22. Så frön och låt de gro

Då är det dags för en liten funderingar igen. Tankar som dyker upp från ingenstans under resans gång och som bara finns där för att nedtecknas. Funderade över de länkar som ledde fram till Bergsundsskolan och avslutningen på Oden. Det började redan tidigt sjuttiotal …

Några gånger i livet händer det att jag stannar upp och tänker efter varför det blev som det blev och med ålderns rätt ser jag än en gång tillbaka. Det händer inte allt för ofta, men när det sker så kan en till synes obetydlig situation från förr komma att ses i ett annat förklarande ljus.

Det finns alltid ögonblick, händelser som är eller kommer bli livsavgörande. Det ser vi först när vi får distans och tittar tillbaka på våra liv med facit i hand. Vi vet inte om det just när det sker, utan det står klart för var och en långt senare. Varför arbetar jag här? Hur kommer det sig att jag bor där jag bor? När träffade jag min partner? Hur blev jag den jag blivit. Helt enkelt när gjorde jag mina olika livsavgörande viktiga val och på vilken grund. Ibland har vi själva fattat ett beslut som förändrar vår framtid, ibland ramlar det självklart bara över oss och vi följer roat eller oroat med.

Börjar med ett foto från tidigt sjuttiotalet. Jag fann det i en av min mammas veckotidningar hemma i Sköndal, troligtvis Året Runt eller Veckorevyn. Det är ett reklamfoto för Semper. Fråga mig inte varför jag klippte ut bilden och sedan vek ihop fotot och stoppade det i min plånbok, men det gjorde jag.

På den tiden arbetade jag forfarande på Turistcentralen vid Kungsbron och hade ännu inte funderat över att börja arbeta med barn. Däremot brukade jag ta upp bilden och ägna den några minuter för att titta på ungarna och deras minspel. Blev fascinerad av att titta på fotot och använde den oftast när jag behövde bli på bättre humör.

I min efterkonstruktion är den här bilden en av två bidragande orsaker till mitt slutgiltiga beslut att byta jobb hösten 1974. Hade inte sett fotot på över fyrtio år och blev glatt överraskad när jag hittade bilden i september 2020 i en gammal plånbok.
Barnen på fotot borde nu vara i femtioårsåldern.

• Undrar vad det blivit av dem?

Den andra pusselbiten inträffade i Sköndal också i början av sjuttiotalet och inspirerade mig över tid, för att när tiden var mogen fatta ett eget avgörande beslut. Till skillnad mot när jag blev påkörd i Skönstaholm 4 maj 1966 så var den bilolyckan inget jag kunde påverka själv. Trots detta har alla dessa berättelser haft stor inverkan på mitt forsatta liv.

Tidpunkten för piltavlan som jag döpt episoden till är lite diffus, men jag vill få det till våren 1973. En period då jag var allmänt missnöjd med livet utan att riktigt veta varför. Idén planterades just då, men sedan tog det 1,5 år att gå från tanke till handling. Det här är historien om då ännu ett frö såddes som sedan tillslut fick mig att byta jobb från resebyråbranschen till att arbete med barn. Utan den händelsen hade jag antagligen aldrig hamnat på Långholmsgatan eller träffat 40 olika barngrupper genom åren och det här kontot hade garanterat aldrig funnits.

Det gäller troligtvis även för bilolyckan jag råkade ut för när jag var 15 år. Den vet jag ännu inte riktigt hur jag ska närma mig trots att det snart gått 56 år sedan katastrofen var ett faktum och jag blev rullstolsbunden under lång tid med två brutna ben. Har haft lite stolpar i huvudet, men inga klara minnesbilder. Däremot vet jag hur min livstil var de kommande två åren efter olycka och det är inget jag är stolt över. Då är det enklare att berätta om piltavlan som kom att få stor betydelse för mitt livsval.

”Tidigt sjuttiotal, skulle tro att året var 1973 någon gång på våren, går jag och min vän Tommy utanför mitt barndomshem på Mandelbrödsvägen i Sköndal. Vi slöpratar om ditt och datt. Det är vår och värmen kommer snett bakifrån och smeker våra kinder.

Jag har hunnit med att avverka mitt första jobb på resebyrån Trivselresor (Sibyllegatan). Varit delaktig bland de som startade sången på Söderstadion hösten 1970. Tagit tjänstledigt för att göra lumpen på F21 i Luleå i tre månader innan jag fick förflyttning till Barkarby. Dessutom har jag även hunnit med att få frisedel från Barkarby och nytt jobb på Turistcentralen, som låg i ett av tornen (som inte finns kvar) vid Kungsbron. Men trots allt detta är jag inte riktigt nöjd med tillvaron. Något känns i grunden fel men jag kan inte riktig sätta fingret på det.
Det här var en inledning på snabbspolning för att snabbt komma fram till stunden då ett livsavgörande beslut sakta började växa fram inom mig.

Som sagt strosar vi fram på min barndomsgata när jag i ögonvrån får syn på lilla rödhårs Johnny högt uppe på kullen. Han kommer att bli svensk juniormästare i spjutkastning när han växt till sig.
Ser det inte men vet intuitivt att han följer oss intresserat med blicken. I samma stund som vi går framåt på trottoaren i höjd med en liten sidogatan, som leder mot Konsumkajen, får jag syn på en kasserad piltavla som ligger synligt slängd i buskarna.
Jag får en omedelbar ingivelser och säger följande till Tommy.

• Titta inte nu men där uppe står rödhårs Johnny och kollar in oss. Här nere i buskarna ligger en gammal piltavla! Ska vi slå vad på en sak?

Vad gäller det?

• Jo, jag är säker på att jag lyckas få Johnny att sätt piltavla på sitt huvud utan att säga någonting till honom, be honom eller tvinga honom till det. Tre bärs till mig om jag lyckas. Tre till dig om jag misslyckas!.

Taget säger Tommy utan att blinka!

Då är det dags att sätta min plan i verket. Först säger jag åt Tommy att stanna kvar där han står. Sedan går jag utstuderat långsamt fram mot piltavla i buskarna. Tar upp den och håller den framför mig mot solljuset.
Tittar på piltavlan noggrant och utstuderat och pang, plötsligt slår jag höger knytnäve rakt in in mot bullseye i mitten av tavlan. Näven går rakt igenom och bildar ett trasigt osymmetriskt hål i piltavla. Tommy tittar fundersamt på mig när jag justerar hålet så det blir lite större för att passa mitt syfte. Detsamma gör givetvis rödhårs Johnny, jag vet att han också tittar utan att jag behöver fästa blicken mot honom däruppe på kullen. Jag bara vet!

Det är bara att fortsätta planen och genomföra fas två. Nu har piltavla ett godtagbart hål i mitten och då är det bara för mig att sätta den på huvudet som en mexikansk sombrero och gå fram och tillbaka på trottoaren, som nu blivit min catwalk, framför Tommys glatt flinande min. När jag passerar Tommy den tredje gången säger jag viskande att nu lägger jag ner piltavla på trottoaren och när det är gjort ska vi gå vidare mot Konsumkajen lite längre ner på avtagsvägen utan att låtsas om Johnny. Sagt och gjort! När vi kommer till hörnet av Konsumhuset så stannar jag upp och tar tag i Tommys axel och väser att vi försiktigt och tyst skall smyga fram och titta bakom husknuten för att se vad som händer.

Följande scen utspelar sig. Johnny rusar snabbt ner för kullen, med målmedvetna steg, i riktning mot piltavla. Utan att blinka tar han sedan upp den och sätter den på sitt eget huvud. Hans huvud är lite för litet så tavlan hasade ner över ögonen på honom, men det verkade inte göra något utan han fortsatte stolt spatsera i motsatt riktning och sakta försvinna bort i horisonten som om det vore avslutningen av en gammal svartvit Chaplin film. Nöjt säger jag bara till Tommy.

• Du är skyldig mig tre bärs!”

Det var embryot till ett beslut som våren 1974 kom att förändra hela mitt liv. Det var just i denna stund som beslutet om att byta yrkesbana sakta började gro. Men det var jag lyckligt omedveten om just då, men helt på det klara med nu. Nådens år i september 2020. Ett yrkesliv senare, närmare bestämt för lite mindre än femtio år sedan …

Det här är kanske inte så intressant för den yngre generationen just nu, men jag tror att den här insikten kan få betydelse för era liv längre fram. Det är dessutom omöjligt att veta när ett sådant avgörande sker utan det vet ni först långt efteråt när tiden har gått och ni fått ett längre perspektiv.

Det var historien om inledningen på ett arbetsliv i barnens tjänst. Nu kan det passa bra att berätta om min sista dag med barnen födda 2005. Den sista gruppen som jag hade glädjen att ha i fyra år tillsamman med mina kollegor. De sista som fick del av Slumpknappen i fyra år!

Jag avrundar med berättelsen om min sista dag med 05:orna på Oden. Onsdag den 17 juni 2015. Dagen efter åkte jag på semester till Fårö.

Började på Balder med vetskapen om att jag skulle vara resurs. Kom direkt ifrån Freja där jag hade haft en liknande arbetsuppgift och nått resultat som var mer än godkänt. Slumpknappen blev ett utmärkt verktyg som jag tog med mig till Balder. När vi flyttade upp till Oden bestämdes det att jag skulle arbeta med hela barngruppen. Eller rättare sagt efter höstterminen på Balder (förskoleklassen). Hur som helst på Oden blev det lättare att genomföra min målsättning, som var att se och nå alla barn och på samma gång ha roligt tillsammans, samt stärka självkänsla och självförtroenden så gott det går! Hur det lyckades ska inte jag svara på utan det får bli inledning till följande text:

”Det var min sista arbetsdag på Oden innan sommarledighet skulle börja. Det plingar till i min mobil, kl. 12:11 det är ett sms från ett barn som skriver att hon inte kommer till skolan.

Det var ifrån ett barn som när hon började på Balder var tandlös och hade en liten butter min. En fantastisk person som skulle komma att betyda väldigt mycket för mig framöver. Jag satsade stenhårt på att plocka bort det buttra och lyfta fram hennes positiva sida. Det personliga engagemanget från min sida ökade sakta men säkert över tid, men en del som inträffade blev en förtroende fråga enbart mellan oss och är det fortfarande. Blev lite förvånad över min reaktion?

• Va, varför, nej!

Det var inte så här jag hade tänkt säga tack och hej för fyra fina år. Jag funderar, tankarna studsade som popcorn i huvudet. Skriver snabbt ett svar som jag skickar tillbaka fem minuter senare:

Det var ju tråkigt för mig. Då får vi säga hej då via sms. Åker till Fårö imorgon …

• Ha det bra i sommar så ses vi när vi ses och lycka till med livet. Hälsa!

PS! Ett leende gör underverk.
Kram/LåN

Det går ytterligare fyra minuter och så får jag en bild med ett varmt leende tillbaks.

Nio omtumlande minutrar som väckte så mycket känslor på kort tid. Det var ett besked, men inget avsked. Det var ett slut, men ändå inget avslut! Det var ett hej då, men inget på återseende. Allt blev så påtagligt och definitivt!

Minns omedelbart en situation mellan oss någon månad tidigare. Hade ännu en gång blivit utvald av skolan till att vara följeslagare, ”trygghet” till henne och sin äldre bror. Utan att gå närmare in på episoden, men då när det utspelade sig strömmade det olika känslor genom min kropp. Dels hur hjälplös jag kände mig när vi satt tillsammans i ett litet rum och väntade, men på samma gång lugn och lite stolt. Händelsen liknade den jag hade haft med en annat barn på Oden i första klass. Inte själva situationen, utan den att vara ensam i ett rum med ett barn, småprata och på samma gång försöka utstråla obekymrad trygg vuxen. Samtidigt som jag var allt annat än det …

Tiden med alla er på Oden var nu oåterkalleligt över. Fyra år, ett avslutat kapitel, historia, finito, endast de fina minnen kommer finnas kvar. Kanske även de lite jobbiga? Sista barngruppen som jag haft glädjen av att ha i fyra år. Ni symboliserar just i detta ögonblick samtliga 40 barngrupper från 1975 till 2015. En oväntad stark reaktion tränger sig fram inombords och tvingar sig ut ur systemet som en osynlig stormvåg.

Tårarna började rinna nedför mina 64: åriga kinder och jag kippar efter andan. Känner att jag mår illa. Var kom det ifrån? Vad händer? Tog mig snabbt in till personaltoaletten och hoppades ingen skulle märka hur påverkad jag var. Därinne satt jag och snyftande helt tom i sinnet, så ljudlöst jag kunde. Efter en lång stund, som säkert bara var några minuter, men kändes som en evighet, vaskade jag av mig med kallt vatten, torkade mig med pappershanddukar, tog en kopp kaffe och gick nedstämd sakta upp för trapporna till biblioteket på femman för att fundera och komma i balans.

Tillslut kom jag fram till följande och samtidigt lindrade det mitt sinne.
Om ni fantastiska barn på Oden gjort ett så positivt avtryck och intryck på mig, så hoppas jag, eller rättare sagt förstod jag, att det var en ömsesidig känsla och med den vetskapen som tröst påbörjade jag dagen efter min semester.

• Fårö here I come!”

PS! Till min stora glädje hade jag 1,5 år kvar på Bergsundsskolan med ännu en förträfflig barngrupp på Oden, min absolut sista på LåNgholmsgatan.

I tidens trädgård spirar skolans blommor
nu är ni alla mogna att gå vidare
Bergsundsskolan bär ni med er inombords
precis som vi bär med oss er
och när som helst kan vi plocka fram varandra
och minnas …