37. Bara två pommes frites på plan?

Minnesakt för Björn Anjou

Heliga Korsets kapell, fredagen den 24 november 2023

Idag är det fyra dagar sedan familjen, släkt, arbetskamrater och vännerna fick ett fint avslut med Björn. Avslut och avslut, tomrum kanske är rätt uttryckt. Ett hål stort som i den gamla Sköndalseken som fanns mitt på Perstorpsvägen under otaliga år.

Årets julspellista på Spotify inleds med Björns favoritlåt, 500 Miles med Hooters. Det blev uppenbart. Där och då! Omslaget blev en bild på den ek som var en självklarhet under min och många andras barndom i Sköndal på femtio och sextiotalet. Nedanför den plats där eken stått träffades Lena och jag Björn och Karin på våra hundpromenader, som av en händelse, den 2 oktober 2022. Vi hade åkt över från Fårö för att med egna ögon se hur omgivningen Drevvikshöjden artade sig. Vi låg bra till för att få en bostad i området. Nu blev Björn och Karin först att få veta om våra planer på att flytta hem till Stockholm igen. Nu värderar jag det minnet högt.

Nu är både eken och Björn borta, men hågkomsterna lever kvar och dem kan vi alla ta fram så fort vi önskar.

Det var en fin minnesakt med ljuv musik och fantastiska minnesord av officianten Pia Kristoffersson. Efteråt kändes det naturligt att gå fram till Pia och tacka för en fin ceremoni och samtidigt fråga om jag kunde få publicera hennes text så flera av Björns vänner kunde få ta del av hennes ord. Givetvis efter att ha inhämtat Karins medgivande. Fick ett positivt svar från bägge två och här kommer texten:

Idag blickar vi tillbaka på Björns liv och sällan känns väl ordens otillräcklighet så påtaglig. Hur sammanfatta ett liv, eller en person, i ord? Vad formar ett liv och vilka vi blir? Bakgrund, tidsanda, omständigheter och tillfälligheter. Alla möten som sätter spår. Själv kände jag inte Björn och jag närmar mig honom i samtal med familjen och en vän.

Björn föds 1960. I Högdalen växer han upp, med stabila värderingar, föräldrar och storasyster Ann-Marie, som alltid funnits där. Genom kompisen Martin träffar Björn Martins tvillingsyster Karin, som han fattar intresse för. När det blev dags för inflytt i kollektivet där Karin och Martin skulle bo, erbjöd sig Björn att hjälpa till. Det var alltid självklart för honom att ställa upp – han hade ett naturligt sätt att erbjuda ett handtag. Björn var omtyckt och reko. Och på inflyttningsfesten fick ni ihop det, Karin. Du hade ju alltid tyckt bra om Björn.

”Det här blir väl en sommarflirt” tänkte du. En månad senare var du gravid. Björn var på väg ut i Europa på tandemcykel, ni skulle båda fylla 27 och stod inför ett gemensamt och livsavgörande beslut. ”Det är klart att jag ska ha barn med Björn” minns du att du sen tänkte – en trygg, stabil pappa som man kan lita på i alla väder. Så blev det.

”Jag känner inte dig, men du är välkommen” sa Björns mamma Anna-Lisa med öppen famn när ni möttes första gången – efter att hon just fått veta att hon skulle bli farmor. Pappa Olle ställde frågor, lite avvaktande inför den blivande mamman till hans barnbarn, men med en varm glimt i ögat.

I magen låg Oskar. Björn flyttade in i kollektivet. Oskar föddes 87 och året därpå kom Olle, som var ett halvår när kollektivet upplöstes och ni flyttade till Hökarängen och radhuset på Skönstaholmsvägen. Huset, som skulle bli familjens bas under så många år. 94 föddes Johan och Martin. För Björn var det både omvälvande och utmanande att bli fyrabarnsfar, med två små pojkar som i glatt samförstånd prövade hans gränser och tålamod. Karin minns en middag, när Johan och Martin, 2 år gamla, kastade mat och förde sådant liv att Björn till slut slog näven i bordet och röt ”Nu lägger ni av!”. När de små killarna – fullständigt obrydda – sen till råga på allt började göra narr av, och härma, sin arga pappa blev Björn tvungen att gå undan för att inte avslöja att han faktiskt inte kunde hålla sig för skratt. Det var som att han fick syn på sig själv. Ni tror att den händelsen bidrog till att hans häftiga humör klingade av och att han med åren blev en lugnare och mjukare människa.

En betydelsefull tid i Björns liv var åren på kollogården Bergängen på Barnens Ö. Där mötte Björn Lars-Åke eller LåN – och de två skulle följas åt under många år i skolans värld. LåN minns Björn som en lyhörd, strukturerad och rolig pedagog, som kunde skämta med barnen, men också slå om till allvar när det behövdes. Björn hade bra kontakt med både barn och personal.

Under fritidspedagogutbildningen gjorde Björn praktik på Bergsundsskolan, där han sen fick en fast tjänst och blev kvar i 20 år – de sista åren som uppskattad biträdande rektor.

På hemsida skriver en elev till Björn:

”Tusen tack för fyra år av värme, glädje, stöd, förståelse, omtanke och humor. Tack för ditt engagemang och ditt sätt att lära oss hantera konflikter när sådana uppstod. Tack för att du i din roll som pedagog inspirerat mig till att känna att skolans värld är en värld där jag också vill arbeta, bland kollegor som dig och med ett ledarskap som ditt.” Slutcitat.

Där hemma var Björn inte pedagog – då var han pappa till Oskar, Olle, Johan och Martin. En pappa som satte gränser – inte en kompispappa. En riktig familjefar, en trygg punkt, rak och principfast. Alla var välkomna, men det var inget jäkla hotell. Björn ställde alltid upp för sina killar. ”Om nånting händer kan jag alltid ringa pappa.” kunde ni tänka och ni visste att Björn aldrig blev arg, även om det hände något som kanske inte var så bra. Lugn, sansad och bestämd stod han där. I handling förmedlade han budskapet att man hjälper varandra. Man ställer upp. Björn utstrålade värme och ett lugn som gjorde er lugna, Oskar, Olle, Johan och Martin. Ni kunde lita på Björn. ”Jag har aldrig träffat en så grundad, genom-trygg person” sa du Karin. Alla fick förtroende för Björn.

”Det kommer att gå bra. Jag har fullt förtroende för er. ” sa Björn när ni skulle börja gymnasiet, Martin och Johan. Saker löser sig! Och det gjorde det ju. Under flera år var Björn er tränare i Enskede fotboll. Han visste hur han fick kontroll över en ostyrig grupp, lärde dem hur man fungerar tillsammans och vikten av samspel. Björn satte spår i pojkarnas minnen.

En förebild, som fotbollstränare och människa.

Landet på Värmdö ett nav för familjen – Björns föräldrars ställe på Strömma som han delade med syster Ann-Marie, som alltid var en fast punkt. För Björn var Strömma en plats för avkoppling. Han högg ved, klippte gräset, tjärade den brygga, ni ser honom sitta på i programkortet. Men han var också bra på att sitta och njuta och slappna av på bryggan, eller verandan. Han njöt av det enkla och rofyllda livet utan krav och krusiduller. På Strömma kunde Björn vara sitt bättre jag. Där kom han i shorts, glesbygdskavaj och gummistövlar – hans outfit på landet. Björn älskade också den avskalade tillvaron i det lilla huset på Hallands Väderö på Västkusten, där Karins familj samlades och där naturkrafterna emellanåt gjorde sig påminda. Ni minns stormen 2008. När vindstyrkan plötsligt ökade och Björn hamnade i orkanvindar. Karin i telefon med räddningstjänsten som meddelade att Björn kommit helskinnad i land. Och där kom han, vadande med kassarna i vädret och vattnet till armhålorna. ”Hur lyckades du?” frågade hans oroliga familj. ”Jag var så jäkla förbannad!” sa Björn. Temperamentet som drivkraft att ta sig igenom motgångar. Viljestyrkan. Att inte bara förlika sig med situationen, utan kämpa emot.

Björn var grundstark, som en björn. Fysiskt aktiv och såg alltid till att få sin vardagsmotion. Cyklade till Söder i ur och skur. Promenerade. Rörde på sig. Träekan på landet vände han själv med envishet och fysisk viljestyrka. Även när kroppen sen var trött.

Hammarby Fotboll ett särskilt kapitel. Björn inbiten Hammarbyare med årskort och tre ståendes (säsongskort) platser till familjen – där Albin och Björn var kärntruppen, ibland Karin eller Olle.

Björn älskade och värnade sin växande familj, han värdesatte sina svärdöttrar Fia och Marie och flickvännerna Carro och Lisa. Födelsedagar firades alltid med släkten. Björn tog emot, bekväm i värdrollen, på samma sätt som han var i pedagogrollen och papparollen. Tryggheten därhemma. Musiken som Björn satte på vid olika tillfällen; när han städade, när familjen spelade spel. Bredden i hans musiksmak, alla samlingsskivor.

Det lilla livet. Spelkvällarna därhemma. Hur Björn sopade mattan med alla i frågespelen. I allmänbildningsfrågor var ni chanslösa. ”När Björn sen blev sjuk hamnade man lite mer på samma nivå. Då blev det liksom mer fair & square.” sa någon av er.

Till sin natur var Björn ingen äventyrare, han var nöjd där han var. En bra lördag var att sitta och spela Backgammon med Karin. Resa var aldrig en stark längtan i Björn, även om han alltid var glad efteråt. Han tog med Oskar och Olle till fjällen några gånger. London återvände ni till, en stad som Björn gillade. Ni reste till Grekland och Irland och Björn gladdes över att Kinaresan, som Karin drog med honom på, blev av.

Du och Björn valde varandra och byggde er familj, Karin. Ni delade ett intensivt liv med fyra barn. Tillsammans tog ni er igenom med – och motgångar. ”Vi har alltid, alltid trivts i varandras sällskap. Så är det.” sa du. ”Och vi har haft jätteroligt!”

Från en dag till en annan förändrade en svår stroke livet för 7,5 år sen. Under fem veckor svävade Björn mellan liv och död. Det följde en mödosam kamp, då Björn fick lära sig allt på nytt – gå, äta prata. Afasin, där orden kom lite huller om buller. Och oväntade glimtar av klarhet och skärpa. Familjen minns dagen på Danderyds rehab. Ni spelade musik som Björn kände igen. Alice Cooper. Och så plötsligt: Björns klockrena röst som säger: Vincent Damon Furnier – Coopers riktiga namn. Förvåningen, glädjen och lättnaden ni kände över att Björn fortfarande fanns kvar . De språkliga knasigheterna som kunde uppstå.

”Varför är det bara två pommes frites på plan? ”

frågade Björn LåN vid första fotbollsmatchen efter stroken. ”Där är tredje pommes friten” svarade LåN och pekade på domare nummer tre. Björn roades själv av tokigheterna. Den sjuke Björn var också den gamle Björn. Humorn fanns kvar.

Men livet blev aldrig mer detsamma. Björn förlorade sitt aktiva jag. Den svåra omställningen från full självständighet, till ett ständigt behov av andras hjälp. Björns inre styrka tog honom igenom åren som följde, av upp- och nedgångar, cancer och ofattbart tuffa behandlingar.

Trots strokens alla utmaningar har Björns personlighet alltid lyst igenom och funnits där, uppbackad av hans grundmurade självkänsla och trygghet. Han blev mer känslosam.

”Jag är ledsen över att inte kunna arbeta” konstaterade Björn sakligt, men utan bitterhet. Ljuspunkter i tillvaron var landet, fotbollen, och hunden Zelda.

Men det enda Björn önskade sig i födelsedagspresent var tid med hans familj, som betydde allt. Ni märkte alla hur Björn sken upp av glädje när ni kom på besök – på ett sätt han inte gjorde tidigare. Och Björn gladdes åt när Karin gjorde saker på sitt håll, sånt som hon ville och behövde. ”Det är klart att du ska göra det!” kunde han säga.

Björn såg när du var sliten och trött, Karin, och han ville inte att du skulle stå tillbaka. Troget fanns du vid Björns sida under alla år. I en vardag där det också fanns många ljusa stunder.

Björns livskraft. Hur han ett flertal gånger rymde från rehab och till varje pris skulle hem. Minnet när syster Ann-Marie fiskade upp Björn vid Slussen, på väg till landet. In i det sista ville Björn göra saker själv. För bara ett par månader sen var han ute på landet och klippte gräsmattan. Han kämpade sig till en fysik som gjorde honom kapabel till snabba promenader. Gick ut med hunden. Livet fortgick. Det spelades spel. Backgammon flera gånger i veckan. Att spela var ett sätt att sällskapa. Barnbarnen minns kortspelen och spelen med farfar. Björn gladdes åt dem alla: Albin, Stella, Alva och Oliver.

Sedan 2019 vårdades Björn av ASIH (Avancerad sjukvård i hemmet). Han var så otroligt trött på sjukhus och behandlingar. I somras blev han påtagligt sämre och när läkarna meddelade att han var för svag för uppehållande behandlingar utbrast Björn: ”Gud vad skönt! Jag orkar inte mer.” Och Björn tog farväl.

Efteråt åkte de flesta av oss till Skönstaholm för att ta del av minnesstunden och möjlighet att samspråka tillsammans. Delge varandra olika fina hädelser. Där fick vi också ta del av ett känslosamt inspelat minnestal av Lena Axedin, som befann sig på Teneriffa och sedan även ett fint spontant tårfyllt tal av Marie Berg.

Det var ett avslut värdigt en man som varit betydelsefull för så många och en god vän. Vänskapen för mig kan sägas stå på fyra B:en. Björn, Bergängen, Bergsundsskolan och Bajen. Saknaden är och kommer vara stor.

Vi kommer alla kunna minnas Björn i en nybyggd askgravlund på Skogskyrkogården, som kommer vara färdigställd under 2024.

”I den nya askgravlunden på Skogskyrkogården kommer namnen på de gravsatta presenteras med bronsplaketter uppsatta på en ekskiva. Ekskivan fästs på ett räcke längs gångstigen. Gravsättningen kommer att utföras i ytor med fleråriga blommande örter. De ängsliknande gravytorna gynnar den biologiska mångfalden med pollen och nektar.

Området heter kvarter 25 och är en naturlig ravin. Platsen har inte använts för gravsättningar tidigare. När det nu tas i bruk byggs även nya tillgänglighetsanpassade gångstigar”.