56. Bergängen campar i Stockholm

I veckan som gick tog jag mig tid att läsa igenom alla texter i bloggen. Femtiofem inlägg och det som slår mig är att det är övervägande positiva upplevelser som genomsyrat mina 42 år i barnens tjänst. Troligtvis har jag förträngt allt det som varit jobbigt. Det är så vi människor fungerar.

Det verkar som jag aldrig sätter jobbiga upplevelser på pränt, för jag hittar knappast något i mina sparade luntor. Men så kom jag på en text som valdes bort i min bok om Bergängens kollo. Nu har jag hittat den och för att uppväga alla positiva inlägg i bloggen så publicerar jag nu texten. Den skrevs 1984 efter en storstadsresa med ett gäng kollobarn till Stockholm. Det blev en del ångestladdade händelser som trots allt slutade lyckligt. Men det visste jag/vi inte om under tiden som allt utspelade sig. Vi börjar från början den där sommaren i juli 1984, för 41 år sedan:

”Äntligen kommer det ett försök att nedteckna Stockholms campingen som jag, Eva och tolv kolloungar åkte på den 26-29 juli. Men hur ska jag kunna sammanfatta det på ett bra sätt? Det återstår att se …

Allt började för ett par veckor sedan, då jag fick ett telefonsamtal till Bergängen. En fröken Bohlin ringde till kollo och undrade om vi hade lust att hjälpa till med att sälja prylar i Älvsjö, på väldens största loppmarknad, Oslo och Köpenhamn deltar också. Vi fick alltså en förfrågan från UFF (U-landshjälp från folk till folk) om vi var intresserade av att bistå dem när de skulle genomföra en loppmarknad på Älvsjömässan. Biståndsorganisationen skulle det året samla in pengar till södra Afrika.

Efter ett snack i personalgruppen var det fyra kolloledare som kunde tänka sig att delta och att fyra inte vill lämna gården. Sedan tog vi upp det med barngruppen och det visar sig att flera barn hade jobbat med UFF i projektarbeten i skolorna. Stort intresse därifrån alltså. Men för att få följa med måste alla som är intresserade ringa till sina föräldrar och berätta vad som är på gång och måste givetvis också ge klartecken. De jag trodde skulle haka på en Stockholmsresa, dom äldre ungdomarna är inte alls intresserade. Inte vill dom lämna kollo när det här kanske är den sista sommaren på Bergängen.

Vi samlar de intresserade och berättar om reglerna för resan. Ingen får lämna området vi tilldelas (Älvsjö eller Sturebyskolan). Vi bussas mellan dessa platser. Ingen får lämna sitt försäljningsbord, maten kommer dit där vi står. Ska man gå på muggen, går en i taget. Nu när alla vet vad som gäller, får ingen klaga när vi kommer dit. Resan är frivillig.

UFF DET ÄR VI SOM SAMLAR IN

Tolv barn hänger på och vi bestämmer oss för att åka 636:ans buss till Tekniska Högskolan, via Norrtälje, torsdagen den 26/7 kl: 16.20. Sedan åker vi tillbaka med en UFF buss natten mellan lördag och söndag och kommer hem tidigt på morgonen den 29/7. Det blir Eva och jag, som får äran att agera försökskaniner på projektet ”Stockholms camping”. Ansi åker med samma buss på ditresan, för hon har flyttbestyr att se till.
Enligt telefonsamtal med UFF ska det stå en buss och vänta på oss vid Tekniska Högskolan. Men icke så Nicke!

Vi såg inte skymten av någon djävla buss. Sådana här missar är det.   värsta jag vet. Här står alltså Eva och jag med 12 ungar och väntar. När det gått en halvtimme dyker det upp 9 stycken söta okända Warriors killar i åldern 11 till 15 år, Med pannband, järnrör, stenbumlingar och karatesparkande ben. Våra tjejer ger ifrån sig lite avvaktande småfnitter. Medans killarna drar sig lite åt sidan i en snygg undanmanöver. Helvete! Eva och jag slår förbrilt i telefonkatalogen. Var är bussen? Telefonnumret jag fått till mässan leder bara till en telefonsvarare.

Till slut beslutar vi oss för att åka kommunalt till Älvsjö. Det tycker grabbarna Warriors är en bra idé och plankar in efter oss i tunnelbanan. Det är bara att hålla god min och hoppas att dom tröttnar. Vid T-Centralen tröttnar dom, vi går till pendeln dom drar åt andra hållet mot plattan.

• Vilken lättnad!

Efter en kort tur med pendeln är vi framme vid Älvsjö. Direkt ner till mässan. Där får vi stå 40 minuter och banka på stängda dörrar, inte ett livstecken inifrån. Eva går runt med en hög ungar, Jappe tar fram en medsmugglad bandspelare och så kör han och Frigge lite Electricboggie.

Eva får till slut napp och vi är plötsligt inne i värmen och ett myller av rödgul klädda människor cirkulerar planlöst förbi oss och alla borden med prylar. Snabbpresentation och sedan blir vi tilldelade en bod med två bord för att sortera dojjer.

BERGÄNGENS KLAGAN

Dax för samling framför scenen. Sånger ska sjungas och dagens försäljningsresultat ska meddelas. Oslo och Köpenhamn kommer också med på ett hörn.

Tyvärr snackas det bara danska och det är inte det lättaste att förstå. Vi serveras chockladbitar, men vet inte hur många vi får ta. Vi tar varsin medans danskarna vräker i sig. Ett litet tag får jag för mig att jag drömmer, dom danska ungarna för ett herrans liv och busvisslar in i våra öron. Ingen dansk vuxen rör ett finger för att få stopp på det djävla ofoget. När vi sa till dom, blev det bara värre. Det måste vara en dröm. Jag beslutar mig för att hålla god min i drömmen, eller verkligheten eller var tusan jag nu befinner mig. Sånger sjungs, resultatet meddelas för varje försäljningsställe. Folk skriker och jublar! Är vi på ett evenemang med maranata?

• Ska jag gå fram till scenen, himla med ögonen och få mitt korsband i knät fixat?

Torsdags resultatet är tydligen I,2 miljoner. Sedan skall alla ut till bussarna för hemfärd. Middag och sömn hägrar, i alla fall för mig! Bussarna är överfyllda av röd gula klädda barn och vuxna så vi får sitta i knät på varandra för att få plats. Under färden till Sturebyskolan börjar det ösregna och blåsa små djävlar. Blixt och dunder. Vi rusar in i skolan och till matsalen. Där sitter vi och väntar, hungriga som vargar, vi tolv plus två från vårat kollo Bergängen. Så kommer käket in. Sönder kokt potatis, smaklös sås med små fläskbitar i. Inget smör eller bröd. LåN håll god min för helvete. Vi får snacka om vad vi ska göra på rummet sedan.

FÅR VI VATTEN TILL MATEN DRAR JAG

Ungarna klarar inte av att hålla god min. Djävla skitmat, varför åkte jag med, får vi proteinkex oxå. Får vi vatten till maten, drar jag, sa tydligen Jappe tyst till Jane. Då kommer det in två kannor med ljummet vatten. Jappe vill till muggen, kom igen Frigge säger han, så drar bägge dit. Efter 15 minuter går jag och kollar om hans bandspelaren är kvar. Det är den. Inget att oroa sig för alltså. När jag kommer tillbaka ser jag att någon UFF: are fixat smör och frallor.

Plötsligt får Eva syn på Jappe som rusat in och hämtat sin väska med bandspelare i, hon springer efter. Det blir en startsignal. På några sekunder är alla så gott som bortblåsta. Nästan alla menar jag, kvar sitter jag och Zorken och tittar förvånat på varandra. Det är bara att sitta kvar, för om någon skulle dyka upp måste det finnas någon vuxen kvar.

NIO BARN FÖRSVUNNA, TRE KVAR

Någon unge kommer fram till mig och säger att Eva vill att jag ska komma ut. Tror det år Elena? Det ösregnar och får höra av Eva att Luis, Mange, Nickan, Annica, Anneli, Ervin och Krippa rusat efter Jappe och Frigge.

Blir Jappe och Frigge hemskickade nu, frågar Jane? Dom sabbar bara för sig själva, hör jag mig säga lite tyst … Då kommer Jappe och Frigge lugnt gående mot oss ifrån motsatt håll på skolgården. Jane och Elena springer före för att möta och Elena skriker. Nu blir ni hemskickade och får inte komma ut nästa år.

• Va faan, jag hade inte dragit, ska det vara så här så sticker jag, vrålar Jappe.
• Ta det lugnt Jappe, ingen har sagt ett ljud om hemskickning, kommer det försiktigt från mina läppar …

Men han drar direkt! En än gång är han uppslukad i den blöta storstadsasfalten och i det becksvarta mörkret.

• Helvete Frigge var faan var ni?
• Vi var bara på toaletten
• Kan du gå efter honom och försöka snacka med honom, säg att ingen har sagt ett ljud om hemskickning.

Frigge drar iväg. Här står Eva och jag med Elena, Jane och Zorken resten är försvunna. Någon enstaka rymning på kollo går väl att hantera, men nio försvunna barn i Stockholm är värre än den värsta mardrömmen.  Regnet fortsätter strilar ner i mörkret och in under kragen på jackan.

Det går inte att göra mer än att planlöst leta i omgivningen. Vid nio tiden kommer ungarna tillbaka en efter en, eller om det var i en hög. Skit samma. Nu är alla här utom Jappe.
Går runt och letar i Sturebyskolan, på alla möjliga och omöjliga ställen. Ingen Jappe! Ringer hem till honom vid halv elva tiden. Inget svar.

Vad gör man ringer, snuten eller? Tröstar mig med Berra Jerns ord för några år sedan. Någon högre makt verkar hålla sin skyddande hand över alla kollobarn. Men inte faan hjälpte det och ingen bil fanns att låna.

Nu har vi fått ett klassrum att vara i, men hur ska Jappe hitta hit? Inte kommer han att gå fram till en främmande röd tröja och fråga vart vi är. Det är bara att gå ut och göra sig tillgänglig. En gång kan man kanske se tillbaka på allt det här å skratta. Nej, det kommer jag nog aldrig kunna göra.

BIL TILL SKÄRHOLMEN

Vid halv tolv lyckas jag ragga upp en bil. En smålänning som inte hittar i stan. Vi fick med oss fröken Bohlin som hittar i Skärholmen och efter mycket om och men lyckades vi hitta hem till Jappe. Det är helt mörkt i lägenheten. Går in och kollar i porten. Ingen där, klockan är halv ett på natten. Vi vänder tillbaka. Jag tror att Jappe finns i någon vrå i Sturebyskolan. Det är ganska långt att gå från Älvsjö till Skärholmen om han nu ville hem, t.ex. tog det oss en halvtimme att köra dit.

Tillbaka på skolan och Eva och jag snackar om hur vi ska göra. Ska vi ringa till polisen, men då måste vi först kolla upp om han är hemma. UFF ville absolut inte blanda in polisen för det skulle innebära sådan uppståndelse och ge organisationen badwill. Med mycket ångest ringer jag än en gång hem till Jappe. Klockan är halv två på naten och en UFF telefonvakt ligger på golvet och snarkar.

  Tut… tut…

• Hallå, det är Felder.
• Hej, det är LåN på kollo, jag ringer från Sturebyskolan.
• Ja, jag vet vad det gäller, Jappe är här.
• Är han, fy faan vad skönt. Där föll flera tonvis med stenar från bröstet.
• Jappe ringde på dörren vid 12-tiden och jag som inte ens visste att han var i Stockholm.

Nog tycker jag att en ledare skulle ringt och talat om det och inte visste jag vart jag skulle ringa. Nu säger Jappe att han inte får komma ut nästa år. Jag väljer att inte nämna att han skulle ha ringt hem och fråga om lov för att få göra den här resan. Det är inte läge och jag är så lättad.

• Det är inte alls på det viset, allt beror på ett missförstånd. Det var ett barn som sa det till honom, om han bara stannat kvar och lyssnat.
• Det har alltid varit på det viset, att Jappe fått tagit all skit för att han säger vad han tycker. Jag vet hur det är för så var det för mig också.
• Du ska veta att Jappe har varit mycket bättre den här sommaren hinner jag säga.
• Ja, nu. får han sova här, så kommer jag med honom till Älvsjömässan i morgon.
• Okay vi säger så.
• Hej.
• Hej.

FY FAAN VAD SKÖNT. Jag berättar för Eva, sen går vi och lägger oss. Klockan är kvart över två och allt är djävligt tröttsamt skönt.

RÖD TRÖJA OCH GUL HALSDUK

På morgonen glöms vi bort så när vi blir väckta hade frukosten redan börjat. Vi gör oss iordning och käkar snabbt. Ungarna frågar mig om Jappe och jag berättar hur det ligger till. Ut till bussen och iväg till Älvsjömässan. Vi blir tvungna att gå på ett långt led mellan parkeringsplatsen och mässan. Som alla andra UFF: are. När vi kommit in får alla en röd tröja och gul halsduk. Alla måste ha det på sig det.

Det blir ett djävla liv på ungarna som slutar med kompromissen. Ingen kan hindra dej att bära en tröja över Uff uniformen om du fryser. Vi blir hänvisade till ett nytt ställe på mässan, där vi ska göra iordning ett försäljningsbord med damskor. Hela kollot får vara tillsammans, vi blir inte uppdelade som man sagt till oss igår. Alla blir jätteglada över det beskedet och jobba på suveränt.

Enligt reglerna får inga barn lämna våra bord utan Eva’s eller min tillåtelse, med ett undantag, för att gå på muggen och då bara en och en. Det finns en servicepatrull som ska komma med lunch, saft, kaffe och glass under dagens lopp.

Eftersom ungarna vill ringa hem och berätta att dom är på plats i Älvsjö går vi med på det. Allting flyter på lugnt och stilla, tills det är öppningsdax för allmänheten. Då skall alla gå till ingången för att få några väl valda ord av en UFF:are. Lite peptalk innan dagens arbetsinsats. Tyvärr, talade hon bara danska, så vi har lite svårt att hänga med. Det är något om vikten att sälja så bra som möjligt. Sen ska UFF kören sjunga, samtidigt som dörrarna slås upp och allmänheten väller in. Vi knallar ner till våra två bord med välfyllda damskor.

FÅR DET LOV ATT VARA EN DAMSKO

Vi säljer på av bara tusan och alla verkar ha roligt. Eva och jag har bestämt oss för att inte hålla så hårt på det här att inte få lämna borden. Vi låter två barn i taget få gå runt och kolla. Vi är tre stycken som har växelkassor, förutom Eva och mig har vi valt ut Jane som pålitlig kassörska.

Skor säljs i jämn ström och vi låter folk försöka pruta, ibland går vi med på det, andra gånger inte. T. ex. tanten som köpte för 3000: – och bara hade 15 kr kvar, hon som fick givetvis sina dojjor för 15: -. Men täta gubben snål, som försökte pruta ett par 45 kronors skor till 30 kr, han fick tji!! Gubben gick från den ena till den andre och försökte, men vi hade hade en snabb Zork, som berättade för hela kollot om läget. Gubben snål fick tillslut punga ut med 45 spänn.

BRA SNACK

Vid tolv tiden gick jag iväg för att möta Jappe och hans mamma, men det var bara Jappe som kom. Vi satte oss ner för att snacka om gårdagen, hur jobbig det hade varit. Både för honom, mig och alla andra. Hur orättvis han är när han tillåter sig själv att bli så förbannad, men om någon annan blir arg på honom då drar han bara iväg.

Visst får du bli förbannad och gå iväg för dig själv, men då måste du hålla dig i närheten av oss och vi vill även veta var du är. Sen när allt lugnat ner sig måste du tillåta dig själv och den du bråkat med att snacka om det. Det är inte säkert att det alltid är du som har fel.

Det var första gången jag snackat allvar med honom efter en konflikt där han suttit kvar och lyssnat. Sedan knallar vi ner till vår bod och Jappe blir dagens hjälte ett par timmar. Det verkar som alla UFF:are vet att han varit borta inatt. So what!

På eftermiddagen lånade en annan avdelning, våra storsäljare Zork och Jane.

DANSKAR ÄR VÄRRE EN NORRMÄN

Jag vet inte vad det beror på, men ett tag trodde jag att flera danskar rymt från något dårhus. Dom springer fram och busvisslar i öronen trots att vi ber dem sluta. När det är dax för mat rusar dom dit, den närmaste vägen, det spelar ingen roll om någon/något står i vägen, då springer man bara omkull den personen. Jag kommer inte ihåg varför, men till slut sa Erwin:

• Danskar är värre än norrmän.    
• Jag sa inte emot, honom.

På kvällen var det dax för resultatredovisning. Vi hade dessförinnan städat våra bord och packat upp fler dojjer. Allt var prydligt. Middagen intogs på Mässan. Jag letade efter våra ungar men dom var som uppslukade. Sen kom jag på att dom lider av den mystiska sjukdomen TV torka och mycket riktigt där satt dom alla och kollade en videofilm om Södra Afrika. Tillbaka till resultatet, det visade sig att vi sålt bäst av alla fem skobodarna. Applåder och jubel! Sen blev det sånger:

• Sing Såpa, bomelangelang big bang bom …

INTE KAN MAN KRAMAS MED TUTTARNA PÅ

Det är ett bevingat citat som jag bär med mig från den här resan och nu offentliggör jag dessa ord, bakgrunden är följande:

Vi ligger i klassrummet och ska försöka sova, det har varit skratt och stoj, men nu har det lugnat ner sig. Har lovat att dom får läsa till halv elva och nu är det dags att släcka. Då kommer Annica på att dom inte gått runt och kramat alla. Hon får med sig Nickan på en kramrunda. När dom kryper upp ur sina sovsäckar, märker Annika att dom inte har några tröjor på sig utan har överkroppar bara. Då säger hon högt och spontant till Nickan:

• Inte kan man kramas med tuttarna på!

Underbart du lilla solstråle för att du är så impulsiv!

VA FAAN ÄR ERVIN OCH FRIGGE!?

Lördagmorgon väcktes vi i tid. Alla hade fått sovmorgon. Snabb frukost, hinner även ringa Bergängen och berätta i korta drag vad som har hänt.

Under dagers lopp har alla UFF försäljare blivit lovade att gå runt och köpa till sig själva. För att förhindra lite av gårdagens strul har vi fixat ett eget försäljningssystem. Sex barn ansvarar för varsitt bord och de måste själva se till att det alltid är fyra barn kvar när två går runt och handlar. När de går iväg måste de också tala om det för Eva eller mig.

Tyvärr kommer det att visa sig att Erwvin och Frigge sket helt och hållet i sina polare. Dom var spårlöst försvunna hela dagen. Vilket fick till följd att resten av ungarna inte fick vara lediga lika mycket som utlovats. Det konstigaste var att ingen satte press på Erwin och Figge de få gånger de visade sig.

Sista dagen på Älvsjömässan var tydligen de stora gamarnas dag. Alla gick och väntade på den stora utförsäljningen. Vi fick ansvaret att sälja skokrämsburkar som säkert kostar 15 kronor ute i skoaffärerna. Vi sålde burkarna för 5 kr st. En av gamarna slog ner på mig och sa:

• Jag köper alla skokrämsburkarna, vad ska du ha??
• 5 kronor burken.
• Nej, nej. Du verkar inte ha fattat, jag ska köpa alla burkarna.
• Ja just det, 5 kr burken, sa jag med ett vänligt flin.
• Om jag köper alla burkarna, ska jag väl få dem billigare?
• Ja just det, om vi säljer 15 kronors burkar för 5 spänn då får du dem billigare, sa jag och log med hela ansiktet.
• Mutter mutter. Jag kommer tillbaka.

En äldre herre kommer fram och lovordar mig för att jag avspisade gamen så snyggt:

• Han ska sälja burkarna dyrt på loppmarknaden i Skärholmen.
• Själv köpte jag ett Plommonstop för 150: — och känner nig oerhörd nöjd.

PRISRAS OCH MÄNNISKOKAOS

Klockan 16.00 åker väggen bakom våra ryggar rakt upp. Bakom oss har vi den stora scenen och en kvinna vrålar ut:

• Nu börjar den stora utförsäljningen. Köp en säng för 5 kronor eller en bokhylla. Eller varför inte en resväska för 50 öre ta den till bokavdelningen och fyll väska med böcker för en krona. Köp byxor för en krona eller en kostym för 3 kr.

Detta var signalen för panikrusning till så mycket som möjligt på kortaste tid. Gamarna fick något vansinnigt i blicken. Det spelade ingen roll att vårt bord var i vägen. Närmaste vägen var över våra bord, alltså gick ung som gammal rakt igenom och över våra bord. Det var bara att sätta sig och betrakta dom giriga asätarna. Då fick jag syn på skokrämaren och tog fram de 4 sista burkarna.

• Här får du dom fyra sista, det är allt vad jag har kvar.

Han tog dom och försvann. Men fem minuter senare kom han tillbaka och lämnade 20 kr. Vilken härlig känsla!

SÖDERSJUKHUSET NÄSTA

Även denna dag tar slut och klockan 18.00 måste alla ut. UFF:arna får glass i bussarna. Snabbt tillbaka till Sturebyskolan där får vi veta att vi ska klä oss varmt. Bussarna avgår omedelbart till ett hemligt ställe. det enda jag får veta är att vi ska ut i bushen och käka kyckling.

När jag kommer ut på skolgården, dyker en danska på mig och frågar något om Södersjukhuset?

• I don’t understand?

En svensk tolk förtydligar:

• Hittar du till Södersjukhuset?
• Ja, det är klart, säger den förnärmad urstockholmare.

Jag är nu ombedd att vara vägvisare till ett trevligt småländskt par som fått till uppgift att hämta en skadad UFF:are vid olycksfall som hade skurit sig i fingret i köket. Efter det gällde det att hitta ut till UFF:arnas samlingsplats i Gustavsberg. Då känner sig den stolta urstockholmaren sig väldigt osäker, men efter att ha fått en uppritad snabbskiss i handen tar jag på mig det svåra uppdraget och svär eden …

Södersjukhuset är en baggis och hör och häpna, även ut till Gustavsberg och den undangömda lägerplatsen går som på räls. Jag hinner till och med berätta lite om vår stolta stad.

• Där på vänster sida har vi Fåfängan, ett fik med världens bästa utsikt över städernas stad.

Solen skiner och smålänningarna anser att Stockholm antagligen är en av världens vackraste städer.

• En av, utropade jag skämtsamt, den är!

FEST I GUSTAVSBERG

Vi kommer fram samtidigt med alla UFF bussar. En helt ljuvlig sommarkväll alldeles bredvid sjöfartsleden in och ut till Stockholm, där Ålands båtarna glider förbi. Det dukas upp till kyckling, men Bergängens ungar klagar på att man bara får 1/4 kycklingbit:

• Fan man blir inte inte mätt!

Inte nog med det, när dansbandet spelar upp övergår den stjärnklara himlen till att bli mörk och mullrande. Kolloungarna ledsnade och tjatade:

• Ska vi inte åka snart?

Från scenen hade det sista flammande danska talet redan börjat. Sånger sjungs i kolsvart mörker, propparna gick i regnet och så är det dags att meddela det slutgiltiga resultatet från världens största loppmarknad. Folk samlas framför scenen förväntansfullt mumlande. Den danska damen skriker ut siffrorna baklänges och UFF:arna jublar starkare och starkare. Tillslut vrålas hela summan ut:

Tremiljonertrettiosextusenochlitetillkronor, är den sammanlagda summan som samlats in från Stockholm, Oslo och Köpenhamn och det går oavkortat till Södra Afrika för att användas mot apartheid. Det måste medges att man blir lite imponerad när man hör storleken på den insamlade summan.

Det är dax att åka tillbaka, alla går till bussarna. I detta kolsvarta mörker är det omöjligt att ha koll på om alla kommer med. Jag knalla med två svenska UFF:are som tydligen är mörkrädda. Jag känner hur dom trevar efter mina händer där vi i går igenom den mörka skogen. Vi kommer först till bussarna så jag sätter mig längst framför att räkna in Bergängarna. Alla är med. Nu kommer jag ihåg att Jane blev sjuk under festen och fick bäras till tillbaka.

KÖR INTE SNABBARE ÄN 50 KM

Tillbaka till Sturebyskolan, snabbt upp å packa, sen ner och vänta på bussen som ska föra oss hem till Bergängen. Kommer lite på efterkälken för jag fixar upp det ekonomiska med UFF. När jag kom nerför trappan hör jag hur våra ungar för ett djävla liv. Tydligen är det nu som är den rätta tiden att lära ut hur man busvisslar, för visst är det kul att hålla danskarna vakna klockan tolv på natten. Jab ber ungarna lugnt och stilla att lägga av, en gång försöker jag, två gånger och den tredje vrålar jag:

• Kan ni inte hålla käften, fattar ni inte att danskarna försöker kvarta!?
• Vi busvisslade inte, vi hade bara fingrarna i munnen.

Rätt vad det är så hörs ett brak och ett djävla liv uppifrån trappan. Det kommer närmare och närmare, klampandet, de höga rösterna och skrattet. Våra ungars visslande är som en ljum sommarbris i jämförelse. Det kommer visa sig vara tre vuxna UFF,danskar. Plötsligt känner jag mig väldigt trött och längtar intensivt till Bergängen. Bussen kommer efter en tids väntan, alla ungar rusar ut och ställer sig utanför bussdörren.

•  Lämna plats för dom som ska gå av.

Det är trötta danskar som kliver av, dom hade somnat i bussen och nu när dom just väckts raglar dom av, till alla ungars våldsamma förtjusning. De vrålgarvar och pekar på helt oförstående sömndruckna danskar. Det känns oerhört pinsamt, med det går inte att få stopp på våra ungar. Tillslut tar jag handgripligen tag i Erwin och sliter bort honom ifrån ungskocken, då verkar de äntligen fatta.

Alla intar sina platser och försöker att göra det så bekvämt som möjligt. Då kommer det en UFF:are och tackar oss för våran medverkan och underrättar oss om UFF:s regler för chaufförer på vägen. Ingen får köra fortare än 50km/tim, oavsett vilken väg man åker på. Gäller det motorväg också?

• Jaa.
• Vafaan, hörs det ifrån Luis.

Anledningen till den regeln är att UFF har så många olika fordon och alla ska kunna köra alla fordon, även om man är osäker och lägg märke till att UFF aldrig varit med om någon trafikolycka under hela dess historia.

Vi får en dansk chaffis som verkar oerhört trött och inte hittar. Dessutom ställer UFF upp med två 12-åriga pojkar. Den ena ska vara chaufförsvakt och se till så inte chauffören somnar. Den andra är också vakt och har till uppgift att se till att inte chaufförsvakten somnar.

• Inga kommentarer!

Eva visar chauffören ut ur Stockholm och jag försöker knoppa. Straxt innan Norrtälje ska jag väckas för att leda bussen in på den rätta vägen mot Väddö. Det är ett djävla liv på ungarna där bak. Men vem bryr sig sig?  Hej å hå, somna då. Väcks en mil utanför Norrtälje, vid Finsta. Jaha, är det så här det känns att ligga i femtio på motorvägen. Klockan är kvart över två och genom bussfönstret kan jag se att nattlivet i Norrtälje är i rörelse.

Bussen är nu på rätt väg enligt mina instruktioner och jag funderar på att somna om när min blick fastnar på chafförsvakten och sedan på hans vakt. Bägge två verkar falla ihop vilken sekund som helst. Deras huvuden nickar till lite om vartannat. Chaffisvaktens ögon faller ihop och väcks med ett hårt slag av hans vakt.

• Jaja, skulle bara blunda lite för att sedan titta upp …

Jag är helt fascinerad, men inser också att, här vågar jag inte somna om. Jag blir den som vaktar, den som vaktar chaufförens vakt som i sin tur vaktar så att chauffören inte somnar. Vid 4: a tiden på morgonen är vi framme. Det börjar ljusna. Titta badflotten är klar!

• Gå upp och var tysta nu, så ni inte väcker någon, säger jag till kollobarnen när de raglar ur bussen.

Jag lyckades också övertala UFF:arna att sova över i 5:an. Det var inte så svårt.

Ska man göra en kort utvärdering av dessa tre dagar, så tycker jag av det jag sett, att UFF är en bra organisation men med många konstiga regler. Deras målsättning är bra. Men deras barnuppfostran förstår jag mig inte på. Maten var under all kritik, där dom har mycket att lära av Bergängen. En nöjd barnmage är en förutsättning för pedagogiska segrar.

• Det var bra att vi gjorde det här, men aldrig mer.

Vad jag förstår, så har resten av Bergängen levt en drömtillvaro, när vi varit borta. Det känns skönt att ha medverkat till det, synd bara att man inte fick vara med själv, men som sagt.

Ju mer man prövar dess mer man vet.

(isländskt ordspråk)

SÖNDAGEN DEN 29/7

Förmiddag

Vi kom hem till Bergängen kl. fyra i morse. Uppe vid nio tiden för att kolla om UFF:arna blivit väckta. Dom satt och käkade frukost med dom barn som inte varit i Älvsjö, resten sover. Tar en tallrik fil och känner direkt hur trött jag är. Gäspar hela tiden.

Förmiddagen flyter på lugnt, en efter en kommer dom upp Älvsjö gänget. Vi bastar med halva kollot på förmiddagen för i eftermiddag är det Kista hembygdsfest som gäller.

Träffar en Söris personal nere vid bastun, som berättar att hon varit och paddlat vid Solsta’s gamla bastu och märkt att vi fraktat våra barn dit. Hon följde efter och fick syn på en äcklig läskig docka på bryggan. Nu undrade hon om Söris fick låna den. Berättar att det var ingen docka, utan det var Mats våran utklädde kock. När jag berättade det tappade hon hakan. Efter lunch, drog hela kollot till Kista”.

Det här var en annorlunda kollocamping, utan kanoter, åror, pinnbröd eller cyklar, som alla säkert förstår. Den här utflykten sticker ut på alla sätt och vis. Det har nog aldrig någonsin gjorts något liknande, varken före eller efteråt. En otrolig historia helt enkelt.

Så långt sommaren 1984, men under bearbetning av den här texten sätts det även igång andra tankegångar där olusten och ångesten legat på lut under alla år i barnens tjänst. T.ex. den gången vi åkte på utflykt till Torekällberget och vi glömde en femteklass flicka kvar på bussen. Så hon åkte vidare själv mot Skanstull. Eller den gången jag stängde på Spången och sa till en pojke att gå hem samtidigt som jag gick runt och ställde upp stolarna i lokalen. När jag var klar låste jag och gick hem. Väl därhemma fick jag ett samtal som förtäljde att jag låst in killen, för han hade verkligen inte gått hem. Som tur var hade en kollega på fritidshemmet ovanför upptäckt hans belägenhet och hjälp honom ut ur lokalen.

Eller den gången ett barn försvann ifrån Högalidsparken och hur jag länge gick och letade i hela området. Hittade inget barn och när vi stängde fritids tog jag på mig att vara kvar i hembygden och fortsätta leta. Till slut gick jag hem till hans mamma och lillasyster och där satt vi vid deras köksbord och funderade över om det inte var läge att ringa polisen. För nu hade han varit försvunnen i 2,5 timmar. Men plötsligt fick hon ett samtal ifrån Högalidskyrkan och de berättade att han var där. Han hade gått med en kompis till kompisens sångkör och där blev han kvar. Eller den gången en grabb hoppade ner på Hornstulls tunnelbanespår i mitten på sjuttiotalet m.m.

Dessa stunder är overkligt jobbiga under tiden det pågår för just i den stunden vet ingen om det kommer att sluta lyckligt.