50. Hemkänsla i hembygden (2)

Fortsättning på bildspels inlägget som jag presenterade för en mellanstadieklass i Sköndalsskolan den 10 april.

Men först vill jag uppmärksamma alla på att Bergsundsskolan fyller 32 år idag och passa på att gratulera. – Grattis!

Det innebär att Per och Gunnel nu haft Bergsundsskolan i 16 år, exakt lika många år som Lena och mig. Nu går de förbi oss och det är bara att lyfta på kepsen och säga, STORT Grattis!

Det betyder också att Bergsundsskolan går upp på samma antal år som Maria Husmodersskola fanns på Långholmsgatan 24 och lägger sig på andra plats över de verksamheter som uppehållit sig i huset. Sex år kvar tills skolan peta ner Bergsundsgården från tronen och tar över första plats. Förhoppningsvis får jag uppleva detta 2031. Den som lever får se!

Det såg vi inte komma 1993 när Lena och jag startade skolan. När jag ändå är inne på jubileum så ser jag också att detta inlägg är det 50:e blogginlägget, så grattis även till Portal24.

Det här är andra delen av bildspelet och har du inte läst inlägg nr. 49 rekommenderar jag att du läser det först och sedan går vidare med denna text.

Givetvis anpassade jag den här presentationen till åldern på barnen och lät dem flika in frågor under bildspelsvisningen, när deras funderingar poppade upp. Över till del 2 av Hemkänsla i hembygden:

Intressanta prylar på sextiotalet och det jag speciellt vill tala om i det här kollaget är pojken som läser Sotarpojken. Minns själv hur jag sögs in i boken när vår lärare Gunnel Johnsson hade högläsning i klassrummet.

En bok som jag slog ett slag för på Bergsundsgården och Bergsundsskolan och med det hoppas jag på att den kommande generationen skulle ta tag i stafettpinnen och föra boken vidare till framtida barn.

För alla övriga inslag i kollaget säger jag att titta själv och fråga om det är något speciellt ni undrar över …

Femtiotalsgodis som tillverkades hemma

Antagligen är det dessa två nyttiga frukter som är boven till vår generations dåliga tänder, trots flourtanternas insats i våra skolor. Äpplen och apelsiner gjordes onyttiga i en handvändning när sockerbehovet pockade på. Receptet för kanderade äpplen och en apelsin film berättar om hur vi gick tillväga. Men givetvis lägger jag in en varnande brasklapp om de hotande tandtrollen Karius och Baktus!

Recept för Kanderade äpplen

Fyra stycken små eller tre stycken stora äpplen

2 dl socker

1 dl vatten

Grillpinnar

Lite kallt vatten för att kyla ner de heta äpplena med (gärna med is i)

Gör så här: Koka ihop vattnet och sockret i en kastrull på högsta värmen. Medans de kokar ihop så stoppar du in träpinnarna i äpplena. När sockret och vattnet fått en lite brunare färg så drar du äpplena i sockerlagen så den får ett jämt lager med socker runt äpplet. Doppa äpplena i vattnet så att sockret stelnar. Njut av era kanderade äpplen:)

Lekparken i vår barndom med den långa iskanan, där vi åkte tefat eller långa tåg på pappkartonger som vi tagit ifrån Konsumkajen. Men i parken minns jag att det även fanns personal och ett pingisbordet där vi spelade rundpingis, eller rumpa som vi kallade det.

Valborgsmässoafton med majbrasa och Sköndalsskolan blåsorkester som tågade från skolan till Eklunda Hage, med oss övriga bakom orkestern, ner dit brasan skulle tändas.

Min kompis Thomas spelade esskornett och det fick mig att i ett svagt ögonblick längta till att bli en del av blåsorkestern. På min förfrågan tilldelade musikläraren mig en gigantisk bastuba i fodral. Fick kånka hem den själv och det blev en kort blåskarriär för mig i Sköndalsskolan. Dagen efter jag tagit hem bastuban smög mig upp till musiksalen och ställde den utanför dörren. Vågade inte lämna över det till läraren och bli konfronterad.

Flatenbussarna som hämtade oss barn vid Sköndalsskolan busshållplats. Dit vi själva gick och väntade på att bussen skulle komma. Minns plastflaskan vi hade med oss, med blå kork och apelsinsaften som (på hemresan) var äckligt ljummen men även fylld med sand som knastrade i munnen, men även sångerna på hemresan såsom:

Temperaturen är hög uti kroppen

närmare fyrtio än trettiosju

För så ska det vara när ångan är uppe

Och så är fallet uti detta nu

Det rulladi-rulla rulladi-rulla

Rulladi-rulla rulladi –re

Rulladi-rulla rulladi-rulla

Rulladi-rulla rulladi-rej

August och Lotta

August och Lotta …

Satt på en potta!

Foto från kollot Solgården i Bor, Småland som valda delar av oss Farstabarn skickades till, bl.a. jag själv. Gruppbild är ifrån 1960/61 och ser vänner ifrån Sköndal, Skönstaholm och Gubbängen på fotot och även kommande tonårspolare.

Senare skulle jag själv komma att arbeta på sommargården Bergängen, Barnens Ö, mellan åren 1978–1989. Skrev en bok om barns syn på kollo mellan oktober 1986 och december 1987, där jag intervjuade två flickor som var på Bergängen samtidigt som mig i åtta år. Om tiden då de var åtta/nio år tills de var femton/sexton år. Boken gavs ut i i början av 1988.

Första och andra bilden berättar följande:

Några gånger i livet händer det att jag stannar upp och tänker efter varför det blev som det blev och med ålderns rätt ser jag än en gång tillbaka.

Det händer inte allt för ofta, men när det sker så kan en till synes obetydlig situation från förr komma att ses i ett annat förklarande ljus senare i livet.

Det finns alltid ögonblick, händelser som är eller kommer bli livsavgörande. Det ser vi först när vi får distans och tittar tillbaka på våra liv med facit i hand. Vi vet inte om det just när det sker, utan det står klart för var och en långt senare. Varför arbetar jag här? Hur kommer det sig att jag bor där jag bor? När träffade jag min partner? Hur blev jag den jag blivit. Helt enkelt när gjorde jag mina olika livsavgörande viktiga val och på vilken grund. Ibland har vi själva fattat ett beslut som förändrar vår framtid, ibland ramlar det självklart bara över oss och vi följer roat eller oroat med.

Börjar med ett foto från tidigt sjuttiotalet. Jag fann det i en av min mammas veckotidningarnhemma i Sköndal, troligtvis Året Runt eller Veckorevyn. Det är ett reklamfoto för Semper. Fråga mig inte varför jag klippte ut bilden och sedan vek ihop fotot och stoppade det i min plånbok, men det gjorde jag.

På den tiden arbetade jag forfarande på Turistcentralen vid Kungsbron och hade ännu inte funderat över att börja arbeta med barn. Däremot brukade jag ta upp bilden och ägna den några minuter för att titta på ungarna och deras minspel. Blev fascinerad av att titta på fotot och använde den oftast när jag behövde bli på bättre humör.

I min efterkonstruktion är den här bilden en av två bidragande orsaker till mitt slutgiltiga beslut att byta jobb hösten 1974. Hade inte sett fotot på över fyrtio år och blev glatt överraskad när jag hittade bilden (i september 2020) i en gammal plånbok.

Barnen på fotot borde vara i femtioårsåldern.

– Undrar vad det blivit av dem?

Den andra pusselbiten inträffade också i Sköndal i början av sjuttiotalet och kom att inspirerade mig över tid, för att när tiden var mogen fatta ett eget avgörande beslut.

Till skillnad mot när jag blev påkörd i Skönstaholm 1966 så var det inget jag kunde påverka själv. Trots detta har alla tre berättelser haft stor inverkan på mitt forsatta liv.

Tidpunkten för piltavlan är lite diffus, men jag vill få det till våren 1973. En tid då jag var allmänt missnöjd med livet utan att riktigt förstå varför. Idén planterades just då, men sedan tog det 1,5 år att gå från tanke till handling. Det här är historien om då ännu ett frö såddes som sedan fick gro och tillslut fick mig att byta jobb från resebyråbranschen till att arbete med barn. Utan den händelsen hade jag antagligen aldrig hamnat på Långholmsgatan eller träffat 40 olika barngrupper genom åren och Portal24 kontot hade garanterat aldrig funnits.

Det gäller troligtvis även för bilolyckan jag råkade ut för när jag var 15 år. Men den vet jag ännu inte riktigt hur jag ska närma mig trots att det snart gått 56 år sedan den katastrofen var ett faktum och jag blev rullstolsbunden under lång tid med två brutna ben.

Då är det enklare att berätta om piltavlan som fick stor betydelse för mitt livsval:

”Tidigt sjuttiotal, skulle tro att året var 1973 någon gång på våren, går jag och min vän Tommy utanför mitt barndomshem på Mandelbrödsvägen i Sköndal. Vi slö pratar om ditt och datt. Det är vår och värmen kommer snett bakifrån och smeker våra kinder.

Jag har hunnit med att avverka mitt första jobb på resebyrån Trivselresor (Sibyllegatan). Varit med bland de som startade sången på Söderstadion hösten 1970. Tagit tjänstledigt för att göra lumpen på F21 i Luleå i tre månader innan jag fick förflyttning till Barkarby. Dessutom har jag även hunnit med att få frisedel från Barkarby och nytt jobb på Turistcentralen, som låg i ett av tornen (som inte finns kvar) vid Kungsbron. Men trots allt detta är jag inte nöjd över tillvaron. Något känns i grunden fel men jag kan inte riktig greppa det.

Det här var en inledning på snabbspolning för att snabbt komma fram till stunden då ett livsavgörande beslut växte sakta började växa fram inom mig.

Som sagt strosar vi fram på min barndomsgata när jag i ögonvrån får syn på lilla rödhårs Johnny uppe på kullen. Han kom att bli svensk juniormästare i spjutkastning när han växt till sig.

Ser det inte men vet intuitivt att han följer oss intresserat med blicken. I samma stund som vi går framåt på trottoaren i höjd med en liten sidogatan, som leder mot Konsumkajen, får jag syn på en kasserad piltavla som ligger synlig slängd i buskarna.

Jag får en omedelbar ingivelse och säger följande till Tommy.

• Titta inte nu men där uppe står rödhårs Johnny och kollar in oss. Här nere i buskarna ligger en gammal piltavla! Ska vi slå vad på en sak?

Vad gäller det?

• Jo, jag är säker på att jag lyckas få Johnny att sätt piltavla på sitt huvud utan att säga någonting till honom, be honom eller tvinga honom till det. Tre bärs till mig om jag lyckas. Tre till dig om jag misslyckas.

Taget säger Tommy utan att blinka!

Då är det dags att sätta min plan i verket. Först säger jag åt Tommy att stanna kvar där han står. Sedan går jag utstuderat långsamt fram mot piltavla i buskarna. Tar upp den och håller den framför mig mot solljuset.

Tittar på den noggrant och utstuderat och pang, plötsligt slår jag höger knytnäve rakt in in mot bullseye i mitten av tavlan. Näven går rakt igenom och bildar ett trasigt osymmetriskt hål i piltavla. Tommy tittar fundersamt på mig när jag justerar hålet så det blir lite större för att passa mitt syfte. Detsamma gör givetvis rödhårs Johnny, han tittar också utan att jag behöver fästa blicken mot honom däruppe på kullen. Jag bara vet!

Det är bara att fortsätta planen och genomföra fas två. Nu har piltavla ett godtagbart hål i mitten och då är det bara för mig att sätta den på huvudet som en mexikansk sombrero och gå fram och tillbaka på trottoaren, som nu blivit min catwalk, framför Tommys glatt flinande min. När jag passerar Tommy den tredje gången säger jag viskande att nu lägger jag ner piltavla på trottoaren och när det är gjort ska vi gå vidare mot Konsumkajen lite längre ner på vägen utan att låtsas om Johnny. Sagt och gjort! När vi kommer till hörnet av Konsumhuset så stannar jag upp och tar tag i Tommys axel och väser att vi försiktigt och tyst skall smyga fram och titta bakom husknuten för att se vad som händer.

Följande scen utspelar sig. Johnny rusar snabbt ner för kullen, med målmedvetna steg, i riktning mot piltavla. Utan att blinka tar han sedan upp den och sätter den på sitt eget huvud. Hans huvud är lite för litet så tavlan hasade ner över ögonen på honom, men det verkade inte göra något utan han fortsatte stolt spatsera i motsatt riktning och sakta försvinna bort i horisonten som om det vore avslutningen i en gammal svartvit Chaplin film. Nöjt säger jag bara till Tommy.

• Du är skyldig mig tre bärs!”

Det var embryot till ett beslut som våren 1974 kom att förändra hela mitt liv. Det var just i denna stund som beslutet om att byta yrkesbana sakta började gro. Men det var jag lyckligt omedveten om just då, men helt på det klara med nu. Nådens år i september 2020. Ett yrkesliv senare, närmare bestämt för mer än femtio år sedan …

Kanske inte så intressant för den yngre generationen just nu, men jag tror att den här insikten kan få betydelse för era liv längre fram. Det är dessutom omöjligt att veta när ett sådan avgörande händelse sker utan det förstår ni först långt efteråt när tiden gått och ni fått möjlighet att få ett längre perspektiv.

Det var historien om inledningen på ett långt arbetsliv i barnens tjänst.

Den tredje bilden visar kullen på Mandelbrödsvägen där vi spelade kula med stenkulor, järndankar och glasdankar i olika storlekar. Vi lade upp pyramider, s.k. Pyrror och sedan var speldjävulen igång.

Två foton från slutet av femtiotalet som visar en julgransplundring och en vårbasar på torget mellan Konsum och Ciro. Det var många traditioner som återkom under vår barndom. Glömmer aldrig kaffehuset som snurrade med namn som Anna Alm osv.

Minns även att det fanns en traditionell julbasar i Sköndalsskolans matsal.

Bilderna är från början eller i mitten av sjuttiotalet och föreställer Sköndalslegendaren Figaro Kalle (Bengt Jenssen), alltid med kepsen på huvudet. Kännetecknet var att han cyklade på en trehjuling och han hade ett pingisrack som han höll ut när han skulle svänga till vänster eller höger. Han köpte även Figaro på Konsum och stoppade ner tabletterna i en liten plåtburk, därav smeknamnet.

Han var mån om att städa omgivningen i Sköndal speciellt när våren pockade på och snösmältningen synliggjorde allehanda skräp på marken.

När bilderna togs var jag ute och cyklade och på Sockenvägen mötte jag Figaro Kalle. På den tiden fanns alltid min kamera med olika objektiv med i min cykelväska. Vände om och sedan snabbt förbi honom och ställde mig bakom en husknut för att plåta honom i smyg. Mission Completed!

Ciro ett klassiskt konditori som har funnits sedan huset byggdes i början på femtiotalet. Med andra ord, så länge jag minns.

Fick som sagt ofta gå dit ner och köpa hem en halv smörkrans och ett hekto havrekakor till morsan. Där inhandlade vi även småfrallor när maten inte var god på skolan och sedan gick vi upp till tobix och köpte en liten påse salta jordnötter. Frallorna gröptes ur och jordnötterna hälldes i. Men var det verkligen där småfranskorna inhandlades? Tycker kanske det skulle ligga närmare tillhands att köpa dem i Konsum.

Låten som gjorde att jag fick mitt smeknamn, när kompisar gjorde om texten och som fortfarande lever kvar än idag, 59 år senare.

I get LåN

Lars Åke Nordin

L å N

Lars Åke Nordin

LåN

Lars Åke Nordin

Foto på Bagarfruvägen från 1955, för 70 år sedan. Lägg märke till bussen som står på vändplanen i höjd med Stenskeppet. Det är buss 182 som gjorde sin första tur den 3 augusti 1953 och den gick mellan Sköndal och Hökarängen. Det var också vänstertrafik i Sverige. Högertrafik infördes den 3 september 1967. Sedan utökades hållplatserna allt eftersom Sköndals utbyggnad. Busslinje 182 nedlagd den 12 december 2021 och ersätts av buss 143.

Kommer också ihåg att vi brukade kalla bussen för matarbuss, men inte varför? Anledningen till det har jag nu googlat fram.

”Matarbuss är en buss vars främsta syfte är att sköta matartrafik, det vill säga att transportera människor till kommunikationsknutpunkter som större terminaler t. ex pendel- och tunnelbanestationer, eller även en busslinje med större bussar och högre turtäthet. Termen har funnits i svenska språket sedan 1951”

Andra fotot togs från exakt samma plats 2014.

Vykort över Bagarfruvägen vid korsningen av Perstorpsvägen, med butikerna Radioaffären, Tobaksaffären och Fiskaffären som även inrymde en hårfrisering.

Lägg märke till skylten Tobak och tobaksautomaten längst bort på väggen, märkena fins fortfarande kvar.

På kortet syns busshållplatsen tydligt utan någon busskur för det var aldrig aktuellt på den tiden. Då var det också vänstertrafik som vägskylten tydligt visar, alltså körde bussen givetvis på vänster sida upp till vändplatsen tillika ändhållplats. Vändplatsen finns fortfarande kvar än idag. Lägg också märke hur de smala ny planterade träden vuxit upp och nu fått ståtliga stammar.

I tobix köpte jag godis och serietidningar, speciellt Kapten Miki och Prärie. Två tidningar som efter flera läsningar rullades ihop och med en gummisnodd förvandlades tidningen till en ubba. En underbar kullek som hade olika inriktningar. Antingen det bestämdes att leka cykelubba, evighetsubba eller vanlig ubba.

Till radioaffären gick jag 1961/62 varje vecka för att få Radio Nords Topp 20 listor (med en veckas fördröjning). Det jag minns från fiskaffären var att de hade en fönsterruta som de rann vatten i för att behålla fukt och temperatur.

Ungdomsgården låg en trappa upp i samma hus som lekskolan. På årskortet från 1967–68 syns det att mitt smeknamn redan fått genomslag, Stort L, litet å och stort N, LåN.

Den andra bilden är från 1964 där bygget av det nya Sköndal tagit sin början och visar också att en hel del träd avverkats som visar skogen vi gick gick genom för att ta oss till flygplatsen som låg på Skarpnäcksfältet för att kolla på Formel 3 motortävlingar gratis.

Åbro lanthandel som den såg ut i början av femtiotalet. Affären låg längs med Perstorpsvägen vid Sköndalsbro. Det var i den lanthandeln som båden glass och läsk inköptes av oss Sköndalsbarn, under vår cykelväg till och från badet i Drevviken på somrarna. Numera heter det Hökarängsbadet men vi kallar det, både då och nu, för ”Drevan”.

Huset byggdes ca. 1911 och Bengt Söderberg köpte huset 1951 av slaktaren Persson för 3000 kr. Lanthandeln har haft olika namn genom åren men kallades allmänt för Åbro Livs. När Söderberg köpte affären satte han upp skylten Söderbergs LIVS och på den framgick det också att han var en ICA handlare. Bengt bodde på övervåningen i 2 rum och kök och betalda 500 kr om året i hyra. 

Hösten 1958 sålde Söderberg butiken till Göte och Margit Ståhl och då bytte de namnet till Sköndals lanthandel. I mitten av januari 1963 upphörde butiksrörelsen. Margit Ståhl Bode kvar till maj 1965 då hon flyttade. När huset blev tomt vandaliserat det och i juni 1965 brann det ner.

Tog en nutida bild av den plats som lanthandeln låg på under våren 2024.

Har även tagit ett par foton på milstenen som står i korsningen av Perstorpsvägen och Tårtvägen. Milstenen har alltid varit ett naturligt inslag i Sköndal. Så pass naturlig att den knappt syns. De flesta som går förbi märker den knappast. Tänk också på att en mil var fram till 1888 ungefär 10 689 meter.

Dalarövägen har sedan 1600: talet varit huvudväg söderut från Skanstull till Dalarö. Omdöpt till Nynäsvägen fr. 1939. Vägens sträckning har under årens lopp ändrats bit för bit och nu återstår det ingen del av den ursprungliga stäckningen i nuvarande Nynäsvägen.

Dalarövägen fick 1940 namnet Gamla Dalarövägen och gick från Skärmarbrink till Dalarö förbi Sköndal. 1948 ändrades namnet till det nuvarande namnet, Perstorpsvägen som i samband med stadsplaneringen av Sköndal.

Någon gång i början eller i mitten av sextiotalet breddades och asfalterades vägen.

Foto: Gunnar Jonsson, årtal okänt och redigerat, färglagt och förbättrat av mig 2023.

Källa:”Stockholm från A till Ö Söderort” av Hans Harlen, Brännkyrka Hembygdsförening, 1997.

Tidig bild ifrån mitten/slutet av femtiotalet som visar var den gula kiosken låg. Den andra bilden är ifrån samma plats 2023.

Dessutom ett foto på den populära tablettasken Alfa, som innehöll alfabilderna på bl.a. Vava och Pele (sportbilder). Bilder som jag gladeligen cyklade ner till kiosken och köpte när jag hade en slant över.

Fotot på Basaren där Sköndalskopia nu ligger är från 2014.

Där inne köpte vi barn modellflygplan, Metatabletter (som användes till små ångmaskiner) knallpullverrullar, leksakspistoler, plastsvärd, dankar och stenkulor, modellflygplan, plastfigurer av riddare, cowboys, indianer m.m.

Radio Nord (piratradio) startade den 8 mars 1961 och lades ner den 30 juni 1962. Radiostationen förändrade musiklyssnandet för mig och alla andra. Jag ordnade en deal med radioaffären och fick TOPP 20 listorna gratis med en veckas fördröjning.

Metronomen var en skivaffär i Farsta centrum där jag köpte mina första skivor i början på sextiotalet. Farsta centrum invigdes den 23 oktober 1960. Minns fortfarande känslan av att få hålla Five live Yardbirds och Kinks nya skivor i handen. Att äntligen få äga skivorna själv och inte behöva lyssna på de egenhändigt inspelade rullbanden från radion.

Let’s Dance med Chris Montez släpptes i juni 1962.

Trummade lite väl ofta introt till låten på skolbänken så vår lärare Gunnel blev tokig. En av anledningarna till att jag fick klippkort ut till korridoren. Låten låg på Kvällstoppen i fjorton veckor ifrån den 30 oktober 1962 till 29 januari 1963.

Den 26 oktober 1963 förändrades min musiksmak påtagligt. Jag och Lasse ville gå på POP festival för att se Lasses idol Joey Dee and the Starliters och efter mycket tjatande förbarmade Lasses pappa sig och fixade två biljetter och dessutom körde han oss till Kungliga Tennishallen. Det vi inte förstod var att Beatles skulle vara förband till Joe Dee och att vi till vår stora lycka fick Beatles på köpet, förutom Jerry Williams & The Violents och Suzie som inledde kvällen.  

Lite mer än ett halvår efter den konsert var det dags att se Rolling Stones på Kungliga Tennishallen och den här gången åkte vi dit kommunalt helt själva. Tror att det var på den här spelningen som vi märkte att om vi börja klappa händerna i takt innan bandet gick på så fick vi tillslut med oss hela publiken. Vilket var oerhört stort för ett par stolta killar i tolv- och fjortonårsåldern.

Dessa två inledande konserterna stakade ut vägen inför alla kommande besök på Stockholms musikscener. Vi såg det flesta utlandsband som kom till Stockholm under sextiotalet, men även en hel del svenska band.

Upptäckte som av en händelse TV programmet Drop In på SVT´s Öppet arkiv. Programmet var ifrån den 10 januari 1965 och i publiken sitter Lasse och jag tillsammans med min högstadie kompis James.

Det är knappt jag kommer ihåg det, men när den kvinnliga trummisen i The Honeycombs drar igång låten Have I the Right så kommer minnet sakta tillbaka.

Sextiotalet var en tid då det skrevs musikhistoria och till vår stora lycka fick vi chansen att se de flesta banden live. Men den ynnesten hade vi ingen aning om då, det var mera än självklarhet att skulle vara med.

De flesta banden kom till Stockholm och spelade på Kungliga Tennishallen, Kingside, Sunside, Nalen, Konserthuset, Gröna Lund, Jump In, Dance In, Isstadion, Malmen, Gyllene Cirkeln, Folkets hus, Berns, Bullerbyn, Engelen, Domino, m.fl. Det är först på äldre dagar som vi fått perspektiv och det är mer ämnen gång som jag nypet mig i armen när jag tänker på alla rockband som vi fått uppleva …

Övre fotot är från en fotbollsmatch med vårt korplag Bulten United och är taget på sjuttiotalet och visar sex av mina gamla Sköndalskompisar. Övre raden, Thomas, jag själv, Uffe (som var Folkes storebror), Folke och Kenneth. Undre raden, två som inte var från Sköndal och sedan Nisse och Lasse.

Mitten fotot är också från en korpmatch med Bulten, taget i mitten av sjuttiotalet och på det ser vi Kenneth och Nisse årsbarn med mig (1950), samt Lasse, Folke och Tommy (1952). På den här bilden är det också med tre som inte var från Sköndal.

Undre foto från den 19 september 2020 togs på en privat fest då vi firar Kenneths, Thomas och min sjuttioårsdag hemma hos Lasse.

Höger bild är ifrån den 14 augusti 2024 och visar fotot från återträffen (på Ciro) mellan oss som var barn och bodde på Mandelbrödsvägen 2–4. Vi ser Ann, Lollo, Lasse, Marianne och jag själv. Tyvärr fick Eva och Ulf förhinder. Dessutom var även 92 åriga Lollo med. Hon som blev den första hyresgästen (18:år gammal) att flytta in i huset som syns i bakgrunden.

Lollo’s familj var, som sagt den första hyresgästen som flyttade in i det nybyggda huset på Mandelbrödsvägen 2–4, i december 1951. (För snart 74 år sedan). Vår familj flyttade in i januari 1952.

När fjärdeklassarna fick se bilden så vädjade dom till mig om att försöka se till att Lollo skulle komma och besöka dem. Lovade dem att försöka få till det.

Ett år har nu gått sedan träffen 2024 och det var dags för ännu en träff på Ciro, den 20 augusti 2025. Nu hade skaran utökats, till allas glädje och följande syns på bilden. Lasse, Janet, Ann, Lollo, Bengt, Eva, Marianne, Ulf och jag själv. Bengt Hanell är den ende av oss som inte växte upp på Mandelbrödsvägen 2-4, utan han bodde på Bagarfruvägen och gick i samma klass som mig, sex år i Sköndalsskolan.

Jag var med om en bilolycka utanför Skönstaholm (Örbyleden) den 4 maj 1966, straxt efter klockan 19:00. Blev påkörd av en svart folka och då var det vänstertrafik. Bröt bl.a. bägge benen, plus en del andra svåra skador och blev rullstolsbunden.

Paint it black släpptes den 7 maj 1966 och var den försa låten jag hörde när jag vaknade upp på Serafens intensivavdelning. Lasse håller inte med, men jag tycker att det är en för bra historia, med tanke på texten:

I see a line of cars and they’re all,painted black och att det var en svart folka som körde på mig. Så jag håller fast vid den

Ett par gånger när jag var ute och rullade rullstolen i Sköndal träffade jag min gamle mellanstadielärare Gunnel och då visade hon sig, förvånansvärt, alltid intresserad av hur det var med mig.  Förstod då, för första gången, att hon uppriktigt verkade gillade mig och att hennes hårda nypor i mellanstadiet antagligen var hennes sätt att få mig i någon slags positiv riktning.

En tidig morgon när jag öppnade på Bergsundsskolan satt barnen och pratade om fingerramsan och funderade över varför inte tårna hade någon egen ramsa.

Sagt och gjort och på en halvtimme lyckades vi tillsammans med konststycket att skriva ihop en egen tåtext som alla var nöjda med.

Min första idol Dion släppte en ny låt den 24 januari 2025, 64 år efter att jag själv fastnade för låten Runaround Sue. Därmed avslutas det här bildspelet precis som jag inledde det.

• Med en låt skriven av Dion!

Det här var bildspelet och min presentation som förde samma en hel del av vad jag skrivit tidigare. Givetvis anpassades det till barnen i fjärde klass på ett lättsamt sätt. Deras lärare var imponerad av att de orkade sitta och lyssna och ställa frågor i hela 70 minuter.

Funderade lite över var mina hembygder legat under mitt långa liv, när jag sökte ingångar och foton till detta bildspel i min dator och på nätet. Kom fram till tre platser.

• Sköndal
• Hornstull
• Fårö

Efteråt fick jag fortsätta svara på frågor från klassen i korridoren, men även ute på skolgården och det visade sig att ett av barnen bor i min barndoms hus på Mandelbrödsvägen 4!

Ett annat barn hade en morfar som bott i Sköndal och gått på Sköndalsskolan. Hon frågade om jag kände honom och sa hans namn. Efternamnet kände jag igen och hon berättade att han var född 1947. Fick säga att det inte troligt eftersom han var tre år äldre och det är oceaner av åldersskillnad på mellanstadiet. Frågade om hennes morfar hade någon yngre bror och det hade han. När hon sa hans namn kunde jag direkt säga att han var född 1952, eftersom han gått i Lasses klass (född 1952) och dem hade jag faktiskt litet koll på.

Det verkade göra hennes dag eftersom hon strålande av lycka över att jag kände igen någon i hennes släkt. Vilket gladde oss båda!

Den här besöket i fjärdeklass förgyllde mitt pensionärsliv och det gör jag mer än gärna om …

För det har verkligen framkallat en äkta hemkänsla för hembygden!