strand och den andra på Bergängen. Redan när jag lämnade intervjuerna fick jag en märklig känsla av att jag visste hur det skulle gå. På Strand kändes det aldrig riktigt rätt, medan mötet på Bergängen gav en helt annan upplevelse. Där fanns ett gensvar och en trygghet som gjorde att jag trodde på mina möjligheter.

I efterhand visade det sig att känslan stämde. Avslag från Strand och ett positivt besked från Bergängen. Kanske var det intuition. Kanske erfarenhet. Oavsett vilket började kollodrömmen nu på allvar ta form.

Samtidigt fortsatte vardagen på Bergsundsgården. Barnen spelade de nyinköpta spelen, pysslade, byggde och deltog i de dagliga aktiviteterna. Föräldramöten planerades och diskussioner fördes om verksamhetens utveckling. Personalen arbetade med frågor kring barn med särskilda behov, samtidigt som olika utbildnings- och metodträffar avlöste varandra.

I början av månaden fick vi också besked om att ett barns mamma försökt ta sitt liv. Händelsen väckte oro och många samtal bland både barn och vuxna. Återigen blev det tydligt att arbetet på ett fritidshem handlade om långt mer än lek och aktiviteter. Barnens liv utanför verksamheten följde med in genom dörrarna varje dag.

Den 6 april genomfördes en uppskattad studiedag i Hagaparken. Barnen fick komma ut i naturen, leka, grilla och upptäcka nya miljöer. Samma dag uppmärksammades också en kollegas trettioårsdag, vilket bidrog till en ovanligt varm och glad stämning.

Våren blev allt tydligare. Krokusarna slog ut och barnen tillbringade mer tid utomhus. Trafikfrågor engagerade både personal och boende i stadsdelen, och förberedelser pågick inför den stora trafikdemonstrationen som snart skulle äga rum.

En eftermiddag gick jag ner vid korsningen Långholmsgatan–Högalidsgatan, förbi vårt annex Lorensberg, mot Pålsundsparken. Där träffade jag en flicka vid ett litet bord. Hon hade gjort en egen protestlista mot biltrafiken på gatan. Avgaserna, bullret, allt det där som vi vuxna vant oss vid. Jag skrev på, för det var något i hennes allvar som fastnade. Barn som försöker förändra något som vi andra bara går förbi.

På fritiden fortsatte musiken att spela en betydande roll. Skivaffärer besöktes regelbundet och samlingen växte stadigt. Samtidigt fortsatte bowlingsäsongen mot sitt slut och Hammarbys fotbollspremiär följdes med stort intresse.

Den 13 april fick verksamheten besök av en trettioårig man med funktionsnedsättning. Mötet gjorde intryck och gav både barn och vuxna nya perspektiv. För många blev det ett naturligt tillfälle att fundera över människors olika livsvillkor.

Arbetet fortsatte med teater, musik, utflykter och lekar. Star Wars hade nått barnens värld och flera av aktiviteterna inspirerades av filmen. Fantasin flödade och barnen skapade sina egna äventyr på gården.

Mitt i allt detta började jag ibland känna mig trött och splittrad. Det var många saker som drog samtidigt. Arbetet, utbildningsplanerna, kollot, föreningsarbetet, vännerna och framtiden.

Den 14 april 1978 finns en liten notering högst upp på dagbokssidan:

“Pia fyller 11 år idag.”

När jag läste anteckningen nästan femtio år senare kom ett minne tillbaka som jag inte tänkt på under många år.

När jag gratulerade Pia på hennes födelsedag sa jag:

“Grattis till dina nya vingar.”

Pia tittade oförstående på mig.

Då förklarade jag:

“Jo, idag blir du ju älva. Och när man blir älva måste man väl också få sina vingar.”

Jag vet inte om hon köpte förklaringen som särskilt logisk, men ett grattis med glimten i ögat fick hon i alla fall.

Det märkliga är att den lilla repliken blev kvar. Sedan dess har jag sagt samma sak till varje barn jag mött som fyllt elva år: “Grattis till dina vingar.”

Först nu, när jag återvänder till dagboken nästan femtio år senare, ser jag när traditionen faktiskt föddes. Den började den 14 april 1978. Med Pia.

Ibland tror man att traditioner skapas genom stora beslut och noggranna planer. Men ofta föds de i ett spontant ögonblick mellan en vuxen och ett barn. Och sedan lever de vidare genom åren utan att man ens tänker på det.

Den 15 april kom ännu ett viktigt steg. Jag fick telefonsamtal från den blivande kollopersonal gruppen på Bergängen. Vi bestämde att träffas redan några dagar senare. För första gången blev sommaren verklig. Det handlade inte längre om ansökningar och intervjuer utan om människor som jag snart skulle arbeta tillsammans med.

Samma helg fylldes annars av musik. Jag köpte John Miles-skivor och Bob Marleys livealbum, spelade in Discorama och ägnade timmar åt att lyssna på musik och läsa skivlistor.

Söndagen den 16 april kom ett telefonsamtal som förändrade stämningen. Min mamma berättade att min pappa låg på Huddinge sjukhus. Vi hade inte haft någon närmare kontakt på tre år och beskedet kom oväntat. Han hade nyligen flyttats från Nacka sjukhus och hon och min systrar planerade att besöka honom.

Först noterade jag det mest som en nyhet bland andra händelser under dagen. Jag fortsatte att följa basketfinalen, laga mat och lyssna på musik. Men något hade förändrats.

En ny tanke hade tagit plats.

Dagen därpå fortsatte kolloförberedelserna. Fler samtal kom då vi pratade om Bergängen och allt fler personer i personalgruppen började bli bekanta. Samtidigt fortsatte arbetet på Bergsundsgården som vanligt med utflykter, lekar och planering.

Men i dagboken finns också en mening som sammanfattar hela perioden:

“Jag känner mig splittrad.”

Det var precis så det var.

Framtiden lockade genom utbildningen och kollo. Samtidigt hade någonting från det förflutna plötsligt återvänt genom beskedet om min pappa. Jag visste ännu inte vilka konsekvenser det skulle få, men april hade redan börjat förändrat sinnesstämning.

Våren 1978 handlade därför inte bara om ljusare kvällar och nya möjligheter. Den handlade också om att försöka hitta balansen mellan framtidsdrömmar, ansvar, relationer och sådant man trott tillhörde det förflutna.

Och de största händelserna låg fortfarande framför mig.

Valborgsmässoafton blev på många sätt en passande avslutning på en månad som innehållit mer känslor än någon annan under året.

Tillsammans med delar av den blivande kollopersonalen åkte jag ut till Barnens Ö för att besöka Bergängen. Flera av oss hade aldrig varit där tidigare och dagen ägnades åt att lära känna området, gårdarna och miljön där vi skulle tillbringa sommaren.

Jag hade min vana trogen tagit med kameran för att dokumentera besöket och för att kunna visa bilder vid det kommande föräldramötet. Medan vi vandrade runt bland byggnaderna började sommaren kännas verklig på ett sätt som den aldrig tidigare gjort.

Här skulle barnen bo och här skulle vi arbeta. Det var här min nästa stora passion, ”Bergängen” och dess invånare, skulle börja. Fast det hade jag ingen aning om då.

Under dagen besökte vi också andra gårdar på Barnens Ö, bland annat Åhlen-gården, där systrarna Ballardini (våra fritidsbarn) senare skulle vistas under sommaren. Samtalen kretsade kring praktiska frågor, planering och förväntningar inför den kommande kollosäsongen.

När jag senare på kvällen satt hemma, lyssnade på sportreferat och läste tidningen, kände jag mig trött men samtidigt märkligt tillfreds.

April hade blivit en månad fylld av motsatser. Jag hade fått beskedet att pappa var svårt sjuk, träffat honom för första gången på tre år och några dagar senare förlorat honom. Samtidigt hade jag fått möjlighet att börja förverkliga drömmen om att arbeta på kollo.

När jag ser tillbaka på tiden efteråt känns det som att månaden handlade om både avsked och början och om sorg och hopp. Sådant som tar slut och sådant som just ska börja.

Och mitt i allt detta finns en sak som fortfarande känns viktig. Att jag valde att åka till Huddinge sjukhus när jag gjorde det.

Jag väntade inte.

Det gav mig möjligheten att träffa pappa en sista gång. Den möjligheten fick jag bara en gång och därför har jag aldrig ångrat mitt beslut. Istället har jag funnit en egen frid i det valet.

Kanske visste pappa själv om att tiden höll på att rinna ut. Kanske behövde han få träffa sina barn och sin f.d fru en sista gång innan han kunde släppa taget. Det går inte att veta. Men tanken har följt mig genom åren.

När april 1978 gick mot sitt slut stod våren i full blom över Stockholm. Ett livskapitel hade avslutats och ute på Barnens Ö väntade redan nästa.

Epilog till april 1978

När jag den där valborgshelgen 1978 för första gången vandrade runt på Bergängen hade jag ingen aning om vad som väntade. För mig var det bara en kollogård på Barnens Ö. En plats där jag förhoppningsvis skulle få arbeta under sommaren.

Jag kunde omöjligt veta att det som började den våren skulle komma att bli en av de viktigaste delarna av mitt liv. Det som först var tänkt som ett sommarjobb blev till tolv somrar.

Mellan 1978 och 1989 återvände jag år efter år till Bergängen. Åtskilliga barn kom och gick under de åren. Men många kom flera år i rad och flera relationer blev bestående och följde med långt efter att kollotiden var över.

År 1987 skrev jag också en bok om kollo. Istället för att låta vuxna beskriva verksamheten fick barnen själva komma till tals. Två flickor som jag haft på kollo, som varit där åtta år i rad, berättade i intervjuer om sina erfarenheter, sina minnen och hur de själva upplevde livet på sommargården.

Boken kom senare att användas som referenslitteratur i olika avhandlingar och forskningsarbeten om kolloverksamhetens historia. Den gav en bild av en tid då många barn fortfarande tillbringade sju veckor, fyrtionio dagar, på sommargård varje år.

Men det kanske mest värdefulla av allt är något helt annat.

Flera av barnen från den tiden är fortfarande mina vänner. Tillsammans med några av mina gamla arbetskamrater från Bergängen samlas vi fortfarande varje år ute på Bergängen. En helg om året återvänder vi till platsen där så många minnen skapades.

Mer än fyrtio år har gått och ändå lever gemenskapen kvar.

Det såg jag inte komma den där första förarbetshelgen på Barnens Ö våren 1978.

Men ibland visar det sig att de steg som förändrar livet mest är de som först känns allra minst.

Lördagen den 29 augusti var jag på Bergängens återträff 2026. Varför inte bjuda på lite musik från 1978 – den musik som då gällde på vårt kollo på Barnens Ö.