38. När tiden kommer ikapp

Jag minns …

… inte så mycket från min tonårstid runt 16/17 år och då talar jag om åren 1966 och en bit in av 1968, mina två s.k. förlorade år. Två diffusa år som alltid varit höjd i små fragmenterade minnesbilder och en viss förlåtande dimma. Men inatt (den 12 december) hade jag en ovanligt stark och klar feberdröm, som gränsade till sanning.

Jag var tillbaka utanför ”Morris”, ungdomsgården Morgongården, i Skönstaholm där tre gammal ungdomskamrater drog mig i rullstol (på Söndagsvägen) framför sig. Vi skrattade och skämtade och de lekte att jag var deras barn. Rullstolen skulle alltså föreställa en barnvagn. Det var tvillingarna Su och Lo samt Gi (av respekt väljer jag att inte skriva ut hela deras namn).

Roligt och fint kanske det kan tyckas för ett otränat öga, men betänk då att jag just fyllt sexton år och hade bägge benen gipsade upp till ljumskarna. Tjejerna som drog mig var ett år yngre och jag var alltså i drömmen hastigt och (mindre) lustigt tillbaka till september 1966. En period i livet jag helt förträngt.

Trots deras glädje och välvilja, vaknade jag med ett ryck och kände på samma gång både lycka och sorg, kanske till och med en gnutta förnedring. Men i drömmen höll jag god min som alltid. Var omedelbart tvungen att kallsvettig stiga ur sängen och googla upp två av namnen på de omtänksamma som lekte att jag var deras barn. Den tredje vännen Su visste jag gick bort redan den 9 maj 1972, dagen efter hennes 21 årsdag och lämnade efter sig både tomhet och en stor sorg.

Innan jag fortsätter kanske vän av ordning vill veta varför jag satt i rullstol. Jo, det ville sig inte bättre än att jag onsdag den 4 maj 1966, vid sextiden, tog mig till Morgongården på min moppe, av märke ”Komar”, för att jag hade inget bättre för mig.

Dörren till ungdomsgården var låst eftersom de ännu inte hade öppnat. Såg mig omkring på torget och fick syn på Tommy La komma strosande mot mig. Han tyckte att vi skulle gå ut på Gubbängsfältet för att kolla in en rugbymatch som han visste pågick där.

Det första som hände när vi kom dit var att jag satte mig ner på en glasbit som låg gömd i gräset och det stack till i baken. Tog upp den och kastade iväg glasbiten en liten bit. Det var inte värre än att vi kunde sitta kvar där och snacka en stund. Men rastlösa som vi var ville vi tillbaka till Morgongården och tog vägen förbi kiosken som då låg på Måndagsvägen. Minns lite diffust att vi köpte varsin lång syrlig klubba och gick vidare.

Tyvärr var det helt dött på gården. Ledarna hade kommit men inga av våra kompisar var där så vi bestämde oss nog för att gå tillbaka ut på fältet. Jag säger nog för det är ingenting jag minns men troligtvis i efterhand fått berättat för mig.

Vid Örbyleden skulle vi gå över vägen där busshållplatsen tidigare låg, precis utanför in/utfarten till/från Skönstaholm. Det är också viktigt att veta att då var det fortfarande vänstertrafik. Tydligen hade jag kommit lite på efterkälken och rusade ut precis där busshållplatsen låg och då plötsligt fått se en svart Volkswagen komma emot mig i hög fart. Vände på en femöring och sprang tillbaka, men Folkan väjde i samma riktning.

Smällen blev brutal, följdes av en ovanligt lång luftfärd och en hård duns rakt ner i asfalten. Rullade under en parkerad lastbil med brutna ben, kraftig hjärnskakning, spräckt käke och mjälte, skrapsår överallt och trasiga kläder m.m. Där blev jag liggande och slog, enligt jag fått berättat för mig, på några kedjor som fanns under lastbilen. Som tur är har minnet raderat ut hela händelsen, det sista jag kommer ihåg är att vi köpte klubborna i kiosken. Allt finns troligtvis väl undanträngt i mitt undermedvetande.

Det blev ambulans in till Serafimenlassarettet och mitt första diffusa minne därifrån är att någon dag senare spelades låten Paint it Black med Stones på radion. Det var första gången jag hörde den och det glömmer jag aldrig. Sitaren och trummorna som följde. Underbart!

Det är också först nu jag riktigt lyssnar på texten och hör raderna om svarta bilar och kopplar ihop det med den svart Folkan.

”I see a line of cars
And they’re all painted black
With flowers and my love
Both never to come back”

Efter en vecka på Serafen blev det sjukhusbyte till Norrbacka och ett par månader som innehöll flera operationer för att pussla ihop de splittrade bendelar i ett godtagbart skick.

Sedan en ångestfylld tvångsklippning av mitt långa hår när jag låg hjälplös i sängen utan att kunna värj mig. Dessutom lärde jag mig sova med snarkare vuxna män runt omkring mig, eftersom vi låg i en sovsal med 29 sängplatser. Socialministerns Sven Asplings son (som jag tror hette Björn) låg i närheten av mig inlagd för benbrott. Minns också att jag tyst för mig själv tänkte att ”jag ska aldrig glömma hur ont det här gör”, men det har jag givetvis gjort. Glömt smärtan alltså! Men jag kommer ihåg dessa tankar.

I efterhand fick jag veta att det till och med talades om amputation av högra underbenet bakom min rygg. Dom lyckades fixa benet, till min stora lycka, men sedan blev det rullstol under lång tid, som jag tidigare berättat om.

Tiden därefter påbörjas mina två förlorade år av skäl jag inte tänker gå in på här. Dels kräver det en längre utläggning och det består endast av kortare minnesfragment som flimrar förbi utan någon sammanhållen historia. I kompisgänget hörde för övrigt en sexpack (mellanöl) till vardagen och med tiden skulle det även sniffas tinner, rökas på, knapras och tyvärr även missbrukas ännu tynger grejer.

Men en sak som berättades för mig efteråt kommer jag diffust ihåg. Vi skulle fira min utskrivning från Norrbacka med att campa i Flaten. Det var jag och några kompisar ifrån Morris och vi slog upp vårt tält bredvid ett par tyskar. På kvällen började vi prata med varandra och det visade sig att de hade oöppnad literflaska gin med i sin packning. Givetvis dela vi på den och flaskan gick broderligt runt i ring bland oss. Nästa minnesbild är dagen efter och då fick jag berättat för mig att vi hade snott en båt och varit ute och rott runt omkring Flatensjön på natten.

Jag hade varit med i båten med mina två gipsade ben. Fråga mig inte hur jag kom i och ur båten? Antagligen blev jag buren av mina påstrukna vänner. Kan var tacksam över att inte båten välte för då hade det garanterat blivit ståplats på botten av Flatensjön för min del.

Det var alltså bakgrunden till den starka och känslosamma drömmen då jag åter satt i rullstol. Framförd av tre tjejer födda 1951 som skrattande drog mig framför sig på Söndagsvägen. För att koppla ihop drömscenen på oss fyra ännu mer kan jag också berätta att vi alla varit tillsammans, en sommar 1961, på ett kollo som hette Solgården och låg i Bor, Småland. Jag har fortfarande kvar gruppbilden från den tiden (som jag färglagt i efterhand).

Som om inte det vore nog så blev jag friskskriven ganska exakt ett år efteråt, i mitten på maj 1967. Givetvis skulle detta firas så måndag den 15 maj 1967 inhandlades det sexpackar av mellanöl och en flaska Royal Brandy. Senare festade vi i valvet på baksidan av Morgongården.

Under kvällen snodde någon min käpp och gömde den för mig i ett försök till skämt. Jag blev sur och blev sittandes förbannad i ett hörn och hivade i mig, ganska hejdlöst, av den medhavda vätskan. Efter någon timme blev jag naturligtvis nödig och vinglade bort för att uträtta mina behov. På vägen dit måste jag passera nedför en trappa på två steg. Tappade balansen och dråsade nedför trappan och bröt benet än en gång, med påföljden att jag återigen fick ta ambulansen in till sjukhuset. När jag kom dit så hälsade de mig glatt välkommen tillbaks och berättade att jag först måste magpumpas innan operationen. Jag fattade inte riktigt hur de visste om att jag varit där året innan utan det är först långt senare jag förstått att det fanns journaler från förr som de givetvis hade kollat i. Detta om detta …

Hade ett starkt behov att kontakta Lo när jag vaknade efter drömmen, men det skulle visa sig vara försent eftersom hon sorgligt nog gick bort i december 2018. Precis som hennes tvillingsyster hade gjort redan i maj 1972. Nu känns det fint att tänka att de förhoppningsvis är tillsammans igen efter en 46 års lång separation.

Insåg att världen är liten eftersom de tre vännerna som drog rullstolen också varit tillsammans på Bergängens flickkollo. Det upptäckte jag när jag Googlade Lo’s namn tidigt på morgonen den 12/12 och hamnade på hennes Facebooksida. Det ena gav det andra och så befann jag mig plötsligt på en kollosida där hon skrivit en kommentar (i augusti 2017) som ett svar på ett inlägg. ” Kollo på Barnens Ö” hette Facebooksidan.

Fick det också bekräftat när jag pratade med Gi idag (den 20 dec). Förutom det gemensamma vi hade under några få år som både barn och ungdom förenades vi också i en stark känslan för kollo i allmänhet och Bergängen i synnerhet. Fast det skulle tvillingarna aldrig få veta, men Gi fick veta det idag.

Det kan också formuleras så här. Tre, f.d. Bergängare rullar en kommande Bergängare framför sig in i framtiden utan varandras vetskap. Det skulle dröja 57 år innan det blev känt. Dessutom gick Lo fritidspedagogsutbildningen 1978, så synen på barn delade vi säkert också. Det är sorgligt att jag sköt upp att kontakta Lo så pass länge att det tillslut blev försent. Men idag tog jag mod till mig och kontaktade Gi. Vi hade ett fint samtal som jag inte närmare går in på här.

Lärdomen och insikten ifrån denna dröm och efterspelet är att bilolyckan 1966 och det som följde efter det, inte enbart var en tragisk händelse som förstörde flera år av mitt liv. Vilket jag alltid har ansett. Utan med ålderns rätt och med nya perspektiv var det antagligen en omvälvande livskris som i förlängningen räddade mitt liv. Om än på ett mycket smärtsamt sätt!

Det gav mig också en möjlighet, men även glädjen att under kommande år arbeta gemensamt med andra vuxna för barnens bästa. Med den här livserfarenheten i bagaget blev det antagligen en fördel för mig i mitt arbeta med barn och ungdomar, speciellt de som var lite mer utåtagerande. Både på fritids, skolan och kollo. Men även modet och lyckan att våga starta livsprojektet Bergsundsskolan 1993, tillsammans med Lena.

– Därför infinner det sig nu ett välbehövligt lugn …