12. Slumpknappen

En billig metod för att göra livet lite trevligare, för lärare och barn, på våra skolor.

Det hela gick ut på att jag varje morgon, när jag kom till Odens klassrum (våning 3), drog en knapp ur en burk. Det namn som kom upp den morgonen skulle få extra uppmärksamhet av mig hela den dagen. Anledningen var, enligt min erfarenhet, att de barn som var mest utåtagerande och högljudda var de som fick mest uppmärksamhet och tog mest tid i anspråk. Men med åren lärde jag mig att alla barn och då menar jag alla, behöver bli uppmärksammade och känna att vuxna är uppriktigt intresserade och bryr sig om dem. Även de så kallade självgående barnen! Skämta, rimma och ordlekar har alltid varit min melodi, allvarsamma samtal är lika angeläget. Men även en klapp på axeln i förbifarten. Hur mår ni, vad tycker ni om de olika ämnena, hur har ni det med era kompisar, m.m. Har någon ändrat frisyr eller fått nya glasögon är det också viktigt att det ges en vardaglig komplimang så att alla känner er sedda.

Jag började testa knappmetoden året innan, i den förra gruppen jag arbetade med på Freja (våning fem), men först när de gick i tredje klass. Oden (våning tre) blev de första grupp som fick glädjen av att få ta del av min hemsnickrade knappmetodik under hela deras skolgång, i fyra år. Även det första året i förskoleklassen på Balder (våning ett).

Det går 178 dagar på ett läsår gånger fyra år. Det blir 712 dagar som skall delas upp på 27 barn. Alla Oden barn fick alltså 26/27 dagar var då jag gav dem extra uppmärksamhet och uppriktigt intresse, utan att de visste om det. För det varade under hela skoldagen. För givetvis inräknades även fritidstiden på eftermiddagen.

Tror eller rättare sagt vet att det var positivt för dem, men det var samtidigt väldigt bra för mig, för nu ska ni få veta något som alla vuxna känner till men som det inte talas om så mycket. Människor klickar inte med varandra direkt utan ibland krävs det hårt proffesionellt arbete av oss vuxna som arbetar med barn för att få relationen att fungera.

Med den här metoden kom jag inte undan. Jag drog en knapp och det namn som kom upp var den som skulle uppmärksammas och uppmuntras extra av mig. Oavsett hur kontakten såg ut till att börja med. Var det någon jag klickade direkt med var det så klart inga problem. Men var det någon som jag hade det svårare med så fick jag till att börja med anstränga mig extra och ibland spela ett spel. Det viktiga var att oavsett vems namn det stod på knappen så var det barnet för dagen som skulle bemötas med uppmuntran, intresse, respekt och värme. Det innebar att barn som var lite jobbiga för mig i starten fick jag sakta och säkert en förbättrad kontakt med. Med tiden blev det också ömsesidigt. För det är omöjligt för ett barn att vara tvär och kort mot någon som uppmuntrar hela tiden. Tillslut innebar det att jag hade, i mitt tycke, en bra, fin och positiv relation med var och en av dem. 

Med tiden blev det här arbetet självgående och det dröjde inte länge innan jag blev uppriktigt glad över samtliga 27 namnen på knapparna. Jag hann även med att pusha alla andra barnen i klassen på samma gång, för att ju mer du ger av dig själv desto mer får du tillbaka och som ett brev på posten så ökar orken på grund av den positiva responsen vi ger till varandra. 

På fyra år hinner det hända mycket, så texten i sången som sjöngs på skolavslutningen efter tredje klass, den 11 juni 2015, satte pricken över i:t. Det kanske jag kan tacka den hemliga knappmetoden för:

“Tröstar, plåstrar, möter, ger

och alla barn han ser

det är våran LåN det”.

Oden blev den fantastiska grupp som jag drömde om att få avsluta med. Visst det blev även 1,5 år till med nästa fina Oden grupp (då jag fortsatte använda knapparna) innan min pension, men 2005:orna är de enda som fått ta del av knapparna under hela deras fyraåriga skolgång.

Odens fortsatta vänskap med varandra efter det att de slutade ser jag som det ultimata beviset på att någonting gjorts bra. Att tio av dem dessutom kontaktade mig den 4 april, fem år senare, med en videohälsning och en sång under pandemiåret 2020 värmde mig mer än jag tror att de förstod.

SlumpKnappen är något av det bästa jag gjort, under alla mina 42 år i barnens tjänst. Tror att den är en stor förklaring till att jag fortfarande har kontakt, med flera i den här klassen, trots avståndet mellan hembygden Fårö till hembygden Hornstull.

I juli förra året satte jag mig ner och skrev en förklarande text till några barn (numera ungdomar) som började i förskoleklass 2011 och sedan gick i lågstadiet, sammanlagt  under fyra år. Anledningen till varför behöver jag inte gå in på, det inte är viktigt i sammanhanget. Det viktiga var att belysa den enkla metoden och berätta vad de alla hade fått ta del av och samtidigt berätta för dem om mina erfarenheter.

Första bilden i blogginlägget visar ett urval av de knappar jag använde mig av dagligen under deras tid på Bergsundsskolan. Sammanlagt fanns det, som sagt, 27 knappar som jag drog ur en burk varje morgon, lika många som antalet barn i klassen.

Min dröm är att den här enkla pedagogiska metoden ska få fotfäste i fler lågstadieskolor. Det skulle innebära (och nu leker jag med tanken), att det skulle gå ett barn, unge, elev i varje lågstadieklass runt om i landet som dagligen skulle få extra uppmuntran och uppmärksamhet. Vilket enligt mitt sätt att se det innebär en positiv spiral, ringa på vattnet, naturlig empati, ökat självförtroende, sunt förnuft och förhoppningsvis även en ökad självkänsla för mängder av våra barn.

Metoden är oförskämt billig och enkel att införa. Allt som behövs är ett gäng träknappar eller glasspinnar, en tuschpenna och två burkar. Det finns så mycket positivt att hämta för alla.

– Om det finns det några nackdelar? 

Det skulle i så fall vara att personalen på skolor som beslutar sig för att införa modellen alltid skulle behöva vara positiva mot barn, elever, varje dag! Även när man själv, som vuxen pedagog, har en dåliga dag. Men det kan omöjligtvis vara någon nackdel i min bok!

Det är dessutom genomförbart, varje dag året om, i fyra år, det är jag ett levande bevis för. Vinsten varar dessutom livet ut!

Ett litet tips från en Fårö pensionär …