59. Det slumpades sig bara så …

… att jag hamnade på Långholmsgatan 24.

Som ett experiment gick arbetsprocessen inför detta inlägg till på detta sätt. Först skrev jag min egen text precis som vanligt. Sedan kopierade jag in allt till en AI – assistent (artificiell intelligens) och bad om synpunkter och en omskrivning. När det var gjort gick jag igenom den nya texten och gjorde ytterligare en egen omskrivningar.

Samtidigt kom jag på att det skulle passa bra att koppla ihop den med mitt tidigare blogginlägg ”Slumpknappen”. Tog då detta inlägg och gjorde om processen och lät AI skriva om även detta. Sedan kopplade jag ihop dessa två texter och gjorde en egen passande avslutning.

Det här är alltså ett blogginlägg som är gjord med hjälp av M365 Copilot. Den handlar om hur små, till synes obetydliga val eller tillfälligheter kan styra hela ens livsbana och om att stanna upp vid ”tänk om”-ögonblick som definierar allas våra gjorda val.

Så nu är frågan? Är det min text eller är det AI som ska ha cred? Kanske är det båda två?

Med det sagt över till blogginlägget:

Metaforen för ”tillfället”

Tillfället och möjligheten är en symbol för de händelser vi inte kan styra över, men som får enorma konsekvenser. Det handlar om de där ögonblicken där man väljer en väg istället för en annan, möter en specifik människa på en buss, svarar på en viss platsannons. Eller glömmer någonting hemma, får gå tillbaka och därmed blir livsresan en helt annan än det skulle ha blivit om du inte glömt. Vem trycker på knappen och varför hamnar vi just där vi hamnar?

Vägen till Långholmsgatan 24

T.ex. min egen resa till det hus där jag kom att arbeta i 42 år. Hur osannolikt det var att jag just hamnade på Bergsundsgården 1975. Hade jag inte valt att byta yrke eller inte ringt till Centralföreningen eftersom Socialförvaltningen inte svarade i telefon skulle hela mitt yrkesliv, alla vänskaper och alla möten med oräkneligt med barn aldrig ha ägt rum. Människomöten som blev slumpens skörd.

Relationer som formar oss människor till det vi kommer att bli. Många viktiga personerna i ens liv – kollegor, en som blev livskamrat och elever som lämnat djupa avtryck, både på fritids, MSV och skolan – bara finns där tack vare att slumpen förde oss samman i just detta hus vid Hornstull. Förundras över hur tätt sammanvävda våra liv blev med människor som vi från början inte hade någon koppling till.

Tid och perspektiv

Det finns en filosofisk dimension när jag ser tillbaka på mitt liv som en lång kedja av händelser utlösta av den osynliga slumpen. Vi ser inte betydelsen av en händelse förrän långt senare, när tiden har gått och vi blicka bakåt och se mönstret. Slumpen är inte något kaotiskt eller skrämmande, utan snarare något vackert som ger livet dess unika form.

En hyllning till det oväntade

Vi får bara acceptera och vara tacksamma. Även om man kan planera mycket i livet, är det de oplanerade ögonblicken – när tillfället kommer – som ger livet dess färg och mening. För mig ledde slumpen till en livslång kärlek till en specifik plats och ett specifikt yrke, något som jag ser på med stor ödmjukhet.

Sammanfattningsvis är den här texten en existentiell betraktelse där jag uppmanar den som känner sig manad att fundera över sina egna ”slumpartade” händelser och värdesätta de tillfälligheter som gjort oss till den vi är idag.

Livets arkitektur och ”Den osynliga tråden”

Det här är en lek med tankar om hur en hel identitet byggs upp av tillfälligheter. Vi tror ofta att vi har full kontroll över våra livsval, men vid en närmare granskning är det ofta de händelser vi inte valde som väger tyngst.

• Intervjun 1975: Kan inte slå ifrån mig det specifika ögonblicket då jag klev in genom porten på Långholmsgatan 24 för första gången. Då var det inte planerat att det skulle bli en 42 år lång resa. Men genom att öppna porten och kliva in den dagen, sattes en kedjereaktion igång som formade hela mitt vuxna liv, yrkesroll och vänskapskrets.

Platsens magi vs. Slumpens makt

En intressant aspekt är relationen mellan den fysiska platsen – huset vid Hornstull – och slumpen.

• Huset stod där, stadigt och oföränderligt sedan 1914, men det var slumpen som förde mig dit. Eller för all del även till sommargården Bergängen tre år senare.
• Ofta leker jag med tanken på det parallella livet som aldrig blev av. Vem hade jag varit om ”slumpen” skickat mig till en annan stadsdel, ett annat kollo, eller ett annat yrke? Denna kontrast mellan den fasta tegelbyggnaden på Långholmsgatan och livets tillfälligheter får håret resa sig på mina armar. Tankar som är svåra, men samtidigt också lätta att ta in.

De mänskliga ekona

Hur har dessa tillfälligheter påverkat mig personligen och på samma gång givetvis påverkat andras liv.

• Genom att jag hamnade på Bergsundsgården, Spången, Bergsundsskolan och Bergängen har jag givetvis påverkat åtskilliga barn som gick där. Men samtidig har de också påverkat mig.
• Tidpunkten att just jag fanns där för ett specifikt barn i en svår stund (eller glädjestund), visar att slumpen inte bara är en personlig angelägenhet, utan ett nätverk av händelser som flätar samman människor. Det är också en påminnelse om att vi alla är resultatet av varandras tillfälliga möten.

Tacksamhet

Istället för att känna svindel inför hur skört livet är, så känner jag en underliggande tacksamheten och ser det nu som en gåva.

Att jag klev in genom porten på Långholmsgatan 24, just där och då, var en livsavgörande lyckoträff, men det skulle jag bli varse om åtskilliga år senare. Ser det som en hyllning till det vardagliga livet som blev så mycket större och mer betydelsefullt än vad någon kunnat ana vid mid första mötet med huset 1975.

En uppmaning till den som känner sig manad, varför inte se på ditt eget liv med nya ögon, identifiera din egen ”port” eller ditt eget ”1975” och inse att de vackraste delarna av livet ofta är de vi aldrig hade kunnat planerat.

Den specifika dagen 1975

Har svårt att frammana den exakta känslan av att vara tjugofyra år ung och stå inför detta vägval. Det var inte en genomtänkt karriärplan som ledde mig till Hornstull, utan snarare en impuls eller en tillfällighet – ett tips från Sofia småbarnsskola eller Centralföreningen. Detaljerna kring hur jag klev in genom den tunga porten första gången är som ett ögonblick fruset i tiden. Jag kunde omöjligt veta att denna port, som nu går under namnet Portal24 skulle bli mitt andra hem i över fyra decennier

Kontrasten mellan ”Då” och ”Nu”

• Då: Var jag en ung människa som kliver in i en verksamhet (Bergsundsgården) utan att ana vidden av det.
• Nu: Är jag en pensionär som ser tillbaka på 42 år av samlad erfarenhet.
  Denna tidsaxel gör slumpen ännu mäktigare. Om tillfället inte hade uppståt just då, skulle 42 år av minnen, tusentals ansikten på barn och kollegor, och en hel yrkesidentitet raderas ut ur min livshistoria.

Arkitekten bakom slumpen

– Vem eller vad styr slumpen? 

Genom min egen ankomst till huset och Natalia Frölanders vision från 1914, skapas en länk över hundra år. Det var tack vare Natalias val att bygga huset som möjliggjorde mitt möte med byggnaden 60 år senare. Slumpen är alltså inte något som sker i ett vakuum, utan som en del av en längre kedja av mänskliga beslut.

De små detaljernas makt

Men hur små är marginalerna egentligen. Ett missat samtal, en försenad buss eller en annan tidsanda hade kunnat ändra allt. Det är en med en blandning av fascination och en gnutta skräck att tänka på hur nära det var att detta rika yrkesliv aldrig blev av.

Slumpen som en form av nåd

Slutsatsen är att ”Slumpen” måste ses som en välsignelse. Det var en otrolig tur att just jag hamna på Bergsundsgården, med dess speciella hemgårdsanda och med alla de människor som då verkade i huset. Med anledning av det har jag kommit fram till att vi måste värdesätta nuet genom att inse hur osannolikt det är att vi befinner oss precis där vi är.

Insikten: Det här får ses som ett nedslag i livets skörhet och rikedom. Det handlar om att vid ett enda tillfälle den 7 januari 1975 skapade ett universum av relationer och händelser som kom att definiera det som till slut kom att bli mig.

När vi ändå är inne på slumpen, tillfällighet och ödet. Varför inte påminna om den billiga metoden ”Slumpknappen” för att göra lite trevligare – för lärare och barn – i våra skolor.

Knapparna i burken

Fotot visar ett urval av de knappar som jag använde varje dag under fyra år, 2011–2015, på Bergsundsskolan. Sammanlagt fanns det 27 knappar – lika många som antalet barn i klassen.

Varje morgon, när jag kom till Odens klassrum på våning tre, drog jag en knapp ur en burk. Det namn som kom upp den morgonen var det barn som skulle få lite extra uppmärksamhet av mig under hela dagen.

Varför behövdes Slumpknappen?

Bakgrunden var enkel. Enligt min erfarenhet är det ofta de barn som är mest utåtagerande och högljudda som får mest uppmärksamhet och tar störst plats. Men med åren lärde jag mig något viktigt:

Alla barn – och då menar jag alla – behöver bli sedda och känna att vuxna bryr sig om dem. Även de så kallade självgående barnen.

Att bli sedd i vardagen

För mig handlade det om allt från skämt, rim och ordlekar till allvarsamma samtal. Men också om de små sakerna: en klapp på axeln i förbifarten, en fråga om hur man mår, vad man tycker om olika ämnen eller hur det är med kompisarna.

Har någon klippt sig eller fått nya glasögon är det viktigt att det uppmärksammas med en vardaglig komplimang – så att alla känner sig sedda.

Från test till fyraårigt arbetssätt

Jag började testa knappmetoden året innan, med den förra gruppen jag arbetade med på Freja. Oden blev den första grupp som fick ta del av metoden under hela sin lågstadietid – från förskoleklass och fyra år framåt.

712 skoldagar – rättvist fördelade

Det går 178 skoldagar på ett läsår. På fyra år blir det 712 dagar som skulle fördelas på 27 barn. Det innebar att varje barn fick ungefär 26–27 dagar med extra uppmärksamhet, utan att de visste om det och självklart gällde det hela skoldagen, även tiden på fritids.

Det svåra som sällan sägs högt

Jag vet att metoden var bra för barnen. Men den var minst lika bra för mig. För här är något som alla vuxna egentligen vet, men som sällan sägs högt:
– Människor klickar inte alltid med varandra direkt.

Ibland krävs det hårt, professionellt arbete av oss vuxna som jobbar med barn för att relationen ska fungera.

När man inte klickar – men ändå måste mötas

Med Slumpknappen kom jag inte undan. Jag drog en knapp, och det barnets namn som stod där var den som skulle bemötas med extra uppmuntran, intresse, respekt och värme – oavsett hur relationen såg ut från början.

Med de barn jag klickade direkt med var det enkelt. Med andra fick jag anstränga mig mer. I början fick jag ibland ”spela spelet”. Men sakta och säkert förbättrades kontakten. Med tiden blev den ömsesidig och positiv.

Det är svårt för ett barn att fortsätta vara tvär mot någon som konsekvent möter dem med värme.

En relation till varje barn

Till slut upplevde jag att jag hade en fin, positiv relation med varenda ett av de 27 barnen.

Efter ett tag blev arbetet självgående. Det dröjde inte länge innan jag på riktigt blev glad över vilket namn som helst jag drog ur burken. Samtidigt fick jag bättre ork och hann jag ge mycket mer till hela gruppen.

Ju mer man ger av sig själv, desto mer får man tillbaka.

När det håller även efter skoltiden

Oden blev den grupp jag alltid drömt om att få avsluta med. Att barnen fortsatte vara vänner efter att de slutat ser jag som ett starkt bevis på att något gjordes rätt.

Att tio av dem hörde av sig fem år senare, under pandemiåret 2020, med en videohälsning och en sång värmde mer än de nog förstod.

42 år i barnens tjänst

Slumpknappen är något av det bästa jag gjort under mina 42 år i barnens tjänst. Jag är övertygad om att den är en stor anledning till att jag fortfarande hade kontakt med flera av dem, trots avståndet mellan Fårö och Hornstull.

Drömmen om spridning

Min dröm är att Slumpknappen ska få fäste i fler lågstadieskolor. Tänk om det varje dag, i varje lågstadieklass i landet, fanns ett barn som fick lite extra uppmärksamhet och uppmuntran.

Jag tror att det skulle skapa en positiv spiral – ringar på vattnet – med ökad empati, självförtroende och självkänsla.

En oförskämt enkel metod

Metoden är oförskämt billig och enkel. Det som behövs är:

• några träknappar eller glasspinnar
• en tuschpenna
• två burkar

Mer än så är det inte.

Finns det några nackdelar?

I så fall är det att personalen alltid behöver möta barnen med positivitet – även de dagar man själv har en sämre dag. Men i min bok är det ingen nackdel alls.

Det är fullt genomförbart, varje dag, år efter år. Det är jag ett levande bevis för.
Och vinsten kan vara livslång.

 

Så funkar Slumpknappen

Varje barn ska bli sett. På riktigt.

• Skriv varje barns namn på en knapp eller glasspinne
• Lägg alla i en burk
• Dra ett namn varje morgon

Det barnet får extra uppmärksamhet hela dagen
(små ord, lyssnande, uppmuntran, närvaro)

• Lägg namnet i en ny burk
• När alla är dragna – börja om

Enkelt. Rättvist.
Fungerar varje dag – även när du själv har en sämre dag.

Ett barn i taget. En positiv spiral.

Avslutar inlägget med att bjuda på den sista skvätten ur tillvarons brygd. Varsågod den här slumpen är dina …

Slumpen

Slumpen hoppar hage

på skolgårdens hårda asfalt

en kotte blir en skatt

en pinne blir ett svärd

en vattenpöl blir ett hav

där alla måste räddas

innan rasten tar slut.

 

Och just när någon säger

“det var bara en slump”

skrattar kosmos lite tyst

som om den visste

att det är i det där “bara”

som äventyret bor.