Portal24

15. När alla trådar går ihop 

Publicerat den 23 november, 2021     Lämna en kommentar

blir resultatet fantastiskt …

Det här skulle bli en hyllning till alla de som valt/valde att arbeta med barn och som jag tänkte skulle ut ur mitt system. De som av rätt anledning valde att bidra till att den yngre generationen fick en bra start i livet. Det blev istället en personlig text som bara kunde skrivits av mig eftersom jag tror mig kunna nysta upp trådarna från förr och sätta dem i ett nutida sammanhang. 

Utgångspunkten är den 23 oktober 2021 och ett evenemang kallat Portal24. Då samlades ett stort antal personer vid Reimersholmsbron för att mingelpromenera under ett par timmar. Den sammanhållande länken är Långholmsgatan 24. Då träffades personal, barn och föräldrar i olika åldrar, där den äldsta troligtvis var född runt 1940 och den yngsta garanterat 2021. Då börjar vi.

I början av september funderade jag över hur vi skulle hinna träffa alla vänner under vårt månadslånga besök i Stockholm. Lena och jag hade möjlighet att bo i hembygden Hornstull och jag visste att det var en omgivning där det skulle vara stört omöjligt att kunna röra sig utan att träffa barn, ungdomar och föräldrar som vi tidigare haft på Bergsundsskolan. Speciellt när Eskil (vår hund) måste ut på promenader tre gånger om dagen. Jag ville mera och såg en chans att under ett par timmar få möjlighet att prata lite längre med var och en. 

Men lördagen den 23/10 kom det så många att jag helt kom av mig och tappade focus. Det blev alldeles för stort och den positiva känslomässiga anspänningen var påtaglig. Det kom personal som Lena och jag anställt när skolan startade, även barn från vår första grupp födda 1987 (en med sitt eget barn) och även föräldrar från den första gruppen.

Även många barn och föräldrar från flera andra åldersgrupper samt kollegor jag arbetade med på Bergsundsgården innan skolan startade. Ej att förglömma Lenas och mitt barnbarn Majken (9 månader) med pappa Alex. Det finns så mycket fina berättelser som gick runt Reimersholm den här dagen, men jag väljer att fokusera på den enastående gruppen födda 2005. Vi träffades först gången i augusti 2011 och var tillsammans på Bergsundsskolan under fyra år fram till sommaren 2015.

Som jag tidigare sagt så var det med en bubblande lycka vi startade promenaden (eller har jag inte sagt det så säger jag det nu), men ganska snabbt stod det klart att det skulle bli omöjligt att hålla ihop alla deltagare. Vi var någonstans mellan 60–70 personer och alla drogs snabbt ut som ett dragspel i mindre samtalande grupper. Som grädde på moset blåste det nordligt, var kallt och den vackra solen värmde inte som önskat. Därför beslöt jag mig ganska snabbt för att kolla med pappa Alex om morfar fick dra Majkens barnvagn och njuta av denna underbara stund, fast på lite avstånd. Omedelbart fick jag en barnkär 05: a bredvid mig och vi fick ett trevligt samtal om bland annat Anna Whitlock, Ellen Key, Elsa Beskow och Jeanna Oterdahl.

Det har sin naturliga förklaring som jag inte hinner gå in på här. Men trots den korta tid vi pratade så kände jag det som en magisk evighet som jag nu bära med mig med värme hem till Fårö.

Samtidigt insåg jag att min ursprungsplan inte var genomförbar. Den att samla alla närvarande och hålla ett kortare tacktal och om anledningen till varför vi alla var samlade. Berätta om de länktrådar som bildade ett vackert mönster från då (2011) till nu (2021) och kanske avsluta med att sjunga herr Kantarell.

Så här skulle det improviserade talet kanske ha låtit:

• Tio år en evighet, eller är det en blinkning i universum?

Vi är många från olika tidsperioder här idag som har Långholmsgatan 24 som gemensam nämnare. Men nu kommer jag koncentrera mig på åldersgrupp 2005. För den skull har jag inte glömt alla ni andra närvarande, personal, föräldrar och barn utan ni ingår som en självklar del i mitt hjärta.

2011 börjar 27 storögda och nyfikna barn på Balder. Som brukligt med sexåringar så spretade det i början åt olika håll, men med hårt arbete och över tid skulle vi komma varandra väldigt nära. Nu såg jag också fram emot att för första gången, men även den sista, få möjlighet att i fyra år använda mig av den egna hemsnickrade pedagogisk metoden SlumpKnappen. Vad det handlar om har jag skrivit tidigare och den finns även att läsa i bloggen Portal24.

Åren går som kom att innehålla så mycket slit, glädje, frustration, skratt, värme och magiska stunder och plötsligt är det över, slut och dags att ta farväl.

Efter 2015 fortsätter jag att ha sporadisk kontakt med några barn i den här Odengruppen, lite mera med ett par stycken. Vi flyttar till Fårö 2017 och jag räknar med att kontakten, som den brukar, ska rinna ut i sanden, men väl på Fårö får vi besök ifrån flera 2005: or under de kommande somrarna. Viket jag efteråt levde på i flera dagar och med sociala medier kunde jag dessutom gratulera flera på deras födelsedagar.

Måndagen den 15 juli 2019 drabbades jag av en så kallad ”Tia” och hamnar på Visby lasarett. Vad det innebär går att googla fram men rent krasst så betydde det att jag låg mer eller mindre vaken i två nätter eftersom jag var rädd för att somna. I stället låg jag och försökte minnas namnen på olika laguppställningar Hammarby fotboll haft genom åren, men även barn i olika åldersgrupper som jag haft under min tid på Långholmsgatan. Bestämde mig för att om jag skulle få reda på och möjlighet att hjälpa någon av de barn jag haft genom åren, på något sätt, då skulle jag ta tag i det. Trots avståndet till fastlandet. Min mobil skulle alltid vara tillgänglig.

2020 slår Covid till och inget blir sig likt, jag minns precis när det gick upp för mig. I mitten på mars åkte vi över till Stockholm för att fira Annies 30 årsdag (vår dotter). Under den här helgen gick vi längs Hornsgatan och överallt, eller rättare sagt samtliga vi såg, gick omkring och bar på stora toalettpappersbalar? 

När vi kom hem till Fårö efter vår Stockholmsvistelse fick jag inte komma till mitt arbete på Fårö Förskola Fritids. Jag fick vara hemma i karantän i 14 dagar.

Den 4 april får jag en filmad sånghälsning ifrån tio stycken 05:or och den kom precis när jag behövde det som mest och bäst. Den kom att betyda mycket i mitt fortsatta covid isolerade liv. Såg filmen ett stort antal gånger under veckorna som kom. Nu fick jag lite att fundera över. Hur skulle jag kunna återgälda denna fina varma gest?

Torsdag den 4 juni får vi ett samtal från vår dotter Annie och hon kommer med fantastiska nyheter. Lena och jag ska bli morföräldrar! Vad det betyder behöver jag knappast orda om, men det var en lyckokänsla som jag fortfarande kan frammana vid behov.

En natt i slutet på juni 2020 vaknade jag och plötsligt stod det klart vad som skulle göras för sångfåglarna som skickat filmen till mig. Jag skulle starta ett privat Instagram konto som bara de och jag skulle ha tillgång till. Där skulle jag lägga upp foton jag tagit på dem under deras fyra år på skolan. Hade mängder av bilder i min hårddisk eftersom en av mina arbetsuppgifterna var att dokumentera verksamheten på Oden. Förbehållen inför kontostarten var att inga andra än de tio skulle ha tillgång till kontot. Mitt krav var att deras anhöriga också skulle ges tillgång. Jag döpte kontot till ODtEN eller OD10. 

Med tiden utvecklades det i en riktning jag inte förutsett och plötsligt började jag skriva om olika händelser på skolan som väcktes till liv av de olika bilderna, men även om mina egna erfarenheter från min egen skoltid. Sådant jag själv skulle vilja ha fått vetat av lärarna från min egen skolgång. Kontot fick premiär den 1 juli och avslutades vid nyår, ett halvår och 390 inlägg senare.

Nu var mitt skrivande igång igen efter att ha varit slumrande under ett antal år och då tyckte jag det var lämpligt att börja det nya året med att ta tag i en dröm jag burit på under lång tid. Den att dokumentera verksamheterna på Långholmsgatan 24 från start till nutid. Hade flera nästan färdigskrivna dokument och även en mängd bilder i min hårddisk. Mycket fanns även i mitt huvud och sedan fanns Dagens Nyheters digitala arkiv bara ett par knapptryck bort. När det var bestämt ramlade fakta och foton över mig och det var som någon osynlig kraft ständigt satte mig på rätt spår. Hittade ett dåligt foto på husets kvinnliga byggherre, Natalia Frölander och gjorde om bilden till ett godtagbart porträtt.

Det ena ledde till det andra och när två gamla foton från den andra oktober 1913 ramlade över mig i mars 2021 var lyckan fullständig. Bilderna föreställde inledningen av bygget på Långholmsgatan 16 (som blev husets dåvarande adress).

Den 22 januari 2021 föddes Majken och projektet Långholmsgatan fick komma i andra hand, men puttrade trots det vidare i maklig takt. Nu var det Majken som kom i första hand. 

Tanken föddes att samla ett antal texter om mitt liv till Majken, som hon skulle få att läsa när hon växt upp och var mogen att ta till sig det. Anledningen till det var att jag hittade ett vykort och födelsedagshälsning till min ettårsdag från min farfar och farmor som de skrev på Fårö den 4 september 1951. Då insåg jag hur lite jag visste om dem och deras liv. Farmor dog när jag var sju år och henne minns jag som en varm men diffus person. Farfar dog när jag var 11 år och honom minns jag bara som en sträng gammal man. Det är allt och jag skulle kunna ge vad som helst för att få veta mer om deras liv.

Varför köpte han hus på Fårö 1949? Vilket innebar att jag kom att tillbringa flera fantastiska somrar där på femtiotalet. Inte nog med det 2014 blev vi själva med hus på Fårö efter att ha hyrt sommarboende här sedan början av nittiotalet. 2017 flyttade vi permanent till Sudergarda, Fårö och blev skrivna gotlänningar.

Den 10 mars kom Majken äntligen till Fårö och vi fick träffas för första gången. Det kändes nästan större än livet själv. Eskil blev frustrerande svartsjuk och ville vara nära Majken (människovalpen) och tvätta henne med sin tunga ideligen.

Den 12 april fick vi vår första Covid spruta och den 14 juni den andra och det bubblade fram en hoppfull frihetskänsla. Sedan kom den efterlängtade sommaren med många trevliga besökare(fler än vanligt) och ett underbart Majken dop tillsammans med hennes farföräldrar och storfamiljen från Kramforstrakten. Tyvärr fick vi flytta dopet från Ekeviken till Fårö kyrka på grund av regnigt väder.

Mot slutet av sommaren började vi planera vår uppskjutna månadsvistelsen till Stockholm, Högalidsgatan. Vi bestämde oss för att bo i Hornstull hela oktober.

I augusti sjösatte jag bloggen Portal24 som bygger på mitt arbete om huset på Långholmsgatan 24. Det fick till följd att Bergsundsskolan hörde av sig och undrade om jag kunde göra en PowerPoint presentation av innehållet i bloggen och komma till skolan i oktober och hålla föredrag. Det blev vid två tillfällen, det första i klass två och sedan även i tredje klass. Insåg då hur mycket jag saknat klassrumstillvaron, eller rättare sagt att ingå i ett sammanhang med barn och personal. Det gick lysande om jag får säga det själv. Känner mig trygg med att var i skolmiljön och kan ganska snabbt scanna av en klass och se var i rummet jag gör bäst nytta. Träffade flera av de här barnen i hembygden Hornstull vid senare tillfällen och då var det alltid glada hejarop. Trots den korta tid vi var tillsammans.

Som vanligt vaknar jag en natt i september och inser vad som borde göras inför vårt Stockholmsbesök. Jag ska skapa två evenemang som fick namnet Portal24. Det första den 9 oktober och andra den 23 oktober. 

De kom färre den nionde men då var det mer överblickbart och vi hann samtala på ett helt annat sätt. De flesta som kom då var från tiden före Bergsundsskolan. Äldsta barnet var född 1969.

Den 23 okt var det många fler som kom och jag hade bestämt mig för att försöka koncentrerade mig på 05:orna, men hann även med några föräldrar, personal och även några barn i andra åldersgrupper. Det blev mest att skrapa på ytan och få lite dåligt samvete över att inte hinna med var och en som jag sett fram att prata lite mer med.

Vi tog också flera bilder på de tio Odenbarn som var med tillsammans med Maria och mig. Jag har fått tillstånd av samtliga att lägga ut bilderna. Sedan har jag gjort två kollage ett med foton från hösten 2011. Åtta foton från när de gick i förskoleklass samt två bilder på barn som kom senare från 2013. Det andra kollaget är från Fornåker den 20 maj 2015 (när de snart skulle sluta tredje klass). Fotona som finns med tidigare i den här texten.

Vi hann med ett lite snack tillsammans allihopa  på slutet och det jag minns ifrån de korta samtalen var historien om att kunna bevisa att en katt har tre svansar. Men även lite prat om min gamla favoritbok ”Sotarpojken” som jag införd i klassen. 

Till slut var vi några få personer kvar, bland annat en 05 förälder. Vi gick upp till Långholmens värdshus för att äta och värma oss. Ett roligt och bra samtal följdes som innebar en fin och värdig avslutning på det här evenemanget.

Dagen efter var jag hembjuden till en 05:a och hennes familj. Ett lite tidigt födelsedagsfika eftersom hon skulle fylla sexton år två dagar senare. Här blev de äntligen plats för trevliga och intressanta samtal utan någon tidspress. Ja, jag skulle förstås i väg och se Hammarby – Östersund, men ett par timmar hann vi med.

Skänkte också en varm tanke till de sex 05:orna (sångfåglar) som inte var med och som jag hade hoppats få träffa. Men flera av dem har jag hälsat på som hastigast på runt omkring Reimerholmsbron. De har alltid haft ett leende att bjuda på när de stressat har skyndat vidare och ibland behövs det inte mer.

Bland annat så kom en 05:a cyklande på bron en morgon och stannade vid mig. Han var alltid långhårig som barn och var det sist jag såg honom. Nu var han kortklippt och så snygg och jag kunde inte låta bli att be honom att ta av cykelhjälmen. Det gjorde han glatt och av olika anledningar som jag inte går in på här var det här en fantastik positiv ögonblicks upplevelse.

Måste också berätta om ett meddelande jag fick från en av 05:orna som inte var med på promenaden. Den 17 oktober kl. 18.36 plingar det till i min mobil:

” Hej Lån!! Idag har jag varit på ledarutbildnings dag med Katarina församling för att jag ska bli konfa ledare i höst!! Vi hade en uppgift idag att nämna en bra förebild/ ledare som man minns bra egenskaper hos och då nämnde jag dig! Du kunde verkligen se alla elever som gick på Oden och bidrog med en sån gemenskap till klassen. Jag berättade även om hur du alltid sa att vi skulle rita en elefant som satt på toa när vi inte visste vad vi skulle rita, det tyckte alla lät väldigt roligt! Ha det så bra på matchen nu, heja Hammarby!!

Det är svårt att sätta ord på hur jag kände när jag läste texten, men det kan nog inte vara så svårt att förstå. 

Träffade ännu en av dessa fantastisk 05:or den sista onsdagen i oktober innan vi åkte hem till Fårö efter det att jag fått följande sms:

Mån 25 okt Hej LåN! Känner att det var tråkigt att jag inte kunde komma i lördags och jag har även lite dåligt samvete att jag inte skrev innan och informerade om det. ”

Detta utmynnade i att vi träffades två dagar senare och promenerade på Långholmen med Eskil, vi avslutade med en fika på Långholmens värdshus. Det blev ett bra samtal om sommaren, gymnasietiden, men även Anna Whitlock och det märkliga i att förstå att tiden går så fort och nästa gång fylla 17 år. Än en gång insåg jag betydelsen och vikten av att fortsätta upprätthålla kontakten med alla de som forfarande vill. Det berikar min ålderdom och fyller en viktig funktion för mig efter det att arbetslivet tagit slut. Det glädjande är att jag nu inser att det även gäller det omvända.

Vad vill jag få sagt med all denna textmassa? Jo, jag tror inte att den fortsatta kontakten med så många i den här barngruppen hade skett utan SlumpKnappens påverkan. Betydelsen av den metoden kan inte underskattas.

Den positiva feedback jag gav och fick när det begav sig, sitter fortfarande kvar hos dem som fick det då och även hos mig, vi kom närmare varandra. Det gav tillit, glädje, självförtroende empati, trygghet, självkänsla, samhörighet och förhoppningsvis en utmärk start i livet. Dessutom har jag fortsatt på den inslagna linjen varje gång jag haft kontakt med dem, trots att det gått mer än sex år sedan de slutade trean på Bergsundsskolan. Är nu benägen att tro att kommer att hålla livet ut. Nu kanske det inte är så många år kvar att tala om med tanke på min ålder. Nästa år kommer alla av dem ha siffrorna ett och sju när de fyller år, samma siffror som jag har nu,. Fast då får vi givetvis flytta om mina två siffrorna.

Om någon fortfarande tvivlar på SlumpKnapps metoden kommer jag nu att avsluta med några exempel på små citat jag fått, över tid, från den här fantastiska gruppen barn/ungdomar under resans gång och som jag av egoistiska skäl har sparat i ett eget personligt dokument. Tror inte det varit möjligt att få den här respons och bekräftelsen utan att ha använt mig av SlumpKnappen. Deras ord är ovärderliga för mig och jag kommer för alltid bära dem inom mig. Här kommer ett urval:

”Du gjorde vår barndom!!👍”

”Vi alla saknar både dig och Oden så mycket! Ta hand om dig! ❤️”

”Åh! Vi saknar dig Lån 🌷”

”Och sen så pratade vi om dig och om hur bra lärare du var och att det är väldigt trevligt att du brukar skicka gratulationer osv. Så vi tänkte att det skulle vara kul att skicka en hälsning!😁”

”Jag tyckte om allt du gjorde Lån, men något jag nu i efterhand kan tänka på är hur du hade ett starkt band med eleverna som grupp och med var o en. Du hade smeknamn och roliga skämt så man kände sig omtyckt och speciell. Alla hade en speciell plats i gruppen och kunde därför må bra varje dag 💜”

”Jag sitter här och tänker lite på bergsund och kommer ihåg hur ledsen jag var när jag slutade. Nu kan jag känna av samma känsla eftersom jag nu slutar på Högalidsskolan och har haft så fina lärare. Så det kan hända att man fäller en och annan tår. Men jag är så glad att jag fick chansen att gå på båda underbara skolorna.”

”Du är definitivt min favorit lärare eller fritidspedagog genom tiderna och blir super glad för att du lägger så mycket tid i allt med Odten och allt, det betyder jättemycket❤️❤️❤️”

”👍🏽👍🏽Härligt! Du har också betytt och betyder fortfarande mycket för mig”.

• Jag kan bara buga och bocka härifrån Fårö och säger på återseende!

Efter jag skrivit denna krönika skrev jag följande förklarande text innan det publicerades på Instagram.

Det blev inte så mycket med ursprungsidén. Texten skrivs som vanligt lite av sig själv, speciellt på natten och förvånat läser jag allt i efterhand under redigeringen. Det kanske blev i längsta laget också, men ni är väl goda bokslukare efter fyra år på Bergsundsskolan.

Idag är det flera veckor sedan Stockholmsbesöket och alla möten och fotona togs. Det känns redan som en annan tid och ett annat liv som Lena, jag och Eskil bodde i Hornstull. Vi hann med så mycket och hade så trevliga stunder med Annie, Alex och Majken, men även med många vänner och bekanta. För att inte tala om föräldrar, barn och arbetskollegor från Långholmsgatan 24.

Hammarby ingick även som en självklar del med tre vinstmatchen (tre söndagar i rad). Dessutom hann jag träffa delar av guldlaget från 2001 på Charles Dickens tillsammans med Bajenvänner på kvällen den 23 oktober. Det var både stort och rörande att prata med spelarna som betydde så mycket under en viktig del av mitt liv.

Vi hann också träffa så många kära vänner och bekanta under de här två promenaderna så att det räcker och blir över. Flera var med på bägge evenemangen eftersom de tyckte det var så trevligt.

Har under ett par veckor försökt hitta en ingång till den här texten som på ett bra sätt beskriver mina positiva känslor över vistelsen i Stockholm. Det fanns så mycket jag skulle vilja få ner på pränt, men en natt visste jag plötsligt vad det skulle handla om. Jag utgick från ett foto som togs på er för tre veckor sedan och därefter måste jag se till att få klartecken till att lägga ut bilden från alla som är med på fotot.

Under tiden som jag väntade på svar växte det fram en idé om att texten skulle hylla alla som valde/valt att arbeta med barn. Utgångspunkten skulle bli åldersgruppen 2005 som kan ses på de fina gruppbilderna, bland annat tillsammans med mig och Maria. Vi som fick glädjen att vara era stöttepelare under de fyra första skolår. Det är över tio år sedan ni kom in i våra liv i augusti 2011.

För två nätter sedan började jag skriva texten som genast fick ett eget liv och nu när den är klar märker jag att det inte blev så mycket med den ursprungliga idén utan som vanligt kom det att handla om mina erfarenheter och de trådar som kom upp i mitt huvud. Blev lite besviken och tänkte först lägga inlägget i malpåsen, men det finns ett antal fina vänner som antagligen förväntar sig något litet alster.

Kom på att med några få ändringar kunde jag skriva om texten ganska enkelt så fokuset riktades om till SlumpKnappen och då blir det lite mer allmängiltigt. Tycker också att den här typen av text skulle ha varit fantastiskt att få läsa ifrån de verksamheter som funnits på Långholmsgatan 24 tidigare år. Men jag har inte hittat någon.

Tack alla 05:or som var med den här dagen, men även till er som inte kunde komma av skilda skäl, ni vet vilka ni är. Även ett stort tack till alla föräldrar, barn och personal som också deltog och alla ni övriga som passerat genom portal24 under så många år.

14. Sköndalsskolan 1961

Publicerat den 6 november, 2021     Lämna en kommentar

Värme och kyla! Två legendarer som arbetat på skolan, fast på lite olika sätt. Här kommer en text om Sköndalsskolan.

För ett antal år sedan skrev jag om mina minnen från min skolgång i början av sextiotalet. Om tiden då jag hade börjat fjärde (eller kanske det var femte) klass och var troligtvis 10/11 år. Anledningen var att jag på ett bättre sätt ville försöka förstå mitt yrkesval. Hur kommer det sig att jag fortfarande efter alla år trivdes så bra med mitt arbete tillsammans med barn. Kunde svaret finnas i min barndom? Inledningen får bli en bild på mitt barndoms klassrum.

När jag läste denna text nu långt efteråt är det en hel del jag glömt bort, men minnet när det skrevs var antagligen mycket bättre då. Så håll till godo:

”Dagarna flyter ihop och olika händelser poppar upp i en sällsam oordning när jag nu konfronterar mina känslor om Sköndalsskolan.

Mina morgnar brukar börja med att jag väcks av min mamma och trots att jag helst av allt skulle vilja ligga kvar i sängen reser jag mig direkt upp utan att egentligen ha vaknat. Vaskar av mig ansiktet och sedan släpar jag mig, fortfarande i pyjamas (blå) ut till köket för att få i mig lite frukost. Frukosten bestod av varm choklad med tre skivor långfransk, mycket smör och utan något pålägg. Mamma gjorde chokladen genom att röra ihop kakao med socker och lite mjölk i en mugg. Smeten blandades sedan in i kastrullen med varm mjölk. Lördagsmorgnars soundtrack bestod av Sigge Fursth sjungandes ”God morgon, god morgon…, men i mitt huvud rullar texten ”Hallå där köp blåbär, fin fina lingon sura krusbär, hallå där köp bär”…

Utanför köksfönstret var det fortfarande mörkt och regndropparna slog emot fönsterblecket.

– Brrrr…

In på rummet och klär på mig. Jag drar på mig mina favortidojor, varma slamkrypare, fast det egentligen är vinterskor. Samtidigt som jag sträcker mig efter min jacka känner jag i min pappas kavajficka, som hänger i hallen. Där ligger det alltid småpengar och jag snor några kronor så jag kan köpa godis i tobix på rasten, eller en småfralla på Ciro (konditoriet) om käket är äckligt på skolan. Urgröpt småfralla med salta jordnötter var en populär lunch om ni frågar mig.

Är ganska tidigt på skolgården och träffar Stene, Gunnar och resten av polarna för att hinna spela lite fotboll (med tennisboll) mellan dörrarna i valvet. Fler och fler kompisar dyker upp och när man minst anar det så ringer skolklockan för uppställning. Vi får ställa upp klassvis i en lång rad utanför skolingången till mellanstadiebyggnaden. Vi går i fjärde klass. Gunnel Johnsson kommer ut och ser till att det är ett rakt led och vid andra inringningen får vi tåga in under tystnad. Ytterkläderna hängs upp på krokar utanför klassrummet och sedan är det dags för den andra uppställningen, ett flickled och ett killed utanför klassrummet. När Gunnel Johnsson tycker att det är tillräckligt tyst och leden bedöms som någorlunda raka så ger hon ett tyst tecken till flickledet och då får vi gå in i klassrummet. Uppställning vid bänkarna och ett ”god morgon barn” hörs ifrån katedern.

– God morgon fröken!

Slamret med stolar och bänklocken som slår är ett välbekant oväsen. Lektionen börjar med någon slags inledning. En psalmsång där Gunnel spelar på tramporgel och vi barn mumlande sjunger med och sedan skall det jobbas självständigt vid skolbänkarna. Av någon anledning är jag väldigt mobil och rör mig snabbt mellan raderna för att fråga något eller hämta något och som ett brev på posten dyker Gunnel Johnsson upp från ingenstans och fattar ett stenhårt grepp om min öronsnibb och drar i örat uppåt så jag tillslut står på tårna för att motverka smärtan.

– Har Lars-Åke myror i brallorna?

Antagligen skulle det idag benämnas med någon slags bokstavskombination (kanske MIB, myror i brallorna), men det var vi lyckligt omedvetna om då i början av sextiotalet. Det kanske vara så, men då var vi flera i klassen som hade liknande problem. Hur som helst är det en diagnos eller ett utryck rättare sagt som etsat sig fast och som jag sedan fick leva med under resten av mitt skoltid. Myror i brallorna eller med andra ord klassens vandrande pinnen!

Ett av det första minnena ifrån Sköndalsskolan var att vi i första klass (1957) fick vi en ny skolfröken som aldrig tidigare hade haft någon klass. Det visade sig vara en känd pianist syster. Han som spelade piano och var bl.a. känd för att spela i Hylands Hörna. – La, la la la la la la la la la la…

Av någon märklig anledning klarade hon inte av vår klass och påfrestning blev tillslut så stora att hon fick ett nervöst sammanbrott under en lektion och fick lov att hämtas med ambulans. En klasskamrat hade rivit ner hennes skrivbord ifrån den upphöjda platån och kvar satt hon förskräckt på sin stol och snyftade. Dramatiskt värre!

Jag minns att jag skämdes lite för detta (hon som var så snäll) och kände mig skuldmedveten, men förstod inte riktigt varför hon klappade ihop och aldrig kom tillbaks. Vi fick aldrig någon förklaring ifrån någon vuxen, men däremot fick klassen en ny lärare och en stämpel som problemklass.

Vad var jag? Där står jag på tå under en tid som kändes evighetslång och sedan blir jag utskickad från klassrummet ut i korridoren. Sätter mig i fönstergluggen och lyssnar på de olika ljuden, både inifrån skolan och utanför. Tycker faktiskt om den här stunden för mig själv då jag kunde drömma mig bort till Kapten Mikkis och David Crockets värld.

En värld som jag senare i mitt yrkesliv kunde känna igen när jag hittade ensamma barn i undanskymda vrår. Givetvis lät jag dem vara för sig själva, men under diskret uppsikt. Samtalen om detta kunde jag ta upp i ett senare skede för att se om det var något som behövde åtgärdas.

Plötsligt såg jag genom fönstret att regnet började övergå till snö och jag känner mig jublande glad inombords. Skit i det värkande örat, nu har den första snön kommit och snöbollskrig, skridskor och iskanor ligger snart och väntar på mig. Skit också att jag inte har någon kompis att snacka med så vi kunde lägga upp planer för kommande snöbollskrig och bakhåll. Från ingenstans kommer en öronbedövande ringsignal och det betyder att samtliga klassrumsdörrar slås upp samtidigt och ut väller det barn. Mina kompisar och min fiende och de som inte syns.

Nästa lektion är det träslöjd och det har aldrig fört med sig något positivt, men skit i det för nu är det rast med stort R. Snön har kommit och det gäller att snabbt få på sig kläderna. Ingen tid att förlora, för här vankas det härlig kramsnö. Jag beger mig ut till den närbelägna lilla ängen (där idrottshallen och baracken nu ligger), tillsammans med, vad som det verkar, alla andra barn. Snöbollarna svischar förbi och en och annan mulning hinns också med.

Men så ringer det in igen, alldeles för snabbt om ni frågar mig och vi skyndar tillbaka till vår ingång bredvid valvet och vidare i till korridoren utanför klassrummet för att hänga upp kläderna. Sedan upp för trappor och genom en annan korridor och ned för trappan och så uppställning utanför träslöjdsalen. Träslöjdsmajen Brundin (eller i folkmun Brunte) kommer släntrandes och jag tycker alltid att han tittar på mig med ett lite läskigt ondsint småleende. Han skramlar med nycklarna och vi går in i ett ljudlöst led, för här är det inte lönt att snacka.

– Så fortsätter ni med vad ni höll på med förra gången, säger han och sätter sig ned på en stol längs framme i slöjdsalen.

Vi går in till förrådet och plockar fram våra arbeten. Jag håller på med en flotte med en person som ska stå och staka sig fram med en stör. Flotten är klar och jag har bara kvar att såga ut gubben med en lövsåg, men det har jag hållit på med i evigheter. Varje gång jag tycker att gubben verkar klar ropar jag på Brunte för att visa upp den, men jag vet vad som väntar och kan inte göra något åt det. Han kommer fram till min snickarbänk och ställer sig leende bredvid mig och sedan ropar han åt hela klassen att titta åt vårt håll. Han håller upp gubben och frågar rakt ut om den här är tillräckligt bra för att få sättas fast på flotten. Ingen säger något, det är tyst som graven. Sedan hörs det ett högt NEJ! Det är Brunte själv som tar till orda och i samma sekvens bryter han gubben mitt itu med en hand. Med den andra handen grabbar han tag om min nacke och trycker till med pekfingret och tummen samtidigt som han lyfter mig upp så jag blir stående på tårna igen. Helvete vad ont det gör…

Alla skrattar och han säger, var det här den fjortonde gubben?

– Nej den sjuttonde, säger jag och han kniper åt lite hårdare.

– Gör om och gör det bättre, säger han och släpper greppet.

Samtidig ser jag Kapten Mikki komma in genom dörren, med pistolen dragen från sitt hölster. Tre skott senare är Brunte död och jag säger:

– Ja, magistern!

Det ringer ut, dags för lunch och givetvis inleds det med långa led och idag är det en märklig rödfärgad maträtt som ser ut som jordgubbsglass. Jordgubbsglass det känns nästa för bra för att vara sant.

– Mycké mat tack, säger jag och får en rejäl portion.

Vi har bestämda bord men inte några fasta platser. Samtidigt som vi äter går det matvakter omkring i matsalen. Tar en stor sked jordgubbsglass och stoppar in i mun och det vänder sig i magen. Spottar tillbaka och stirrar hjälplöst ut i luften.

– Va, faan är det här???

Det visar sig vara en maträtt kallad Klappgröt och smakar, jag vet inte vad. Inte gott i alla fall. Givetvis är det Brunte som är matvakt och det kan inte vara svårt att lista ut att han snabbt upptäcker min belägenhet. Han ställer sig således bredvid vagnen där tallrikarna ska ställas och eftersom regel på Sköndalsskolan var att alla måste äta det som lagts upp på tallriken, så kan säkert alla räkna ut resten själva. Brunte blockerar min väg ut till friheten och tvingar mig, med sin skadeglada blick, sitta kvar vid bordet. Jag vägrar äta och då uppstår ett dödläge. Jag vet att han vill ha sin rast lika mycket som jag själv, frågan är bara vad som är största njutningen. Plåga mig eller att få egen rast. Jag trodde att rasten skulle väga tyngst men efter tjugo minuter börjar jag misströsta. Han sitter på en stol vid slaskhinken och jag sitter på min plats, hungrig, stirrar ner i tallriken och längtar efter en småfralla med jordnötter. Trevar med händerna under bordet och känner en hårdmacka upptryckt under bordet. När jag börjar misströsta hör jag från långt borta att:

– Du kan plocka undan tallriken och pallra dig iväg ut härifrån.

– Jaa, tänker jag! Frihet!

Tyvärr är det inte mycket tid kvar av rasten och den vita snön har nu blivit en slasksörja. Hinner bara skrapa ihop en stor slaskhög med fötterna. Ställer mig sedan på en träbänk bredvid högen och avvaktar. När ett gäng tjejer går förbi hoppar jag ner på högen och stänker ner dem alla. Givetvis börjar de jaga mig. Men jag är snabb och vet att de inte kommer att hinna ifatt. Hinner inte så långt eftersom inringningen ljuder över hela skolgården och det blev istället snabba steg i riktning mot ingången och in i korridoren.

Jag vet att jag slipper gå till klassrummet för jag ska till gympan (som låg i en källare uppe vid Mandelbrödsvägen) och ha fotgymnastik. Eftersom jag är plattfot skall det plockas kulor och knytas knutar med tårna, så det är bara att pallra sig iväg med gympapåsen över torget och upp för trapporna. Minns en dikt som jag skrev i ett senare skede av livet som vuxen:

ABC
1953
plattfötter
lämnar undervisningen
för att
plocka kulor
med tårna
knyta knutar
med tårna.
Fotvalv
är viktigt
för framtiden.
Plattfötter
återkommer
till undervisningen.
ABC
1953

Sedan var skoldagen slut, tror jag …”

Den här mellanstadieperioden i mitt liv har jag haft mycket nytta av under mina 47 år i barnens tjänst (1974-2021). Fysisk och hårdhänt tillrättavisning för ingenting gott med sig utan det är bara tålmodighet, humor, skratt och glädje som skapar förtroende som varar i längden. Ibland livet ut!

Idag vid 71 års ålder så minns jag fortfarande Gunnel med värme och Brunte med kyla. Två legendarer för mig, fast på helt olika sätt. 

Så kan det gå …

Avslutat inlägget med ett foto från 1953, som jag hittade i ett gammalt nummer av Sköndalsbladet på bibblan i september 2023. Det visar bygget av Sköndalsskolan och som bonus ser jag även huset på Mandelbrödsvägen där jag tillbringade mina första 20 år i livet.

Sköndalsskolan’s 70 år  (2023)

Fakta:

ABC – 1953 

Skolan byggdes mellan 1952-1955

Cyrillus Johansson (Arkitekt)

Folkskoledirektionen (Byggherre)

Gunnar Örn (Byggmästare)

Skolanläggning, låg- och mellanstadium från 1950-talet, med tillhörande vaktmästarbostad. Inom anläggningen finns också två senare tillkomna huskroppar från 2000-talet, fritidshem samt idrottshall. 

Sköndalsskolan karaktäriseras av tidstypiskt rött tegel med intressanta kompositioner i gult tegel. Skolan ligger centralt belägen i stadsdelen, i hörnet av Perstorpsvägen och Bagarfruvägen. Lågstadieflygeln längs Perstorpsvägen består av dels en tvåvåningslänga samt en tvärstående enplansbyggnad. Mellanstadiets klassrum ligger i en tvåvåningsbyggnad utmed Bagarfruvägen. Byggnaden har genom ett galleri över entrévalvet invändig förbindelse med centralbyggnaden om tre våningar som inrymmer expedition, lärarrum, bibliotek och matsal.

Genom lågstadieflygeln i söder byggs skolan upp i en, två och tre våningar. Fasaderna, utmed Bagarfruvägen och Perstorpsvägen, är på ett lekfullt sätt utsmyckade med figurer i gult tegel.
En rundbågig portal vid Perstorpsvägen leder in till skolgården som till stora delar är asfalterad med prydnadsbuskar invid fasad och enstaka träd. En relief föreställande Noaks ark pryder motstående fasad. Huvudentrén markeras genom omfattning i gult tegel med mönsterlagda tegelblommor. Gårdsplanen är uppdelad i två skolgårdar, en mindre för lågstadiet och en större för mellanstadiet. Båda skolgårdarna ligger öppet mot söder och avskiljs från varandra genom planteringar och lekredskap. Södra delen av skolgården utgörs av en björkbevuxen backe med bevarade berg i dagen och lekredskap i form av trätält. I anslutning till Perstorpsvägen finns gungor som omgärdas av gunnebostaket mot gatan.

Skolbyggnader är viktiga delar av stadsdelarnas sociala struktur och har både ett lokal- och samhällshistoriskt värde. Sköndalsskolan uppfördes i mitten av 1953 för låg- och mellanstadium efter ritningar av arkitekten Cyrillus Johansson. Byggnaden har ett högt arkitektoniskt värde med för tiden ovanlig, nästan traditionell, formgivning och många intressanta byggnadsdetaljer. Med reliefen Noaks ark av konstnären Allan Wallberg har skolan också ett konstnärligt värde. Anläggningen ligger centralt i stadsdelen och har ett högt stadsbilds- och miljöskapande värde. Skolans utbytta entrédörrar överensstämmer inte med ursprunglig gestaltning.

Genomförda större om- och tillbyggnader samt reparationer genom åren:

Källor: Riksantikvarieämbetet och SISAB.

1966-73: Invändig ombyggnad, omdisposition av centralbyggnaden

1970-74: Ombyggnad för .

1972-73: Upprustning av skolgården.

1991-96: Samtliga klassrum.

1993-94: Målning av fönster.

1994: Renovering matsal.

1995: Renovering gymnastik. Ombyggnad för 6-årsverksamhet.

1994-95: Takrenovering.

1996: Ombyggnad f.d. läkarmottagning.

1997: Renovering paviljong och ny ventilation.

1999: Rivning av gymnastikhus samt fritidshemmet Arken.

2001: Ny paviljong, Ny angöring till varuintag.

2003: Ombyggnation kök och diskrum, underhåll av skolgård/mark, rivning av paviljong.

2004: Miljösanering plan 900, verksamhetsanpassning ombyggnation konferensrum.

2004: Uppförande av Sköndalshallen. 

2005: Invändigt ytskikt 0,2 mnkr.

2006: Skolgårdsupprustning. Sanering av källare, miljöutredning.

2007: Skolgårdsupprustning 1500 tkr.

2008: Ventilationsombyggnad pågår.

2010- 11: Ventilationsombyggnad pågår, projektering värmepump värmelager, nya fönster m.m. Energiprojekt

2024: Sköndalsskolan, nybyggnad hus F

Projektbeskrivning Sköndalsskolan, nybyggnad hus F Nytt hus benämnt F ska byggas på skolgården. Byggnaden, som har två våningsplan, innehåller 6 klassrum, grupprum, personalutrymmen m m. Total bruttoarea är ca 1 250 kvm. Handlingar projekteras för en AB med insprängd ABT för hiss och prefabstomme. Byggnation ska ske samtidigt som skolverksamhet pågår, men sker på en avskild del på skolgården.KategoriBygg- och anläggningsentreprenaderBedömd annonseringKvartal 1 2024

Konstnärlig gestaltning – Sköndalsskolan

Stockholms stad

Härmed inbjuder Stockholms Konst till att lämna anbud gällande konstnärlig gestaltning av Sköndalsskolan.
Skolan är centralt placerad i stadsdelen Sköndal. Den uppfördes på 1950-talet i en karaktäristisk tegelarkitektur och har ett särskilt stort kulturhistoriskt värde. Skolan ska nu byggas ut med en fristående skolbyggnad i två våningar. Den nya byggnaden ritas av White arkitekter i nära dialog med den befintliga arkitekturen. Arkitekternas ledord för projektet är varsamt, värdigt, avskalat. I samband med tillbyggnaden skapas utrymme för en konstnärlig gestaltning på fasad vid entrén med möjlighet till en fortsättning invändigt i det centrala trapphuset.

Sista anbudsdag (2024-01-26)

Måndagen den 10 juni 2024 togs ett första spadtag på Sköndalsskolans skolgård. Där det ska byggas ett nytt hus med 162 nya elevplatser. Huset beräknas vara klart hösten 2025.

Tog några foton på den nya skolbyggnaden, men än så länge har den inte börjat utnyttjas eftersom inomhus inredningen inte klar. Tro att invigningen kommer ske lagom till starten av höstterminen 2026.

13. Björnbär

Publicerat den 26 oktober, 2021     Lämna en kommentar

Det här är en berättelse om ett barns önskejul så som hon skrev det på svenskan i tredje klass inför julen 2014.

Ett gammalt foto på N’s fantasiberättelse om sin önskejul var orsaken till att minnet väcktes till liv. Har kortat ner hennes texten lite, gjort henne anonym och bara tagit med det som är relevant i berättelsen för att kunna ge min inställning och mina synpunkter efteråt.

Önskejulen nedtecknades den 18 december 2014 under en lektion i svenska. Berättelsen har med åren fått en djupare innebörd som fortfarande berör mig. Med det sagt så över till …

”Min önskejul 

Jag vaknar med att det snöar. Sätter mig upp i sängen hemma och får de första julklapparna. Öppnar paketen medan jag ser på den glittriga granen framför mig. Jag fick: En mjukis filt, nagelpynt, nagellack och parfym.

Efteråt åkte vi till mormor och firade julafton. Vi åt köttbullar, prinskorv, potatis, sill, lax, rödbetssallad och massvis av andra goda saker. Det blev sent men vi fikade och jag pysslade. Sedan kom jultomten och gav oss julklappar. 

Efter fikat gav alla sina julklappar vi köpt till varandra. Jag gav massvis av saker till hela släkten. Fast extra mycket till morfar. Morfar blev så glad av mina julklappar och gav mig tio björnbär som han hade plockat under hösten och fryst in till mig. Blev glad för björnbären, de var jättegoda. Morfar hade klätt ut sig till jultomte, men jag låtsades som om det var jultomten på riktigt. 

Nu var det jättesent och därför fick jag sova över. Somnade direkt och drömde om hur det kommer att vara nästa Julafton!

//av N skrivet den 18/12-2014”

Den här berättelsen berörde mig väldigt mycket, när jag läste den, eftersom jag visste att hennes morfar hade gått bort och att hela texten andades en stor saknad inför den stundande julen. Det blev självklart för mig vad jag måste hinna göra innan vi alla skulle gå på julledighet. På morgonen dagen efter gick jag förbi Hemköp i Hornstull och köpte en påse frysta Björnbär. När jag kom till skolan lade jag in påsen i frysen på Oden (3:ornas våning). Senare på dagen tog jag med mig henne in i köket öppnade frysen och visade påsen med björnbär och sa: – Varsågod, de här björnbären är dina och samtidigt önskade jag dig en riktigt god jul. Det var underbart att se hennes varma leende i det ögonblicket.

– Ovärdeligt!

Den här lilla historien använder jag nu som ingång för att förklara varför jag inte tycker det är livsviktigt att behandla alla barn med millimeter rättvisa. Det trodde jag förr och höll stenhårt på det innan jag med åren blev äldre och i mitt tycke mycket klokare. 

Ser jag, eller känner på mig att en liten enkel handling kan göra gott utan att den drabbar någon av de andra barnen i gruppen negativt, då är det en självklarhet för mig att utföra den. Även om det kommer att kosta en liten slant, som jag givetvis står för själv.

Tror inte att någon av barnen i klassen kände till denna lilla historia, men skulle det trots allt ha kommit fram och någon tyckt att det var orättvist är jag fullkomligt trygg med att kunnat förklara så att det skulle bli begripligt. Är samtidig övertygade om att alla barn på Oden hade varit överens med mig om att det var bra för henne att hon fick sina traditionella björnbär till jul. Vid ett annat tillfälle är det kanske någon annat barn som behöver en liten enkel personlig uppmuntran. På ingen annans bekostnad.

Det viktigaste tycker jag är att se alla barnen och ge dem det de behöver för stunden. De är individer och behöver också behandlas som sådana, fast i grupp, om ni förstår vad jag menar. Är övertygad om att det är positivt och till gagn för gruppdynamiken.

Jag utformade en pedagogisk metod under mina sista år i skolan för att inte missa ett enda barn i klassen, för även de självgående barnen behöver få kontinuerlig extra uppmärksamhet för att växa. Det är så lätt att missa dem i större barngrupper. Jag kallade metoden för ”SlumpKnappen”. Slumpen fick avgöra vem jag skulle ge extra intresse och omtänksamhet varje ny dag. Utan att för den skull göra avkall på de andra barnens behov. Vad det gick ut på och hur det utformades kan läsas i mitt blogginlägg med rubriken ”Slumpknappen”.

Det är inte alltid du får reda på barns önskningar och bekymmer, men om du är lyhörd och observant brukar det räcka ganska långt. Kommer det fram tycker jag att det är en självklarhet att försöka tillgodose dem efter bästa förmåga. Inget slår kontinuerlig uppmuntran och uppmärksamhet i vardagen!

PS! När det var dags att  gå på julledigheten glömde hon kvar sina björnbär i frysen, men dagen innan julafton fick hon med sig sin mamma till skolan och för att hämtade dem. Det var väldigt viktigt för henne! Det fick jag veta senare när jag kom tillbaka till jobbet efter julledigheten. Vilket förstärkte min uppfattning om hur rätt det var att följa min intuition och hur gott det även kändes för mig efteråt. Björnbär kommer från och med den här julen alltid förknippat med något magiskt och positivt.

Givetvis har jag fått klartecken av författaren att skriva ner valda delar av hennes handskrivna text till det här inlägget. Då passade hon även på att be om kopior av sin text, eftersom hon inte kunde hittade dem själv.

12. Slumpknappen

Publicerat den 12 oktober, 2021     Lämna en kommentar

En billig metod för att göra livet lite trevligare, för lärare och barn, på våra skolor.

Det hela gick ut på att jag varje morgon, när jag kom till Odens klassrum (våning 3), drog en knapp ur en burk. Det namn som kom upp den morgonen skulle få extra uppmärksamhet av mig hela den dagen. Anledningen var, enligt min erfarenhet, att de barn som var mest utåtagerande och högljudda var de som fick mest uppmärksamhet och tog mest tid i anspråk. Men med åren lärde jag mig att alla barn och då menar jag alla, behöver bli uppmärksammade och känna att vuxna är uppriktigt intresserade och bryr sig om dem. Även de så kallade självgående barnen! Skämta, rimma och ordlekar har alltid varit min melodi, allvarsamma samtal är lika angeläget. Men även en klapp på axeln i förbifarten. Hur mår ni, vad tycker ni om de olika ämnena, hur har ni det med era kompisar, m.m. Har någon ändrat frisyr eller fått nya glasögon är det också viktigt att det ges en vardaglig komplimang så att alla känner er sedda.

Jag började testa knappmetoden året innan, i den förra gruppen jag arbetade med på Freja (våning fem), men först när de gick i tredje klass. Oden (våning tre) blev de första grupp som fick glädjen av att få ta del av min hemsnickrade knappmetodik under hela deras skolgång, i fyra år. Även det första året i förskoleklassen på Balder (våning ett).

Det går 178 dagar på ett läsår gånger fyra år. Det blir 712 dagar som skall delas upp på 27 barn. Alla Oden barn fick alltså 26/27 dagar var då jag gav dem extra uppmärksamhet och uppriktigt intresse, utan att de visste om det. För det varade under hela skoldagen. För givetvis inräknades även fritidstiden på eftermiddagen.

Tror eller rättare sagt vet att det var positivt för dem, men det var samtidigt väldigt bra för mig, för nu ska ni få veta något som alla vuxna känner till men som det inte talas om så mycket. Människor klickar inte med varandra direkt utan ibland krävs det hårt proffesionellt arbete av oss vuxna som arbetar med barn för att få relationen att fungera.

Med den här metoden kom jag inte undan. Jag drog en knapp och det namn som kom upp var den som skulle uppmärksammas och uppmuntras extra av mig. Oavsett hur kontakten såg ut till att börja med. Var det någon jag klickade direkt med var det så klart inga problem. Men var det någon som jag hade det svårare med så fick jag till att börja med anstränga mig extra och ibland spela ett spel. Det viktiga var att oavsett vems namn det stod på knappen så var det barnet för dagen som skulle bemötas med uppmuntran, intresse, respekt och värme. Det innebar att barn som var lite jobbiga för mig i starten fick jag sakta och säkert en förbättrad kontakt med. Med tiden blev det också ömsesidigt. För det är omöjligt för ett barn att vara tvär och kort mot någon som uppmuntrar hela tiden. Tillslut innebar det att jag hade, i mitt tycke, en bra, fin och positiv relation med var och en av dem. 

Med tiden blev det här arbetet självgående och det dröjde inte länge innan jag blev uppriktigt glad över samtliga 27 namnen på knapparna. Jag hann även med att pusha alla andra barnen i klassen på samma gång, för att ju mer du ger av dig själv desto mer får du tillbaka och som ett brev på posten så ökar orken på grund av den positiva responsen vi ger till varandra. 

På fyra år hinner det hända mycket, så texten i sången som sjöngs på skolavslutningen efter tredje klass, den 11 juni 2015, satte pricken över i:t. Det kanske jag kan tacka den hemliga knappmetoden för:

“Tröstar, plåstrar, möter, ger

och alla barn han ser

det är våran LåN det”.

Oden blev den fantastiska grupp som jag drömde om att få avsluta med. Visst det blev även 1,5 år till med nästa fina Oden grupp (då jag fortsatte använda knapparna) innan min pension, men 2005:orna är de enda som fått ta del av knapparna under hela deras fyraåriga skolgång.

Odens fortsatta vänskap med varandra efter det att de slutade ser jag som det ultimata beviset på att någonting gjorts bra. Att tio av dem dessutom kontaktade mig den 4 april, fem år senare, med en videohälsning och en sång under pandemiåret 2020 värmde mig mer än jag tror att de förstod.

SlumpKnappen är något av det bästa jag gjort, under alla mina 42 år i barnens tjänst. Tror att den är en stor förklaring till att jag fortfarande har kontakt, med flera i den här klassen, trots avståndet mellan hembygden Fårö till hembygden Hornstull.

I juli förra året satte jag mig ner och skrev en förklarande text till några barn (numera ungdomar) som började i förskoleklass 2011 och sedan gick i lågstadiet, sammanlagt  under fyra år. Anledningen till varför behöver jag inte gå in på, det inte är viktigt i sammanhanget. Det viktiga var att belysa den enkla metoden och berätta vad de alla hade fått ta del av och samtidigt berätta för dem om mina erfarenheter.

Första bilden i blogginlägget visar ett urval av de knappar jag använde mig av dagligen under deras tid på Bergsundsskolan. Sammanlagt fanns det, som sagt, 27 knappar som jag drog ur en burk varje morgon, lika många som antalet barn i klassen.

Min dröm är att den här enkla pedagogiska metoden ska få fotfäste i fler lågstadieskolor. Det skulle innebära (och nu leker jag med tanken), att det skulle gå ett barn, unge, elev i varje lågstadieklass runt om i landet som dagligen skulle få extra uppmuntran och uppmärksamhet. Vilket enligt mitt sätt att se det innebär en positiv spiral, ringa på vattnet, naturlig empati, ökat självförtroende, sunt förnuft och förhoppningsvis även en ökad självkänsla för mängder av våra barn.

Metoden är oförskämt billig och enkel att införa. Allt som behövs är ett gäng träknappar eller glasspinnar, en tuschpenna och två burkar. Det finns så mycket positivt att hämta för alla.

– Om det finns det några nackdelar? 

Det skulle i så fall vara att personalen på skolor som beslutar sig för att införa modellen alltid skulle behöva vara positiva mot barn, elever, varje dag! Även när man själv, som vuxen pedagog, har en dåliga dag. Men det kan omöjligtvis vara någon nackdel i min bok!

Det är dessutom genomförbart, varje dag året om, i fyra år, det är jag ett levande bevis för. Vinsten varar dessutom livet ut!

Ett litet tips från en Fårö pensionär …

11. Berättelsen om herr Kantarell 

Publicerat den 9 oktober, 2021     Lämna en kommentar

Har lite tid över och måste bara få berätta om en upptäckt jag gjorde i mina fördjupningar om huset på Långholmsgatan 24.

En liten men betydelsefull utvikning om en visa. Nämligen sången Herr Kantarell, där trådarna från då till nu går ihop. Från då (1905) till nu (2008). Herr Kantarell är den röda tråden utan att jag tidigare har vetat om det. Det gällde bara att leta sig bakåt i tiden och hitta personerna från början av 1900 talet som var vänner, umgicks och skulle bli en viktig förutsättningen för den svensk barnomsorg som vi ser idag. Från barnkrubbor, daghem till dagens förskolor. Från barnvän, eftermiddagshem till fritidshem. Från ungdomsklubbar, ungdomsgårdar till fritidsgårdar.

Det är så mycket som samstämmer med de tre huvudverksamheterna som funnits och fortfarande finns på Långholmsgatan 24 under 108 år, Maria Husmodersskola, Bergsundsgården och Bergsundsskolan.

Nu ska jag inriktar mig på en liten svamp som genomsyrat husets historia utan de olika verksamheternas vetskap. Allt stod fullständigt klart för lite mindre än en vecka sedan. En insikt som fick hårstråna på mina armar att resa sig.

Jeanna Oterdahl lärare, författare och poet (född 1879) heter kvinnan som skrev Blommornas bok år 1905 där visan Kantareller ingick. Den kanske mest kända visan i boken som senare fick namnet Herr Kantarell. Från början var visan sju verser lång och berättade om hela familjen Kantarell med herr, fru och alla barnen Kantarell illustrerad av Elsa Beskows (född 1874). Kompositören hette Herman Palm (född 1902).

Visorna i boken utgjorde ett pedagogisk exempel på hur lärare med hjälp av musik, rytmik och illustrationer kunde lära barn om både naturen, årstidernas växlingar och dagsrytm.

Här får vi koppling mellan människor från förr, som var goda vänner, till andra människor under den här resans gång till nutid. I kretsen ingick även Natanael Beskow som var Jeanna Oterdahl’s främsta förebild och hon var även medlem i hans förening ”Förbundet för Kristet Samhällsliv”.

Natanael Beskow (född 1865) ägnade sig åt en omfattande social verksamhet och tillsammans med Ebba Pauli grundade han 1912 stiftelsen Birkagården som uppkallades efter den nordligaste delen av Vasastaden i Stockholm, den så kallade Birkastaden, där verksamheten var förlagd till Rörstrandsgatan. Hemgården omfattade olika slag av social verksamhet: som till exempel att få människor från olika arbetsområden och samhällslager att mötas som jämställda och dela med sig av sin livserfarenhet åt varandra.

Varje lördag ordnades en kostnadsfri familjeafton då det kunde hållas föredrag eller musik och gemensam sång och med tiden även gemensamt kaffe, som dock kostade en liten slant. Det fanns också ett litet bibliotek som hade öppet varje kväll för fri utlåning. Så småningom växte verksamheten och ungdomsklubbar och studiecirklar startades, liksom diskussionsaftnar, andaktsstunder, barnkrubba, lek- och arbetsstuga för gossar, söndagsskola, flickklubbar med mera. 1915 blev lokalerna för trånga och man flyttade då till Karlbergsvägen. Beskow var föreståndare för Birkagården från starten och fram till 1946 och dessutom var han stiftelsens ordförande fram till 1950. Det var alltså den första hemgården som startades i Stockholm.

1947 startade Hemgården Bergsundsgården (i samma anda som Birkagården) på Långholmsgatan 24, när lokalerna blev lediga eftersom Maria Husmodersskola flyttad till Ansgariegatan 2.

Natalia Frölander (född 1858) var djupt engagerad i Maria Husmodersskola och 1913 startade hon bygget av huset som kom att ligga på Långholmsgatan 16, nuvarande adress Långholmsgatan 24. 1914 kunde man flytta in i det nya huset.

Men även här ser vi kopplingen mellan vännerna som kom att betyda så mycket för den sociala utvecklingen för barn under början av 1900 talet.

I andra länder hade det börja växa upp villastäder kring storstäderna och med inspiration från England bestämde sig Henrik Palme för att försöka få stockholmare att flytta utanför stadens gränser till det närbelägna Djursholm. År 1889 fanns ett prospekt framtaget för villastaden och i december flyttade paret Henry Theodor och Natalia Frölander till området. Andra kulturellt frisinnade som lockades att komma bort från stadens myller var, förutom initiativtagarna Henrik och Anna Palme, även Anna Whitlock, Knut och Anna Wicksell, samt Natanael och Elsa Beskow. 

Flertalet av de aktiva kvinnorna i Djursholm, bland dem Natalia Frölander, Elsa Beskow, Louise Woods-Beckman, Signe von Kock, och Alice Tegnér, tog initiativ till en insamling för att upprätta en föreläsningssal för Djursholms arbetare så att även dessa skulle få ”vederkvickelse och bildning”. Ganska säkert hade Natalia Frölander fått idén till att ge arbetare möjlighet till att bilda sig efter arbetsdagens slut av föreningen Tolfterna.

År 1892 bildades föreningen Tolfternas samkväm för kvinnor från olika yrkesområden. Initiativtagarna var Ellen Key, Amalia Fahlstedt och Elna Tenow. Syftet med föreningen var att ge Stockholms kvinnliga arbetare en inblick i ett annat skikt av samhällslivet, samt att skapa kontaktytor mellan och även socialt utbyte över klassgränserna. Föreningens kärna utgjordes av en samling bildade kvinnor som bjöd in kvinnliga arbetare till möten. Varje grupp hade en ledare och Natalia Frölander var från starten och fram till sin död en av ledarna. Genom hennes vackra handstil får man en god inblick i föreningens arbete. Till dess 50-årsjubileum gav hon tillsammans med en annan av föreningens mer aktiva medlemmar, Anna Lindhagen, ut en jubileumsskrift om Tolfternas verksamhet. Andra medlemmar i Tolfterna var bland andra Betty Hirsch, Anna Whitlock och Elin Engström.

Flera av kvinnorna kring Tolfterna var även med i andra folkbildande och filantropiska verksamheter i Stockholm kring sekelskiftet 1900. För Natalia Frölanders del ledde hennes engagemang till att hon blev engagerad i en rad föreningar och styrelsearbete. En av dem var Föreningen för folkbibliotek och läsestugor, som bildades 1900 och hade som målsättning att etablera läsestugor i Stockholms arbetarkvarter. Natalia Frölander och Anna Lindhagens praktiska arbete med att öppna upp läsestugor i bland annat Maria församling lovordades.

Efter sin makes död i mars 1908 var Natalia Frölander med och grundade stiftelsen Maria Husmodersskola år 1909 tillsammans med Lisen Bonnier och Betty Hirsch. Dess uppgift var från början att ge matbespisning till fattiga barn, men snart vidgades  syftet. Hushållsskolan kom även att ge unga flickor avgiftsfri utbildning i husligt arbete och  barnavård. Föreningen blev på så vis en kombination av barnkrubba, barnvän och husmodersskola.

Då var kopplingen mellan Natalia Frölander (Maria Husmodersskola) och Natanael och Elsa Beskow, Hemgårdar (Birkagården, Bergsundsgården) solklar. Nu återstår det att koppla ihop den tredje verksamheten, Bergsundsskolan och det gör jag med detta märkliga sammanträffandet!

När Lena och jag startade Bergsundsskolan 1993 ville jag skapa en egen tradition på våra skolavslutningar, så i juni 1994 inledde jag sommarlovstalet i Högalidskyrkan på följande sätt.

”Bergsundsskolan är en friskola som uppfyller våra drömmar om hur vi vill att skolan och fritidshem ska organiseras för att ge personalen en helhetssyn under barnens hela skoldag. Jag vill tacka alla barn, föräldrar och personal för ett ovanligt lyckligt år. I alla fall känner jag det så. Johan, Lena och Maggan har varit underbara på att inspirera barnen och de har haft känslan för vad barn är bra på och använder det för att stärka barnets egen känsla och ställning i gruppen. De har varit goda vuxna förebilder där de använt sig själva som verktyg. Inställning har varit att det finns inga självklara lösningar. Att sammanfoga teori och praktik innebär att vi tar fram den metod som lämpar sig för det område vi jobbar med. Olika barn måste få göra olika saker och barn får inte pressas in i situationer som vi vet att de inte klarar av. Vi skall vara gränssättare och möjliggörare.

Eftersom det här är Bergsundsskolans första skolavslutning och jag själv är svag för traditioner, så tänker jag skapa en tradition just nu. Under min första skolavslutning 1958 fick jag vara Herr Kantarell på Sköndalsskolan ! Då tycker jag det passar utmärkt med att återuppta den fina visan. Men jag tänker från och med nu göra den på mitt eget lilla vis. Det vill säga att Jag sjunger texten men till  ”Staffan var en stalledräng” melodin och avslutade den sista raden med en lite knorr som kan läsas nedan.

Har du sett herr Kantarell
bor i enebacken?
Han kom dit i förgår kväll
med sin hatt på nacken.
Den är gul och den är grann
passar just en sådan man
å den långa ludna svansen …

Med det vill jag önska alla en riktigt varm och solig sommar. Vi avslutar med att sjunga “I denna ljuva sommartid” sedan är alla välkomna ner till skolan på lite fika och tårta”. 

Den här traditionen fortsatte jag med fram till juni 2008. Sedan lämnade vi över vårt kärleksbarn Bergsundsskolan till andra ägare. Herr Kantarell löper alltså som en röd tråd genom husets historia och det låg nästan något religiöst över den här upptäckten.

Den 7 oktober 2023 läste jag detta inlägg igen och efteråt får jag för mig att kontrollera om det var Alice Tegnér som skrev texten till ”Ekorrn satt i granen” och mycket riktigt. Det innebär att jag sjöng två kvinnors, Jeanna Oterdahl och Alice Tegnér, texter (bägge två illustrerade av Elsa Beskow) i samma sång på Bergsundsskolans skolavslutningar i Högalidskyrkan. Dessa två kvinnor som också tillhörde samma vänkrets utan att jag kände till den kopplingen.
Ett mycket märkligt sammanträffade med tanke på att det också var Natalia Frölander som var byggherre för huset på Långholmsgatan 24.

Fakta taget ifrån Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.
”I slutet av 1800-talet var en tredjedel av Stockholms invånare inflyttade för att söka sig arbete och det var svårt att finna bostad. I andra länder hade det börjat växa upp villastäder kring storstäderna och med inspiration från England bestämde sig Henrik Palme för att försöka få stockholmare att flytta utanför stadens gränser till den närbelägna men ändå lantliga idyllen Djursholm.

År 1889 fanns ett prospekt framtagen för villastaden och i december 1890 flyttade paret Frölander till området. Andra kulturellt frisinnade som lockades av att komma bort från stadens myller var, förutom initiativtagaren Henrik och Anna Palme, även Anna Whitlock, Knut och Anna Bugge Wicksell, samt Natanael och Elsa Beskow. Flertalet av de aktiva kvinnorna i Djursholm, bland dem Natalia Frölander, Elsa Beskow, Louise Woods-Beckman, Signe von Kock, och Alice Tegnér, tog initiativ till en insamling för att upprätta en föreläsningssal för Djursholms arbetare så att även dessa skulle få ”vederkvickelse och bildning”.

En rubrik blixtrar snabbt förbi i huvudet: ”Huset vi ärvde”.
Skriver ner den för att möjligtvis fylla rubriken med någon framtida text …

10. Broarna som omsluter

Publicerat den 11 september, 2021     Lämna en kommentar

och omfamnar Högalidsspången.

Långholmsgatan är en 500 meter lång gata på Södermalm i Stockholm. Gatan sträcker sig från Västerbrons södra fäste i norr vid korsningen med Heleneborgsgatan till Hornstull och Liljeholmsbrons norra fäste i söder vid korsningen med Hornsgatan. Namnet syftar på den närbelägna Långholmen, som ligger strax norr om gatan på andra sidan Pålsundet.

Det fanns en tid innan Västerbron var färdigbyggd, som fotot av Bertil Norberg visar från den 5 april 1934. Vy från Långholmen sett över Pålsundet och in mot Långholmsgatan och det kommande landfästet för Västerbron.

Västerbron i centrala Stockholms innerstad sträcker sig från Södermalm, över Långholmen och Riddarfjärden till stadsdelen Marieberg på Kungsholmen. Cirka 140 meter av brodelen över vatten tillhör stadsdelen Kungsholmen. Bron öppnades för trafik 20 november 1935.

Bron är drygt 600 meter lång inklusive viadukter. Brons del över vatten är cirka 340 meter. Landskapsgränsen mellan Södermanland och Uppland korsar bron cirka 140 meter norr om Långholmens strand, eller 12 lyktstolpar räknat från trappan till Långholmsparken när man går på den östra sidan. Segelfri höjd är 26 meter. Viadukten över Rålambshovsparken kallas även Lilla Västerbron.

Liljeholmsbron är en dubbel klaffbro som spänner över Årstaviken mellan Hornstull på Södermalm och Liljeholmen i Stockholm. Den första bron uppfördes på 1660-talet och den första klaffbron över Liljeholmsviken invigdes 1928.
Den nuvarande bron byggdes i två etapper, 1928 och 1954 och har föregåtts av flera historiska broar. Liljeholmsbron utgör gränsen mellan Årstaviken i öst och Liljeholmsviken i väst. Liljeholmsbron är även namnet på den gata som leder fram till bron från Långholmsgatan.

Många av Långholmsgatans bostadshus tillkom åren 1911–1914. Detta var en lugn men fattig del av Södermalm. Arbetarförfattarna Erik Asklund och Josef Kjellgren växte upp på Långholmsgatan, som då var en utkant av Söder. ”I min barndom var Långholmsgatan som en liten småstadsgata, tyst och stillsam med gamla åkerier vid Västerbrons nuvarande södra brofäste”, skriver Erik Asklund. Det hela skulle ändra sig när Västerbron invigts i november 1935. 

Den täta trafiken mellan de två stora broarna Västerbron och Liljeholmsbron leddes nu genom Långholmsgatan och 1945–1962 utgjorde gatan en del av det som kallades riksväg 1, 1962–1966 kallad E4/E3. Det fanns planer på att bredda hela Långholmsgatan från 24 meter till 48 meter, men så blev det inte. Breddningen genomfördes i gatans södra del och stannade i höjd med Högalidsspången.

Högalidsspången förbinder Högalidsparken i öst med Bergsundsområdet i väst och passerar Borgargatan och Långholmsgatan. Vid Långholmsgatan leder trappor ner till gatan. Bron är en betongkonstruktion som uppfördes 1972, då den också fick sitt namn.

Fotomotivet visar, förutom den vackra Spången, även ingången till port 24 där Maria Husmodersskola, Hemgården Bergsundsgården låg och där Bergsundsskolan numera ligger.

Jag tyckte alltid om att se när skolbarnen gick över Högalidsspången på väg till eller ifrån någonting. Det gav mig ett inre lugn. Har säkert gått över den här gångbron över tjugotusen gånger och då lägger jag mig ändå på en låg siffra. Spången symbolisera hembygden Hornstull för mig. Här finns också sedan år 2013 handelscentrumet Hornstull med sina två nya torg.

I augusti 1966 flyttades E4/E3 till den nybyggda Essingeleden, men trafiken på Långholmsgatan har fortsatt att vara betydande. Kollektivtrafiken bidrar också till trafikintensiteten med lokalbussar, blå busslinje 4 samt den i april 1964 öppnade tunnelbanestationen Hornstull vid gatans södra del.

Broar börjar och slutar alltid från båda hållen! Men både Liljeholmsbron och Västerbron har det gemensamt att de slutar och börjar vid foten av Långholmsgatan. Gatan som blev en stor del av mitt liv under 42 långa arbetsår. Åren gick fort så här i backspegeln.

Två broar som förenas av Långholmsgatan. Samtidigt är det Långholmsgatan’s två armar som sträcker sig ut mot världen.

Broar förkortar avstånden till utvalda mål och snabbar på resan dit. Samtidigt har alla en inre bro som vi när som helst kan få kontakt med och då besöka vårt yngre jag. Det brukar också kallas för minnen. Under dessa stunder tickar klockan lite långsammare. Vetskapen om åldrande kan ibland bli svår, på gränsen till förnekelse. Om jag fyller dagarna med aktiviteter har jag märkt att då går tiden snabbare och det är inget lockande i min ålder. Moment 22.

Bron är också ett uttryck, en metafor, för kamp och vilja att överleva i tider när allt är lite svårare. En väg att ta när andra möjligheter tycks långt borta. Bron är då en utväg för att inget annan verkar finnas eller fungera. ”Like a bridge over troubled water”, sjöng Paul Simon och Art Garfunkel.

Broar börjar alltid från båda hållen! Broar går från generation till generation men på samma gång till generation från generation.

Texten utgår ifrån mina referenspunkter, egna foton, och andras bilder. Helt enkelt det som jag tyckte varit viktigt för mig att belysa under resans gång. Det är märkligt att LåNgholmsgatan och jag har orkat med varandra i så många år? Men då får jag inte glömma anledningen till att färden varit mödan värd.

• Ungarna, barnen, kidsen! Aldrig att jag tar ordet elev eller kund i min mun, men det är jag det.

Givetvis med god hjälp av fantastiska kollegor och min underbara livskamrat Lena. Men utan alla generationer barn födda mellan åren 1967 och 2008 skulle resan antagligen inte blivit så lång, då hade jag troligtvis sagt – So long! mycket tidigare.

Har skrivit det tidigare men det tåls att upprepa. Viktiga lärdomar i all enkelhet.

Lär dig snabbt namnen på alla barn som går på skolan eller fritids. Det är betydelsefullt för alla att känna sig sedda! Speciellt barn. Ödsla beröm och uppmuntran, men tveka inte att säga ifrån direkt då du upptäcker otrevligheter. Är säker på att rättvisa tillrättavisningar i unga år är bra för den personliga utvecklingen av empatin. Säg deras namn i samband med tillsägelser eller när du strör med beröm och gillande kommentarer. Lämna aldrig en konflikt i vredesmod! Lös den, gör alltid upp och skiljs som vänner innan dagen är slut. Berätta för föräldrarna när de hämtar vad som hänt, om ni inte tillsammans har kommit fram till att händelsen enbart är en förtroendefråga mellan dig och de inblandade.

Det finns många lärdomar att ta med sig på vägen och det är tråkigt att inte få användning för dem nu när allt sitter i ryggmärgen. Det är tiden och livets gång, nu när jag är sjuttiett år, men saknaden efter Långholmsgatan 24 kan komma när jag minst anar det. Trappuppgången där den goda stämningen och barnens skratt fortfarande sitter i väggarna. I alla fall i mitt huvud. Men även de oväntade lösningarna som skedde längs vägen.

Som vanligt flyter trådar ut som inte var tänkta att dras i, men ändå nystas dom upp i tankarna. Det kan också vara befriande att läsa i efterhand. Hur tänkte jag här? 

Har i flera inlägg försökt belysa Långholmsgatan från olika vinklar, med mina erfarenheter, det som jag tycker har varit värt att berätta om. Andra har säkert andra upplevelser. Upprinnelsen är den ”tia” jag drabbades av sommaren 2019, följt av skitviruset covid som drabbade världen med restriktioner och oro. Inga resor, inga konserter, inga fotbollsmatcher med Hammarby. Endast isolering och avstånd, men jag bestämde mig tidigt att oron inte skulle få ta över mitt liv och ska det vara isolering är Fårö inte en så dum plats att vara på.

Sedan blev det vardag, våren kom och positiva saker hände, slag i slag. Lördagen den 4 april 2020 får jag en sånghälsning skickad till mig ifrån tio barn jag haft i fyra år på Bergsundsskolan. De gick då i åttonde klass. Det gladde mig och berörde mig djupare än vad jag trodde var möjligt. Vet inte hur många gånger jag tittade på filmsnutten som varade i 13 sekunder och funderade över hur det kunde återgäldas.

Torsdag den 4 juni 2020 fick vi veta att Lena och jag skulle bli mormor och morfar! Generationsbron fylldes på underifrån. Det är svårt att med ord riktigt förstå och förklara känslan, men det stod helt klart att livet nu fick en ny innebörd. Ett nytt perspektiv!

Allt detta samverkade till att jag börja leta efter foton, på de tio sångfåglarna, (som under resans gång blev 11 och nu växt till i 19), från deras fyra år på Bergsundsskolan. Gruppen födda 2005.

Eftersom en av mina roller på skolan var att dokumentera vardagen, men även speciella händelser och utflykter, hade jag en oas med fotografier att ösa ur. (Obs! Det här var före GDPR tiden). Vad jag tycker om den tvångströjan blir för långt att orda om här.

Det växte fram ett beslut om att fråga de tio sångfåglarna vad de skulle tycka om jag startade ett internt konto på Instagram där jag lade upp foton från deras lågstadietid. Alla var positiva till det men med den reservationen att det måste var ett slutet konto som bara de hade tillgång till. Mitt förbehåll var att deras föräldrar och anhöriga också skulle ges behörighet.

Kontot startade tisdag den 30 juni och avslutades nyårsdagen, fredag den 1 januari, 389 inlägg senare. Det utvecklades hela tiden och jag delgav dem erfarenheter av min egen skolgång på femtio, sextiotalet samt berättade om händelser som inträffade, under deras lågstadietid, där de var inblandade. Var det någon text jag bedömde vara lite känslig fick det först godkännas av de inblandade. Allt blev inte godkänt och då lät jag givetvis bli att ta med det.

Det nya året började med tomhet när kontot avslutades, men jag hade kommit igång och kunde inte släppa temat. Den 4 januari lade jag ut det första inlägget om Långholmsgatan på mitt eget Instagram konto. Tanken var att lägga upp ett inlägg om dagen tills Lena och jag kunde tituleras mormor och morfar. Födseln tog längre tid än planerat så jag fick lösa det i flykten med några oplanerade inlägg på slutet.

Den 22 januari 2021, hade vi glädjen att lyckönska Annie och Alex på deras, men även vår (på avstånd), fantastiskt minnesvärda dag, med Hjalmar Gullbergs ord,

”Mitt öra blåsten piskar 
med kalla gisselslag 
men djupt i mig det viskar
Ett barn är fött i dag

• Varmt välkommen till världen Majken önskar mormor och morfar ifrån Fårö!

I en perfekt värd skulle Lena och jag åkt över Östersjön redan i februari för att bo en månad i Hornstull, för att vara behjälpliga under den första bebistiden. Men vi fick skjuta på det för att vi skulle hinna få våra två vaccinsprutor.

Tack Långholmsgatan nu avrundar vi med en dikt av Tomas Tranströmer, från 1970, som jag inspirerandes av,

”Två sanningar närmar sig varann

En kommer inifrån,

en kommer utifrån

och där de möts har man en

chans att få se sig själv”

och i min omgjorda version 

Två själar närmar sig varann 

En kom härifrån

en kom därifrån

de möts och ges chans

att speglar sig i

en ny existens

Glädjen var stor här på Fårö, men nu, snart åtta månader senare, längtar vi till Stockholm av förklarliga skäl.

PS! I början på mars kom jag in i en gammal dator här på Fårö och i den fann jag ytterligare foton på barngruppen födda 2005. Efter lite funderande bestämde jag mig för att åter öppna upp det privata kontot på Instagram (den 14 mars 2022) och lägga upp några av dessa bilder. Jag meddelade alla de inblandade. Det kändes som att jag behövde göra detta för mig själv. Tankarna behövde än en gång en tillflykt.

Anledningen stavas denna gång till U k r a i n a …

9. Lokalen bredvid

Publicerat den 9 september, 2021     Lämna en kommentar

Ingången vid sidan av Långholmsgatan 24 går lite under radarn. Vi gick eller går förbi den varje dag utan att reflektera närmare över dess existens. Nu har jag gjort det och kommit fram till följande.

Huset byggdes 1913 till 1914 och vad lokalen användes till fram till 1934 står skrivet i stjärnorna. Eller rättare sagt stod skrivet. Egentligen hade jag alla pusselbitar framför mig det var bara att foga samman rätt bitar. Så här är det. I en artikel i DN från 21 september 1913 går tidningen igenom ritningarna som fanns med i handlingarna inför byggnadslovs beslutet. Det står:

I bottenvåningen ligger bibliotek, 3 musikrum för fiol och orgel och piano, rum för sällskapsspel samt den förenade konst- musik- och föreläsningssalen. 

Det var alltså gemensamhets lokaler i Maria Husmodersskola’s verksamhet. Där fanns det ännu ingen egen ingång ifrån Långholmsgatan.

Sedan går vi till Riksantikvarieämbetets handlingar där vi hittar följande text som handlar om 1933:

”Inredande av apoteket Lokatten i bv, södra delen med ny entré, vindsinredning utförd trots avslag”. 

Det fanns alltså bara en tegelvägg där fram tills att arbetet påbörjades med att göra en ny entré under 1933, med egen ingång till apoteket. Eller kan det ha funnits ett fönster där, som på andra sidan av port 24. Någon som vet?

Men från och med 1934 fram till 1966 huserade apoteket Lokatten här. Som synes på bilden som är taget någon gång på femtiotalet.

Efter det öppnade det en möbelaffär som hette Severums heminredning, men som antagligen kallades för Seves. Ägaren hete Edvin Hellman har jag fått veta av hans dotter, men jag vet inte hur långlivad den blev. Har inte hittat någonting om verksamheten inte heller någon bild trots idogt sökande. Men idag den 15 maj 2023 fick jag detta foto från mitten av 60-talet av Mari.

Däremot vet jag att livsmedelsbutiken  ”när öppet” fanns här under min tid på Bergsundsgården. Den andra bilden togs med största säkerhet 1976. 

Sedan kom Söders livs, kommer inte ihåg när, men det tredje foto togs troligtvis i början eller mitten av åttiotalet

Därefter öppnade det ett Bokcafé. Jag kommer inte ihåg namnet men Söders bokcafé ligger nära till hands. Efter ett par år gjordes cafét om till restaurang, eller bar. Har inte hittat något foto men jag vet att det var café någon gång runt slutet av åttiotalet.

Namnet Sjöhästen poppade upp från ingenstans och med en googlesökning får jag det bekräftat. 2005 fanns det en bar med musikscen och den hade namnet Sjöhästen på Långholmsgatan 24. Hittade även en bild på ingången och en skylt som bekräftade allt. 

Fick det också bekräftat genom denna text:

”Tänkte bara berätta att Hornstulls nyaste restaurang, Sjöhästen får besök av oldtimey hillbillybandet The Rockridge Brothers nu på Söndag 6/3 2005, kl. 20.00. Inget inträde och bra husmanskost på menyn (Swedish Soulfood). Restaurang Sjöhästen, Långholmsgatan 24 i Stockholm alltså”.

I röran i huvudet dyker också namnet ”Haggis Inn” upp, men kan inte koppla ihop det med lokalen. Vad det nu kan betyder?

Ett par dagar senare hittade jag följande text:

”Ägaren till gamla Haggis Inn på Heleneborgsgatan har tagit över gamla Sjöhästen på Långholmsgatan och stället heter nu Stage”. 

2010 såldes stället vidare och blev nuvarande Restaurang Stage.  

Sista bilden tog jag den 28 oktober 2016.

8. Bergsundsskolan; del 2

Publicerat den 9 september, 2021     Lämna en kommentar

Fick inte plats med allt jag ville berätta i mitt förra inlägg, men här kommer en fortsättning som kanske kan vara av intresse. Ett par händelser för att få en inblick i hur det var inför skolstarten i augusti 1993 och vilka problem vi fick hantera.

Vi hade lämnat Långholmsgatan 24 efter att ha avslutat vårterminen på msv Spången. Lite sentimentalt avsked, men ändå spännande med tanke på de nya utmaningar som låg framför oss. Sommaren gick och i början av augusti åkte vi till vår ”nya” skola för att se på lokalerna. Vi hade blivit lovade att de flesta möblerna på våningen skulle vara kvar. De var inköpta på socialförvaltningens budget men som Högalidsskolan och skolförvaltningen fått tagit över helt kostnadsfritt.

Chocken när vi öppnade dörren går inte att sätta ord på. Ingenting fanns kvar! Allt var borta även takbelysningen! Det blev ett direkt besök till Högalidsskolan för att hitta någon ansvarig. Det närmaste jag kom var vaktmästaren, men det var han som sett till att våningen var strippad. På rektors uttryckliga order! Det ska vi bli två om, sade jag och vände på klacken …

Givetvis fick jag dra i lite trådar och mitt tidigare arbete inom facket och på personaltidningen ”med andra ord” gjorde att jag hade en del känningar ganska högt upp i hierarkin. Med det lät vi oss nöja och åkte hem. Det tog kanske en vecka och sedan var allt på plats igen och mer därtill.

Söndag den 8 augusti satt vi i bilen på väg till skolan för att lämna diverse saker som vi hade köpt. Under bilfärden ser vi något märkligt i luften men tänker inte något mer på det. Mycket folk ute eftersom det är vattenfestival. Det vi inte visste då, men fick reda på efteråt, var att ett Jas-plan hade störtat på Långholmen alldeles bredvid Västerbron. Vi sa till oss själva att vi kunde skratta oss lyckliga åt att det inte brakade in i skolan.

Inför skolstarten bad vi en förälder om råd med färgsättningen av skolans lokaler och trapphus. Marie som är hennes namn var färgad antroposof (den som vet förstår klurigheten i dessa två ord). Hon fick fria händer och hela trapphuset färgsattes genom att duttas fram med svampar. Det tog tid men det blev väldigt fint. Alla klassrums färgsättning fick hon också ansvar för. Dessutom höll hon i ommålningen av ett kuddrum på två trappor. Temat där var djungeldjur.

HSB såg även till att renovera gården och vi fick en stor sandlåda och en gungställning. Några år senare byttes gungställningen ut mot en klätterställning.

När vi började hade vi möbler som skar sig mot varandra, så vi bestämde oss för att försöka få till enhetliga klassrum. Alla skulle ha taklampan Stockholmspendeln. Det skulle vara samma skolbänkar, skolstolar och skolhurtsar. Så blev det också på alla våningar utom på Oden (tre trappor).

Vi fick ganska omgående installera en Arla lift längst ner i trapphuset för att kunna fortsätta få mjölkleveranser och andra Arla produkter.

Lärarna som anställdes fick besked om att de skulle delta i fritidsverksamhet en eftermiddag i veckan. Dels för att pedagogiskt se hur barnen betedde sig när det lekte fritt, dels för att två arbetslag skulle kunna planera verksamheten under samma tid en gång i veckan. Om jag minns det rätt så var det två lärare med på tisdagar och de andra två på torsdagar.

Vi valde medveten motorisk träning som vår profil när vi startade skolan vilket hade sitt ursprung i ”Mjölby projektet”, med träning av både fin- och grovmotorik. Då skulle alla nystartade friskolor ha en egen profi. Vi tonade ner profilen med åren, men införlivade det i klassrummen med rörelseavbrott på lektionerna.

Stora gemensamma teman enligt den danska ”Bifrostmodellen” var väldigt viktigt under många år på skolan. Men om jag ska skriva om det krävs det en egen bok. (Googla på Bifrost)

Vi hade ett centralkök på tre trappor och det andra året anställde vi en kokerska. Det var vi glada för eftersom vi då fick väldoftande mat i huset. Den glädjen fick vi behålla fram till våren 2005 då miljöförvaltningen krävde att vi skulle ordna med fettavskiljare från köket på tredje våningen ner till gatuplanet. Efter att ha fått ett kostnadsförslag insåg vi att hemlagad mat var ett avslutat kapitel. Vi byggde istället om så vi kunde bli ett godkänt mottagningskök. Nu fick det bli catering.

En populär musikverkstad såg dagens ljus några år efter starten, där barnen bildade egna rockband och fick skriva egna texter. Instrumenten var, bas, trummor, synt, gitarr, allehanda slaginstrument och sångmickar förstås. Den här verksamheten fick de påbörja i årskurs två och fortsätta i trean. Underskatta inte yngre barns längtan efter att bli äldre och stolt få visa upp sin musikaliska talanger. Givetvis avslutades det med rockkonsert där barnen fick visa upp sina talanger för resten av skolans elever och anhöriga. Underskatta heller inte vikten av återkommande traditioner i barnens liv. Det tror, eller rättare sagt vet jag, skapar en trygghet och sexåringarna kommer snabbare in i gemenskapen och skolans verksamhet.

Jag tänker speciellt på att varje klass fick ansvaret för att ordna med uppträdande för övriga i skolan en gång per termin. Vi fick lyssna och uppleva sång, musik, gymnastik, trolleri, roliga historier, teater med mera. Det påminner mig om roliga timmen när jag själv gick i skolan på lördagarna.

Förskoleklassen fick vänta med sin underhållning tills de gått klart sin hösttermin, så de hann bli varma i kläderna och även se när de äldre barnen uppträdde Det blev en självklarhet för barnen att på Bergsundsskolan uppträdde man upp och agerade inför en publik. Ovärderlig erfarenhet i resten av deras liv.

Jag minns väldigt blyga och skygga barn i förskoleklassen och när jag i förtroende sa till dem att innan du slutar trean lovar jag att du kommer att uppträda inför hela skolan, eller vara konferencier på skolavslutningen i Högalidskyrkan. Deras stora ögon och tveksamma min sa det mesta, men fyra år senare när jag påminde om samtalet, vi hade för länge sedan, efter det att han/hon just avslutat sitt konferencierjobb eller något liknande, så möttes jag ett varmt obetalbart leende som sa det mesta. Inte för att det var min förtjänst utan för att jag visste att tack vare vårt gemensamma arbetssätt på skolan med alla i personalen, så var jag så säker på att mitt löfte skulle infrias.

Vad mera? Barnen var även matvärdar på lunchen och fick ansvara för på- och avdukning, avtorkning och sopning runt sina bord efter ett fastställt schema.

Tre dagars kollovistelse inför höstterminsstarten när barnen började i tredje klass (på Barnens Ö), blev en fin start på det sista läsåret för barn och personal. Något fint att minnas efter tiden på Bergsundsskolan.

Julgransplundring. Påskpysseldag och Julpysseldag från 09:00 till 13:00. Barnen gick runt hela huset och deltog på olika pysselstationer, t.ex. stöpa ljus, baka pepparkakor, tillverkning av marsipangrisar, måla ägg m.m.

Skoljoggen runt Trekanten då vi samlade in en frivillig springslant (guldtia) bland deltagande barn, föräldrar och personal. Det var ett årligt återkommande inslag under barnens fyra år på skolan. Alla sprang eller gick runt sjön Trekanten. Samtidigt som barnen fick röra sig gjorde de även något för andra barn. Bl.a. gick pengarna ett år till bancancerfonden.

Bäverspåret på Hellasgården

Vinterfriluftsdag på Rudan.

Vecka 44. Höstlovet med det traditionella Halloween Discot.

Olympiaden i början på juni när hela skolan begav sig till Kärrtorps IP.

I trean tog barnen ”symaskinskörkort” i slöjden hos Monica.

Fredagsrulle- schema på eftermiddagen för hela huset som bestod av Korvgrillning i Högan, Filmtajm i motoriken (ja jag kallar det fortfarande så fast det är fel), pysselstationer och gemensamma fredagslekar ute eller inne beroende på väder.

Allt fanns inte på plats vid vår start 1993, men med gemensamma konstruktiva diskussioner fyllde vi skolan med bra verksamheter och traditioner över tid. Nu när jag reflekterar över vad som hände då, för så många år sedan, så andades det en härlig pionjäranda …

Ser också att jag inte berättat våningarnas namn (Asagudarna) så det kommer här.
Vån. 1 Balder
Vån. 2 Tor
Vån. 3 Oden
Vån. 4 Idun
Vån. 5 Freja
Vån. 6 Midgård

Dessa var namnen vi kallade våningarna för vid starten och de är fortfarande kvar.

Under 1995 uppmärksammades Bergsundsskolan av tidningen Fritidspedagogen. Journalisten Helena Gårdsäter var med oss en hel dag. Nedan följer ett kort utdrag ur inledningen på artikeln som fick rubriken, Bergsundsskolan med ett rörligt och levande innehåll.

”Skolan ser inte alls ut som en skola utan snarare ett typiskt sekelskifteshus i Stockholms innerstad. utanför huset pulserar ständigt trafiken, men med hjälp av portkoden kommer man snabbt in i tystnaden. En halvtrappa upp ligger bakgården, en skolgård i miniatyr där några barn gungar medan andra spelar boll mot brandmuren.

Högt däruppe på himlen far molnen medan den kommunala skolan tittar ner längs hela långsidan”.

Det är en vacker inledning som sätter ton för resten av artikeln och jag minns hur stolta vi var över den positiva responsen vi fick på grund av det skrivna. Skolan hade varit igång i lite mer än två år och arbetssättet och rutinerna började sitta.

Det får avsluta genomgången av ”huset som blivit ett andra hem”, som det stod i Bergsundsgårdens 30 åriga jubileumsskrift som gavs ut 1977.

Nu är genomgången av ett 107 årigt historiskt hus avklarat, men jag känner att jag bara skrapat lite på ytan. Hur många små och stora fötter har inte gått, eller sprungit upp och ner i trapphuset genom åren. Huvudet är fyllt med underbara ansikten. Glada, ledsna, arga och sura, men med omåttligt värme. Skratten och glädjen sitter fortfarande i väggarna.

På mina besök i hembygden Hornstull brukar jag gå in genom porten bara för att stå stilla, lyssna och minnas. Alla dessa år har innehållit så mycket mer och vem vet, det kanske finns anledning att återkomma. Nu har jag uppfyllt en egen önskan jag burit på i många år. Att gå igenom och sätta husets historia på pränt. Det självpåtagna uppdraget gav mig så mycket mer än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig.

Det finns en lokal bredvid vår port 24. Där ligger Stage bar & kök nu. Jag har under resans gång fått koll på de flesta verksamheter men kommer inte riktig ihåg vad bokcafét hette. Var det så enkelt att det hette Söders bokcafé? Det har även legat en möbelaffär där, men vad hette den? Det har jag faktiskt fått reda på och det avslöjas i nästa bonusinlägg. Då kan jag glädja mig själv och de som är intresserade att äntligen tagit reda på vad det funnits för verksamheter innanför ingången, bredvid Port 24, genom åren. Tror faktiskt att jag tagit reda på det mesta.

7. Bergsundsskolan Begynnelsen

Publicerat den 9 september, 2021     Lämna en kommentar

Skolförvaltningen hade beslutat sig för att säga upp hyreskontraktet på Långholmsgatan 24. Den sista juni 1993 skulle all verksamhet flyttas ut. Lokalerna som vi lärt oss älska skulle enligt oss skulle bli fantastiska att använda som integrerad skola med fritidshem och sexårsgrupp för lågstadiet. Idén var att personalen skulle bilda arbetslag och arbeta integrerat tillsammans med barnen under hela deras skoldag. Vi hade tidigare försökt sälja in idén till Högalidsskolans rektor, som var positiv men hade svårt att rent organisatoriskt få igenom det. När vi fick vetskap om att huset kommer bli ledigt startade Lena och jag en diskussion som varade i ett par veckor, där vi bollade fördelar och nackdelar med att starta en friskola. Varför inte försöka? Spänn bågen och satsa! När beslutet togs gick vi ”all in” och allt gick i en rasande fart. Kontakter med hyresvärden HSB togs och eftersom de skulle stå med tomma lokaler eftersom ingen visade något större intresse att hyra dem, den rådande lågkonjunkturen talade till vår fördel, så var de mycket positiva. – Vad mer?

Miljöförvaltningen skulle titta på lokalerna. Deras synpunker måste beaktas för att ha någon möjlighet att få ett positivt beslut. Ventilationen var den stora frågan. Hela huset måste få ny ventilation och luftmätningar skulle utföras. Vi fick löfte och papper på att om att om Skolverket godkände vår ansökan då skulle HSB ordna ventilationen och bygga om efter våra önskemål, samt även måla om trapphuset och göra förbättringar på vår lilla söderbakgård.

Allt skulle ske under en treårsperiod. Första året skulle vi hyra våning ett och halva våning två. Andra året utökade vi med hela våning två samt våning tre. Tredje året hyrd vi hela huset. Hyran var reducerad under den här perioden och HSB gavs möjlighet att hyra ut de lediga lokalerna till andra hyresgäster på korttidskontrakt.

Det var säkert fler myndigheter inblandade där vi fick se till att genomföra deras krav men det viktigaste av allt var att fylla skolan med barn. Optimistiska som vi var räknade vi med att starta höstterminen med två fyllda barngrupper, en sexårsgrupp och en åk. 1, det första året. 25 barn i varje klass.

Givetvis skulle brandmyndigheterna ge sina synpunkter och deras krav måste vi också se till att uppfylla.

När alla bitar fanns på plats trodde vi det skulle gå som på räls, men verkligheten ville annorlunda.
Vi fick kämpa mot en motsträvig rektor på Högalidsskolan, motsträviga tjänstemän, bl.a. de som hade adressuppgifterna över barn i vårt upptagningsområde med de aktuella åldrarna. Ett exempel.

Lena cyklade upp till skolförvaltningen på Kungsholmen för att få ut adressuppgifterna men där tog det stopp. Hon fick cykla hem utan några listor och jag fick ett samtal till Foresta, där jag var på ”starta eget kurs” och fick avvika för att hitta en telefon (före mobilens tid). Ringde upp skolborgarrådets sekreterare och berättade om våra svårigheter. Det tog bara en kvart innan vi fick besked om att listorna fanns att hämta på Kungsholmen. Det blev en cykeltur till för Lena och sedan blev det många kuvert att skriva där vi bifogade Bergsundsskolan’s folder.

Föräldrar som meddelat sitt intresse hörde av sig och undrade hur det gick. Det fick oss att snabbt sammanställa ett informationsbrev för att meddela läget. Brevet skickades ut den 26 april 1993. Se bild.

Ett informationsmöte hölls också under våren, i mitten av maj närmare bestämt. Allt det här skedde utan att vi visste om det skulle bli något positivt beslut. Vi fick säga till föräldrarna att skolan skulle starta under förutsättning att vi blir godkända av skolverket. Som alla kan förstå var det inte så enkelt med argumentet, uti fall att?? vi blev godkända!

Godkännandet kom på rekordtid, lite mindre än tre månader efter att ansökan skickades in fick vi ett positivt besked, den 2 juni 1993. Men det var svårt att få barn till en skola som ingen hade någon erfarenhet av. Förväntningarna fick sänkas under resans gång och vi beslöt oss för att bara satsa på en förskoleklass och några få fritidsbarn.

När sommaren började gick vi på ledighet med spänd förväntan och lite oro i kroppen. Vi hade sagt upp oss från skolförvaltningen och fick som tack för det två månadslöner var. Tiderna var sådana att Stockholms stad ville bli av med fast anställd personal.

Hur som helst vi anställde förskolläraren Maggan på heltid och barnskötaren Johan på 75% (då ingick det även städ i hans tjänst). Kuriosa, han blev så småningom Bergsundsskolans biträdande rektor.

Vi var alltså fyra personer det första läsåret och startade med 19 förskolebarn och tre fritidsbarn. Det var lite magknip med tanke på ekonomin, men bara vi sparkade igång trodde vi att flera skulle upptäcka oss.

Så blev det! Vi fick in ytterligare tre barn från Maria skolan och med tiden fick vi även ett välförtjänt bra rykte. Men samtidigt fick vi slita hund. Vi köpte all mat själva, lagade den, städade, skötte administrationen och allt det andra som krävdes. Men Johan kunde få en heltidstjänst med det utökade barnantalet.

Lena skrev en upplysningstext som fortfarande finns att läsa på Bergsundsskolans hemsida:

”På Långholmsgatan 24 har många generationers barn passerat. Här har varit barnverksamhet sedan 30-talet. Ett sekelskifteshus med stora vackra rum där vi har skolsalar, bild- och formsalar samt en stor motorik- och rörelsesal.

De fungerar som både klassrum och fritidshem. Den estetiska, motoriska och praktiska inriktningen har stor betydelse för barns utveckling och genomsyrar verksamheten. Vi arbetar helintegrerat med skola och fritids med lärare och fritidspedagog/förskollärare/barnskötare sida vid sida hela skoldagen.

Vi månar om arbetsglädje hos både barn och vuxna. Här arbetar kompetenta pedagoger som är intresserade av barnens hela utveckling. Vi ser oss själva som en del av en verksamhet som står under ständig kvalitativ utveckling.

Skolan grundades 1993 av Lena & Lars-Åke Axedin”

Kan också bjuda på en text inför vår första skolavslutning där jag berättade att jag är svag för traditioner och sedan bjöd jag den nystartade Bergsundsskolan på en ny tradition som återkom genom åren. Vi kan kalla den Herr Kantarell. Det hela började så här:

Det dröjde inte länge innan underbara föräldern Lisen tog saken i egna händer och tillverkade en hatt till kantarellen som sedan fick väcka munterhet de följande åren. Men det bjöd jag på …

Jag kan också tipsa om en viktig lärdom i all enkelhet. Lär dig snabbt namnen på alla barn som går på skolan och fritidshemmet. Det är viktigt för alla människor att känna sig sedda, speciellt för barnen. Ödsla beröm och uppmuntran, men tveka inte att säga ifrån då du upptäcker otrevligheter. Jag är säker på att rättvisa tillrättavisningar i unga år är bra för den personliga empatin. Säg deras namn i samband med tillsägelsen eller när du strör med beröm och gillande kommentarer. Lämna aldrig en konflikt i vredesmod till dagen efter. Lös den innan dagens slut och skiljs som vänner. Vuxna kan också göra fel och då är det viktigt med en förklaring och en ursäkt. Berätta för föräldrarna vad som har hänt när de hämtar, om ni inte tillsammans har kommit fram till att händelsen är en förtroendefråga mellan dig och de inblandade.

Åren som kom var självgående när det gällde intagning av barn. Grupperna fyllde sig själva och det kan vi bl.a. tacka våra fantastiska föräldrar för. Positiva omdömen genom mun till mun är oöverträffad goodwill för en skola på sin resa framåt. Satsningen på att integrera skolämnena med bild och form, musik och motorik blev ett framgångsrecept.

Med så många kompetenta anställda blev det givetvis enklare att driva skolan med våra högt uppsatta mål. Nästa foto får bli en bild med många av de namn som vi kan tacka för att Bergsundsskolan blev så framgångsrik. De har alla arbetat i minst tio år (fem personer arbetar fortfarande kvar), men det finns givetvis flera som är värda uppskattning. – Ni vet vilka ni är!

– Tack alla för en fin tid i Natalia Frölanders hus …

Den här texten skrev jag i början av året, nu i september 2021 är det fyra anställda kvar ifrån vår tid. Det minskar sakta men säkert. Men det är inget konstigt med det. Det kallas pension.

Efter sexton år på Bergsundsskolan bestämde Lena och jag oss för att nu var tiden mogen att gå vidare och lämna över vårt guldägg och ansvaret för verksamheten. Det var inget lätt beslut att ta och vi förde många diskussioner fram och tillbaka innan vi till slut bestämde oss. Viktigaste för oss var att de nya ägarna Per och Gunnel Johansson (P & G Skolutveckling) ville arbeta vidare efter vårt koncept, tillsammans med personalen.

Under höstterminen 2008 delade Lena och jag på en halvtidstjänst på skolan för att säkra en så smidig övergång som möjligt.

I januari 2009 tackade vi för oss med följande rader:

”Paradoxen med förändring är att den är nödvändig för människans utveckling, men samtidigt skrämmande och hotfull. Det är naturligt att utvecklas, men det är också naturligt att vilja stanna vid det gamla och trygga”.

Med det sagt kändes det naturligt att ställa mig positiv till en förfrågan om att komma tillbaka till Bergsundsskolan, som anställd fritidspedagog och arbeta i barngrupp i slutet av 2009. Tack vare det fick jag avsluta mina sista år där jag trivdes som bäst, bland barnen. Kan bjuda på en liten historia som jag tror utspelade sig under hösten 2016.

Det bästa jag visste var att komma tidigt till skolan så jag tog på mig ett par stycken öppningar i veckan. Var alltid i god tid för att hinna göra ordning Balder (våning ett) innan barnen kom. Sedan satte jag mig med frukostmackan och en kopp fika och väntade. Det hördes direkt när de kom för det lät när porten öppnades och för det mesta visste jag vilket barn som var på väg upp för trappan. När de första kom in och satte sig i soffan bredvid mig kunde det ibland skapas magiska samtal och kluriga funderingar. En gång kom samtalet in på barnramsan om fingrar ”Tummetott, slickepott” osv. Då frågade ett barn om det inte fanns någon ramsa för tårna?

Kom inte på någon utan då tyckte jag att vi kanske kunde skriva ihop en egen tåramsa. Sagt och gjort! Med god hjälp från de närvarande barnen skapade vi till min och deras stora glädje en, i vårt tycke, helt fantastisk tåramsa. Det fina var att den var lätt att komma ihåg. Ramsan som sedan också har fått en välförtjänt spridning. Läs själva på bilden nedan.

Blev sedan kvar på Långholmsgatan 24 i ytterligare sju år. Sedan avslutade jag 42 arbetsår på samma adress, i Natalia Frölanders hus, när vi flyttade till Fårö 2017 med dessa ord:

6. Långholmsgatan: 1986 – 1993 (sju år)

Publicerat den 8 september, 2021     Lämna en kommentar

Då har vi nåt fram till pyttipanna perioden på Långholmsgatan som varade i sju år. Flera olika verksamheter fanns i huset under den här tiden. Ska försöka lista dem i kronologisk ordning så gott det går.

Efter 1985 upphörde hemgården Bergsundsgården och förskoledelen (daghemmet) flyttade ner till Centralvakten på Långholmen. Verksamheterna övertogs av socialförvaltningen. Kvar blev fritidshemmet som flyttade upp från en trappa till andra våningen.

Under höstterminen 1986 startade socialförvaltningen upp en ny mellanstadieverksamhet (msv) på första våningen.

Dessutom inrättade socialförvaltningen en verksamhet som fick namnet Idéforum på femte våningen som var kvar där till sommaren 1994 (om jag minns rätt).

Personaltidningen ”med andra ord” flyttade från Skolgränd och in på våning sex under slutet av 1986 och hade kvar redaktion där tills i början av 1992.

Vi fick även in en cateringverksamhet på tre trappor där vuxna som behövde arbetsträning fick arbeta. Men jag är lite osäker på vilket år den startade. Men de var kvar till våren 1994, tror jag.

Ytterligare ett fritidshem startade 1987, vid namn Fjärilsgården som höll till på fjärde våningen.

Med stöd av socialdepartementet och socialdistrikt 4 påbörjade jag hösten 1989 ett videoprojekt på halvtid för barnomsorgspersonal i distriktet kallat VideoLåN, på femte våningen. Det avslutades sista jan 1991.

1 juli 1991 tog Skolförvaltningen över huvudmannaskapet för fritidshemmen och msv och påbörjade genast en utredning om det var värt att fortsätta hyra lokalerna på Långholmsgatan 24. Slutsatsen var negativ och de innebar att kontraktet sas upp från och med den sista juni 1993.

Det skapade oanade möjligheter som jag kommer återkomma till.

5. Hemgården Bergsundsgården

Publicerat den 17 augusti, 2021     Lämna en kommentar

Då ska vi se om jag kan få någon rätsida på denna del av berättelsen om huset på Långholmsgatan 24?

Den 8 januari 1947 startar Föreningen Bergsundsgården (Hemgård) sin verksamhet i lokalerna. Vid årets början fanns bara föreståndarinnan anställd. 

Bergsundsgården ingick i något som kallades för Centralföreningen för daghem och skolor. När jag började arbetade Anna-Lena Skoglundh som kanslichef, kamrer var Sven Drott och byråassistenten hette Gunnel Sundqvist.

Som ni kan se har jag hittat lite arkivmaterial, artiklar från olika tidsperioder men även ifrån Bergsundsgården’s skrift inför 30:års jubileet 1977. Men först vill jag förklara vad en s.k. ”Hemgård” är. Själv förklarade jag begreppet med att säga ” alla åldrars hus”. Det tycker jag innefattar hela företeelsen, men med andra ord förklaras det så här:

Nu kommer jag att berätta om hur det såg ut i huset när jag blev anställd på Bergsundsgården’s fritids den 7 januari 1975.

_{Anställningen var på 26 tim/v och då ingick det att arbeta 6 tim/v på lördagar.}

Går igenom våning för våning och lägger omedelbart in en brasklapp. Är det någon av mina gamla kollegor som anser att det smugit in sig något faktafel, så hör gärna av er. Hur många barn och personal det fanns på daghemsgrupperna minns jag inte.

Vån. 1 

Två fritidshemsgrupper med 15 inskrivna barn, med två ingångar. Mellan fritidshemmen fanns det en skjutdörr som öppnades efter mellis så att vi kunde ha gemensamma aktiviteter. Åldern på barnen var 7-12 år. Vi hade  både lågstadiebarn och mellanstadiebarn från Högalidsskolan.

Det  var två pedagoger på varje grupp och så arbetade jag i bägge grupperna fördelat på 26 timmar.

Vån.  2

Pensionärsverksamhet med ett café. Aktiviteterna bestod av, schack, bridge och dans. Våra fritidsbarn var välkomna upp och spela schack eller delta i dansen om de ville på speciella veckodagar. Idag 2021 diskuteras återigen fördelarna med åldersblandning, där barn och äldre kan ha en naturlig mötesplats.

Vån. 3 

En syskongrupp 12 barn (daghem), kök och matsal för personalen samt ett personalrum för icke rökare. Vi åt lunch på två bestämda tider. 12:00 eller 12:40. Det var tre anställda i köket som serverade lunch till dagisbarnen och personalen och även gjorde mellis till fritidsbarnen som hämtades med rullvagn på eftermiddagen.

Vån. 4 

Två syskongrupper med 12 barn vardera (daghem), ja jag skriver daghem fast det inte är helt ok. Men jag håller ordet daghem högt. Daghem åt alla ekade starkt på min tid! Ser inget fel med att det numera heter förskola, men jag kommer aldrig att tycka att orden ”arbeta på daghem” kan ses som nedvärderande. Grupperna fick också extra personaltid för att hemgården låg långt ifrån grönområden.

Vån. 5 

Späd och kolt avdelning samt kontoret där föreståndare Majken Liden och Britt Sjöberg styrde skeppet mellan grynnorna. Sedan efterträddes Majken av Evy Brandt.
På den tiden, när ekonomin tröt, kunde du gå till kontoret några dagar innan lön och få ut ett litet förskott direkt i näven av June Cornelius.

Vån. 6 

Personalrum för rökare och vindsförråd med material samt en stor och underbar altan som alltid i mina ögon varit en extra löneförmån. Speciellt under den varmare årstiden.

Det fanns också en tvättstuga bredvid hissen.

’Gården

En liten enklare Söderbakgård som under den här tiden (70:talet) kanske mer kan liknas en rastplats för fängelsekunder med tanke på tagtråds staketet uppepå muren. Det var av den anledningen vi redan då använde oss av Högalidsparken på eftermiddagarna.

Bergsundsgårdens Annex

_{Fritidshemmet Lorensberg på Högalidsgatan var Hemgårdens annex.
I det huset huserar Lasse i parken numera.}

1977 gavs det ut en jubileumsskrift för att fira att det var 30 år sedan Bergsundsgården startade. Ur den skriften har jag valt ut några intressanta sidor.

Jag har hittat egna bilder från slutet av sjuttiotalet, eller kanske början på åttiotalet, som visar vilka som arbetade i köket och även när vi äter i personalmatsalen. På bilden längst ner till vänster ser vi vår föreståndare Evy.

År 1985 avvecklades hemgårdens verksamhet. Förskolan togs över av socialdistrikt 4 och flyttades till Centralvakten på Långholmen i början av 1986. Kvar blev fritidshemmet Bergsundsgården som flyttat från första våningen till andra våningen.

Höstterminen 1986 startade distriktet en mellanstadieverksamhet på våning ett samt även fritidshemmet Fjärilsgården på våning fyra. Socialdistriktet startade även en verksamhet kallad Idéforum på våning fem, där man höll personalutbildning, konferenser, föredrag och dylikt. Verksamheterna för alla Stockholms skolbarn flyttades samtidigt över från socialförvaltningen till skolförvaltningen, där rektorn på Högalidsskolan blev vår närmste chef. Mer om vad som följde kommer i nästa inlägg …

4. Maria Husmodersskola

Publicerat den 16 augusti, 2021     Lämna en kommentar

Det var den första hyresgästen som flyttade in i det specialanpassade nybyggda huset på Långholmsgatan 16 (nuvarande 22 – 24), den 15 oktober 1914. Här bedrev de sin verksamhet fram tills flytten till nya lokaler på Ansgariegatan 2 den 8 januari 1947.

Ursprunget till Maria husmodersskola går tillbaka på storstrejksåret 1909. Med en filantropiskt sinnad dam, fröken Betty Hirsch, som drivande kraft bildades då en förening för att ordna småbarnsbespisning för de hårdast drabbade söderfamiljerna. Under denna verksamhet uppmärksammades, vilka brister, som ofta fanns i hemmens skötsel. Så föddes tanken på en permanent skola med den dubbla uppgiften att ta hand om barn till mödrar med förvärvsarbete och att utbilda flickor i husligt arbete och barnavård. Stadgar för stiftelsen fastställdes den 12 april 1911. Redan från 1913 fick föreningen anslag från Stockholm stad.

”Från början var verksamheten enbart inriktad på matbespisning för fattiga barn under 7 år. Barn till yrkesarbetande mödrar blev ofta lämnade ensamma hemma och deras mat var bristfällig och näringsfattig. Därför bildades en förening för att hjälpa barn att få bra och näringsrik mat under dagen. Så småningom utvidgades föreningens verksamhet till att dels under dagtid ta hand om barn till mödrar som förvärvsarbetade och dels avgiftsfritt utbilda flickor i husligt arbete och barnavård. Föreningen blev på så vis en kombination av ”daghem” och husmodersskola.
Först höll föreningen till i olika skollokaler i Maria och Katarina församlingar. 1914 flyttade man till Natalia Frölanders nybyggda hus på Långholmsgatan 22-24. När verksamheten växte alltmer behövdes det större lokaler och 1947 invigdes de nya lokalerna på Ansgariegatan 2”.

Under de första sju åren fick skolan helt lita till frikostigt understöd från privat håll. Mycket betydde det aktiva intresse, som kronprinsessan Margareta visade ända från starten. Genom ett initiativ av Ivan Bratt – de gula spårvagnskorten utan rabattkupong – tillfördes skolan också under åren 1912-1920 ett betydande belopp, omkring 100.000 kronor. 

Med den ursprungliga husmoderskursen på tio månader som stomme har verksamheten under årens lopp blivit allt rikare förgrenad, nu även med vissa kurser för män, bl.a. i matlagning. Under en tid ingick i programmet också en direkt socialvårdande verksamhet: exempelvis organiserades klubbar av olika slag bland söderungdomen. För den lyckosamma utvecklingen har det säkerligen betytt mycket att i spetsen för skolan under var sin långa rektorsperiod stått två sällsynt dugande krafter, först Anna Höglin och sedan Ruth Ager”.

Ett centrum på Söder för humanitärt arbete

Hittade en artikel i Dagens Nyheters arkiv från fredag den 29 januari 1915. Då hade Maria Husmodersskola varit igång i lite mindre än fyra månader. Lade först upp texten som en bild, men inser det svåra med att tyda texten. Här kommer den utskriven också.

”Den som följt med i Dagens Nyheters spalter vet att under den senaste tiden en del anmärkningar riktas mot den Hedborgska stiftelsen framförallt därför att den i som princip tycks vilja helt och hållet avskära barnen från deras mödrar då denna senare ser sig tvungna att lämna dem till utackordering.   Denna princip är ju egentligen också bestämmande för det annars såsom institution sett mycket välskötta allmänna barnhuset. Bland dem som på närmare håll satt sig in i barnavården och därmed sammanhängande problem framträder emellertid allt starkare ett annat önskemål, som går i den raka motsatta riktningen, nämligen att i möjligaste mån arbeta för att bibehålla sambandet mellan mödrar och barn. Detta av både samhälleliga och individuella skäl. Svårast ställer sig naturligt nog detta problem då det är fråga om ensamställda mödrar, som för sig och sitt barns utkomst måste tillbringa hela dagen utomhus i arbetet. Hur skola det på samma gång kunna fullgöra sitt arbetetsåliggande och samtidigt ge sina barn under uppväxtåren den vård som denna så väl behöva. För att räcka en hjälpande hand ha sådana institutioner som det spridda barnkrubborna,  barnvärn o.s.v. kommit till stånd.

Särdeles intressant är att i Stockholm för närvarande en institution håller på att växa fram, där denna barnavårdstanke fullständigt slagit igenom, Mera planmässigt organiserad än någonsin förut. Egentligen är det oriktigt att kalla det för en institution. Det är snarare olika institutioner som griper tag i varandra som länkar i en kedja –  men alla inom samma hus, det stora nybyggda Frölanderska huset Långholmsgatan 16, det vill säga huset nummer B, nummer A är uthyrd till privatpersoner. 

Redan i oktober månad (1914) flyttade Maria Husmodersskola med barnavård in i det nya huset och fick därmed det ivrigt åtrådda önskemålet förverkligat att få in sina olika avdelningar under samma tak. Det är inte mindre än 2 matlagningsavdelningar, en tvättstuga, en slöjdavdelning i förening med barnkrubba för barn i åldern 2 till 7 år och slutligen en spädbarnskrubba för småttingarna intill två år – den sistnämnda avdelningen nytillkommen. Förut finge eleverna i Husmodersskola för sin utbildning i barnavård besöka andra barnkrubbor.

Men utom själva Maria Husmodersskola äro i huset, på intiativ av dess ägare fru Natalia Frölander, även organiserade för andra självständiga avdelningar, som när det på fullt allvar kommit igång, på ett ovanligt lyckat sätt kompletterar husmorsskolan med barnavård.

 En av dessa, som redan tagits i bruk, består av 10 stycken rumslägenheter för ensamställda mödrar vardera avsedd för 2 personer och alltså rymmande det sammanlagt 20 hyresgäster. Ljusa rymliga och trevliga rum, inredda med en liten kokvrå och som betingar ett mycket billigt hyres pris: 10 kronor per person i månaden. För detta pris står då även till förfogande ett gemensamt badrum samt en liten tvättstuga i miniatyr, där hyresgästerna lätt och bekvämt kunna göra småtvätter åt sig själva.

Så småningom kommer även att inredas två salar för barnvärn, där barn i skolåldern efter skolan slut kunna erhålla ledning och tillflyktsort under eftermiddagarna.

Den ledande och enade tanken för alla dessa in individuellt organiserade avdelningar är att underlätta de ensamstående mödrarnas strävan och att ge deras barn en god uppfostran genom hela uppväxtåldern men därjämte alltjämt upprätthålla föreningsbanden mellan mor och barn – en tanke Som man här sökt utföra på ett storartat sätt och som ger den barnavårdsintresserade berättigad förhoppningar om att principen om de ensamställda mödrarnas och barnens samhörighet så småningom skall genomsyra det allmänna tankesättet.

Modern har ett trevligt rum. Då hon går ut på arbete om morgnarna lämnar hon sitt barn mot en viss mindre avgift till någon av avdelningarna i samma hus. Är det en baby hamnar den i Maria husmorsskolan ljusa och trevliga spädbarnskrubba komma där den får all behövlig vård och få ligga och sova sig stark och sund i en vit liten, rar liten säng. Är barnet mellan 2 och 7 år lämnar modern istället in det på samma husmodersskolas stora barnkrubba där skolans sömnadselever delvis ha tillsyn över småttingarna. Har barnet hunnit till skolåldern får det efter skolans slut läsa sina läxor och leka i någon av barnvärnsalarna. Men när kvällen kommer och modern återvänder från sitt arbete tar hon åter sitt barn till sig. Barnavdelningarna – även i Maria husmodersskola – äro nämligen i främsta rummet avsedd för barn till det mödrar som bor i den ovannämnda rumslägenheterna i huset. Och är barnet dessutom en flicka kan denna ju efter skoltidens slut få en god utbildning i hushållssysslorna och barnavård i Maria Husmodersskola.

Den som gör ett besök där uppe i Långholmsgatan 16 B får ett ovanligt angenämt intryck. Alla praktiska behov voro tillgodosedda på ett utmärkt sätt, en ljus trevnad bor i alla de olika avdelningarnas rum och – det kanske bästa av allt – en viss gladlynt barnstämning slår emot en såväl bland de stojande småttingarna i krubborna och de flitiga flickorna i köket och i tvättstugan som uppe i mödrarna små ljusa och trevna kammare. Därtill kommer även en diskret och tilltalande exteriör.

Bottenvåningen i huset om vilken man har alla skäl att förmoda att även den kommer att användas i allmänmänskligt syfte, har ännu ej inretts. Vad den ska användas till är tillsvidare husets ägarinnas hemlighet”.

//Juliette

Jag är ganska säker sista fotot är taget på våning fem i huset. Det är alltså dåvarande Husmorsskolan’s spädbarnsavdelning för att sedan bli Bergsundsgården’s späd och kolt avdelning på samma våning. Följt av Idéforum i slutet av åttiotalet och nu är det Bergsundsskolan’s våning vid namn Freja som finns i lokalen.

Folkskolegatan ner mot Långholmsgatan och Maria Husmodersskola, någon gång i början på 30:talet. Fotot kommer ifrån SvD, Digitala Stadsmuseet och har tagits fram av Odd Sigurdsen. Jag har förbättrat och färglagt bilden i MyHeritage app.
Tycker att det är en väldig vacker och fin bild på Natalia Frölanders hus som väcker känslor.

3. Tiden går men huset består

Publicerat den 15 augusti, 2021     Lämna en kommentar

För mer än 46 år sedan klev jag in genom ytterdörren på LåNgholmsgatan 24. Då var jag 24 år! Som synes på nummerskylten ovanför porten. Trots att jag är en siffermänniska såg jag inte den kopplingen. Det skulle dröja många år innan den insikten sjönk in. Detsamma gällde de tre första bokstäverna i gatunamnet!

Jag tillbringade 42 år i den här trappuppgången. Hade jag vetat det då, skulle jag troligtvis inte vågat gå in genom porten den där tisdagen i mitten av sjuttiotalet.

I januari detta år tog jag äntligen tag i detta projekt som till och från dykt upp i mitt huvud. Det är mest för min egen skull, men under resans gång inser jag att detta också har allmänintresse, om inte annat så för personal, föräldrar och alla barn som passerat genom porten. Därför sammanställer jag nu alla mina tidigare Instagram inlägg i kronologisk ordning.

Vi börjar med Riksantikvarieämbetets byggnadspresentation:

Det har gjorts en hel del förändringar genom åren som synes i riksantikvariatets inventering från 1982, som jag haft åtskilliga år i min dator.

Men nu går jag lite för fort fram. Jag backar. Ansökan om att få bygga huset är nog så intressant med tanke på att Maria Husmodersskola skulle bli husets första hyresgäst. Notisen nedan är tagen från Dagens Nyheter den 10 juli 1913.

Under resans gång med efterforskningar om husets historia gick jag in på DN’s arkiv och skrev Natalia Frölander i sökmotorn och då ramlade jag över följande intressanta detaljer som hittills var okända för mig. Så här skrev Dagens Nyheter den 21 september 1913 om ansökan som också handlade om det intressanta innehållet i verksamheten.

Jag har skrivit ut hela artikeln för att det ska vara lättare att läsa:

”Dagens Nyheter har förut omtalat hur som fru Natalia Frölander begärt tillstånd att i en av utkanterna av Söder uppföra en byggnad,  rymmande en del institutioner till gagn för de uppväxande släktet. Hon har nu i fredagens konselj fått byggnadslov till ovanstående komplex, som efter ritning av arkitekten Johan Åkerlund kommer att uppföras i hörnet av Reimersholms- och Långholmsgatorna, varest under senaste tiden hus vid hus vuxit upp med smålägenheter för arbetarfamiljer. På höjden bredvid har staden reserverat plats för framtida folkskola.

Byggnaden uppdelas i två alldeles särskilda delar, av vilket den ena inredes med lägenheter på ett rum och kök för uthyrning mot gängse hyror, den andra, större delen  vettande mot söder och öster, kommer att innehålla följande lokal och inrättningar: två barnkrubbor, husmodersskola med barnavård jämte dess överbyggnad, det s. k. flickornas kök, ett litet sjukrum för krubbarnen, två rum och kök  för ensamma mödrar, bibliotek för barn och ungdom, kursrum, studierum för målning och musik, rum för schack och andra sällskapsspel samt en sal med takljus för smärre konstutställningar, föredrag musik och samkväm.

I bottenvåningen ligger bibliotek, tre musikrum för fiol och orgel och piano, rum för sällskapsspel samt den förenade konst- musik- och föreläsningssalen. En trappa upp flickornas kök ett litet sjukrum för krubbarnen, 2 rum och kök för bibliotekarien m. m. samt två rum till barnavän för gossar och flickor, där barn i skolåldern, vilkas mödrar måste vara borta från hemmet, får vistas under sin fritid och läsa över läxor samt sysselsättas med sömn och slöjd i stället för att springa omkring var som hälst.

Våning två trappor upp innehåller ett rymligt skolkök med tillhörande diskrum, serveringsrum handkammare och skafferi, en barnkrubba på 3 rum för barn från 2 år och upp till skolåldern, badrum och två föreståndarinnerum.

Våningarna 3 och 4 trappor upp bestående av enkelrum med var sitt litet gaskök och två garderober ämnade att för moderat pris hyras ut till ensamma mödrar (änkor eller övergivna) två och två varje rum. Genom att bo i detta hus, där de under dagen kunna lämnas in sina barn i någon av krubborna eller i banavärn behöver de ej utackordera dem för det egna förvärvsarbetets skull. Fem trappor upp har spädbarnskrubban fått sin plats och utgöres av två rum för flaskbarn med sex i varje och ett större rum för barn från nio månader till två år, mjölkkök, badrum föreståndarinnerum, samt en terrass åt söder där småttingarna kunna flyttas ut några timmar om dagen. I samma våning mot norr ligger även ett studierum för ritning och målning.

Barnkrubborna och skolköken skötas av föreningen för husmodersskolor med barnavård, som hyr samtliga till denna verksamhet hörande lokaler. Övriga avdelningar kommer att omhänderhas av härtill utsedda personer, föreningar eller klubbar.

Husets båda avdelningar förses med värmeledning, gasspisar och elektriskt ljus. Gården anordnas med planteringar och gräsmattor, samt en sandhög för barn att leka i, och utanför ett flertal fönster uppsättas lådor för blommor. Som entreprenörer för byggnaden har antagits byggnadsfirma Ahldin  och Nordström”.

Tänker att så mycket går igen och samstämmer med den verksamhet vi startade på Bergsundsskolan. Musik, bild, konst, läsning, mat och det sociala hänsynstagandet m. m.
Mycket i denna ansökan hade mer än väl kunnat vara med i vår ansökan som vi gjorde till Skolverket 1993.

Fastnade för ordet ”barnvärn” och har kommit fram till att det var dåtidens ord för fritidshem. Att värna om skolbarnen är något vi alla både vill och kan ställa oss bakom!

2. Långholmsgatan

Publicerat den 15 augusti, 2021     Lämna en kommentar

Långholmsgatan fick sitt namn i samband med namnrevisionen 1885 inför nyregleringen av stadsplanen på västra Södermalm. Namnet avsåg en planerad gata från Söder Mälarstrand till ”strandplatsen vid Jacobsberg” (Jakobsberg var en nu riven gård som låg strax sydväst om korsningen Hornsgatan och Långholmsgatan). I färdigt skick kom Långholmsgatan att, tillsammans med västligaste delen av Högalidsgatan, motsvara den tidigare gatusträckning som kallats Spinnhusgatan (1820) och Långholmsvägen (1850).

Många av Långholmsgatans bostadshus tillkom åren 1911–1914. Detta var en lugn men fattig del av Södermalm. 
Vi börjar med en bild ifrån början av 1900:talet.

Sedan följer en karta över området från början av 1900:talet för att se hur gatornas sträckning ut. Lägg även märke till stambanan (järnvägen) som gick genom Ligna, nuvarande Drakenbergsområdet.

Ytterligare två foton från Långholmsgatan. Den första bilden är enligt uppgift från 1921 och den andra är från 1923, sedda från varsitt håll.

Om ni förstorar och studerar bilderna väldig noga så ser vi huvudrollsinnehavaren! Det hus som byggdes 1913-1914 och fick gatuadressen Långholmsgatan 16, nuvarande gatunummer är 22 – 24.
Vi missade alltså ett 100 års jubileum för några år sedan.

Det har funnits tre långlivade hyresgäster på denna adress och Bergsundsskolan finns fortfarande kvar:
1914 – 1946 (32 år) Maria Husmodersskola.

1947 – 1985 (38 år) Hemgården Bergsundsgården.

1993 – (över 30 år) Bergsundsskolan.

Mina efterforskningar om detta hus, där jag tillbringade den största delen av mitt arbetsliv (42 år) har varit fruktbara, så det kommer att komma mer! Det är jag skyldig Natalia Frölander och huset med en sådan fantastisk historia …

1. Natalia Frölander

Publicerat den 14 augusti, 2021     Lämna en kommentar

Var verksam som folkbildare och filantrop i Stockholm vid sekelskiftet runt 1900: talet och en av grundarna (1909) av Stiftelsen Maria husmodersskola.

”Den 9 juni 1883 gifte sig Natalia Frölander med byråassistenten, sedermera bankdirektören, Henry Theodor Frölander. De bodde under några år i Hedvig Eleonora församling i Stockholm. Theodor Frölander var född 1856 i Göteborg där han också hade tagit realexamen, därefter studerade han i Uppsala. I Uppsala umgicks han i de radikala kretsar som 1882 kom att starta studentföreningen Verdandi. I kretsen kring Verdandi fanns bland andra Knut Wicksell och Anna Whitlock. Både Henry och Natalia Frölander blev medlemmar i Verdandi, och umgänget med bland andra Knut Wicksell och Anna Whitlock, liksom med Ellen Key, varade under många år.

I slutet av 1800-talet var en tredjedel av Stockholms invånare inflyttade för att söka sig arbete och det var svårt att finna bostad. I andra länder hade det börjat växa upp villastäder kring storstäderna och med inspiration från England bestämde sig Henrik Palme för att försöka få stockholmare att flytta utanför stadens gränser till den närbelägna men ändå lantliga idyllen Djursholm. År 1889 fanns ett prospekt framtagen för villastaden och i december 1890 flyttade paret Frölander till området. Andra kulturellt frisinnade som lockades av att komma bort från stadens myller var, förutom initiativtagaren Henrik och Anna Palme, även Anna Whitlock, Knut och Anna Bugge Wicksell, samt Natanael och Elsa Beskow. Flertalet av de aktiva kvinnorna i Djursholm, bland dem Natalia Frölander, Elsa Beskow, Louise Woods-Beckman, Signe von Kock och Alice Tegnér, tog initiativ till en insamling för att upprätta en föreläsningssal för Djursholms arbetare så att även dessa skulle få ”vederkvickelse och bildning”.

Möjligen hade Natalia Frölander fått idéen till att ge arbetare möjlighet till att bilda sig efter arbetsdagens slut av föreningen Tolfterna. År 1892 bildades föreningen Tolfternas samkväm för kvinnor från olika yrkesområden. Initiativtagarna var Ellen Key, Amalia Fahlstedt och Elna Tenow. Syftet med föreningen var att ge Stockholms kvinnliga arbetare en inblick i ett annat skikt av samhällslivet, samt att skapa kontaktytor mellan och socialt utbyte över klassgränserna. Föreningens kärna utgjordes av en samling bildade kvinnor som bjöd in kvinnliga arbetare till möten. Varje grupp hade en ledare och Natalia Frölander var från starten och fram till sin död en av ledarna. Genom hennes vackra handstil får man en god inblick i föreningens arbete. Till dess 50-årsjubileum gav hon tillsammans med en annan av föreningens mer aktiva medlemmar, Anna Lindhagen, ut en jubileumsskrift om Tolfternas verksamhet. Andra medlemmar i Tolfterna var bland andra Betty Hirsch, Anna Whitlock och Elin Engström.

Flera av kvinnorna kring Tolfterna var även med i andra folkbildande och filantropiska verksamheter i Stockholm kring sekelskiftet 1900. För Natalia Frölanders del ledde hennes engagemang till att hon blev engagerad i en rad föreningar och styrelsearbete. En av dem var ”Föreningen för folkbibliotek och läsestugor”, som bildades 1900 och hade som målsättning att etablera läsestugor i Stockholms arbetarkvarter. Natalia Frölander och Anna Lindhagens praktiska arbete med att öppna upp läsestugor i bland annat i Maria församling lovordades. 

Efter makens död i mars 1908 verkar Natalia Frölander ha gått in i en ny fas beträffande sin filantropiska gärning. År 1909 var hon med och grundade Stiftelsen Maria husmodersskola. Dess uppgift var från början att ge matbespisning till fattiga barn, men snart utvidgades syftet. Hushållsskolan kom även att ge unga flickor som slutat folkskolan utbildning i husligt arbete och barnavård. De första åren hade hade husmodersskolan lokaler i Maria och Katarina folkskolor.
Lisen Bonnier och Betty Hirsch, båda Tolftmedlemmar, fanns bland grundarna och Natalia Frölander, som var styrelseledamot lät 1913 bygga en fastighet i hörnet Folkskolegatan/Långholmsgatan på Södermalm .

Kring samma tid var Natalia Frölander med och bildade ”Kvinnoklubben”. Hon var klubbens första ordförande. När klubben firade 50 år beskrevs hur den för många isolerade kvinnor blivit ett andra hem, där de mött ”värme, vänskap och stimulans i vardagsslitet”.

Natalia Frölanders engagemang i föreningar var stort, förutom de tidigare beskrivna var hon bland annat medlem i Sveriges Kvinnliga Fredsförening, ”Nationalföreningen mot emigrationens nationalinsamling” och ”Fredrika-Bremer-Förbundet”.

Ofta korsades de olika nätverkens vägar. Exempelvis blev Anna Almqvist, arbeterskan som drev Tolfternas bibliotek, föreståndare för Folkbiblioteket i Katarina församling, och en av initiativtagarna till Stockholms Allmänna Kvinnoklubb, Amanda Horney, fick ekonomiskt stöd av Natalia Frölander så att hennes son kunde läsa vidare på Anna Whitlocks samskola.

Källa: Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (artikel av Johanna Ringarp), hämtad 2021-01-05.

Om vi haft den här kunskapen när vi startade Bergsundsskolan 1993 så hade givetvis Natalia Frölander fått en plakett och en hedersplats i trapphuset.

Det är därför Lena och jag alltid sa att den positiva stämningen i huset sitter i väggarna. Fast vi visste inte varför! Nu vet vi! Arvet från Maria husmodersskola, Bergsundsgården till Bergsundsskolan löper som en röd tråd genom hela nittonhundratalet till nutid.

Personligen blev jag väldigt glad över den här upptäckten för texten gick helt i linje med ett annat projekt jag precis avslutade vid årsskiftet 2020, där Kamala Harris följande ord spelade en stor roll. Harris som i sin tur citerade Hillary Clinton från den 17 november 2016.

”Till alla unga flickor som tittar … tvivla aldrig på att du är värdefull och kraftfull och förtjänar alla chanser och möjligheter i världen”.

När Natalia Frölander dog 1951 (93 år gamma) sörjdes hon av många, inte minst av sin fosterdotter Maj. Nu vilar hon på Djursholms begravningsplats i Stockholm.

Fakta:

Vänner och kollegor.

• Kollega: Ellen Key
• Kollega: Amanda Horney
• Kollega: Elsa Beskow
• Kollega: Emilia Broomé
• Kollega: Betty Hirsch
• Kollega: Anna Lindhagen
• Kollega: Kerstin Hesselgren
• Kollega: Anna Whitlock

Natalia Frölander var medlem i följande organisationer:

• Tolfterna
  Medlem
• Sveriges Kvinnliga Fredsförening
  Medlem
• Föreningen för folkbibliotek och läsestugor
  Medlem
• Nationalföreningen mot emigrationen (senare Sällskapet Hem i Sverige)
  Medlem, egnahemsfonden, Stockholmskretsen
• Stiftelsen Maria Husmodersskola
  Initiativtagare, styrelseledamot
• Svenska fredsförbundet
  Medlem, revisorssuppleant
• Kvinnoklubben
  Ordförande, fr o m 1907 medlem