57. Kärlek ömhet och saffransdoft

Hittade en fin skildring, från november 1990, som beskriver en eftermiddag på Msv. Spången (Portal24). Reportaget är skrivet av journaliststuderande Marie Palmqvist och med den texten önskar jag alla ett

– Gott Nytt År!

Att jag kan datera artikeln till november nittonhundranittio beror på att den publicerades i personaltidningen med andra ord i december 1990 och att Marie skriver om pumpor utanför blomsteraffären på Långholmsgatan i sin text. Pumporna brukade vara ett stående inslag just i november.

Några av bilderna är tagna av mao’s husfotograf, Ulla Montan.

Tror också att Marie gjorde sin praktik på med andra ord när det begav sig, men jag kanske minns fel. Hur som helst är texten en fin skildring om livet på Mellanstadieverksamheten för lite mer än trettiofem år sedan och har sin självklara plats här i Portal24. Över till texten:

”Vid foten av Västerbron, där den landar på den södra stranden. Långholmsgatan. Smala trottoarer, bullrig trafik, bromsande bussar, transportbilar på tomgång, en oändlig ström av personbilar till eller ifrån.

Småbutiker trängs längs gatan, en hattaffär vid sidan av en blomsterbutik med exotiska pumpor till beskådande på trottoaren, ett bageri med delikat smörgåssortiment, pajer och wienerbröd, ett urmakeri som lagar min armbandsklocka i ett nafs för fyrtio kronor. Närbutiken på hörnet och så höll jag på att gå förbi den, port nummer 24. Portkoden fungerar och den tunga höga dubbeldörren ger vika för ganska mycket av mina kroppskrafter. På första våningen finns en furuskylt med Spången inbetsat. Mellanstadieverksamhet står det över, mer officiellt.

Dörren är öppen och innanför doftar det nybakt och saffran. Verksamheten ryms i en gammal sekelskiftesvåning med mycket högt i tak. Däruppe lyser neonrören. Dörrar leder hit och dit. Barnen sitter vid dukat bord med ljuslila vaxduk och äter ”mellis”. Ett glas mjölk, ugnsfärsk fralla, smör, messmör och Kalles kaviar. Klockan är tre.

Barnen är alla mellan tio och tolv år och går i skolan här intill. De kommer hit efter skolan och inväntar föräldrarna.

• Vad skulle vi annars göra, säger en kille som ser ut att vara klippt ur en Bill-bok.
• Har du tråkigt, undrar jag.
• Nej, jag menar att det är bra att komma hit och träffa kompisar och slippa sitta ensam hemma.

Anton heter han och går i femman. Han sitter på en pinnstol. Jag lutar mig tillbaka i den fluffiga soffan mönstrad med iris, liljor och slån. Han ser ganska bestämd ut denna unga man. Och hans röst och ord är också bestämda. Han talar om regnskogar. Han har besökt regnskogar i Costa Rica.

• Därinne var det fuktigt och varmt men otroligt lätt att andas. Ungefär som när man varit inne i skolan hela dagen och kommer ut på skolgården. Det finns massor med djur, leoparder.
• Såg du leoparder?
• Nej, inte precis, men vrålapor. De kom ner från träden och klättrade på bilen, de var inte alls rädda. Det finns inte mycket folk i regnskogarna, mest tyskar och amerikaner. Det är hemskt att träden huggs ner. Det tar hundratals år för dem att växa upp… och fem minuter att hugga ned dem.

På den blå hallmattan rullar två flickor runt i vilt slagsmål. De skrattar och tjoar och flyger runt oss i sina cerisefärgade collegetröjor.

• Tänker du mycket på vad som händer i världen, frågar jag så oberörd av omgivningen som möjligt.
• Ja, fast också på framtiden. Hur kommer det att vara år 2050? Kanske tar man körkort till månraketer när man är arton.
• I skolan då, läser ni mycket om andra länder?
• Ja, fast vi läser inget om ”läget”, bara om hur mycket folk tjäna och vad det finns för industrier. Om vi te x skulle läsa om Kuwait skulle vi bara lära oss om det fanns olja och hur rikt landet är, inget om varför det invaderades.
• Är du intresserad av vad som händer i Sovjet och Europa nu, av att Berlinmuren rivits?
• Det intresserar mig inte ett dugg. I Tyskland finns det ju mat och pengar. Om någon skulle hitta vatten i Afrika eller hitta på ett sätt att utvinna vatten ur öknen. Oj, det skulle verkligen intressera mig.

De cerisefärgade tittar ofta åt vårt håll medan de yr omkring flämtande och hojtande.

• Ni kanske också vill bli intervjuade, frågar jag och strax sitter de tysta, nedsjunkna i den mjuka soffan. De heter Nina och Jonina och går i femman, de också. De tycker mest om ämnet bild i skolan.

Där får de ibland göra vad de vill. Nina håller på med en berättelse om vitskallar. Nina har långt tjockt cendréfärgat hår över axlarna. Hennes ansikte är slätt och hennes mun tryggt leende.

• Jag skriver om en pojke från Sverige som flyttar till Afrika. Han jagas och retas för vitskalle av barnen där. Just nu är han tillfångatagen och fastbunden vid en påle. Jag har inte kommit längre.

Jonina skriver också. Hon har formulerat ett upprop som ska cirkulera i skolan. Hon läser upp det för mig. Hon vill att alla elever och lärare skall ge tjugo kronor var till barnhemsbarnen i Rumänien. Nina och Jonina förvånas över att det finns barn som tvekar att skriva på listor om att alla barn har rätt till kärlek, ömhet och omvårdnad. I deras klass finns en elev som tycker att de får skylla sig själva. Flickorna har också frågat sina mammor om de inte kan adoptera ett barn från ett rumänskt barnhem. Det kunde inte föräldrarna.

Från köket kommer saffransdoft. Linus, Nelly, Rebecka, Emely och Ludvig rullar små gula korvar. Viker ihop dem på fantasifulla sätt. Pillar i små ljusbruna russin.

De ska säljas på julmarknad för att ge pengar till en resa på februarilovet. En vecka på Djurö i skärgården. Alla lussekatter sparas, ingen får smaka från de färdiggräddade plåtarna. Ibland kommer någon förbi, grabbar tag i en bulle och springer runt i rummen några varv. Lämnar sedan tillbaka den.

• Den som äter en bulle före den 8 december får mässlingen, säger en fröken i rosafärgat förkläde.
• Jag har redan haft mässlingen.
• Då får du bältros.

Skrik och tjut. I hallen jagar några pojkar varandra med pingisrack. Caroline och Anja spelar ishockeyspel under fnitter och glam. Plastspelet åker kors och tvärs över bordet.

De rosa förklädena dyker bland upp som vålnader och ber barnen att inte bruka våld. I det tonfall man har när det är femtusengånger och man vet att det blir femtusengånger till.

I den ljusblå soffgruppen med diagonala ränder sitter koncentrerade flickor och läser Kalle Anka. Pastellfärgade kuddar, pastellfärgade tröjor Korviga strumpor. Pixiband i håret.

På bordet ligger en modd av serietidningar tillsammans med den hopskrynklade rutiga duken. På väggen tickar den kromblänkande fram sekunder och minuter.

Vid biljardbordet flockas pojkarna runt de lila och grön och vita kulorna. Koncentrationen sviktar ibland. Det är den populäraste sysselsättningen. Ett större bord står högst upp på önskelistan men barnen förklarar för mig att inte finns pengar till detta.

Ishockeyflickorna tjuter i falsett. Ett. Två. Tre. GO. En ensam kastanjettspelare övar enträget.

Xavier och jag drar oss undan till ett lugnare hörn. Han är snart tio år och går i fyran. Han dras mellan cykelturerna på stan med de stora pojkarna och tryggheten på Spången. Och han drömmer om att köra taxi som pappa. Kanske ambulans.

Xavier tycker det är bra att det inte är krig i Sverige. På TV har han sett barnhemsbarnen i Rumänien. Han visar mig hur de låg i sina sängar oförmögna att gå själva.

Det är viktigt att vara snälla mot varandra och dela rättvist säger han och tittar på mig med stora ögon. Bild är roligast i skolan och vintern den roligaste årstiden.

Nu kommer de rosafärgade förklädena och delar ut apelsinklyftor. Xavier sneglar lite åt fruktskålen men fortsätter alvarligt att besvara mina frågor. Jag hörsammar hans önskan och säger att han kanske också skall förse sig.

• Ejj, tjuter han och anfaller apelsinklyftorna, jag vill också ha.

Ute i köket gormar och gurglar det från diskmaskinen. En av de rosa förklädena packar lussebullar i plastpåsar.

• Det här är en plats för barnen att koppla av på efter skolan, säger Catarina, som arbetar på Spången sedan några år. Vi vill skapa trivsel och stark gemenskap, som får barnen att dras hit till oss istället för att söka äventyr å stan. Det finns så mycket som lockar i en storstad. Och barnen är alldeles för små för att kunna värja sig. De vill vara mer vuxna än de egentligen klarar av.

Några barn har en videogrupp. De berättar om Hajen, som kanske ska spelas in på Eriksdalsbadet. De beskriver gruppens vedermödor och hur den lilla plasthajfenan ska simma runt i bassängen och äta badande.

På väggen hänger alster från målardagen. Fantastiska lyriska färgkompositioner med titlar som Boxarna, Klor, Hängpattar, Hackspettar, och Vivel. På en röd plastbricka ligger obrända lerföremål föreställande varmkorv, tvål, bomben, flygande dinosaurier och krokodiler.

Lätt om hjärtat hojtar jag ”hejdå” och så är jag ute på den brusande Långholmsgatan igen. Klockan är fem. Det är mörkt på himlen. Neonskyltarna och trafikljusen tävlar att överrösta varandra. Utanför Systembolaget kretsar samma gamla vanliga härjade kroppar.

I fickan har jag Joninas önskan till alla barn. Kärlek, ömhet och omvårdnad”.

Marie Palmqvist

journaliststuderande

Inser nu att även personaltidningen borde ha sin givna plats i den här bloggen. Tidningen hade sin redaktion på Långholmsgatan 24. Högst upp på sex trappor, mellan slutet av 1986 fram till våren 1992. Vi får se om jag lyckas formulera en text om denna viktiga verksamhet framöver. För givetvis borde med andra ord omnämnas i husets historia …

Hittade en statistiksida här på WordPress och fick fram dessa intressanta siffror för Portal24. Sedan starten den 14 augusti 2021 har bloggen haft 15200 visningar:

Det är alltså inte bara jag som engagerar mig för huset på Långholmsgatan 24.’s historia. Utan det har även funnits ett visst intresse ifrån flera andra och med det avslutar jag 2025 med årets Jul och Nyårs spellista …

och Gott Nytt År!