15. När alla trådar går ihop 

blir resultatet fantastiskt …

Det här skulle bli en hyllning till alla de som valt/valde att arbeta med barn och som jag tänkte skulle ut ur mitt system. De som av rätt anledning valde att bidra till att den yngre generationen fick en bra start i livet. Det blev istället en personlig text som bara kunde skrivits av mig eftersom jag tror mig kunna nysta upp trådarna från förr och sätta dem i ett nutida sammanhang. 

Utgångspunkten är den 23 oktober 2021 och ett evenemang kallat Portal24. Då samlades ett stort antal personer vid Reimersholmsbron för att mingelpromenera under ett par timmar. Den sammanhållande länken är Långholmsgatan 24. Då träffades personal, barn och föräldrar i olika åldrar, där den äldsta troligtvis var född runt 1940 och den yngsta garanterat 2021. Då börjar vi.

I början av september funderade jag över hur vi skulle hinna träffa alla vänner under vårt månadslånga besök i Stockholm. Lena och jag hade möjlighet att bo i hembygden Hornstull och jag visste att det var en omgivning där det skulle vara stört omöjligt att kunna röra sig utan att träffa barn, ungdomar och föräldrar som vi tidigare haft på Bergsundsskolan. Speciellt när Eskil (vår hund) måste ut på promenader tre gånger om dagen. Jag ville mera och såg en chans att under ett par timmar få möjlighet att prata lite längre med var och en. 

Men lördagen den 23/10 kom det så många att jag helt kom av mig och tappade focus. Det blev alldeles för stort och den positiva känslomässiga anspänningen var påtaglig. Det kom personal som Lena och jag anställt när skolan startade, även barn från vår första grupp födda 1987 (en med sitt eget barn) och även föräldrar från den första gruppen.

Även många barn och föräldrar från flera andra åldersgrupper samt kollegor jag arbetade med på Bergsundsgården innan skolan startade. Ej att förglömma Lenas och mitt barnbarn Majken (9 månader) med pappa Alex. Det finns så mycket fina berättelser som gick runt Reimersholm den här dagen, men jag väljer att fokusera på den enastående gruppen födda 2005. Vi träffades först gången i augusti 2011 och var tillsammans på Bergsundsskolan under fyra år fram till sommaren 2015.

Som jag tidigare sagt så var det med en bubblande lycka vi startade promenaden (eller har jag inte sagt det så säger jag det nu), men ganska snabbt stod det klart att det skulle bli omöjligt att hålla ihop alla deltagare. Vi var någonstans mellan 60–70 personer och alla drogs snabbt ut som ett dragspel i mindre samtalande grupper. Som grädde på moset blåste det nordligt, var kallt och den vackra solen värmde inte som önskat. Därför beslöt jag mig ganska snabbt för att kolla med pappa Alex om morfar fick dra Majkens barnvagn och njuta av denna underbara stund, fast på lite avstånd. Omedelbart fick jag en barnkär 05: a bredvid mig och vi fick ett trevligt samtal om bland annat Anna Whitlock, Ellen Key, Elsa Beskow och Jeanna Oterdahl.

Det har sin naturliga förklaring som jag inte hinner gå in på här. Men trots den korta tid vi pratade så kände jag det som en magisk evighet som jag nu bära med mig med värme hem till Fårö.

Samtidigt insåg jag att min ursprungsplan inte var genomförbar. Den att samla alla närvarande och hålla ett kortare tacktal och om anledningen till varför vi alla var samlade. Berätta om de länktrådar som bildade ett vackert mönster från då (2011) till nu (2021) och kanske avsluta med att sjunga herr Kantarell.

Så här skulle det improviserade talet kanske ha låtit:

• Tio år en evighet, eller är det en blinkning i universum?

Vi är många från olika tidsperioder här idag som har Långholmsgatan 24 som gemensam nämnare. Men nu kommer jag koncentrera mig på åldersgrupp 2005. För den skull har jag inte glömt alla ni andra närvarande, personal, föräldrar och barn utan ni ingår som en självklar del i mitt hjärta.

2011 börjar 27 storögda och nyfikna barn på Balder. Som brukligt med sexåringar så spretade det i början åt olika håll, men med hårt arbete och över tid skulle vi komma varandra väldigt nära. Nu såg jag också fram emot att för första gången, men även den sista, få möjlighet att i fyra år använda mig av den egna hemsnickrade pedagogisk metoden SlumpKnappen. Vad det handlar om har jag skrivit tidigare och den finns även att läsa i bloggen Portal24.

Åren går som kom att innehålla så mycket slit, glädje, frustration, skratt, värme och magiska stunder och plötsligt är det över, slut och dags att ta farväl.

Efter 2015 fortsätter jag att ha sporadisk kontakt med några barn i den här Odengruppen, lite mera med ett par stycken. Vi flyttar till Fårö 2017 och jag räknar med att kontakten, som den brukar, ska rinna ut i sanden, men väl på Fårö får vi besök ifrån flera 2005: or under de kommande somrarna. Viket jag efteråt levde på i flera dagar och med sociala medier kunde jag dessutom gratulera flera på deras födelsedagar.

Måndagen den 15 juli 2019 drabbades jag av en så kallad ”Tia” och hamnar på Visby lasarett. Vad det innebär går att googla fram men rent krasst så betydde det att jag låg mer eller mindre vaken i två nätter eftersom jag var rädd för att somna. I stället låg jag och försökte minnas namnen på olika laguppställningar Hammarby fotboll haft genom åren, men även barn i olika åldersgrupper som jag haft under min tid på Långholmsgatan. Bestämde mig för att om jag skulle få reda på och möjlighet att hjälpa någon av de barn jag haft genom åren, på något sätt, då skulle jag ta tag i det. Trots avståndet till fastlandet. Min mobil skulle alltid vara tillgänglig.

2020 slår Covid till och inget blir sig likt, jag minns precis när det gick upp för mig. I mitten på mars åkte vi över till Stockholm för att fira Annies 30 årsdag (vår dotter). Under den här helgen gick vi längs Hornsgatan och överallt, eller rättare sagt samtliga vi såg, gick omkring och bar på stora toalettpappersbalar? 

När vi kom hem till Fårö efter vår Stockholmsvistelse fick jag inte komma till mitt arbete på Fårö Förskola Fritids. Jag fick vara hemma i karantän i 14 dagar.

Den 4 april får jag en filmad sånghälsning ifrån tio stycken 05:or och den kom precis när jag behövde det som mest och bäst. Den kom att betyda mycket i mitt fortsatta covid isolerade liv. Såg filmen ett stort antal gånger under veckorna som kom. Nu fick jag lite att fundera över. Hur skulle jag kunna återgälda denna fina varma gest?

Torsdag den 4 juni får vi ett samtal från vår dotter Annie och hon kommer med fantastiska nyheter. Lena och jag ska bli morföräldrar! Vad det betyder behöver jag knappast orda om, men det var en lyckokänsla som jag fortfarande kan frammana vid behov.

En natt i slutet på juni 2020 vaknade jag och plötsligt stod det klart vad som skulle göras för sångfåglarna som skickat filmen till mig. Jag skulle starta ett privat Instagram konto som bara de och jag skulle ha tillgång till. Där skulle jag lägga upp foton jag tagit på dem under deras fyra år på skolan. Hade mängder av bilder i min hårddisk eftersom en av mina arbetsuppgifterna var att dokumentera verksamheten på Oden. Förbehållen inför kontostarten var att inga andra än de tio skulle ha tillgång till kontot. Mitt krav var att deras anhöriga också skulle ges tillgång. Jag döpte kontot till ODtEN eller OD10. 

Med tiden utvecklades det i en riktning jag inte förutsett och plötsligt började jag skriva om olika händelser på skolan som väcktes till liv av de olika bilderna, men även om mina egna erfarenheter från min egen skoltid. Sådant jag själv skulle vilja ha fått vetat av lärarna från min egen skolgång. Kontot fick premiär den 1 juli och avslutades vid nyår, ett halvår och 390 inlägg senare.

Nu var mitt skrivande igång igen efter att ha varit slumrande under ett antal år och då tyckte jag det var lämpligt att börja det nya året med att ta tag i en dröm jag burit på under lång tid. Den att dokumentera verksamheterna på Långholmsgatan 24 från start till nutid. Hade flera nästan färdigskrivna dokument och även en mängd bilder i min hårddisk. Mycket fanns även i mitt huvud och sedan fanns Dagens Nyheters digitala arkiv bara ett par knapptryck bort. När det var bestämt ramlade fakta och foton över mig och det var som någon osynlig kraft ständigt satte mig på rätt spår. Hittade ett dåligt foto på husets kvinnliga byggherre, Natalia Frölander och gjorde om bilden till ett godtagbart porträtt.

Det ena ledde till det andra och när två gamla foton från den andra oktober 1913 ramlade över mig i mars 2021 var lyckan fullständig. Bilderna föreställde inledningen av bygget på Långholmsgatan 16 (som blev husets dåvarande adress).

Den 22 januari 2021 föddes Majken och projektet Långholmsgatan fick komma i andra hand, men puttrade trots det vidare i maklig takt. Nu var det Majken som kom i första hand. 

Tanken föddes att samla ett antal texter om mitt liv till Majken, som hon skulle få att läsa när hon växt upp och var mogen att ta till sig det. Anledningen till det var att jag hittade ett vykort och födelsedagshälsning till min ettårsdag från min farfar och farmor som de skrev på Fårö den 4 september 1951. Då insåg jag hur lite jag visste om dem och deras liv. Farmor dog när jag var sju år och henne minns jag som en varm men diffus person. Farfar dog när jag var 11 år och honom minns jag bara som en sträng gammal man. Det är allt och jag skulle kunna ge vad som helst för att få veta mer om deras liv.

Varför köpte han hus på Fårö 1949? Vilket innebar att jag kom att tillbringa flera fantastiska somrar där på femtiotalet. Inte nog med det 2014 blev vi själva med hus på Fårö efter att ha hyrt sommarboende här sedan början av nittiotalet. 2017 flyttade vi permanent till Sudergarda, Fårö och blev skrivna gotlänningar.

Den 10 mars kom Majken äntligen till Fårö och vi fick träffas för första gången. Det kändes nästan större än livet själv. Eskil blev frustrerande svartsjuk och ville vara nära Majken (människovalpen) och tvätta henne med sin tunga ideligen.

Den 12 april fick vi vår första Covid spruta och den 14 juni den andra och det bubblade fram en hoppfull frihetskänsla. Sedan kom den efterlängtade sommaren med många trevliga besökare(fler än vanligt) och ett underbart Majken dop tillsammans med hennes farföräldrar och storfamiljen från Kramforstrakten. Tyvärr fick vi flytta dopet från Ekeviken till Fårö kyrka på grund av regnigt väder.

Mot slutet av sommaren började vi planera vår uppskjutna månadsvistelsen till Stockholm, Högalidsgatan. Vi bestämde oss för att bo i Hornstull hela oktober.

I augusti sjösatte jag bloggen Portal24 som bygger på mitt arbete om huset på Långholmsgatan 24. Det fick till följd att Bergsundsskolan hörde av sig och undrade om jag kunde göra en PowerPoint presentation av innehållet i bloggen och komma till skolan i oktober och hålla föredrag. Det blev vid två tillfällen, det första i klass två och sedan även i tredje klass. Insåg då hur mycket jag saknat klassrumstillvaron, eller rättare sagt att ingå i ett sammanhang med barn och personal. Det gick lysande om jag får säga det själv. Känner mig trygg med att var i skolmiljön och kan ganska snabbt scanna av en klass och se var i rummet jag gör bäst nytta. Träffade flera av de här barnen i hembygden Hornstull vid senare tillfällen och då var det alltid glada hejarop. Trots den korta tid vi var tillsammans.

Som vanligt vaknar jag en natt i september och inser vad som borde göras inför vårt Stockholmsbesök. Jag ska skapa två evenemang som fick namnet Portal24. Det första den 9 oktober och andra den 23 oktober. 

De kom färre den nionde men då var det mer överblickbart och vi hann samtala på ett helt annat sätt. De flesta som kom då var från tiden före Bergsundsskolan. Äldsta barnet var född 1969.

Den 23 okt var det många fler som kom och jag hade bestämt mig för att försöka koncentrerade mig på 05:orna, men hann även med några föräldrar, personal och även några barn i andra åldersgrupper. Det blev mest att skrapa på ytan och få lite dåligt samvete över att inte hinna med var och en som jag sett fram att prata lite mer med.

Vi tog också flera bilder på de tio Odenbarn som var med tillsammans med Maria och mig. Jag har fått tillstånd av samtliga att lägga ut bilderna. Sedan har jag gjort två kollage ett med foton från hösten 2011. Åtta foton från när de gick i förskoleklass samt två bilder på barn som kom senare från 2013. Det andra kollaget är från Fornåker den 20 maj 2015 (när de snart skulle sluta tredje klass). Fotona som finns med tidigare i den här texten.

Vi hann med ett lite snack tillsammans allihopa  på slutet och det jag minns ifrån de korta samtalen var historien om att kunna bevisa att en katt har tre svansar. Men även lite prat om min gamla favoritbok ”Sotarpojken” som jag införd i klassen. 

Till slut var vi några få personer kvar, bland annat en 05 förälder. Vi gick upp till Långholmens värdshus för att äta och värma oss. Ett roligt och bra samtal följdes som innebar en fin och värdig avslutning på det här evenemanget.

Dagen efter var jag hembjuden till en 05:a och hennes familj. Ett lite tidigt födelsedagsfika eftersom hon skulle fylla sexton år två dagar senare. Här blev de äntligen plats för trevliga och intressanta samtal utan någon tidspress. Ja, jag skulle förstås i väg och se Hammarby – Östersund, men ett par timmar hann vi med.

Skänkte också en varm tanke till de sex 05:orna (sångfåglar) som inte var med och som jag hade hoppats få träffa. Men flera av dem har jag hälsat på som hastigast på runt omkring Reimerholmsbron. De har alltid haft ett leende att bjuda på när de stressat har skyndat vidare och ibland behövs det inte mer.

Bland annat så kom en 05:a cyklande på bron en morgon och stannade vid mig. Han var alltid långhårig som barn och var det sist jag såg honom. Nu var han kortklippt och så snygg och jag kunde inte låta bli att be honom att ta av cykelhjälmen. Det gjorde han glatt och av olika anledningar som jag inte går in på här var det här en fantastik positiv ögonblicks upplevelse.

Måste också berätta om ett meddelande jag fick från en av 05:orna som inte var med på promenaden. Den 17 oktober kl. 18.36 plingar det till i min mobil:

” Hej Lån!! Idag har jag varit på ledarutbildnings dag med Katarina församling för att jag ska bli konfa ledare i höst!! Vi hade en uppgift idag att nämna en bra förebild/ ledare som man minns bra egenskaper hos och då nämnde jag dig! Du kunde verkligen se alla elever som gick på Oden och bidrog med en sån gemenskap till klassen. Jag berättade även om hur du alltid sa att vi skulle rita en elefant som satt på toa när vi inte visste vad vi skulle rita, det tyckte alla lät väldigt roligt! Ha det så bra på matchen nu, heja Hammarby!!

Det är svårt att sätta ord på hur jag kände när jag läste texten, men det kan nog inte vara så svårt att förstå. 

Träffade ännu en av dessa fantastisk 05:or den sista onsdagen i oktober innan vi åkte hem till Fårö efter det att jag fått följande sms:

Mån 25 okt Hej LåN! Känner att det var tråkigt att jag inte kunde komma i lördags och jag har även lite dåligt samvete att jag inte skrev innan och informerade om det. ”

Detta utmynnade i att vi träffades två dagar senare och promenerade på Långholmen med Eskil, vi avslutade med en fika på Långholmens värdshus. Det blev ett bra samtal om sommaren, gymnasietiden, men även Anna Whitlock och det märkliga i att förstå att tiden går så fort och nästa gång fylla 17 år. Än en gång insåg jag betydelsen och vikten av att fortsätta upprätthålla kontakten med alla de som forfarande vill. Det berikar min ålderdom och fyller en viktig funktion för mig efter det att arbetslivet tagit slut. Det glädjande är att jag nu inser att det även gäller det omvända.

Vad vill jag få sagt med all denna textmassa? Jo, jag tror inte att den fortsatta kontakten med så många i den här barngruppen hade skett utan SlumpKnappens påverkan. Betydelsen av den metoden kan inte underskattas.

Den positiva feedback jag gav och fick när det begav sig, sitter fortfarande kvar hos dem som fick det då och även hos mig, vi kom närmare varandra. Det gav tillit, glädje, självförtroende empati, trygghet, självkänsla, samhörighet och förhoppningsvis en utmärk start i livet. Dessutom har jag fortsatt på den inslagna linjen varje gång jag haft kontakt med dem, trots att det gått mer än sex år sedan de slutade trean på Bergsundsskolan. Är nu benägen att tro att kommer att hålla livet ut. Nu kanske det inte är så många år kvar att tala om med tanke på min ålder. Nästa år kommer alla av dem ha siffrorna ett och sju när de fyller år, samma siffror som jag har nu,. Fast då får vi givetvis flytta om mina två siffrorna.

Om någon fortfarande tvivlar på SlumpKnapps metoden kommer jag nu att avsluta med några exempel på små citat jag fått, över tid, från den här fantastiska gruppen barn/ungdomar under resans gång och som jag av egoistiska skäl har sparat i ett eget personligt dokument. Tror inte det varit möjligt att få den här respons och bekräftelsen utan att ha använt mig av SlumpKnappen. Deras ord är ovärderliga för mig och jag kommer för alltid bära dem inom mig. Här kommer ett urval:

”Du gjorde vår barndom!!👍”

”Vi alla saknar både dig och Oden så mycket! Ta hand om dig! ❤️”

”Åh! Vi saknar dig Lån 🌷”

”Och sen så pratade vi om dig och om hur bra lärare du var och att det är väldigt trevligt att du brukar skicka gratulationer osv. Så vi tänkte att det skulle vara kul att skicka en hälsning!😁”

”Jag tyckte om allt du gjorde Lån, men något jag nu i efterhand kan tänka på är hur du hade ett starkt band med eleverna som grupp och med var o en. Du hade smeknamn och roliga skämt så man kände sig omtyckt och speciell. Alla hade en speciell plats i gruppen och kunde därför må bra varje dag 💜”

”Jag sitter här och tänker lite på bergsund och kommer ihåg hur ledsen jag var när jag slutade. Nu kan jag känna av samma känsla eftersom jag nu slutar på Högalidsskolan och har haft så fina lärare. Så det kan hända att man fäller en och annan tår. Men jag är så glad att jag fick chansen att gå på båda underbara skolorna.”

”Du är definitivt min favorit lärare eller fritidspedagog genom tiderna och blir super glad för att du lägger så mycket tid i allt med Odten och allt, det betyder jättemycket❤️❤️❤️”

”👍🏽👍🏽Härligt! Du har också betytt och betyder fortfarande mycket för mig”.

• Jag kan bara buga och bocka härifrån Fårö och säger på återseende!

Efter jag skrivit denna krönika skrev jag följande förklarande text innan det publicerades på Instagram.

Det blev inte så mycket med ursprungsidén. Texten skrivs som vanligt lite av sig själv, speciellt på natten och förvånat läser jag allt i efterhand under redigeringen. Det kanske blev i längsta laget också, men ni är väl goda bokslukare efter fyra år på Bergsundsskolan.

Idag är det flera veckor sedan Stockholmsbesöket och alla möten och fotona togs. Det känns redan som en annan tid och ett annat liv som Lena, jag och Eskil bodde i Hornstull. Vi hann med så mycket och hade så trevliga stunder med Annie, Alex och Majken, men även med många vänner och bekanta. För att inte tala om föräldrar, barn och arbetskollegor från Långholmsgatan 24.

Hammarby ingick även som en självklar del med tre vinstmatchen (tre söndagar i rad). Dessutom hann jag träffa delar av guldlaget från 2001 på Charles Dickens tillsammans med Bajenvänner på kvällen den 23 oktober. Det var både stort och rörande att prata med spelarna som betydde så mycket under en viktig del av mitt liv.

Vi hann också träffa så många kära vänner och bekanta under de här två promenaderna så att det räcker och blir över. Flera var med på bägge evenemangen eftersom de tyckte det var så trevligt.

Har under ett par veckor försökt hitta en ingång till den här texten som på ett bra sätt beskriver mina positiva känslor över vistelsen i Stockholm. Det fanns så mycket jag skulle vilja få ner på pränt, men en natt visste jag plötsligt vad det skulle handla om. Jag utgick från ett foto som togs på er för tre veckor sedan och därefter måste jag se till att få klartecken till att lägga ut bilden från alla som är med på fotot.

Under tiden som jag väntade på svar växte det fram en idé om att texten skulle hylla alla som valde/valt att arbeta med barn. Utgångspunkten skulle bli åldersgruppen 2005 som kan ses på de fina gruppbilderna, bland annat tillsammans med mig och Maria. Vi som fick glädjen att vara era stöttepelare under de fyra första skolår. Det är över tio år sedan ni kom in i våra liv i augusti 2011.

För två nätter sedan började jag skriva texten som genast fick ett eget liv och nu när den är klar märker jag att det inte blev så mycket med den ursprungliga idén utan som vanligt kom det att handla om mina erfarenheter och de trådar som kom upp i mitt huvud. Blev lite besviken och tänkte först lägga inlägget i malpåsen, men det finns ett antal fina vänner som antagligen förväntar sig något litet alster.

Kom på att med några få ändringar kunde jag skriva om texten ganska enkelt så fokuset riktades om till SlumpKnappen och då blir det lite mer allmängiltigt. Tycker också att den här typen av text skulle ha varit fantastiskt att få läsa ifrån de verksamheter som funnits på Långholmsgatan 24 tidigare år. Men jag har inte hittat någon.

Tack alla 05:or som var med den här dagen, men även till er som inte kunde komma av skilda skäl, ni vet vilka ni är. Även ett stort tack till alla föräldrar, barn och personal som också deltog och alla ni övriga som passerat genom portal24 under så många år.