35. Frukost frustration

Kollobråket på Bergängen 1982. En liten historia om vad som utspelade sig ute på Barnens Ö för över fyrtio år sedan.

Här kommer en episod ur boken ”Barns syn på kollo” som kom ut 1988. Tycker att det passar bra nu när jag tagit upp kollotråden på bloggen i mitt förra inlägg. Dessutom arbetade Hillevi, som kokerska, under flera år innanför dörrarna på Portal24.

Detta visar ett tydligt exempel på hur vi arbetade på kollo, nådens år 1982, då barn och vuxna vistades tillsammans i 49 dagar dygnet runt. Alla dessa underbara sommardagar och några inte allt för underbara dagar.

Har fortfarande kontakt med Hillevi och Helen 45 år efter att vi först sågs på Bergängen 1978. Platsen som formade mycket av resten av våra liv. Sedan tolv år tillbaks träffas vi dessutom en gång om året tillsammans med många andra gamla kolloinvånare från Bergängen i månadsskiftet Aug/Sep (med ett uppehåll det första pandemiåret 2020). Då pratar vi minnen, lagar mat, äter, badar, grillar och är allmänt nostalgiska, samt lyssnar på musik från alla dessa ljuva somrar.

Fakta, kolloschemat på Bergängen bestod i sex olika tjänster där barnen också deltog i arbetet. Dessa var indelade med en vuxen samt två eller tre barn som jobbade tillsammans i arbetslag under hela sommaren. Kökstjänsten hade sitt arbetslag i köket under hela sitt pass, 07:30-13:00 och 16:30-19:30. Nu tar vi en episod från boken, som utspelade sig i köket, ifrån sommaren 1982.

”Sommarens första kökstjänst för mig och mitt arbetslag, Hillevi och Helen, börjar inte bra. Trött masar jag mig upp till barnhuset för att väcka de rara ärtorna. Dum som jag var litar jag på deras:

• Ja ja vi kommer du kan gå ner.

I köket åker bandaren på och ur högtalarna dånar Mercury blues Med David Lindley.

Tevattnet kokas och tallrikar lyfts fram. Tittar upp mot barnhuset, men inte minsta tillstymmelse på reaktion. Varför kommer de inte muttrar jag när jag med snabba kliv går mot barnhuset igen?

Med ilska i rösten skakar jag liv i dem en andra gång och ber att de sätter sig upp i sängen. Äntligen verkar de vakna!

• Kan jag lita på att ni masar er ner nu. Efter ett surt muttrande JA går jag ner till köket igen.

Kommer de inte ner nu, får de bara en chans till, sedan sätter jag den djävulska planen i verket. Under våren har jag funderat på hur jag ska gå tillväga om något som liknande detta skulle inträffa.

Tiden går vattnet kokar och David Lindleys röst har nu bytts ut mot Kevin Rowlands kanonlåt Come on Eileen.

Come on Helen sjunger jag med i refrängen, men inte faan kommer hon.

Med snabba och ilskna steg rusar jag upp till barnhuset än en gång och i frustration struntar jag i att besvara Bullens glada hälsning.

Sliter av dem täcket och meddela helt kort att kommer ni inte nu ställs frukosten in tills ni behagar krypa ur era sängar och visa er i köket!

Ner till köket för tredje gången den här morgonen. Stänger av spisplattan, lyfter tillbaka tallrikarna och lägger in limporna i skafferiet. Går sedan in till personalrummet och skriver ett anslag till tonerna av Lord of the New Church och deras Holy War.

Sätter upp anslaget på matsalsdörren, går tillbaka in till personalrummet och stänger av bandaren. Sätter mig ner och läser en tre dagar gammal Dagens Nyheter och försöker lugna ner mig. När de övriga Bergängenbarnen kommer ner för att käka frukost undrar de självklart vad som har hänt.

• Läs anslaget på matsalsdörren svarar jag surt.

Jag hör hur någon läser högt för de andra

• ”Frukosten inställd på obestämd tid på grund av bristande arbetskraft, men solen skiner så käkar gräs”.

Det bli ett jävla liv på ungarna och informationen sprider sig snabbt till sjusovarna, som snabbare än Lucky Luke’s skugga får på sig sina kläderna och mullrar in i köket. Det slamras slås med lock och kastruller till fullständig tystnad, ingen av töserna säger ett knyst och jag vägrar att gå ut till dem. Det här får de klara själva.

Troligtvis kommer vi inte pratar med varandra på hela förmiddagen, så lunchen kommer att tillagas i spänt och kyligt klimat, men jag räknar med och hoppas att det kommer lossna lite till middagen. Vilket det också gjorde, vi kunde till och med skratta åt eländet.

Med facit i hand tycker jag nog att det här är en av de bättre sakerna jag gjort under alla mina kollosomrar, men jag skulle aldrig har vågat göra så här de två första åren. Utan då hade barngruppen lynchat mig istället för och gå på Hillevi och Helen”.

De första åren hade vi ännu inte hunnit skapat de viktiga samhörighetsbanden och relationerna mellan oss. Tillit tar tid att förtjäna och det måste det också få göra. Då blir det också lättare att ställa krav på tolv/trettonåringar. Vilket de fyra föregående somrarna hade skapat. Det stavas

F Ö R T R O E N D E …

Sedan det stora bråket 1982 tycker jag att vi fixat köket bra tillsammans. De sista två åren har vi till och med tyckt att det varit roligt. Hillevi blev till och med anställd som kokerska och arbetade på Bergsundsskolan, Långholmsgatan 24, under flera år när hon blev äldre. Ett arbete som hon skötte med bravur!

Bakgrund:

Mellan åren 1978 till 1989 präglades jag starkt av att varje sommar arbeta på sommargården Bergängen, Barnens Ö. Ett kollo, med 24 barn och 8 personal, där barnen var ute i sju veckor (49 dagar).

Jag hade den stora glädjen att ha flera barn som återkom varje år. Från början var vi en yngre gård (åldern 7-12 år), åren gick och samma barn ville fortfarande komma ut så vi ändra inriktningen och blev äldre gård (10-15 år). Vilket innebar att många kom ut i sju, åtta år i rad. Vilket är bra för den som förstår att det går att åstadkomma underverk med kontinuitet.

Två tjejer som var på gården tillsammans med mig under åtta år (1978-85), Hillevi och Helen, fick ge sin syn på sina kolloår under hösten 1986 och våren 1987. De fick läsa personalens dagböcker från deras år och sedan intervjuade jag dem om deras syn på olika jobbiga, roliga, sorgliga och fantastiska händelser. Vad hände t.ex. när personalen låg och sov och deras åsikter på konflikter, glädjeämnen m.m.

Efter att samtalen var avslutade satt jag sommar 1987 ute på Sörängen, Barnens Ö och skrev boken efter en redan uträknad mall. Boken skulle följa ett helt kolloår från starten i januari till slutet av september. Resultatet publicerades i boken, ”Barns syn på kollo, Bergängen mitt hjärta”, våren 1988. Men det var nära att boken inte kom ut för när den skulle tryckas ville inte FoU-byrån ta med alla foton jag ville få med. Som tur var löste det sig när Sommarbarnsbyrån gick med på att stå för den delen av kostnaden.

Tog även in musiklistor (som bilagor) i boken av de populäraste låtarna från respektive sommar. Vi kallade blandbanden för ”Bergängare”, nutidens Spotify spellistor. Tar med ett exempel från 1982 i inlägget.

Men vill även dela med mig av den underbara låten Blind Willie McTell med Dream Syndicate’s (skriven av Bob Dylan). Fanns med i en tidning jag köpte 1988 som flexiskiva, minns ni dem? Kom med på Bergängare 1989. Den finns inte på Spotify men jag hittade den på YouTube.

De som känner mig vet att jag alltid hade kameran i högsta beredskap och jag har hittat två flyttkartongerna fullproppade med svartvita foton, kontaktkartor, negativ och dagböcker. Många bilder är framkallade, men det finns mängder som är oframkallat. Räknade alla kontaktkartorna och kom fram till 189 st. gånger 36 bilder. Det blir 6 804 foton! Från en svunnen tid, för fyrtio år sedan, som inte längre finns kvar. Den då barn var ute hela sommaren.

Sommaren 1988 var Stairway to Heaven med Led Zeppelin med på kassettbandet Bergängare 88.

Det här var bara en liten glimt av alla de otaliga sommarhändelser som finns dokumenterade i dagböckerna från Bergängen, Barnens Ö för över fyrtio år sedan.