16. En glimt av att falna 

Det här är första länken i den kedja som blev upphovet till att Portal24 finns. Insikterna som kom till mig under två julinätter 2019 på Visby lasarett.

Försöker nu att beskriva det i en lång men viktig text som påbörjades omedelbart på Visby akuten med en rubrik som direkt kom till mig ”en glimt av att falna”. Skrev sedan ner olika iakttagelser och stolpar under de två dygn jag var inskriven. Raderade och skrev om, tillslut gav jag upp, men lät ett utkast få ligga kvar i ett dokument på paddan och mogna. 

Den 30 april 2021 var det dags att formulera denna krönika och jag var lite nyfiken på slutresultatet själv faktiskt. Har känt det vara angeläget att förmedla mina erfarenheter av att drabbas av en Tia eftersom många runt omkring oss drabbas, lite i skymundan.

Efteråt när oron i själen mojnat och lugnet återvänt, har jag uträttat en del saker som troligtvis aldrig skulle blivit gjorda om inte det här inträffat. Små projekt som förhoppningsvis varit till glädje för de som fått tagit del av dem, men som även har givit mig mycket. Givetvis fortsätter jag på den inslagna linjen så länge det är lustfyllt och tiden räcker till.

Tidigare förknippade jag en tia med en slant, eller en bra prestation, men sedan sommaren 2019 fick begreppet ”tia” en helt ny innebörd. Tror att det är viktigt för oss alla att vara lyhörda för varningssignalerna. Signaler som har en förmåga att  tjuta så högt att det inte hörs!

Just i denna stund pågår projektet ”Text sammanställning till Majken” (mitt barnbarn). Det är precis som det står. Under en livstid hinner du skriva väldigt mycket, även om det inte görs så ofta. Sparas texterna i olika lådor eller på hårddiskar blir det en ansenlig mängd tillslut. Problemet är bara  att det ligger lite huller om buller på olika ställen. Men ut med det när det kommer fram så fixas kronologin lätt efteråt. Det är i alla fall planen.

Har också funnit en form som jag gilla, där texterna görs om till bilder. Har som  pensionär gott om tid och tycker även att det är givande. Vi får se hur det blir när sommaren, solen och värmen kommer. Den dagen den sorgen …

Söndag den 16 juni 2019

Vaknad ur en djup sömn med en brutal yrsel. Alla larmsignaler gjorde sig påminda samtidigt. Försökte vända mig i sängen som i dvala, men kände att allting snurrade och jag trycktes ner emot madrassen som om det fanns ett osynlig hål med stark dragningskraft under mig. Satte mig tillslut vingligt upp på sidan av sängen och märkte hur jag sakta föll ner på vänster sida om sängen utan någon som helst  styrsel i kroppen. Ropade på Lena som vaknade och hjälpte till att stötta mig upp. Blev omedelbart illamående och måste få hjälp ut på toaletten. Lena bistod mig på ena sidan samtidigt som jag använde bägge händerna som stöd mot väggen på andra sida. Dunsade ner på toalettstolen och fick papperskorgen i mina händer. Där blev jag omuntert sittande i över en timma och lät fördämningarna släppa från två håll. Jag tömde mig totalt, men den kraftiga yrseln var kvar. Samtidigt ringde Lena 1177 för att få vägledning. 

Då skall det även sägas att jag drabbades av kortvarig yrsel kvällen innan, vid halv åtta tiden, då jag var hemma själv. Satt vid köksbordet när det snurrade till. Kom till insikt att min mobil fanns på andra sidan rummet på soffbordet, jag insåg att det var viktigt för mig att att ta mig dit. Reste mig upp, vinglade till och fick med hjälp av mina händer ta stöd mot väggen för att nå soffan. Där blev jag sittande med mobilen i handen och väntade på att  Lena skulle komma hem. Jag visste att hon hade kört av Fåröfärjan och skulle vara hemma om en kvart. Yrseln gick över straxt innan Lena kom hem. 

Jag berättade vad som hade hänt och genast ringde Lena 1177 för att få råd. Det hela utmynnade i att vi skulle vara uppmärksamma och återkomma om det uppstod igen. Vilket det gjorde åtta timmar senare som jag just beskrivit.

Åter till Lenas samtal med 1177 i gryningen. De uppmanade henne att omedelbart ringa efter en ambulans. Sagt och gjort! Den skulle var på plats om en till en och enhalv timme. Vi bor på Fårö och då tar det tid innan den akuta hjälpen når fram.

Det innebar att jag hann bli lite klarare i huvudet och kunde till och med klä på mig själv, men även hasa mig ned för trapporna och sätta mig ute i en solstol utomhus. Insvept i en filt  satt jag och invänta deras ankomst. Luften utomhus kändes bra att få andas in.

När de äntligen kom så undersökt de mig direkt och visade upp den allvarliga minen när det mätte mitt blodtryck som visade 217/112. Normalvärden skall ej över 134/84.

För att göra en lång historia kort så låg jag på akuten två timmar senare, efter en stillsam resa ner till Visby lasarett som denna tidiga morgon hade det ganska lugnt trafikflöde. På plats fick jag blodtryckssänkande medicin samt även göra ett antal tester som jag klarade av med bravur. Blev utskriven med recept på ett antal piller och fick även tipset att köpa en blodtrycksmätare på apoteket för att själv kunna hålla koll på blodtrycket. Sagt och gjort och samtidigt tog jag ut de nya medicinerna som stod på receptet.

Sedan dess har det gått nästan exakt en månad innan den nästa olycksbådande händelsen inträffade. Varningsklockan som då tändes ringde med tiden lite tystare för var dag som gick för att tillslut tystna helt.

Måndag den 15 juli

Vaknar till ännu en underbar dag. Dessutom matchdag så efter att Eskil morgonkissas och tidningen hämtas skall Hammarby flaggan hissas och lämplig bild tas för att läggas upp på sociala medier.

Sedan cyklar jag iväg till Sylvis för inköp av varmt färskt bröd till frukosten. Träffar Kerstin K och jag tar upp det där med städningen av Bygdegården efter att Barnkörveckan nu avslutats. 

Märker själv att att det rinner lite saliv ur munnen från högra mungipan och att jag sluddrar under samtalet, men reflekterar inte så mycket över det. Men med närmare eftertanke så klagade Lena under frukosten på att jag talade otydligt och att jag skall sluta prata med mat i munnen.

Dags att ta förmiddagspromenaden I strålande väder med Eskil. Går längs vägen med sikte på att se om Eskils Doodlekompisen Juni är hemma. Det är hon till Eskils stora glädje. En kort stund senare kommer även Doodlekompisen Manne förbi och då är glädjen total. Tre black Doodles tillsammans på Fårö. Nu saknas bara Milo för att alla Fårödoodlar skulle vara här samtidigt.

Märker än en gång i samtalen att jag sluddrar och säger det högt till alla utan att fundera mer över det. Har fullt upp med att foto Fårödoodlar.

Sedan fortsätter promenaden med Eskil och eftersom det är matchdag går vi smala  stigen upp mot Ulla Hau för att ta oss hemåt. Resultaten brukar utfalla till belåtenhet när jag går just den stigen. Skrock! Det kan ni hoppa upp och sätta er på.

Vi pustar ut hemma i hammocken och övriga familjemedlemmar dyker upp, Lena, Annie och Alex. Än en gång uppmärksammas mitt sluddrade tal. Kämpar med att artikulera och tala tydligt men det funkar inte. Annie blir orolig och ringer upp 1177 och lämnar sedan över telefonen till mig. Hon har satt på högtalartelefonen.  

Samtalet är korrekt och mellan alla ord som sägs så fastnar orden ”misstänkt TIA” och att det är tillrådligt att direkt åka till akuten på Visby lasarett. Sagt och gjort. Ingen idé att vänta. Alla följer med, Lena, Annie, Alex och Eskil. Full uppbackning således. På väg ner till Visby känns det angeläget att googla på TIA och detta fick jag fram:

 ”Vad är TIA?

TIA – Transitorisk Ischemisk Attack – är en snabbt övergående tillfällig syrebrist i något av hjärnans blodkärl.

I Sverige får årligen cirka 12 000 personer TIA. Men det kan vara många fler, då alla troligen inte söker vård vid TIA.

TIA orsakas av en liten propp som löses upp efter en kort tid. Symtomen går oftast tillbaka snabbt, inom några minuter/timmar, men det kan även ta upp till 24 timmar.

Vid TIA får man strokesymtom, vanligast är:

Förlamning, svaghet, fumlighet eller minskad 

känsel i armen, benet eller i båda

Snedhet i ena sidan vid munnen

Tal- eller språksvårigheter

Synbortfall på ena ögat eller i halva synfältet

• Åk genast till sjukhus om du får något av dessa symtom!

I Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för strokesjukvård har både stroke och TIA högsta prioritet = prioritet 1! Det vill säga akut utredning och behandling av strokeläkare på sjukhus.

Ny forskning har visat att TIA är mycket allvarligare än man tidigare trott – en av tio personer som haft TIA får stroke inom två dagar!

Ungefär var fjärde som får en stroke har haft en eller flera TIA innan. Därför är det viktigt att åka till närmaste akutsjukhus även om symtomen har gått tillbaka.

Genom utredning och behandling kan man minska risken för att få stroke. Man uppskattar att med god behandling av akut TIA kan man förhindra flera hundra stroke per år – bara i Sverige!”

Känns givetvis lite olustig! Inte bara för att Hammarby spelar borta mot Sundsvall ikväll och att Ulf Lundell spelar på Gåsemora imorgon. Nu har det blivit lite mer personligt också. Men jag slår genast bort tankarna. Jag väljer att se denna resa genom Gotland och livet som en varningssignal och att det måste vara positivt att det enda märkbara förändringen är sluddrande tal och en minimal fördröjning av att orden från hjärnan skall nå fram och ut genom munnen. Javisst ja en lätt domning och stickningar i kinden, som om jag fått en bedövning hos tandläkaren, men att den nu börjar avta. Matematiken och minnen från vissa datum fungerar perfekt när jag i tysthet testar mig själv på min resa genom det vackra gotländska landskapet.

Vid halv två på eftermiddagen skrivs jag in på akuten och vi blir sittandes i väntrummet i tio minuter innan vi kommer in. Blir lagd i ett undersökningsrum och inväntar undersökande läkare. Det tas blodprov och blodtryck och jag får utföra ett antal tester för att kolla fysiken, motoriken samt även minnestester. Scanning av huvudet blev också beslutat. Det blev också klart att jag skulle läggas in på Stroke avdelningen över natten. Sedan skall undersökningsresultaten sammanställas och en överläkare skall bedöma om det behövs vidare vård. 

Givetvis uppmanade jag min oroliga familj att ta sig hemåt till Fårö. Nu är jag på lasarettet och där känner jag mig som fisken i vattnet. Vet inte hur många nätter jag tillbringat på sjukhus men  många är det. Speciellt efter bilolyckan i maj 1966 då jag bröts bägge benen och fick en hel del andra skador. Men det är en annan historia.

Det blev ytterligare några timmar på nere på akuten innan jag fick ett uppföljningssamtal samt väntan på att på att bli inlagd på Stroke avdelningen. Klockan hann bli sex och Hammarbys laguppställning poppade upp i mobilen. Inga konstigheter utan den förväntade. Oron över min belägenhet försvann och istället  blev det en nervös väntan inför matchstart. Alltså precis som vanligt och det väljer jag att se positivt på.

Gick omkring för att hitta en stol i en avskild del på akuten, men ändå med uppsikt så jag kunde se när de kom från avdelningen för att hämta mig. För min del kunde det lika gärna vänta tills runt niotiden då matchen skulle var slut.

Hur det gick i matchen är numera allmänt känt (2-3 vinst). Det tråkiga var bara att samtidigt som jag såg matchen så fick jag aviseringar om gjorda mål några sekunder innan målen gjordes i min mobil. Trist, men det var bara att acceptera. Tio minuter innan matchen skulle sluta kommer det ner en sköterska från avdelningen och ropar  mitt namn. 

Hon undrade om jag ville gå själv eller sätta mig i en rullstol? Jag tog rullstolen för då kunde jag kolla matchen i en bekväm sittande position samtidigt som jag blev rullad mot nattens boning.

Uppe på stroke avdelning var samtliga 10 vårdplatser upptagna, så jag erbjuds en säng i dagrummet som provisoriskt gjorts i ordning till mig.

• Går det bra?

Självklart svarade jag med ena ögat på mobilen! Ytterligare en sjuksköterska kom in och ville göra samtliga undersökningar ännu en gång. Blodprover, blodtryck, personnummer, vilken dag är det, lysa ögonen med en ficklampa, ett i taget och så vidare. Problemet var bara det att det dök upp en flash i mobilen. Kjartansson hade precis gjort 2-3 på stopptid!

• Vänta, vänta lite, sa jag med så lugn röst jag kunde, men troligtvis lät jag väldigt upphetsat. Jag måste få se målet!
• Ja se män, sade hon lite irriterat!

Hon lät mig se när ”Örnen” rullade in bollen i öppet mål och därefter lade jag nöjt undan mobilen och var därmed fullständigt tillgänglig för vad som än ålades mig.

Den här grundliga kontrollen och  undersökning gjordes därefter var fjärde timme hela natten fram till morgonen. Det kändes inte ett dugg jobbigt utan det var en uppskattad trygghet. Har aldrig haft några problem med att omedelbart somna om efter att ha blivit väckt. Det gjorde jag nu också. Varje  gång.

Tisdag den 16  juli

Fick ligga kvar ytterligare ett dygn och missade därmed konserten med Ulf Lundell på Stora Gåsemora. Min vädjan om permission nekades vänligt men bestämt. Men nu fick jag gott om tid att ringa runt till vänner och berätta om min situation och samtidigt lugna oroliga själar. Hade också funderingar på att ringa barn jag tidigare haft på skolan och som jag fortfarande hade kontakt med för att berätta. Men slog det ifrån mig, för jag visste inte hur det skulle tas emot och jag ville inte skrämmas.

Fick eget rum under dagen och märkte att jag inför natten som kom blev orolig och vågade inte riktigt somna. Det hade känts tryggare att ligga i dagrummet på något vis. Här låg jag ensam innanför en en stängd dörr. Visst jag hade larmknapp men det hjälpte inte.

Det blev en hel del tid att fundera över min situation den natten. Ångrar jag något? Ja, kanske det att inte har återupptagit kontakten med människor som jag släppt, men som fortfarande fanns i tankarna. Några beslut togs inte just den natten, men från och med då har jag startat små projekt i det tysta som förhoppningsvis varit till gagn för dem som fått ta del av det. Sedan var det omöjligt för mig att då veta att min titel skulle vara morfar 18 månader senare och att en videohälsning som berörde skulle landa i mitt hjärta nio månader senare och pandemin var bara en blinkning i universum bort.

Denna natt är grunden, ett tyst löfte till Majken, för att sammanställa äldre texterna jag skrivit genom åren så att hon slipper fundera över vem jag var när hon fyllt femtio. Texter som nu även kommer andra till del, på gott och ont. Själv går jag omkring och undrar varför farfar köpte sommarhus på Fårö, den 30 juli 1949, för 2000 kr? Vem var han? Men jag får inga svar och kommer aldrig få det heller.

Somnade utmattad framåt småtimmarna utan att inse att just då inföll ännu en brytpunkt i mitt liv och när jag nu tittar tillbaka är som vanligt Hammarby med på ett hörn.

Träffade flera som var mycket hårdare drabbade än mig på avdelningen under dessa två dygn och kände mig oförskämt frisk i jämförelse, men förstod samtidigt allvaret i det jag råkat ut för. 
Efter ganska precis två dygn på Visby lasarett fick jag träffa läkaren för ett utskrivnings samtal, sedan hemresa genom det ännu vackrare Gotlandslandskapet. Perfekt väder och väl hemma var det som om ingenting hade hänt. Stenstunen stod kvar och log lite förmätet.

Det här var det första tecknet på att även jag var på väg att falna, trots att jag nu mår oförskämt bra och då hade jag ännu inte fyllt sjuttio.

Det har snart gått 2,5 år sedan dess och det är märkligt hur mycket positivt jag varit med om på grund av denna händelse. Med tanke på intiativ jag tagit som antagligen aldrig skulle blivit tagna om inte …