28. Bättre dagar 

Den sista fredagen i september fick jag en uppdatering från musikern Janne Svensson. Han slog ett slag för sin nya låt Bättre dagar. Efter att ha lyssnat svarade jag honom direkt på följande sätt.

Bättre dagar! Lysande Janne … Precis mina funderingar som jag försöker tala om för den som vill lyssna. Världen blev inte precis enklare efter pandemin, som vi hoppades på och behovet av att utbyta förtroliga tankar blev troligtvis större.

Försöker att förmedla detta och tala om att alla generationer har och kommer fortsätta tvingas gå igenom problematiska tider i livet. Där ovissheten om vad som ska komma är något av det värsta vi tvingas gå igenom.

• Ovisshet är ett osäkert tillstånd!

Jannes låt fick även olika bitarna i detta blogginlägg att falla på plats. Nu fick jag en idé till ingång som skulle fogas samman med min text från barndomens dagar och som handlade om Kubakrisen. Då 1962 var det något diffust som omgivningens vuxna talade om tillsammans. Över alla barns huvuden, men tro för den skull att vi inte var medvetna och deras oro smittade av sig på oss små i omgivningen lite diffust. Vi försökte nog förstå så gott det gick och att det var något negativt på gång rådde det inga  tvivel om. 

Nu uppdateras alla åldrar med omedelbara negativa spekulerande nyhetsflashar i sina mobiltelefonen, i en aldrig sinad ström. Enbart för att generera fler klick! Då är det verkligen inte lätt att vara människa. Som t.ex eftermiddagen den fjärde oktober då jag fick följande meddelande i min mobil som kastade mig 60 år tillbaka i tiden …

Meddelandet tog mig bakåt till min första medvetna ångestupplevelse. Kubakrisen i oktober 1962, då jag var tolv år gammal.
Andra generationer har haft sin beskärda del och tvingats genomleva bland annat de två världskrigen, utvandringen till USA från mitten av 1800-talet till tidigt 1920-tal, Depressionen i USA 1929 som även spred sig till Sverige, morden på Kennedy bröderna 1963 och 1968 och Martin Luther King 1968. Oljekrisen 1973, mordet på Palme 1986, Estonia 1994, IT bubblan 1995, 11 september 2001, Tsunami i Thailand 2004, Finanskriserna 1990 och 2008. För att nämna några.
Klimatkrisen gör sig ständigt påmind, två år av pandemi och just nu Putins krig i Ukraina och allt som följer i spåren så som el kris och den medföljande lågkonjunkturen.
Nu är vi där igen med hot om kärnvapenkrig som om mänskligheten fortfarande vore helt dumma i huvudet. Har vi inte fatta någonting och varför vägrar vi ta lärdom! Dessutom har vi våra egna personliga livskriser som kanske inte syns utåt på samma sätt, men är nog så jobbiga för den som drabbas att gå igenom.

Trots allt detta har det till slut alltid kommit bättre dagar och det måste vi fortsätta att tro på. Det är vår förbannade skyldighet och är dessutom min ingång när jag pratar med de i den yngre generationen som vill lyssna. Så låten är precis den jag behövde höra för att fortsätta att se positivt på framtiden. Trots mina 72 år. 

Tack för det Janne, för nu har jag fått en ingång till en krönika som bara väntat på att skrivas, som inkludera en gammal text jag skrev för många år sedan och handlade om Kubakrisen 1962. Men först inleder jag med texten till låten ”Bättre dagar”,  skriven av Hammarbyaren Janne Svensson.

”Jag kommer från en annan tid

från en värld som inte längre finns

det är så mycket som jag inte minns

Gamla bilder tar mig dit igen

fast det var så länge sen

till en tid som inte längre finns

Jag kommer från en annan plats

så olik som den jag ser idag

i en värld av ett okänt slag

Tiden rusar utanför min dörr

jag minns vad vi pratade om förr

så olik allt jag hör idag

Åh jag minns alla dagar

minns att vi var lyckliga då

i en tid med andra regler och lagar

Bättre dagar 

för oss två

Du lever nu i din verklighet

är ännu ung och har hoppet kvar

om en framtid med bättre dar

Låt inte rädslan ta dig ner

så att du drömmen överger

du är ännu ung och har hoppet kvar

Åh jag minns alla dagar

minns att vi var lyckliga då

i en tid med andra regler och lagar

Bättre dagar 

för oss två

Åh jag minns bättre dagar

det kommer bättre dagar

att vänta på”

Nu över till texten om Kubakrisen som jag skrev till mig själv när det begav sig. Som av en händelse är det om några dagar 60 år sedan den här natten utspelade sig i Sköndal, på Mandelbrödsvägen 2. Den där natten mellan tisdag den 23 och onsdag 24 oktober 1962 inleddes på följande sätt …

”… Då var det dags att göra ännu en personlig betraktelse från barndomen. En tid då ingen hade någon aning om Internet, mobiltelefoner och förekomsten av omedelbara nyhetsuppdateringar var du än befinner dig.

• Säg Kubakrisen, då vet alla i min generation vad jag talar om! 

………………
Kort bakgrund: När världen stod på randen till ett atomkrig
Den 14 oktober 1962 upptäckte USA genom spaningsflyg avskjutningsramper på Kuba för sovjetiska kärnvapenrobotar med en räckvidd som täckte stora delar av USA.

Efter att ha övervägt flera handlingsalternativ, inkluderande bombning och invasion av Kuba, beslutade USA att inleda en marinkarantän. I ett tal till den amerikanska nationen meddelade president Kennedy att Kuba skulle sättas i en ”marin karantän” tills robotinstallationerna avlägsnats.

Den 22 oktober 1962 förkunnade Kennedy i en TV-sändning att det fanns sovjetiska robotar på Kuba, liksom 42 000 soldater. Den amerikanska nationen häpnade. Som åtgärd mot detta förklarade han att “en strikt karantän” skulle upprättas runt Kuba, och att den skulle träda i kraft den 24 oktober.
“Alla fartyg av något slag på väg mot Kuba, från alla nationer eller hamnar kommer, om de befinns innehålla last av offensiva vapen, att tvingas vända om.”

Ordet “karantän” istället för “blockad” kringgick frågan om en blockad kunde betraktas som en krigshandling.
De amerikanska krigsfartygen intog sina ställningar på morgonen den 24 oktober. Två sovjetiska fartyg närmade sig den amerikanska linjen. Klockan 10.25 rapporterades dessa fartyg ha stannat; klockan 10.30 kom rapporter om att allt som allt sex fartyg hade stannat eller vänt om.

Sovjetunionen valde att undvika konfrontation och USA:s makt till sjöss hade börjat visa resultat utan att ett enda skott hade avlossats.

………………

Kubakrisen innebar att under femton dagar, mellan den 14 till 28 okt. 1962, var det stor oro bland vuxna i världen, men även för alla oss barn, lite i skymundan. 

För åtskilliga år sedan skrev jag ner min egna upplevelse om den här tiden, till mig själv och det som utspelade sig natten mellan den 23/24 oktober. Den har funnits med mig och några gånger uppträtt i form av mardrömmar. Men den här historien vänder till något positivt långt senare, för med facit i hand, väntade något fantastiskt på mig ett år senare. För att tre år senare åter vända nedåt. Livet går sina egna vägar som du kanske får förståelse för långt senare. Det som händer i tillvaron är förutsättningen för alla de små steg som togs genom åren, som sedan tillsammans blev ett jättekliv och något som också kan kallas för existens.

Här är min gamla text och i en perfekt värld skulle den läggas ut natten mellan den 23 och 24 nu i oktober, men jag blev klar precis nu och vi lever inte i en perfekt värld så varför vänta?

”Hej!

Nu ska jag berätta något från barndomen som du vet om men förträngt, nästa glömt bort.

• Kul att träffa dig efter så många år! Det är det här vi fantiserat om fast vi aldrig trodde det skulle hända. Att du som vuxen fick träffa dig själv som barn.

Strunt i det nu, minns du den där hemska natten i oktober 1962. När du var 12 år och alla pratade om Kuba, Sovjet, Amerika, Castro, Chrustjov och Kennedy.

Egentligen brydde du dig inte om det utan det som var mest upprörande i din värld var att Radio Nord hade tvingats lägga ner under sommaren. Forfarande lyssna du på gamla sparade rullband och inspelningarna från Radio Nords topp 20 listor.

Sista gången innan nedläggningen var det Elvis som låg etta med Good luck charm. 

• Vi hade ingen aning om vad som skulle komma året efter? När musiken skulle få en ny mening!

Beatles hade redan spelat in Love me do och innan året var slut skulle du och jag enbart leva för den nya musiken. Ganska exakt om ett år, den 26 oktober 1963 skulle du gå på Pop gala på Kungliga Tennishallen för att se Beatles livs levande. Sedan var våra liv för alltid förändrat.

Som vanligt har jag svårt att hålla mig till en sak …

Det jag egentligen vill berätta om är den där hemska natten då jag hade svårt att somna och inte vågade röra mig ur fläcken utan låg lamslagen kvar och väntade på katastrofen.

Trots att jag då var helt ointresserad av politik och blockaden av Kuba som alla pratade och det skrevs om, gick det inte att undgå att höra att raketer och atombomber riktades åt alla möjliga håll. Ett kärnvapenkrig stod och knackade på dörren. Löpsedlarna skrek ut det och i TV i den enda kanalen talade man inte om något annat. Jag minns inte att vi i kompisgänget pratade om det, men det fanns alla fall i mina tankar. Speciellt när det var dags att lägga sig och sova.

Den 23 oktober 1962, för sextio år sedan, gick jag och lade mig med vetskapen att snart skulle de ryska båtarna nå fram till de amerikanska båtarna som spärrade deras väg. Då skulle det enligt vuxenvärlden smälla! Det fanns till och med en risk att jorden skulle gå under!

• Det var inte så kul att krypa ner i sängen den kvällen, minns du det Lars-Åke?

Vi pratade inte om det i familjen utan det här fick vi hantera själva. Det var omöjligt att somna utan jag låg bara och snurrade runt under täcket.

• Kommer vi, du, jag och alla andra finnas imorgon? Kommer det att göra ont? Vad händer när man dör?

I vanliga fall grävs man ner i jorden och kommer aldrig att vakna.

• Aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig …

Men nu kommer ingen, inget att finnas kvar, hur ska det då bli? Tänk om jag blir ensam kvar, hur ska det då gå tänkte jag? Låg och skruvade mig i sängen och till slut måste jag ha somnat. Plötsligt började det tjuta utanför huset och jag var bergsäker på att det var larmet i skolan som tjöt. Atomkriget är här tänkte jag direkt utan att för den skull kunna röra mig.

Det kan inte ha pågått så lång tid det där ljudet, men för mig var det en evighet. Är allt över?  Jag kunde inte öppna ögonen. Tystnaden skrek ut sin skräck. Var är alla? Varför hör jag inget?  Varken utomhus eller härinne. Kan inte röra mig, varken ben eller armar. Varför? Jag är vaken och är klar i huvudet men kan inte röra mig. Hur länge låg vi, jag, du i det här tillståndet? Har absolut ingen aning!

Det enda jag är säker på är att det blivit ett atomkrig och att jag är nu är lamslagen och orörlig. Inte ens ögonen går att öppna. Det här är var inget kul. Tystnad, tystnad, varmt och svettigt, tystnad i en evighet …

På avstånd hör jag plötsligt ett växande brus. Det blir högre och högre tills jag fattar att någon spolar toaletten. Jag slår upp ögonen utan att jag tänker på det utan det sker reflexmässigt..

• Jag kan slå upp ögonen!

Jag rör försiktigt på benen. 

• Jag kan röra benen!

Jag rör armarna.

• Jag kan röra armarna!

Det lyser en strimma ljus utanför min stängda dörr. Någon rör sig försiktigt i hallen. Sedan minns jag ingenting mer förrän mamma står ovanför sängen och ruskar lite lätt på mig. Upp och hoppa, dags att vakna. En vidrig natt är över och jag går upp utan att säga något.

I skolan får jag höra att en brandbil kört förbi vårat hus under natten med sirenerna på. Det var sirenerna som tjöt och som jag misstagit mig på. KRIGSTJUTET! 

Senare fick vi veta att ryssarna vänt sina båtar och att atomkriget inte startade. Det hade varit nära. Men för dig, mig och oss hade det under den här natten startat! Hur har du kunnat glömma det Lars-Åke? 

• Kubakrisen! Atomkrigen! Din första kris hösten sextiotvå!”

Uppföljande bonus som visar att det kom bättre dagar:

1963 kom musiken på allvar in i mitt liv, nu var det ingen lek utan blodigt allvar och resten av sextiotalet såg jag de flesta band som spelade i Sthlm med mina två musikintresserade vänner.

Vi pantade flaskor på systemet, tog enkla ströjobb för att ha råd med inträden. När vi blev äldre såg vi till att finnas i närheten spelställena i god tid och bandens roadies för att få hjälpa till med att bära in högtalarna och andra prylar. Efteråt fick vi alltid gratisplåtar, på någon undanskymd plats, till konserterna.

Berättar jag om det nu så har folk svårt att tro det är sant. I slutet av sextiotalet började vi även sälja de s.k.”picklådorna”, varje gång vi skulle ut på galej. Det innebar att vi alltid kom hem stadd i kassan. Mer pengar i plånboken efteråt än när vi gick ut på kvällen. Vardagsekonomin blomstrade till musikens fromma och inköpen av vinyl växte.

Det började på allvar med Beatles i oktober 63 och på den vägen fortsatte det. Ska inte droppa bandnamn jag har sett genom åren men jag hade lyckan att älska musik och samtidigt vara ung när alla dessa sextiotalsband var nya och kom till Sverige för första gången för att spela. 

Mitt musikintresse startade på allvar den 26 oktober 1963 på Kungliga Tennishallen när jag såg Beatles live. De här låtarna spelades de den här konserten:

• ‘Roll Over Beethoven’
• ‘Please Please Me’
• ‘I Saw Her Standing There’
• ‘From Me To You’
• ‘A Taste Of Honey’
• ‘Boys’
• ‘She Loves You’
• ‘Twist And Shout’
• ‘Long Tall Sally’

Det lustiga i sammanhanget var att vi gick på den här konserten för att i första hand få se Joe Dee och på köpet fick vi förbandet Beatles. Musiken blev efter den här kvällen något att ta på blodigt allvar och har fortsatt så genom åren. 

I början av 1966 fick jag det smeknamn som fortfarande följer mig 56 år senare. När Lee Kings fick en dunderhit i Sverige med låten ”L.O.D. (Love on Delivery)” då började kompisarna på Morgongården i Skönstaholm att kalla mig för LåN. De ändrade texten i L.O.D. och började i stället sjunga : ”I got LåN – Lars Åke Nordin …”

Men det hände mer omtumlande saker under året 1966. Den 4 maj, samma dag som min fru Lena fyllde 10 år, blev jag påkörd på Örbyleden av en svart Folka utanför Skönstaholm och bröt bägge benen och fick en del andra skador. Blev hastigt och olustigt rullstolsbunden och sjukskriven i över 1,5 år.

Åter till Kubakrisen. Vad vill jag komma fram till? Jo, trots denna ångestnatt den 24 okt.1962 så skymtade det något underbart runt hörnet utan att jag kunde veta det. Ett år och två dagar senare skulle jag och mina vänner se Joey Dee på Kungliga Tennishallen och på köpet fick vi, som sagt, förbandet The Beatles. Sedan blev ingenting sig riktigt likt, trots att jag bara var tretton år fick mitt liv en helt annan inriktning och betydelse. Musiken på sextiotalet tog helt över mitt liv.

Det finns så mycket mer att säga av det jag nu berört, speciellt mina två förlorade år efter bilolyckan, men det får jag ta en annan gång.

Däremot vill jag uppmana alla att i möjligast mån försöka att se positivt på framtiden för det kommer att komma bättre dagar. 

• Det måste göra det och det måste vi alla tro på!

I veckan såg vi en musikdokumentär om Ennio Morricone (Ennio: The Maestro) som handlade om hans musikaliska karriär och var en resa genom några av filmhistoriens milstolpar. Han låg bland annat bakom musiken till de så kallade spagettiwestern filmerna som inleddes med ”För en handfull dollar”.

Hade förmånen att få se Morricone dirigera sin musik på Globen den 28 november 2016. En nästan andlig upplevelse och inte nog med det! I den stora kören sjöng den gamla Bergsundsskoleleven Nora. Vilket höjde intrycket ytterligare ett snäpp. 

Dokumentären berörde mig mer än jag var beredd på, eller rättare sagt musiken och den tog mig tillbaka till nattbion på sextiotalet som startade klockan 23:00 på Rigoletto (Kungsgatan), där vi såg alla spagettiwestern filmerna som kom. Sedan åkte vi tillbaka hem till Sköndal med tricken och buss 182 efter midnatt för att spela hockeyspelsturneringar långt in på morgonkulan. Men först stannade vi vid korvmojen i Hökarängen för att köpa med oss hamburgare och pomme. Det här var långt innan hamburgerrestaurangerna intog landet och gjorde maten till en nationalrätt.

Dagen efter var vi tvungna att se om den klassiska filmen Cinema Paradiso, här på Fårö, (Morricone skrev givetvis filmmusiken till filmen) och blev helt tagna av upplevelsen. Det gjorde gott i själen i dessa ororliga tider.

• Nu väntar vi alla på bättre dagar …

Eller som Janne skrev till mig igår om sin låt :

”Lyssna, det här är inte en gammal mans nostalgitripp om att det var bättre förr. Däremot en sång om hopp och att inte ge upp sina drömmar. ”Bättre dagar” vänder sig mer till en yngre generation än till de som hellre ser bakåt över axeln. Det är alltid mörkast innan de första ljusstrålarna. Lugn, det kommer bättre dagar.”