77. I mitt grönvita minne

Vissa kärlekar är enkla. Andra är Hammarby.

Ett utdrag ur det fristående bokmanuset BEVARA.

Alla människor bär på kärlekar som följer dem genom livet.

Några kommer och går. Andra förändras med åren. Men det finns också sådana som stannar kvar genom medgång, motgång, framgångar och besvikelser. För mig heter den kärleken Hammarby IF.

Om jag ska försöka hitta början på den här berättelsen får jag gå tillbaka till sommaren 1959. Fotbolls-VM hade spelats i Sverige året innan och hela landet hade drabbats av fotbollsfeber. Själv var jag en ung grabb som ännu inte visste att en enda kväll skulle komma att påverka resten av mitt liv.

Den 12 juni 1959 tog min moster Anna och min morbror Sixten med mig till Råsunda för att se Hammarby spela fotboll. Mina föräldrar hade varken möjlighet eller något större intresse av att följa med. Det hade däremot Anna och Sixten. Jag kunde omöjligt förstå det då, men de gav mig denna dag en gåva som skulle räcka livet ut. Sedan den dagen har jag varit fast.

Hammarby blev snart mycket mer än ett fotbollslag. Klubben blev en följeslagare genom livets alla skeden. När livet varit ljust har Bajen funnits där. När livet varit mörkare har Bajen funnits där också.

Genom åren har jag följt föreningen på nära håll. Jag har stått på läktare, suttit på läktare och ibland till och med funderat över var den egentligen låg, den där berömda “bortre läktaren”. När jag 1986 köpte säsongskort nummer 41 stod det nämligen:

“Du sitter på bortre läktaren under hela säsongen.”

Det kändes alltid lite märkligt. Var jag än satt befann sig ju den bortre läktaren någon annanstans.

Sedan 1995 har jag haft säsongskort år efter år, och när detta skrivs sitter jag fortfarande på läktaren och följer laget med samma förväntan som den där grabben på Råsunda för så många år sedan.

Men min relation till Hammarby har aldrig enbart handlat om att se matcher. Mellan 1972 och 1983 var jag aktiv inom Hammarby Bowling. Jag blev medlem i Hammarby Supporterklubb redan 1970 och är fortfarande medlem. Sedan 1983 är jag medlem i Hammarby Veteranerna och sedan starten 1981 har jag även varit en passiv medlem av Bajen Fans. På olika sätt har Hammarby blivit en röd, eller kanske snarare grönvit, tråd genom hela mitt vuxna liv.

År 2000 åkte livet på en riktig kapning bakifrån. Allt ställdes om. Räddningen blev Bajen. Söderstadion blev mitt andra vardagsrum. Plötsligt fanns det alltid en anledning att dra till Söder – en match och en läsk med Söderbröderna före avspark. Grönvitt fick bära mycket då.

2004 började andra halvlek. Ny energi, både på läktaren och privat. Sedan dess har jag dubbelt att fira.

Under dessa år tillbringade jag många timmar på Årsta IP. Jag följde träningar, träningsläger och lagets utveckling på närmare håll än någonsin tidigare. Där växte också en vänskap fram mellan människor som egentligen hade alldeles för mycket att göra för att stå vid en träningsplan mitt på dagen. Men vi gjorde det ändå.

Tänker särskilt på LasseB, Heikki och VattenRobban som tyvärr inte längre finns med oss. Men givetvis även på Fönsterputsaren, TigerRobban, AndersÖ, Håkan och Pellefisk m.m.

Vi diskuterade fotboll, arbete, familjeliv, sorger och glädjeämnen. Med tiden lärde vi känna spelarna, ledarna och varandra. Det var en speciell tid. För många kanske det bara var träningar på Årsta. För oss var det en viktig del av livet. Samtidigt började jag skriva allt mer om Hammarby.

Tillsammans med Robban, Mats och Per drev vi Söderst@dion på SvenskaFans. Vi startade sidan i januari 2001, när Hammarby spiralen pekade kraftigt nedåt. Det skulle visa sig vara en ovanligt lyckad tidpunkt. Samma år skulle nämligen sluta med något som många Hammarbyare länge knappt vågat uttala högt

Fram till dess att det verkligen var klart kallade vi det för “det onämnbara”. Det hade alltid känts så långt borta. Men plötsligt hände det.

Under de åren skrev jag mängder av texter. Betraktelser, minnen från läktarna, kåserier, glädjeämnen, sorger och funderingar. Texterna samlades under rubriken Bajentugg och blev ett sätt att dokumentera både fotbollen och livet runt omkring den.

Den här boken är född ur dessa erfarenheter, men den handlar inte bara om matcher, tabeller eller resultat. Den handlar om människor. Om vänskap, gemenskap och läktarkultur. Om Södermalm, Söderstadion och Årsta IP. Om minnen som aldrig bleknar. Och om hur en idrottsförening kan bli en livskamrat under nästan sju decennier.

För fotbollslaget är det också en historia som kommer tillbaka. För det är 25 år sedan de onämnbara blev en realitet och vi hastigt och lustigt betraktades med en helt annan auktoritet. Att vi nu, år 2026, fortfarande håller oss kvar i allsvensk toppstrid och jagar Sirius med blåslampa är en märklig cirkel som nu har slutits. Och i omgång 27 gick vi till och med om Sirius efter att hela säsongen ha åkt berg- och dalbana känslomässigt. Nu ser jag tecken i skyn. Vilka kanske ni frågar mig. Jo, här följer ett par märkliga överensstämmelser …

I den näst sista omgången möter vi ett Göteborgslag, precis som vi gjorde 2001. Även då tog vi bara en poäng på de fyra Stockholmsderbyna – precis som i år. Förhoppningsvis sluts cirkeln den 29 november, för i en perfekt värld kommer vi hålla avståndet och för andra gången hamna i topp. Då kan uttrycket ”en gång är ingen gång” smulas sönder och begravas för alltid.”

Som om tiden log.

Personligen skulle jag se det som en välförtjänt hyllning till Nahir Besara och Mackan Karlsson, men givetvis övriga spelare i årets Hammarbytrupp.

Markus Karlsson

Inför matchen mot Göteborg har Mackan spelat 99 allsvenska matcher för Bajen.

2023 – 19

2024 – 25

2025 – 28

2026 – 27

Totalt: 99 st.

Den 100 matchen spelar han förhoppningsvis den 23 november.

Då är det helt omöjligt att inte leka med tanken på att förra årets tifo, i en perfekt värld, ändå skulle kunna bli verklighet. Fast med ett års fördröjning.

Nahir Besara

Kan det som såg så osannolik ut efter torsken mot Djurgården ändå gå i uppfyllelse för Besara.

Ingen i fotbolls-Sverige kan missunna Besara att få kröna sin fotbollskarriär med en allsvensk titel.

Med det sagt vill jag även nämna Robert Gärdsberg som gick bort den 2 september i år och det gör jag på detta sätt.

Den 19 augusti 2021 träffade jag mina gamla Bänk och Bajenvänner Rickard och Robban på Hammarbys Pärla. Jag kom lite tidigt och tog en läsk medan jag väntade.

Det blev ett samtal som gav ett besked man helst hade sluppit höra. Ett sådant där besked som förändrar rummets temperatur. Ett sådant där besked som man omedelbart förstår innebörden av men ändå vägrar ta till sig.

Jag tänker inte skriva mer om det. Det räcker att säga att jag och Rickard senare på kvällen hamnade nere på Söders Bar och tog en rejäl bläcka tillsammans. Ibland finns det inga kloka ord. Bara närvaro.

Nu har det där beskedet blivit verklighet. Och plötsligt handlar den här texten inte längre om en grönvit tand. Inte ens om Hammarby. Den handlar om en vän.

En av dem som stod där på Årsta, dag efter dag och som gjorde livet lite roligare. En av dem som alltid kommer att vara en del av Bänken.

När jag tänker på Robban ser jag inte i första hand Bajengadden. Jag ser Årsta. Jag ser träningsplanen. Jag hör skratten. Men även de tvärsäkra analyserna och de fullständigt felaktiga. Jag ser människor som skapade något som var större än de själva, utan att ens tänka på det.

Nu är en plats på Bänken tom. Det gör ont.

Men samtidigt vet jag att minnen är märkliga saker. De vägrar försvinna och sitter plötsligt bredvid dig på läktaren. De står lutade mot staketet på Årsta. De skrattar åt något gammalt internt skämt som ingen utanför kretsen begriper. De lever vidare.

Så jag gör mig härmed till talesman för den så kallade Bänken eller Bullmaffian (kärt barn har många namn) när jag säger: Tack.

Tack för alla skratt.

Tack för alla matcher.

Tack för alla timmar på Årsta.

Tack för vänskapen.

Tack för att vi fick lära känna dig.

Jag tänder ett symboliskt grönvitt ljus och tänker på dig och din Bajengadd. Eller på minnen av att svepa några bärs (läsk) tillsammans med dig och våra gemensamma Bajen-vänner och höra deras skratt som aldrig riktigt tystnar.

Människor som för länge sedan blev en del av mitt eget landskap. De finns inte alltid kvar där ute, men de finns kvar här inne.

Supportrar som syns, och de som inte alltid syns, men som tillsammans är Hammarbys ryggrad – till exempel alla som var på Gigantens minnesstund (Beer’n Play) den 16 oktober.

Vila i frid, Giganten.

Det här är berättelsen om en pojke som gick på fotboll med sin moster och morbror sommaren 1959 och som egentligen aldrig gick därifrån. Och så länge vi minns är inget riktigt borta.

Finns så länge du minns.

För det märkliga med minnen är att de sällan ligger bakom oss. De går bredvid.

Som min första fotbollsmatch 1959.

Som vågorna runt Hammarby sjö.

Som en perfekt krosspassning av Kenta.

Som när Sören Mannberg visade vägen 1969.

Som sångerna över Söderstadion 1970..

Som med en Bajenknapp från 1972.

Som en 6-0 match mot Öster 1976.

Som en Bajensamba 1982.

Som ett övertidsmål 1989.

Som ett fjärde byte 1997.

Som en inte helt Frisk domare 1998.

Som alla julaftnar vid Nacka statyn.

Som våra samtal vid Bänken.

Som det onämnbara 2021.

Som en fångad öl av Kennedy.

Som en minnesstund på Beer’n Play.

Som gamla vänner på en lång promenad.

Som den osannolika upphämtning 2026.

Som en välförtjänt kröning av Nahir Besara.

Som en berättelse som vägrar ta slut.

Inlägget redigerades och växte, den 8 november, efter Kalmar’s osannolika vinst över Sirius. Kanske byter jag även rubriken efter den 23 november eller den 29:e.