77. Finns så länge nån minns

Ett ansikte på ett nästan hundra år gammalt fotografi fick mig att stanna upp. Vem var kvinnan som aldrig hann bli ett minne för mig, men som ändå kommit att betyda så mycket? Detta är berättelsen om min mormor Hilda.

För några år sedan hittade jag en gammal gruppbild längst ner i en flyttkartong. Ett sådant där fotografi som först ser ut som vilket släktfoto som helst, men som efter en stund börjar tala. Ansiktena på bilden tillhör människor som levde sina liv långt före min egen tid. Några känner jag personligen mycket väl (min mamma och morbror Sixten), några genom berättelser, andra vet jag nästan ingenting om. Men en person drar alltid till sig min blick. Min mormor Hilda.

Det märkliga är att jag aldrig träffade henne. Hilda dog den 11 mars 1949 och jag föddes i september året därpå. Ändå är hon den av mina mor- och farföräldrar som genom åren har upptagit mina tankar mest.

Kanske beror det på just det. Att hon aldrig fick möjlighet att bli ett minne. Hon finns istället kvar genom fotografier och de spår hon lämnat efter sig i sin familj.

När jag tittar på bilden försöker jag föreställa mig vem hon var. Hur hon talade, hur hon skrattade och hur hennes vardag såg ut. Jag vet att jag aldrig kommer att få svar på alla frågor, men det hindrar inte tankarna från att vandra.

På samma fotografi finns också hennes mamma Margareta, min gammelmormor. Två generationer kvinnor som jag aldrig mött men som ändå har varit med och format den historia som så småningom ledde fram till mig.

Hilda och den nya tiden

När Hilda föddes i Ullånger 1884 var Ångermanland mitt uppe i en omvandling som skulle förändra bygden för alltid. Skogarna hade blivit en eftertraktad råvara och längs Ångermanälven växte sågverk, timmerhamnar och industrisamhällen fram. På bara några årtionden förvandlades många tidigare jordbruksbygder till livliga industrisamhällen där människorna levde av skogen och dess produkter.

När Hilda växte upp började den moderna världen göra sitt intåg även i Ångermanland. Järnvägar byggdes ut, flottningen på Ångermanälven ökade och fartyg från många länder lastade trävaror vid sågverken längs kusten. Hennes liv kom att spegla övergången från det gamla bondesamhället till det moderna industrisamhället.

De platser där Hilda senare kom att leva, bland annat Bjärtrå och Ytterlännäs, låg mitt i detta växande industrilandskap. Medan hon bildade familj och fick sina barn förändrades världen omkring henne i snabb takt. Det är inte svårt att föreställa sig hur samtalen vid köksbordet ibland handlade om sågverken, flottningen, arbetet och alla de människor som flyttade till bygden för att söka sin framtid.

Källa: Skogshistoriska Sällskapet.

Hilda Maria Edman föddes den 24 januari 1884 i Ullånger. Hon växte upp i Ångermanland som dotter till Jonas Edman och Margareta Wikström.

Men när jag letade vidare i släkthistorien upptäckte jag något som fick mig att stanna upp. Hennes pappa Jonas dog redan 1890. Hilda var då bara sex år gammal.

Jag vet naturligtvis inte hur mycket hon mindes av honom eller hur sorgen påverkade familjen. Men plötsligt såg jag inte längre bara kvinnan på fotografiet. Jag såg ett litet barn som förlorat sin pappa. Kanske var det den första stora förlusten i hennes liv.

Hennes mamma Margareta levde däremot ett långt liv och avled 1940, 88 år gammal. Nio år senare var även Hilda borta.

När man ser dessa årtal bredvid varandra blir det tydligt hur generationerna avlöser varandra. Först förlorade Hilda sin far, sedan sin mor. Till sist blev hon själv en av dem som eftervärlden får lära känna genom fotografier, berättelser och minnen.

När Hilda föddes var Sverige fortfarande ett land som på många sätt hörde artonhundratalet till. De flesta människor levde nära jordbruket och skogen, och elektricitet fanns ännu inte i de flesta hem. Telefonen var en ny uppfinning och järnvägen höll på att förändra landet. Många svenskar lämnade sina hem och emigrerade till Amerika i hopp om ett bättre liv.

Det var också en tid av stora förändringar. Under Hildas barndom växte industrier fram, nya kommunikationer byggdes och Sverige tog de första stegen från bondesamhälle till industrination. Samtidigt var livet fortfarande präglat av hårt arbete, enkla levnadsvillkor och en stark sammanhållning inom familjen.

När hon var femton år gammal gick artonhundratalet över i nittonhundratalet. Ingen kunde då ana hur mycket världen skulle förändras under hennes livstid. Hilda skulle komma att uppleva både unionsupplösningen med Norge 1905, två världskrig, den snabba tekniska utvecklingen och framväxten av det moderna Sverige.

Mitt i alla dessa stora historiska förändringar levde Hilda sitt eget liv. Det är lätt att läsa årtalen i kyrkböckerna och se dem som fakta, men bakom dem fanns en människa som bildade familj, arbetade, gladdes åt sina barn och bar de sorger som livet förde med sig.

När Hilda och Henning gifte sig den 16 maj 1908 var det inte enbart kärleken som drev på planeringen. Hilda väntade redan parets första barn, såg dagens ljus mindre än två månader senare. Första barnet, Sally, föddes sommaren 1908. Därefter följde Anna, John, Hulda, Edith, Karl Erik, Sixten, Elsa, Elin och Judit. Min mamma Elsa föddes den 4 februari 1923 och var det åttonde barnet i syskonskaran.

Det är lätt att rada upp årtal och namn, men bakom varje datum finns ett liv. Glädjen över barn som föds, vardagen som ska fungera och framtidsdrömmarna som bär en familj framåt. Men där finns också sorgen.

Hilda fick uppleva det ingen förälder ska behöva uppleva. 1921 miste hon dottern Hulda, sex år gammal. 1928 dog dottern Judit, bara fem månader gammal. 1937 gick sonen Karl Erik bort i tuberkulos på militärsjukhuset i Sollefteå, endast 18 år gammal.

När jag tänker på dessa förluster inser jag att bakom de torra uppgifterna i kyrkböckerna döljer sig tårar, oro och förtvivlan. 1937 måste ha varit ett särskilt tungt år för familjen. Mamma Elsa var då bara fjorton år när hon miste sin fyra år äldre bror.

Kanske är det också därför jag återkommer till Hilda. Inte bara som ett namn i ett släktträd utan som en människa. En kvinna som levde genom stora samhällsförändringar, som födde tio barn, som upplevde både glädje och sorg och som nog gjorde sitt bästa för att hålla ihop familjen.

Hilda avled den 11 mars 1949 och begravdes i Ytterlännäs. Ett och ett halvt år senare föddes jag.

Vi möttes aldrig. Ändå känner jag en märklig samhörighet med henne. Inte genom berättelser, för sådana fick jag nästan aldrig höra. Istället har det varit fotografier, dokument och egna efterforskningar som långsamt hjälpt mig att lära känna den mormor jag aldrig fick träffa. Kanske är det därför jag återkommer till henne i mina tankar.

Ibland tar jag fram det där gamla fotografiet igen. Jag studerar ansiktena och försöker föreställa mig livet bakom dem. Alla människorna på bilden är sedan länge borta, men deras berättelser lever kanske vidare genom barn, barnbarn och fotografier som råkat överleva tidens gång. Min mormor Hilda är en av dem.

Ett människoliv tar slut, men inte spåren det lämnar. Det är så vi fortsätter att finnas.

Så länge någon minns.