48. Ord under resans gång

Eller, Words during the journey och sagan om KP.

Från ingenstans dök tankarna upp, hur skulle jag på bästa sätt beskriva mitt förhållande till adressen; Långholmsgatan 24? Med endast stödord.

Vaknade en tidig morgon och fick för mig att skriva ner lite olika ord som spontant dök upp i mitt huvud (lite huller om buller). Ord som skulle beskriva min relation till den trappuppgång jag vistas i under ungefär 15 000 dagar. Arbetsplatsen och portuppgången som blev min hemvist under 44 år! Efter en timme gick jag och lade mig igen, för det var som sagt väldigt tidigt.

Några veckor senare ramlade jag över något som hette Wallstars som har specialiserat sig på att göra textposters på beställning. Omedelbart tänkte jag på alla de ord jag redan satt på pränt om Långholmsgatan. Hur skulle det se ut om de fick en möjlighet att göra en poster på alla dessa 72 ord?

Sagt och gjort! Skickade i iväg en beställning och nu har resultatet kommit. Alla ord fick sin speciella plats på affischen, men kanske inte riktigt där jag personligen skulle valt att ha placerat dem.

Givetvis har det i efterhand kommit upp ännu flera ord som jag förknippar med min gamla arbetsadress, ord som också borde fått vara med. T.ex. barn, arbetslag, kollegor, fotografering, Högalid, Hammarby, Bajen, föräldrar, Briggen, Kaninburen, Kamratposten, KP,  vänskap, sektion16, Lärarförbundet, kollo, berör, hemgård, Scouternas väggalmanacka, distrikt 4, samtal, trapphuset, gården, motoriken, lukt/doft och portfolio m.m. Men dessa viktiga ord får vänta och bida sin tid. Däremot intresserade jag mig lite speciellt för ordet Kamratposten en tidning som alltid funnits och som jag läste under min mellanstadietid.

Intresset för att läsa har nog alltid funnits i min lite motoriska oroliga barndom. I vår generation började det med serietidningar som Kalle Anka, Prärie, Vilda Västern, Mandrake, Illustrerade Klassiker, Match, m.m.

Minns hur jag brukade ligga mjukt och bekvämt i min säng, på mage, med serietidningarna framför mig och läste, samtidigt som jag sparkade sängkammardörren sakta fram och tillbaka med mina bakben. Oftast med ett glas mjölk och pepparkakor, på en stol bredvid, nära till hands. Det var gott att doppa dem i mjölken och doften av pepparkakor likställer jag än idag med läsning.

Gunnel min lärare i mellanstadiet hade högläsning ur fantastiska böcker såsom Sotarpojken och Mio min Mio. Sedan gick jag själv vidare med Enid Blyton’s Fem-böcker och Äventyrs-böcker, tidningarna Match, Mad, Hjälp och pocketböckerna med Bill och Ben.

För att i ung vuxen ålder fortsätta med Fogelström’s Stadserie, Moberg’s Utvandrarserie, Sven Wernström’s Trälarserie och den fantastiska boken Papillon. På den vägen har det rullat på.

Mitt intresse och fascination för ord, rimord och att leka med dem tillsammans med barn i olika halsbrytande förvrängningar blev en bra ingång till vänskap. Viljan att föra detta vidare till det uppväxande släktet växte sig stark under mina år på Långholmsgatan.

Minns bl.a. hur jag ringde upp Kamratposten 1987/88 när jag börjat arbeta på Mellanstadieverksamheten (Msv.) Spången och frågade om de hade några äldre nummer att säljes. Fick ett positivt besked och åkte då över till redaktionen som låg i Gamla Stan. Fick titta i deras arkiv och köpte ett stort antal äldre tidningar från olika årgångar för en billig penning. Dessa ställde vi i en trädlåda väl synligt för våra fritidsbarn och i förlängningen ökade deras intresse för läsningens magiska kraft. Dessutom började Msv. att prenumerera på KP så tidningen blev ett naturligt efterfrågat inslag i deras vardag. Såg även till att Fårö Förskola Fritids började prenumerera på KP när jag arbetade deltid där som pensionär.

Jag googlade på Kamratposten och fick på deras hemsida fram följande intressanta text från 2017, skriven av Josefin Auer. Enklast hade varit att lägga ut en länk till KP artikeln, men valde istället att kopiera deras text/bilder och lägga ut innehållet här. Tycker den passar fint in i bloggen med tanke på rubriken som lyder ”Ord under resans gång”. Alla dessa ord, i tidskrifter och böcker som format mig under min uppväxt. Eller, varför inte, som Neil Young sjunger i låten Words: ord mellan åldersgränser …

KP texten lämpar sig lika bra här som i ett tidigare blogginlägg om scouternas väggalmanacka. Bra företeelser från förr, som fortfarande lever kvar än idag. Det vill jag personligen slå på stora trumman för, så håll till godo:

”Sagan om KP börjar år 1892. Följ med tillbaka i tiden – och var med om det bästa och tokigaste som hänt i KP:s historia!

Det var en gång …

… för länge sedan en kvinna som hette Stina Quint. Hon bodde strax utanför Nyköping och var lärare i en folkskola. Stina älskade sitt jobb, men hon hade ett bekymmer. Hon tyckte att eleverna läste för lite på fritiden. På den tiden fanns det inte så många böcker som var skrivna för barn, och dessutom var föräldrarna ofta för fattiga för att köpa dem.

De flesta barn hade inget annat att läsa än sina läxböcker. Men en dag fick Stina en idé: tänk om hon skulle starta en barntidning! Hon ville ”ge de svenska barnen en bok som inte är dyr och som aldrig tar slut.” Den skulle vara ”så rolig som möjligt, så vacker som möjligt, så stor som möjligt och så billig som möjligt”.

Att starta en egen tidning var inte lätt. Det krävdes både tid och pengar. Men Stina var envis. Hon la ner många timmar av sin lediga tid. Hon bad rika människor och kända författare om hjälp att stödja tidningen. Och det lyckades! Den 16 mars år 1892 kom det allra första numret av Folkskolans barntidning, det som nu heter Kamratposten. Tidningen blev direkt en succé. Att prenumerera kostade bara 1 krona och 15 öre – för ett helt år!

Till en början var tidningen mer en liten sagobok än en tidning. Sidorna var fyllda av berättelser med svartvita illustrationer. Historierna hade ofta budskap som skulle uppfostra barn, till exempel att lära dem att tala sanning och tro på Gud. Här och var fanns också ”ett litet hufvudbry”, alltså pyssel, gåtor eller tankenötter. Varje tidning hade bara 8 sidor. Men nästa nummer började med sida 9, och så vidare. I slutet av året hade läsarna samlat ihop flera 100 sidor av Folkskolans barntidning – ”boken som aldrig tar slut”.

Stina Quint hade nog varit mycket lycklig om hon visste att hennes tidning än i dag, mer än 132 år senare, skulle leva kvar och vara till glädje för mer än 100 000 läsare. Men kanske skulle hon också bli förvirrad om hon fick syn på den tidning som du just nu håller i handen. För dagens KP har ganska få likheter med den tidning som Stina själv skapade.

Tomtebrev från Nisse (1892–1924)

Vid starten kom Folkskolans barntidning ut mycket oftare än vad KP gör i dag: ett nytt nummer varje vecka under hela skolåret. Det blev över 40 nummer på ett år! De första numren gjorde grundaren Stina Quint helt på egen hand. Men så småningom fick hon en medhjälpare. I början av 1900-talet fanns ”Tomtebrefvet” i Folkskolans barntidning. Det var som en blandning mellan ”Prat” och krönikan på sidan 2 i dagens KP. Brevet var undertecknat ”Nisse tidningstomte” (men egentligen skrivet av Stina själv). På 1910-talet skrevs det mycket om kungafamiljen. Då och då kom det också fakta-artiklar om kända personer och platser. Tidningen såg ut ungefär så här till 1924, då Stina Quint dog.

En egen liten värld (1924–1950)

Utan Stina blev tidningen tråkigare. Redaktörerna hade svårt att hitta på något att skriva om. Därför hände det till och med att samma artiklar publicerades flera gånger! Reportagen blev fler, men de handlade sällan om barn. Det skrevs inte heller mycket om vad som hände i ”den stora världen”. Mellan 1939 och 1945 pågick andra världskriget, men inte ens det fick läsarna veta om i tidningen. De vuxna ansåg att barn skulle leva i en liten, skyddad värld. Barn skulle inte fråga eller prata om sådant som vuxna gjorde. Den inställningen märktes i tidningen ända in på 1950-talet.

Färgglad favorit med nytt namn (1950–1960)

Under 1950-talet skedde flera stora förändringar. Folkskolans barntidning bytte namn till Kamratposten från nummer 1 år 1950. Dessutom trycktes framsidorna nu i färg. Tecknade serier blev också populärt. Läsarna hade större möjlighet än tidigare att påverka innehållet. I varje nummer fanns sidan ”Din egen sida” – en blandning mellan dagens ”Klotter” och ”Prat”. Ditt skickade läsarna foton, teckningar, dikter, små berättelser och insändare.

Även ute i samhället förändrades synen på unga. Under 50-talet ”skapades” tonåringen. Tidigare räknades man som barn tills man konfirmerade sig. Sedan var man vuxen. Nu bildades ungdomskulturer, modeskapare designade tonårskläder och tonåringar började lyssna på annan musik och fick andra idoler än vuxna. Detta märktes i Kamratposten. Plötsligt skrevs artiklar om hur man piffar upp sitt rum och syr egna kläder. Men andra ämnen, som puberteten och politik, skrevs det aldrig om.

Skillnad på tjej och kille

På 50-talet och början av 60-talet tyckte många vuxna att det var stor skillnad mellan flickor och pojkar. De tog för givet att alla flickor gillade att sy och alla pojkar att snickra och sporta. Och i tävlingar fick flickor och pojkar olika priser. Flickor kunde få ”en jättesöt underkjol”, ”ett par tjusiga strumpbyxor” eller ett halsband. Pojkar vann ishockeyklubbor, knäskydd och kikare. Det hände även att man kunde vinna pengar i tävlingar. Och då och då en hundvalp!

Artiklar om sport och fritidsintressen blev populära. Kamratposten hade till och med en egen fotbollsklubb och hästklubben ”KP-sporren”.

Fritt fram för det förbjudna (1960–1969)

Under 60-talet började man skriva om sådant som tidigare hade varit ”förbjudet” . 1964 hade KP den ryska politikern Chrustjov på framsidan. Det var första gången KP skrev om politik. Då blev många vuxna arga. Men bland unga blev det allt vanligare att intressera sig för vad som hände i samhället. År 1969 kom nästa chock för föräldrar till läsarna: då skrevs den första texten om sex! Det var Maj-Briht Bergström-Walan som svarade på läsarnas frågor i spalten ”Maj-Briht svarar på sexfrågor” (föregångaren till dagens Kropp & knopp). I början såg många vuxna Kamratpostens sex-spalt som något katastrofalt.

1969 var också året då alla annonser försvann ur Kamratposten. Sedan dess har tidningen hållits helt fri från reklam!

Roliga reportage (1970)

Från 70-talet såg innehållet i tidningen till stor del ut som det gör i dag, med önskebilder, korsord, tecknade serier, boktips, ”Fråga vad du vill” (dagens ”Svar på allt”) och reportage om barn, djur, sport – och tokigheter. Den som läste tidningen på 70-talet kunde bland annat lära sig finska med Mumintrollet och läsa en intervju med en bebis. Lika knasiga texter då som nu!

Mask-maskot och pubertet-prat (1980–2000)

På 80-talet blir Karl-Putte Kamratpostens maskot. Den lilla rosa masken, som tecknades av illustratören Cecilia Torudd, fanns egentligen i tidningen redan på 70-talet. Men det var först nu som han fick sitt namn, efter en tävling bland läsarna. Karl-Putte (med de fina initialerna KP!) var väldigt omtyckt. Ett tag hade han en egen serie.

År 1990 finns Kropp & Knopp med i KP för första gången. Redan från starten var det Annica Frithiof som svarade på läsarnas frågor om kropp, känslor och pubertet. Året därpå publicerades en av KP:s allra mest omtyckta serier första gången – Eva & Adam, skapad av Johan Unenge och Måns Gahrton. Serien blev otroligt populär och fanns med i KP ända till år 2003. Då ersattes den av Livet enligt Rosa, skapad av samma serietecknare. Tidigare har serier som Mowgli (1956–1960), Ture Sventon (1969–1975) och Asterix (1980-talet) gått som följetonger i tidningen.

1997 startar KP sin första hemsida.

KP in i framtiden (2000-evigheten)

Nytt millenium betydde nya förändringar för KP. Insändarsidan byter namn från ”Du -99” till ”Prat” och Fox Foxhage börjar också svara på frågor till Kropp & knopp. Hösten 2006 blir Ola Lindholm chefredaktör för Kamratposten. Året därpå startar han den populära avdelningen KP Fixar, och senare även KP Pröjsar. 2007 startar nya, stora KPwebben. Under 2000-talet startar även serierna Bleckmossen boyz och Katten Nils, som finns kvar i tidningen än i dag.

År 2011 tar Lukas Björkman över som chefredaktör för KP. Så här säger han till alla läsare:

– Det är en stor ära och ett stort ansvar att vara chef för en så gammal och fin tidning. Fortsätt att skriva in till oss och berätta vad ni gillar med tidningen och vad ni vill ändra på.

För det viktigaste för oss på redaktionen är att ni läsare älskar tidningen. En gång kåpeare, alltid kåpeare! Ja må vi leva i minst 132 år till!”

Vill avsluta med att slå ett slag för tidningen Kamratposten, eller med andra ord KP. En tidning för barn som har hållit hög kvalité och standard i 133 år.

Det här blev ett blogginlägg från höften. En text som växte fram med ingång ifrån mina egna tankar om att beskriva Långholmsgatan med uppkomna ORD utan någon som helst inbördes ordning. Det jag kunde påverka när jag beställde postern var storleken på de olika orden, Titel, Stora, Medium och Mindre. Sedan var det upp till Wallstars hur och var orden hamnade.

Det blev i förlängningen en hyllning till läsandets och fantasins förtrollande kraft/makt. Ett tips till det uppväxande släktet helt enkelt. Ord under resans gång (Words during the journey), som min generation tog del av och som det fortfarande finns möjligt att fortsätta fördjupa sig i …

Gammal som ung, vuxen som barn …