29. Vårda läslusten

Det finns fotografier och sedan finns det fotografier …

För ett par år sedan gick jag igenom mina gamla bilder från Bergsundsskolan och det var en speciell bild som fastnade och var svår att släppa. Nämligen den ovan.

Men innan jag kommer in på varför fotot symboliskt betyder så mycket för mig börjar vi med en sång som alla barnen på skolan känner igen och som vi tillsammans har sjungit genom åren.

”Godmorgon alla Bergsundsskolebarnen här idag

på Freja Idun Oden Balder 

hoppas ni mår bra

Godmorgon, godmorgon allihop

Didom didom, didom didom didom” …

Åter till den speciella bilden och den korta versionen.

Ett helt fantastiskt ögonblick uppenbarade sig där jag fick tillfälle att fotografera två barn under deras tysta läsning. Fotot hade aldrig kunnat arrangeras i förväg utan jag befann mig vid rätt plats och rätt tid i universum för att få tillfälle att föreviga detta ögonblick. Fotot betyder mycket för mig så här långt efteråt och den uppmärksamme kan se att det sitter ytterligare en bokslukare bakom gardinen.

Oden blev en utmärkt plats för att lära sig läsa och skriva och den här bilden fick mig att fundera över de steg ni tog för att hitta er egen inre läsglädje, som fanns då och som jag hoppas fortfarande finns kvar.
De åttaåriga barnen på bilden har nu som sjuttonåringar givit sitt medgivande till att lägga upp fotot i det här inlägget.

Här kommer den korta versionen …
Det började med att ni fick ljuda och skriva bokstäver, som med tiden blev till ord och slutligen bildade sammanhängande meningar. 

Sedan fortsatte det med högläsning ur läshäften tillsammans med era kamrater. Alla läste samma berättelse på den nivå ni befann er på just då. Enklare texter eller lite svårare med fler ord i meningarna anpassade efter olika svårighetsgrader. Högläsningen fortsatte kontinuerligt efter samlingen på tisdagar. Vi satt i halvklass på golvet och ni läste i turordning. En bok hade namnet ”Diamantjakten” a och b och jag kommer även ihåg ett häfte som handlade om en apa, men minns tyvärr inte titeln.

Med tiden blev det efter samlingen egen tyst läsning i klassrummet när ni börjat andra klass. Då fick ni själva läsa lite svårare kapitelböcker som ni hämtade ifrån biblioteket på fem trappor. Vi utökade läsningen till att även infatta torsdagar, samt efter det ni gjort klart arbetet under fredagens sista arbetspass. Maria hade förberett allt så bra att det bara var att utföra hennes planering när hon inte var där.

Jag älskade att se hur ni självmant längtade till lässtunden och hur ni spred ut er över våningen för att finna en bekväm lugn vrå. Många gånger spelades det samtidigt meditativ instrumentalmusik ur CD spelaren på låg nivå. När boken var utläst fick ni som uppgift att skriva en egen recension som ni sedan muntligt redogjorde inför hela klassen, med jämna mellanrum.

• Det här var en av mina favoritstunder på Oden …

Jag vet inte hur ni gör nu, men jag hoppas att ni fortsätter läsa böcker, för det finns inget bättre än att skapa sina egna inre bilder ur en bra bok! Tyvärr måste jag erkänna att sedan flytten till Fårö har jag själv blivit en sämre bokläsare, men ambitionen finns fortfarande kvar.

Kommer också ihåg att jag berättade om en egen favoritbok, som min mellanstadielärare Gunnel Jonsson läste högt ur, från min skoltid i Sköndalsskolan (i början på sextiotalet), som ni också prompt ville skulle bli nästa högläsningsbok i klassen. Vilket det också blev. Boken heter Sotarpojken och är skriven av Lisa Tetzner.

En liten utvikning. Fick en bild som en före detta förälder på Oden skickad till mig i juli 2021. Den visar när sonen sitter och läser ur Sotarpojken, vilket gladde mig väldigt mycket. Stafettpinnen var så att säga överlämnad …

Vill med detta bara påminna mig själv om vilken suverän barngrupp alla ni 05: or på Oden var. Ta du bort ett barn får du en helt annan sammansättning och med facit i hand tycker jag att det blev bra som det blev. Visst det fanns stunder då vi fick ta i lite extra, men konflikterna skulle redas ut omedelbums. Tror också att det var en viktig lärdom i livet som alla på sikt har stor nytta av.

• Men vad mycket minnen vi fick med oss! I alla fall jag …

Jag kan fortfarande frammana positiva stunder om var och en av alla som gick på Oden. Har träffat flera av er i Sthlm, under mina besök, efter det att vi flyttade till Fårö och då upplevt en gemensam uppriktig glädje, under både kortare stunder men speciellt vid de längre samtalstillfällena. 

Får jag avsluta med att berätta om den sista dagen uppe på tredje våningen, innan Odenklassen skulle sluta lågstadiet, efter fyra år tillsammans och jag skulle gå på semester.

Började arbeta på̊ Balder (första våningen) med den nya förskoleklassen, födda 2005, med vetskapen om att jag skulle vara extra resurs i personalgruppen. Kom direkt ifrån tredjeklassarna på Freja (5:e våningen) där jag hade haft en liknande arbetsuppgift och nått resultat med ett barn som var mer än godkänt, om jag får säga det själv! SlumpKnappen som jag börjat med lite smått blev ett utmärkt verktyg att ta med sig ner till Balder. Men det var svårt att hinna med alla i barngruppen eftersom huvudsyssla var arbete som resurs för ett barn.

När vi flyttade upp till Oden (3:e våningen) bestämdes det att jag skulle arbeta som en i arbetslaget dvs. med hela barngruppen. Då blev det lättare att genomföra målsättningen med hjälp av SlumpKnappen som verktyg, vilket var att se och nå̊ alla barn och på samma gång ha roligt själv. Samt stärka självkänslor och självförtroenden så gott det nu gick! Hur det lyckades ska inte jag svara på utan det får bli inledning till följande text:

Fick ett meddelande från ett barn den 17 juni 2015, som blev symbolen för att de fyra åren vi hade haft tillsammans nu var definitivt slut. Det var min sista arbetsdag på̊ Oden innan sommarledigheten och semestern skulle börja. Det plingar till i min mobil kl. 12:11, det är ett sms från ett barn med följande text: Jag kommer inte till skolan idag!   

Blev lite förvånad över min reaktion? 

• Va, varför, nej!

Det var inte så här jag hade tänkt säga tack och hej för fyra fina år. Jag funderar och tankarna gick som popcorn i huvudet. Skriver snabbt ett svar som jag skickar tillbaks:

Det var tråkigt för mig. Då får vi säga Hej då via sms. Åker till Fårö imorgon … Ha det bra i sommar så ses vi när vi ses och lycka till med livet. 

PS! Ett leende gör underverk. //LåN

Det går fyra minuter och så får jag en bild med ett stort leende i retur. Det var nio omtumlande minutrar som väckte mycket känslor på väldigt kort tid. Det var ett besked, men inget avsked. Det var ett slut, men ändå inget avslut! Allt blev så påtagligt och definitivt! Tiden med alla er på Oden var över. Fyra år är till ände, ett avslutat kapitel, historia … Endast våra minnen kommer vara kvar. En känslosam stund, men varför??

Sett så här med åtta års perspektiv tror jag att mycket berodde på att den här gruppen såg jag som min sista barngrupp på Långholmsgatan. Alltså den som jag fick vara tillsammans med under fyra år från start till mål.
Jag är tacksam över att jag tog mig tid att sätta mig ner med var och en av alla er tjugosju och utvärdera våra år tillsammans innan er sista skolavslutning. Det var starka och underbara samtal med gemensamma funderingar, råd, skratt, gråt och lite vägledning inför framtiden.

Men med perspektiv tror jag att omedvetet fanns insikten i mig att om mindre än tre månader skulle jag fylla 65 år och arbetslivet på Långholmsgatan, efter fyrtio år, var nu inne på slutspurten. Fick trösta mig med att om ni barn på Oden gjort ett så positivt och starkt avtryck och intryck på mig, så hoppas jag att det var ömsesidigt och med den föreställningen som tröst påbörjade jag dagen efter min semester.
Att kontakten med många i den här Oden gruppen skulle återupptas flera år senare hade jag absolut ingen aning om då.

Nu ska sägas att jag arbetade kvar på Bergsundsskolan i ytterligare 1,5 år med en grupp födda 2008 så det blev en mjuk övergång till pensionärslivet, då jag äntligen skulle ta tag i och fördjupa mig husets historia. Något som funnits på min ”to do” -lista sedan millenniumskiftet och därför passar det bra med att avsluta med ett favoritcitat från allas vår Nalle Phu …

”Jag undrade alltid

varför inte någon

gjorde något åt det;

tills jag insåg att jag

var någon …”

Det tog jag fasta på och nu finns husets historia på Portal24, äntligen sammanställt i denna blogg!

• Det är märkligt vad ett fotografi kan locka fram för funderingar!

Den längre versionen får vi ta en annan gång …