Portal24 49. Hemkänsla i hembygden
Torsdag den 10 april var jag på ett kärt återbesök i Sköndalsskolan, min gamla låg- och mellanstadieskola.
Var inbjuden till en fjärdeklass för att visa bilder och berätta om mina minnen från skolan på sextiotalet, men även återge lite allehanda om hembygden i stort. En historielektion kort och gott. Ett besök som jag sett fram emot sedan den första kontakten togs den 11 mars. Började omedelbart med att strukturera en Power Point presentation. Här kommer bildspelet, fast i bloggform, i två delar.
Flygfotot togs i april 1953, för 72 år sedan och visar Sköndalsskolan under uppbyggnad och på köpet får vi även se husen i omgivningen. Vårt hus på Mandelbrödsvägen 2–4 står klart men torget på motsatt sida är fortfarande en leråker.
1961 för 64 år sedan släpptes Runaround Sue i slutet på september när Dion var 22 år. Men det hade kanske aldrig skett om ödet hade velat annorlunda.
I inledningen av 1959 var Dion med på en turnén ”Winter Dance Party” med Buddy Holly, Ritchie Valance och Bigg Bopper. Den 3 februari omkom de tre övriga i ett flyghaveri på väg mot en spelning i Fargo, North Dakota. Olyckan har bland annat blivit omskriven i låten American Pie från 1971, som the Day the Music Died.
Buddy Holly hade beställt ett privatplan till sig och sitt band eftersom Big Bopper hade drabbats av influensa. Dion avstod eftersom han tyckte det blev lite för dyrt att åka med. 36 dollar vilket var vad hans föräldrar betalade i månadshyra för sin lägenhet i Bronx på den tiden. Han kunde inte förmå sig att betala exakt samma summa bara för en 45 minuters flygresa. Efter spelningen i Clear Lake, Iowa lyfte planet och drabbades av snöstorm och resten är som man säger, historia.
Öde ville att Dion skulle leva vidare och 1961 skulle han bli min första idol när han släppte Runaround Sue. Låten kom med på Radio Nords Topp 20+10 lista onsdag den 22 november samma år och stannad kvar i sex veckor. Högsta placeringen blev en sjätteplats den 13 december (Lucia).
Dion skrev egen musik redan när han var tonåring. Vad värderade han i en sångtext på den tiden? Så här svarade han i en intervju från 2024:
”Definitivt ljudet av orden. De var tvungna att kännas rätt att de kom ut ur min mun när jag sjöng dem. Meningen var inte lika viktig som ljudet.
Det var åren då vi uppfann doo-wop. Vi sjöng harmoni i gathörnen. På fredags- och lördagskvällar tog vi tåget till Harlem och gick på föreställningarna på Apollo Theatre. Efteråt, på hemfärden, försökte vi använda våra röster för att imitera de olika instrumenten. Vi kom på nonsensstavelser för att fånga ljudet – en kille som gick ”din din din” för basen, och en annan kille som gnällde ”ooh ooh oh ooh” för trumpeten, en annan kille som ”wawa wawa” för saxofon. Du förstår idén. Det var inte ord. Det behövde inte vara vettigt. Men det kändes rätt när det kom ut ur munnen och visst behövde man alltid rockrytmen. Sätt ihop allt och det var så sött för örat när du hörde det. Ljudet var allt.
Det var grunden för doo-wop. Kanske fanns det ett toppskikt av kärlekssång, men allt fyllnadsmedel och alla harmonier var uppbyggda av den typen av ljud.
Det låg en konst i det. Vi var precisa om det. Jag minns när jag skrev ”Runaround Sue” med Ernie Maresca, då skrev jag nonsensstavelserna på stora ark för sångarna att läsa: ”Hape hape bum da hey de hey de.” Varje vokal och varje konsonant måste vara helt rätt, annars tappade du effekten”.
Så långt Dion, men det komma mer för att knyta ihop bildspelet …
När första ringningen ljöd sprang alla barn fram till uppställningsplatsen och ställde upp i ett flickled och ett pojkled med näsan mot valvet. Vid andra ringningen gick vi in i samlad trupp, hängde av oss kläderna i korridoren och ställde upp en gång till utanför klassrummet. Fröken synade oss innan hon sa åt oss att vi fick gå in.
Lägg även märke till det låga räcket som ursprungligen inhängande gräsmattorna. På vintern lurades kompisar att slicka på det. Det skulle de inte ha gjort eftersom tungan snabbt frös fast. Då var den enda hjälpen att få om någon hämta en mugg med ljummet vatten så att räcket kunde tina upp och tungan lossnade. Annars kunde skinnet på tungan slitas bort och det var inte så muntert.
Tre foton på Sköndalsskolan från 1953 och ett på barndomsvännen och grannen Lasse från 1954/55. Lägg märke till jordgloben som var en kulturell utsmyckning tillsammans med Noaks Ark konstverket. Jordgloben finns inte längre kvar utan den försvann under mystiska omständigheter i samband med en renovering.
Skoldagen började med att Gunnel Jonsson sa högt:
– Godmorgon barn!
Vi svarad unisont godmorgon fröken!
Ibland inleddes lektionen med att Gunnel spelade på en tramporgel och vi barn skulle sjunga med i någon en psalmsång.
Jag var ett ganska mobilt barn och rörde mig runt i klassrummet mellan skolbänkarna i tid och otid. Plötsligt kunde Gunnel vara bakom mig och greppa tag om min öronsnibb samtidigt som hon drog mig långsamt uppåt så att jag stod på tårna för att motverka smärtan.
– Har Lars-Åke” myror i brallorna”? Sade hon samtidigt som hon släppte greppet om min illröda varma öronsnibb. Sedan körde hon ut mig i korridoren och smällde igen dörren med ett brak.
Där ute satte jag ensam i min trygga fönstersmyg med mina tankar och fantasier. Ganska skönt faktiskt! Diagnosen MIB (myror i brallorna) fanns inte på den tiden, men stämpeln har trots det levt kvar i mig som en möjlig förklaring till mitt lite rörligt röriga beteende i min barndom.
Olika minnesbilder från Sköndalsskolan och min mellanstadietid. Bläckpenna och bläckhorn, Björnklister, Scouternas väggalmanacka och tramporgeln Gunnel spelade på. Under bildspelet och föreläsning i klassen hade jag med mig två burkar björnklister som barnen fick möjlighet att lukta på.
Foto är från 1959 troligtvis efter boxningsmatchen mellan Ingo och Floyd, som var den 26 juni samma år, då Ingmar Johansson blev världsmästare. Lägg märke till de två pojkarna som står med knutna nävar och verkar beredda på att fajtas. Men jag tror att det mer är på lek. Hade det varit ett allvarligt slagsmål skulle det garanterat stått en ring med barn runtom de bägge slagskämparna och hejat på.
På femtio/sextiotalet hade skolan två provisoriska gymnastiksalar i omgivningens källarlokaler som vi fick gå till eftersom Sköndalsskolan inte hade någon egen. Men ofta hade vi även gympa utomhus. Brännboll, fotboll och allehanda friidrottsgrenar och på vintrarna åkte vi även skridskor på den uppspolade fotbollsplanen som låg bredvid.
Till Mandelbrödsvägen 25 gick jag själv ifrån lektionen, en gång i veckan, för att ha fotgymnastik.
ABC
1953
plattfötter
lämnar undervisningen
för att
plocka kulor
med tårna
knyta knutar
med tårna.
Fotvalv
är viktigt
för framtiden
Plattfötter
återkommer
till undervisningen.
ABC
1953
Det enda foto som jag har hittat på Paviljongen.
Baracken byggdes någon gång i slutet av femtiotalet eller början på sextiotalet.
Minns hur vi åkte kana ner för taket när baracken fortfarande var byggarbetsplats. Det viktiga när vi lekte på taket var att ta tag i en pigg vid kanten så att du inte trillade ner. Det glömde Lasse bort och trillade över kanten, ner på marken och bröt armen.
På senare år kom baracken att kallas för Paviljongen och fick smeknamnet ”Pavven”.
Filmen är tagen ifrån vår balkong 1952 (för 73 år sedan) och visar byggarbetsplatsen Mandelbrödsvägen 2–4.
Den första hyresgästen i det ny byggda huset var Lollo och Sune som flyttade in i december 1951. Vår familj flyttade ifrån farfar och farmors lägenhet på Götgatan till Mandelbrödsvägen i januari 1952.
Lägg märke till hur bussen far förbi balkongen på Perstorpsvägen och sprutar upp grus och damm i slutet av filmen. Den ska snart passera milstenen, vid Tårtvägen. Milstenen finns fortfarande kvar.
Två bilder ifrån 1955, för 70 år sedan.
Det första visar gänget på Mandelbrödsvägen 2–4. Christer längst bak, jag, syrran Marianne, Ann, Lasse och Per-Olov.
Det andra fotot visar delar av släkten utanför huset. Morbror Karl-Gustav, moster Elin, moster Edit, farsan Lennart med syrran Marianne på axlarna. Den uppmärksamme kan även se min morsan Elsa på balkongen i bakgrunden. Den som inte syns på bilden är morbror Harry som antagligen står bakom kameran och knäpper bilden.
En bild säger mer än tusen ord enligt ordspråket och denna bild väcker en del minnen. Både positiva och negativa…
Det positiva är att minnas personerna, omgivningen och den tidstypiska stämningen.
Var jag är står skrivet i stjärnorna. Det som inte heller kan ses är hur kul vi barn hade det i buskarna som omger husets gård, eller piskställningen. Där lektes det mycket cowboys och indianer. I huset kryllade det av ungar. Åtta lägenheter som tillsammans hade 17 barn i olika åldrar.
På den nedre balkongen bakom trädet växte, en av mina bästa kamrater Lasse upp. Han och jag umgås fortfarande än idag 74 år efter min födelse och 72 år efter det att han såg dagens ljus.
De två Volvobilarna väcker varma känslor utan att jag kan förklara varför. Bakom vårt hus finns Sköndalsskolan som hade devisen ”ABC 1953” inskrivit på väggen.
Bakom markiserna i husets gatuplan låg Konsum och på husets gavel skymtar skylten som talar om att Dahlkvist kemtvätt fanns en trappa ner i källarplanet.
Men det är inte enbart positiva känslor som väcks. Bilden symboliserar hela min barndom, med mamma isolerad i vårt hem. Hon gick aldrig ut annat än när det var dags att åka till Södersjukhuset för långvarig behandling för sin sjukdom Myasthenia gravis, (tror jag den hette). Har slagit upp det på Internet och sjukdomssymtomen stämmer in på Elsa.
Jag har inga minnen av att min mamma varit frisk. Däremot kommer jag ihåg att jag en gång, när jag var väldigt liten, fick följa med min pappa när han skjutsade Elsa och någon väninna till biografen Spegeln. Än i dag kommer jag ihåg när jag fick följa med in på bion och såg upp i taket. Massor med människor gick omkring upp och ned och jag var, under lång tid, säker på att det däruppe fanns en helt annan värld där människor kunde gå upp och ner. Märkligt!
När jag tittar på bilden kommer jag även ihåg en pappa, som bodde ovanför oss. Han var lite märklig. En natt vaknade jag av att han skrek och gormade på sin balkong
När jag gick ut för att se vad som stod på så forsade det förbi vatten som stänkte ner både mig och dem därnere. På gatan blev det ett djäkla liv. Jag fattade ingenting och blev lite rädd, men dagen efter fick jag veta att det var de de äldre ungdomarna, med Janet och Jalle i spetsen, som fört för mycket oväsen och då hade pappan tagit fram en hink med vatten och kastat ner innehållet över dem. Detta är ett väldigt starkt minne som varit gömt under många år. Den här pappan sågs som lite udda och en dag fick vi veta att han skjutit ihjäl sig.
Men åter till min mamma. Anledningen till att hon inte gick ut var den här muskelsjukdomen som gjorde att hon hade svårt att lyfta armarna, greppa bestick, släpade benen efter sig och svårt att andas. Det fick konsekvenser för mig. Så länge jag kommer ihåg har jag alltid fått gått till Konsum för att handla. Rutinen var som följer, efter skolan, när jag kom hem, gick jag in i köket utan att ta av mig ytterkläderna. Där låg inköpslistan och portmonnän. Ner till Konsum för att snabbt klara av ärendet så att jag kunde leka med kompisarna sedan. När jag var riktigt liten och inte kunde läsa själv, gav jag lappen till någon som jobbade i Konsum, då fick de plocka ihop det som stod på lappen och ta vad det kostade från portmonnän. Sedan ilade jag upp med påsen. Nu kom jag på att mjölken var i glasflaskor med en aluminiumsilver topp som man rev av när flaskan skulle öppnas. Med åren lärde jag mig läsa och kunde plocka ihop varorna själv och när syrran blev äldre delade vi på arbetsbördan.
Mitt första minne är ifrån grusgången utanför vår port. Jag ser att pappa ska åka iväg i sin bil och av någon anledning gör jag en kullebytta. Nästa minnesbild är att jag storgråter med grus i ögonen samtidigt som jag hör hur bilen försvinner iväg runt hörnet.
Jag stoppar där …
För 69 år sedan gick inte barnen på dagis (förskola) eller i sexårsgrupper. Då fanns det bara lekskola som vi vistades i tre timmar om dagen. Dit gick vi själva över skolgården som jag minns det. Kanske inte den första dagen, men sedan …
Fotbollen kom in i mitt liv 1958, för 67 år sedan, tack vare fotbolls VM 1958. Den kom för att alltid stanna.
Inför VM köpte pappan en TV apparat som kunde visa Sveriges matcher i svartvit bild. Kanske det också visades övriga matcher men det minns jag inte. Till TV införskaffades det också två TV-pallar till syrran och mig och på ryggstödet och sittplatsen fanns följande text:
Pelle pall en finfin grej
när jag nu vill vila mej.
Bättre kan jag inte sitta
när på TV jag vill titta.
Givetvis spelade vi fotboll efter VM och då var det de Brasilianska fotbollsspelarna som vann VM som vi ville vara. Med namn som Pele, Didi, Vava, Bellini, Mazzola, Zito, Zagallo och Garrincha. På bilderna är det jag tillsammans med Lasse och Uffe.
Lasses pappa hade köpt fotbollskläder. Vi ville ha Hammarbys dräkt men han köpte Elsborgs dress och lurade i oss att det var Hammarbys reservställ.
På omvägar fick vi veta att det inte stämde och när vi konfronterade honom erkände Erik (som var hans namn) att han höll på Elfsborg, eftersom han kom från Varberg och ville leda in oss på den rätta vägen. Efter den bekännelsen stoppande jag skammens gula fotbollströja längst ner i byrålåda och tog aldrig fram den igen.
Min första fotbollsmatch som jag såg på plats. Hammarby Örgryte på Råsunda, den 12 juni 1959. Hammarby förlorade med 1–3. Ya Skoglund gjorde Hammarbys mål. Publikrekord: 32 220.
Pappa var inte intresserad och mamma kunde av naturliga skäl inte följa med, så jag åkte dit tillsammans med moster Anna och morbror Sixten. Efter en hel del tjat från min sida förbarmade de sig till min stora lycka.
Det skulle komma att prägla mig i resten av mitt liv. På gott och ont, mesta gott …
En av mina första fotbollsidoler, Larsa Johansson. Det var en hårfin gräns mellan Ya Skoglund och Larsa, men jag valde Larsa på grundavdrag att han hade liknande förnamn som jag själv hade, Lars-Ove med bindestreck. Det låg väldigt nära Lars-Åke med bindestreck. Dessutom hetta han också Johansson som min två år yngre kompis i efternamn.
På sextiotalet gick vi i skolan på lördagar också och jag minns Frukostklubbs signaturen som en trevlig och glad väckarklocka när jag plikttroget släpade mig upp i pyjamas för att äta frukost. Den bestod av tre skivor långfranska med smör, inget pålägg och en kopp varm choklad som hade tillredds med ögon cacao, socker och lite mjölk som vispades ihop i en liten kopp för att sedan hällas ner i kastrullen, som stod på spisen, med varm mjölk. Sedan var det dags att klä på sig och ge sig iväg till skolan som låg en minuts gångväg ifrån hemmet.
Vi gjorde om texten till frukostklubb sången till:
Hallå där köp blåbär, finfina lingon sura krusbär, hallå där köp bär …
Femtiotalsbild och sjuttiotalsbild på Spritstorget vilket vi aldrig sa. När vi pratade om den här platsen sade vi endast torget eller möjligtvis Sköndalstorget!
Affärerna låg på rad. Posten, Sybehörsaffären, Holms färghandel och konditori Ciro, vilket är det enda av dem som fortfarande finns kvar. Där inhandlad jag allt som oftast en halv smörkrans och ett hekto havrekakor till min mamma. Minns att jag blev glad när smörkransen var nybakad och varm, då fick jag bråttom hem för att omedelbart skära ett par skivor och doppa dem i ett glas med mjölk.
Vid husets kortsida låg det även en skoaffär.
Min mellanstadietid tillsammans med bl.a. barndomsvännen Thomas, som kom till våran klass, från Skönstaholmsskolan, i fyran. Vi umgås fortfarande, hör och häpna och är goda vänner,
Skolfoto ifrån min första hösttermin (7:an) i Gubbängen läroverk. Dessutom en bild som jag tog på fönstersmygen när jag besökte Sköndalsskolan tidigare i år. Det som blev min tillflyktsplats, för väldigt länge sedan, när jag åkte ut ur klassrummet.
En fin liten historia ifrån när jag tog bilden, den 25 mars 2025. Då var det en ung tjej på just den platsen. Jag frågade henne vänligen om hon kunde flytta sig, eftersom nuförtiden passar det sig inte att fotografera främmande barn. Vi lever i en helt annan tidsanda numera.
Hon ställde sig vid sidan om så jag kunde ta bilden och efteråt frågade hon mig nyfiket varför jag tog fotot. Förklarade för henne att jag gick hela min mellanstadietid från 1960 till 1963 i klassrummet mitt emot och att när jag blev utkörd från klassrummet blev det min fasta punkt i korridoren. Jag gjorde den platsen till min egen.
Vad lustigt sade hon och berättade att hon också hade haft samma klassrum under sin mellanstadietid, men mellan åren 2020 och 2023. Nu var hon tillbaka i Sköndalsskolan och praoade i en femteklass.
Kunde snabbt inse att det låg något magiskt och oförklarligt i hennes korta berättelse. För här stod vi bägge mitt emot varandra och delade samma slags erfarenheter trots att det är sextio år mellan henne och mig, mellan då och nu. Själv praoade jag på Idrottsbladet och SJ i åttonde klass 1964/65.
Ångrade efteråt att jag inte bad om att få ta en bild på oss bägge framför klassrumsdörren, trots rådande tidsanda, för det låg något gåtfullt och fint i den här typen av oförklarliga sammanträffande.
Bild tre är från en skolavslutning i Högalidskyrkan och är med för att jag 1994 påbörjade en ny tradition på Bergsundsskolan med orden.
”Eftersom det här är skolans första skolavslutning och jag själv är svag för traditioner, så tänker jag skapa en tradition just nu. Under min första skolavslutning i Sköndalsskolan 1958 fick jag vara Herr Kantarell! Då tycker jag det passar utmärkt med att återuppta den fina visan. Men jag tänker från och med nu göra den på mitt eget lilla vis. Jag sjunger texten men till ”Staffan var en stalledräng” melodin.
Har du sett herr Kantarell
uti enebacken?
Han kom dit i förrgår kväll
med sin hatt på nacken.
Denna hatt är gul och den är grann
passar just en sådan man
å den långa ludna svansen …
Med det vill jag önska alla en riktigt varm och solig sommar. Vi avslutar med att sjung ”I denna ljuva sommartid” sedan är alla välkomna ner till skolan på lite fika och tårta.
Den här traditionen fortsatte jag med fram till juni 2008. Sedan lämnade vi över Bergsundsskolan, vårt kärleksbarn, till andra ägare.
- Givetvis sjöng jag min version för alla barnen i fjärdeklass!
Femtiotalets och sextiotalets lekar både på skolgården och på fritiden. Men även på Sköndalstorget, ängen utanför vårt hus, Parkleken (Eklunds Hage) eller på fotbollsplanen (sandplan) som låg bortom Sköndalsskolan.
Halihallå och Ubba var populära lekar om jag fick bestämma.
Kärleken till Ubban
Varje vecka kom
Kapten Miki hem till mig
för 25 öre
till min barndoms fantasi
I Vilda Västern
var Salasso alltid full
Windows likaså
Tidningen var liten och smal
Miki var så ung
så läsarna fick känna sig
äldre en stund
Rullade tidningen hårt
gummisnodd träs på
kärleken till Ubban
växte sig stark
Vi ser också en bild på väggen som användes, på somrarna, när jag spelade Davis- cup tennis med mig själv.
Nu avslutar jag första delen av min personliga Sköndalshistoria, det här blev längre än jag trodde. Del två kommer imorgon den 29 april …
Portal24 