27. Bortom rätt och fel

En hyllningskrönika till min mamma Elsa, men även till de osynliga supportrarna, som skrevs för snart tjugo år sedan.

Nu ha berättelsen fått lite smärre ändringar jämfört med den ursprungliga texten, men budskapet är detsamma!

Hösten 2002 var tung. Mycket har förträngts, men eftersom jag har förmågan att skriva av mig det som är jobbigt för att få det ur mitt system så upptäckte jag för ett par år sedan att även denna tidpunkt i mitt liv fanns på pränt. Jo, jag visste att texten fanns men innehållet var lite diffust med tanke på omständigheterna. Inte minns jag att Elsa bröt höftleden i början på juli 2002. Men här fick jag allt i klartext så då stämmer det säkert.

Det här visar också hur svårt det kan vara att skilja på privatliv och arbetsliv för under tiden det här pågick måste arbetet på Bergsundsskolan fortfarande skötas. Det gick inte att ta ledigt för att vara tillsammans med mamma så mycket som jag önskade. Den dagliga verksamheten måste fortfarande utföras på Långholmsgatan trots allt det där andra som sker utanför i det så kallade ”livet”.

Jag var glad över att ha hittat krönikan som skrevs för lite mindre än 20 år och sedan och publicerades på Svenska Fans portal, för den är fortfarande allmängiltig men på samma gång väldigt personlig. 

Givetvis spelar Hammarby en stor roll även under den här perioden. Klubben har haft en förmåga att göra det sedan jag var nio år. Det finns säkert mer att säga men jag stannar där och lägger upp ett foto på mamma från 1948 när hon just har fått en anställning som sköterskebiträde på S:t Görans sjukhus, sedan går jag direkt på texten i min krönika från 2002 …

”Natten mellan den 23 och 24 augusti 2002 kämpade min inre röst med en väldigt svår samvetsfråga. Skulle jag eller skulle jag inte resa ner till Malmö? Men vi kanske ska ta det från början. 

Det här handlar om en mor och son relation med Hammarby inslag. Folk som inte gillar sentimentalt dravel vänligen ombedes sluta läsa här. Ni andra får ursäkta om denna text går lite över gränsen för vad som är brukligt här på Svenska Fans, men jag måste skriva av mig för att gå vidare. Ser på denna krönika som ett tidsdokument över vad som hände mig under den här perioden i livet, samtidigt som jag hade förmånen att följa Hammarby fotboll på nära håll. 

Grabbarna Boll, eller med andra ord mina vänner, på den sk. ”Bänken”, som alltid finns runt omkring Hammarbys träningar på Årsta IP visste vad jag gick igenom under den här tiden.

De höll sig uppdaterade om utvecklingen och gav mig utrymme för andra samtal än fotboll. Under den här perioden behövde jag på grund av dessa skäl Hammarbys träningar mer än någonsin. Även en del spelare kände till vad jag gick igenom. Ni vet vilka ni är och det räcker med det.

I mitten av augusti fick vi ett samtal ifrån det demensboende min mamma bodde på. Det var inte mycket tid kvar nu meddelades det kort. Elsa var enligt expertisen i livets slutskede. Hon kan gå bort när som helst. Det var egentligen inget att höja på ögonbrynen över, eftersom hon blivit sämre för var dag som gått sedan hon trillade och bröt höftleden i början på juli. Det var bara att bita ihop och inse faktum. Varje människa har sin utmätta tid och 79 år är väl en ganska aktningsvärd ålder även i dessa dagar. Hennes demens hade inte gått så långt ännu för hon hade fortfarande varit kontaktbar under ljusa stunder fram tills jag fick detta telefonsamtal från Edö i Farsta Strand där hon bodde. 

Anledningen till att jag bestämt mig för att skriva om det här på Svenska Fans är att jag vill se det som en hyllning till alla de osynliga supportrarna runt om i vårat avlånga land. Då menar jag inte de aktiva supportrarna som går på matcher och följer laget genom att läsa varje ord och stavelse som tidningar skriver, eller vad som sägs på tv och även läser på varje hemsida om laget i sitt hjärta på Internet. 

Nej, min mamma tillhörde den supporterkategori som följde laget lite lagom genom tidningar, tv och radio för min skull. Inte för sin egen skull och absolut inte för Hammarbys bästa. I alla fall inte till att börja med. Ni vet nog vad jag menar med dessa mödrar, syskon, flickvänner och på senare tid även pappor, som märkt att om det går det bra för den speciella klubben då mår även den närstående person som följer laget intensivt också bra. 

Det blir roligare att umgås mellan matcherna, det blir trevligare på alla sätt och vis. Till skillnad för om det går dåligt för laget. Då blir det mindre kul på hemmaplan. Den älskade sonen, dottern eller mannen blir snarstucken, vresig och kanske till och med lite deprimerad. Därför anser jag att det finns en gigantisk supporterrörelse i det tysta som följer olika svenska lags matcher för att snabbt få veta i vilket tillstånd deras älskade barn, man eller kvinna kommer att vara i efter matcherna.

Sedan kan det gå som för min mamma. Intresset växer och hon håller inte bara på Bajen för min skull längre, utan rätt var det är har Hammarby fått ännu en supporter, fast på lite avstånd, utan att egentligen veta riktigt hur det gick till. Här kan vi verkligen tala om ”den tysta supportergruppen” som skriker ljudlöst ut sin glädje när det går bra i sina ensamma folkhem. Utan att för den skull sakna det gemensamma lyckliga kollektivet. Min mamma såg bara en allsvensk fotbollsmatch med Hammarby på plats i sitt liv. Det var när jag åkte upp med henne till sina hemtrakter i Norrland och Kramfors. Se fotot nedan från den sommaren.

Det var 1977, närmare bestämt söndagen den 3 juli och Bajen skulle spela borta mot IFK Sundsvall. Jag fick med mig mamma, moster Edith och moster Anna på matchen. Här är de tillsammans i publiken precis innan andra halvlek ska börja.

Vi vann bortamatchen mot Sundsvall med 1–0, vilket betyder att min mamma aldrig har sett en Bajentorsk. Vilket torde vara unikt. Hon delade den ”lyckan” med min dotter, eftersom hon heller aldrig sett en Bajenförlust. Men eftersom min dotter bara var tolv år 2002 så talar tiden emot henne. I Hammarby spelade Gunnar Wilhelmsson, Dennerby, Tom Åhlund, Johan Hult, Klasse, Janne Svensson, Micke Andersson, Matte Werner, Kenta, Janne Sjöström, Billy och Björn Hedenström. Janne Sjöström gjorde det avgörande målet i slutminuten och livet lekte. 

För övrigt var det den sista sommarsemestern vi gjorde tillsammans eftersom jag började jobba på kollo året efter och blev kvar på Bergängen, Barnens Ö tolv somrar i rad. Sedan blev det egen familj. 

Ni förstår nog alla vad jag är ute efter eftersom samtliga inbitna fotbollssupportrar har eller har haft familjer att dela glädjen och sorgen med efter en match, (eller efter en säsong) och nog kan känna igen sig. Allt enligt devisen, mår mitt barn/man/kvinna/släkting bra, då mår jag också djäkligt bra. 

Det sista samtalet jag hade med min mamma var lite märkligt. För på slutet hade hon börjat matvägra. Hon ville inte ens ha något att dricka, därför fick vi fukta hennes läppar med vatten med en tops och trycka till lite mot läpparna så att vatten droppade ner i strupen. Dessutom var hon i slutet bara kontaktbar under några få minuter. Men den här sista gången, onsdag den 21 augusti, var hon vaken och skärpt i huvudet i över en och en halv timme. Vi pratade om både det ena och det andra, men även om Hammarby. Ja, jag menar jag pratade och mamma stönade sina svar. För det är svårt för en tandlös gumma att uttala ord och därför blev det som det blev. Men stönandet tyckte jag var ovanligt klart och lättförstått.

Hammarby hade i helgen slagit Kalmar med 3–1 och självklart berättade jag om det och jag såg att hennes ögon fick en lite piggare blick, trots att hon inte kommenterade detta med något stön. Vi har en lite lucka, på tre pinnar, ner till kvalstrecket, men i helgen spelar vi en svår match mot Malmö, fortsatte jag. Laget som just nu leder allsvenskan. Jag ska flyga ner och se matchen. Till min förvåning gick hon till och med på att äta lite mat, så det var bara att mata henne. Vilket gladde mig oerhört. 

Kommer ni ihåg vädret vid den här tiden? Det var tropisk sommar i Sverige och jag riktade en liten fläkt vi införskaffat, mot hennes ansikte och baddade pannan med ljummet vatten med jämna mellanrum. När det blev dags att gå berättade jag det för henne, men hon vägrade släppa taget i min hand. Då fick jag säga att: 

• Om jag klappar dig på kinden kan du kanske försöka sova lite och när du somnat kilar jag i väg. 

Men varje gång jag försökte smyga ut öppnade hon ögonen och den tredje gången rann det tårar längs hennes kind och ner på min hand. Det skar sig i hjärtat men till slut var jag tvungen att dra i väg ändå. Jag var i alla fall glad över att hon verkade så pigg och att hon gått med på att käka lite. Då kanske det ändå finns lite hopp om livet!
Det var sista gången jag såg henne vid liv, men det fattade jag inte då. Det var troligtvis bara hon som förstod …

Dagen efter bestämde jag mig för att åka till Hammarbys träning (som jag alltid gör på torsdagarna) och låta syrran ta dagens besök, eftersom det inte verkade vara lika akut längre. Jag åker upp till Edö på fredag i stället och flyger ner till Malmö på lördag. Så var det tänkt och så fick det bli. 

Natten mellan torsdag och fredag ringde syrran och berättade att mamma gått bort, farit hädan, tagit ner skylten, kilat om hörnet, tagit steget över till andra sidan. Kort och gott, mamma var död och mitt i sorgen smyger sig förebråelsen. Varför i he…te åkte jag inte upp på torsdagen? Men det slog jag bort ganska snabbt. Vi hade haft vårt avsked i onsdags då jag blev lurad av hennes plötsliga skärpa. Tydligen är det allmänt känt att detta brukar ske. Det är som en glödlampa som lyser upp och glimtar till innan den slocknar helt. 

På fredags förmiddagen åkte vi upp för att ta ett värdigt farväl innan hon skulle tas omhand och föras bort till Farsta Sjukhus kylrum. Usch vad kallt det blev inuti mig av att tänka på detta och samtidigt titta på ett skal utan själ. Mitt i denna lilla ceremoni ringer mobilen och jag går ut på balkongen och svarar. Det är Kefa, han ringer från Hammarbys kansli, för att fråga om hur det blir med resan till Malmö imorgon. Jag hade förvarnat honom om att jag kanske inte kunde följa med ner på grund av min mammas belägenhet och nu undrade han om jag kunde lämna besked. 

Jag berättade kort om läget och var jag befann mig. Han beklagade sorgen och ursäktade sitt samtal. Det gör ingenting, det är lugnt svarade jag lite frånvarande. Sedan tittade jag ut över sjön Magelungen och bestämmer mig ganska omgående. Jag behöver nog den här resan väldigt mycket just nu:

– Jag åker med! 

Men trots dessa bestämda ord, tvivlade jag in i det sista på om det var rätt eller fel att åka. Konventionerna pekade mot att det var fel, men hjärtat skrek rakt ut att det var rätt. För att göra en lång historia kort så tog jag flyget ner till Malmö med samma plan som Hammarbys spelare.

Heta vindar mötte oss i Malmö. Det kändes som vi landade på någon tropisk plats utomlands. Spelarna åkte i väg med sin buss för att ladda inför fajten. Vi andra, ett litet gäng Bajensupportrar, delade upp oss i tre taxibilar och åkte in till Malmö centrum. Vi satte oss på en uteservering och började genast munhuggas med några Malmösupportrar, men på ett positivt sätt med glimten i ögat och med ömsesidig respekt. Malmö var ett topplag och vi sladdade i tabellen. Det om något talade för Bajen denna eftermiddag. 

Ni vet nog hur det gick. Matchen slutade 1–1 och Pablo gjorde ett konstmål som jag nog tycker, så här efter säsongen, är snäppet snyggare än Kennedys drömmål uppe i Sundsvall. Max von Schlebrügge fick sitt allsvenska genombrott efter att fullständigt ha plockat ner skyttekungen Peter Ijeh och han gjorde det så till den milda grad att Ijeh tappade fattningen och det hela slutade med en utvisning för hans del. 

Sedan följde några veckor i dimma där Långholmsgatan 24 var min fasta trygga punkt mellan allt det andra arbete för att ordna inför begravningen, sköta dödsboet och annat som följer i fotspåren. Det var faktiskt på jobbet jag kunde hitta enskilda platser för att gå undan och sörja lite då och då. Bland annat på vinden, ute på altan på sexan, eller längst ner på bottenvåningen i det sk. skräprummet. 

Nu avslutar jag denna lilla hyllning till kvinnan som inte hade det allt för lätt i livet, hon som var en av alla osynliga supportrar men samtidigt även min mamma, med en brilliant text skriven av Dick Hansson och Lorne de Wolfe, som jag också läste på hennes begravning: 

”Utanför tullarna på andra sidan 

när allting lugnat sig

Där finns en plats 

där finns en stund att vila 

väntande på dig 

Utanför tullarna på andra sidan 

där råder stilla tid 

Där alla livets trådar går ihop 

och evighet tar vid 

Innanför tullarna är natten het 

och dagen allt för kort 

Innanför tullarna är som du vet 

liv av annan sort 

Utanför tullarna på andra sidan 

där ska vi mötas sen 

När alla sångerna har tonat ut 

då träffas vi igen”

Sedan följer en text som jag tycker knyter ihop alltingen på ett fint sätt …

”När möjligheterna tycks avta, tilltar ofta hopplösheten. Det är därför det är så viktigt att inte ge upp hoppet när det känns som livet krymper. Hoppet är livets hjärta. Utan den falnar den eld inom oss som håller oss igång. 

Om vi tycker oss ha hamnat i en väldig ödemark, är det bästa vi kan göra att omge oss med andra som åtar sig att vara hoppfulla åt oss tills vi återigen kan hämta kraft ur våra egna reserver av tillförsikt”. 
_{//Sue Patton Thoele).} 

Jag är inte säker på att mitt supporterengagemang varit så stor utan din uppbackning mamma. Det var faktiskt du som fick min moster, tillika din syster, att 1969 sticka en grönvit halsduk och grönvit mössa till mig, som jag hade på mig på alla Hammarbys hemma- och bortamatcher. För på den tiden existerade det inte någon souvenirkultur i Sverige, men den skulle komma senare som vi alla vet. Det var även moster Anna som tog med mig på min första fotbollsmatch mellan Hammarby – Örgryte, fredag den 12 juni 1959, för 63 år sedan (torsk med 1–3). Det skulle komma att prägla mig i resten av mitt liv! Men det visste jag inte då av naturliga skäl.

Jag vill med dessa rader tacka alla tusentals osynliga supportrar för Ert engagemang i era anhörigas lagkänslor. Ni håller ställningarna trots att ni nästan aldrig finns på plats på arenan. Hur skulle det ha gått i ungdomen utan er uppbackning med pengar till bortaresorna och annat? 

Det finns en plats bortom rätt och fel, vi ses där …