17. Alla är vi barn i början

Det här inlägget beskriver den första tiden (1974) men även den sista tiden (2021) under mitt yrkesliv. Alltså perioden precis före och tiden efter min fasta punkt Långholmsgatan 24. Som avslutning får jag, i sista minuten, även med en kort hyllning till ett barn som fyller femtioår idag. – Grattis Sara!

Tillägnar den här texten alla barn som jag har haft glädjen att möta i yrket, under dessa år, på kollo, dagis (ja, jag vet att det heter förskola), fritids och skolan. Ni vet alla vilka ni är, jag vet också och har inte glömt! Givetvis ska även mina kollegor under alla dessa år också ha ett välförtjänt tack. 

Men vi inleder från början. Hittade ett fotografi bland alla mina svartvita kollobilder som satte igång tankeverksamheten. Bilden förde mig omedelbart tillbaka till hösten 1974 och till Sofia småbarnsskola som låg och fortfarande ligger på Fjällgatan i Stockholm.

Jag fyllde 24 år och var i ett omvälvande skeenden av mitt liv. Beslutet att sluta arbeta inom resebyråbranschen efter fem år och helt byta inriktning var taget. Det var ett stort steg, men mitt beslut var orubbligt, dessutom låg det i tiden. Det saknades män inom barnomsorgen och vi togs emot med öppna armar. Jag kände mig redo och manad!

Minns hur jag på min födelsedag, fredag den 6 september 1974, på vinst och förlust ringde till Socialförvaltningen för att fråga, någon för mig främmande person, om hur jag skulle gå till väga för att få börja praktisera på något av stadens daghem. Hamnade i ett vänteläge för att kopplas fram och tiden bara gick. På den tiden var väntan i telefon helt förknippad med en total tystnad. Efter en halvtimmes väntan blev jag tillslut så trött att jag lade mig ner på golvet med telefonluren lutande mot min axel och mitt öra. Tillslut somnade jag. Vet inte hur länge jag sov men vaknade och var, hör och häpna, fortfarande i vänteläge. Givetvis tröttnade jag tillslut på att vänta och där kunde mina ambitioner om att arbeta med och för barn fått ett hastigt och mindre lustigt slut. Men ödet ville annorlunda.

Hade tidigare fått ett tips om att det fanns något som hette Centralföreningen. Tog fram telefonkatalogen och bläddrade och hittade telefonnumret till Centralföreningen för daghem och lekskolor. Slog numret på vinst och förlust och kom omedelbart fram till en kvinnlig röst. Talade om att jag var intresserad av att börja arbeta med barn och fick veta att i så fall måste jag först praktisera på ett något av deras daghem i fyra månader. Berättade att jag visste om det och var fortfarande intresserad.

Hade jag möjlighet att börja efter helgen, måndag den 9 september, så skulle det finnas en praktikplats på Sofia småbarnsskola (Fjällgatan 31). Praktiklönen låg på 425 kr i månaden. Tackade omedelbart ja till erbjudandet och började direkt efter helgen. Arbetsplatsen låg dessutom nära min bostad på Södermannagatan 14.

Detta samtal kom att förändra mitt liv, tillika för väldigt många andra människor som kom att passera min väg genom åren.

En annan lustig sak som jag inte tänkt på, men minns nu, är att min barndomsvän som läste juristutbildningen och bodde granne med mig (på Södermannagatan 16) kom på att han skulle kunna ge mig periodiskt understöd under dessa fyra månader. Med andra ord, ett ekonomiskt bidrag. Sedan skulle han senare dra av den summan på sin deklaration. Han fick avslag av Skattemyndigheten i första skedet, med motiveringen att periodiskt understöd var avsedd för medlemmar inom samma familj och inte för en vuxen vän som uppbar lön.

Detta överklagades omedelbart med hänvisning till att jag endast tjänade 425 kr i månaden och hade hyra och andra utgifter som det var omöjligt att klara sig på. Vi skickade också in mina lönespecifikationer som visade att min sammanlagda inkomst var 1700 kr det sista kvartalet 1974. Överklagan gick så småningom igenom och vi delade broderligt på pengar.

Märkligt med dessa gamla minnen som poppar upp, nästan femtio år senare, från ingenstans.

Det var så allt startade och nu till det första fotografiet i det här inlägget som satte igång hela den här  tankeverksamheten. Hittade fotot i garaget bland alla mina hundratals svartvita kollobilder och det väckte väldigt omtumlande och oväntade känslor. Fotot är på ett barn som heter Sara och bilden tog jag på Barnens Ö sommaren 1981. Skrev om min reaktion på den bilden tisdag den 18 maj, i en sluten Facebookgrupp för oss som arbetat eller varit barn på sommargården Bergängen och det lyder som följer:

”Hittade ett foto på Sara i högen av kollobilder. Hon var aldrig på Bergängen utan på Stugorna, tror jag. Tar med bilden på henne för att hon var i min första barngrupp på Sofia småbarnsskola, Fjällgatan. Året var 1974 och då var hon sex år, men på den här bilden, från 1981, är hon antagligen 13 år.

Sara var det första barn som kom att ty sig till mig, trots att det fanns flera vuxna som arbetat längre i personalgruppen och dessutom var de utbildade. Som ny praktikant förundrades jag över varför hon alltid sökte sig till mig när hon var ledsen, eller blev så sprudlande glad då jag kom till jobbet på morgonen. 

Hittade en dagbok från 1978 där jag skrivit om vad som hände hela det året. På den tiden använde jag endast stora bokstäver. Söndag den 2 mars 1978 läser jag följande:

Antagligen var jag tämligen outvecklad känslomässiga och därför framkallade det både en omvälvande och även en oförklarlig positiv känsla. Men det framkallade samtidigt ett oförskämt bra självförtroende, i arbetet med barn, som sedan varit bestående under mitt fortsatta arbete genom åren. Att vara den som skapade och fick förtroende bara genom att lyssna, ta sig tid, trösta och ta dem på allvar gav mersmak och en inre stolthet. – Vem vet annars hur länge jag blivit kvar i yrket? 

_{Hittade även mina vitsord efter praktikarbetet på Sofia Småbarnsskola. Att förhållande till barnen blev ”Utmärkt” är inget som förvånar mig det minsta …}

Sedan dess sa jag alltid tyst till mig själv, ge det bara tid, för tillsammans kan vi åstadkomma underverk. Ge inte upp trots att det ibland känns mörkt, utan orka så kommer belöningen och i slutändan kommer den vara ovärderlig. Den inställningen tog jag även med mig till kollo och hade också lyckan att där få arbeta med många likasinnade.

Givetvis har den här insikten växt fram över tid och inte låtit sig formuleras tidigare. Det är först här på Fårö som jag vågat klä erfarenheterna i ord och en av anledningarna är att detta foto väckte så mycket som jag tidigare inte förstått. Det var bara att vänta, ge det tid och så värkte den här texten fram sig själv tillslut …”

Tisdag den 18 maj 2021, tog en kollega en bild på Fårö Förskola Fritids utan min vetskap (ja, då jobbade jag fortfarande kvar i yrket trots min ålder). Ett färgfoto som jag genast gjorde om till en svartvit bild.

Ett fotografi som jag är hemskt glad över att ha fått skickad till mig. För bilden tycker jag visar på ett ordlöst sätt att det jag tidigare skrivit fortfarande bär frukt år 2021. Inställningen till barn är tidlös. Visa dem respekt, omsorg, omtanke, humor och vänskap så kan du försätta berg. Därför hör fotona ihop trots att det snart gått 40 år mellan dem. Hoppas jag har lyckats förmedla det till de barn jag har haft glädjen att haft ansvar för under mina 47 yrkesår

Fredag den 21 maj hittade jag ytterligare ett foto på Sara och hennes kompis Malin. Jag tog det antagligen 1977, när Södermalms fritidshem samarbetade på sommaren och vi hyrde en gemensam buss för att åka ut till Flaten på badutflykt. Då är de nio år skulle jag tippa, eller ska fylla senare under året.

Nu tror jag inte att Sara har något minne av mig efter bara fyra månader tillsammans på daghemmet. Men jag tror att vi vuxna har svårt att glömma det första barn som uppriktigt visade oss sin tillgivenhet när vi var nya och osäkra i yrket. I alla fall är jag ett levande bevis på att så inte är fallet. Jag har inte glömt och kommer aldrig att glömma som säkert alla förstår.

Det var lite tankar från mitt första trevande år inom yrket. Varför inte avrunda med en text om mitt (troligtvis) sista år, som jag tycker hör ihop och som skrevs den 19 juni 2021.

”Sommarlovet

För skolbarn är sommaren utan gräns.

Alla människor minns hur det känns.

Med tiden blir åren emellertid korta.

Oändlighetskänslan är tidigt borta.

Här sitter jag nu med avund och ser

att barnen går inte i skolan mer.

Dem angår det föga vad klockan är slagen.

De sitter och metar i sommardagen.

De lyssnar sorglöst till gökens röst.

De vet att ofattbart sent blir det höst.

Abborren nappar och solen glänser.

För skolbarn är sommaren utan gränser.

_{Alf Henrikson, 1961}

Alf Henrikson föddes 1905 och var alltså ca. 56 år när han skrev dikten.

Lena visade mig den här texten, som DN publicerade den 18 juni i år och jag har inte kunnat släppa orden. De väckte så många funderingar. Ibland vill jag säga så mycket att meningarna knappt får plats i tankarna, trots det kommer här ett försök att sätta några av dessa på pränt. På mitt eget lilla sätt.

För det första vet alla äldre att sommarlovet kändes så gränslöst långt, när vi var barn. Så var det för oss och är det troligtvis även för nutidens barn och så var det garanterat för våra föräldrar. Vad beror det på? Det troliga är att som barn hade vi inte levt i så många år och då var tanken på att framför oss låg två månaders ledighet. En evighet!

Det blev ännu mer påtagligt när du som jag, haft ett arbete som innebar glädjen att dagligen få omge sig med barn. Vilket jag har gjort i snart 47 år och även fått förmånen att fortsätta med det här på Fårö. 

I torsdags, dagen före midsommarafton gjorde jag ”kanske” min sista arbetsdag i yrket. Vem vet? Det har varit fina stunder på det lilla föräldrardrivna Fårö, förskola fritids. En fantastisk ställe bestående av förskolebarn (blöjbarn) och fritidsbarn i låg- och mellanstadieåldern. Med ett arbetssätt som blandar de olika åldrarna på ett sätt som jag var van med från förr, på hemgården Bergsundsgården i mitten på sjuttiotalet och åttiotalet. 

Vet inte om alla vi som bor och verkar här på Fårö förstår hur viktigt denna inrättning är för oss alla i nutid, men även som motivation och tillförsikt in i framtiden. Här går det barn som på ett självklart sätt växer upp lyckliga över sin barnstuga och med en växande självkänsla och stolthet över att få bo och leva i sin hembygd. Så är det för alla runt om vårt avlånga land och även för de som växte upp i hembygden Hornstull …

Jag vill berätta om liten episod som knappats märktes när den inträffade, men ändå kom att betydde mycket för mig.

”Gick på en långpromenad med Eskil, en stekhet junidag i Ullahau, när jag på avstånd får se ett gäng med min granne Fia’s Islandshästar komma mellan träden. Jag visste att det var flera av barnen från fritids som kom emot mig. De hade ett tredagars ridläger och givetvis blev det glada tillrop och hälsningar när våra vägar passerades. Eftersom jag också visste att en av barnen hade blivit dyngsur året innan, för att hennes häst plötsligt lagt sig ner i Ekevikens vatten, skickade jag en liten gliring när hon red förbi:

• Håll dig torr i år!

Vilket väckte stor munterhet bland alla eftersom vi gemensamt kände till vad som hade hänt året innan och då behövdes det inga mer ord. De red iväg glada i sinnet och Eskil och jag gick vidare åt motsatt håll, men vilken lycksalighets känsla som for igenom kroppen, som varade länge den dagen.Vad berodde det på? Jo, jag tror det är så enkelt att vi tilltalade oss med våra namn, vi var välkända för varandra och hade tidigare haft gemensamma upplevelser. Vi var kända! Inte okända! Det är vad arbetet på Fårö FF inneburit för mig. Att vara en bidragande del och dra mitt strå till stacken i det lilla samhället. Den betydelsen kan inte underskattas och för det är jag evigt tacksam!

Min sista dag på Fårö FF så gav några av oss varandra små vackra stenar som vi hittade i havet, som ligger nedanför barnstugan. På vägen upp från stranden gick vi genom en oklippt blomsteräng och samspråkade lite. Plötsligt sa ett av barnen till mig att den här stenen kommer jag behålla och när jag är femtio år kommer jag att visa den för mina barn och berätta att den har jag fått ifrån LåN som en gång bodde här på Fårö. Snabbt räknade jag ut att det skulle ske 2061 eftersom hon nu är tio år. Hennes ord har nu sjunkit in och jag inser att det jag fick där och då, är en hedersbetygelse som inte kan köpas för pengar. 

• Sentimental? Ja visst! Men vem skulle inte vara det vid sjuttioårs ålder …

Jag har under ett par år, till och från, arbetat på Fårö Förskola Fritids och vill på något sätt uttrycka min tacksamhet över att ha fått vara en liten del av denna fina verksamhet! Att vara igenkänd och accepterad av barnen i ett litet samhälle är en ynnest få förunnat och är så viktigt att ta tillvara på.

Att arbeta med barn innebär att du dagligen blir matad med underbara små episoder. Det är lätt att bli hemmablind. Men ger jag mig tid att reflektera efter dagens slut, då finns de där redo att förgylla min tillvaro. Det finns garanterat hundratals, om inte tusentals historier som aldrig blivit nedtecknade. Men känslan och värmen under alla dessa år kommer alltid finnas kvar på ett eller annat sätt.

Som vanligt skrevs texten lite av sig själv, i tre omgångar, utan några större justeringar och hade den inte skrivits när det blev gjort utan en annan dag hade den säker haft ett helt annat innehåll”. 

Idag onsdag den 8 december råket det vara en födelsedag (jämna år) för en annan Sara, som jag hade när hon var barn på fritids (i sex år) och därför passar det utmärkt att tillägna henne den här texten. Hon började på fritids 1978, för 43 år sedan. Tidigare i år återupptog vi kontakten igen och träffades i augusti för en promenad på Långholmen och en lunch i gamla fritidshemmet Lorensbergs lokaler, annex till Bergsundsgården (nuvarande Lasse i parken). En stor anledning till det var att hon läst mina texter om Långholmsgatan 24.

Den 9 oktober var hon dessutom med på Portal24’s mingelpromenad runt Reimersholm tillsammans med barn och personal som gick på hemgården Bergsundsgården när det begav sig. Idag önskar jag dig det bästa och säger:

• Grattis på femtioårsdagen Sara!

PS! Antar att det är ok att visa foton på barn som jag plåtade för över fyrtio år sedan. Barn som numera är över femtio år eller äldre …