42. Can Can Cancer med mig själv

Det här är en text som både var svår och lätt att formulera. Det stora problemet var om texten göras offentlig eller skulle jag lägga locket på och låta orden få smyga omkring i mina egna tankar, i lönndom. Smakar lite på ordet ”Prostatacancer”.

Krönikan kan kanske kännas ostrukturerad eftersom det är en pyttipanna av tankar som nedtecknats i flykten. Räknar med att redigera allt i efterhand så att läsningen kommer att flyta. Om inte så bjuder jag på det med tanke på omständigheterna. Med de sagt har jag alltså fått diagnosen aggressiv prostatacancer.

Givetvis fick mina närstående omedelbart besked, men även nära vänner, har fått veta om det lite pö om pö. Har känt ett tvångsmässigt behov att berätta om min situation, som om att prognosen skulle bli bättre desto fler som fick vetskap. Sinnen skärps och minnen stärks.

Hur ska jag göra med alla mina fina Bergsundsskolebarn med familjer. De som jag fortfarande upprätthållit kontakten med. Borde jag berätta eller vara tyst. Jag funderade:

– Hur skulle jag själv vilja ha haft det när jag var i deras ålder??

Det fina med gemenskapen med dem gjorde att jag redan tidigare hade bestämt mig för att alltid köra med öppna kort. Det tror jag har varit bra och kanske även tryggt. Precis som 2014 då jag berättade, på morgonsamlingen, att min hund Stella gått bort när de gick på lågstadiet. Därför valde jag att skriva till dem och berätta om min belägenhet utan några förmildrande omskrivningar.

Den öppna kontakten jag har haft med en stor del av min sista barngrupp på Bergsundsskolan (födda 2005) är ingen väl dold hemlighet. Men sedan återflytten till Stockholm har det trappats ner påtagligt. Alla mina unga vänner är nu inne på upploppet av sin skolgång och om någon vecka avslutar de tredje ring. Då ska de ta på sig sina vita studentmössor och glada miner. När festligheterna sedan avslutas är det dags för dem att börja blicka framåt mot en oviss framtid med oanade möjligheter och skyldigheter.

Jag känner mig trygg med att de kommer klara inträdet in i vuxenvärlden med bravur. Givetvis kommer livet för dem bli som en bergochdalbana, precis som för oss alla, med toppar och dalar. Troligtvis mest med många toppar! Men ringakta inte dalarna för när de tagit sig ur dem kommer de ha vuxit som människa och kanske till och med var lite glad över att ha genomgått dem.

Förutom denna åldersgrupp har även flera fd. barn och även personal från Bergsundsskolan fått insikt i min belägenhet och jag har fått ett fantastiskt stöd med många fina ord. Ingen nämnd och ingen glömd. Visste också att jag skulle få sympatier av mina unga vänner och behövde nog den kraften inför operationen. Men alla ni andra som ännu inte vet är också värd att få vetskap. Tycker jag men fråga mig inte varför?

Livet går som sagt sina egna stigar och tar ingen hänsyn till våra egna personliga framtidsplaner. Onsdag den 3 april fick jag beskedet att jag hade prostatacancer. Lite omtumlande, men jag valde direkt att tycka att det var bra att det upptäcktes, förhoppningsvis i tid. Nu är jag inne i systemet och fredagen den 26 april träffade jag två läkare på Södersjukhuset för att bestämma hur vi ska gå vidare. Lena var med i realtid via mobilen när operationstiden bestämdes.

Det går undan när du fått den här diagnosen och nu har vi i samförstånd bestämt att jag ska opereras onsdag den 22 maj. Operationen kommer att ta ca 1-3 timmar och genomförs med robotassisterad titthålsteknink. Då jag också kommer få en kateter som ska behållas ca 7-14 dagar.

Vad allt det innebär efteråt är svårt att sia om, men eftersom ni alla är kloka individer kommer den av er som vill veta mer att googla för att få fram lite matnyttigt. Själv tog jag reda på vad som kan hända efter operationen och det går att läsa i en faktaruta i slutet av detta inlägg.

Funderade också på vilket sätt jag skulle berätta det för min dotter, men Lena hann före. När vi sedan träffades berättade jag med mina egna ord och avslutade med att:

– Nu kan du nog inte räkna med att få något syskon!

Då kunde vi bägge skratta trots allvaret i situationen. Samtidigt tänker jag att det var tur att vi flyttade från Fårö till Sthlm för annars hade det kanske inte upptäcks i tid.

– Vem vet?

Sedan det första beskedet har min kreativitet ökat påtagligt, bl.a. har jag har arbetat med att gå igenom mina musikaliska influenser över tid och påbörjat en spellista på Spotify kallad ”Episka toner” som bara växer.

Det har också blivit en hel del egentid i det tysta. Speciellt tidigt på morgonen då jag har vaknat och fundera för mig själv. De inre tankarna kan vara ljusa, lätta, luftiga och positiva, men de kan också få en mörk, tung, kompakt och negativ klang, eller en blandning av alltihop. Det hänger lite på dagsformen, eller morgonformen rättare sagt. För det mesta är de underhållande och aldrig ointressanta. Det är som om jag stod framför en personlig fiskdamm, kastar linan på metspöt över den uppspända filten och drar upp egna osorterade minnesbilder från förr, som i vanlig ordning får ett eget liv. Givetvis kollade jag upp några av dessa tankar som ploppade upp, för att få bekräftelse för om att jag minns rätt.

Bland annat funderade jag över det gamla musikstället Kingside som låg i Farsta ungdomsgård. Kunde det verkligen stämma att vi på den platsen såg gruppen Them med Van Morrison på Nyårsafton 1965.

– Jomenvisst!

Det skulle senare visa sig att jag såg Them på nyårsdagen den 1 januari 1966, men spelplatsen Farsta stämmer. Rätt ska vara rätt!

Får även minnesbilder från rockklubben Ritz vid tunnelbanenedgången vid Medborgarplatsen som öppnade 1981 och stängde i maj 1992. Var där på spelningar med Mink DeVille, Johnny Winter eller TRB m.fl. Det var lätt för mig att ta mig dit eftersom jag bodde i närheten på den tiden, på Södermannagatan och Hökens gata.

Men spelningen som speciellt sticker ut var med Dexys Midnight Runners när Kevin Rowland kommer ut på scenen, kör ett par låtar och några i publiken är för högljudda, tycker i alla fall han. Då brytar han en sång mitt i låten, läxar upp dem och säger att om de forsätter väsnas så avslutar han konserten. Givetvis fortsätter de med ännu högre intensitet och efter fyra låtar (tror jag att det var) så kliver han hel sonika av scenen och bandet står kvar som frågetecken. Det blev inget mer musik ifrån Dexys den kvällen. Har inte hittat något på Google som bekräftar min minnesbild. Men så var det i alla fall!

Har även åter förflyttas till diskot Fasching på Kungsgatan. Vars historik jag däremot finner på Wikipedia:

””Fasching var ursprungligen ett diskotek i dansrestaurang Zanzibars lokaler på Kungsgatan 63 i Stockholm. Diskoteket öppnades den 6 april 1967. Namnet Fasching kommer från det gemensamma karnevals- och fastlagsfirandet i Tyskland. Idén till namnet fick Bosse Halldoff efter att ha besökt diskoteket Chez L i Malmö där man firade Fasching efter förebild från München. Han frågade om han fick ta namnet Fasching till diskoteket i Stockholm. Eftersom namnet inte var skyddat fanns det inga hinder. Halldoff blev platschef och Inger Flyckt blev DJ. Starten på Fasching skedde i samband med premiärfesten för Halldoffs bror Janne Halldoffs film Ola & Julia. Fasching blev ett av de populäraste diskoteken i Stockholm under 10 år. Flyckt var DJ fram till våren 1970 då hon tog över som platschef. Fasching upphörde som diskotek 1977”.

Det fina med att läsa om Bosse Halldoff var att han fanns med i ett gäng på Kvarnen tillsammans med brorsan Janne, Bonzo och boxaren Lennart Risberg. Alla dessa äldre män (i våra ögon) var också med på Hammarby bortamatcher hösten 1970. Mer om bussresan längre ner i texten …

Innan vi i gänget gick till Fasching grundade vi med bärs i enlitersglas på puben Kloster som låg på Vasagatan 50. Ibland skulle innehållet intas i ett enda svep. Vilket fick till följd att jag för det mesta inte blev insläppt på Fasching direkt eftersom vakten oftast sa åt mig att ta ett varv runt kvarteret först. Det hände även de gånger då jag var spiknykter. Det blev tydligen en kul grej för den här vakten. Mindre kul för mig …

Minns också Musikpuben Bullerbyn som låg vid Kungsbron, som för övrigt låg granne med min dåvarande arbetsplats på Turistcentralen resebyrå. Där jobbade jag mellan 1972 till 15 juli 1974.

Hittade följande text skriven av Börje Peratt:

”Bullerbyn var en musikpub på Kungsgatan 67 i Stockholm. Bullerbyn öppnade 22 sept 1973 och höll på till slutet av 70-talet. Ägaren Hans-Olof Wahlström var alltid med på noterna när det hände något nytt. Många av dåtidens stora jazzartister så som Elvin Jones, Al Heath, Monica Zetterlund, Bernt Rosengren, Jan Garbarek uppträdde på ”Bullret”. Också flera av den alternativa musikrörelsens artister kunde avnjutas på denna scen genom åren. Stort tack för denna tid”

Kommer ihåg att det var en lite skamfilad lokal med heltäckningsmattor. Har också för mig att Bullerbyn drevs av samma person som hade Plaskdammen på Sveavägen?

Vem hade kunna tro att jag i en nattdröm skulle få återvända till musikstället Plaskdammen på Sveavägen och återigen glatt och sömndrucken vakna till tonerna från greken Dinoyssis Savopoulos, tyst inne in huvudet. Maniskt letade jag upp låten på Spotify och lade direkt in den på spellistan. I mitt inre återser jag den långa ringdansen ute på Sveavägen. Men även sukta efter att få höra Johny Rivers långa 16 minuters låt John Lee Hooker (Live At The Whisky A Go-Go) som ofta spelades på samma ställe.

Men mest glad är jag över att efter många år återupptäcka bekantskapen med John Miles fantastiska låt ”Music”, som jag nu i ett svagt ögonblick tycker är ett personligt statment över vad musiken betytt i mitt liv.

Musiken kommer även få sitt lystmäte i sommar (efter operationen) eftersom jag till min egen lycka upptäckte att Paolo Nutini kommer spela på Cirkus den 13 juni. Det var en självklarhet att omedelbart införskaffa biljetter till både Lena och mig när dessa släpptes. Hoppas och tror att hälsan står mig bi.

Sedan är det en självklarhet att se bägge Stockholms spelningar med Springsteen i juli, men även ett par av sommarens konserter på Gåsemora, Fårö.

Anmälde mig också direkt efter beskedet till årets utställning ”Planket 2024”, den 17 augusti. Precis som förra året tänker jag spinna vidare på bildspelslinjen. Då var mitt temat kollo och Bergängen på Barnens Ö och nu har jag påbörjat ett bildspel med svartvita foton som fått namnet ”LåNgholmsgatan 24”. Det kommer att innehålla bilder på barn från Bergsundsgården, Spången och Bergsundsskolan som jag fotograferat genom åren. Alla färgbilder görs om till svartvita foton eftersom de berör mig mest. Barnen som är med på bildspelet kommer jag i möjligaste mån att inhämta tillstånd ifrån.

En brasklapp! Ännu har jag inte blivit antagen, men det hindrar mig inte från att påbörja arbetet. Gör det här mest för min egen skull. För att skingra tankarna.

Tisdag den 4 juni fick jag följande negativa svar, så nu lägger jag arbetet med detta bildspel i malpåse:

Nu ändrar vi riktning på det här allvarliga, men även roande och spretiga inlägget med en uppiggande historia ur verkligheten som binder samman då med nu, eller nu med då och allt däremellan. Helt i min smak:

”Möte på Urologen

När livet går i en cirkel och kompisar från förr träffas av en tillfällighet och sluter en ring efter 53 år, tycker jag personligen att det är ren och skär magi. Fast då gäller det också att tänka lite utanför boxen för att binda ihop trådarna.

Men för att sätta in dessa ord i sitt sammanhang måste jag börja med ett utdrag från en gammal krönika jag skrev den 20 december 1998 och som handlade om den första bortamatchen som vi själva anordnade den mytomspunna hösten 1970. Texten har här fått en uppdatering med lite flera minnesbilder som med precision korsat mina tankar.

Då kör vi …

Bollen var i rullning efter den oavgjorda matchen mot Djurgården. På rot bestämde vi oss för att även finnas med på alla Hammarbys bortamatcher resten av säsongen. Jugge hade känningar på något bussbolag, så han fixade en buss för en billig penning. Första egentliga bortamatchen var mot GAIS den 6 september, på min 20 årsdag, vilket jag såg som en bonus. Tre dagar innan hade vi kryssat på Råsunda i bortamatchen mot serieledarna Djurgården (1-1) inför över 25 000 åskådare på Råsunda och skriverierna tog, till vår förvåning, omåttliga proportioner.

Inför bussresan samlades vi vid Björns trädgård, utanför Kvarnen och ropen på pisspaus från Tomme efter bara 5 minuter infördes på studs, trots busschaufförens protester. De flesta av oss hade egna grön/vit tillverkad halsdukar eller mössor (mostrar och mammor TACK!) För på den tiden fanns det inget att köpa. Ville du klä dig i grön/vita kläder fick du ordna det själv. På något sätt fixade vi det för ingenting kunde stoppa oss. Janne Halldoff fixade fram en vit megafon (troligtvis från Svensk Filmindustri). Det fungerade utmärkt under resan och på läktarna. Den som kom på en ramsa eller sång spontant, gick fram och tog megafonen, vi andra föll in och sedan gick den vidare till nästa.

Nu kommer även lite flytande minnen som kanske hände under den här resan, eller var det kanske någon annan gång under den här hösten? Fick du behov under resans gång och chaffisen vägrade stanna, utvecklades det en förmåga att kissa ner i en tom ölburk och sedan knipa av innan den svämmade över.

Betänk då att det inte var lika enkelt att öppna ölburkarna på den tiden. Det krävdes en speciell burköppnare och med den öppnade du burken på två ställen ett hål för att lufta och ett att sedan dricka ur. Skulle burken sedan göras om till en liten minitoalett då krävdes det fullt med hål på hela ovansidan. Locket bändes upp och sedan fick du vara försiktig så att inte familjelyckan fick rispor. Givetvis måste det ursprungliga innehållet först ha tömts så burken var tom. Ni förstår säkert själva, men nöden hade ingen lag.

– Tror inte jag skulle ha klarat av idag! I mitt nuvarande tillstånd.

Bajendricka nummer ett i bussen för egen del blev vodkalime i vit pappmugg. Grönt och Vitt. Då behövdes inte blåsan tömmas så ofta. Minns också att jag var helt klädd i vitt och grönt utom mina strumpor som var svarta. Ett vänligt barn som satt bredvid sin pappa på läktaren, påpekade detta högt och jag svarade blixtsnabbt:

– Tror du att jag är fanatiker!!

Dessutom fanns min gummigroda med på resorna. Hade haft den som egen maskot på tidigare Hammarbys matcher. Grodan adopteras av gänget och blev troligtvis den första gemensamma Bajenmaskoten i historien. Givetvis fick den också ett namn. Det blev Rotebro., antagligen för att vi passerade Rotebro på våra bortaresor vid något tillfälle. Barndomsvännen Thomas (som jobbade som sättare på DN) tillverkade på min uppmaning skylten ” GOD BLESS ROTEBRO”. Givetvis har jag än idag kvar grodan, fast om än i lite skamfilad form som synes på bilden här ovan. Anledningen var att motståndarsupporter försökta vid något tillfälle rycka ifrån mig grodan men misslyckades kapitalt. Tyvärr fick det till följd att Rotebro, i Bajens namn, förlorade alla sina armar och ben.

I förlängningen blev det ”GOD BLESS BAJEN” inför säsongspremiären 1971, till den första bortamatchen mot Öster annandag påsk (den 12/4). Det trycktes upp ett gäng skyltar med texten som delades ut och sedan hölls upp när Hammarby kom ut på plan.

Det anses tydligen vara det första Hammarby tifot i historien har jag på senare fått berättat för mig. Trots att uttrycket Tifo inte existerade på den tiden.

Eller som Micke Hällbom skrev på Facebooksida Hammarby historia för fyra år sedan:

”Jag frågade min polare nere i Rom nyss, befinner mig just nu i Rom. Han tycker att detta är helt klart det första tifot med dessa lappar om han fick uttrycka sig om det. Han älskar bilden och han räknar detta som ett organiserat Tifo :).

Det här fick bli en lång inledning på en cirkeln som slöts onsdag den 1 november 2023. Det var den dagen jag var på Capio Urologcentrum, efter att ha fått en remiss dit av min husläkare på Stureby vårdcentral. Döm om min förvåning när jag återsåg Tomme i väntrummet, efter att ha kommit ut från mitt besök inne hos läkaren. Det blev ett glad sammanstrålning utan några tankar på omständigheterna och det allvar som kanske också tyngde våra axlar. I alla fall på mina. Senast vi sågs var på releasefesten, den 10 september 2020, för boken ”Hösten 70” på Gröne Jägaren, i vilken vi båda medverkade i med våra minnesbilder.

På vägen ut till hissen, men även nere i köpcentret, blev det mycket prat om hur mycket musiken har betytt i våra gemensamma liv, fast på olika håll. Även den gamla goda tiden kom på tapeten, när vi med våra polare införde sången på Söderstadion och de fantastiska bortaresorna. Förvåningen vi alla då kände över att tidningar slog upp den omtalade ”Hösten 1970” så otroligt stort. Vi som bara ville ha kul och festa utan någon tanke på att profilera oss själva. Vi önskade bara det som var bäst för Bajen, men givetvis var vi lite stolta över att det blev så omtalat. Med åren har denna höst, under vår ungdoms oskuldsfulla tid, växt till oanade proportioner. Hösten då supporterengagemanget i Sverige ändrades i grunden och sången på läktarna föddes.

Där var vi alltså, bägge två, återigen på samma plats på jordklotet, för att få något slags svar inför framtiden. Tomme som 54 år tidigare ropat efter pisspaus på en gemensam bussresa och nu var vi för att kontrollerat vårat tillstånd i de nedre regionerna inför vår fortsatta livsresa. För min egen del blev svaret att mitt PSA värde hade höjts och att jag skulle komma på återbesök om tre månader. Det blev inledningen på en lång rad med olika kontroller.

För att göra en lång historia kort, blev det i mitt fall ett besked om att jag hade en aggressiv cancer i prostatan och ett ställningstagande om åtgärd skulle behövde göras snarast. Kom, efter ett par veckor, fram till att en operation antagligen skulle kännas bäst.

Samma dag som jag nu har schemalagt att detta inlägg ska läggs ut. Operationen tar 1-3 timmar och jag kommer bli nedsövd. Det innebar också ett omedelbart stop för intagande av alkohol och även en medföljande torrläggning en månad efteråt. Givetvis kollade jag omedelbart upp statistiken och hittade följande:

”År 2021 levde ca 125 000 män med diagnostiserad prostatacancer i Sverige, vilket är tre gånger fler än för 20 år sedan Ökningen beror dels på att det finns allt fler äldre män i befolkningen, dels på att män diagnostiseras i ett tidigare skede idag än tidigare och dels på att män med avancerad prostatacancer lever längre på grund av bättre behandling”.

Det kan inte bara vara jag som ser den sammanflätande cirkeln, som både är fin, lustig och lite märklig. Den att Tomme skrek pisspaus den 6 september 1970 och att jag 19 617 dagar efter detta vrål ska operera bort min prostata. Det är en händelse som ser ut som en tanke och det var den tanken som omedelbar kom upp när jag fick beskedet på Urologen den 3 april.

Hur det till slut blev för Tomme efter sitt besök har jag ingen aning om, men för att det här skulle bli en bra historia måste givetvis hans och min sammanstrålning vara med. Det här blev en liten fin berättelse oss vänner emellan. Trots allvaret!”

Beskedet om aggressiv cancer i prostatan fick jag som sagt på Liljeholmens Urolog den 3 april och efteråt åkte jag direkt till Hornstull och klippte mig hos min stamfrisör, Remons Klippotek på Långholmsgatan 34. Det kanske inte syns men han frågade mig om jag även ville vaxa min öron. Utan att fundera blev det omedelbara svaret direkt:

– Kör!

Bara för att lyxa till det efter beskedet. Tyckte jag var väl värd det och fick samtidigt möjlighet att ta ett minnesfoto över den här dagen.

Tidigt på morgonkulan dagen efter beskedet, torsdag den 4 april, skrev jag en dikt.

Ovisst hur det kommer bli med mitt liv
svårt att koncentrera mig på ett helhetsperspektiv

Vet inte riktigt på vilket ben jag ska stå
åt vilket håll och i vilken riktning jag skall gå

Tiden skenar iväg så förskräckligt fort
att tänka framåt känns just nu alltför stort

Vart kommer jag befinna mig nästa år
är framtiden bakom, kanske den fortfarande pågår

Slår ifrån mig mina nattliga tankar så gott jag kan
så får vi hoppas att jag i slutändan vann.

Ovisst hur det kommer bli med mitt liv
svårt att koncentrera mig på ett helhetsperspektiv

Apropå ingenting, spellistan Episka Toner var planerad att innehålla runt 30 klassiska låtar, men under april och maj månader fick den ett eget liv. Nu är mastodont listan uppe i över ett dygn (35 timmar) med runt 600 låtar. Mängder av melodier poppar ständigt upp i mitt huvud och flera av dem har fått mig att åka hiss upp och ner under olika tidsepoker. Då har detaljerna skärpts påtagligt. Ibland har hissen stannat och fått mig att, hastigt och lustigt, förflyttas till bortglömda platser och händelser från förr. Det finns en musikskatt som jag tror att de flesta människor bär inom sig och kan ta fram vid behov med lite vilja.

Den som orkar får gärna lyssna på mastodont lista där många av de nämnda låtarna och artisterna i detta inlägg finns med. Rekommenderas varmt att göra det i mindre doser och att i så fall alltid använda Shuffle funktionen.

– Varför inte använda alla dessa toner som ett MusikQuiz i glada vänners lag?

Där var planen att avsluta detta inlägg med spellistan, men så händer något oplanerat som gör att, nja inte riktigt än …

Det har dykt upp ett par viktiga händelser utanför min egen lilla bubbla, eftersom livet fortfarande pågår därute. Den 22 maj, på operationsdagen, skulle jag istället vilja vara på Lilla Disel för att se Mira (2005) och hennes kompisar uppträda på denna konsert.

Jag gladdes speciellt över rubriken ”Hasse och Tage tribute”, men även att låten Rosens sång med Monica Zetterlund samtidig var soundtrack för deras utskick. Det är glädjande att se att dagens ungdomar känner till mina gamla idoler och artisthjältar och att de får leva vidare. Att de dessutom väljer att tolka deras låtskatt är stort. Men svaret blev som alla förstår följande:

Som om inte det vore nog så ….

Till min glädje hinner jag se den här föreställningen med Miriam (2005) dagen innan jag ska inställa mig på Södersjukhuset. Biljetterna bokades upp direkt vilket jag omedelbart meddelade henne:

Faktaruta:

Avslutar med några personliga favoritrader från låten Music skrivna av John Miles …

”Music was my first love
And it will be my last
Music of the future
And music of the past

To live without my music
Would be impossible to do
In this world of troubles
My music pulls me through”

Slutord:

Med allt det ovan sagda har jag kommit fram till att det inte är cancerdiagnosen i sig som som varit det värsta. Utan som vanligt är det ovissheten och dagarna av väntan som i ett vakuum. Den att inte veta, ha kontroll och att det inte finns något facit. Det kändes lättare när jag satte mina tankar på pränt, observera mig själv lite utifrån, inifrån och bakifrån. Gamla minnen kom upp, några av de har jag belyst här och sedan ställde jag in huvudet på raderna Doris Day sjöng i sin gamla klassiska låt:

”Qué será, será
Whatever will be, will be
The future’s not ours to see
Qué será, será
What will be, will be”

Idag den 15/5 är text, layout, research och redigeringen av krönikan äntligen klar. Avslutar nu med att schemalägga så att texten läggs upp här på bloggen, den 22 maj kl. 05:22 (operationsdagen). Trots att jag sagt till mig själv, men även till min familj och mina vänner att en del av denna text aldrig skulle göras offentlig. Så kan det gå!

Därmed sätter jag punkt

Men återkommer idag tisdag den 4 juni med ett foto på ett makalöst tifo från derbymatchen mot Djurgården som spelades söndag den 2 juni 2024. Tror att detta tifo kommer att överleva oss alla.

Under en mikrosekund upplevde jag i mitt inre en spökbild som jag i efterhand förbättrat så alla skulle förstå vad jag såg. Dessutom får jag på köpet med Hammarbys första tifo från 1971 och det sista (än så länge) i samma blogginlägg. Vilket jag inte kunde motstå!

PS! Angående mitt eget tillstånd så gick operationen bra och jag var hemma igen efter ett dygn senare med en kateter som jag nu har tagit bort efter 12 dagar. Men som ett brev på posten (ovanligt i dessa dagar, det där med brev) så har jag nu istället ett påtagligt läckage. Det är ett problem i sig, men det kunde ha varit mycket värre.