58. En tredjedel av barndomen

Är alltså så gammal att jag bott delar av min uppväxt i ett äldre hyreshus på Polhemsgatan med utedass.

Det var på Kungsholmen syrran och jag bodde på femtiotalet med min moster och morbror. Min tidiga uppväxt kan delas in i tre delar. En del i Sköndal på Mandelbrödsvägen med min familj. En andra del under sommarmånaderna på Fårö hos farmor och farfar. Sist men inte minst en tredje del på Polhemsgatan, Kungsholmen. Nu riktar jag in mig på uppväxten på Polhelmsgatan.

Min moster hette Anna och var född i Ytterlännäs och min morbror hette Sixten och var född i Bjertrå. Hos dem var jag och syrran inhysta varje gång det blev dags för vår mamma att åka in till Södersjukhuset för att få behandling för sin allvarliga muskelsjukdom (Myastenia gravis). På grund av den sjukdomen blev mamma sjukpensionär i väldigt unga år. Har inget minne av henne under de två första åren av min uppväxt när hon ännu inte blivit sjuk. Så för mig har hon alltid haft den här sjukdomen.

Eftersom pappa jobbade väldigt mycket så var vi hänvisade till Anna och Sixten under vissa perioder av året och då kunde det röra sig om flera veckor i stöten. Min moster var en väldigt speciell person som bodde på Polhemsgatan tillsammans med sin bror och så länge jag kan minnas var hon både hans syster och vårdnadshavare.

Det första minnesbilderna från Polhemsgatan är utedassen och hur kallt det var att sitta där på vintern. Nästa minnesbild hör ihop med den första och det var att när det blev mörkt ute så var man tvungen att använda barnpott stolen med porslinspottan under, oavsett om jag tyckte jag var stor nog att gå ner till dassen själv.

Pottan ställdes sedan under sängen med lock på. Kan fortfarande förnimma den äckliga lukten om jag vaknade till på natten för att uträtta mina behov. Det var ju inte bara jag som använde pottan utan även Sixten, Anna och syrran. Dessutom minns jag att det var det svårt och somna om eftersom Moraklockan i lägenheten tickade så öronbedövande högt på nätterna.

Sixten hade som sagt Parkinson under min barndom/ungdom och när vi var ute och gick på Kungsholmen fick jag anpassa mig efter hans steg. Han behövde en startsträcka tills signalerna i hans hjärna nådde fram till fötterna och därför fick han gunga igång sig. Minns också att jag sa till honom att han skulle göra bra ifrån sig med ett par Maracas i nävarna till låten Not Fade Away, med Stones, med tanke på hur mycket han skakade. Det brukade vi skratta åt tillsammans. Har inget minne av att jag någonsin skämde för honom när vi var ute och gick utan hans sjukdom var ett naturligt inslag under min uppväxt.

Sixten dog 1976, 55 år gammal, men Morbror Sixten fick leva vidare på Bergsundsskolan, som en liten udda personlig hyllning, genom olika roliga historier (lite som Bellmanshistorier). Berättelser letade jag upp i allehanda böcker och sedan gjorde jag om dem så att Morbror Sixten alltid blev huvudperson.

Kommer också ihåg morgonsamlingar på måndagarna. Vi startade med en grupp med 22 barn och fyra vuxna och med fullt utbyggd skola var vi 104 barn och 12/13 vuxna uppe i den så kallade ”Motoriken”. Vi började alltid med att alla sjöng Bergsundsskolesången. Sedan berättade vi hur veckan såg ut i respektive grupp därefter gav vi varje barn möjlighet att kortfattat berätta vad de hade på hjärtat. Samlingarna avslutades med att jag berättade en morbror Sixten historia, till exempel den här:

”Morbror Sixten kommer in i en färghandel för att köpa en påse malkulor. Nästa dag kommer han igen och köper ett helt kilo. När han tredje dagen kommer in och frågar om det finns större förpackningar blir expediten betänksam och går in till chefen. Denna kommer ut och frågar: – Vadfårdetlovattvara? – Jo, jag undrar om ni hade i större förpackningar, tio kilo eller så. – Vad ska ni ha så mycket malkulor till, har ni så mycket mal? – Nej, så många är det väl inte, men det är ett helsicke att träffa dom”!

Tiden på Polhemsgatan minns jag som en trevlig och trygg plats fast jag kan tänka mig att jag saknar min mamma och pappa. Mamma låg på sjukhuset och om jag känner Anna rätt så försökte hon nog ta med oss upp till Södersjukhuset så ofta hon kunde. Men jag har inga minnen om att vi var där och hälsade på. Kan det vara så att sjukhusen hade mycket mer restriktiva besökstider förr i tiden. Jag tror nog det för att jag minns att när jag själv låg på Norrbacka för mina benbrott 1966, då var det inte bara att komma dit på besök, utan det var stenhårt med besökstiderna. Dessutom kanske mamma var så illa däran att Anna valde att inte låta oss inte komma dit. Vad vet jag?

Har inga minnen av att pappa kom till Polhemsgatan heller, vilket är märkligt. Han jobbade på Kungsgatan 17 som annonschef på Svensk trävarutidning och det var inte så långt mellan hans jobb och Polhelmsgatan på Kungsholmen. Men inga minnen där heller, inte ens några helgminnen. Det verkar ha varit vattentäta skott mellan mina olika uppväxtplatser.

Sköndal är lika med familjen och kärlek från en sjuk mamma och en pappa som fick det allt svårare med tiden, men också en frihet helt utan ansvar. När jag blev äldre var det under lång tid lika med dåligt samvete, på grund av min livstil, efter det att jag blev påkörde den 4 maj 1966. Det blev ett par år där jag helt strunta i hur jag levde. Kallar den fasen för ”mina två förlorade år” och anser nu att det enbart var tur att jag överlevde den perioden. Flera i det gäng jag var med i fanns runt omkring Morgongården i Skönstaholm. Några gick det riktigt illa för och tyvärr finns de inte med oss längre, men det är en annan historia. Efter lite drygt två år (våren 1968) bröt jag helt med gänget och räddningen stavas Hammarby fotboll. Som jag istället valde att följa intensivt. Från en ytterlighet till en annan …

Fårö förknippar jag med somrar i tidig ålder tillsammans med farmor och farfar och en lite strängare uppfostran, som numera knappt finns kvar i minnet. Bara gamla foton från 1954.

Polhemsgatan är lika med Anna och Sixten och stor tacksamhet för den kärlek, omtanke och trygghet de gav oss.

Två händelser från tiden på Polhemsgatan känns fortfarande väldigt otrevligt att tänka på. Den första är Teodor, moster Annas pojkvän, så som jag uppfattade det då. Han fanns ofta på Polhemsgatan och var en del av inventarierna tills en söndag då han hastigt och mindre lustigt var putsväck. Först förstod jag ingenting och fick inga riktiga svar när jag frågade.

Till slut fick jag veta att han har skjutit sig själv i huvudet uppe på vinden på Polhemsgatan. Jag kan inte minnas hur jag reagerade när jag fick det beskedet då, men nu när jag sätter det på pränt blir jag alldeles iskall utan att kunna förklara varför. Kan inte heller minnas någon synlig reaktion från varken Anna eller Sixten, men det kan inte ha varit lätt.

Det andra minnet är att jag blev hembjuden till en jugoslavisk familj på middag. De hade en kille i min ålder som bodde i samma trappuppgång som Anna och Sixten och vi lekte tydligen en del. Jag var glad i hågen men minns hur hemskt det blev att sitta vid deras middagsbord med någon konstig jugoslavisk maträtt som vände sig i magen när jag svalde en tugga. Till maten serverades det bröd utan något smör och det hade jag aldrig varit med om tidigare. Ingen mjölk utan bara vatten. Jag minns ångesten i konflikten av att inte kunna äta maten för rädslan av att spy och skammen av att inte vara tacksam över det som bjöds.

Givetvis upptäckte familjen min belägenhet, men istället för att förstå och låta mig slippa äta maten var jag tvungen att sitta kvar långt efter det att alla andra gått ifrån bordet och försöka peta i mig det som låg på tallriken. Vet inte riktigt hur jag slutade, men troligtvis fick jag lämna bordet efter en lång stund och sedan smita iväg som en råtta med svansen mellan benen. Tror inte att jag umgicks något mer med den killen efteråt.

Moster Anna var född 1909 och flyttade från Härnösand ner till Bromma 1933 (33 år gammal). Minns också att under en period av sitt liv hade tre jobb samtidigt i Stockholm och blev omskriven i någon kvällstidning på grund av detta. Dels så arbetade hon som städerska på kvällar och nätter och så jobbade hon under helgerna i garderoben på radiumhemmet, Karolinska. Sedan jobbade hon även inom hemtjänsten (heter det så då?) och gick hem till tant Lina på dagtid. Ibland fick jag följa med. Gamla tant Lina fortsatte hon att besöka och hjälpa långt efter det att hon slutade med jobbet på hemtjänsten. Lina var den första personen jag träffat som blev över 100 år.

Förutom att Anna tog hand om mig och syrran får vi inte glömma bort hennes insats för sin elva år yngre bror, tillika våran morbror Sixten. Det var en kvinna som ständigt var på språng. Men kan också tänka mig att Sixten ansvarade för oss en del eftersom Anna måste ha varit iväg på sina olika arbeten ganska ofta.

Sixten var född 1920 och var alltså elva år yngre än Anna. Tyvärr vet jag inte så mycket om deras uppväxt i Norrland men skulle kunna ge hur mycket som helst för att få reda på det nu.

När vi var små hamnade vi oftast i Kronobergsparken och när jag nådde upp i skolåldern gick vi ofta till Kungsholmens bowlinghall och fikade. Sixten dog 1976, 55 år gammal på St. Eriks sjukhus, ett stenkast ifrån Polhemsgatan. Han var livrädd när han låg inför döden och skrek ut sin ångest när vi besökte honom. Det tyckte jag var otäckt fast jag då var en ung man i 25 års åldern. Anna och Sixten var stolta över att jag började arbeta med barn. Det var inte så vanligt för killar i mitten av sjuttiotalet. De gjorde också en stor sak av att syrran arbetade med att lasta gods på SJ. Det borde vara tvärt om skrockade de, nästan förtjusta.

Anna och Sixten var också de två personer som förbarmade sig och tog med mig på min första Hammarbymatch (Råsunda) den 12 juni 1959. Vi torskade mot Örgryte med 1-3 och sedan dess var jag förevigat förlorade i Hammarbyismen, trots att det begreppet inte fanns på den tiden.

Anna var också ”moster Anna” med alla mina kompisar i Sköndal och varje gång vi sågs ute så sa hon högt:

• Hej på dig Lars-Åke! Med sin speciella mosters röst.

Nu när jag blivit äldre har jag förstått att hon var den typen av människa som utplånade sig själv för att vara andra till lags. Minns även en gång när hon kom hem till oss i Sköndal med en gräddtårta och sa att konditoriet hade sagt att detta var en ovanligt mager gräddtårta, så det skulle inte vara någon fara med vikten. Min mamma var lite orolig över sin vikt vid den tidpunkten. En gång om året, på hösten, tog hon med mig till Alberts herrekipering vid Fridhemsplan och klädde upp mig. Jag fick nya kläder från topp till tå.

1977 åkte mamma, jag och Anna upp till Norrland på en gemensam semester. Det skulle bli den sista eftersom att jag sommaren efter började arbeta på kollo och blev kvar ute på Barnens ö i tolv år i rad.

Den sommaren fick jag med mig de tre systrar till Sundsvall för att se Hammarbys bortamatch mot IFK Sundsvall. Söndag den 3 juli skulle Bajen spela och jag var glad och stolt över att vara tillsammans med mamma, moster Edith och moster Anna på matchen. Givetvis tog jag ett foto när det satt tillsammans i publiken precis innan andra halvlek ska börja. Vi vann bortamatchen mot Sundsvall med 0 – 1.

Hon är dessutom den person som är svaret på min undran:

– Vem är det som ligger först i lång bilkö?

Har alltid funderat över att den bil som låg först i en bilkö borde aldrig haft något problem med att att komma fort fram, eftersom ingen bil låg före och stoppade upp och borde således inte vara orsaken till att det blev bilkö. Moster Anna tog körkort på äldre dar och en gång när jag åkte med henne med ett flyttlass upp till Norrland fick jag äran, eller hur man säger, att åka i den bil som låg först i bilkön. Anna hade ingen läggningen för att köra fort så att säga. Det viktiga för henna var att komma fram!

När Anna blev äldre flyttar hon hem till Nyland utanför Kramfors. Där var hon, min mamma och deras åtta syskon födda. 1991 åkte Lena och jag upp till Norrland till det demensboende hon bodde på i Nyland för att hälsade på både henne och moster Edith och visa dem vår dotter Annie.

Ett samtal mellan dem är nog det roligaste och tokigaste jag någonsin bevittnat. Både Edith och Anna var dementa och konversation mellan dem är svår att beskriva. Ingen av dem lyssnade på vad den andre sa utan det fick gå lite som det ville. Men bägge var trots detta fullständigt nöjda med att bara prata på, gärna i mun på varandra. Det viktiga för dem var inte att få eller komma med några kloka svar utan det viktiga var att få umgås. Vilket kan vara en lärdom så god som någon …

Det skulle bli den sista gången jag träffade henne för den 24 september 1992 ringer min mamma och berättade att Anna hade gått ur tiden, 82 år gammal. Det var med stor sorg jag tog emot det beskedet. Anna som alltid hade varit min och syrrans extramamma. Hon som inte fick några egna barn och som jag på senare år förstått behandlade mig och syrran som sina ungar, i brist på egna. Men med respekt för min mamma och pappa.        

Barndomen

Det var något speciellt med

barndomen

trots detta

var önskan att bli äldre

stark

när ålderdomen nu

hastigt och lustigt

är ett faktum

tränger glimtar av

barndomen

återigen fram

Ps! Att den här texten läggs upp den 7 januari kan kanske tyckas som en ren tillfällighet, men det är det verkligen inte …