25. Funderingar i midsommartid

Det senaste åren som pensionär har betytt mycket för mig, bl.a. på grund av den utökad kontakten med många gamla Bergsundsskolebarn/ ungdomar. Det såg jag inte komma!

Till att börja med så känns det lite overkligt att det redan hunnit gå ett år sedan förra midsommarafton. Då gjorde jag min sista arbetsdag i en barngrupp här på Fårö. Det var torsdagen före midsommarafton den 24 juni 2021, då pandemin fortfarande var ett diffust, men bortträngt orosmoln.

Nu är det dags för ännu ett sommarlov, det elfte i ordningen för 2005: orna och då tar jag även med tiden i förskoleklassen på Balder. Det känns som det är dags att skriva något till er alla. 

Nu har ni avslutat första ring och mitt första råd är att försök koppla bort skolan och njut av ledigheten och ha roligt. Tids nog kommer tankarna upp på nästa läsår. Sedan är det ett år kvar till ert sista sommarlov inleds och andra ring läggs till handlingarna. Vips börjar sedan tredje ring och innan ni vet ordet av är det dags för det omtalade och mytomspunna  studentutspringet. 

Nu går jag kanske lite fort fram för det kommer hända så mycket annat fint och roligt fram till dess. Men givetvis lite tråkiga saker också, men det är övergående. Det jag vill komma fram till är att jag har glatt mig åt att ha fått möjlighet att träffa så många av er under året som gått sedan ni slutade nian.

• Tack för det!

Det har hänt så mycket positivt det senaste året och då tänker jag speciellt på kontakten med många gamla skolbarn, som ni också kan se i bildkollaget. Året har innehållit några fina möten och samtal, både i större och mindre grupper, som jag är stolt över att ha fått möjlighet att vara en del av.

Dessutom räcker det första kollaget inte till för att få med alla möten under de senaste året utan det har varit ytterligare ett stort antal träffar med barn, ungdomar och numera vuxna i Hornstull, på Fårö eller till och med på Söderstadion. Några var längre fikastunder och andra var snabba spontana möten. Men alla med det gemensamma att de någon gång under mina 42 år på Långholmsgatan 24 var barn, som jag hade glädjen av att få vara tillsammans med under ett antal uppväxt år.

Sedan vi flyttade till Fårö, för fem år sedan, har jag både funderat och skrivet mycket om mina fyrtiotvå år i arbetet med barn på Långholmsgatan 24. Det är kanske det som man gör på ålderns höst? Jag har fått glädjen och möjligheten att även berätta om och återge dessa tankar tillsammans med många av er. Många minnen har vi delat med varandra och ni har också berättat om er själva. Det liv ni lever nu och vad ni tycker om och vad ni ogillar.

Har tackat er för att ni finns och funnits och slösat med beröm så fort tillfälle gavs. Det mår vi alla bara bra av. Har också behandlat alla er som potentiell vinnare och utgått ifrån att ni alla kommer bli framgångsrika. Eller med andra ord som någon vis skrev: ”inte sett er som flaskor som ska fyllas utan som ljus som måste tändas”.

Förra året formulerade jag några tankar veckan innan er skolavslutning som jag tycker passar att ta med här:
”Nu är det dags att avsluta en nioårig skolgång. Något som kommer att prägla resten av era liv. Snart är grundskolan ett minne blott! Personligen tror jag att det är i förskolan och lågstadiet som ni är mest mottagliga för vuxeninfluenser, både positiva men också de negativa. Då är det viktigt att tillhandahålla de positiva.

Sedan kom den, i mitt tycke, underbara mellanstadieperioden. Tiden då de mer djupa livsfrågorna kan komma upp till diskussion. Där det både ges och tas i samtalen och så slutar grundskoletiden med högstadiet då finjusteras allt ni fått med er och nya influenser och kunskaper kommer snett bakifrån, men även stora frågor, funderingar om vem man är och oro för vart världen är på väg. Tyvärr kommer även betygsstressen som ett brev på posten.

Ovissheten är en diffus och osynlig sjukdom, nog så svår att bära på under tiden den pågår. Att själen mår bra är av största vikt, trots att den ingenting väger, men vid stress och oro kan den kännas nog så tung att bära på trots att den helt saknar någon vikt. Men är ändå av största vikt!

Allt det positiva ni bär på omvandlas till egna iakttagelser, funderingar och personliga åsikter som ni förhoppningsvis också vågar stå för. Ni är nu redo för att ta nästa steg in i vuxenlivet. Gymnasietiden vilket kommer innebära möten med nya betydelsefulla vänner som ni ännu inte lärt känna. De finns därute och väntar också nervöst på att få träffa er i höst. Det är fantastiskt att få möjlighet att utöka vänkretsen och samtidigt få behålla alla de gamla kompisarna.

Livet kommer inte alltid vara en dans på rosor, alla hamnar vi någon gång i svårigheter. När det sker, ge inte upp utan fortsätt att söka och håll ut, trots att det kanske kan kännas tungt och mörkt. Stäva framåt och när du minst anar det finner du tillslut ljusknappen.

Därför är det så viktigt att inte ge upp hoppet när det känns svårt. Hoppet är livets hjärta. Utan den falnar den eld inom oss som håller oss igång. Det bästa vi kan göra då är att omge oss med andra som åtar sig att vara hoppfulla tills vi återigen kan hämta kraft ur våra egna reserver av tillförsikt.

Det är också viktigt att hålla våra minnen vid liv. För minnen lever utanför tiden, dessa har ingen början eller slut och är så viktigt för vår fortsatta resa in i framtiden. Tänk på att även småsaker kan vara viktiga, för de kan plockas upp vid behov och visa sig betydelsefulla långt efteråt”.

Inser nu att det fanns så mycket under ytan, när det grävdes i tider som flytt? Jag är glad om jag har öppna dörren, lite på glänt, till er barndom samtidigt som jag har påmints om min egen. Kanske i sista minuten! För nu är ni alla ungdomar och befinner er i mellanrummet till vuxen livet och bakom hörnet väntar världen, nog så spännande. Med mycket glädje och ibland lite sorg.

Jag har tack vare kontakten med er tagit tag i egna funderingar över min egen skolgång och hur mina lärare var. Speciellt min klassföreståndare på mellanstadiet, Gunnel Jonsson, som ofta ryckte tag i öronsnibben och lyfte upp mig så jag stod på tå och ljudlöst skrek av smärta. Resultatet blev en värkande blodröd öronsnibb. Varför?

Men på äldre dar insett att hon inte var unik. Det var så lärare arbetade på den tiden och fast det inte var tillåtet var det hennes metod för att upprätthålla ordningen i klassen. Kan inte minnas att jag tyckte det var något konstigt i hennes behandling av mig. Jag hade dessutom diagnosen MIB (myror i brallorna) och var ständigt på väg någonstans i klassrummet. Så jag kan inte ha varit lätt att ha att göra med!

Gunnel bodde också i Sköndal så efter att jag sluta på mellanstadiet träffade jag henne med ojämna mellanrum och började, märkligt nog, faktiskt gilla henne. Hon ställde frågor, var intresserad och brydde sig på allvar om hur det gick för mig. Speciellt när jag satt i rullstolen med brutna ben i gips efter bilolyckan 1966. Trots vår historik och hennes hårdhänta behandling av mig var det trevligt att prata med henne.

Långt senare fick jag höra att hon fortsatt att arbeta på Sköndalsskolan, även efter hennes pensionering. Med tiden började hon bli smått dement och komma en gång klädd endast i en underkjol till skolan på vintern. Fick också höra några historier om hur hon fick det svårare att upprätthålla ordningen i klassrummet. Dessa berättelserna om Gunnel gjorde förvånansvärt ont i mig. Många undrar nog varför jag brydde mig eftersom hon tillfogade mig så mycket smärta. Men det var en annan tid då och hon gjorde det på sitt sätt, troligtvis med mitt bästa för ögonen och nu är sedan länge förlåtet.

Jag jämför mitt eget lyckliga avslut och kontakten med barnen på Bergsundsskolan och hennes olyckliga (tror att vi arbetade ungefär lika många år med barn). Då är jag tacksam över att ha fått arbetat under en tidsperiod där vi respekterade barnen fullt ut. Vi diskutera oss fram till gemensamma lösningar med kollegor, men även tillsammans med er barn och fick se er växa framför våra ögon. Så var det inte på 60: talet.

Det kan också sägas. Fotografering har under alla år varit ett utmärkt pedagogiskt verktyg för mig, som underlättade att skapa förtroendefulla samtal på olika sätt. I skolan, på fritids och på kollo.
D.v.s. när de 36 bilderna i filmrullen tillslut var framkallade, för på sjuttio åttio och nittiotalet tog det längre tid innan fotona kunde beskådas. Det är inte som nu när bilderna kan ses omedelbart efter att de tagits med mobilen. Är man inte nöjd raderas de och sedan är det bara att ta det nya.

Inser att jag de sista åren slarvade med bildsamtalen på grund av den otroliga mängd med foton jag hade tillgång till. Överflöd är inte alltid så bra! Den insikten är er förtjänst eftersom den återupptagna kontakten de senaste två åren gjorde att jag gick igenom mina gamla hårdiskar och USB-minnen grundligt. Så många guldkorn jag har hittat från de olika verksamheterna.

Avslutningsord i sommarnatten:
Tyck om er själva! När du bryr dig om och respekterar dig själv då kommer även andra att tycka du är speciell och värd aktning. 

Följ inte den stig som leder någonstans utan gör istället en ny stig som lämnar spår efter sig.

Avslutar min vana troget med en spellista inför sommaren:

Tack alla vänner! Vi ses och ha en härlig sommar!