31. Återblick: God fortsättning

Julhelgen 2022 är över och det nya året ska snart ring in. Därför tänkte jag bjuda på några osorterade tankar om Bergsundskolan som kom upp i mitt huvud vid olika tillfällen under covid pandemin.

Har under ett par veckor läst igenom anteckningar och tittat på olika foton som jag förmedlade under den sista halvan av 2020 till barngruppen födda 2005. Inläggen fanns på ett slutet Instagram konto som delar av gruppen och deras anhöriga fick tillgång till, numera ett vilande konto. Påbörjade det när pandemin fortfarande var ett oroligt inslag i våra liv, farligt och osäkert. Ingen visste vad som skulle finnas på andra sidan bron. Behövde skingra nätternas tankar från den bistra verkligheten och började nattetid skriva om tider som flytt, med min arbetsplats på Långholmsgatan som utgångspunkt. Texterna i detta inlägg har jag valt från den perioden (i redigerad form med lite tillägg) som är allmängiltiga och skulle själv ha älskat att ha haft möjlighet att läsa om någons funderingar från sitt arbetet på 1930: talets Maria Husmodersskola.

Startar lite lättsamt med en omgjord bild från 30 april 2015, kl. 12:36, från Odens klassrum, som väckte munterhet och jag kan fortfarande frammana den glada stämningen som rådde just detta ögonblick.

Fotot fick mig att spontant, tyst för mig själv att rabbla alla Odenbarns namn, som en liten del av min egen minnesträning. Jag visste att det skulle vara 27, men hur mycket jag än funderade kom jag bara på tjugosex namn. Till slut fick jag fuska och då visade det sig att det var Ivars namn som fallit bort. 

• Vad säger det om mig? 

Jag som verkligen gillade Ivar. Får skylla på att han kom senare till klassen och att jag har blivit äldre. Förlåt Ivar!

Har fortfarande kvar ett häftet där nästan alla 05: or skrev avskedshälsningar till mig när de skulle sluta på Oden. Brukar som en liten egen tradition läsa den för mig själv en gång om året vid juletid.

Över till ett fantastiskt foto på hembygden Hornstull taget sommaren 1999 som väckte så mycket minnen. 

Utsikt från Högalidskyrkans klocktorn mot Bergsundsskolan, Högalidsskolan, Högalidsparken och husen vid Borgargatan. Därnere förnimmer jag räcket som ungarna snurrade runt på̊ och den stora stenen de gick till för att bli avprickade när det var dags att gå̊ tillbaka hem till Oden. Flera minnesbilder från förr poppar upp med blixtens hastighet:

Badande barn som på somrarna skrattade högt i plaskdammen, när den äntligen fylldes med vatten, eller, för all del, när den var tömd då det spelades landbandy och fotboll. Pulkaåkning i den snöklädda isiga backen och trädet med madrassen som skulle skydda er från hård krockar, gungorna som ensamma vajar i vinden och tålmodigt väntar på barns glada skratt , sköldpaddan som förstenat tjuvlyssnade och som garanterat saknar era förtroliga samtal, grillplatsen där vi gjorde upp eld och grillade korv var fjärde fredag, men även tiden då ungar spontant satte sig i knät och småpratade vid träbänken bredvid borden. 

Grässläntens stim och stoj och dofterna efter sommarregnet, både de som luktade gott och de som inte luktade så speciellt bra, lekarna i klätterställningen. Hoppreps hoppande barn, cyklandet på trehjulingarna, byggandet av vattenfördämningar i sanden vid stenknallen under regniga dagar , ej att förglömma de kyliga dropparna som med precision fann sin väg ner innanför kragen på jackan i höstrusket. Eller den bitande kylig snö och de kalla glasögonbågarna på nästippen i vinterblåsten. Minnen av gråt och tröst, konfliktlösningar i stunden, hjälpa barn som fastnat i träd och inte komma loss mixas med solen som sken och värmde på ett ögonblick. 

Ser också början på̊ Högalidsspången tydligt, den väg som ni gick över oräkneligt många steg, fram och tillbaka genom alla år. Några av er gör det garanterat fortfarande. De som känner igen sig kan räcka upp en hand …

Tycker att det är ett underbart foto, men tyvärr vet jag inte vem som skall krediteras för bilden. Är glad över att jag den 4 december 2021 hittat fotot på̊ nätet för nu kommer mitt nästa foto att bli så mycket vackrare.

• Under tiden kan de som har sinne för detaljer roa sig med att på bilden ovan försöka hitta den vänstra vindskupan på Bergsundsskolans tak.

Foto på Högalidskyrkans torn taget från Bergsundsskolan högst upp på Midgård, tisdagen den 4 oktober 2016, kl. 08:14. Tog bilden genom fönstret i personalrummet på sex trappor eftersom jag tyckte att motivet blev så vackert tillsammans med golvlampan och för att jag fick en omedelbar ingivelse. Knäpp …

Har flera gånger gått tillbaka till min mobil och bildmappen Bergsundsskolan för tittat på̊ fotot. Den 4 december i 2021 fick jag som sagt av en händelse syn på förra bilden i det här inlägget, den från klocktornet och fick omedelbart upp detta foto i huvudet.

Fantisera om varför fotografen i klocktornet och jag innanför den vänstra vindskupan plåtade samma motiv, fast från varsitt håll, utan att vi kände till varandras existens. Trots att det är över tjugo år mellan bilderna så är de två helt klart släkt med varandra. Om ni förstår hur jag menar och med tanke på hur många år jorden har existerat så är tjugo år mellan två bilder absolut ingenting. Inte ens en blink i universum!

Min ingivelse från 2016, som jag inte förstått tidigare, fick plötsligt sin förklaring och en djupare mening så här fyra år senare. 

• Nu blir dessa två̊ foton så oändligt mycket vackrare tillsammans?

Första bilden togs innan alla ni 05: or var födda och mitt eget foto togs efter det att ni slutat på Bergsundsskolan och därför ville jag bjuda på denna lilla betraktelse från er hembygd.

Högalidsparken var en plats som jag kontinuerligt besökt varje vecka sedan jag började arbeta på Långholmsgatan 24. Från januari 1975 tills jag slutade 2017. Parken har alltså̊ varit min och allas vår hemmaplan och skolgård i åtskilliga år. I vått som i torrt.

Hittade ett foto på mig som togs på våren när ni gick i andra klass. Det intressanta är gungan och vad den står för. Har inte reflekterat över det tidigare däremot vet jag att det var ett ställe ni kunde finna mig på med jämna mellanrum, när det begav sig.

Har omedvetet, sedan vi startade skolan 1993, funnit gungan vara en avskild plats mitt i hädelsernas centrum. Ett ställe med överblick och på samma gång en plats för både snabba och lite djupare reflektioner, bearbetning och problemlösningar. En punkt där inga barn spontant kunde sätta sig i mitt knä̈ och distraherade mig i mina funderingar. Samtidigt var jag givetvis hela tiden tillgänglig om något brådskande krävde min uppmärksamhet. 

Med lite perspektiv inser jag att några av mina bästa beslut tillkommit i gungan. Om hur jag skulle hantera olika spörsmål så som situationer i barngrupperna, barnkonflikter, barn med särskilda behov, föräldrar, skolförvaltning, hyresvärden i huset och schemaläggning med mera. Men även några sämre beslut som snabbt föll i glömska.

Ett av dessa lysande beslut var införandet av SlumpKnappen som jag tidigare har berättat om. Embryot till knappen (senare glasspinnarna) uppstod i gungan hösten 2009. Sedan utvecklades det sakta men säkert under sommaren 2010, när jag visste att jag skulle återanställas på Freja inför höstterminen 2010. Knapparna, eller rättare sagt lapparna som det var i starten började används på Freja i augusti samma år som de barnen började i trean.

Malva …

stod det på den först lappen jag drog.

När alla 05: or började på̊ Balder, hösten 2011, var SlumpKnappen finjusterad, förbättrad och klar. Hittade runda träknapparna i bildförådet, om jag inte missminner mig, men eftersom jag var resurs till ett barn under höstterminen så blev det en mjukstart, för att sedan blomma ut under deras sista tre åren på Oden.

Ett litet tillägg kanske kan vara på sin plats, för den som händelsevis undrar. Jag satt bara i gungan och funderad över sakernas tillstånd högst en kvart, tjugo minuter någon gång i månaden och var givetvis alltid disponibel. Det kändes inte som att barnen blev försummade utan på sikt hjälpte det mig i verksamheten och underlättade arbetet, till gagn för både barn och arbetskollegor. Över till ett annan bild …

Svartvitt foto på̊ barn på trappan ner till gården ifrån Balders kök. Bilden togs någon gång under 1950. Hittade bilden i gruppen ”Du vet att du är ifrån Hornstull när …” någon gång i slutet på 2020.

Flickan på̊ fotot, som står närmast fotografen, heter Vanja Sving och är född 1947, tre år innan jag föddes. Kontaktade henne eftersom jag ville visa fotot på det slutna Instagramkonto och fick hennes godkännande. Här är ännu en bild på Vanja taget i gungställningen på gården vid samma tillfälle.

Jag tycker att det är fascinerande att det finns ett identifierade barn (som numera är 75 år) på Bergsundsgården’s gård för så lång tid tillbaka. Huset som skulle bli er skola 43 år senare, Bergsundsskolan. På Balder började alla nollfemmor 61 år efter att det att fotot togs. Perspektiv som är svåra att ta in.

Hade vi vetat det här 2015 när ni gick i trean, hade jag garanterat kontaktat Vanja och bjudit in henne till klassen så att hon skulle fått berättat om hur det var att vara barn i huset på den tiden.

En reflektion så här på sluttampen.

Står vid räcket med mappen under armen och väntar på att få bocka av barn. Kan fortfarande förnimma fukten från den blöta snön och doften ifrån fleecejackan. Det var dags att gå hem till Oden och in i värmen. Kanske var det just där och då som jag insåg att de tre första bokstäverna i Långholmsgatan stavas L å N?

När jag första gången klev in genom porten på LåNgholmsgatan 24, tis den 7 jan 1975, var jag 24 år! När jag slutade fre den 6 jan 2017 hade det gått 42 år (omvända siffror). 

• Märkligt är bara förnamnet?

Här kommer en överkurs till er 05: orna som kanske kan vara bra att ha med i ryggsäcken när det är dags att välja egna yrkeskarriärer. Lärdomen är att det ibland kanske är bättre att ta små steg på vägen mot högre uppsatta mål. Livet är långt! Tills det inte är det längre, som i mitt fall, men ändå …

På LåNgholmsgatan 24 har jag haft följande yrken: Fritidshemsbiträde, Fritidsledare, Barnskötare, Föreståndare (sommarfritids), Fritidspedagog, Skolägare och VD, tillsammans med Lena, Fackligt ombud, Skyddsombud, Huvudskyddsombud. Distriktsansvarig och styrelseledamot för Kommunal, Redaktör (personaltidningen med andra ord), konsult för videoverkstaden i socialdistrikt 4 (Södermalm). Författare (kolloboken ”Bergängen i mitt hjärta”).

Det gick fint att byta yrkestitlar men samtidigt ha kvar samma arbetsadress, vilket är få förunnat. Jag är mer än nöjd med alla mina yrkesval! Ingenting har känts betungande, det har skett naturligt. Men jag hade aldrig kunnat gå̊ från Fritidhemsbiträde till ägare av en skola utan många av dessa mindre steg på vägen.

1975 började jag arbeta på Långholmsgatan 24. De yngsta barnen på Bergsundsgården fritids gick i ettan och var födda 1967. Det var min första barngrupp som jag följde från start till mål i fem, sex år, för på den tiden gick barnen på fritids även på mellanstadiet. Har faktiskt haft kontakt med ett av barnen från den här första gruppen. Hon heter Pia.

Pia dök upp som ett förslag att följa på Facebook och när jag scrollade ner på hennes sida och såg ett foto så insåg jag omedelbart vem hon var. Kontaktade henne med ett litet meddelande och fick tillbaka följande:

Hej LåN! Du anar inte hur glad och överraskad jag blev när jag såg ditt meddelande… kom bara lite mycket emellan några dagar…  Jo men visst minns jag dig. Progg glasögon och Gustav Vasafrisyr tror jag. Nog den enda av fritidsledarna som jag ganska klart kommer ihåg.

• Det är 45 år sedan vi sågs senast!

Ni som gick på Oden, ser jag som min sista barngrupp som jag fick glädjen att följa hela vägen från start till mål och ni var som alla vet födda 2005. Däremellan har det varit ytterligare 36 barngrupper som passerat genom åren. 

1967 till 2005 är åldersgrupperna som sluter en vacker cirkeln. Vi fick alla förmånen att under en period åka tillsammans på livets tåg. Vi visste alla att resan inte varade för evigt utan det fanns redan förutbestämda datum då några skulle kliva av tåget och byta perrong för att fortsätta våra olika livsresor på andra tåg med andra resmål. Det kunde kännas sorgligt i stunden men sedan kom det alltid in andra resenärer på tåget som pockade på uppmärksamhet.

Alla de som jag varit så tajta med under många viktiga år falnade sakta bort, konturerna försvagades, men de skulle alltid finnas kvar någonstans djupt därinne och kommer upp i tankarna när jag minst anar det.

För egen del blev det en mjuk övergång efter alla 2005: or eftersom jag fick glädjen att arbeta med en sista barngrupp (födda 2008) direkt efteråt, men den resan varade bara i 1,5 år innan min pension, så i min bok var nollfemmorna min sista barngrupp. Kanske var det därför jag tyckt det varit värt all den tid jag lagt ner på det sluta Instagramkontot kallad ODtEN. Men det blev också en välbehövlig angenäm och distraherande paus för mig under pandemin.

Från början gjorde jag det av omtanke för deras skull, som ett tack för en mobilfilm de skickade till mig den 4 april 2020. Men med tiden, måste jag erkänna, blev det lite för min egen del också. För det har givet mig så mycket som jag har svårt att sätta ord på. Därför tackar jag er alla för att ni har bidragit till att jag fått möjlighet att fördjupa och grotta ner mig i allt det som har pågått under mina år på Långholmsgatan 24.

Kanske har jag läst in saker som inte stämmer med verkligheten. För det har ändå gått åtta år sedan 2015 där era liv har fortsatt utan att jag varit involverad. Har dessutom sett er som en oskiljaktig enhet och skrivit med en förhoppning om en gemensamhet som kanske inte funnits, eller finns den? Eller så finns den där mellan några stycken av er, men inte alla? Men min vilja har varit att förmedla så mycket positivt som möjligt både om er och till er, lite av det kan nog vara värt att ta med sig in i era fortsatta liv. 

Ser jag på mig själv så splittrades min kamratkrets efter nionde klass och kvar blev en handfull vänner som jag fortfarande träffar och umgås med. Hur det blir för er står skrivet i stjärnorna, men vänskap från uppväxten i barndomen tror jag är ovärderlig. Kamratskap är viktigt att slösa med! Den är verkligen värd att underhålla och vattna.

Ni har upplevt många värdefulla år tillsammans. Speciellt i lågstadiet, sedan började den första uppdelningen när ni började fjärde klass. Efter nian är det dags för nästa stora steg och utmaning.

• Gymnasiet!

Det kan kännas långt till det är dags, men det kommer att gå fortare än ni tror (vilket det också gjorde för när detta inlägg läggs ut i bloggen har ni klarat av mer än halva gymnasiet). Nu är det upp till er själva hur vill att framtiden ska gestalta sig. 

Av egen erfarenhet kan jag berätta att det är ovärderligt att dela och glädjas åt gamla gemensamma minnen. Då behövs det inte så många ord utan ibland kan det kan räcka med en blick eller ett leende eftersom förståelsen mellan varandra finns i ryggmärgen. Men det här hade jag ingen aning om när jag själv var 15 år och satt i rullstol. Det växte sakta men säkert fram genom åren, vilket ni också kommer bli varse om när ni blir äldre.

Nu befinner ni er i mellanrummet mellan ungdom och vuxen. I år blir alla 05: or, hör och häpna, myndiga! Avslutningsvis vill jag bjuda på̊ några ord på er fortsatta resa:

Äkta vänskap 

do not grow on trees

vänskap är viktigt

och på̊ riktig …

Orden ”på riktigt” blev en väl utnyttjade fras under förra årets valrörelse precis som den ”vuxne i rummet” blev det i den förra valrörelsen, nästan så att orden blev lite löjeväckande och tappade all substans och innehåll. Trots detta är det två fina ord. 

• På riktigt!

2023 fyller Bergsundsskolan trettio år och i november samma år är det 110 år sedan bygget av huset startade (1913). Tiden går men Långholmsgatan 24 består.

Finns

så länge

vi minns

och Gott Nytt Jubileumsår! 

Ps! 2025 fyllde Bergsundsskolan 32 år och gick i och med det upp på samma antal år som Maria Husmodersskola’s verksamhet fanns i huset på Långholmsgatan. Nu är det bara sex år kvar tills vi går upp jämsides med Bergsundsgården och sedan förbi. År 2031 blir Bergsundsskolan förhoppningsvis den verksamhet som funnits längst i huset’s historia och det hoppas jag att få uppleva!

– När jag redigerar texten, i december 2026, har alla 05:or fyllt 20 år …