54. Musik ska byggas utav glädje (3)

Dags att avrunda den här musikaliska trestegsraketen, med de sista sex Sommarlistorna 2020 – 2025. Vilket innebär att mina senaste 18 musikaliska somrarna nu finns att tillgå på Portal24.

Men först börjar jag med Sommarlistan 2020.

Över till mina tre favoritkonserter som jag lovade i det förra inlägg och börjar bakifrån. Till konserterna tre och ett lånar jag text ifrån andra som sparats på min hårddisk för att möjligtvis användas i någon diffust framtid.

3. John Cougar Mellencamp på Johanneshov Isstadion den 15 januari 1988.

2. Eldkvarn i båthuset på Barnens Ö den 12 juli 1981.

1. Bruce Springsteen bägge spelningar på Johanneshovs Isstadion den 7 och 8 maj 1981.

Nu är den diffusa framtiden här och jag ger all all kredd till Håkan Pettersson för Mellencamp texten och till Fredrik Beskow för den fantastiska Springsteen texten. Eldkvarn är min egen så den står jag själv för.

Tredje plats: John Cougar Mellencamp, Johanneshov Isstadion den 15 januari 1988.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/1 1988.

”På scen på Isstadion i Stockholm i fredagskväll stod en långhårig men kortvuxen karl och skapade kaos bland folk som till hundra procent slöt honom till sitt hjärta. John Cougar Mellencamp kom, sågs och konserten blev definitivt en seger.

Strax efter åtta, en dryg halvtimme försenad, stod Mellencamp på scen med sitt stora, naturligt svängande kompband. I bandet fanns som på senaste skivan ”The lonesome jubilee” fem killar och tre tjejer. Som traditionellt spelade gitarr, bas och trummor men också en liten futtig synt, fiol, munspel, dragspel och – tvättbräda.
Mellencamp är ingen vanlig amerikansk popidol. Musikaliskt håller han sig strikt till sina rötter och politiskt tillhör han den nya generationen medvetna amerikanare som ser allt med öppna ögon.

Mellencamp sa överraskande inte mycket mellan låtarna utan lät texterna tala (fast ljudet inledningsvis var undermåligt med tanke på texterna) och musikerna spela en suveränt effektiv rockmusik.
Scenkonstruktionen var enkel, dekoren sparsam och showen en av de minst spektakulära jag har upplevt på en av Isstadions storlek. Det var rock med stora bokstäver.

Rockkonserter med paus har jag tidigare bara upplevt med Springsteen så det kändes lite tamt och orkeslöst att redan efter en timme ta vilopaus för att sedan komma tillbaka och spela ytterligare 75 minuter.
Ingen rockmusik svänger automatiskt, inte ens med fem killar och tre tjejer i kompet, så Mellencamp utnyttjade sitt band maximalt under varje låt. Då menar jag inte volym- och tempomässigt.
Mellencamp kunde konsten, och jag vill mena att det är en svår konst, att plötsligt ta ned tempot i de snabba rocklåtarna, känna pulsen på publiken och atmosfären för att sedan vråla ut i fulländade finaler. Varje tempoväxling var som ett knytnävsslag i magen.
Konserten började naturligt och starkt med ”Paper in fire”. Låten inleder också senaste albumet och tillsammans med ”Small town”, som startade andra avdelningen, var det fruktansvärt effektiva öppningslåtar.

Konserten dominerades inte överraskande av låtar från de två senaste mästerverken till album, ”Scarecrow” och ”The lonesome jubilee”, och arrangemangen påverkades nästan rakt igenom av John Cascellas dragspel och Lisa Germanos fiol.
Trots eller tack vare de udda instrumenten har Mellencamps band USA:s mest fulländade rocksound för tillfället. Där varje musiker och sångerska gjorde något extra.

Konserten hade genomgående högt tempo men efter paus lyfte nästan taket. Då följde de rockigaste och bästa låtarna i en enda rad utan uppehåll eller andhämtning fram till den fina finalen med ”Pink houses” med spontan allsång och allt.
Sedan kom extralåtarna ”Like a rolling stone” (åtskilliga klasser bättre än Dylans egen version för knappt fyra månader sedan på samma scen) och avslutande ”Cherry bomb” i en helt upplyst hall.

Visst är det tanklöst att utse årets bästa rockkonsert redan nu i januari men när rockåret 1988 sammanfattas tror jag inte många konsertögonblick under året når upp till John Cougar Mellencamps nivå.
Det var en härlig start på det levande rockåret.

John Cougar Mellencamp: gitarr och sång
Larry Crane: gitarr
Mike Wanchic: gitarr
Kenny Aronoff: trummor
Toby Myers: bas
John Cascella: keyboards och dragspel
Lisa Germano: fiol
Pat Peterson: sång och percussion
Crystal Taleifero: sång

Trolig setlist
Paper In Fire 
Jack and Diane 
Hard Times For An Honest Man 
Lonely Ol’ Night 
Check It Out 
Rain On The Scarecrow 
Down And Out In Paradise 
Real Life 
Empty Hands 
Rumbleseat 
Hand To Hold Onto/Chain Gang (medley) 

Paus

Small Town 
Minutes To Memories 
Hot Dogs And Hamburgers 
Thundering Hearts 
Crumblin’ Down 
Rock In The USA 
Play Guitar/Gloria/Wild Thing (medley) 
Hurts So Good 
Authority Song 
Pink Houses

Extralåtar: 
Like A Rolling Stone 
Cherry Bomb

//Håkan Pettersson

Här tycker jag det passar bra att länka till en video, från den 3 oktober 2024, då Bruce Springsteen gästar John Mellencamp i låten Pink Houses.

Innan jag fortsätter så kommer Sommaren 2021 och Sommaren 2022.

Andra plats: Eldkvarn, Båthuset på Barnens Ö den 12 juli 1981.

I november 2008, satte jag mig ner och antecknade följande text om en konsertupplevelse utöver det vanliga. En historia som hade legat och grott i mig under ett antal år och plötsligt skrev den sig själv.
Den handlar om Eldkvarns makalösa spelning på Barnens Ö i båthuset sommaren 1981, som jag har tänkt skriva under ett antal år. När jag nu fick en förmiddag ledig och insåg att det var dagen för releasefesten för nya plattan Hotell Hunger, tog jag mig tid att få ner händelsen på pränt. 

Ett år äldre än Plura! Är jag gammal då? Det känns inte så men när man checkar in på Minnenas Hotell (konkurrenten till Hungerns Hotell) och ställer in frekvensen på Eldkvarn, då ramlar det in ett våldsamt flöde som är svårstoppat.

Nu kommer vi alltså till en av de främsta konserthändelser jag upplevt i mitt långvariga liv. Ett av de största intrycken och positiva musikupplevelse jag någonsin fått under en konsert är den Eldkvarn gjorde ute på Barnens Ö, (i båthuset) söndag den 12 juli 1981. Jag vill tacka alla i Eldkvarn för den makalösa spelningen. Har tidigare varit säker på att det var Per Hägglund (Imperiet) som hade fått dit Eldkvarn. Han jobbade på Barnens Ö vid den tiden, på Assögården, om jag inte missminner mig. Men Werner Modiggård slog mig på fingrarna och svarade på bloggen ”Eldkvarn Hunger Hotell” att det var Magnus Engberg och Janne “Låda” Nilsson, som de kände från Musikverket. 

Hur som helst, det var en underbart varm kväll när jag och Janne (kollokollega) cyklade till båthuset. Jag hade haft kökstjänst hela dagen och slutade 19.30 och Janne hade sin lediga dag så vi kom iväg i god tid. Det var fortfarande ljust vid halv tio tiden då vi gav oss iväg. Ganska mycket folk på plats när vi kom fram och jag har för mig att Eldkvarn skulle gå på runt tio. Det började lite trevande och jag har inget minne av låtordningen bara det att de drog så gott som allt från deras två senaste plattor. ”Pojkar… och Musik för miljonärer”. Men det uppstod problem.

Mitt i den tredje låten gick propparna så musiken bara dog. Det blev startskottet för en våldsam jakt efter fungerande proppar på de närmsta gårdarna, Stugorna, Solsta, Björkbacken, Östergården med flera. Vet inte hur lång tid det tog, men när någon hjälte kom tillbaka med fungerande proppar hade något hänt i båthuset, i atmosfären, i kosmos, i universum, något som inte kan förklaras med ord. Helt plötsligt blev denna individuella samling människor en sammanhållen enhet och då menar jag samtliga kollojobbare, deras gäster samt musikerna i Eldkvarn.

Propparna på plats och med orden att nu börjar vi om från början och tar om låtarna vi redan spelat, så slog Plura an strängarna på gitarren och samtidigt en sträng inom oss som skulle kulminera runt halv två på natten, tre timmar senare.

Som sagt låtordningen är förträngd med jag är säker på att följande låtar spelades: Din lilla hund, Tv-man, Pengar, Här kommer tåget, Skyldig, Idiot Stuff, Man utan namn, Desperados, Fula pojkar, Stad utan slut, Pojkar, pojkar, pojkar, Café Jamaica, Gatan Fram, Pengar, Allt som folk säger, Nere på klubben, Mannen i kostym och ett antal till.

Alla dansade i en enda gemensam vansinnig okontrollerad människomassa (det här var Rave före sin tid) och låtarna gick i varandra och känslan blev som när du cyklar väldigt snabbt och livsfarligt långt, som jag gjort till Grisslehamn en gång. Plötsligt känner du ingen trötthet eller motstånd i trampandet, cykeln och du själv har blivit ETT. Det var precis samma känsla nu, dansandet som denna hängiva folkmassa på runt fyra hundra personer och musiken Eldkvarn spelade hade blivit ETT med varandra. Vilket gör att tid och rum försvinner. Nu lite mindre än 21 år senare känns det som en dröm och jag skulle kanske tro att det var så om det inte vore för en inspelad videokassett från mitten av nittiotalet där Carla i ett TV program får frågan om vilken han tycker är Eldkvarns bästa konsert. Efter kort betänketid säger han, en konsert ute på Barnens Ö där vi spelade för en massa fritidsledare är nog den bästa.

Eldkvarn försökte avsluta konserten efter några extranummer med orden, nu har vi faktiskt spelat alla låtar vi kan. Tack för i kväll! Så lämnar de scenen. Jag tittar bakåt mot mixerbordet och hinner under en mikrosekund tänka tanken att om det fanns någon musikgud i universum då skulle den se till att denna konsert blev sparad för eftervärlden. Publiken är fanatiskt lyckliga och vädjar samtidigt som den kräver MER och efter tio minuter bakom scenen bars bandmedlemmarna in av överexalterade kolloledare och sattes ner vid sina instrument. 

Då kör vi en sista skriker Plura i micken och drog än en gång igång:

”Det var en regnig sommarkväll 

och jag sökte skydd under ett cykelställ, 

jag hörde musik, nån öppnade en dörr en ängel sa, 

jag har aldrig sett dig förr 

oh oh oh… Jag klev rakt in

oh oh oh… Jag klev rakt in

Jag stannar till nästa dag, sjung Café Jamaica

Jag har aldrig mått så bra, sjung Café Jamaica …”

Det blev en fantastisk halvtimmesversion av Café Jamaica som avslutning sedan vacklade den totalt genomsvettiga publiken tillsammans rakt ner i den närbelägna ån som ligger mellan Båthuset och Assö. Det spelade liksom ingen roll för det gick inte att bli blötare. Från den dagen tillhör Café Jamaica en av mina stora Eldkvarnfavoriter. Visst tycker jag att Plura skrivit mycket bättre låtar och texter senare, men känslan denna sagolika Barnens Ö natt finns fortfarande kvar, någonstans långt där inne och den framkallas varje gång jag hör Café Jamaica. 

Den här texten är kanske inte exakt vad som hände (fast jag tror att det mesta stämmer) utan det beskriver bara den känsla jag hade under och efter spelningen och som jag fortfarande bär med mig, när jag frammanar minnet.

Är som sagt ganska säker på att det stod ett mixerbord längst ner inne i båthuset på högersida (sett från ingången) och att det rullade ett kassettband som spelade in konserten, men det kanske bara är önskedrömmar.

Jag avslutar med att tacka för alla år som ni i Eldkvarn spelat er musik för alla oss som fortfarande blir glada som små barn varje gång det vankas en ny Eldkvarnskiva och det går väl inte att missa att jag gärna ser att ni plockade upp Café Jamaica på livedepertoaren igen. 

PS! Vilket de, till min stora lycka, gjorde i Helsingborg vintern 2009.

Det har gått mer än femtio år sedan de startade och jag har sett bandet otaliga gånger. Flera gånger i Helsingborg under den Eldkvarn weekend so var på Hotel Nouveau. Men även så ofta på Gotland, Fårö och Warfsholm, att vår dotter när hon var yngre, myntade uttrycket: ”Fullgubbarna” – Måste vi gå och se de där fullgubbarna igen!

Det har gått lång tid sedan sista spelningen i november 2015. Jag har tillslut förlikat mig med att det är över. Det blir inget mer. Tack för alla fantastiska år.

Nu följer ett naturligt musikaliskt avbrott med Sommaren 2023 och Sommaren 2024.

Första plats: Bruce Springsteen and the E Street Band, Johanneshovs Isstadion den 7 och 8 maj 1981.

Avrundar med min absolut bästa musikaliska live upplevelse någonsin och trots att jag efter dessa två konserter sett Bruce Springsteen ytterligare 33 gånger så står de här två fortfarande i en klass för sig. Men det är naturligt eftersom den kraft som drabbar de som första gången bevistar en Springsteen konsert kommer aldrig kunna uppleva den känslan igen. Springsteen oskulden är så att säga redan tagen …

Till de här konserterna fick vi ordna biljetter, så att säga, akustiskt. Folk låg ett par dygn i en lång ringlande kö runt Hötorgsskraporna på Sergel torg. Biljettförsäljare var Svala och Söderlund på Kungsgatan och trycket var hårt för att införskaffa dessa dyrgripar. Landsorten hade ett telefonnummer att ringa. Kanske svårt att fatta för den yngre generationen som är vana med den digitala världen där allt görs framför datorn men några knapptryck.

Kvällar när musiken fick en ny dimension och konsertupplevelsens måttstock för evigt förändrades. Lyckades med bedriften att missa Springsteens konsert i Konserthuset 1975, men det har jag tagit igen, med råge, sedan dess. För sedan 1981 har jag sett trettiofem Springsteen spelningar och aldrig gått ifrån någon av dem missnöjd.

Över till Fredriks text som jag återvänt till många gånger för att på ålderns höst minnas tillbaka till dessa två fantastiska stunder. Har haft hans recension på min hårddisk sedan 2021 och sparat den för att texten påminde mig och uttrycker samma känsla som jag har haft om dessa två spelningar.

Fredrik Beskow skulle fylla 20 år och skriver hur Bruce Springsteens andra konsert på Johanneshov 1981 skulle förändra hans musiklyssnande för evigt.

Knäsvag av lycka

Veckorna innan Springsteens Stockholmskonserter på Johanneshovs isstadion hade rockrecensenterna tävlat i att bräcka varandra i lyriska berättelser från spelningarna på Europaturnén. Allas förväntningar var m a o så höga de någonsin kunde vara, även mina. Någonstans smög det sig dock in ett litet tvivel … ”Kan det verkligen vara så bra som alla skriver?!?”. Det kunde det, skulle det visa sig…

Vi (jag och ett par kompisar) har fått tag i några av de absolut sista biljetterna till den andra konserten. Vi sitter i bortre kurvan, femte bänk, med bra utsikt över hela den stora, men mycket sparsamt inredda scenen. Tre podier i bakkant på scenen hyser Dannys slitna Hammond B3, Max’ minimala trumset och Roys stora, svarta konsertflygel. Längst fram några mikrofonstativ och monitorer och på sidorna några högtalarstaplar, inget märkvärdigt scenbygge alls, egentligen. Klockan blir halv åtta, de flesta har intagit sina platser. Det sedvanliga sorlet av spänning och förväntningar fyller isladan. Klockan blir kvart i, fortfarande bandad musik i högtalarna och takljuset tänt. Strax före åtta tonas musiken ner och ljuset släcks. 10 000 personer förenas i ett samfällt vrål, draperiet i fonden dras isär och en spotlight lyser genom öppningen, ut på publiken. I ljuskäglan ser vi sju silhuetter komma springande, sex medellånga män och en lite större …

”10 000 förenas i ett samfällt vrål”

Mörkblått ljus över scenen, Hammondorgeln väser, Miami Steves gitarr kränger ut ilskna dissonanser, baskaggen skickar dubbelslag tunga som släggor i bröstet på oss, Bruce kliver fram mot mikrofonen och börjar sjunga: ”Thought it was a nightmare …” John Fogertys ”Run through the jungle” öppnar konserten i ett arrangemang som skiljer sig radikalt från originalet, inget egentligt beat, låten verkar stå stilla medan Bruce närmast reciterar texten.

Sista ackordet klingar ut och man hör ett ”one… two… three… four…”. Piano och klockspel förenar sig i introt till ”Prove it all night”. Fullt ljus på scenen, publiken går igång direkt, klappar med från första takten. Där är de nu: Danny dansandes bakom orgeln, Max och Roy i vit skjorta och väst, Miami Steve i sin (då!) karakteristiska basker, Gary lite i skuggan av trumpodiet, Clarence i ljusgrå kostym och Bruce i vit skjorta och jeans. Clarence tar sitt första solo för kvällen och möts av jubel. Ett glödande solo från Bruce fyller hela ”Hovet” sista två minuterna, Max jagar honom med fyra slag i takten på virvelkaggen. Jag är redan här smått chockad över Max Weinberg, vilken trummis! Spelar aldrig över, driver på, gör helt rätt saker hela tiden. Jag spelade själva trummor i många år och hans sätt att spela var alltid oerhört inspirerande för mig.

Solot och låten slutar, snabbt dyker de in i ”The ties that bind”, en av mina favoriter på ”The river”. Det är något som jag förundras över, men förstår inte riktigt vad till en början. Sedan kommer jag på det: ljudet. Man hör alla, verkligen alla, instrument klockrent. Allt från baskaggen till Clarences tamburin och Dannys klockspel. Det var inte något man var van vid på den här tiden, med i regel dåligt eller uselt ljud på de flesta stora konserter. ”Tenth avenue freeze-out” följer, funkig kompgitarr från Miami Steve, röjigt pianospel från Roy, Bruce hamnar nere i publiken i sticket och sista versen, hela parketten och större delen av läktarna står upp nu, vi är bara 20 minuter in i konserten!

Bruce hälsar välkommen och ber oss sitta ner. ”It’s gonna be a long night, it’s gonna be all night!”. ”Darkness on the edge of town” följer. Bandet visar prov på sin fantastiska dynamik, att kunna gå från det lågmälda till fullt tryck, även i balladerna.

Kvällens första riktiga höjdpunkt kommer i monologen före ”Independence day”. Bruce berättar om sin relation med pappan och hur de till sist försonades: ”it took us thirty years to tell each other that we loved each other. It’s silly to wait that long…”. Clarences solo här är bland det bästa jag hört honom göra, jag ryser fortfarande varje gång.

”Factory” så, arrad med endast baskagge, orgel och munspelssolo. Udda, men passar bra i sammanhanget: malande, monotont. Sedan följer kvällens första riktiga extas: ”Who’ll stop the rain”, där Clarence, Roy och Bruce byter solon och publiken vrålar med i ”Whoooooo’ll stop the rain”, följt av ”Two hearts” och ”Out in the street”, där publiken sjunger och klappar så bänkarna skakar. Efteråt går Bruce omkring på scenen och bara tittar ut över publiken innan han går fram till mikrofonen och tackar: ”So good!!!”. Jag står och tittar på publiken runt omkring mig. Idel leenden, jubel och storögd förvåning över den entusiasm och energi som flödar från bandet nere på scenen. Jag förstår redan att detta kommer bli en mycket speciell kväll …

”Jag är knäsvag av lycka”

Mindre ljus på scenen igen, tyst förväntan i publiken, en tunn munspelsslinga söker sig ut bland oss: ”The price you pay”! Det tar ett tag innan vi förstår att det är den, men det är det, en raritet som spelades sällan på ”River”-turnén och inte alls efter den (vad jag vet iaf). Bruce byter den tredje versen mot den som finns på några bootlegs: ”Some say forget the past, some they say don’t look back, but for every breath you take, you leave a track”.

Arrangemanget är långsammare än på skivan, trummorna blir aldrig starkare än kantslag på virveln (frånsett några breaks på slutet). Fantastisk version, en av kvällens höjdpunkter. Här sitter jag och fascineras av hur Bruce bygger konserten med växlingar i intensitet och tempo. Få artister behärskar den konsten som han, att driva upp tempot och ta ner det för att sedan åter höja det.

 Ny monolog: Bruce pratar om ”…the American dream, which is just the right to live your life with some decency and dignity. Today, over there and in a lot of places in the world, that dream is true for very, very few people”. Publiken sitter andäktig och lyssnar, Bruce pratar om den groende rasismen som alltid dyker upp i dåliga tider och avslutar med ”the enemy is not the guy down the street that looks different from you, you know…”. Mäktig applåd, inget jubel, bara ett uppriktigt uttryck för enorm respekt från publiken till killarna på scenen. Detta är ett av de viktigaste skälen till att denna kväll blev så otroligt speciell, publiken är hela tiden lyhörd för vad som krävs av den, den är med i konserten hela tiden. Woody Guthries ”This land is your land” följer i en stillsam, nästan minimalistisk version: ett gitarrkomp som bara kan anas och lite munspel.

 Sedan kommer ”The river”, ”The promised land” och ”Badlands” i rask följd. Under de två sista är publiken på fötter igen och tar allsången till nya höjder: ”…and I believe in a promised land! Shaa-la-la la-la la-la…” I ”Badlands” klappar alla, verkligen alla, med i Max’ stadiga ”Pretty woman”-komp alldeles före sista versen, med Roys fenomenala pianospel över trummorna.

”Börjar likna en veritabel orgie i musik”

Bandet samlas framme vid scenkanten, en timme och en kvart har gått alldeles för fort, men Bruce går fram och säger de magiska orden: ”We’re gonna take a short break and then we’ll be back to do another whole set for you!”. Jag är redan färdig, knäsvag av lycka och infriade förväntningar. Jag hade kunnat gå hem efter första setet och det hade varit en av de absolut bästa konserter jag någonsin sett.

Micke, en jobbarkompis norrifrån, säger på sitt karakteristiskt sävliga sätt: ”Jo, ja’ tyck’ de’ e’ som ganska bra …” ”Ganska bra” är i sammanhanget, med hänsyn taget till hans (norrländska) förkärlek för diminutiver, alltså ett mycket bra betyg…

Tjugo minuter senare släcks ljuset igen och draperiet dras ifrån. De sju silhuetterna blir synliga igen. Max rullar igång ett stadigt 4/4-beat, Bruce räknar in: ”Ah, oooone…. twoooo…. threeee…. faooooour…”Cadillac ranch”, självklar öppningslåt för andra setet. Alla är med och klappar, dansar, skrattar. Bruce och Clarence dansar fram och tillbaka längs scenkanten, ut på scenflyglarna, så att de som sitter högt upp på sidorna får en chans att se dem lite bättre.

Efter ett vansinnescrescendo mot slutet fortsätter de direkt in i ”Sherry darling”, en av de bästa sommarlåtar som gjorts. 10 000 pers tjuter ”hey, hey, hey, what do you say? Sherry darling!!!”. Jag håller på att tappa rösten, men vad gör det? Under saxsolot i slutet av låten bjuder Bruce upp en kille och en tjej ur publiken att dansa på scenen, och som de gör det! De virvlar runt tillsammans med Bruce och Clarence och folk är som tokiga. Jag tänker: ”vad skall de hitta på efter detta?!?”

Bandet håller sista ackordet i Sherry darling, Bruce vrålar: ”Ooone…. taoooo…”, Max fläskar på med ett hederligt gammalt Motown-intro och Roy och Danny pumpar ut den klassiska ”hooken” till ”Hungry heart”. Bruce backar från mikrofonen och publiken tar upp första versen spontant. Bruce står bara och skrattar, allsången måste hörts ända in till Södermalm någon kilometer därifrån… Den fortsätter genom hela låten, som aldrig vill ta slut. Vi står upp på läktaren och bara låter oss sugas med i det som börjar likna en veritabel orgie i musik, glädje och gemenskap.

Återigen tackar Bruce genom att säga ”So good!!!”. Roy och Danny börjar spela ett intro som inte riktigt hörs genom applådåskorna till en början, men snart inser vi att det är ”Because the night”… Här glöder Bruce loss i kvällens tyngsta solo, man glömmer lätt att han är en ruskigt skicklig gitarrist.

”Jag tror inte att detta är sant”

När man tror att tempot och intensiteten inte kan bli högre så rusar de vidare med ”You can look (but you better not touch)”, med ett rockabillyartat parti mot slutet, Bruce och Steve ”duellerar” vid mikrofonen, Max piskar in fjärdedelarna på virvelkaggen och vi bara står och gapar. Hur orkar de? Var får de all energi ifrån?!? I öppningen av andra setet spelar de 25 minuter i sträck, helt makalöst egentligen…

Efter YCL läggs scenen i mörker, applåderna dör ut och Bruce presenterar nästa låt: ”Wreck on the highway”. Minimalt med belysning, Dannys farfisaorgel fyller isladan där många har satt sig ner igen för att hämta andan lite.

Nu följer det parti som för mig var det starkaste känslomässiga minnet från hela konserten. Bruce introducerar nästa låt (”I wrote it about three or four years ago, I guess …) med ett långt tal om relationer, vikten av att kunna påverka sitt eget och sina vänners liv. Han pratar om vikten av kommunikation mellan artist och publik, han tackar oss för att vi är tysta på de lugna låtarna säger till sist: ”I’ve learned a lot over here (i Europa, min anm), I’ve learned the importance of audience, the importance of you”.

Precis när han har sagt det ropar en kille någonstans i publiken: ”We love you!!!!” och alla faller in i en av kvällens starkaste applåder. Jag ryser, får en klump i halsen och undrar vad de skall bjuda på nu. Svaret kommer alldeles efteråt: ”This is…. this is called ‘Point blank’”.

Scenen i mörker, en spot på Roy som spelar ett intro som alltid, alltid, ger mig rysningar längs ryggraden när jag hör det, även nu 20 år senare. Under sex minuter är alla i publiken knäpptysta, man hör varenda liten pianoklinkning i diskanten, varenda litet kling från Clarences triangel, varenda klipp från Max’s hi-hat under det att Bruce berättar kvällens mörkaste historia.

Dånande applåder, jag är helt uppriven inombords. För en kvart sedan stod jag och dansade och jublade till CR, SD och HH, nu befinner jag mig helt i andra känslorum… Bruce hänger på sig gitarren igen och frågar om det var några som var på konserten 1975. Det kommer några spridda ”Yeeeaah!” till svar. Han säger något om ”Oh, we were all there” (eller något sådant), fnissar lite och säger sedan ”This is for you”. Nytt intro med wailande sång från Bruce som mynnar ut i bland det vackraste som fästs på skiva: introt till ”Backstreets”. Roys pianokaskader viner genom publikhavet, uppbackade av Dannys svepande orgelackord och Max’ distinkta spel på pukorna. Bruce sjunger som om det gällde livet: ”I hated him, and I hated you, when you went awaaaayyy …”.

”Jag sätter mig och hämtar andan”

Mitt i applåderna efter en av kvällens mest passionerade versioner tassar Max igång med sextondelar på hi-haten och alla jublar igen: ”Candy’s room”. Detta blir upptakten till ytterligare 20 minuter av eufori, efter CR rullar de vidare med ”Ramrod”, som inte är speciellt kul på skiva, men funkar väldigt bra live. Clarence använder saxen som slagverksinstrument i sitt solo, markerar med korta, kraftiga stötar, det låter nästan som han spelar trummor…

Nytt slutackord, Max klipper av det och introt till ”Rosalita” fyller hela isladan. Nu står alla upp i bänkarna igen och bara låter sig sugas med. Bandet ger allt, Bruce rusar runt över hela scenen, ut på kanterna, upp på pianot, upp på högtalarstaplarna, folk är som galna på läktarna, jag tror inte att detta är sant, jag bara står och skriker, klappar, dansar, sjunger: ”Rosie, come out tonight!!!” Dags för den klassiska bandpresentationen som ikväll även omfattar Bruces systerdotter ”all the way from New Jersey”.

Efter presentationen stegras intensiteten ännu mer, bandet bygger upp ett crescendo som leder rakt in i sista versen. Takljusen tänds och nu ser man att hela, verkligen hela, publiken står upp och bara ger sig hän. ”Your papa says he knows that I don’t have any money…”, läktarna svajar av en skog av händer som klappar med, exakt i takt hela tiden, det är helt osannolikt nu, och vi är ändå inte framme vid extranumren … En avslutande knasdans av Bruce, Clarence, Steve och Gary och allting landar i ett kaotiskt ackord i trakterna av F-dur, Max slår på alla trummor samtidigt, Gary låter vänsterhanden åka rutschkana fram och tillbaka längs bashalsen, Roy och Danny sveper med händerna längs klaviaturerna i tokglissandon, Bruce söker ögonkontakt med alla i bandet, hoppar nästan en meter rakt upp i luften med gitarren riktad rakt upp, när han landar på scengolvet slår bandet av slutackordet…

Publiken jublar, vrålar, ja, jag hittar inte ord för att beskriva det egentligen, det är en extas som man inte trodde kunde förekomma i arenor av den här storleken. Det är mera känslan av en svettig, rökig, stökig rockklubb än den trista plåtladan som Hovet egentligen är men med volymen som bara 10 000 extatiska fans kan uppbringa.

”Folk gråter nästan av hänförelse”

Bruce och bandet står längst fram på scenen och tar emot applåderna, suger i sig euforin som flödar nerför läktarna, vinkar och går ut genom draperiet längst bak. Applåderna dör inte för en sekund, mina handflator svider och fötterna värker av allt stampande, men det gör inget, vi måste fortsätta, vi är inte mätta, trots multipla musikaliska orgasmer hittills under kvällen…

Efter ett par minuter står de sju på scenen igen, Bruce hänger på sig Esquiren och kollar att bandet är redo. Jag tänker: ”Snälla, spela ‘Born to run’ nu!!!”. ”Ah, one, two…” Max smattrar igång på virveltrumman, introt till ”Born to run” dånar ut, folk blir som galna igen, skrattar, jublar, gråter nästan av hänförelse. Born to run spelas i en vansinnesversion, det är starkt av Clarence att sätta sitt klassiska solo i det tempot.

Direkt vidare in i Mitch Ryder-medleyt: ”Devil with a blue dress, blue dress, blue dress, devil with a blue dress ooon…”, ”Oh, C, C C Rider, oh see, what you have done …”, ”From the early, early morning to the early early night, rocking with whatever in the house of blue light. Good golly miss Molly…”, ”Jenny, Jenny, Jenny, won’t you come-a home with me…”. Duane Eddy-solo från Bruce, fantomboogie från Roy innan de drar vidare in i ”High school confidential”.

Efter det tar de ner intensiteten lite, vi får en liten chans att andas. Det behövs, även om vi vill att detta aldrig, aldrig skall ta slut. Bruce försvinner från scenen för ett ögonblick, kommer tillbaka och ber bandet tona ner så mycket det går: ”I just talked to the hall manager, and I’ve got an emergency announcement to make. If there’s anybody in the house with a weak heart, or a weak stomach, would you please step out in the lobby during the next section of the show, as it might be hazardous to your health…”.

Vi skrattar, jublar, viker oss på läktarna. Bruce fortsätter: ”See ‘cause it ain’t so bad when we do this… ” (Bruce, Gary, Steve och Clarence tar några små danssteg, vi skrattar), ”…and it ain’t so bad when we do this…” (fler danssteg, vi jublar) ”…and you may even get away with only minor injuries and a short trip to the hospital, when we do this” (några danssteg till, bandet slutar spela, spänd förväntan från läktarna). ”But… but… but… when we do this…”. Max slår igång musiken igen och de fyra nere på scengolvet ger sig iväg i en tokdans som får publiken att kapitulera, fullständigt. De vaggar, hasar, går, springer över scenen och svänger gitarrhalsarna och saxofonen fram och tillbaka i takt, det ser inte klokt ut, men vad gör det?

”Inget blir sikt likt”

Det här är rock’n’roll i sin mest uppsluppna form, bandet har inget kvar att bevisa för oss, de kan spela ut hela sitt komiska register också, det är sanslöst, jag har ingen röst kvar, ännu ömmare handflator och fötter än för tio minuter sedan, men jag är så jävla lycklig!

Tempot stegras ännu mer mot slutet och till sist är vi tillbaka hos djävulen i blå klänning. Två dacapon på den refrängen hinner de med innan Bruce landar på golvet igen efter ett av sina patenterade hopp.

Vi släpper dem inte nu heller, samma applådåskor som tidigare, handflatorna svider, svetten rinner nerför mitt ansikte, det är underbart, ofattbart, oförglömligt. Bruce kommer in igen med gitarren runt halsen och går fram till mikrofonen och tackar oss för det fantastiska mottagandet och uttrycker uppskattning över att så många av oss köade så länge för biljetter. Sedan spelar han en så’n där knäckande spröd soloversion av ”I can’t help falling in love”, ”my favourite Elvis song”. Jag sätter mig en stund på min stol och hämtar andan och ny kraft, liksom många runt omkring mig. De flesta har ett sådant där fånleende på läpparna, ingen verkar riktigt tro att detta egentligen händer…

Tidningarna har ju berättat att de brukar spela ”Rockin’ all over the world” också, och mycket riktigt, Bruce spelar introt och sjunger första versen och vi faller in i refrängen: ”And I like it, I like it…”. Alla är på benen igen, det fantastiska klappandet, som pågått ända sedan ”Rosalita” fortsätter, alla, exakt i takt, hela vägen. Solon från Bruce och Steve inramar ett nytt boogiesolo från Roy innan bandet slår stopp och vi sjunger refrängen endast kompade av trummorna, bandet faller in igen och publiken överröstar nästan sången, det är maniskt, galet, fenomenalt, vi tömmer den sista luft vi har i lungorna: ”…rockin’ all over the wooooorld”… Bandet håller slutackordet och Bruce ställer kvällens mest retoriska fråga: ”Do you like it?!?” och får en orkan till svar: ”Yeeeaahhhh!!!”. ”Then let’s do it again!! One… two…and I like it, I like it …”.

Tempot stegras ännu mera, det stänker kaskader av svett och vatten runt Bruce när han piskar upp extasen ännu ett snäpp, det finns ingen gräns i kväll, allt verkar möjligt, vi tror inte våra ögon och öron, bandet är självlysande av spelglädje, andra da capot ”I like it, I like it…”, Steves överstämma överröstar Bruces sång, tempot trissas upp ännu mera, tredje da capot ”and I like it, I like it…”, hur länge skall de hålla på, de kan väl inte orka hur länge som helst, bandet håller slutackordet för tredje gången, Bruce står och tvekar en sekund mitt på scenen, sedan kastar han sig mot mikrofonen: ”one… two… and I like it, I like it”, ännu snabbare och furiösare än tidigare, men sedan är det slut!

Max slår en sista virvelskur på pukorna och bandet slår av låten och jag inser att jag aldrig kommer att få uppleva något liknande igen i hela mitt liv. Jag är närmast chockad över det här gängets musikalitet, energi och spelglädje. Hur skall någon kunna bräcka detta vad gäller glädje, svärta, humor, allvar?!? Hur skall man kunna bli del av en sådan publik som i kväll igen, som fattar precis vad som krävs av den, som verkligen vill att mötet med det här bandet skall bli så där magiskt, oförglömligt som vi bara läst om tidigare?

Vi fortsätter klappa, vill inte släppa iväg dem och efter några minuter kommer de in för tredje gången. Bruce ropar: ”One more for Stockholm” och rullar igång ”Twist and shout”. Alla 10000 hjälps åt att bräcka Beatles’ version vad gäller skriken innan refrängerna: ”Aaaa…. aaaaaa…. aaaaaaa…. aaaaaaaaaaaa…. aaaaaaaaaaaaa…. shake it up baby…”. Sedan är det slut, definitivt. Bruce säger: ”we’ll be seeing you!!” samtidigt som sista ackordet klingar ut.

Vi närmast vacklar ut från Isstadion, ut i den ljumma försommarkvällen. Vi säger nästan ingenting, det behövs inte, intrycken av två timmar och tre kvart och 32 låtar måste få landa och smältas ordentligt. Vi inser dock att inget kommer bli sig riktigt likt i vårt musiklyssnande efter denna kväll!

Fredrik Beskow”

Fredriks text är njutbar, nästa lika bra som konserten och under tiden vi begrundar hans ord avslutar jag denna Musik ska byggas utav glädje trilogi med Sommaren 2025. Därmed finns mina senaste aderton Sommarlistor 2008-2025 (från Spotify) tillgängliga här på Portal24.