40. Fylla en ambitionsnivå

Hittade en diskussionsartikel som jag skrev till tidningen SAROBLADET (Sommargårdsarbetarnas riksorganisation) våren 1981.

Texten kom att påverka vårt samarbetet med sommargårdarna på Barnens Ö på olika sätt. För oss på Bergängen blev det nog mest av det negativa slaget. Minns att den inte togs emot allt för väl där ute på Väddö när det begav sig. Men det kom att förändras i positiv riktning efter det att jag skrev boken ”Bergängen mitt hjärta” 1987 (som publicerades 1988).

Här kommer texten, som skrevs med barnens bästa för ögonen och som inleddes på följande sätt:

”Den här artikeln har jag tänkt skriva i över ett år, men det har liksom aldrig blivit av. En av anledningarna har varit tidsbrist, men den största anledningen har varit att jag inte velat bli instoppad i samma fack som den nya tidens ”nymoralister”. För att hålla alla på sträckbänken så säger inte vad artikeln handlar om utan det kommer ge sig.

Jag arbetar på ett fritidshem (på Långholmsgatan i Stockholm) sedan sex år tillbaka och gör nu min fjärde kollosommar på Bergängen, Barnens Ö. Under den här tiden har jag fått ändra uppfattning om barnarbete flera gånger. Därför kommer det nu en fiktiv berättelse om ett barn i Stockholm och trots att den uppdiktad så finns det många korn av sanning i den. Har själv upplevt liknande situationer i Hornstull.

Kort bakgrund.

I förorten Sundbystrand bor Lena nio år. Hon är en ganska typisk förortstjej. Lena bor tillsammans med sin mamma (som de senaste åren befunnit sig i kris, till och från) och sin äldre bror Sune. Mamman är skild sedan tre år tillbaks, på grund av pappans alkoholproblem. Lena går på fritids och förra sommaren var hennes första år på kollo.

Sundbystrand är ett så kallat problemområde med många för tidigt utslagna människor. När Lena var mindre så tyckte hon att det var kul med de lustiga figurerna som satt nere i centrum och gick ofta fram för att prata med dem när hon följer med sin mamma och handla. Men det var innan det som hände för fyra månader sedan. Just den dagen hade varit som alla andra, förutom en olycka som hände på fritids när dom var ute och åkte skridskor. Helen som jobbar på fritids hade ramlat och brutit armen. Det var lite läskigt men samtidigt spännande när ambulansen kom. Självklart så var armbrottet det stora samtalsämnet när Lena och hennes kompis Anna knallade hemåt.

• Tror det gör ont att sätta benen på plats, Anna?
• Äh, de gör inget åt benen, det var armen hon bröt.
• Va inte larvig nu Anna, du fattar precis vad jag menar.
• Det är nog ingen fara, sånt där gör de varenda dag på sjukhusen. Hej då!

 Anna gick åt sitt håll, Lena hade en liten bit kvar. Klockan var halv fem och det hade redan hunnit bli mörkt. Usch, nu kommer den här äckliga skogsstigen, tänkte Lena. Varför kunde inte mamma bo bland radhusen, som Annas familj gjorde, så slapp man den här jävla stigen. Lena tyckte alltid att hon hörde mystiska ljud när hon gick hem.

Nu hörde hon steg efter sig och vände sig om. Hjälp, det är en gubbe bakom henne. Lena snabba sig på och då hörde hon hur stegen bakom sig också började gå fortare. Mamma vad ska jag göra tänkte Lena. När hon ser sitt hus börjar hon springa, även gubben bakom börja småspringa. Snabbt in genom porten och in mot  hissen, men det fanns ingen hiss nere, så hon rusar upp för trapporna. Varför springer han efter mig hinner Lena tänka innan hon kommer upp på sexan och ringer på sin  dörr. Varför vill inte mamma ge mig en nyckel?

Ingen kommer och öppnar och Lena hör hur stegen nedifrån komma närmare. Snälla få bort honom, tänker Lena och började snyfta. Öppna mamma skriker hon tyst för sig själv!

Så tystnar stegen i trappan och allt blir så overkligt tyst. Lena titta mot hissen och ser att den står uppe på sin våning mittemot hennes dörr. Hon smyger tyst mot hissen och när hon tar i hissdörren tittar hon bort mot trappan och får se en skäggig man i glasögon som stirrar på henne. Lena skriker till och kasta sig in i hissen och trycker på B knappen. När hissen börja gå neråt ser hon gubben stirra in genom den lilla fönsterrutan och följer henne med blicken.

Efter vad som känns som en evighet kommer hissen ner och Lena springer ut och snabbt bort mot parkleken som ligger på andra sidan vägen. Hon rusar in i parken och skriker hysteriskt. Rut och Bengt som jobbar där tog hand om henne och försöker lugna ner Lena så gott det gick. Det tog 20 minuter och en kopp te innan hon hade lugnat ner sig och kunde på ett osammanhängande sätt berätta vad som hänt. Rut lovade att följa med Lena hem när hon slutar sitt jobb klockan sex.

Så blev klockan 6 och de gick hem till Lena som tryckte sig tätt intill Rut när de gick in genom porten. Hon såg inte till någon skäggig gubbe och blev lite lugnare.

När de kom fram till hennes dörr berättade Lena att hon inte hade någon nyckel. Rut ringde på, men ingen öppnade. Då hörde de att hissen trycktes ner och Lena fick en våldsam hjärtklappning och började snyfta, men Rut lugnande ner henne med orden: ”Det bor säkert fler än du i det här huset, dessutom så är jag med dig”.

Hissen kommer upp till samma våning som de stod på och ut kommer Sune, Lenas bror. Han är 17 år och har nyss fått ett beredskapsjobb på ett daghem. Sune öppnade dörren med sin nyckel. Det luktade lite instängt och diskmaskinen är på. Rut stängde av diskmaskinen, samtidigt som hör hon Sune skrika från vardagsrummet.

• Mamma, vad är det med dig!?

 Rut sprang in och fick se Sune och Lena lutande över sin mamma. Hon låg på soffan nedspydd. Flaskorna på bordet framför henne talade sitt tydliga språk. Rut ringde efter en ambulans och direkt därefter till socialjouren.

Precis när mamman blivit hämtad och förd till sjukhuset kom socialjouren och det hela slutade med att Rut lovade att sova över hos Lena och Sune den första natten. Under tiden så skulle man från socialjouren kontakta sociala servicecentralen i distriktet, så att en utredning snabbt kunde påbörjas.

Med facit i hand kan följande berättas. Efter tre dagar så blev mamman utskriven och hon har fortfarande vårdnaden över barnen. En tillfällig depression, som löses med att skicka mamma till en terapeut. Sune hade inte tagit någon allvarlig skada, han klarar sig bra med sitt AMS-jobb på dagis. Lena går nu till PBU en gång i veckan.

• Hur mår Lena kan man kanske fråga sig?

 På fritids säger man att Lena har blivit mer inbunden och om man är ute på stan och möter någon från det så kallade A-laget, så trycker hon sig tätt intill. Det räcker med att någon luktar alkohol för att hon ska bli rädd och osäker, men det är svårt för utomstående att se.

En kväll skulle personalen på fritids ha fest. Självklart så köptes det in ett par flaskor gott vin. När Lena fick syn på kassen med vin så kom hon fram och sa.

• Vem ska ha det där?
• Du förstår, vi ska ha personalfest ikväll.
• Måste ni dricka sprit då?
• Det här är inte sprit, det är vin.
• Det är väl ändå alkohol? Varför måste vuxna alltid bli fulla när de ska på fest, skrek Lena och smällde igen dörren!

Nu har antagligen de flesta fattat vad den här artikeln går ut på.

”Hur gör vi med alkoholen på kollo i sommar?”

Som sagt, Lena ska ut på kollo även denna sommar, hamnar hon då på din gård? Hur gör ni då?

Själv jobbar jag på Bergängen och vi har haft två alkoholfria somrar i rad och det skulle förvåna mig mycket om vi inte beslutar oss för att även denna sommar ha alkoholfritt innom gårdens gränser.

Förra året pratade vi om att sprida vårt beslut om våra alkoholfri somrar, för att få igång en diskussion. Tyvärr blev det ingenting av med det, men det är aldrig försent. Du och jag är kollobarnens förebilder varken vi vill det eller inte. Märker dom att vi måste ha flaskorna med så fort vi ska ha fest då blir det kanske något naturligt som de tar efter. Vill vi det?

– Hur gör vi med de barn som liksom Lena har dålig erfarenhet av alkohol hemifrån?

Se inte på den här artikeln som en moralisk pekpinne som man kan torka sig i häcken med nästa gång man gå på utedass, utan ta upp den här frågan till en allvarlig diskussion.

Dessa problemen ändrar man inte på en sommar utan det kommer och ta tid, men låt det ta tid.

Har ni några synpunkter, så skicka gärna in dessa till SARO-bladet.

//Lars-Åke Nordin (LåN)

Bergängen”        

Tycker fortfarande att jag var helt rätt ute med innehållet i artikel för sisådär 43 år sedan. I det här fallet har inte mina åsikter förändrats trots att det runnit så mycket vatten under broarna sedan dess.

Eller med andra ord som Hansson de Wolfe United sjöng på låten Existens maximum sommaren 1981 …

”Jag har en tro på livet
Genom mörker, genom ljus
Jag har min tid att leva
Det jag känner och agera
Det jag tror, jag har en tro på dig
Jag vill lära känna dig”

Eftersom musiken var ett viktigt inslag på vårt kollo varje sommar, så varför inte ta med hela Bängens låtlista från 1981. Musiken var en blandning på vad ledarena och barnen lyssnade på under den sommaren. Det var viktigt att visa att även deras låtar hade del i Bergängens musikutbud. Den spelade på hög volym, inifrån köket när maten tillagades, med köksdörrarna öppna ut mot gården.

Sommaren 1981 gjorde även Eldkvarn ett starkt intryck på alla oss kolloledare när de spelade i båthuset kvällen den 12 juli 1981. Tror att ingen som var på plats då någonsin kommer glömma det.

Har jag nu sagt A måste jag även säga B så här är kommer mina minnesbilder från spelning Eldkvarn gjorde på Barnens Ö 1981, nedtecknade i november 2008. Men först lite bakgrund:

Jag har haft glädjen och förmånen att ha fått bevittna mängder av konserter under mitt liv. Då kan jag räkna in Beatles 1963 på Kungliga tennishallen, Stones 1964 på samma plats. Bruce Springsteens samtliga Sverige konserter utom Konserthuset 1975 och solospelningen på Cirkus. John Mayall´s Bluesbreakers (med nykomlingen Peter Green) på Nalen. Ten Years After första spelning i Sverige på Gyllene Cirkeln, inför ett skrämmande fåtal åskådare.

Pink Floyd med Syd Barrett, även den konserten på Gyllene Cirkeln 1967. Det var en psykedelisk konsert med kalejdoskop liknande ljusshow i bakgrunden. Nu hör det till historien att det fortfarande var ljust ute och att de gardiner som dragits för fönstren gjorde föga nytta när det gällde mörkläggningen. Dessutom var det matplikt så vi var tvungna att betala en biljett där det inkluderades kuvertavgift. Vi fick alltså sitta och käka samtidigt som Pink Floyd spelade Arnold Lane i en dåligt mörklagd lokal. Jag säger bara Freak Out. 

Vilket får mig att tänka på Frank Zappas Konserthusspelning, eller varför inte Doors eller Cream i samma lokaler. Jimi Hendrix har beskådats ett antal gånger, där spelning som skulle vara på Grönan´s ”Jump In” flyttades till ”Dans In” på grund av ett för hårt publiktryck. Den är nog hans bästa! En höjdare var även Stones på Cirkus 2003. Dessutom Clash, Ebba Grön, John Lee Hooker, för att inte tala om alla Waterboys konserter m.m. Peter LeMarc på Moderna den 8 augusti 1993, samma kväll som Gröna Lund firade 110 år och drog iväg jubileumsraketer i (i bakgrunden) när Peter LeMarc var inne på extranumren. Vilken timing!

Ja, jag ger mig för det är inte därför jag skriver den här inledningen. Vill absolut inte slå mig för bröstet och stoltsera på något vis. Nej, jag hade bara turen att vara född 1950 och redan i väldigt tidiga år bli fanatiskt musikintresserad. Sedan att 60: talets musikliv blev så fantastiskt är inte min förtjänst.  Den egentliga anledningen till ovanstående text är bara att ge lite perspektiv på det jag egentligen vill förmedla. Med det sagt!

”Eldkvarn på Barnens Ö 1981, minnenas hotell!

Nu kommer vi alltså till en av de främsta konserthändelser jag upplevt i mitt långvariga liv.

Ett av de största intryck och positiv musikupplevelse jag fått under en konsert är den Eldkvarn gjorde ute på Barnens Ö, i båthuset, söndag den 12 juli 1981. Jag vill tacka alla i Eldkvarn för den makalösa spelningen. Var ganska säker på att det var Per Hägglund (Imperiet) som hade fått dit Eldkvarn. Han jobbade på Barnens Ö vid den tiden, på Assögården, om jag inte missminner mig. Men Werner Modiggård slog mig på fingrarna och svarade på bloggen ”Eldkvarn Hunger Hotell” att det var Magnus Engberg och Janne “Låda” Nilsson, som de kände från Musikverket, som fick dit dom.

Hur som helst, det var en underbart varm kväll när jag och Janne (kollokollega) cyklade till båthuset. Jag hade haft kökstjänst hela dagen och slutade 19.30 och Janne hade sin lediga dag så vi kom iväg i god tid. Det var fortfarande ljust vid 21.30 tiden då vi gav oss av. Ganska mycket folk på plats när vi kom fram och jag tror att Eldkvarn skulle gå på runt tio. 

Det började lite trevande och jag har inget minne av låtordningen bara det att de drog så gott som allt från deras två senaste plattor. ”Pojkar pojkar pojkar och Musik för miljonärer”. Men det började inte så bra för mitt i den tredje låten gick propparna så musiken bara dog. 

Det blev startskottet för en våldsam jakt efter fungerande proppar på de närmsta gårdarna, Stugorna, Solsta, Björkbacken, Östergården med flera. Vet inte hur lång tid det tog, men när någon hjälte kom tillbaka med fungerande proppar hade något hänt i båthuset, i atmosfären, i kosmos, i universum, något som inte kan förklaras med ord. Helt plötsligt blev denna individuella samling människor en sammanhållen enhet och då menar jag samtliga kollojobbare, deras gäster samt musikerna i Eldkvarn. Propparna på plats och med orden att vi börjar om från början och tar om låtarna vi redan spelat, så slog Plura an strängarna på gitarren och samtidigt en sträng inom oss alla som skulle kulminera runt halv två på natten, tre timmar senare.

Som sagt låtordningen är förträngd med jag är säker på att följande låtar spelades: Din lilla hund, Tv-man, Pengar, Här kommer tåget, Skyldig, idiot stuff, Man utan namn, Desperados, Fula pojkar, Stad utan slut, Pojkar, pojkar, pojkar, Café Jamaica, Gatan Fram, Pengar, Allt som folk säger, Nere på klubben, Mannen i kostym och ett antal till. 

Alla dansade i en enda gemensam vansinnig okontrollerad människomassa och låtarna gick i varandra och känslan blev som när du cyklar väldigt snabbt och livsfarligt långt, som jag gjort till Grisslehamn en gång. Plötsligt känner du ingen trötthet eller motstånd i trampandet, cykeln och du själv har blivit ETT. Det var precis samma känsla nu, dansandet som denna hängiva folkmassa på runt fyra hundra personer, musikerna och musiken Eldkvarn spelade hade blivit ETT med varandra. Vilket gör att tid och rum försvinner.

Nu lite mindre än 21 år senare känns det som en dröm och jag skulle kanske tro att det var så om det inte vore för en inspelad videokassett från mitten av nittiotalet. I TV programmet ”Gig ” från 1987 får Carla frågan om vilken som är Eldkvarns bästa konsert.? Efter kort betänketid säger han ungefär så här:

”En konsert ute på Barnens Ö där vi spelade för en massa fritidsledare är nog den bästa. En fin sommarkväll, extatiskt, dans och högt tryck i taket.”

Eldkvarn försökte avsluta konserten efter några extranummer med orden, nu har vi faktiskt spelat alla låtar vi kan. Tack för i kväll! Så lämnar de scenen. Jag tittar bakåt mot mixerbordet och hinner under en mikrosekund tänka tanken att om det fanns någon musikgud i universum då skulle han se till att denna konsert blev sparad för eftervärlden. Publiken är fanatiskt lyckliga samtidigt som den vädjar och kräver att få höra MER och efter tio minuter bakom scenen bars bandmedlemmarna in av överexalterade kolloledare och sattes ner resolut vid sina instrument. 

Då kör vi en sista skriker Plura i micken och drog ännu en gång igång:

”Det var en regnig sommarkväll 

och jag sökte skydd under ett cykelställ, 

jag hörde musik,

nån öppnade en dörr en ängel sa, 

jag har aldrig sett dig förr 

oh oh oh… Jag klev rakt in

oh oh oh… Jag klev rakt in

Jag stannar till nästa dag, sjung Café Jamaica

Jag har aldrig mått så bra, sjung Café Jamaica”

Det blev en fantastisk gungande halvtimmesversion av Café Jamaica och som avslutning vacklade den totalt genomsvettiga publiken tillsammans rakt ner i den närbelägna ån som ligger mellan Båthuset och Assö, alla med kläderna på. Det spelade ingen roll eftersom det inte gick att bli blötare. Från den dagen tillhör Café Jamaica en av mina stora Eldkvarnfavoriter. Visst tycker jag att Plura skrivit mycket bättre låtar och texter senare, men känslan denna sagolika Barnens Ö natt finns fortfarande kvar, någonstans långt där inne och den framkallas varje gång jag hör Café Jamaica. 

Min text om Båthusspelningen är kanske inte exakt vad som hände (fast jag tror att det mesta stämmer) utan det beskriver bara den känsla som jag hade under och efter spelningen och som jag fortfarande har. Jag är säker på att det stod ett mixerbord längst ner inne i båthuset på högersida (sett från ingången) och att det rullade ett kassettband som spelade in konserten, men det kanske bara är önskedrömmar.

Jag vill avslutar med att tacka för alla dessa år ni i Eldkvarn förmedlat er musik till alla oss som fortfarande blir glada som barn varje gång det vankas en ny Eldkvarnskiva och det går väl inte att missa att jag gärna ser att ni plockade upp Café Jamaica på liverepertoaren igen. 

PS! Vilket de, till min stora lycka, gjorde på Comfort Hotel Nouveau i Helsingborg den 29 januari 2009”.