53. Musik ska byggas utav glädje (2)

Har funderat lite över min fascination till musik i alla dess former. Märker att jag vidrört ämnet i ett flertal texter genom åren.

Här har jag samlat några av dessa alster för att försöka hittade en röd tråd, men även en tredjedel av mina Sommarlistor sedan 2008 …

I maj 2014 köpte vi vårt hus på Fårö och det stora musikaliska minnet ifrån den sommaren var konserten med First Aid Kit. Jag säger bara My Silver Lining. Som givetvis kom med på Sommaren 2014.

Hösten 1962 när jag var 12 år pratade alla om Kuba, Sovjet, Amerika, Castro, Chrustjov och Kennedy. Men egentligen brydde jag mig inte om det utan det som var mest upprörande i min värld var att Radio Nord hade tvingats lägga ner under sommaren. Fortsatte att lyssna på gamla sparade rullband och inspelningarna från Radio Nords topp 20 listor långt efteråt. Sista gången innan nedläggningen den 30 juni 1962 minns jag att det var Elvis Presley som låg etta med Good luck charm.

Då hade vi ingen aning om vad som skulle komma året efter? Året när musiken skulle få en ny mening för mig och mina vänner!

Beatles hade redan spelat in låten Love me do och innan året var slut skulle vi enbart leva för den nya musiken. Ganska exakt året efter, den 26 oktober 1963, skulle vi på Popgala på Kungliga Tennishallen för att se Beatles livs levande. Ja, det är en sanning med modifikation, den som drog mest denna kväll var Joey Dee & The Starliters. Beatles fick vi, så att säga, på köpet. Sedan var mitt 13: åriga liv förändrat för alltid.

1963 var året då musiken på allvar kom in i mitt liv och förändrade allt. Nu var det ingen lek längre utan blodigt allvar och resten av sextiotalet såg jag de flesta band som spelade i Sthlm med mina två musikintresserade vänner. Berättar jag det här nu om vilka band vi såg har folk svårt att tro det är sant.

Vi pantade flaskor på systemet, tog enkla ströjobb för att ha råd med inträden. När vi sedan blev äldre såg vi till att finnas i närheten spelställena och bandens roadies för att erbjuda vår hjälp med att bära in högtalarna och andra prylar. Efteråt fick vi alltid gratisplåtar, på någon undanskymd plats, till konserterna.

I slutet av sextiotalet började vi även sälja de s.k. picklådorna varje gång vi skulle ut på galej. Det hade det fina med sig att vi alltid kom hem stadd i kassan. Mer pengar i plånboken efteråt än när vi gick ut på kvällen. Vardagsekonomin blomstrade till musikens fromma och inköpen av vinyl växte.

I början av 1966 fick jag smeknamnet alla fortfarande kallar mig för. När Lee Kings fick en dunderhit i Sverige med låten LOD började mina vänner sjunga: ”I got LåN – Lars Åke Nordin …” och sedan dess har jag kallats för LåN.

Det började alltså på allvar med Beatles i oktober 63 och sedan har det fortsatte. Ska inte droppa alla bandnamn jag har sett men jag hade lyckan att älska musik och samtidigt vara ung när alla dessa sextiotalsband var nya och kom till Sverige för att spela för första gången. Men några måste jag trots allt nämna lite huller om buller.

Trots att jag såg både Beatles 1963 och Stones 1964 på Kungliga Tennishallen så kommer dessa inte med på min tio i topplista över bästa spelingar, då håller jag bl.a. Stones spelning på Cirkus den 22 juli 2003 högre.

Har även sett Them med Van Morrison på Farsta Gården, nyårsdagen den 1 januari 1966, The Who på Johanneshov den 10 okt 1965, Supremes på Berns i februari 1968. Då alla som var på plats fick en flexiskiva.

Otis Redding den 4 juni 1967 och Frank Zappa på Konserthuset den 1 oktober 1968 gick heller inte av för hackor. Vilket även får mig att även minnas spelningar med Doors, Cream och Jethro Tull i samma lokaler. Eller varför inte The New Yardbirds med Jimmy Page på Grönan den 12 december 1968. Straxt efteråt skulle de byta namn till Led Zeppelin.

John Mayall´s Bluesbreakers (med nya gitarristen Peter Green), Jimi Hendrix har beskådats ett antal gånger, där spelning efter den på Stora Scen, som skulle vara på Grönan´s ”Jump In”, flyttades till ”Dans In” på grund av ett för hårt publiktryck, Den är nog, i mitt tycke, hans bästa.

Peter LeMarc på Moderna den 8 augusti 1993, samma kväll som Gröna Lund firade 110 år och de drog iväg jubileumsraketer i bakgrunden när Peter LeMarc var inne på extranumren. Vilken timing! Vi var just i slutskedet med att inreda Bergsundsskolan inför skolstarten och takterna såg både Lena och jag som ett gott tecken. Dags för ett par Sommarlistor! Sommaren 2015 och Sommaren 2016.

Dessutom Clash, Ebba Grön tillsammans med Dag Vag, då de sistnämnda skåpade ut huvudattraktionen.

Canned Heat tillsammans med John Lee Hooker 1971 och Prince på isstadion 1988, för att inte tala om alla Waterboys konserter eller när Jonathan Richman spelade på Debaser (Medis) den 6 oktober 2007. Svårt att sortera ut allt när de dyker upp lite huller om buller i huvudet.

Får även minnesbilder från rockklubben Ritz som låg vid nedgången till tunnelbanan vid Medis. De öppnade 1981 och stängde i maj 1992. Var där och såg flera spelningar, bl.a. med Mink DeVille, och TRB m.fl. Det var lätt för mig att ta mig dit eftersom jag bodde i närheten på den tiden, på Södermannagatan och sedan Hökens gata.

Men spelningen som sticker ut på Ritz var nog Dexys Midnight Runners när Kevin Rowland kommer ut på scenen, kör ett par låtar och några i publiken är allt för högljudda, enligt hans tycke. Då brytar han en sång mitt i låten, läxar upp dem och säger att om de fortsätter att väsnas så avslutar han konserten. Givetvis fortsätter de störa med ännu högre intensitet och efter fyra låtar (tror jag att det var) så kliver han hel sonika av scenen och bandet står kvar som frågetecken. Det blev inget mer musik ifrån Dexys den kvällen. Har inte hittat något på Google som bekräftar min minnesbild. Men så var det i alla fall.

Dags för ytterliggare ett par sommarlistor. Sommaren 2017 och 2018.

Något som jag också bär med mig med värme var Ten Years After’s första och andra spelning på Gyllene Cirkel.

Men vi tar det från början. I oktober 1967 släppte gruppen sin första självbetitlade LP skiva Ten Years After. Jag och mina vänner hade några månad tidigare läst en artikel i tidningen Melody Maker där Steve Winwood (Spencer Davis Group och Trafffic) hyllade den nya gitarristen i bandet, Alvin Lee. Melody Maker som inhandlades varje vecka på en tobaksaffär vid Kungsgatan.

Givetvis följde vi därefter allt som skrevs om gruppen, även om det inte var mycket i början. När vi sedan läste att Ten Years After skulle släppa sitt första album blev vi i eld och lågor.

Omedelbart tog vi oss till Hirsch skivor på Sergels torg och tjatade på ägaren (Sigrid Cedergren) att hon skulle ta in tre exemplar av deras skiva. En till oss var. Vi tipsade att det även kunde vara en god idé att ta in några extra exemplar eftersom det här var en grupp som det skulle komma att talas om. På den tiden var det inte så vanligt att skivaffärerna importerade skivorna själva. Efter lite smicker och övertalning lovade hon att göra en insats för oss. Vet inte vilka trådar som drogs men efter några veckor fick vi ett samtal som förkunnade att LP skivan fanns att hämta.

Glada i hågen stormade vi in i skivaffären samma eftermiddag och betalade var sitt exemplar. Samtidigt fick vi veta att de hade beställt 10 ex. av skivan och att en hade placeras i skyltfönstret. De övriga sju LP skivor hade redan sålts slut i ett nafs så våra tre exemplar var de sista.

Givetvis var vi plats när Ten Years After, i februari 1968, spelade på Gyllene Cirkeln. Inför oss och ett försvinnande fåtal personer. Tydligen hade arrangören glömt att annonsera ut den spelningen, men på något sätt hade vi ändå fått redan på det. Kan det ha varit från Hirsch??

Torsdag den 18 april var de tillbaka på Cirkeln för andra gången, nu inför ett större antal åskådare och givetvis var vi på plats då också.

Låten Spoonful var fantastiskt att uppleva live i den lilla lokalen en trappa upp på Sveavägen 41. Artisterna fick inte börja spela tidigare än 23:00 för att inte störa kvällsföreläsningarna som pågick i ABF huset. Hittade den här version från 1968 på YouTube, som ger ett litet hum om hur de lät innan dom slog igenom BIG på Woodstockfestivalen i augusti 1969.

Såg Ten Years After flera gånger på kort tid. Min minnesbild är att jag har sett bandet tre gånger på Cirkeln, men hittar inte något datum för en tredje spelning. Men även på Kongresshallen, Folkets hus den 10 maj 1968, på Domino den 6 februari 1969.

Sedan två gånger på Konserthuset, men på den första spelningen den 2 december 1969 tvingades de avbryta i förtid för att hinna med Finlandsbåten till Helsingfors. Sedan återkom de till Konserthuset den 25 februari 1971 och det blev sista gången jag såg bandet.

Tänker även på konserter i lite udda lokaler så som i lador och båthus.

Båthuset på Barnens Ö

Eldkvarn – 1981

Weeping Willows – 2011

Ladan på Stora Gåsemora

First Aid Kit – 2014

Ulf Lundell – 2015

Lars Winnerbäck – 2016

Avrundar detta musikaliska inlägg med Sommaren 2019, tätt följt av, dem i mitt tycke, tolv bästa konserter jag sett genom åren.

Mina 12 bästa konserter:

1. Bruce Springsteen bägge spelningar på Johanneshovs Isstadion den 7 och 8 maj 1981. Svårt att välja vilken av dem men om jag måste väljer jag den 8 maj.
2. Eldkvarn i båthuset, Barnens Ö den 12 juli 1981.
3. John Cougar Mellencamp, Johanneshov Isstadion den 15 januari 1988
4. Ten Years After, Gyllene Cirkeln den 14 februari 1968.
5. Jeff Beck Group, Gyllene Cirkeln den 25 april 1968.
6. Rolling Stones, Cirkus den 22 juli 2003.
7. Little Steven, Konserthuset den 31 augusti 1984.
8. Lasse Winnerbäck, ladan Stora Gåsemora den 12 juli 2016.
9. Bob Seger & The Silver Bullet Band, Konserthuset den 8 dec 1980.
10. Prince, Isstadion den 10 maj 1987.
11. Beatles, Kungliga Tennishallen den 26 oktober 1963.
12. Rockpile, Konserthuset den 9 mars 1979.

Har garanterat glömt några som borde platsat på den här listan, men det finns så många att välja mellan att det bara snurrar i skallen. Tror att jag får anledning att återkomma till åtminstone tre av dessa favoritspelningar i den avslutande tredje delen.

PS! Under skrivandet av denna text fick jag avbryta för att gå på en begravning. Den tredje detta år. Väl hemma igen tyckte jag att en text från den skulle passa som avslutning på detta inlägg

Några rader och foton från den 29 juli och begravningen av Thomas ”Kuten” Lindholm, mytomspunnen legend sedan länge. Han som var en ihärdig förespråkare till att Bob Dylan skulle få Nobelpriset i litteratur. Långt innan han tilldelades det år 2016.

Begravningen inleddes med en lång bilkortege till Fårö kyrka och sedan fylldes kyrkan med vänner och övriga som ville visa sin uppskattning över att Thomas som satt sin speciella prägel på Fårö. Kuten Bensin var omtalad långt utanför Sveriges gränser. Nu hoppas och önskar vi att Valeri orkar driver skutan vidare …

Fåröprästen inledde med att Agneta Söderdahl sjöng en sång, därefter tog prästen Moa Sjögren över och höll en vacker ceremoni med ett tal som berörde. Sedan avslutades cermonin passande nog med Bob Dylan’s låt Not Dark Yet.

Återkommer med den tredje och avslutande delen framöver.