78. Tur och retur genom arbetslivet

När jag motvilligt tog mina första steg ut i arbetslivet anade jag inte att det skulle bli en resa som skulle pågå i nästan femtio år. Allt började med en käpp, en Hammarbyhalsduk och en jobbintervju som aldrig riktigt blev en jobbintervju.

I december 1969 fick jag mitt första riktiga arbete efter att ha avslutat den ettåriga kontorsutbildningen på Stockholms stads Handelsskola vid Fridhemsplan.

Om jag ska vara ärlig var jag inte särskilt intresserad av att börja arbeta.

Efter de två och ett halvt förlorade åren hade jag vant mig vid ett annat liv. Jag steg upp när jag ville, passade inga tider och hade utvecklat en ganska asocial tillvaro. Tanken på att varje morgon gå till ett arbete lockade inte nämnvärt.

Men jag hade en mamma som tänkte annorlunda.

Trots sin muskelsjukdom gav Elsa aldrig upp. Hon var fast besluten att få ut mig i arbetslivet. Med en envishet som jag senare i livet kom att känna igen hos mig själv letade hon annonser, ringde samtal och försökte få mig att förstå att livet inte kunde fortsätta stå stilla.

En dag i december hittade hon en annons.

Eftersom arbetet innebar att springa ärenden tog jag med mig min käpp. Jag gick fortfarande tillgång till käpp efter den svåra trafikolyckan några år tidigare. Resonemanget var enkelt. Ingen arbetsgivare kunde väl vilja anställa en springschas som kom haltande till anställningsintervjun.

Det verkade vara en genomtänkt plan.

Men tji fick jag.

Kamrer Lennart Elgström tycktes knappt lägga märke till käppen. Däremot fick han omedelbart syn på min hemstickade Hammarbyhalsduk.

Det visade sig att intervjun inte alls skulle handla om mina kvalifikationer. I stället började vi prata om Hammarby.

Säsongen 1969 hade varit fantastisk för en Bajare. Hammarby hade vunnit tretton matcher i rad i serien och därefter ytterligare två kvalmatcher. Femton raka segrar.

Jag hade sett varenda en. Det imponerade på Elgström.

Mest imponerad blev han när jag berättade att jag hade flugit turbopropp till Umeå för att se bortamatchen mot Sandåkerns SK.

Efter det var loppet kört. Han anställde mig på stående fot.

När jag kom ut från kontoret stod jag kvar på trottoaren en stund.

– Vad var det som hände?

 

Jag hade gått dit för att slippa få jobbet. Och plötsligt hade jag blivit anställd.

Så började mitt yrkesliv den 15 december 1969, när jag var nitton år gammal.

Det skulle fortsätta ända fram till pensionen 2017, när jag fyllde sextiosju år. Fyrtioåtta år i arbetslivet, med några studieuppehåll längs vägen.

Trivselresor befann sig då i sin absoluta glansperiod.

Jag blev vaktmästare och bud mellan företagets kontor på Sibyllegatan och affärsreseavdelningen på Sturegatan.

Dagarna bestod av att bära kartonger med broschyrer, hämta post, springa ärenden och transportera handlingar mellan kontoren.

I dag är det svårt att föreställa sig hur resebranschen fungerade före datorerna. Nästan allt byggde på papper. Flygbiljetter, hotellkuponger, visumansökningar, bokningslistor och fakturor skickades fram och tillbaka mellan resebyråer, ambassader, hotell och postkontor.

Min arbetsdag gick ofta i en triangel mellan Nybrogatan, Sibyllegatan och Sturegatan.

Jag minns särskilt broschyrlagret i källaren. Där stod kartongerna staplade från golv till tak. Först ner i det dunkla lagret, sedan uppför trapporna med kartongerna på axeln och därefter promenaden vidare genom Östermalm.

När jag kom hem om kvällarna behövde jag inte fundera på motion. Den hade arbetsdagen redan ordnat.

En trappa upp låg min lilla vaktmästarskrubb. Där stod stencilapparaten, eller spritduplikatorn som den kallades. Jag tillbringade många timmar med att veva fram prislistor, hotellöversikter och interna meddelanden medan den speciella doften spred sig genom huset.

Än i dag räcker det nästan med en svag antydan av den lukten för att minnas de där åren.

På Trivselresor arbetade jag fram till den 28 september 1971, då det blev dags för värnplikten på F21 i Luleå.

Men redan innan tåget lämnade Stockholm hade jag bestämt mig.

Luleå var ingenting för mig.

Därför satte jag mamma Elsa i arbete ännu en gång.

Hon fick i uppdrag att försöka ordna ett läkarintyg som skulle ge mig möjlighet att komma hem till Stockholm igen. Men processen drog ut på tiden och jag hann inställa mig på flottiljen. Till min stora förvåning trivdes jag bättre där än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. När min förflyttning senare blev beviljad försökte jag faktiskt få stanna kvar. Det möttes mest av skratt. Regler var regler.

Den 26 november 1971 förflyttades jag därför till Barkarby.

Om Luleå hade överraskat positivt gjorde Barkarby motsatsen. Flottiljen var på väg att avvecklas och stämningen var därefter.

Mina försök att bli frikallad tog ny fart och den 25 februari 1972 beviljades ansökan.

Problemet var bara att min gamla tjänst på Trivselresor redan var tillsatt. I stället tipsade de mig om en annan resebyrå som sökte personal.

Turistcentralen.

Den 15 mars 1972 började jag på Turistcentralen vid Kungsbron.

Det lät som ett bra arbete. Det fanns bara ett problem. Min huvudsakliga arbetsuppgift skulle vara att prata i telefon med andra resebyråer. Ingen på företaget visste att jag led av telefonfobi.

Det första telefonsamtalet kom nästan omedelbart. Mina nya arbetskamrater log uppmuntrande mot mig.

Jag lyfte luren.

– Turistcentralen!

Mer visste jag inte vad jag skulle säga.

Hjärtat rusade. Svetten rann. Tankarna snurrade. Plötsligt blev jag fullständigt livrädd för att göra bort mig.

Någon tog diskret över samtalet medan jag skyndade till toaletten för att skölja ansiktet i kallt vatten. När jag kom tillbaka låtsades ingen om det som hade hänt.

Ingen ställde frågor. Ingen gjorde någon affär av saken.

I stället fick jag andra arbetsuppgifter och möjlighet att sitta bredvid och lyssna när de andra tog emot beställningar.

Den omtanken glömmer jag aldrig.

Under lunchrasten satt jag och funderade. Hur svårt kunde det egentligen vara?

När nästa samtal kom kastade jag mig över luren igen.

Det gick bättre. Inte bra. Men bättre.

Dag för dag skedde små framsteg. I slutet av veckan klarade jag arbetet utan några större problem. Sedan hände något som jag aldrig hade trott var möjligt. Återförsäljare på andra resebyråer började fråga efter mig personligen när de ringde.

Från den dagen har telefoner och jag aldrig haft några problem med varandra.

På Turistcentralen lärde jag mig resebyråyrkets hantverk från grunden.

Det här var långt före datorernas tid.

Allt gjordes för hand. Penna, papper och suddgummi.

Varje resmål hade sin egen pärm där alla avgångar skrevs in. När någon bokade en resa markerades platserna för hand. Lika noga måste man vara med hemresan. Missade man den kunde flygplanet plötsligt vara både fullt och tomt samtidigt på pappret.

Mitt på arbetsborden stod stora snurrhurtsar fyllda med pärmar. Där låg hela verksamheten samlad.

Turistcentralen producerade egna resor till bland annat Rhodos, Palma, Las Palmas, Paris, London, Wien, Madeira, Beirut, Benidorm, Eforie och Mamaia. Men även vinterresor till Kitzbühel, Saalbach och S:t Anton.

Jag minns fortfarande ljuden. Telexmaskinerna smattrade dagarna i ända och telefaxen pep och surrade som om den hade ett eget liv. För en ung man som vuxit upp i en tid då nästan all kommunikation gick med brev var det fascinerande att se hur ett meddelande kunde färdas till ett hotell i London eller Paris på några minuter och sedan komma tillbaka med ett svar på papper. Det kändes som högteknologi, även om apparaterna i dag skulle höra hemma på ett tekniskt museum.

Arbetet hade också sina fördelar. Flera gånger fick jag resa utomlands för att inspektera hotell. Jag fick se platser som jag annars aldrig skulle ha besökt.

Jag minns särskilt en resa till Rumänien. När bussen rullade genom landsbygden satt jag vid fönstret och tittade ut. Det här ser ut som en gammal svartvit film, tänkte jag. Skillnaden var bara att allt skedde i färg.

Vi kunde också resa på så kallade fritvåor när det fanns lediga flygstolar. Jag vill minnas att biljetten kostade tjugofem kronor. Det kändes nästan som att vinna på lotteri.

En av de resorna gick till London tillsammans med min chef och hans barn. När de vuxna ville göra annat fick jag ansvar för barnen.

Jag tog med dem till Selhurst Park för att se Crystal Palace möta Chelsea. Crystal Palace vann med 2–0.

Det minns jag fortfarande med viss tillfredsställelse.

 

På Turistcentralen trivdes jag under de första åren. Arbetskamraterna var bra och stämningen positiv. Ändå fanns det någonting inom mig som skavde. Jag hade svårt att sätta ord på känslan.

Jag trivdes ju. Jag skrattade med arbetskamraterna, reste utomlands och lärde mig nya saker nästan varje dag.

Många skulle nog ha tyckt att jag hade hamnat helt rätt. Men någonstans inom mig fanns en liten rastlöshet. Ibland kunde jag känna att livet kanske väntade någon annanstans.

Inte därför att arbetet var dåligt. Tvärtom.

Kanske därför att jag själv höll på att förändras. Jag visste ännu inte vad som väntade runt nästa hörn. Men jag började ana att resebranschen inte skulle bli min slutstation.

Först långt senare förstod jag att känslan egentligen handlade om längtan. Längtan efter att gå vidare, förstå mer av världen och pröva andra vägar i livet. Efter sommaren 1974 stod det klart för mig vilken väg jag skulle vandra.

Och jag glömmer aldrig den där dagen i slutet av 1971 när tonerna från American Pie med Don McLean nådde mina öron. Vissa låtar blir mer än musik. De blir tidsmarkörer.

När jag tänker tillbaka kan jag fortfarande le åt hur allt började.

Med en envis mamma. En Hammarbyhalsduk. Och en anställningsintervju som gick fullständigt fel.

Eller kanske helt rätt.