44. Barndomen tur och retur

Fick ett omtumlande mail ifrån Vietnam som hastigt och lustigt tog mig tillbaka till min egen barndom.

Ett gammalt foto från min barndom får bli en slags ingång som inleder detta inlägg. 

Affären låg längs med Perstorpsvägen vid Sköndalsbro. Det var i den lanthandeln som glass och läsk inköptes av oss Sköndalsbarn, under vår cykelväg till badet i Drevviken på somrarna. Numera heter det Hökarängsbadet men vi kallar det, både då och nu, kort och gott för ”Drevan”.

Har tidigare i bloggen skrivit om min skolgång i Sköndalsskolan på sextiotalet och hur jag då funderat över mina lärare. Skulle kunna ge mycket för att få möjlighet att samtala med de lärare jag haft för att få deras synpunkter och förklaringar till deras agerande gentemot mig på den tiden. Det var bland annat en av många orsaker till att jag startade den här bloggen. Ville ge gamla barn möjlighet att kontakta mig för att prata om eventuella funderingar på deras barndom på fritids, kollo eller skolan, men givetvis skriver jag också för och till mig själv.

Sent onsdag den 28 augusti fick jag ett överraskande mejl ifrån Vietnam. Det var från en av de i bloggen omtalade 2005: orna. En pojke, numera ung man vid namn Jakob, som jag inte har haft någon kontakt med sedan han slutade på Bergsundsskolan 2015 (för nio år sedan).

Det är lika bra att gå direkt på sak så här är hans mejl till mig:

”Hej LåN!

Jag vet inte hur tydligt ditt minne av mig är i nuläget då det har gått 9 år sedan vi hade någon kontakt med varandra men jag hoppas att det ringer en liten klocka åtminstone. Jag vet inte om jag är den enda utav 2005orna som aldrig har hört av sig under dom här åren eller inte. Jag hoppas inte det men det verkar som att du har hållit kontakten med ett stort gäng av dom i alla fall.

Jag vill börja med att säga att jag verkligen hoppas att du mår bra i nuläget, Både generellt men också angående din tragiska hälsosituation. Jag är tyvärr lite sen angående det och jag hade definitivt skrivit detta tidigare ifall jag hade vetat. 

Jag stötte på din blogg häromdagen av en slump utan att veta att den ens existerade. Jag läste igenom alltihop på en natt. Jag är så otroligt imponerad av ditt enorma engagemang och din passion för dels Bergsundsskolans historia men även för att ge oss en så betydelsefull barndom som vi har fått på grund av er. Jag önskar att jag hade fått chansen att säga det här till dig för många många år sedan. Jag vill bara skrika på 8 åriga jag som inte kunde förstå vilket otroligt privilegium det var att få gå på en sådan skola och träffa personer som dig dagligen. Jag pratar nog för mig och alla andra när jag säger att det är en enorm ära att få tillhöra den sista generationen som fick uppleva att dig som pedagog. 

Jag vet att du förmodligen har tagit emot liknande monologer från hundratals barn som har växt upp med dig och det kanske inte känns lika betydelsefullt när man hör det för 100e gången men även om det är så så får du påminna dig själv om att din insats som lärare och ditt hjärta är starkt nog att få så många personer att säga dessa saker så att du till slut blir van eller kanske till och med tröttnar på att höra dom. Det är en väldigt värdefull sak som du aldrig borde glömma.

Jag är såklart väldigt nyfiken på att höra mer om mycket av det du skriver om i dina texter samt att få reflektera över min tid på Bergsundsskolan från ett vuxet perspektiv (Trots att jag inte är stolt över en enda sak som mitt yngre jag gjorde eller hur jag betedde mig i många sammanhang) och ifall du hade haft tid och ork så hade jag varit mer än villig att prata någon gång. Det har ju gått 9 år trots allt och jag har varit med om en hel del sedan 2015. Jag är i nuläget i Vietnam, ska över till Kina imorgon och sen vidare västerut men om vi hittar ett lämpligt tillfälle när jag kommer hem till Sverige så hade det varit underbart.

Tack för allt

Mvh// Jakob, Oden”

Texten drabbade mig med full kraft! För givetvis minns jag Jakob eftersom han är/var en av alla dessa omtalade nollfemmor som mycket av texterna i den här bloggen bygger på. Dessutom var jag även Jakobs resurs på Bergsundsskolan under hans första år, i sexårsgruppen, på Balder.

Texten lästes tyst av mig, om och om igen, när jag befann mig på Fårö tillsammans med Lena och min dotter Annie’s familj. Nämner det nu för att det kommer en slags förklaring senare i texten.

Dagen efter skrev jag mitt svar:

Oj Jakob! 

Vilken fin och insiktsfull text. Blir djupt rörd, med ålderns rätt.  Är på mitt älskade Fårö nu när jag skriver detta. 

Som du så klokt säger om ditt åttaåriga jag så var vår relation allt annat än enkel. Men du ska veta att jag aldrig gav upp utan du fick ungefär samma behandling som alla övriga i klassen. Har även lite kontakt med din klasskamrat T. 

I min värd såg jag fram emot att du skulle växa upp och mogna och bli den person som jag nu kan utläsa av din text att du skulle bli. En Jakob som jag kunde vara stolt över att ha fått vara en del av under din uppväxt. 

Kontakten med många av Odenbarn började när jag fick en videohälsning ifrån tio Odentjejer den 4 april 2020 och sedan gav det ena det andra och under åren så växte kontakten med barn från den åldersgruppen till 18/19 st. 

Det berikade min tid under pandemin och under mina besök i Stockholm så träffades vi med ojämna mellanrum. Pandemin gjorde också att jag kunde fördjupa mig i Långholmsgatan 24’s historia och plötsligt ramlade jag över fakta om huset utan att behöva anstränga mig (som om att någon osynlig kraft vägledde mig).

När Långholmsgatans historia var klar började jag skriva om mina egna upplevelser som barn för att jag själv drömt om att få veta hur mina lärare såg på mig. Tyckte då att det minsta jag kunde göra var att föregå med gott exempel. Sagt och gjort som du kanske också har läst här på Portal24.

Vi flyttade från Fårö förra året (31 maj) tillbaka till Sthlm, så jag kan träffa dig och prata när du kommer hem från din utlandsvistelse. 

När det gäller min hälsa så är den bra nu, kanske inte utmärkt med tanke på operationen, men det går åt rätt håll. Med det sagt så ses vi när du kommer hem, på förslagsvis, ett fik i Hornstull …

Allt gott till dig Jakob!// LåN

Sedan hörda jag inget ifrån honom på en lång tid av förklarliga skäl, eftersom han befann sig på resande fot. För att belysa just detta, att tiden går och vardagen består, lägger jag in en vacker och tänkvärd text om bardom skrivna av Fredrik Backman taget ifrån boken Och varje morgon blir vägen hem längre och längre:

” Det börjar snöa på torget, i samma takt som riktigt små barn gråter, först som om det knappt hade börjat men snart som om det aldrig skulle sluta. Tunga, vita flingor täcker alla farfars idéer.

– Berätta om skolan, Noahnoah, ber den gamla mannen.

Han vill alltid veta allt om skolan, men inte som andra vuxna, som vill veta om Noah sköter sig. Farfar vill veta om skolan sköter sig. Det gör den nästan aldrig.

– Vår lärare tvingade oss att skriva en berättelse om vad vi vill bli när vi blir stora, berättar Noah.

– Vad skrev du?

– Jag skrev att jag ville koncentrera mig på att vara liten först.

– Det är ett mycket bra svar.

– Eller hur? Jag vill hellre bli gammal än vuxen. Alla vuxna är arga, det är bara barn och gamla som skrattar.

– Skrev du det?

– Ja.

– Vad sa din lärare?

– Hon sa att jag inte hade förstått uppgiften.

– Och vad sa du?

– Jag sa att hon inte hade förstått svaret.

– Jag älskar dig, får farfar fram med slutna ögon.

– Du blöder igen, säger Noah med handen på hans underarm.

Farfar torkar sig i pannan med en urtvättad näsduk. Han letar efter något i sina fickor. Sedan tittar han på pojkens skor, hur de svajar ett par decimeter ovanför asfalten med oregerliga skuggor under sig.

– När dina fötter når till marken, då är jag i rymden, älskade Noahnoah.

Pojken koncentrerar sig på att andas i takt med farfar. Det är en annan av deras lekar.

– Är vi här för att lära oss att säga hej då, farfar? frågar han till sist.

Den gamla mannen kliar sig på hakan, tänker efter länge.

– Ja, Noahnoah. Jag är rädd för det.

– Jag tycker att hej då är svåra, erkänner pojken.

Farfar nickar och klappar honom mjukt på kinden trots att fingertopparna är sträva som torr mocka”.

En synnerlig tänkvärd text, speciellt för mig som ägnat mig åt barns välmående i hela mitt yrkesliv tillsammans med likasinnade kollegor. Men en av anledningarna till att jag tog med den här texten är för att Jakob berättade om ett fint privat samtal han själv hade haft med sin morfar.

Så tillslut söndag den 28 september, en månad senare, kom ett svar:

”Hej LåN.

Jag ber så otroligt mycket om ursäkt för att jag inte har svarat. Jag kom nyligen hem till Sverige igen och jag har haft väldigt mycket att göra sedan dess, mycket av min tid har gått åt att söka jobb och plugga inför komvux. Jag ser dock fortfarande väldigt mycket fram emot att få träffa dig.

Hur ser nästa vecka ut för dig? Vi kanske kan träffas på Stage någon eftermiddag ifall du har tid.

Mvh// Jakob”

Svarade direkt med vändande mejl:

Hej Jakob! 

Välkommen hem! 

Du behöver inte ursäkta dig för att du inte kontaktat mig tidigare utan det viktiga är att du gör det nu.

Hörde också att du var ute och backpackade av HJ, 

Träffar gärna dig i Hornstull, men inte på Stage. Det ligger för nära Bergsundsskolan tycker jag. Däremot möter jag dig gärna på Giffi som ligger vid Hornsgatan 143 E (precis där Liljeholmsbron börjar) på torsdag. 

Ska vi säga vid tretiden (15:00). Det går att fika där eller även att äta någon enklare thai rätt.  

Jag ska försöka svara på de frågor du har så gott det går. För i samtal om tider som flytt kan det dyka upp minnen, jag glömt, när jag minst anar det. Det märkliga är att jag kommer ihåg att du alltid fyllde år straxt efter skolavslutningen i juni. Så nu är du nitton år.  – Tiden går! 

Spännande att få höra om din resa och även orsaken till att du kontaktade mig, vilket jag är väldigt glad över. Är även lite nyfiken på hur din familj har det nu för tiden? 

Så om du kan träffas torsdag den 3 okt kl. 15:00 på Giffi så ses vi då? Har tagit fram lite foton på dig från förr som jag lagt in i min mobil som jag kan visa …

Vi syns// LåN 

”Hej, 15:00 på torsdag blir jättebra. Ser fram emot det!

Vi ses då// Jakob”

Fem dagar senare träffades vi och jag kände mig ganska nervös inför mötet utan att riktigt förstå varför. Som vanligt var jag ute i god tid och satte mig en trappa ner vid ett bord och väntade. Funderade samtidigt över hur många gamla Bergsundsskolebarn jag träffat här på Giffi sedan det första mötet med Nattis i maj 2021? Svaret finns i min mobil eftersom jag har ett Giffi album med foton på alla. Har fotograferat dem i träffar med stora grupper, små grupper och även enskilda möten. Räknade och räknade om och kom upp i trettiofyra stycken (svårt att fatta), men dessa har varit så berikande för mig. Jakob kommer nu att bli den 35: e.

Det blev ett långt och intressant samtal där frågor ställdes och svar gavs efter bästa förmåga. Några av dessa sammanfattade jag tio dagar efteråt, inte allt, utan valda delar eftersom några är personliga enbart mellan honom och mig.

Något av det första Jakob berättade är att tiden på Bergsundsskolan är det som han har bäst känsla för ifrån sin skoltid i barndomen. Han kan fortfarande namnen på alla från hans lågstadieklass på Oden. Vi pratade lite allmänt om skoltiden till att börja med, men sedan frågade jag honom om han kommer ihåg den första tiden i sexårsgruppen på Balder, då jag var hans resurs. Han nickade tyst.

Berättade att jag bl.a fick locka honom med att gå upp till kontoret och sätta sig vid datorn för att lättare få honom att acceptera de uppgifter som de andra barnen skulle göra. Då gick det att lättare motivera honom. En av hans uppgifter på Midgård (6 tr.) var att söka efter pysselaktiviteter (på datorn) till klassen och skriva ut dem. Som han sedan presenterade när det var dags för klassen att välja lekområden efter lunchen.

Visst det minns han, men även hur arg han blev när han fick skulden för saker han inte hade gjort, vilket han hade svårt att förklara för oss vuxna och även värja sig emot. Det var ett speciellt barn som ofta skyllde på honom och han berättade om ett minnesvärt samtal med sin morfar när han för första gången berättade om sin utsatta situation för honom. Det samtalet bär han fortfarande med sig som varmt och betydelsefullt. Men fortfarande framhåller han Bergsundsskolan som en bra skola när han tänker tillbaka och det var tryggt med de återkommande aktiviteterna och traditionerna skolan hade. Julpyssel, Påskpyssel, Kolloresan, Stenåldersbyn, Halloweenfesten, Filmtajm, fredagslekar, sommarfritids, korvgrillning i Högan m.m.

Jag frågade honom hur utlandsresan varit och han berättade att han åkt iväg själv för att fundera över vad han skulle göra efter gymnasiet. Han hade rest till Vietnams, Kina och Thailand.

– Vad kom du fram till?

Jag ska söka jobb och sedan vill jag även läsa upp mina gymnasiebetyg.

Bra Jakob! Det låter som en plan!

Något han däremot ogillade var tvånget han kända av att behöva sjunga offentligt tillsammans med klassen på skolavslutningarna eller på samlingarna i motoriken.

• Hur kunde skolan tvinga barn att sjunga mot sin vilja!

Jag försökte förklara det med att det var en av skolans stolta traditioner. Den att få barn att våga agera framför en publik.

Det var precis lika viktigt som att lära sig läsa, skriva och räkna. Därför fick ni läsa böcker ni själva valt från biblioteket i tredje klass, recensera boken skriftligt och sedan berätta själva om vad ni tyckte om boken för era klasskamrater. I förlängningen skulle det ge er en social kompetens att ta med er in på mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet och tillslut även ut i arbetslivet.

Han höll inte med utan stod fast vid sin ståndpunkt trots min förklaring. Vi fick tillslut enas om att vi hade olika åsikt.

Hade också tagit med mig en liten folder där alla Odenbarn skrivit en hälsning när de slutade trean (till respektive personal) som jag visade honom.

Jag visade även några foton på honom från hans tid på Bergsundsskolan. I albumet fanns det även en bild på honom som jag tog på Fåröfärjan sommaren 2013. Familjen hade seglat till Fårö och som av en händelse hamnade vi på samma färjetur. Jakob hade inte tyckt det var något konstigt eftersom han visste att jag var på Fårö på somrarna. Det är först nu som vuxen han inser att Fårö är stort och att det inte är självklart att stöta på varandra.

En annan sak han ville prata om var att han upptäckt ett Instagramkonto ”odten2005” och förstått att det handlade om hans klass. Han hade ansökt om att bli medlem men inte blivit det. Då kände sig bortval, vilket inte hade varit någon bra känsla.

Nu kunde jag berätta för honom att detta konto varit ett slutet konto med de tio flickor som gått på Oden. Anledningen till att det kontot såg dagen ljus, den 30 juni 2020, var som ett tack till den sång de skickade till mig på Fårö. Blev väldigt rörd och tackade dem alla i en gemensam chattgrupp. Att pandemin pågick var säkert också en bidragande faktor till att jag startade Instagramkontot.

Vid uppstarten fick jag lova dem att det skulle vara ett slutet konto för bara för dem, med foton ifrån deras lågstadietid på Bergsundsskolan. De fick i sin tur lova mig att även deras anhöriga skulle få tillgång till kontot. Det blev starten på det som i förlängningen förde med sig att den här bloggen såg dagens ljus den 14 augusti 2021. Jag såg på Jakob att en sten föll från hans bröst. Det fanns en rimlig förklaring och han var inte bortvald.

Tror att det var här jag frågade. Är det ok om jag tar en bild på dig? Det var det och i samtidigt berättade han att det inte var ok att lägga upp fotot i bloggen. Vilket jag självklart respekterar.

En sak han undrade över när han läst bloggen var en text som han var bergsäker på handlade om honom, men plötsligt hade han läst tilltalet hon, henne och undrade vad det var. Fick lov att berätta om att det verkligen handlade om en flicka i klassen som även godkänt att texten lades ut på bloggen och den absolut inte handlade om honom.

Såg att han blev lite konfunderad och samtidig sa han att det hade han verkligen ingen aning om, det hade han inte märkt i klassen.  

Efter ett par timmar rundade vi av och gick ut i hembygden Hornstull. Då frågade Jakob om när Bergsundsskolan stänger. Tittade på mobilklocka och sa att om en timme skulle jag tro.

• Kan vi inte gå upp till Bergsundsskolan. Skulle vilja gå ut på gården och titta.

Ok, vi kan testa att komma in hör jag mig säga, men jag har troligtvis inte den nya portkoden. När vi kom fram till Långholmsgatan 24 öppnade ett barn porten för oss. Troligtvis på väg hem. Vi gick in. Jag upp till Balder (1 tr.) och Jakob ut på gården. Träffade Per och berättade att jag kom tillsammans med Jakob för att han ville titta in till sin gamla lågstadieskola. Jakob kom in på Balder och hälsade på Per som även känner honom från tiden då Jakob gick på Oden. Vi samtalade lite och sedan undrade Jakob om han kunde få gå upp till Oden (3 tr.) och se sig omkring. Nu var Oden stängd för dagen men Per gick med oss upp och såg till att Jakob fick gå runt lite i minnenas allé. Vi gick även ner till Tor (2 tr.) och tittade in i idrottssalen (gamla motoriken).

Nu verkade Jakob nöjd och vi sa hej då och gick ut. Väl ute på gatan tyckte han att vi även skulle gå till Högalidsparken. Tankarna for runt i huvudet på mig och varför inte. Det här är Jakobs barndomspromenad och jag känner att jag har blivit utvald som följeslagare på denna, för honom, så viktiga vandring. Det värdesätter jag och hade mer än gärna haft en ledsagare runt Sköndalsskolan och dess omgivningar när det begav sig.

Vi gick runt i parken och tittade på det som fanns kvar och det som har ändrats. Talade lite med Robban som fortfarande jobbade kvar sedan vår tid. Vi pratade också om hur det var att längta till att börja andra klass för då fick man vara utanför parkens gränser ute i Högalidsberget. Sedan i trean fick de också gå själva till och från skolan till Högan.

Vid grinden ut mot Högalidsgatan träffade vi som av en händelse Jakobs klasskamrat Tuva som var ute med sin hund, taxen Rickard. Tuva och hennes syster Mira som jag också hade glädjen att träffade på Fårö, flera gånger (förklaringen till varför jag nämnde Fårö i inledningen av detta inlägg).

Tackade för senast, eftersom jag var inbjuden till hennes studentmottagning i början av juni. Det blev ett kort samtal med henne innan vi gick vidare ut mot Långholmsgatan och vid Jakobs port skildes våra vägar.

PS! Givetvis lät jag Jakob läsa hela inlägget, innan det lades upp här på Portal24 för att få hans godkännande och fick följande svar:

”Hej LåN!

Det var en väldigt fin och betydelsefull text. Tack så otroligt mycket. Den får du gärna lägga upp. Jag tycker verkligen om hur du använder din blogg. Mycket av det du drar upp hade yngre generationer nog aldrig kommit i kontakt med om det inte var för Portal24. Du lyckas att väva ihop dessa inslag med dina personliga berättelser på ett väldigt skickligt sätt”.

Sammanfattningsvis kanske kan sägas att det är viktigt att komma tillfreds med sin barndom för att få ett bra vuxenliv. Barndomen finns alltid kvar i alla vuxna, för att besöka vid behov, men våra minnen bleknar tyvärr över tid. Det är viktigt att kunna ha kvar en positiv känsla men även en förlåtande uppfattning över vad som varit när vi var små. Då blir det lättare att återgå till livet som vuxen i nutid och se fram emot att bli äldre i framtid.

————-

Som det gjorde för mig, fredagen den 11 oktober, när Björn äntligen fick gravsättas efter en lång väntan för familj, släkt och vänner. Det var en fin ceremoni för att kunna sätta punkt och gå vidare. Men så länge vi lever kommer vi fortfarande kunna ta fram Björn i våra minnen.

– När vi vill!

Trots att det regnade under morgonen var det uppehåll under hela ceremonin, så det blev en vacker lite kylslagen upplevelse där höstlöven lossnade från träden omkring våra huvuden och singlade ner på marken.

Barndomen bar vi

alla med oss

fast den inte var synlig

den här höstdagen

Du finns

så länge vi

minns

Karin hade ordnat med en värmande backluckebjudning som avslutning vid en närliggande parkering på Skogskyrkogården.