46. Huset vi ärvde

Ja, nu är det en sanning med modifikation utan det är nog mer rätt att säga, huset vi hyrde under ett stort antal år … Men som vi fyllde med innehåll.

Har tidigare lovat att fylla just denna rubrik med en text (den 9 okt 2021) och tycker att det passar utmärkt bra att lägga ut det här på Portal24 idag, tisdagen den 7 januari 2025. För idag har det gått exakt 50 år sedan jag klev in genom porten på LåNgholmsgatan 24.

– Hur det nu är möjligt att det har gått så många år?

Barngrupper kom barngrupper går

under alla dessa fantastiska år

somliga lämnade varaktiga spår

Ska göra ett försöka att minnas hur det var och kändes att som 24 åring, i mitten på sjuttiotalet, komma som ung vuxen man in i ett utpräglat kvinnoyrke. Då var det en annan tid och även ett lite annorlunda förhållningssätt än nu. En tid då barnen vid behov kunde gå på fritids i sex år. Från första till sjätteklass! Men i regel slutade de flesta på våren i femte klass då ljuset kom och vintermörkret äntligen gick i ide. Det var också i femman barnen brukade betros med egen hemnyckel.

Hembygden Hornstull såg väldigt annorlunda ut på den tiden med den så kallade ”pisstrappan”, mitt i centrum av området, som ledde upp och ner från Långholmsgatan till och från Högalidsspången. Nere på Långholmsgatan bredvid trappan fanns ingången till ungdomsgården och genom den kunde vi gena igenom för att på så sätt komma ut på andra sidan till Borgargatan och Vår Teater. Har för mig att vi också kunde kom direkt till ”Vårtan” utan att behöva gå ut på Borgargatan.

På vår sida av Långholmsgatan, mitt emot tunnelbanan, låg Frälsningsarmén på nr. 32, precis bredvid dem låg en mottagning för blandmissbrukare. Det drog till sig allehanda suspekta individer till Hornstull och att Systembolaget låg tvärsöver Långholmsgatan gjorde inte saken bättre.

Lite längre bort åt andra hållet från Bergsundsgården sett låg Café Tjoget med sitt speciella klientel. Men det var aldrig några problem med att gå förbi där med våra barn när vi skulle ner till Långholmen. De som satt därinne var hel enkelt ett naturligt inslag i vardagen. Dessutom serverade Tjoget goda frukostmackor och luncher för vanligt folk. Det var en härlig mix av människor helt enkelt!

Det fanns också ett stort antal fritidshem i Hornstull på den här tiden och i ett försök att minnas dem alla kommer här en uppräkning. Fyra stycken på Drakenbergsgatan. 9, 27, 43 och 59. En i Tanto, en på Reimersholme, en på Heleneborgsgatan samt ett på Lundagatan. Dessutom hade vi Bergsundsgårdens fritids med vårt eget anex Lorensberg på Högalidsgatan. Sedan tillkom fritidshemmet Larmet bakom Högalidsskolan, på Folkskolegatan. 11 stycken får jag det till (kanske jag glömt något men tror inte det) och vi samarbetade tillsammans för barnens bästa efter förmåga, med skolan, kvarterspolis, kyrkan, ungdomsgården och socialdistriktet.

På den tiden var det inte speciellt fint att ha postnummer 117 i postadressen eftersom området inte hade något vidare rykte. Det var en helt annan population i hembygden. Visst fanns det öar av lite finare områden här, så som Reimers, men det var en bredare mix av olika samhällsklasser vilket avspeglade sig på våra fritidshem och daghem i vår hembygd. Kommer efter bästa förmåga att nämna lite olika exempel på problematiska händelser i texten, men minnet kan ha spelat ett spratt, men i stora drag stämmer texten.

Hur som helst så kom jag stolt och glad i hågen till min nya arbetsplats för femtio år sedan. Hade tacka ja till en 26 timmars tjänst som inkluderade sex timmars arbete på lördagar. Inga konstigheter utan jag kom ifrån att ha arbetat på en resebyrå där det ingick att jobba varannan lördag. Det stora problemet var att jag blev friställ på sommaren utan någon rättighet till att arbeta under de två sommarmånaderna. Men det var så viktigt för mig att få in en fot i yrket att jag tackade ja utan att blinka. Det skulle säkert lösa sig framöver tänkte jag. Kommer fortfarande ihåg namnen på mina arbetskamrater den här första året. Karin E, Katarina H, Peter B och Gunnel F M.

Våra ettagluttare var födda 1967 och jag minns än idag deras namn. Thomas B, Susanne N, Per N, Eva B, Pia R, Maria A, Micke R, Johan R, Sanela, G, Patrik S, Susanna L, Jonna R, Staffan Ö, Peter F (han som jag var tillsammans med på lördagarna) och Rosa H, men hon började nog senare. Rosa var med om en tragisk bilolycka där hon blev svårt brännskadad.

Den här gruppen barn har jag burit med mig under lång tid, eller i femtio år rättare sagt. Men det är Karin (1966) som oftast kommer upp i mina tankar. Vad blev det av henne? För vi klickade direkt på något märkligt sätt med gemensam humor och glimten i ögat, men hon hade också ett djäkla humör. Kort stubin med andra ord, då vi hade våra duster, men det gick snabbt över. Vi kunde skämta med varandra men även prata allvar vid behov. Trots att vi bara fick ett halvår tillsammans. För till sommaren flyttade hon och hennes familj till Sicilien. Trots åren som gått har hon stannade kvar i mina tankar och poppat upp lite då och då.

Avskedet med henne blev inte speciellt bra. På skolavslutningsdagen stod jag i fönstret och såg på hur glada barn passerade i strid ström över bron utanför. Hörde hur flera av våra barn kom in på fritids glada i hågen och kom fram för att pratade om allt och inget. Lyssnade med ett halvt öra och höll fortfarande järnkoll på barnen som gick förbi på Högalidsspången. Fick plötsligt syn på Karin och följde henne med blicken när hon sakta gick ner för trappan på väg till fritids. Förväntningarna trappades upp för nu skulle jag få chansen att säga ett sorgligt farväl, med ett troligtvis stålsatt påklistrat glatt leende. Så stannade Karin plötsligt upp, mitt i steget och tittade snett upp mot fritidsfönstren men jag stod bakom gardinen utom synhåll.

Hon vände sig om och började snabbt gå upp för trappan igen, iväg och bort ifrån fritids. Sedan vände hon på klacken igen och började sakta masa sig nerför trappan och då kunde jag inte hålla mig längre utan jag skyndade mig ut från fritids. Jag tänkte att hon kanske hade svårt för avsked och jag ville verkligen att vi skulle få ett gemensamt avslut och önska varandra en trevlig sommar. Ett bra liv helt enkelt! Men tyvärr fanns hon inte inom synhåll, varken på Långholmsgatan eller Folkskolegatan. Det blev inget avsked och den här händelsen har varit som ett svårläkt öppet sår under mitt vuxna liv. Men tiden suddar ut viktiga händelser till en diffus dimma och tankarna får lyckligtvis fäste någonstans.

Barngrupper kom barngrupper går

under alla dessa fantastiska år

somliga lämnade varaktiga spår

Livet gick vidare och en arbetslös sommar tog vid. Hade som sagt ingen rätt till arbete under sommarmånaderna 1975 så det blev segling med barndomsgänget och en tripp upp till Norrland och Kramfors med min mamma för att träffa släkten.

Tillbaka på Bergsundsgården och fritids i augusti och inledningen på några år med glädje, men även med problematik. I upptakten av höstterminen fick vi veta att en pappa till en pojke (1966) hade tagit sitt liv. Svårt att hantera för mig då men även att minnas allt i detalj så här långt efteråt. Det var mina mer erfarna kollegor som tog det mesta av hur vi skulle hantera det och vara behjälpliga för den drabbade pojken.

Istället närmade jag mig honom musikaliskt för det var min spelplan. Mitt starkaste minne av honom var hans kärlek till bandet Sweet och låten Ballroom Blitz. Vi spelade singeln tillsammans ett otal gången på eftermiddagarna hösten 1975. Skivan släpptes 1973, men var en stor hit i England först 1975.

Personalgruppen hade även en egen inre konflikt som jag inte kände till, eftersom de som arbetade innan jag började i januari 1975 ansåg att en person som var tjänstledig inte skulle få komma tillbaka. Men personen stod på sig och ville med eftertryck ha tillbaka sin lagstadgade och rättmätiga tjänst som fritidspedagog. Lagen om anställningsskydd (LAS) hade kommit den 1 juli 1974. Bergsundsgården’s föreståndare hörde av sig till socialdistriktet som fick fram en psykolog under hösten 1975 (eller kanske det var till våren 76). Psykologen fick ta sig an uppgiften att ha handledning med vår personalgrupp en gång i veckan under ett par månader, vilket även inkluderade mig. Mådde inte bra av att tvingas delta för jag hade väldigt svårt för att prata känslor inför andra vuxna och till på köpet tvingas stå för vad jag själv tyckte. Så hade det alltid varit och i min ungdom vågade jag inte själv ringa till främmande personer eller myndigheter.

Det var t.ex. min mamma som ringde och sökte vaktmästarjobb till mig och det var så jag fick mitt första riktiga jobb 1969 på Trivselresor. Trots att jag sökte arbetet med medhavd käpp! Den hade jag kvar sedan rehaben efter bilolyckan 1966. Räknade kallt med att det inte skulle finnas något intresse för att anställa en person som vaktmästare om den arbetssökande kom till intervjun med stödkäpp.

Däremot hade jag min grönvita Hammarby halsduk synligt runt halsen och det var bara den som kamrer Lennart Elgström fokuserade blicken på, eftersom han också var inbiten Hammarbyare. Intervjun varade inte så länge och vi pratade mest om Bajen. Bägge var glada över att Hammarby just tagit steget upp i allsvenskan. Han imponerades av att jag hade flugit upp och sett kvalmatchen och vinsten mot Sandåkern med 1-2. När jag gick ut genom dörren hade jag en fast vaktmästartjänst. Det var i förlängningen Hammarbys förtjänst, eller rättare sagt min mammas och på den vägen har det fortsatt. Blev tvungen att ta mig i kragen och försökte att göra ett så bra jobb som möjligt. Här fick jag en arbetsplats som visade att de trodde på mig och jag ville verkligen inte göra dem besvikna. Har sedan dess haft arbete, mer eller mindre, i femtio år i rad.

Fem år i resebyråbranchen. Först på Trivselresor och sedan på Turistcentralen, där jag som varit livrädd för att prata i telefon med främmande personer blev en omtyckt telefonförsäljare av resebyråns egna producerade resor. Så kan det gå!

Var var jag? Just det, hela arbetsgruppen fick alltså samtalsterapi där var och en måste berätta med egna ord vad vi tyckte om den infekterade arbetssituationen, men även om mycket annat. Trådar drogs som skulle dras. Ingen kom undan. Går inte in på detaljer för ärlig talat minns jag inte det. Personen fick upprättelse och rättmätigt tillbaka sin tjänst och som genom ett slag förde det även med sig att jag fick självförtroende (en inre kraft) att prata med och inför folk. I små grupper men även i större sammanhang så som Representantskapet i Kommunalarbetarförbundet, eller på fackliga årsmöten där det kunde vara flera hundra personer närvarande.

– Fråga mig inte hur det gick till? För jag har inget bra svar.

Går nu in på speciella händelser och ett av dem var när en kraftigt berusad mamma kom in på Bergsundsgården för att hämta sitt barn och då fick vi vänligen och bestämt berätta att det går rakt inte för sig. Mamman fick gå hem utan sitt barn efter det att vi ringt till Socialjouren och berätta hur det låg till. Vilket alltid resulterade i att vi fick frågan om någon i personalgruppen kunde ta hem barnet över natten, så att de dagen efter kunde starta en utredning. Vilket vi självklart svarad positivt på.

Barngrupper kom barngrupper går

under alla dessa fantastiska år

somliga lämnade varaktiga spår

Till sommaren 1976 startade Socialförvaltningen sommaröppna fritidshem så då fick jag arbeta hela den sommaren på Drakenbergsgatan 43. Tyckte det var en fin tid eftersom vi fick möjlighet att lära känna våra kollegor i området på ett bättre sätt, men även flera nya barn som vi i vanliga fall inte hade på våra ordinarie arbetsplatser. Dessutom hade vi ungarna hela dagen och hann göra flera fina utflykter. Egna resor, men även tillsammans med övriga sommaröppna fritidshem på Södermalm. Vi hyrde bl.a en buss som tog oss ut till Flatenbadet.

I inledningen av sommar var jag som vanligt på Söderstadion och onsdagen den 9 juni var jag på en match som jag lovade mig själv att aldrig glömma.

Hammarby – Öster 6-0 (3-0) publik: 10 294

Folk tror knappt sina ögon. Från resultattavlan lyser de sensationella segersiffrorna 6-0 för Hammarby mot guldaspirerande topplaget Öster. Det är många som stryker en glädjetår ur ögonvrån när de kramar om sina hjältar. Målkavalkaden blev snabbt en skön historia i Hammarby. Numera mytomspunnen. Här är berättelsen om de sex fantastiska målen:

1-0 ”Bråskan” (Dan Brzokoupil) slog en lång lyra på vänsterkanten. Billy mötte med skallen. Janne Sjöström tänkte klippa till, men ”Kenta” hade ett kanonläge och skrek till Janne att släppa bollen. Han klappade till på volley och lädret for mellan fingertopparna in i nättaket.

2-0 På träningarna har Hammarby specialtränat hörnor. ”Kenta” slår alla hörnor från vänster inåt skruvade mot Janne Sjöström som står några meter ut vid motståndarmålets främre stolpe. Han går upp och skarvar bollen endera mot mål eller vidare till Billy som står bakom. Här klaffade det första alternativet perfekt och bollen smet in bakom Göran Hagberg i Östermålet.

3-0 Exakt kopia av specialaren vid 2-0. Men var fanns markeringen

4-0 Billy slog en lågt skruvad hörna från höger. Österförsvararna missade markeringen helt igen. Kenta kastar sig fram och fick en tå på bollen som sakta rullar i mål.

5-0 ”Kentas” tredje fullträff på en låg hård Billy hörna igen. Han kastar sig framåt och träffar bollen med pannan. Bollen studsar ner i marken på mållinjen och sedan upp i nätmaskorna.

6-0 Billy avslutar målkavalkaden på en retur. ”Bråskan” skott halvklarar Göran Hagberg och det är bara för Billy att lugnt peta in bollen.

Jag framhåller än idag att det här är den bästa match jag någonsin sett Hammarby spelat. Varenda sekund var magisk och den kollektiva lycka vi tiotusentvåhundranittiofyra åskådare kände när vi svävade hemåt i tunnelbanan, bussarna eller över Skanstullsbron, den går aldrig att beskriva.

Det skulle komma nya fester det visste vi alla, men de skulle aldrig nå upp till detta övernaturliga spel. Jag lovade mig själv att aldrig glömma bort det jag kände timmarna efter den här matchen. Vad än tiden gör med mina minnesceller. Det andra löfte blev att försöka se till att eftersom Bergsundsgården låg på Söder skulle Hammarby bli ett naturligt inslag i barnens vardag på fritids. I alla fall från min sida.

Höstterminen började och även denna gång var det dramatik i inledningen eftersom en mamma till en flicka i förstaklass blev indragen i en narkotikahärva. Det slogs upp stort i kvällstidningarna för att hon arbetade som sekreterare i kanslihuset. Nu frikändes hon tillslut, men hennes fästman var huvudman i narkotikaligan så givetvis blev det stort rabalder. Han var inte barnets riktiga pappa, men eftersom han var plastpappa hämtade han flickan på fritids. Då var han väldigt trevlig och fin mot oss och alla våra barn, så det slog ned som en blixt från klar himmel. Men det var bara för oss på fritids att hantera det efter bästa förmåga.

Berättar om de lite mer spektakulära händelserna, men givetvis rullade vardagen på i sin stilla lunk. En liten detalj från den här hösten kommer jag plötsligt ihåg. Den 19 september 1976 hölls det riksdagsval och för första gången sedan 1936 fick Sverige en borgerlig regering. Dagen efter, på morgonen, måndag den 20 september, kom det upp en jublande glad förälder och sa högt så att alla skulle höra:

• Nu måste ni byta arbetssätt på det här fritidshemmet och inte jobba så djäkla jämställt och socialistiskt. Sedan vände han på klacken och gick i triumf ut i trapphuset och vidare ned för trappan till sitt jobb.

Kvar stod vi alla med tappade hakor och funderade över vad som precis hade skett. 

Så kom sommaren 1977 och den första gången som jag reflekterade över om det kanske skulle passa att söka kollojobb. Hade genom mitt påbörjade fackliga engagemang fått kontakt med SARO (Sommargårds arbetarnas riksorganisation). I deras lokal nere i Barnängen hade de en anslagstavla där det fanns handskrivna annonser från sommargårdar som sökte personal. Såg mig själv som självskriven för uppgiften så glad i hågen drog jag av ett telefonnummer från en av lapparna för att ringa lite senare.  

Efter några dagar ringde jag upp och vi bestämde ett datum för en intervju. När det blev dags åkte jag till en lägenhet och fick träffa sju stycken kolloarbetare som fråga ut mig om mina erfarenhet med barn och en hel del annat smått och gott. Kände mig ganska obekväm och när intervjun var avklarad gick jag hem med förvissningen om att det här inte skulle leda till något bra. Dagen efter svarade jag ja till distrikt fyra’s förfrågan om att jag tar jobbet som föreståndare på det sommaröppna fritidshemmet på Drakenbergsgatan 43. Veckan efter kom beskedet, via telefon, jag hade inte fått kollojobbet, så min känsla efter intervjun stämde.

Sommaren gick och när det blev dags för höstterminen 1977 undrade jag lite smått över vilken katastrof som skulle inträffa det här läsåret? Fick vänta tills vårterminen. Mer om det senare.

Kommer ihåg en familj som hade en pojke (född 1969) som börjat på fritids. Han var ett riktigt yrväder som var överallt och ingenstans. När jag stängde fritids vid halv sju på kvällen brukade flera av hans äldre syskon komma för att hämta honom. För det mesta slutade det vid pingisbordet och vid sju halv åtta fick jag mana på dem att sluta spela och då fick de masa sig hemåt. Det hände ganska ofta, men jag gillade att spela rundpingis så det bekymrade mig inte så mycket att det blev lite senare. Ja, om det inte var någon tid jag hade att passa förstås.

En läskig händelse med den pojken var när vi skulle på utflykt och skulle ta tunnelbanan vid Hornstull. Plötslig hoppade grabben ner på spåren och skrattade. Det blev en snabb reflexreaktion och en kollega till mig var nere på spåren med blixten hastighet och lyfte upp honom, sedan kravlade hon själv upp innan ett tåg hann komma.

En annan minnesvärd händelse med familjen var när hans pappa och äldre bror kom till mig och frågade om jag hade möjlighet att åka med för att de skulle få rådgöra med mig om vilken stereoanläggning de skulle köpa. Var på den tiden ganska godtrogen och såg det mer som ett förtroende för mig. Hans bror visste att jag var musikintresserad. Vi åkte iväg till Fridhemsplan och in till en radioaffär på Flemminggatan, vars namn jag glömt. Vi pratade med försäljaren och gick grundligt igenom affärens utbud. Vi lyssnade på olika argument och tillslut kom jag fram till en anläggning som var prisvärd. Talade om det för dem och då sa de att den tar vi. Det blev dags för pappersarbete och de ville ta stereoanläggningen på avbetalning. De fick hålla på med det själva utan min inblandning. Tyckte att jag hade gjort mitt.

Efter tio minuter ropade de efter mig och jag kom fram, de pekade på papperen som låg nere på disken och sa:

– Skriv på här!

Tittade förvånat på dem och undrade vad de menade. Du måste skriva på här för att vi ska få ta med oss anläggningen hem. De ville alltså att Jag skulle gå i borgen för dem. Vilket jag vägrade! Var med som rådgivare och inte som en garant för ett dyrt inköp. Sade det till dem men återhållsam ilska och vände på klacken och sa hejdå. Gick ut ifrån radioaffären och åkte direkt hem till Södermannagatan.

Inte långt därefter slutade pojken komma till fritids. Vi försökte få tag på familjen genom att ringa det uppgivna telefonnummret. Men fick inget svar. Det skulle visa sig att de flyttat ifrån Hornstull utan att uppge någon ny adress.    

Hösten 1977 kom singeln 2-4-6-8 Motorway med Tom Robinson och jag föll pladask. Minns hur jag exalterad på fritids sa till Stefan att den här låten ger mig samma känsla och glädjeupplevelse som när jag första gången hörde You Really Got Me med Kinks 1964. Sedan skulle High Way to Hell med AC/DC komma ut 1979, men här i Bruce Springsteen’s version men det är en helt annan historia. Måste även nämna en låt i nutid som jag tycker platsar i denna samling Chimera med The Alarm. Där jag hör influencer från Spencer Davis Group.

Höstterminen hade gått bättre än väntat och katastrofen inträffade först i början av april 1978. Då fick vi veta att en fritidsförälder hade försökt ta sitt liv och det var hennes barn som hade hittat mamman i badkaret. Givetvis blev det en anmälan och lång utredning av Socialförvaltningen som utmynnade i att barnen fick bo hos stödföräldrar. Mamman fick vård och långt senare när hon blev bättre fick hon möjlighet att träffa sin barn under uppsikt.

Övergår till en fin liten historia om en annan pojke som också var född 1969 och hans lite speciella kontorslek. Han lekte direktör och fick lov att sitta vid vårt skrivbord på kontoret. Men han behövde lite speciella attiraljer. Ett papper, en sax och ett litet glas med kallt te. Sedan gick han in på kontoret, stängde dörren och förberedde allting innan jag fick komma in och delta i leken.

När jag kom in satt han vid skrivbordet och tittade på mig med ett handrullat papper mellan sina fingrar. Fick beskedet att jag var en av hans anställda och med en bestämd min tog han ett bloss på sitt handrullade papper. Direkt efteråt så klippte han av en liten bit ytterst på pappret och tog istället en lite slurk av sitt glas med te. Förstod direkt att det skulle föreställa ett glas med whiskey. Sedan frågade han mig om jag var nöjd med att arbeta i hans firma? Jag trivdes utmärkt svarade jag med ett leende.

• Vad bra, sa han och tog ytterligare ett luftbloss på sitt handrullade papper för att omedelbart klippa bort en liten bit till, sedan säger han: Du kommer få högre lön imorgon. Blir det bra så?

Jag tackade för vänligheten och gick jublande inombords ut genom dörren och lämnade den åtta år gamla direktören för sig själv. Ganska säker på att han tog ännu en sipp på sitt whiskeyglas bakom den stängda dörren.

Tänkte också att den här lilla föreställning borde glädja pappan som tyckte vi skulle byta arbetssätt för lite mer än ett år sedan.

Barngrupper kom barngrupper går

under alla dessa fantastiska år

somliga lämnade varaktiga spår

Det var med en viss ångest som jag återkom till Långholmsgatan inför höstterminen 1978. Men hör och häpna, den här gången inleddes terminen utan att någon uppseendeväckande händelse. Precis som förra året. Vi fick en ny barngrupp födda 1970, många som hade sina äldre syskon på fritids och den gruppen skulle visa sig vara lika fin som föregående års 69: or. Det kändes skönt att ingen omvälvande händelse inledde terminen. Svårt att minnas enskilda detaljer utan nu flyter fritidsåren ihop där jag med säkerhet vet att Torbjörn B, Stefan W, Sussie L, Eva Ö, Petra M, Peter F, Kola B, Yvonne N, Robert C, Kjelle E, Lena E och Birgitta I började jobba på Långholmsgatan. Några under en kortare period, många under längre och vissa under åtskilliga år. Arbetskollegor som satt sina spår och gjort både in- och avtryck.

Inför sommare 1978 hade jag varit på ännu en kollointervju och för att göra en lång historia kort så visste jag direkt efter intervjun att jobbet var mitt. Dagen efter ringde de från Bergängen och bekräftade. Fick också veta att vi skulle också ha en utbildningshelg ute på Barnens Ö den 22-23 april.

Sett med facit i handen var det en välsignelse att jag inte fick jobbet på kollo året innan för vad hade då hänt? Inte skulle det ha blivit tolv somrar i rad på Bergängens sommargård. Hade heller inte lärt känna många av de som var barn där då och som fortfarande räknas till mina vänner idag, eller alla kollokollegor. Så ett nej under ett år kan visa sig vara en lyckoträff i framtiden för då står det inte i vägen för ett kommand ja. Livet hade då tagit en annan riktning. Till det bättre, eller till det sämre? Vem vet? Livet vägar och beslut som tas i stunden och som får stor inverkan på framtiden utan någon vet var det kommer leda till. Det är sånt jag kan fundera över utan att riktigt förstå varför.

Torsdag den 20 april 1978 fick jag ett samtal från min mamma sent på eftermiddagen. Elsa berättade att hon blivit uppringd från Huddinge sjukhus. De berättade att min pappa låg inne på en av deras avdelningar för skelettcancer. Han hade tydligen legat där under en lång tid. Men mamma hade just fått veta det.

De hade varit skilda sedan februari 1973 och varken jag, min syster eller mamma hade haft någon vidare kontakt med honom av olika skäl som jag inte vill gå in på här. Hur som helst berättade mamma att de tänkte åka upp och hälsa på honom imorgon (på fredag). Hon frågade om jag hade lust att följa med? Men svarade direkt att jag jobbar imorgon och till helgen åker jag ut till Barnens Ö på en utbildningshelg så det får bli på måndag. Efter att samtalet avslutades fick jag lite samvetskval och efter en liten stund ringde jag upp en kollega på Bergsundsgården och berättade om min situation. Det slutade med att jag tog ledigt hela den fredagen och därefter ringde jag upp mamma och berättade att jag åker med upp till Lennart, vilket var pappas namn.

På Huddinge sjukhus låg pappa i svåra plågor men visade trots sin smärta ett glatt ansikte när han fick se sin gamla familj. Det var tre år sedan jag såg honom sist. Nu var han blek, mager och tandlös, en spillra med en fruktansvärd värk. Han flyttat till en lägenhet i Norsborg 1973, efter skilsmässan med mamma, men där hade varken syrran eller jag varit. Den starkaste minnesbilden från detta besök var när han behövde gå på toaletten och sköterskorna bad oss att lämna rummet. Bakom den stängda dörren hörde vi Lennart höga vrål av smärta när han bars i en sammetsfilt till toaletten. Tror att det var det jag fick veta när jag frågade vad som hade skett därinne. Tycker att det borde varit naturligare om han hade fått vara kvar i sängen och istället fått ett bäcken. Men det kanske inte var så det gick till utan det bara är jag som har blandat ihop korten med åren. Vi lämnade sjukhuset och jag tog mig hem mycket medtagen och med en olustig känsla. Lördag den 22 åkte jag ut till Barnens Ö och Bergängen på min första utbildningshelg.

Söndag den 23 april 1978 dog Lennart Magnus Nordin, tillika min pappa.

Har alltid varit tacksam för att jag valde att ta ledigt från Bergsundsgården och istället besöka pappa den fredagen. Hade jag väntat tills på måndag som var min ursprungliga plan så hade det varit försent. Det tror jag inte hade varit så lätt att hantera. Men livet går vidare och imorgon är en annan dag …

Barngrupper kom barngrupper går

under alla dessa fantastiska år

somliga lämnade varaktiga spår

Började skriva den här textmassan den 19 december 2023 och har med jämna mellanrum återkommit och fyllt på med minnen under hela jul och nyårshelgen. Hade en helt annan ingång när jag slog ner det första tecknet. När jag sedan återkommit till skrivandet efter någon dags stiltje har det tagit en hel annan riktning. Gång efter gång.

Nu när jag närmar mig att försöka få ett bra avsluta på inlägget har jag just kommit hem från ett sagolikt bröllop uppe i Kramfors. Äntligen skulle Lena’s och min stolthet, vår dotter med andra ord, växla ringar med sin Alex.

Den här speciella dagen bestämdes, av dem bägge, på vårt älskade Fårö i augusti 2024. Fem månader efteråt var det dags för den magiska dagen. Allt utspelades som på en film denna mörka kalla och vackra vinterkväll, lördagen den 4 januari, utanför och inne i Höganäs nya kyrka.

Efter en dag med mycket förberedelser från många inblandade, ingen nämnd och ingen glömd. Flera hade en uppgift i förberedelserna, men min var endast att finklädd vistas tillsammans med Majken hemma hos Nina och Nicklas (Alex föräldrar) tillika Majken’s farfar och farmor, tills det blev dags för avfärd.

Det fick mig att hinna att fundera över hur märkligt och fint livet kan vara. Annie träffade en fantastisk ung man 2013, till vår stora glädje och på den vägen är det. Tankarna landar i detta besynnerliga sammanträffande. Den att både min morfar och mormor kommer från Kramfors trakten. Dessutom kommer även min farmor och farfar därifrån. Min mamma och hennes 10 syskon kommer också härifrån. Vad är det med det då? Jo, det är också här Alex och hans släkt kommer. Vilket innebär att vi på senare år, som Annies föräldrar, besökt min släkts hembygd ett flertal gånger. Ortnamn som Bollsta, Bollstabruk, Häggvik, Nordingrå, Nyland, Bjärtrå, Sandslån, Grubbe, Nora, Hammar, Ullånger och Ådalen har alltid funnits med mig från min barndom. Nu får jag på äldre dagar lägga till Ås, Ramvik och Högsjö i Kramfors samlingen.

Det finns mycket mer att säga om det, men det får jag inte plats med nu. Däremot är det kanske en förklaring till mina emotionella känslor inför besöken i min mammas uppväxttrakter. När det sedan var dags för min dotters bröllop i Högsjö nya kyrka så gömde jag alla mina känslor bakom min mobilkamera. Trots brudnäbbarnas intåg framför brudparet, när Annie och Alex gav sina löften till varandra, eller när kusinerna sjöng ”Just idag är jag stark”.

I den musikaliska stunden stålband jag mig från ingivelsen att resa mig upp spontant och sjunga med i sången. Sedan fortsatte det efteråt utomhus med kastande av torkande rosenblad, tändande av tomtebloss och drickande av den varma chokladen spetsad av alkohol och fotograferingen av alla möjliga konstellationer.

Vidare till middag och fina tal på Björkudden från många närvarande till bröloppsparets ära. Nu kan kanske vän av ordningen undrar vad den här texten har med Portal24 att göra? Då vill jag berätta att Annie har under hela sin uppväxt funnits med på Bergsundsskolan, från treårs ålder och under hela sin barndom. Hon var med på alla våra personalmöten på kvällarna, en gång i månaden, eftersom båda hennes föräldrar deltog. Med åren blev det många Disney videofilmer hon fick se i ett närliggande rum medan personalgruppen planerade verksamheten för skolans barn.

Annie hade även sina födelsedagskalas på skolan då det lektes Fångarna på fortet och Lena fick vara Moder Mouras uppe på sex trappor. Därför har Annie alltid varit en viktig del för skolans utveckling och framgång. Hon var vår och Bergsundsskolans skyddshelgon som Lena och jag sa tyst för och till oss själva.

Men dagen efter bröllopet släpptes känslorna fram på grund av ett foto på Majken när hon överlämnade vigselringarna till prästen. Ett foto som säger mer än tusen ord och sammanfattar dagen och kvällen på ett fint sätt.

• Vilken magisk bild!

Härmed har jag infriat ett löfte till mig själv. Den att skriva om verksamheten under alla mina årtionden i huset. Nu bockar jag av sjuttiotalet med en text som tog en lite märklig och krokig väg.

Tidigare har jag skrivit texter i bloggen som handlar om 19tiotalet, tjugotalet, trettiotalet, fyrtiotalet, femtiotalet och sextiotalet, tiden innan jag klev in genom Portal24. Även flera inlägg som handlar om mitt åttiotal, nittiotal, nollnolltal och tiotal i huset.

Tjugotalet arbetade jag inte på LåNgholmsgatan 24, men har ändå träffat åtskiliga barn, men även personal, som då fanns på skolan. Jag har haft föredrag och bildspels visningar om husets historia för Bergsundsskolans andra och tredjeklassare. Så även en liten bock på tjugotalet tillåter jag mig att sätta. Passar bra just idag den 7 januari tillika femtioårsdagen för mitt inträde genom Portal24.

Då som nu, på en tisdag …

Barngrupper kom barngrupper gick

femtio år en blinkning ett ögonblick

tacksam för allt som jag fick