24. Berör

Hittade ett foto från 2015 med en liten detalj som knappt märktes i huvudbilden, men som väckte starka känslor. Jag förstorade den enskilda delen och gjorde om den väldigt suddiga bilden till ett litet konstfoto.

Motivet berörde mig väldigt mycket när jag av en tillfällighet fick syn på fotot för över ett halvår sedan och jag har försökt förstå varför? Då förstod jag att den skulle bli ingången till en kommande text som måste värka fram, men att det måste få ta den tid som behövdes. Ett halvår senare var tiden mogen. Det är dags att försöka formulera texten och på samma gång måste jag erkänna att det är lite spännande att få läsa slutresultatet.

Fotot framkallade en så kallad ”aha” upplevelse för att jag kände igen mig själv i just den situationen. Ofta när jag satt mig ner för att tänka har det smugit fram något barn och satt sig väldigt nära, eller i mitt knä. Troligtvis för att jag tillåtit det. Ibland har vi kunnat prata förtroligt, ibland har vi skämtat eller pratat om vardagliga ting och andra gånger har vi bara suttit tysta och tittat på när de övriga barnen lekt framför våra ögon.

Många gånger har jag tyst kunnat fundera över olika problem på skolan och hur det ska lösas på kontoret eller i barngruppen. Det kanske utifrån har sett ut som ett bekvämt och lite slappt förhållningssätt, men har egentligen varit stunder för viktiga reflektioner över sakernas tillstånd och hur det bäst ska gagna arbetet på skolan i barngruppen. Det tror jag samtidigt har skapat ett varaktigt förtroende mellan mig och barnen. Stunder där det oftast hände var på morgonsamlingarna, vid bordet bredvid grillen i Högalidsparken, i gungställningen, eller i soffan på Balder när jag öppnade på skolan. Även när det lugnat ner sig efter en konflikt eller om det bara behövdes lite tröst och vänliga ord i förbifarten. Men det kunde också ske för att de tyckte det var lugnt och skönt att ta en paus från det vardagliga fritidslarmet och vila en stund i en trygg famn.

Under ett par års tid, som pensionär, har jag fått bekräftelse för att förtroende som skapas under dessa viktiga lågstadieår visar sig hålla över tid. Det är en viktig lärdom som jag vill dela med mig av. Jag har försökt att belysa det här på bloggen i andra inlägg och nu kommer ytterligare några exempel.

Till att börja med förde fotot mig bakåt i tiden, till hösten 1974 och Sofia småbarnsskola som ligger på Fjällgatan, Södermalm. Hade just fyllt 24 år och det var ett omvälvande skeenden i mitt liv. Beslutet att sluta arbeta inom resebyråbranschen efter fem år och helt byta inriktning var taget. Det var ett stort steg, men mitt beslut var orubbligt, dessutom låg det i tiden. Det saknades män inom barnomsorgen och vi togs emot med öppna armar. Jag kände mig mer än välkommen, redo och manad!

I dagisgrupper där jag började min fyramånaders praktik fanns det ett barn som kom att ty sig lite extra till mig, trots att det fanns andra vuxna som arbetat där längre. Som ny praktikant förundrades jag över varför hon alltid sökte sig till mig när hon var ledsen, eller för den delen blev sprudlande glad då jag steg in genom dörren på morgonen. 

Jag var tämligen outvecklad känslomässiga och därför framkallade hennes reaktion både omvälvande och en oförklarlig positiv känsla. När hon glatt kom springande och ville krama om mig eller bara sitta i mitt knä och prata. Vill också minnas att vi bland annat satt i en liten barngungstol som jag knappt fick plats i. Dessutom fick det till följd att det smög sig in ett oförskämt bra självförtroende som sedan dess varit bestående under mina fortsatta 42 år i arbete med barn, på dagis, fritids, kollo, MSV och skolan. Känslan av att vara den som fick chansen och möjligheten att kunna skapa trygghet, men även förtroenden genom att bara lyssna, ta sig tid och trösta eller skratta tillsammans, gav mersmak och en inre stolthet. 

• Vem vet annars hur länge jag blivit kvar i yrket? 

Sedan dess sa jag alltid tyst till mig själv, ge det bara tid, för tillsammans kommer vi att åstadkomma underverk. Ge inte upp trots att det ibland känns mörkt och tungt, utan orka bara lite till så kommer belöningen och i slutändan kommer den vara varaktig och ovärderlig.

Efter denna inledning väljer jag att rikta in mig på åttiotalet och förmedla en återupptagen kontakt (från i mars 2021) med ett barn, född 1976, som jag hade i fem år på Långholmsgatan. Hon gick både på fritids och senare MSV där jag också jobbade. Det började med en gammalt foto på Långholmsgatan som jag lade ut på mitt Instagramkonto med medföljande text.

”Långholmsgatan, Folkskolegatan troligtvis någon gång i slutet av nittiotalet (efter oktober 1998 då buss 4 började gå), eller i början av 2000. Då fanns Söders Livs fortfarande kvar på adressen.
Motivet är förutom Högalidsspången även port 24 där Hemgården Bergsundsgården länge låg (numera Bergsundsskolan).
Har säkert gått över den här gångbron över tjugotusen gånger och då lägger jag mig ändå på en låg siffra. Har alltid tyckt om att se när skolbarnen gick över bron på väg till eller ifrån någonting. Det gav mig märkligt nog ett inre lugn. Spången symboliser för mig hembygden Hornstull …”

En kommentar till inlägget kom som en blixt från en klar himmel och det löd kort och gott,
”Du gav mig lugn”

Orden värmde:

Jag läser det tyst för mig själv:
Du
gav
mig
lugn

Det snurrade till i huvudet och hastigt och lustigt var jag tillbaka till mitten av åttiotalet. Minnen från Bergsundsgården strömmade fram. Inte så många klara och skarpa minnesbilder utan mer en stark känsla av samhörighet och glädje. Med lite vånda bestämde jag mig för att svara på hennes kommentar och dagen efter följande rader till henne:

Hej!
Det har gått väldigt många år sedan vi sågs och talades vid, säkert över trettio år, men jag kan säga att under alla dessa år har du fortsatt poppat upp i mina tankar med ojämna mellanrum. När jag läste dina ord: ”Du gav mig lugn”, tolkar jag det som något positivt du fick med dig på ditt livs resa. Jag hoppas att du har haft ett bra liv under alla dessa år. Har sett på ditt Instagramkonto att ni har två fina barn. På ett foto hade din son en Hammarbydress på sig vilket gladde mig speciellt.

…
Hej! Vad härligt att höra av dig efter alla år.
För mig var du min klippa när jag var ett orolig flicka som inte viste vilket ben jag skulle stå på. Den som lyssnade, tog sig tid och alltid hittade det som var bra. Du fick mig att tro att även jag skulle kunna saker och ha en plats i tillvaron. Det har jag burit med mig i livet som en skatt. Tack LåN för allt fint jag fick med mig. Jag har tänkt på dig under mitt liv. Du kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta.

De påföljande dagarna började jag söka efter gamla foton från den här tiden som jag sedan skickade till henne med jämna mellanrum. Bilderna fanns inte digitalt utan jag fick plocka fram dem ur fotoaskarna från flyttkartonger jag hade i garaget på Fårö . Sedan fotograferade jag av dem med min mobil. Hittade även en gammal teckning hon gjorde till mig som jag skickade till henne med följande kommentar:

Hej igen!
Se vad som dök upp i gömmorna. Ska vi ta och presentera din teckning till mig, på min 35 årsdag, som jag min vana troget har sparat. Du gjorde den i september 1985. Nu är det inte teckningen i sig som är viktig, trots att den onekligen har sin charm. Det är budskapet i texten och omtanken som värmer. Roligt också att få bevisat för mig själv att jag redan då rimmade och lekte med ord. Känns som jag alltid har gjort det.

Kan jag hjälpa dig med att hitta lite mer av din barndom med mina foton hjälper jag mer än gärna till. Det blir lite som hjälp till självhjälp eftersom jag då också får upp bortglömda minnesbilder. Det jag minns av dig är att du hade en flödande fantasi och fantastisk humor och ett underfundigt leende. Men vid vissa tillfällen när jag inte visste var du var och gick runt och letade, kunde jag hitta dig sittande för dig själv och funderade. Grubbla kanske man kan säga. Men betänk, det är inget fel att vilja söka lite lugn och ro. Dra sig undan från det vardagliga fritidsstojet.

Barn är olika och varje barn måste man närma sig på olika sätt. Det finns inget kvick fix utan det tar tid att hitta rätt ingång. Då blir det i regel fantastiska resultat. Jag tyckte du slutade femman på msv Spången med flaggan i topp.

Det gick några dagar men jag kunde inte släppa texten på teckningen. Jag funderade över varför hon skrev ”jag längtar till dina rimord”.

• Varför ordet längtar? Var jag inte på fritids under den tiden?

Opererade jag mitt knä?? Nej inte 1985. Får inte ihop det? Men jag lät det bero, så plötsligt en sen natt gick det upp ett ljus. Jag gick barnskötarutbildningen hela den höstterminen. Direkt efter mitt kollojobb på Bergängen, Barnens Ö började jag plugga och kom tillbaka först till vårterminen. Men givetvis var jag ofta på fritids och hälsade på under hösten.

Tror att dina rutiner blev lite annorlunda när jag inte fanns på plats. Därav orden till mig som andades saknad, som jag inte riktigt förstod då. Det är först nu med en mer erfaren pedagogblick jag förstår dessa saker.

Den återupptagna kontakten satte igång så många tankar och gjorde, på grund av pandemi och isoleringen, det möjligt att sätt funderingarna på pränt som jag sedan förmedlade till henne vid lite olika tillfällen. Här kommer vissa av dessa tankar i sammanställd form, men de lite mer privata lämnas inte ut …

För det första: Är det egentligen så många vuxna som kommer ihåg sin egen barndom detaljerat? Tror att det man minns är ögonblick som gav extra stora känslosvall. Tillfällen som var positiva eller negativa, men inte något exakt detaljerat minne av händelsen. Vi blir äldre och då tror jag att onödiga detaljer suddas ut för att ge plats för nya intryck.

Därför är jag ganska säkert på att egna barndomsminnen måste de vuxna hjälpa till med att påminna om. Det tror jag inte vi klara av själva. T.ex. om du som vuxen ser foton på dig själv som barn, så måste du vara tillsammans med någon äldre som var med när bilden togs och få berättat vad som hände runt omkring bilden. Detaljer som inte syns. Då kan du kanske minnas hur det var på ett ungefär, eller också köper du förklaring och gör den till din egen minnesbild och är nöjd med det. Det duger bra för det mesta.

Att ta fram några foton på sig själv som betyder något och sedan skriva ner vad som spontant kommer upp hjälpte mig tillbaka till lite av min egen barndom. När jag tar fram äldre texterna och läser dem nu är jag glad att det finns på pränt. För minnet har börjat svikta och då blir mycket av det jag tidigare skrivit en egen liten aha upplevelse.

^{Nu behövs det ett par foton för att lätta upp textmassan och då väljer jag ett par bild från Bergsundsgården 1977 som egentligen är värd en egen fördjupad berättelse, men det får vänta. Tycker bara att bilderna passar så bra in i det jag vill få sagt. Eftersom dessa två foton berör mig och jag kommer fortfarande ihåg alla barnens namn. De är födda 1969 och 1970.}

För det andra: Tankarna gick bakåt i tiden till 83/84 då du började på Bergsundsgårdens fritids. Du och andra ettagluttare var inte nya för oss som jobbade på fritids. Flera av er gick på daghemmen på våningarna ovanför och vi träffades i trapphuset ganska ofta. När ni sedan började på fritids delade vi in barnen i olika faddergrupper och jag blev din fadder. Vilket jag är glad för när jag nu ger mig möjlighet att tänka tillbaks.

Märkligt att det nästa är fyrtio år sedan och jag minns det som en lycklig period i mitt liv, på fritids, på kollo, facket i Kommunal, Hammarby bowling och med arbetet på personaltidningen ”med andra ord”. Fattar inte själv hur jag orkade med allt engagemang när jag blickar tillbaka. Alla kvällsmöten på vardagarna och bowlingen på helgerna. Men mitt andningshål var fritids och er barn. Där fanns det ingen deadline att ta hänsyn till utan tilliten, glädjen, förtroendet och vänskapen fick ta den tid det tog.

När du började på fritids arbetade jag halvtid på personaltidningen med andra ord och kom till fritids först lite före kl. 12:00, som jag minns det, för att käka lunch. Sedan var det över en halv timme kvar tills jag gick på mitt schema. Då gick jag alltid ner till fritids kontor på en trappa för att vila på soffan. Det gick inte många veckor innan du och din kompis H upptäckte det och sedan kom ni alltid in dit efter skoldagens slut för att prata, skoja eller berätta om tråkiga eller roliga saker som hänt i skolan.

Först tyckte jag att ni störde, men det tog inte många veckor innan det blev en av dagens höjdpunkter. Jag började se fram emot den stunden, för det gav mig välbehövlig energi. Tror att det var då det blev viktigt för mig att det skulle gå bra för dig, men mitt engagemang kanske gick till överdrift sett utifrån.

Då 1983 hade jag ingen som helst utbildning utan jag gick på den erfarenhet jag fått av att arbeta med barn från 1974, på dagis, fritids och kollo sedan 1978. Skrev också en bok om mina kolloår som kom ut 1988.

Det var en tid då leksinnet fortfarande fanns kvar (fast det har egentligen aldrig försvunnit) och det riktiga vuxenlivet ville inte riktigt starta för mig. Det skulle komma senare, med giftemål, eget barn, vuxenansvar, utbildning och en egen friskola tillsammans med Lena.

Nästa prick tio år efter det att du klev in på fritids startade Lena och jag Bergsundsskolan på Långholmsgatan och tillslut fick vi huvudansvar för 23 anställda och hundraåtta barn. Ansvaret blev med åren tyngre med mycket mer administration, som om jag ska var ärlig aldrig riktigt trivdes med. Min spelplan var i barngrupper det var där jag fick möjlighet att använda mina så kallade ”talanger”, leksinne, humor och empati gentemot barn. Därför såg jag alltid till att vara två eftermiddagar i veckan i barngrupp på Bergsundsskolan, oavsett hur mycket pappersjobb, bokföring och annat administrativt jag hade. Det fick vänta! Hoppsan, en lite utvikning, men jag stoppar där.

Nu tror jag att jag fått fram all bakgrund jag kan komma ihåg, tillsammans med foton från din barndom på fritids. Nu kan jag bara försöka förklara för dig, så gott det går, var bilderna togs och svara om du har några frågor om dem?

Hon hade lite frågor och var väldigt glad för alla fina minnen och bilder som jag hade skickat. Hon var också nöjd med att veta att jag mådde bra och tackade för alla fina år hon fick som barn.

Då avslutar jag denna tillbakablick på ett åttiotal som var helt annorlunda när det gällde arbetet med barn, i alla fall om vi jämför med den tid vi lever i nu. Sedan vill jag även lyfta några händelser i närtid från i april och maj 2022.

Lördagen den 2 april kl. 10:07 strosade jag långsamt upp ifrån tunnelbanan i Hornstull. Lite småkyligt men det var en väldigt vacker solskensdag. Hade gott om tid så jag stannade till just innan Bergsundsskolan och tittade upp mot himlen. Då fick jag ett infall att fotografera skolan underifrån. Kan inte komma på att jag gjort det någon gång tidigare. Fotot här ovan blev det maffiga resultatet och direkt efter det var taget fick jag den här tanken i huvudet när jag stod under Högalidsspången:

Att ge av sig själv till barn är i själva verket en egoistisk handling för ju mer du ger desto mer får du tillbaka!

Jag har haft ynnesten att möta så många barn från mina sista år i efterhand på Bergsundsskolan, i större grupp som under oktober evenemanget, men även i lite mindre grupper eller enskilt. Dels på promenader, men även vid fikatillfällen.

Just nu har jag mer eller mindre kontakt med 18 st. gamla Odenbarn (2005), numera ungdomar just i gränslandet till vuxenlivet. Det har varit en personlig förmån, ”pensionsförmån”, som inte går att värdera i pengar. Förstår knappt själv hur det gått till? Jag har lyckats berika mitt liv som pensionär på ett ovanligt trevligt sätt och de är alla en del av detta.

Det jag vill ha sagt är att det finns så mycket klokhet och fina tankar i den här gruppen ungdomar. Jag slås av att det är så många av er som fortfarande håller ihop. Jag har fått bevis för att ni faktiskt också känner er lite stolta över att fortfarande träffar vuxna som känner er från lågstadiet. När ni berättar om det för era nya gymnasiekompisar så tror de tydligen att det inte är sant. Det var rörande att höra när ni berättade om det och det ska bli underbart att se alla tillsammans igen. Då ni också får möjlighet att också träffa flera andra av er lågstadiepersonal i slutet av april.

Torsdag den 28 april träffades ett antal Odenveteraner, mitt under den hektiska skolarbetsperioden. Då nationella prov, uppspel och skolutflykter konkurrerade om uppmärksamheten. De är födda 2005 och går nu i första ring. Förutom alla dessa fina förmågor närvarade även jag och ytterligare tre av deras personal.

Fick också meddelanden från flera 2005:or som var ledsna över att de inte hade möjlighet att komma av skilda skäl. Men jag tror att den här ursäkten sticker ut lite extra och korrespondensen mellan oss blev lite speciell på grund av mitt välkända och stora musikintresse.

……
Hej LåN!! Gud förlåt att jag inte har hört av mig det har varit så mycket i skolan. Det är så att idag har jag haft solokonsert och måste stanna kvar i skolan och kolla på resten av personerna som uppträder för att visa mitt stöd. Jag kommer inte idag men du får hälsa alla från mig och ha det så mysigt. Förlåt igen men om du vill kan du få se en video från när jag körde ☺️”

Mitt svar:
Du är alltid förlåten! Hade däremot aldrig förlåtit dig om du missat din solokonsert. Skulle gärna ha varit en fluga på väggen under ditt uppträdande. – Är du nöjd nu efteråt?
Givetvis vill jag se videon med dig. Väntar på den med förväntan.
//LåN

……
Fick direkt en film tillbaka där hon sjunger låten ”I Don’t Need No Doctor” och svarade omedelbart efter jag sett framförandet.
Kanon! Den här gamla blues låten som Ray Charles spelade in 1966. Hur letar din generation upp så här bra låtar? Snyggt jobbat!

……
Snabb replik:
Ahah va roligt att du gillade den. Jag lyssnar mycket på gammal musik och om du vill kan jag skicka min Spotify spellista så kan du få en titt på va jag gillar☺️

Ska inte bli långrandig men på hennes spellista hittade jag låtar med Prince, Jimmi Hendrix, Nina Simone, Amy Winehouse, Monica Zetterlund, Aretha Franklin, Quincy Jones, Otis Reding, Bob Dylan, Bo Kasper, Curtis Mayfield, B.B. King, Fleetwood Mac, Willie Dixon med mera. Det såg jag inte komma och det självklara svaret blev kort och gott.

• Hör och ser att du och jag måste prata musik framöver!

Två veckor senare träffades ännu en grupp Bergsundsskolebarn som var två år äldre (födda 2003) numera ungdomar, tillsammans med mig och två av deras gamla Idunpersonal.

Bägge dessa två träffar kan bara beskrivas med ett enda ord:

• Succé!

Måste bara få berömma alla er som var närvarande på dessa två träffar, både ungdomar och vuxna. Det var en fröjd att vara med på dessa möten där dåtid blev till nutid och tvärt om.

Efter att alla försiktiga artighetsfraser avhandlats, lossnade det rejält och minnesbilderna från lågstadiet släpptes fritt ut i luften och fångades upp av den som kände sig manad. Tror att många minnen kom tillbaka nu när vi var så många som kunde dela med oss av olika egna detaljer. Själv hade jag helt glömt bort att ett barn fastnat i cykelhjulet med sitt ben och gick gipsade på Balder (förskoleklassen) den första tiden.

Det är också viktigt att hålla våra minnen vid liv. För minnen lever utanför tiden, de har ingen början eller slut och är så viktigt för vår fortsatta resa in i framtiden.Tänk på att även småsaker kan vara viktiga, för dessa kan efteråt plockas upp vid behov och visa sig långt mer betydelsefulla än vad vi först trodde.

Andra samtalsämnen från lågstadiet som kom upp och väckte glädje var Temaupptakterna, Stenåldersdagen på Forn-Åker, skridskor i Vasaparken, Olympiaderna, kollovistelserna på Barnens Ö, friluftsdagarna på Rudan, Bäverspåret på Hellasgården, skoljoggen runt Trekanten, symaskinskörkortet, men även den fina kontakten vi vuxna hade med både barnen och föräldrarna. För mig är det beviset på att de årligen återkommande traditionerna, aktiviteterna är grunden för ett framgångsrikt resultat. Det berikade vardagen på skolan. Även Bergsundskolesången togs upp.

”Godmorgon alla Bergsundsskolebarnen här idag
på Freja Idun Oden Balder
hoppas ni mår bra
Godmorgon, godmorgon allihop
Didom didom, didom didom didom” …

Det som jag också slogs av är hur försigkomna alla ni 16/17 och 18/19 åringar är. Många hade redan klart med olika sommarjobb. Blir tack vare den informationen lite sugen på att fika i Sandhamn, Kalhälls gård, Långholmens värdshus och Fotografiska bland annat. Tre stycken är konfirmationsledare i olika församlingar. Tre spelar i Hammarby dambandy varav två stycken i A-laget. Två tränar tolvåringar i basket och de spelar också själva tillsammans. Vi kom, lite skämtsamt, fram till att om du börjar spela basket i mellanstadiet blir du garanterat två meter lång i slutet av högstadiet.

Alla vuxna som var med på de bägge fikaträffarna arbetar fortfarande med barn och kommer nog göra det till sin pension. Det är helt i min smak. Landet behöver människor som månar om det uppväxande släktet och samtidigt tänker långsiktigt.

Det fina i kråksången är att jag fortfarande, trots att ni nu är i gymnasieåldern, skymtar glimtar av det lilla lågstadiebarnet, som inte helt har försvunnit för mig, men det håller sakta men säkert på att försvagas, av naturliga skäl. Ni är nu på väg på er egen spännande resa, men även tillsammans och jag kan redan nu se de fantastiska personer som sakta och säkert kommer göra sig redo att axla vuxenrollen med bravur.

• Alla lyckönskningar på den resan!

Kan varmt rekommendera andra som arbetar inom barnomsorgen och skolan att ta kontakt med sina gamla lågstadiebarn för att träffas och samtala under gemytliga former. Utbyta minnen, men även tala om framtiden. De blir väldigt glada och är positiva till lite feedback från sin lågstadietid. Samtidigt blir detta en värdefull återkoppling för oss som arbetar/arbetade inom yrket. Tror att det är en väldigt viktig erfarenhet för dem att ha med sig i bagaget in i deras vuxenliv. Det gör ingenting om det gått lång tid sedan man sågs. För det är aldrig försent!

Mitt nya mantra i kontakten med gamla barn är numera:

Oväsen stör
Väsen berör
Du är väsen
som får mig på
gott humör som berör

Om vi inte hörs och syns så ha en fantastisk sommar och fortsätt er fantastiska väg in i vuxenlivet. Trodde inte det var möjligt men kontakten med många av er har fördjupats. Nu ser jag inte er som en sammanhållen grupp utan som individer men med en otrolig fin gemenskap.

• Stolt att få kalla mig er vän!

En avslutande episod fick jag till skänks i absolut sista minuten:

Fredagen den 20 maj, fick jag en följförfrågan på Instagram. Var lite trött så jag fick fundera ett tag på vem personen kunde vara. Men när jag insåg vem det kom ifrån godkände på stört och med glädje. Direkt kom ett meddelande från henne:

– Hej LåN hur är läget?!

Det var väldigt kul att få möjlighet att höra av mig till dig. Vi får tacka Stella för att hon nämnde att du hade Instagram. Jag blev något obeskrivligt glad och ville genast ha namnet på ditt konto så jag kunde kontakta dig. Vilket nu i efterhand får mig att häpna, att så mycket glädje kunde fylla ett rum av att något så simpelt som ett namn. Du var en vuxen som satte sina spår i mig.

Det händer att jag tänker på små visdomsord du sa till mig lite titt som tätt. Ibland märks det inte att tiden har gått, förutom att jag inte är 10 längre. Det känns som att det var igår jag sa hej då till alla på skolan.
Även om man inte vet eller förstår allt som liten, så var det något med dig. Kommer ihåg att det var något tryggt med din närvaro. Jag var ju inte det lättaste barnet att ha att göra med, men minns att det ändå var något lugnande med att få vara med dig. 

Texten är från ett barn som jag inte har träffat sedan 2014. Vi började skriva till varandra om hur vi har det nu och lite om vad som har hänt under de här åtta åren sedan vi sågs sist. Blev väldigt glad på grund av omständigheter jag inte tänker gå in på här. Men omedelbart tänkte jag på ett foto som togs på oss två den 26 maj 2011. Har alltid tyckt att det är är en underbar bild på mig tillsammans med ett barn. Ett foto som berör och en perfekt bild att avrunda det här blogginlägget med. Den belyser det mesta jag vill få sagt:

– För en bild säger mer än tusen ord!

Det kändes självklart, men onekligen lite märkligt och på samma gång helt fantastiskt. Med tanke på att jag var mitt uppe i arbetet med den här texten när hon hörde av sig. Jag frågan givetvis om jag fick tillåtelse att lägga upp bilden och den text hon skrev till mig. Fick direkt ett positivt besked. Därför kan detta blogginlägg nu avslutas på ett bättre sätt en jag någonsin hade kunnat drömma om och inte nog med det!

Dessutom var hon under tre år en ett år äldre fadder till barnet som sitter mellan mina ben på den första fotot som inleder hela den här textmassan.

– Vad är oddsen på det?