47. Bergsundsskolan’s skyddshelgon

Annie Axedin är Lenas och min fantastiska dotter. Hon om någon har funnits med under Bergsundsskolans inledande tillblivelse, redan från 3 års ålder fram till myndig vuxen.

– ”Ska menar du vad jag vill ha?”

Men vi kanske ska börja från början. Men vi kanske ska börja från början.

Det började med en dröm, eller vad det en illusion en hägring en chimär? Nej, när alla bitarna föll på plats visade det vara en fantastisk sanndröm som genom åren visade sig bli en sagolik verklighet.

Förutsättningen för att jag kan sitta här och skriva denna text trettioåtta  år senare är mitt byte av arbetsplats 1987. Från fritidshemmet Bergsundsgården till mellanstadieverksamheten Spången på LåNgholmsgatan 24. Där jag för första gången träffade Lena i september åttiosju och som i förlängningen gjorde att du Annie såg dagens ljus. Som vanligt är jag spänd på hur den här texten kommer att utforma sig eftersom den lever sitt eget liv. Det enda jag hade klart var rubriken.

Den 27 december 1993, tre år och nio månader gammal, formulerade Annie sin livsfilosofi: ”ska menar du vad jag vill ha”, vilket i rak översättning betyder, ska jag visa dig vad jag menar. En filosofi som följt henne i det undermedvetna. Bergsundsskolan hade då funnits i åtta månader och Annie var med när vi hade våra personalmöten på skolan en gång i månaden. När hon sedan blev lågstadiebarn satt hon ofta i rummet intill och tittade på någon tecknad Disneyfilm med svenskt tal.

Förutom det så fanns Annie även med de första intensiva åren när Lena och jag åkte och storhandlade mat till Bergsundsskolan på helgerna och på föräldramöten med mera …

De flesta av dina födelsedagskalas i unga år utspelades i skolans lokaler på Långholmsgatan där vi bjöd in dina barndomsvänner och bland annat lekte Fångarna på fortet. Lena var alltid den kloka gåtställaren Moder Mouras högst upp på sjätte våningen.  

Vad mer minns jag från din tid på Bergsundsskolan? Kommer håg när du som lågstadiebarn satt i en av våra anställdas knä och krävda att han skulle göra något för dig, om inte hotade du med att ge honom sparken när du blev chef.

Du lärde känna flera av barnen på skolan som var i din ålder. Några sov över hemma hos oss och ett barn följde till och med dig till Fårö. Det var svårt att särskilja på privatlivet och arbetslivet de här första åren på Bergsundsskolan. De gick så att säga hand i hand.

När Annie tog studenten den 12 juni 2009 skrev jag ett tal till henne som avhölls på hennes studentbjudning uppe i Mijas, Torreblaca Spanien. Talet bygger på speciella händelser i hennes liv med utgångspunkt för den livsfilosofi hon myntade vid treårsålder, ska menar du vad jag vill ha. När hon först uttryckt orden tog det lite tid för oss att begripa vad hon menade men tillslut gick det upp för oss. Hon sa; ska jag visa dig vad jag menar?

Hittade,till min stora glädje, talet som jag höll till Annie när hon tog studenten 2009. Alltså för snart 16 år sedan. Det var roligt att läsa för mig igen eftersom jag påmindes om olika händelser i hennes liv som jag helt hade förträngt. Talet byggde helt på hennes livsfilosofi, samt en annan viktig detalj som ni nog kan räkna ut själva.

• ska menar du vad jag vill ha sade hon inte, men tänkte … och gick fram till närmaste okända barn och stirrade ut ungen tills han/hon inte orkade längre och de började leka. Efter leken borstade vi tänderna.

Sagt och gjort. När hon i femårsålder ville bli frisör gick hon hem till grannflickan Felicia:

• ska menar du vad jag vill ha? Sa hon och klippte av tjejstackarn mer än hälften av hennes hår med en osannolik ojämn precision. Det var bara för Lena att betala barnets föräldrar för en riktig frisör och ge Annie en tröstande tandborste.

När det skulle spelas teater på fritids så sade Annie kort och gott:

• ska menar du vad jag vill ha? och tog på sig det svåra jobbet med att regissera hela teateruppsättningar med en inlevelse Ingmar Bergman skulle varit stolt över. Givetvis tilldelade Annie sig själv huvudrollen i varje uppsättning, ibland blev det till och med två huvudroller. Någon gång tilldelades en kompis uppgiften att spela träd. Efter föreställningarna tilldelades Annie en tandborste.

Under lågstadieperioden långt in (lite i smyg) på mellanstadiet så lekte Annie och hennes bästis med Barbiedockor.

• ska menar du vad jag vill ha? sa Annie till kompisen och tiden stod stilla när barbiedockorna Sandy och Carol tilldelades egenskaper i de mest halsbrytande äventyr. För att inte tala om alla klädbyten, men även tandborstningarna.

Hon var väldigt mån att hålla sig i form, speciellt på sommarstället Hummelvik i Sankt Annas skärgård den gode Annie, så varje morgon sa hon:

• ska menar du vad jag vill ha? Öppnade dörren och rusade ut till närmsta buske som låg två meter utanför altanen. Sedan sprang hon runt busken hundratals varv innan hon gick in duschade av sig och borstade tänderna. 

I samtalen om skilsmässoperioden (2000 – 2004) uttryckte Annie sig för några år sedan på följande vis:

• ska menar du vad jag vill ha? Aldrig har väl en generation barn vuxit upp med så många föräldrar som valde att separera. Detta gjorde att vi tidigt utvecklade sinnet för att resa. Fram och tillbaka mellan pappsen och mammsen vilket har gjort att vi nu kan ta oss runt hela jorden. Och vi kommer aldrig att glömma tandborsten.

Givetvis kommer det en tid då ungen skall testa att gå på restaurang själv för första gången:

• ska menar du vad jag vill ha? Är nog inte så lämpligt denna gång eftersom Annie tretton år och hennes kompis beställde in så dyr mat på Pizza Hut att pengarna inte räckte. Ett kort samtal till mammsen och pappsen, som befann sig utanför NK den 11 september 2003 för att hedra den mördade utrikesministern Anna Lindh, fick dem att komma och lösa ut ”the BIG spender”… På hemvägen köpte vi en tandborste!

Den religiösa perioden var en syn för gudarna. Annie var övertygad om att hon skulle konvertera till judendomen:

• ska menar du vad jag vill ha? sa Annie när hon tillsammans med oss vid fredagsmiddagarna höll sabbat med tända ljus, te och märkliga mat i all sin fromhetsutövning. Hennes moster åkte tillsammans med Annie till Judiska kyrkan där hon förkunnade att hon ville konvertera. De tittade lite underligt på henne och sa, ring inte oss vi ringer dig! Glöm inte tandborsten!

Resan till Malta blev dramatiskt. Annie fjorton år kom inte med samma båt som sin kompis och ringde storgråtande till hemmets trygg famn med strilande tårar:

• ska menar du vad jag vill ha? Jag är helt ensam svensk på den här båten utan en enda person som förstår mig. Ni måste hjälpa mig!! Det gick knappt att förstå ett enda ord mellan snyftningarna. Kan vi inte bara skicka ner en tandborste?

För att inte tala om den dramatiska intagningen till Gymnasiet när alla gamla kompisar hamnade på Kärrtorp och Annie blev ensam som kom in på Jensen av barndomskamraterna.

• ska menar du vad jag vill ha? berättade hon i bedrövelsen över att skolgången i Kärrtorp verkade gå upp i rök. Vi ringde till studievägledaren och cyklade upp till henne, vädjade och bönade, men det gick tyvärr inte. Sedan köpte vi en tandborste till tröst.

Nu är vi i Spanien och Annie har just avslutat sina utlandsstudier och tagit studenten, det har inte varit utan dramatik:

• ska menar du vad jag vill ha! Hemlängtan och morgonstund som inte hade guld i mun. I början var kroppen i Spanien men huvudet i Sverige. Shopping, shopping och åter shopping som tröst, dramatiska samtal, nu senast var hon utelåst i endast bikinin och underförstått borde jag nog ha tagit planet ner för att bistå på något sätt. Möjligtvis även tagit med en tandborste.

Det var ett axplock ur ditt brokiga liv Annie, du underbara unge, eller kanske jag skall säga kvinna. Nu vill Lena och jag att vi alla höjer våra glas och skålar in resten av ditt liv. Fortsätt att berika vår tillvaro., du gåva till mänskligheten. Du är värd all lycka och framgång …  och en tandborste.

ska menar du vad jag vill ha! Självklart älskade student Annie, här har du en ny tandborste!

SKÅL!

Så långt mitt tal, men tidigare under dagen under lunchfesten med klasskamraterna och anhöriga höll Annie ett eget tal till alla närvarande med rubriken:

” Kära 90-tals barn

”När vi nu står här den 12 juni 2009 minns ni er första dag i årskurs ett?

Året var 1997, exakt 12 år sedan.

12 år är kanske inte lång tid om man tänker på hur länge jorden existerat.

Men just idag känns 12 år som en evighet. För det är vår skollivstid och den tar idag slut.

Jag minns min första skoldag. Iklädd grön etta gluttar keps, pippi Långstrump ryggsäck och nya sandaler äntrade jag mitt livs första karriär. Och som alltid i början av en karriär var energin på topp.

Energinivån har haft sina upp och ned gångar under dessa tolv år och man kan säga att under högstadieperioden är jag glad att jag inte fick sparken.

Vi är nu den nya kull som lämna skolans trygga famn och beger oss ut och jag kan inte se annat än att det skulle gå strålande.

Vi har ju vuxit upp med enorma förebilder, och då pratar jag inte minst om Simbas pappa i lejonkungen. Redan som småttingar lärde vi oss hur viktigt det är att vara omhändertagande, med leksaker såsom ferbies och tamaguchis som skulle vårdas. Som vi älskade dem! Alla de små uggleliknande plastleksakerna.

Vi blev också tidigt akrobatiska då våra idoler var dansande gruppband.

Aldrig har en generation vuxit upp med så många föräldrar som valde att separera. Detta gjorde att vi tidigt utvecklade sinnet för att resa. Fram och tillbaka mellan pappsen och mammsen har gjort att vi kommer att kunna ta oss runt hela jorden. Dessutom kommer vi aldrig att glömma tandborsten.

Idag den 12 juni sjunger vi om studentens lyckliga dagar. Den lyckligaste dagen tar sin början här. Det är nu vi får titta upp ur skolböckerna och ÄNTLIGEN skriva våra egna kapitel. Nu är det vår tur att låta kommande generationer lära av oss.

Och som de kommer att lära. Vikten av kunskap, biologi och magi. Vi har ju redan lysande exempel på magiska under såsom Blondin Bella och hennes bubbel.

Med Adidas byxor och platåskor bär vi våra huvuden högt! Vi må vara en curlad generation som vuxit upp med chokladpuffar och Oboy framför Scooby – Doo. Om det är några som vet vad bekvämlighet är det vi och som vi kommer att kämpa för den i våra vuxna liv. 

Idag är lyckans dag och just nu ska ingen tänka på den ångest som följer imorgon då vi vaknar upp, bakfulla och arbetslösa!

Men låt oss inte oroas. Likt en lågkonjunktur kommer vi byggas upp och formas till toppen.

Amerikas president Barack Obama sade I sitt valtal

” Yes, we can, yes, we can”

Vi 90talister svarar honom

• Vet vi väl!

Och en bakslickad person i bakgrunden mumlar ”hummf” pappa betalar

TACK !”

Dessa ord kom från Annie, våran egen fina skyddsängel och vi kunde bara stolta och förbluffade lyssna på talet och undra hur är det möjligt?

Fint och tänkvärt inlägg av Jesper Waldersten som jag tycker platser som slutkläm i denna text för oss med utflugna barn, men även för dem som om några generationer får erfara detta.

Lyssna till Vi var inte förberedda: https://sverigesradio.se/play/avsnitt/2528485

Natalia Frölander

Men huset har ännu en beskyddare vid namn Natalia Frölander. Portal24’s byggherre som jag beskrivit och berättat om på annan plats i bloggen med egna inlägg. Därför tog jag på mig uppgiften att föra fram ett förslag till Stadsbyggnadsnämndens namnberedning i Stockholm. Det gjorde jag via Eva-Karin Gyllenberg (ledamot i namnberedningen) som jag träffade på ett av SPF’s månadsmöten i Sköndal.

Här är texten till mitt förslag som jag mejlade henne den 11 november 2024:

Hej Eva-Karin!

Pratade kort med dig på SPF Sköndals möte, den 5 november, om att namnge en plats på Södermalm (Hornstull). 

Förslaget är Natalia Frölanders plats och anledningen till det är hennes sociala välgärning i Stockholm under en lång period av hennes liv. 

Har skrivit om det i min blogg.

Som pionjär var hon med och startade Maria Husmodersskola 1911, då hon tog initiativet till att bygga en fastighet i hörnet av Folkskolegatan/Långholmsgatan och blev dessutom byggherre för detta hus som Maria Husmodersskola skulle flytta in i. 

Bygget påbörjade 1911 och var klar för inflyttning den 15 oktober 1914

Natalia Frölander var dessutom även med och startade föreningen Tolfterna 1892 blad mycket annat. Här kommer mitt förslag till namnberedningen.

Natalia Frölanders Plats

Jag tycker det skulle passa utmärkt med att döpa det lilla utrymme som ligger under gångbron Högalidsspången och nedanför det hus hon lät bygga i hörnet av Folkskolegatan/Långholmsgatan. Det som under sommarsäsongen numera är uteservering för restaurangen Stage. 

Skicka med tre bilder på den plats jag föreslår samt en byggnads presentation från Riksantikvarieämbetet.

Behöver du mer information eller räcker det här för att kunna ta upp detta som förslag till namnberedningen?

Med vänlig hälsning,

Lars Axedin (LåN)

Fick följande svar, tre månader senare, daterat den 21 januari 2025.

Angående skrivelse med förslag att namnge plats efter Natalia Frölander, Södermalm

Namnberedningen diskuterade vid sitt sammanträde 2024-12-09 din skrivelse 2024-11-11 med förslag att namnsätta platsen i korsningen Folkskolegatan/Långholmsgatan efter Natalia Frölander och beslöt avslå förslaget med hänvisning till att det saknas ett klart behov av namn för den här platsen. Beredningen konstaterade även att den föreslagna eventuellt inte är särskilt hedrande.

Mot bakgrund av ovanstående kommer namnberedningen i nuläget inte att agera vidare utifrån er skrivelse.

För namnberedningen,

Kristian Rosengren

Stadsbyggnadskontoret

Vet inte riktigt hur jag ska reagera på svaret. Vad menas med ordalydelsen; Beredningen konstaterade även att den föreslagna eventuellt inte är särskilt hedrande.

Är det den föreslagna platsen eller är det den förordade personen som inte är särskilt hedrande?

Besvikelse var nog det första känslan men kan hålla med om att den lilla plätt där restaurang Stage’s uteplats ligger nog inte är särskilt hedrande. Men har svårt att komma på någon annan plats i närområdet. Tror inte att Högalidsspången kan döpas om till Natalia Frölanders viadukt. Men en skylt ovanför potten till Långholmsgatan 24 kanske kunde få tester Natalia Frölanders Portal. Eller  kanske min första tanke som var att döpa hörnan av huset mellan  Långholmsgatan och Folkskolegatan till Natalia Frölander hörn klingar bäst. Vägrar att tro att namnberedningen kan komma till slutsatsen att Natalia Frölander som person inte är särskilt hedrande.

Tror att jag får ge mig i den här frågan, men hade älskat att en kvinnlig föregångskvinna hade uppmärksammats för sin insats för Stockholms barn på Långholmsgatan 24 från oktober 1914 fram till våra dagar. Huset är fortfarande fyllt av liv och barnskratt genom Bergsundsskolans verksamhet. Under alla dessa 111 år har ett oräkneligt antal barn henne att tacka för en vistelseplats i Hornstulls hembygd under sin uppväxt.

Ska menar du vad jag vill ha?

Det började med en dröm, eller vad det en illusion en hägring en chimär? Nej, när alla bitarna föll på plats visade det vara en fantastisk sanndröm som genom åren visade sig bli en sagolik verklighet.