76. I mitt grönvita minne

Vissa kärlekar är enkla. Andra är Hammarby.

Ett kapitel ur det fristående bokmanuset BEVARA.

Alla människor bär på kärlekar som följer dem genom livet.

Några kommer och går. Andra förändras med åren. Men det finns också sådana som stannar kvar genom medgång, motgång, framgångar och besvikelser.

För mig heter den kärleken Hammarby IF.

Om jag ska försöka hitta början på den här berättelsen får jag gå tillbaka till sommaren 1959. Fotbolls-VM hade spelats i Sverige året innan och hela landet hade drabbats av fotbollsfeber. Själv var jag en ung grabb som ännu inte visste att en enda kväll skulle komma att påverka resten av mitt liv.

Den 12 juni 1959 tog min moster Anna och min morbror Sixten med mig till Råsunda för att se Hammarby spela fotboll. Mina föräldrar hade varken möjlighet eller något större intresse av att följa med. Det hade däremot Anna och Sixten. Jag kunde omöjligt förstå det då, men de gav mig denna dag en gåva som skulle räcka livet ut.

Sedan den dagen har jag varit fast.

Hammarby blev snart mycket mer än ett fotbollslag. Klubben blev en följeslagare genom livets alla skeden. När livet varit ljust har Bajen funnits där. När livet varit mörkare har Bajen funnits där också.

Genom åren har jag följt föreningen på nära håll. Jag har stått på läktare, suttit på läktare och ibland till och med funderat över var den egentligen låg, den där berömda “bortre läktaren”. När jag 1986 köpte säsongskort nummer 41 stod det nämligen:

“Du sitter på bortre läktaren under hela säsongen.”

Det kändes alltid lite märkligt. Var jag än satt befann sig ju den bortre läktaren någon annanstans.

Sedan 1995 har jag haft säsongskort år efter år, och när detta skrivs sitter jag fortfarande på läktaren och följer laget med samma förväntan som den där grabben på Råsunda för så många år sedan.

Men min relation till Hammarby har aldrig enbart handlat om att se matcher. Mellan 1972 och 1983 var jag aktiv inom Hammarby Bowling. Jag blev medlem i Hammarby Supporterklubb redan 1970 och är fortfarande medlem. Sedan 1983 är jag även medlem i Hammarby Veteranerna och sedan starten 1981 har jag varit en del av Bajen Fans. På olika sätt har Hammarby blivit en röd, eller kanske snarare grönvit, tråd genom hela mitt vuxna liv.

När jag och min hustru skildes år 2000 förändrades mycket. Samtidigt öppnades en period då Hammarby fick ännu större plats i min vardag. Jag hade min dotter varannan vecka, och tack vare att vår skilsmässa präglades av samarbete och respekt kunde vi alltid hitta lösningar när livet krävde det. 2004 hittade vi tillbaka till varandra och gifte om oss – så nu har vi två bröllopsdagar att fira.

Under dessa år tillbringade jag många timmar på Årsta IP. Jag följde träningar, träningsläger och lagets utveckling på närmare håll än någonsin tidigare. Där växte också en vänskap fram mellan människor som egentligen hade alldeles för mycket att göra för att stå vid en träningsplan mitt på dagen. Men vi gjorde det ändå.

Tänker särskilt på LasseB, Heikki och VattenRobban som tyvärr inte längre finns med oss. Och givetvis även på Fönsterputsaren, TigerRobban, AndersÖ, Håkan och Pellefisk.

Vi diskuterade fotboll, arbete, familjeliv, sorger och glädjeämnen. Med tiden lärde vi känna spelarna, ledarna och varandra. Det var en speciell tid. För många kanske det bara var träningar på Årsta. För oss var det en viktig del av livet. Samtidigt började jag skriva allt mer om Hammarby.

Tillsammans med Robban, Mats och Per drev vi Söderst@dion på SvenskaFans. Vi startade sidan i januari 2001. Det visade sig vara en ovanligt lyckad tidpunkt. Samma år skulle nämligen sluta med något som många Hammarbyare länge knappt vågat uttala högt

Fram till dess att det verkligen var klart kallade vi det för “det onämnbara”. Så långt borta hade det alltid känts. Men plötsligt hände det.

Under de åren skrev jag mängder av texter. Betraktelser, minnen från läktarna, kåserier, glädjeämnen, sorger och funderingar. Texterna samlades under rubriken Bajentugg och blev ett sätt att dokumentera både fotbollen och livet runt omkring den.

Den här boken är född ur dessa erfarenheter, men den handlar inte bara om matcher, tabeller eller resultat. Den handlar om människor. Om vänskap, gemenskap och läktarkultur. Om Södermalm, Söderstadion och Årsta IP. Om minnen som aldrig bleknar. Och om hur en idrottsförening kan bli en livskamrat under nästan sju decennier.

Det är berättelsen om en pojke som gick på fotboll med sin moster och morbror sommaren 1959 och som egentligen aldrig gick därifrån.

Och så länge vi minns är inget riktigt borta. Finns så länge du minns.

För det märkliga med minnen är att de sällan ligger bakom oss. De går bredvid.

Som gamla vänner på en lång promenad.

Som vågorna runt Hammarby sjö.

Som sångerna över Söderstadion.

Som en Bajenknapp från 1972.

Som en berättelse som vägrar ta slut.

Som om tiden log.

Som det onämnbara.

Som samtalen på

Bänken.

Andra sidan är ni klara…

För vi måste fortsätta att

BEVARA.